"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2013 10 22 17:45

Den urgamla lögnen från Edens lustgård...

Liberalteologi vs fundamentalism
Men ormen var listigare än alla andra markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Skulle då Gud ha sagt...” (1 Mos 3:1)
En icke-troende teolog är i samma situation som en totalt tondöv person vilken försöker uttala sig om musik. På samma sätt som att den tondöve aldrig kan utöva eller avnjuta musik utan endast kan syssla med ämnen som musikhistoria och musikteori, är den icke-troende teologen begränsad till intellektuella spekulationer i religionshistoria och liknande områden, samtidigt som han går miste om själva kärnan i det han tror sig undersöka. Man kan också säga att han är som en litteraturforskare, vilken studerar böcker genom att analysera texterna kvantitativt, och sedan tror sig att till fullo ha förstått vad författaren vill säga med sitt verk. Genom att räkna frekvensen av olika ord eller förhållandet mellan antalet substantiv och verb, men inte leva sig in i den värld som författaren målar upp, missar man naturligtvis hela poängen med boken.(Glue Fox)
Förnuftets sista steg består i att erkänna hur oändligt mycket det finns som ligger utanför dess räckvidd. (Blaise Pascal)
Den [syftar på Spinozas filosofi] gav mig en livslång avsmak för att teoretisera om Gud (teologi anser jag fortfarande vara ett uttryck för avsaknad av tro). (Karl Popper)
Något märkligt håller på att hända med den svenska kyrkan. Först skildes den från staten, och det är ju bra. Nu håller den på att skiljas från kristendomen.
(Kjell-Albin Abrahamson, Sveriges Radios Östeuropakorrespondent)
Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus; men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud. (Joh 12:42-43)

 

När Gud skapade människan, gjorde han henne till sin avbild. Hela den fysiska skapelsen lade han under människans auktoritet, och gjorde henne till förvaltare över planeten Jorden.

Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk. Allt lade du under hans fötter. (Ps 8:6-7)

När människan föll i synd och valde att inte längre följa Gud, övergick hon från att under ansvar vårda skapelsen och vara ”den gode herden” till att styrd av sin egoism bli jordens plundrare och skövlare. Miljöförstöringen har inte sin egentliga grund i bristande kunskaper utan i människans uppror mot Skaparen, och kan därför aldrig stoppas genom enbart politiska eller andra mänskliga medel. Endast genom att människan genom Jesus Kristus förvandlas och får ett nytt hjärta kan skapelsen återupprättas.

Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen... (Rom 8:19-21)

Gud gav människan rätt både att analysera (vetenskap) och manipulera (teknik) den fysiska skapelsen. Detta innebär att vi med hjälp av vårt intellekt har både rättighet och möjlighet att undersöka hur universum är uppbyggt. Vi har vidare rätt att använda de kunskaper vi på så sätt fått, för att konstruera anordningar som gagnar oss och hela skapelsen på olika sätt.

Att vi med intellektets hjälp har möjlighet att undersöka skapelsen, har sin grund i att universum är skapat av Gud och därför avspeglar hans väsen. Eftersom Gud är förnuftig och rationell, har vi all anledning att tro att även skapelsen har dessa egenskaper. Som vi redan tidigare konstaterat så utgår alla vetenskapsmän, även icke troende, från antagandet att universum är logiskt uppbyggt och därför kan analyseras med logiska och matematiska metoder. Vår samlade erfarenhet visar också att så är fallet. Paul Dirac, nobelpristagare i fysik och en av den moderna fysiken skapare, sade vid ett tillfälle:

Det var en slags troshandling hos oss att varje ekvation som beskriver fundamentala naturlagar måste ha stor matematisk skönhet. Det var en ytterst lönande religion att hålla sig till och kan ses som grunden för mycket av vår framgång.

Diracs uppfattning är oförenlig med den materialistiska världsbilden, enligt vilken universum snarare borde genomsyras av kaos än av skönhet, ordning och symmetri. Däremot stämmer den mycket väl överens med det scenario som målas upp i Skriften. I boken Paradoxes of Progress av den amerikanske biokemisten Gunther Stent, skriver denne:

...den västerländska vetenskapens metafysiska axiom — att fenomenen i naturen är analyserbara av det mänskliga förnuftet — har sina rationella rötter i tron på att universum är skapat av en rationell Gud.
...För den monistiska doktrinen om ett ordnat universum, skapat av Gud, som verkar genom naturlagar, vilka förnuftet kan upptäcka, är också den metafysiska grunden för den västerländska vetenskapen.[1]

Mycket talar således för att den judisk-kristna världsbilden har varit en direkt förutsättning för den moderna naturvetenskapens framväxt.

Genom en kombination av teori och experiment har vi lyckats utrannsaka många av skapelsens hemligheter, från atomernas innersta smådelar till de omätbara djupen i kosmos. Den vetenskapliga metoden har varit oerhört framgångsrik och många människor har därför fått uppfattningen att vi med hjälp av denna kan beskriva och förklara allt. Bibeln talar emellertid om att det finns områden av den totala verkligheten som ligger utanför vad förnuft och logik kan beskriva och förstå.

Himmelen är Herrens himmel, och jorden har han givit åt människors barn. (Ps 115:16)

Himmelen, och då menas inte den blå sommarhimlen, utan den andliga verkligheten, är inte lagd under människans välde på samma sätt som jorden och den fysiska skapelsen. Vi har därför varken rätt eller möjlighet att med förnuftets hjälp utrannsaka det andliga på samma sätt som det fysiska. Att vi inte kan lägga Gud under ett mikroskop, förstår naturligtvis var och en. Men problemet är mycket större än så. Guds intelligens ligger på ett helt annat plan än människans. Profeten Jesaja säger t ex i Jes 55:8-9:

Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar.

Vägen till Gud går därför inte via vårt förnuft utan genom övernaturlig uppenbarelse. Människan har ingen möjlighet att av egen kraft förstå Gud, utan är helt beroende av att Gud uppenbarar det som hon behöver veta. Bibeln utgör den absolut viktigaste gudomliga uppenbarelsen, men Gud kan också uppenbara sig och sin vilja på andra sätt, exempelvis genom syner, drömmar och profetior.

Man kan säga att när Adam och Eva åt av kunskapens frukt så drabbades de av den falska synens blindhet. Från och med detta ögonblick var de och alla kommande generationer begränsade av sitt förnuft. I Efesierbrevet 1:17 talar Paulus om "vishetens och uppenbarelsens ande som låter oss få kunskap om Gud". När andens ljus fördunklades genom syndafallet, tvingades människan ersätta detta ljus med förnuftets ljus. Logik i stället för uppenbarelse. Det är ungefär som historien, där en man en natt letar efter något under en gatlykta. En annan man vill hjälpa honom och frågar vad han letar efter. "Mina nycklar", blir svaret. Då den andre vill veta exakt var han tappade dem, pekar mannen ut i mörkret och säger, "Där någonstans! Men där är så mörkt att det inte är någon idé att leta."

Vårt förnuft och våra mätinstrument är helt enkelt inte de rätta redskapen för att förstå vem Gud är. Människan har inte fått auktoritet över Gud, utan måste komma till honom på hans villkor. Och Guds villkor är inte intellekt och högmod, utan tro och ödmjukhet.

Därför heter det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Böj er alltså under Gud. (Jak 4:6)
Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. (Heb 11:6)
Jag bor i helighet uppe i höjden, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande. (Jes 57:15)

Den som inte är beredd att komma till Gud på dessa premisser, kommer aldrig att få möta honom. Endast den som är beredd att lägga ned sin tillbedjan av det mänskliga förnuftet och i tro vända sig till Gud, kan någonsin få lära känna honom. Detta är den s k liberalteologins olösliga dilemma.

Vad innebär då begreppet liberalteologi? Ja, för att kunna besvara den frågan måste vi förflytta oss nästan tvåhundra år bakåt i tiden, dvs till tidigt 1800-tal. Vissa teologer försökte vid den här tiden kombinera upplysningsfilosofins rationalistiska tänkande[2] med den kristna tron. Påverkade av denna filosofis materialistiska anda upplevde man kristendomens övernaturliga anspråk som generande och stötande. Vetenskapen, menade man, hade ju bevisat att underverk var omöjliga, och ingen förnuftig människa kunde därför tro på något sådant. Man försökte av denna anledning att tvätta bort alla övernaturliga händelser i evangelierna men ändå behålla tron på den historiske Jesus.

Skall man vara riktigt noggrann bör man skilja mellan "liberalteologi" och "liberal teologi". Med liberalteologi menar man troende teologer som tolkar Skriften på ett "liberalt" sätt. De tror att Gud finns, men väljer att av olika skäl avmytologisera delar av Bibelns budskap och berättelser (dit hör t ex Bultmann — se nedan). Med "liberal teologi" menar man ofta den teologi som förs fram av icke troende teologer, och som alltså utgår från att Gud inte finns och att därför Bibeln är en rent mänsklig produkt. Utgångspunkterna för dessa två bibeltolkningar är således helt olika, men det praktiska resultatet blir likartat. Eftersom denna artikel inte är skriven för fackteologer, använder jag fortsättningsvis termen "liberalteologi" för båda varianterna. Men, vill man göra åtskillnad mellan dem, torde det framgå av sammanhanget vilken variant det handlar om.

Den tyske teologen Julius Wellhausen, en av liberalteologins grundare, menade i denna anda att Bibeln måste betraktas som vilken annan antik bok som helst och därför undersökas på samma sätt.[3] Eftersom vetenskapen ansågs ha motbevisat existensen av det övernaturliga, måste Jesu gudom reduceras och miraklen bortförklaras. Det enda som i fortsättningen skulle predikas var moral och etik och den kristne skulle ägna sig åt socialt engagemang i stället för bön och tillbedjan. Vårt århundrades främste liberalteolog, den tyske professorn Rudolf Bultmann, sammanfattade i en av sina böcker sitt teologiska perspektiv på följande sätt:

...den moderna historieforskningen... inte räknar med något ingripande av Gud eller av djävul och demoner i historiens gång... Moderna människor anser det självklart att naturens och historiens gång, liksom deras eget inre liv och praktiska handlingar inte på någon punkt genomsyras av övernaturliga makters ingripande. [4]

En bidragande orsak till liberalteologins framväxt var säkert att teologin stelnat i högtsvävande dogmatiska former och därför var oförmögen att ge människor svar på aktuella frågor. Kyrkans andliga liv hade vid den här tiden också tynat av och kyrkan sågs mest som en stelbent institution utan liv och engagemang och utan förmåga att möta människors verkliga behov.

Det visade sig emellertid vara lättare sagt än gjort att bli av med de övernaturliga fenomenen i Bibeln. De historiska händelserna var så intimt sammanvävda med det övernaturliga att det inte gick att separera dem. Om man höll fast vid att Jesus funnits, var man tvungen att behålla åtminstone något av det övernaturliga. Gjorde man sig å andra sidan av med allt övernaturligt, hade man ingen historisk Jesus kvar. För många av dessa teologer reducerades tron på ”någonting”, till en tro på ”den egna tron”. Ordet ”Gud” hade bara blivit ett ord, utan någon verklighet bakom.[5]

Kanske alla försök att reducera Gud till en opersonlig princip, som egentligen bara existerar i våra egna tankar och som därför inte ställer några krav på oss, har sin grund i den mänskliga natur som Hjalmar Söderberg så träffande beskriver i Martin Bircks Ungdom:

Ni ser vart jag vill hän mina herrar: att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödigt besvär: att vara utan är alldeles för riskabelt. Därför måste man ha en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasin i rörelse och tar sig bra ut i poesi utan att i gengäld medföra några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av allt bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.

Det verkar vara så, att ju mer människor avlägsnar sig från Gud, desto större ”framsteg” gör de i teologi och religionsvetenskap. Inom dessa discipliner verkar det som man numera gör allt för att bevisa att Jesus egentligen aldrig menade vad han sa (om han nu överhuvudtaget funnits). Säger han t ex (Joh 14:12), ”Den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större...” menar han egentligen tvärtom, dvs ”den som tror på mig, skall inte utföra någonting överhuvudtaget”. Den teolog eller präst som skriver en bok där han försöker bevisa att Bibeln bara består av myter och sagor, och att Jesus egentligen aldrig dog på korset, utan klev ned från korset och sedan reste till Indien och verkade som guru där, blir berömd och välvilligt omskriven i tidningar och kanske så småningom biskop. ”Så intressant”, tycker alla. ”Tänk vilken spännande teori!” Samtidigt får den präst, som tror att Bibeln är Guds ord och att man kan läsa den rakt upp och ned utan att omtolka allt och som dessutom frimodigt predikar detta, löpa gatlopp i tidningar och massmedia, där han hånas och skrattas åt.

Människans strävan efter att bli omtyckt, respekterad och beundrad är mycket stark. Det är naturligtvis frestande att tumma lite på Bibelns budskap för att inte framstå som en dåre i människors ögon. Bibeln talar på många ställen om sådana falska profeter, som kliar folks öron med vad de vill höra, stället för att säga det som är sant. Jesus säger om dessa att de inte kommer att få någon lön i himlen, eftersom de redan fått ut sin lön här på jorden.

Vägen till Gud är emellertid alltid en dårskap, vilket Paulus betonar på många ställen:

Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. (1Kor 1:27-29)

Jesus själv sade vid ett tillfälle:

Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. (Matt 11:25)

Evangeliernas enkla budskap är antagligen kristendomens största stötesten. Väldigt ofta kommer människor med argumentet, ”Den kristna lösningen är alldeles för enkel. Så här simpelt kan det inte vara. Jag tror inte på enkla patentlösningar...” På något sätt vill man att det skall vara svårt att bli frälst, om det nu överhuvudtaget finns någon frälsning, så att andra människor kommer att beundra en för att man klarat av det. Hinduismen är därför mycket mer tilltalande för vår egoism, eftersom det enligt denna krävs många, många återfödelser och mycket fastande och mediterande innan man blir ”ett med brahman”, dvs når sitt slutmål. S k ”heliga män” i Indien har därför oerhörd status och dyrkas nästan som gudar, medan en normal svensk pingstpastor knappast har några större beundrarskaror. Werner von Heidenstam har mycket träffande fångat denna mänskliga svaghet i en dikt, där han säger, ”Jag är för stolt att se en annan, en skuldlös, sona vad jag förbröt”.

Insikten att man inte själv har någonting att komma med inför Gud, och att man som författaren till Kristens Resa, John Bunyan, skrev i sin självbiografi, är ”frälst genom överflödande nåd” är inte lätt att acceptera för vår egoism och vår egenrättfärdighet. Frälsningens stora hemlighet ligger i att den är en gåva som vi aldrig kan göra oss förtjänta av. Enda sättet att bli accepterad av Gud är att vi lägger ner all vår stolthet och all vår egenrättfärdighet och i tro tar emot Guds nåd.

Varje människa bygger sin världsbild på någon högsta auktoritet. Bland de kristna finns i princip tre sådana:

1. Traditionen
2. Förnuftet
3. Skriften

Utifrån denna auktoritet tolkar man sedan verkligheten. Av mina sidor om kyrkohistoria framgår att de etablerade samfunden i allmänhet verkar ha traditionen som främsta rättesnöre. Det betyder i och för sig inte att de helt bortser från förnuftet eller från Bibeln. Men i situationer då man är osäker, väljer man att låta traditionen fälla avgörandet. I samma avsnitt visar jag också att väckelsekristna alltid har Skriften som sin högsta auktoritet. Detta innebär inte att man som bibeltrogen föraktar allt vad förnuft och tradition heter. Men som yttersta norm har man ändå Skriften. Talar tradition eller förnuft mot Skriften, ja då väljer man Skriften. Liberalteologerna, slutligen, har som sin högsta norm, förnuftet. Även om de i viss mån kanske tar hänsyn till både tradition och vad Bibeln säger, så får ändå förnuftet alltid sista ordet.

Liberalteologernas stora svaghet är att de egentligen inte förstått vetenskapens natur. För det första verkar de inte kunna skilja mellan naturvetenskap och historisk vetenskap, eftersom de tydligen tillmäter sina egna slutsatser samma absoluthet och visshet som om det handlade om fysikaliska teorier, där man kan upprepa och variera sina observationer och experiment ett obegränsat antal gånger. För det andra har liberalteologerna av allt att döma inte insett eller velat inse att naturvetenskapen inte kan svara på alla frågor. Om man nu på något sätt vill jämställa teologi med naturvetenskap, så måste man givetvis också acceptera de begränsningar som gäller för naturvetenskapen. Att åberopa fysik, kemi och logik som skäl till varför Bibeln måste avmytologiseras, bygger på den felaktiga tron att vetenskapen bevisat att inget övernaturligt existerar. Detta har på andra ställen av denna site visats vara en felaktig slutsats. Liberalteologins grund är således inte logiskt hållbar, utan utgör bara ett filosofiskt antagande som man i missriktat nit gett status av absolut sanning.

Som redan sagts i ett annat avsnitt kan naturvetenskap lite enkelt sägas vara människans strävan att upptäcka regelbundenheter i naturen (fakta), och sedan beskriva dessa regelbundenheter med hjälp av modeller (teorier eller lagar). Underverk och mirakler och även universums, livets och arternas uppkomst är alla exempel på oregelbundenheter (icke upprepbara fenomen, engångsföreteelser eller undantag från naturlagarna). Lika lite som att reglerna för tyskans svaga verb (regelbundna verb) kan användas för att böja de starka verben (de oregelbundna), kan vetenskapens lagar användas för att uttala sig om existensen av underverk. Det som beskriver regelbundenheter kan naturligtvis inte uttala sig om undantagen från dessa. I så fall vore ju undantagen inga undantag! Den vetenskapliga metoden har, trots att den är oerhört värdefull, därför sina begränsningar.

Liberalteologerna, och för övrigt de flesta västerlänningar idag, bortser tydligen från dessa begränsningar och menar att det som inte kan observeras med våra fem sinnen — eventuellt förstärkta av diverse olika instrument som kikare, mikroskop, voltmetrar etc — och som inte kan beskrivas vetenskapligt-logiskt, det kan inte heller ha verklig, objektiv existens utanför vårt eget tankeliv (vår själ). Denna åsikt är emellertid i precis lika hög grad en tro som tron på Gud! Och dessutom en synnerligen oförnuftig tro med tanke på människans oerhört starka andliga behov. Även om man utgår från att människan bara är en produkt av en blind evolution, verkar det osannolikt att denna evolution skulle leda fram till ett behov som aldrig kan tillfredsställas. Att definitionsmässigt utesluta möjligheten, att orsaken till människans andliga behov är att det existerar en andlig verklighet, är inte bara ologiskt utan också oförnuftigt! Fysikern Henry Margenau diskuterar i sin bok Einstein’s Space and van Gogh’s Sky hur man, i likhet med teologin, inom beteendevetenskaperna ofta i förväg tagit ställning i vissa frågor, och sedan utgått från detta som om det vore ett vetenskapligt faktum.[6] Han säger bl a:

Ursprunget till människans sökande efter Gud har diskuterats av Taylor, Durkheim, Freud och ett stort antal moderna psykiatrier, psykologer, sociologer, antropologer och andra. Helt oacceptabel på förhand för dem alla, var möjligheten att upphovet till människans gudslängtan i själva verket är Gud![7]

En vanlig bortförklaring till människans gudslängtan är att denna överförs till barnen genom föräldrarna eller skolan eller samhället. Det handlar således bara om en social funktion. Det finns dock forskning som motsäger detta. I Dagen den 26/11 2008 fanns en artikel med rubriken "Tror barn på Gud för att vuxna lärt dem det?" med underrubrik "En forskare i Oxford menar tvärtom att tron på en högre makt finns i barnets medvetande från födseln". Man skriver:

Om vi strandsatte en handfull barn på en ö för att växa upp ensamma skulle de tro på Gud hävdar han. I veckan redovisar Justin Barrett, forskare vid Oxfords Centrum för Antropologi, nya resultat från psykologiska experiment som gjorts med barn. Forskningen visar att barn har en benägenhet att tro på Gud, eftersom de förutsätter att världen skapats med ett syfte. Doktor Barrett menar att små barn har en tro, även om de inte lärt sig tro genom familjen, skolan eller samhället omkring dem, skriver tidningen Daily Telegraph.
— Forskningen under de senaste tio åren eller så har visat att mycket mer verkar vara inbyggt i barnets naturliga utveckling, än vi trodde tidigare, inklusive en benägenhet att se världen som designad och meningsfull och att någon intelligent kraft står bakom meningen med alltihop, sa han till BBC.
I en studie tillfrågades sex- och sjuåringar varför den första fågeln existerade. De svarade "för att skapa fin musik" och "för att världen blir fin med fåglar". Ett annat experiment med tolvmånaders bebisar visade att de blev förvånade när de såg en film där en rullande boll som kraschade i en röra av pinnar, skapade en välstrukturerad hög. Doktor Barrett hävdar att barn vid fyra års ålder kan skilja mellan det som utgör naturen och vad som är skapat av människor. Han hänvisar också till antropologer som menar att barn i kulturer där de inte får tillgång till religion, ändå utvecklar en tro på Gud.
— Barns normala och naturliga tänkande gör dem benägna att tro på skapelse och intelligent design. I kontrast är evolutionen onaturlig och väldigt svår att tro på för det mänskliga psyket, visar Barretts forskning. Han menar att barn tror på kreationism hellre än evolution, oavsett vad de lär sig av föräldrar och lärare.

Som sagt, tänk om orsaken till människans gudslängtan i själva verket är Gud!!!

Man måste inse och acceptera att vetenskapen bara är ett verktyg bland många andra för att beskriva och förstå den totala verkligheten. Att påstå att den vetenskapliga metoden har sina begränsningar innebär inget nedvärderande av vetenskap och förnuft, och är inte konstigare än påståendet att elektricitetsläran är oanvändbar när det gäller att förutsäga nästa solförmörkelse. Det faktum att det inte går att löda med en motorsåg, medför inte att motorsågar är värdelösa. Skulle man försöka laga ett kretskort i en dator med hjälp av en motorsåg, skulle det emellertid sluta med total förödelse. Å andra sidan skulle en skogsarbetare knappast kunna försörja sin familj om han bytte ut sin motorsåg mot en lödkolv.

Vetenskap använd inom sitt begränsade kompetensområde är oerhört värdefull, medan vetenskap använd utanför detta är en ren katastrof. August Strindberg, den store diktaren, radikalen och amatörforskaren, som i slutet av sitt liv böjde knä för Jesus, var mycket medveten om hur farlig den övertro på vetenskapen var, som hade börjat göra sig gällande på slutet av 1800-talet. Strindberg som kände människans natur ingående, både sin egen och andras, sammanfattade denna i, ”Den onda viljan söker frihet för att få göra ont och den onda tanken söker frihet för att få tänka galet”. I sin diktsamling Sömngångarnätter på vakna dagar (fjärde natten) skriver han:

Naturvetenskap, du som är så säker på dina sakers sanna natur,
du som har upptäckt att fåret bräker och att människan är ett djur;
du som räknat benen på myran och har inlagt fiskar i sprit,
du som vet att basen och syran alltid råkas vid frierit;
du som väger det ovägbara, du som mäter vad ej har mått,
säg, du måste väl kunna svara vilken väg de döda har gått;
vart vi alla en gång må fara, var vår vagga från början stått!
Svar det har du, men ej på frågan, svar på mycket som ej oss rör;
ej bekänner du oförmågan, men allt längre i mörkret oss för.[8]

Vad som sagts ovan innebär inte på något sätt att man som kristen är förbjuden att använda sitt förnuft eller sina fysiska sinnen. Man måste bara inse att det finns sidor av verkligheten som inte är åtkomliga med förnuftets och de fysiska sinnenas hjälp. Sann vetenskap, använd inom sitt kompetensområde, dvs för att beskriva den fysiska verkligheten, är som sagt ett utomordentligt hjälpmedel och står inte alls i något motsatsförhållande till den kristna tron. Tvärtom, många naturvetare har blivit troende genom den skönhet som på alla plan uppenbaras då man studerar naturen. Isaac Newton ställde sig en gång följande fråga:

Hur kommer det sig att Naturen ingenting gör förgäves och varifrån kommer all ordning och skönhet som vi ser i världen?

För Newton var det självklart att förklaringen till universums intelligenta design låg i att universum var skapat av en intelligent Skapare för ett bestämt syfte.

Naturen uppenbarar många sidor av Guds väsen. Hans storhet, hans allmakt och hans sinne för skönhet. Romarbrevet 1:19-20 säger t ex att Guds osynliga egenskaper kan uppfattas i hans verk. Fysiska observationer och intellekt kan emellertid aldrig till fullo uppenbara och förstå Gud. Naturen låter oss bara ana att det måste finnas en fantastisk Skapare, som är värd tillbedjan och beundran. Men för att verkligen förstå vem denne Skapare är, vad som är hans vilja och hur kontakten med honom kan återupprättas, krävs den uppenbarelse som ges av Bibeln i kombination med den helige Andes överbevisning och tilltal i våra hjärtan.

Men inte bara naturvetenskap och fysiska observationer kommer till korta när det gäller att uppenbara Guds verkliga natur. Inte heller teologin klarar av detta. Att liberalteologin inte gör det är väl uppenbart, men inte ens en troende teolog kan genom sina teologiska studier få verklig kunskap om Gud. Att vara kristen handlar ju inte i första hand om att tro på en viss lära eller att ha vissa kunskaper, utan om att ha blivit född på nytt, att ha fått möta Jesus. Ett exempel på detta finner vi i Apostlagärningarna. Där talas om Saul eller Saulus, som var farisé och antagligen en av sin tids främsta teologer. Han var lärjunge till Gamaliel, vilken räknas som en av de främsta judiska, religiösa lärarna någonsin. Gamaliel titulerades till och med rabban (vår lärare[9]),vilket är en högre titel än det mer vanliga rabbi (min lärare). Saul var auktoriserad av översteprästerna för att leda förföljelsen av de kristna, vilket han också gjorde med stor hängivenhet och skicklighet. Trots att han studerat teologi under nästan hela sitt liv och säkert kunde hela Skriften utantill, och dessutom trodde på den, hade han således inte förstått Guds sanna väsen eller vad som var Guds vilja. Inte förrän Jesus uppenbarade sig för honom (Apg 9) på vägen till Damaskus, och han fick möta Gud på ett personligt plan, öppnades hans ögon. Saul bytte som bekant sedan namn och blev aposteln Paulus, vars uppgift det blev att föra ut evangeliet till hedningarna. Paulus visste verkligen av egen erfarenhet vad han talade om när han skrev:

Ty denna världens gud [dvs Djävulen] harförblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus (2 Kor 4:4)

Först när en människa i tro vänder sig till Gud, är det möjligt för Gud att lyfta av den slöja som vilar över hennes förstånd, så att hon kan se klart när det gäller andliga ting.

Liberalteologin har för att rättfärdiga sig själv ständigt försökt att på olika sätt misskreditera Guds Ord. Man har gjort stora ansträngningar för att hitta felaktigheter och motsägelser i Bibeln och på så sätt motivera varför man inte behöver ta allt som står där på allvar. Det är bara att plocka bort det man inte tycker om och behålla det som stämmer överens med ens egna åsikter, menar man tydligen.

I Johannesevangeliets 5:e kapitel vers 2 talas t ex om ett bad som fanns vid Betesda alldeles utanför Jerusalem. Enligt Johannes bestod detta bad av en damm omgiven av fem pelargångar. Liberalteologerna menade att detta måste vara fel, eftersom dammen med all sannolikhet var rektangulär och då borde haft fyra pelargångar, en längs varje sida. Detta togs som ett bevis bland många andra på hur full av faktafel Bibeln är. När arkeologerna så småningom under utgrävningar hittade resterna av Betesdadammen, visade det sig emellertid att Johannes hade helt rätt. Det fanns fyra pelargångar längs badets sidor och en femte pelargång som delade bassängen på mitten.

Detta är bara ett exempel av hundratals, där liberalteologerna anser sig ha hittat påstådda felaktigheter i Skriften, och där sedan arkeologer och historiker visat att de haft fel (ett ytterligare exempel ges här). Den framstående arkeologen William F Albright skriver:

Den omfattande skepticism gentemot Bibeln från framträdande historiker under 1700- och 1800-talet, och som fortfarande dyker upp då och då, har mer och mer diskrediterats. Upptäckt efter upptäckt har slagit fast exaktheten hos oräkneliga detaljer och har medfört större erkännande av Bibeln som historisk källa.[10]

Den judiske arkeologen Nelson Glueck var så imponerad av Bibelns historiska exakthet att han vid ett tillfälle skrev, ”Det kan slås fast kategoriskt att ingen arkeologisk upptäckt har någonsin bestridit en biblisk referens”.[11]

Många gånger är det uppenbart att de som försöker skapa misstroende gentemot Bibeln inte är ärliga och objektiva, utan att de helt enkelt har bestämt sig för att Bibeln omöjligen kan vara övernaturligt inspirerad av Gud. Hittar man t ex berättelser i Bibeln som inte finns någon annanstans, tar man detta som bevis för att Bibeln är otillförlitlig. Om man å andra sidan, hos andra kulturer, hittar berättelser som liknar Bibelns, anser man sig därmed ha visat att Bibeln bygger på andra källor och därför inte är Guds ord. Dvs oavsett vilka observationer man än gör, så bevisar dessa att Bibeln är en vanlig bok, som inte behöver tillmätas någon större betydelse.

När arkeologerna så småningom lyckades tyda sumerernas kilskrift fann man bland deras lertavlor berättelser om både skapelsen och en syndaflod. Precis som Bibeln talar sumerernas skapelseepos om en tid då det inte fanns något ont på jorden.

På den tiden fanns det ingen orm, ingen skorpion och ingen hyena. Det fanns inget lejon, ingen vildhund och ingen varg. Det fanns varken fruktan eller terror. Människan hade ingen konkurrens.[12]

Även syndafallet kan anas i följande rader:

Jungfrun åt det som var förbjudet. Jungfrun, syndens moder, begick en ond gärning. Det blev en smärtsam upplevelse för syndens moder.[13]

Många tolkade detta som att Bibelns berättelser var sena omskrivningar av myter som sumererna tecknat ner, medan andra ansåg att det därmed var bevisat att berättelserna hade en gemensam källa. I varje fall menade man sig ha visat att Bibeln inte på något sätt är unik, utan att den bara är en samling myter bland många andra. De flesta kulturer kan också berätta om en allomfattande flod, en båt, något slags berg och några få räddade. Detta uppvisar stor likhet med Bibelns beskrivning av syndafloden. Inget av detta behöver emellertid innebära att Bibelns trovärdighet måste ifrågasättas. Snarare tvärtom! Mänsklighetens gemensamma ursprung förklarar på ett naturligt sätt varför olika kulturer har samma berättelser. Gemensamt ursprung innebär ju gemensamma minnen.

En ytterligare metod att kasta tvivel över Skriften har varit att hävda att de olika böckerna i själva verket skrivits av helt andra författare än vad traditionen säger. Eller också påstår man att en bok har flera olika författare i stället för en. I denna anda menar man att Jesajas bok, förutom Jesaja, har ytterligare en eller eventuellt två författare (Deutero- och Trito-Jesaja). Argumentet för detta är att Jesaja exempelvis profeterar om perserkonungen Kores och Israels frihet från det babyloniska förtrycket, något som låg två hundra år framåt i tiden. Eftersom liberalteologerna anser det bevisat att inget övernaturligt existerar, t ex profetiska budskap, måste således dessa avsnitt ha infogats av senare författare, när dessa händelser redan inträffat. Därav slutsatsen att det finns flera ”Jesajor”. Vi ser här tydligt rundgången i de liberalteologiska argumenten. Utifrån antagandet att profetiska budskap och andra övernaturliga händelser är omöjliga, anser man sig ha bevisat att profetiska budskap och andra övernaturliga händelser är omöjliga. En synnerligen imponerande slutledning, eller hur (Här kan du läsa om hur liberalteologin försöker bortförklara Moseböckerna)?!

Man hävdar också att Johannesevangeliet inte alls är skrivet av lärjungen Johannes utan av någon annan. Samma sak gäller Pauli brev. Man har t ex gjort språkanalyser och undersökt hur olika ord används och hur ofta de förekommer och dragit slutsatsen att samme författare omöjligen kan ha skrivit alla breven.[14] Dessutom anser man att det är uteslutet att Petrus, som var en enkel fiskare, skulle kunnat skriva Petrusbreven, eftersom språket där är alltför avancerat. Det finns emellertid flera invändningar som kan göras mot dylika resonemang.

Mycket tyder för det första på att både Paulus och Petrus ibland använde sig av sekreterare, som de dikterade sina brev för. I 1 Pet 5:12 säger t ex Petrus, ”Genom Silvanus, som jag vet är en pålitlig broder [som således också lyssnar till den helige Andes röst], skriver jag dessa korta rader...” Sekreteraren hade säkert en viss frihet när det gällde den rent språkliga utformningen. Därav språkliga skillnader i olika brev, trots samma ”författare”. Och därav kanske också ett mer avancerat språk än vad man kunde förvänta sig.

För det andra måste man räkna med den helige Andes inspiration. Att inte liberalteologerna gör detta, är i och för sig ganska naturligt och konsekvent, eftersom de ju inte tror att det finns någon helig Ande. Men om det nu finns en sådan, ja då kommer saken i ett helt annat läge. Ett liknande öde, som när det gäller Petrus författarskap, drabbade för övrigt upphovsmannen till Kristens Resa, John Bunyan. Denne var en enkel kopparslagare och ingen lärd man. I sin självbiografi berättar han t ex om hur hans hustru hade med sig två böcker till deras gemensamma bo, Den enfaldige mannens väg till himlen och Gudaktighetens övning, dvs knappast något bibliotek som skulle imponerat på lärda professorer eller de intellektets akrobater, som regelbundet slår sina saltomortaler på tidningarnas kultursidor.[15] Bunyan tillbringade sammanlagt tolv år i fängelse för sin tro. Brottet var att han hade predikat evangeliet och haft bönemöten i hemmen (dvs gjort det som Jesus befallde oss att göra). När Kristens Resa kom ut 1678, höjdes omedelbart röster att Bunyan inte var författaren. Det var inte möjligt att en enkel kopparslagare kunde åstadkomma en sådan bok. Kristens Resa är skriven på ett oerhört vackert språk och Bernhard Shaw, som knappast var speciellt positiv till den kristna tron, lär vid ett tillfälle ha sagt att författaren till denna bok skrev en vackrare engelska än till och med Shakespeare. Idag är det ställt utom all tvivel att Bunyan är den verklige författaren. Näst Bibeln är ingen bok så spridd runt om i världen som Kristens Resa. Enbart i England, Skottland och Irland har den gått ut i 1 300 upplagor! Alltså inte 1 300 exemplar, utan 1 300 upplagor! Hur kunde då Bunyan skriva en sådan underbar bok med ett så fantastiskt språk? I sitt förord berättar han att boken tillkommit på kort tid och under särskild inspiration. Och vem inspiratören var, behöver vi knappast tvivla på. Det var naturligtvis samme inspiratör som hade drivit Bibelns olika författare att skriva sina böcker.

När det gäller huruvida Johannes skrivit det evangelium som bär hans namn eller ej, tar biskop John Robinson upp en intressant detalj i sin bok The Priority of John (1985). I sjätte kapitlet berättar Johannesevangeliets författare om ett av Jesu mest omtalade mirakler, där han mättar 5 000 personer på fem kornbröd och två fiskar. Normalt används i NT det grekiska ordet ”ichtus” för fisk. Här används dock ett annat ord, ”opsarion”. Denna detalj är mycket betydelsefull menar Robinson. Ordet ”opsarion” är nämligen ett speciellt fackuttryck som syftar på fisk vilken preparerats på ett visst sätt, och som knappast användes av några andra än yrkesfiskare. Enligt evangelierna var lärjungen Johannes fiskare. Biskop Robinson menar att detta utgör ett indicium för att Johannes är den verklige författaren. I de övriga evangelierna, där ingen av författarna var fiskare, förekommer endast ordet ”ichtus”.
I Johannes 21 berättas om hur Petrus och tre andra lärjungar, efter Jesu död, är ute och fiskar utan att få någon fisk. Plötsligt uppenbarar sig den uppståndne Jesus och säger åt dem att kasta ut näten till höger om båten, vilket de gör och får en jättefångst. När lärjungarna kommer iland, möter Jesus dem på stranden och lagar till några fiskar åt dem över en eld. Då fisken fortfarande är i nätet används i detta avsnitt ordet ”ichtus”, medan ordet ”opsarion” används då Jesus bjuder dem att äta den lagade fisken. Robinson konstaterar att ”vem annan än en yrkesfiskare, som t ex Johannes, skulle bry sig om att göra en sådan distinktion?”

Andra liberalteologiska försök att misskreditera Bibeln har varit påståendena att evangelierna i själva verket skrivits väldigt sent och därför inte är tillförlitliga. Man har hävdat att Markus, Matteus och Lukas skrevs i slutet av första århundradet och Johannesevangeliet ännu senare. Man har också, som påpekats ovan, försökt göra Johannesevangeliet mindre trovärdigt genom att påstå att det inte var aposteln Johannes som skrev det. Under de senaste åren har det emellertid kommit fram fakta som de etablerade bibelteologerna försökt tysta ner. Bland de s k dödahavsrullarna visade det sig nämligen finnas delar av Nya Testamentet. Med hjälp av de allra modernaste, vetenskapliga metoderna har Israels Kriminaltekniska Laboratorium lyckats tyda ofullständiga bokstäver på ett papyrusfragment endast 2,3 x 3,3 cm stort. Det visade sig med stor sannolikhet innehålla en bit av Markusevangeliet, närmare bestämt Markus 6:52-53.

Innan vi går vidare kan det vara på sin plats att helt kort berätta lite om dödahavsrullarna. I februari eller mars 1947 fann en beduinpojke, som letade efter en bortsprungen get, ett antal gamla skriftrullar i en grotta nära Döda Havet, ca 10 km söder om Jeriko. Rullarna var insvepta i linneduk och nedstoppade i förseglade krukor och hade därför till stor del bevarats i enastående skick under nästan 1900 år. Majoriteten av forskarna menar att de härstammar från esséerna — en riktning inom judendomen — som hade ett slags kloster i Qumran, nära Döda Havet. År 68 tvingades esséerna att överge detta kloster inför hotet från de framryckande romerska arméerna. Sina handskrifter gömde de då i grottor i öknen. Det var en av dessa grottor som nu hade återfunnits. Så småningom hittade man ytterligare tio grottor i närheten, vilka innehöll liknande fynd. När forskarna började granska de olika skriftrullarna, fann man att de bestod dels av läderrullar med hebreisk och arameisk text, dels av en del papyrusbitar med grekiskt text. Omkring hundra läderrullar med hebreisk text visade sig vara böcker från Gamla Testamentet, bl a hela Jesajas bok. Alla GT:s böcker utom Esters bok fanns representerade bland fynden. Det allra äldsta fragment som man hittills lyckats tolka, innehåller en text från Andra Mosebok och har daterats till ca 250 f Kr. Av papyrusbitarna var många i mycket dåligt skick och var svåra att tyda, och till en början utgick man från att de grekiska texter som fanns på dessa innehöll översättningar av GT eller brev och andra dokument.

Plötsligt hade bibelforskarna förflyttats nästan tusen år bakåt i tiden. Tidigare hade man inte haft några gammaltestamentliga, hebreiska handskrifter som var äldre än från 1000-talet e Kr. Många menade att texten säkert hade förändrats under århundraden av kopiering. Nu hade man äntligen möjlighet att kontrollera detta. Analysen av dödahavsrullarna skulle avslöja vilka som hade rätt, fundamentalisterna eller liberalteologerna. När de avsnitt ur Gamla Testamentet som fanns bland rullarna jämfördes med de ca tusen år yngre handskrifterna, visade de sig innehålla i det närmaste exakt samma texter. Fynden bekräftade i varje väsentlig detalj att den text som använts som grund för våra moderna översättningar av Gamla Testamentet är den ursprungliga. Gud hade skyddat sitt Ord under alla år. Ännu ett bakslag för liberalteologin!

Att en del papyrusbitar som återfunnits i grottorna vid Qumran har visat sig innehålla texter från Nya Testamentet är om möjligt ännu mer revolutionerande. Eftersom esséerna lämnade Qumran år 68, måste dessa nytestamentliga texter funnits nedskrivna senast detta år. Enligt vissa experter på papyrus och det grekiska språkets utveckling, visar formen på bokstäverna att de förmodligen är skrivna före år 50, dvs någon gång under 40-talet. Detta går helt emot de gängse, liberalteologiska tolkningarna. Bibelforskaren John Wenham kom 1991 ut med boken Redating Matthew, Mark & Luke. Han menar att Matteus evangelium är äldst, skrivet redan omkring år 40, medan Markus antagligen skrev sitt evangelium år 44 - 46.

Upptäckten av det tidigare nämnda fragmentet ur Markusevangeliet gjordes redan 1972 av en spansk expert på papyrer, José O’Callaghan, som under lång tid hade ägnat sig åt att analysera de grekiska texter som ingick i rullarna. I mer än tio år var det sedan tyst om spanjorens fynd. Etablissemanget försökte tiga ihjäl det hela. Ingen yngre bibelforskare vågade på allvar analysera det ifrågasatta textfragmentet av rädsla att råka i onåd hos sin professor.

I en artikel i tidningen Dagen, påsken 1990, refererades en föreläsning av professor Harald Riesenfeldt, före detta bibelforskare vid Uppsala Universitet men numera pensionär. Han beskrev under sin föreläsning ganska detaljerat hur olika tongivande teologer gjort allt för att tysta ned O’Callaghans fynd. Han berättade också om hur man hade försökt censurera det han själv skrivit för Nationalencyklopedin.

Professor Riesenfeldt nämnde om hur man söker att datera evangelierna så sent som möjligt. Han hade skrivit kapitlet om just evangelierna för Nationalencyklopedin. Men när han fick tillbaka korrekturet så var texten ändrad. Riesenfeldt hade skrivit att en del teologer anser att evangelierna tillkommit mellan åren 70-90 och andra anser att det skett tidigare. Nu var texten ändrad till ”år 70-90 eller senare”.

— En person som jag känner, som inte är teolog, hade ändrat detta för att få det så sent som möjligt då han anser att Jesus är en myt.
— Men jag lyckades få det ändrat tillbaka.

Kanske hade man lyckats med att lägga locket på om inte en ung, frimodig språkforskare vid namn Carsten Peter Thiede beslutat sig för att göra en seriös undersökning av O’Callaghans slutsatser. Thiede kom fram till att det måste röra sig om Markus evangelium, skrev en bok om detta och snöbollen kom i rullning. Skeptikerna uttryckte naturligtvis sina tvivel. Bl a fanns vissa bokstäver som var mycket svårtolkade. Det var här de tidigare nämnda israeliska kriminalteknikerna kom in i bilden och gjorde sin analys, som helt stödde O’Callaghans och Thiedes slutsatser.[16]

Låt oss runda av med att citera Krister Holmström i tidningen Trons Värld, nr 1 1993:

I grotta nummer 7 fanns även ett litet fragment av Paulus första brev till Timoteus. Det fyndet slår fullständigt hål på den uppfattning om Timoteusbreven som är helt dominerande vid de teologiska universiteten. Det är ytterst få exegeter [bibeltolkare] som vill kännas vid att Paulus är upphovsmannen till dessa brev. Timoteusbreven anses skrivna långt efter Paulus död, troligen omkring år 100. Ett argument är att de innehåller en alltför utvecklad lära om den lokala församlingens organisation, Det kan ju inte Paulus ha skrivit menar man....
Nu faller alla dessa teorier platt till marken. Minst hälften av böckerna i de bibelteologiska biblioteken kan plockas bort, böcker som bygger på helt förlegade teorier om NT:s tillkomst. Esséerna läste Första Timoteusbrevet redan på 60-talet!
Även det faktum att Timoteusbrevet och Markus evangelium låg tillsammans i samma grotta är betydelsefullt. Det säger något om hur de 27 böckerna [i NT] samlades och uppfattades som Guds Ord. Fyndet visar att man hade kopplat ihop det äldsta evangeliet med ett av Paulus sista brev redan år 68! Det talar för att NT betraktades som helig skrift redan under författarnas livstid. Det var inte några biskopar på 300-talet som bestämde vilka skrifter som var Guds Ord, det hade den helige Ande bestämt långt tidigare.

Det sista innebär alltså att det, till skillnad mot vad många anser, egentligen inte var kyrkan och kyrkomöten som bestämde vilka skrifter som skulle ingå i Bibeln. Vid dessa kyrkomöten erkände man helt enkelt den auktoritet som dessa skrifter redan hade genom den helige Ande.

Allt eftersom arkeologi och historisk forskning går framåt bekräftas således Bibeln mer och mer och liberalteologerna tvingas att backa. Det paradoxala är att samtidigt som liberalteologins slutsatser alltmer vederläggs, så sprider sig deras tänkande trots detta snabbt bland universitetsteologer. När ovannämnde professor Riesenfeldt intervjuades i Kyrkans Tidning våren 1990 sade han, ”De flesta universitetsteologer i Sverige såväl som i Mellaneuropa, katoliker såväl som protestanter, tror inte längre på inkarnationen (Jesu jungfrufödsel) eller uppståndelsen: Man menar att det var Josef som var Jesu far och att uppståndelsen inte kan uppfattas bokstavligt”.

Att försöka hålla fast vid någon form av kristendom och samtidigt förneka uppståndelsen, är emellertid inte möjligt. Tar vi bort uppståndelsen, tar vi också bort människans möjlighet till frälsning.

Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro. (1 Kor 15:14)

Utan tron på Jesu uppståndelse finns ingen kristendom kvar. Då reduceras denna till en inomvärldslig terapi, utan någon verklig lösning på människans problem. Och finns ingen kristendom kvar, kan man ju för övrigt lika gärna stänga igen både kyrkor och teologiska institutioner.

Ju mer vissa teologer och samfund förnekar den övernaturliga sidan av Bibeln, desto mer öppnas det samtidigt upp för vidskepelse och ockultism i andra kyrkliga sammanhang. Vid en konferens i Prag 1992 på temat ”Vetenskap, Andlighet och den Globala krisen” var en av talarna den katolske prästen och dominikanermunken Matthew Fox. Han har grundat ett institut med kurser på ”universitetsnivå” i bl a trumritualer och healing, konst, rituell sång, medeltida mystik, massage, Tai Chi, afrikansk dans, drömmar och feminism.[17] I detta perspektiv är det knappast förvånande att det t ex i England år 2000 fanns ca 30 000 registerade kristna präster och pastorer, medan samtidigt antalet häxor och spåmän uppskattades till 80 000. Hedendomen är uppenbarligen på väg tillbaka igen. En "kristendom" som antingen förnekar det övernaturliga, eller också säger ja till varje form av ockultism och vidskepelse — ju flummigare desto bättre — kommer snart att ha gjort sig själv överflödig.

Ett ganska typiskt exempel på den etablerade kyrkans tillstånd i detta avseende var det som skedde i Borgvattnet för drygt tjugo år sedan. Till detta lilla samhälle, som ligger ca 10 mil norr om Östersund, kom prästen Tore Forslund i början av 1981 för att vikariera som kyrkoadjunkt. Borgvattnet var vida känt för sina spökerier, bl a på den gamla prästgården. Det visade sig att den präst som tidigare innehaft tjänsten under ca 30 år hade varit starkt involverad i ockultism och spiritism. Vid en sammankomst erbjöd Tore befrielse från de andemakter som enligt Bibeln ligger bakom alla ockulta fenomen. En journalist råkade vara närvarande och nästa dag var det en stor artikel på LÄNSTIDNINGENS förstasida som handlade om hur den nye prästen i Borgvattnet skulle driva ut demonerna ur den gamla prästgården. Det dröjde inte länge förrän det numera så välbekanta ”massmediadrevet” gick igång. Tidningar, veckotidningar, Sveriges Radio och TV1 och TV2 ondgjorde sig över den intolerante prästen i Borgvattnet och debattens vågor gick höga om huruvida det fanns andemakter och om det i så fall var rätt att driva ut dem. Tores företrädare gick så långt att han i massmedia kallade Tore för ”Lucifers tjänare” och allmänt blev han känd som ”spökprästen i Borgvattnet”. Flera präster och biskopar uttalade sin avsky över och sitt avståndstagande från Tore Forslunds intolerans och överspändhet. Eftersom han inte hade begått något tjänstefel kunde man inte avsätta honom, men det hela slutade med att man drog in hans vikariat. Så småningom, efter att han under en tid varit totalt utfrusen av sina kollegor, fann han för gott att lämna Svenska Kyrkan. Idag verkar Tore Forslund som missionär och evangelist.[18]

En präst som sysslar med spiritism, vilket enligt Bibeln är en dödssynd, får således vara kvar i 30 år på sin tjänst utan att någon klagar, medan en präst som predikar Guds Ord, och precis som Jesus driver ut onda andar, han blir omedelbart avpolletterad. Slutsatsen av detta måste bli att man tydligen inom vissa teologiska kretsar inte har några problem alls med att tro på ockulta, övernaturliga fenomen som spöken eller kommunikation med de avlidnas andar, medan man samtidigt absolut inte kan tro på den övernaturliga, bibliska kristendomen, dvs den kristendom som Jesus representerade.[19] Tvärtom så tar man avstånd från den och till och med motarbetar den aktivt. Personligen har jag svårt att förstå varför sådana människor överhuvudtaget vill kalla sig kristna. Kristendomen verkar ju vara den religion de tror allra minst på.[20]

Samtidigt som vissa präster och teologer av inbillade förnuftsskäl förnekar den övernaturliga sidan av den kristna tron, verkar andra således i stället tro på precis vad som helst. Båda sidor har fallit för frestelsen att i stället för sanningen, säga det som människor vill höra, det som smeker medhårs och som gör att tidningarna skriver berömmande om en. Eller som det står i Jesaja 30:9-10:

Ty det är ett motsträvigt folk, trolösa barn, barn som inte vill höra Herrens lag, utan säger till siarna: ”Upphör med era syner”, och till profeterna: ”Profetera inte för oss vad sant är, tala till oss sådant som är oss välbehagligt, profetera bedrägliga ting...

Konsekvensen av att inte predika sanningen beskriver profeten Hosea i sitt fjärde kapitel:

Hör Herrens ord, ni Israels barn. Ty Herren har sak med landets inbyggare, eftersom ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap finns i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott. Man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd. Därför ligger landet sörjande, och allt som lever där försmäktar, både djuren på marken och fåglarna under himmelen, själva fiskarna i havet förgås...
Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har förkastat kunskap, därför skall också jag förkasta dig, så att du upphör att vara min präst. (Hos 4:1-3, 6)

Detta gällde Israels folk ca 700 år före Kristus, men det gäller även oss idag. Hoseas beskrivning av tillståndet i landet verkar nästan som hämtat ur en svensk kvällstidning idag. Brottslighet, omoral och miljöförstöring är alla en följd av människans uppror mot Gud, dvs av synden. Orsaken till att människan inte längre är jordens förvaltare utan dess plundrare är att hon inte längre bygger sitt liv på sanningen!

Sammanfattningsvis kan man säga att grundfelet med liberalteologin är att man tror att Gud kan undersökas på samma sätt som man undersöker den fysiska skapelsen. Definitionsmässigt förnekar man det övernaturligas existens, eftersom denna inte kan verifieras av vetenskapliga observationer. Man säger t ex att ”Paulus kan inte ha skrivit detta brev, eftersom det innehåller alldeles för avancerade tankar för den här tiden”. Att den helige Ande skulle ha inspirerat dessa tankar hos Paulus, betraktas som logiskt omöjligt. Den förnekelseteologiska slutsatsen, att de övernaturliga händelserna i Skriften aldrig ägt rum, bygger emellertid inte på några vetenskapliga eller logiska argument, utan är enbart en konsekvens av upplysningsfilosofernas högmodiga antagande att inget övernaturligt kan existera. Hur skulle något kunna existera som inte människan kan förstå med sitt förnuft, menar man tydligen.

För en tid sedan upptäckte man med det s k Hubbleteleskopet (rymdteleskopet) ungefär 50 miljoner nya galaxer. En galax eller vintergata innehåller, som läsaren kanske känner till, hundratals eller tusentals miljoner stjärnor, många betydligt större än vår egen sol. Att en liten begränsad människa, som bor på ett pyttelitet klot, vilket kretsar kring en av universums biljoner och åter biljoner solar, en människa vars fysiska liv bara varar en sekund av evigheten, att hon skulle vara så förmäten så att hon menar sin hjärna och sitt förnuft vara den yttersta normen för vad som är möjligt och troligt, framstår åtminstone för mig som hybris i högsta potens.

Som en reaktion mot liberalteologin formulerade under slutet av 1800-talet vissa kristna i USA fem punkter, vilka uppfattades som grundläggande för kristen tro. Dessa brukar kallas "the five fundamentals", därav ordet fundamentalism. Detta begrepp har idag blivit ett slags modeord, och på samma sätt som att de svenska kommunisterna på 70-talet kallade alla de inte tyckte om för ”fascister”, så används idag ordet ”fundamentalism” i negativ bemärkelse för att beteckna all levande kristendom. I görligaste mån försöker man sedan koppla ihop detta ord med islamisk fundamentalism av värsta slag, för att ge ordet en så negativ klang som möjligt. Fundamentalister framstår därför i den offentliga debatten som okunniga, efterblivna och inskränkta, vilket är mycket orättvist, eftersom de fem ovannämnda punkterna ur bibliskt perspektiv är synnerligen rimliga. De är:

1) Bibeln är Guds ofelbara ord.
2) Jesus föddes av Jungfru Maria och var Guds son.
3) Jesus dog en ställföreträdande död på korset.
4) Jesus uppstod kroppsligen från de döda.
5) Jesus skall komma tillbaka på samma sätt som han lämnade den här världen.

Detta är bevisligen den tro som Jesu lärjungar, författarna till NT och de första kristna hade. Och detta är för övrigt också den tro som varje söndag proklameras i Svenska Kyrkan genom trosbekännelsen. Den som under högmässan läser med i denna bekännelse är således, utan att själv kanske vara medveten om det, de facto fundamentalist!

Liberalteologins svar på människans andliga hunger är inte ett ”bröd” utan en steril, filosofisk ”sten”! Om den avfälliga kristenheten utgör Uppenbarelsebokens ”babylonska sköka”, så är liberalteologerna de ”babylonska hallickarna”! Liberalteologin är ingenting annat än en fortsättning på den urgamla lögnen från Edens lustgård, där ormen genom att få Eva att tvivla på Guds Ord lurade henne att begå den första synden. Och precis som ormen för länge sedan, så säger liberalteologerna idag med väsande röst, ”Inte har väl Gud sagt... hsssss hsssss” Och på samma sätt som att ormens lögn födde död, så föder idag liberalteologins lögner död. Paulus säger i 2 Kor 3:6, ”Ty bokstaven dödar, men anden ger liv”. Orsaken till att kyrkorna idag står nästan tomma, är inte som många kristna tycks tro, felaktig marknadsföring. Nej, problemet är att man i stället för det levande, sanna ordet — Guds Ord — predikar ett urvattnat, mänskligt budskap. Ett budskap som visserligen talar om kärlek och fred, men där Jesus har reducerats till en myt och människan upphöjts till sin egen frälsare.

Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? (Job 6:6)

Endast sanningen har smak och sälta. Så fort en präst eller pastor börjar ge sin församling ”välkryddad mat”, dvs predikar Guds sanna Ord rakt upp och ned som det står i Skriften, börjar människor snart komma i skaror. Vad som tyvärr då alltför ofta har hänt och händer är att vederbörande, som vi sett i föregående kapitel, snart nog stoppas av den teologiska eller kyrkliga maktapparaten. Först försöker man tala ”upprorsmakaren” till rätta, och om inte detta hjälper, blir det så småningom avstängning. Resultatet blir antingen att det nya som höll på att födas dör, eller också splittras församlingen eller samfundet, under förutsättning att det nya är tillräckligt starkt. Sanningen går dock inte att stoppa, endast att fördröja.

I londontidningen Daily Mail kunde man den 2/1 1999 läsa en artikel med rubriken, "Retorik, flyktingar och ärkebiskopen".

Vad är det hos Ärkebiskopen av Canterbury som så ofelbart leder honom till att alltid exakt slå an fel ton i fel ögonblick och på fel sätt?
     När nationen är totalt svältfödd på andlig ledning, med moraliska värderingar hotade som aldrig förr, kyrkorna tomma, familjen, den religiösa trons fundament, i kris, och kristenhetens bidrag till Milleniumdomen (världens största kupolformade byggnad, som byggdes i London inför milleniumskiftet) förvisad till status av uselt jippo — ett kors tillverkat av gamla TV-apparater — nöjer sig Dr George Carey (dvs ärkebiskopen) med ett nyårsbudskap som dryper av politisk korrekthet.

Den engelska kyrkans ärkebiskop tycks ha ungefär samma problem som den svenske ärkebiskopen, nämligen att drypa av "politisk korrekthet". Att alltid säga det som är inne hos det intellektuella etablissemanget. Jag läste i en tidning hösten 2002 att varje gång K G Hammar uttalar sig om kristen tro, lämnar massor med människor Svenska Kyrkan. I en TT-intervju strax före julen 2002 passade ärkebiskop Hammar, i god liberalteologisk anda, på att ifrågasätta i stort sett alla centrala delar av den kristna tron. Han ställer sig t ex tveksam till att Jesus är Guds son. Han är skeptisk till jungfrufödseln. I intervjun sade han bl a, "Det är inte viktigt om Jesus gjorde mirakler eller ej, det avgörande är vars och ens personliga relation till honom". Etc, etc. Hammar representerar således ett typiskt sockersött, och till intet förpliktigande, newageflumbudskap, där ingen absolut sanning finns, utan där människan själv bestämmer vad som är sant. Sjävklart har var och en rätt att tro på vad han vill. Jag utgår dock från att de flesta skulle tycka det var märkligt om George Bush skulle bli högste ledare för världskommunismen. Varför skulle man göra en övertygad antikommunist, som i stort sett förnekar allt i Marx' lära, till kommunismens ledare? Men varför gör man då en person, som inte tycks tro på någonting av klassisk kristendom, till kristenhetens högste ledare i Sverige? Varför grundar inte Hammar en egen newagereligion och gör sig till ledare för den? Det är inte konstigt att kyrkorna står tomma. Stanley Sjöberg säger i den kristna tidningen Världen idag, med anledning av Hammars uttalanden;

K G Hammar representerar en del av en akademisk tro där det anses vara intellektuellt att angripa den verklighet Bibeln uppenbarar med ambitionen att anpassa kristendomen till humanismen och islam i Europa.
—Han talar som Arius på 300-talet och är en "Judas Iskariot" som förråder det budskap han invigdes till att representera. Det svåraste är att förnekelsen vinner terräng ända in i de gamla "väckelserörelserna".
— Hammar borde avsättas.

Christer Sturmarks bok Personligt. Samtal med fritänkare (Fri Tanke, Stockholm 2008) består, som framgår av titeln, av samtal med olika ateister (bl a Björn Ulveaus, Stellan Skarsgård och Richard Dawkins). Under ett samtal med den svenske filosofiprofessorn och ateisten Torbjörn Tännsjö utspinner sig följande dialog:

CS: Ärkebiskop KG Hammar fick ju nyligen frågan "Finns gud?" av en journalist. Han svarade då att "Det beror på vad man menar med gud och vad man menar med finns". Det verkar som han svajar betänkligt med avseende på en sådan konkret tro som du talar om.
TT: Ja det är ju helt uppenbart att han inte tillhör de troende.
CS: Vad säger du om Åke Green då?
TT: Ja, Åke Green står ju för en hederlig och rejäl tro. Den gud han tror på skickade ju stormen Gudrun på oss för vårt dekadenta leverne i Sverige, så hans gud är ju medveten, vill något och är fullt kapabel att agera [intressant att Sturmark skriver "Gudrun" med stor bokstav och "gud" med liten — Gudrun är ju inte namnet på en person utan på en storm].
CS: Så Åke Green är hederligare än K G Hammar?.
TT: Ja, utan tvekan.
(Åke Green var den pingstpastor på Öland, som för några år sedan blev åtalad för att ha predikat mot homosexualitet men sedan frikändes)

Till och med en ärlig och väl genomtänkt ateist som Torbjörn Tännsjö anser således att K G Hammar inte tillhör de troende och att han dessutom är ohederlig. Att en person som Hammar under många år varit högste ledare för Svenska Kyrkan säger dessvärre något om det andliga tillståndet där. Det har ju gått bra långt när en ateist som Tännsjö uppenbarligen förstår mer av den kristna tron (även om han inte delar den) än Kyrkans högste ledare.

Man behöver inte vara speciellt observant för att inse hur illa ställt det är i Svenska Kyrkan. I ICA-Kuriren 39/03 fanns en artikel med rubriken "Svensken har tappat tron på kyrkan".

Det är glest i kyrkbänkarna när kyrkoherde Lars Ericson inleder dagens predikan. Som vanligt. Sammanlagt är det sju själar som slutit upp denna söndag i Sånga kyrka, en rosa helgedom från 1300-talet som ligger nära Ångermanälven utanför Sollefteå. Då är kyrkvärden, organisten och kyrkoherden själv inräknade.
— Det kan ju kännas lite deppigt, naturligtvis, säger Ericson.
Genom åren har han försökt locka folk genom att förlägga gudstjänsterna ute i naturen eller i församlingshemmet för kyrkkaffets skull, ibland med viss framgång, men det vill sig aldrig på allvar.

I artikeln hänvisar man till Kjell-Albin Abrahamson, Sveriges Radios Östeuropakorrespondent sedan många år. Denne menar att Svenska Kyrkan blivit för urvattnad och blaskig och mesig. Och ärkebiskop K G Hammar har, enligt Abrahamson, som ingen annan givit flummigheten ett ansikte. Kyrkan predikar bara det som är politiskt korrekt, utmanar aldrig, konfronterar aldrig orättfärdighet och själviskhet, som är dess kallelse. Allt är i tidens anda; källsortering, hänsyn till djur, positivt tänkande och glutenfria oblater (det senare är jättebra, men kan inte ersätta Jesus).

Nu kan man ju i och för sig säga att Hammar sköter sitt jobb. Han är ju inte tillsatt av Gud, utan av en ateistisk, socialistisk regering. Hammar representerar således inte Gud, utan en socialism med andliga förtecken. Och det är ingen tvekan om att han representerar sin uppdragsgivare med den äran. I förlängningen kan man ana en total splittring av svenska kyrkan i en statskontrollerad, liberalteologisk/newageflummig pseudokristen fraktion och en fraktion där de troende samlas. Tyvärr finns nog ingen annan lösning. Både Gamla och Nya Testamentet varnar för "falska herdar". Det råder nog ingen tvekan om att K G Hammar är en sådan.

Någon sa en gång så här, ”Det är konstigt att det verkar finnas en övre gräns för hur mycket tro och entusiasm en präst eller pastor får ha. Däremot verkar det inte finnas någon undre gräns för hur lite tro eller rent av otro och liknöjdhet en präst får ha och ändå stanna kvar på sin tjänst”. Predikar man det som står i Bibeln och människor i skaror kommer till kyrkan, ja då löper man stor risk att bli avskedad, medan man gärna, vilket vi sett exempel på ovan, får syssla med spiritism, astrologi, frimureri och andra ockulta saker utan att någon reagerar, trots att all ockultism enligt Bibeln är både felaktig och farlig.

När rådsmedlemmarna ville hindra Jesu lärjungar att predika evangeliet, och till och med började prata om att döda dem, tog den lärde rabbinen Gamaliel till orda och sade följande visa ord:

Därför säger jag er nu, lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv. (Apg 5:38-39)

Alltför ofta under historiens gång har det dessvärre visat sig att olika kyrkoledare ”kämpat mot Gud själv”. En tragisk strid som är hopplös och omöjlig att vinna.

Till dåtidens religiösa ledare sade Jesus:

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma in släpper ni inte in....
Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet? (Matt 23:13-14,33)

Hårda ord! Men vad säger Jesus idag till många av vår tids avfälliga, religiösa ledare? Jag undrar om de vågar ställa sig den frågan. Om de överhuvudtaget tror på honom! Om dem skulle han säkert säga samma sak som han sade för snart 2000 år sedan:

Han svarade: ”Varje växt som inte är planterad av min himmelske fader skall ryckas upp med roten. Bry er inte om dem; de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, faller båda i gropen”. (Matt 15:13-14)

En blind herde är ingen herde. En religiös ledare som saknar andens ljus och uppenbarelse leder människor vilse. Frukten av en sådan ledares förkunnelse är förvirring och frustration.

När han [Jesus] såg människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa som får utan herde. (Matt 9:36)

Fåren känns inte vid falska herdar, men den verklige, gode herden känner de igen på rösten. Och den rösten är fylld både av kärlek och sanning.

Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten och fåren hör hans röst och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster. (Joh 10:2-5)

Den sydafrikanske biskopen Bill Burnett, som under en period var ärkebiskop i Kapstaden berättade en gång följande ur sitt liv:

"När jag blev biskop trodde jag på teologi, men inte på Gud. I praktiken var jag ateist. Jag försökte bli rättfärdig genom att göra goda gärningar." När han varit biskop i femton år skulle han en dag predika vid en konfirmationsgudstjänst över texten i Romarbrevet där det står: "Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Anden" (Rom 5:5). När han kommit hem efter gudstjänsten och hade satt sig ned med en rejäl drink för att läsa tidningen, upplevde han att Herren uppmanade honom: "Gå och be." Han gick till kapellet, böjde knä i tystnad och kände att Herren sade till honom: "Jag vill ha din kropp". Han förstod inte riktigt det där; han är lång och mager och brukar säga om sig själv att han inte precis är någon Mr Universum. Hur som helst gav han sig själv åt Herren, helt och hållet. "Och då," berättar han, "hände det som jag hade predikat om i kyrkan. Det var som om jag fick en rad elektriska stötar — av kärlek." Han fann sig själv liggande raklång på golvet och hörde hur Herren sade: "Du är min son." När han reste sig visste han fullt och fast att något speciellt hade hänt. Den här upplevelsen blev en vändpunkt i hans liv och hans prästgärning. Sedan dess har många fler genom honom fått uppleva barnaskapets innebörd genom den helige Andes vittnesbörd (ur Livets Frågor av Nicky Gumbel, utgiven på Proklama 1999, sid 118 - 119).
Den fallna människans förhållande till Gud
(löses inte av liberalteologins bortförklaringar)

 

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."
Tillbaka till avsnittet om Bibelns trovärdighet
Tillbaka till avsnittet "Jesu uppståndelse — faktisk händelse eller myt?"
Tillbaka till avsnittet "Kristendomen är ju död. Varför bry sig?"
Tillbaka till avsnittet "Sverige — en totalitär demokrati?"
Tillbaka till avsnittet "Biblisk kristendom fungerar"

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Säger GT och Evangelierna och Paulus emot varandra?


[1] Utgiven på Freeman and Co, 1978, sid 116 och 137.
[2] Upplysningsfilosofin behandlas här.
[3] En filosof som i hög grad påverkat vår tids tänkande när det gäller de religiösa frågorna är Baruch Spinoza, som verkade i Holland på sextonhundratalet. Denne menade i likhet med sina moderna efterföljare, liberalteologerna, att man måste bedöma Bibeln i ljuset av den rationalistiska filosofin, enligt vilken förnuftet är det yttersta rättesnöret för sanning (Han var således en föregångare till upplysningen). Spinoza utgår från vissa principer, bl a att det är fel att betrakta Bibeln som en helig skrift, utan den bör läsas som vilken annan antik bok som helst. Detta sätt att se Bibeln på har gett upphov till den s k ”historisk-kritiska metoden”. Enligt denna måste alla bibeltexter undersökas i ljuset av naturvetenskapliga och historiska kriterier. Detta leder, som påpekats många gånger tidigare till en sluten världsbild där allt tolkas som resultatet av naturliga och historiska orsaker och där ingen plats finns för vare sig Gud eller några övernaturliga fenomen överhuvudtaget. Självklart är det inte direkt fel att också undersöka Bibeln utifrån historia och annan vetenskap. Felet är emellertid när man gör gällande att dessa vetenskapliga uttalanden om Bibeln ger oss hela sanningen. Den historisk-kritiska metoden ger oss bara hela sanningen under förutsättning att inget övernaturligt existerar.
[4] Jesus Kristus och avmytologiseringen, Tema (Gleerup) 1968, sid 13.
[5] En elev till Rudolf Bultmann, professor Eta Linnemann, fick så småningom möta Jesus och har helt tagit avstånd från liberalteologin. I boken Historical Criticism of the Bible, Methodology and Ideology. Reflections of a Bultmannian turned evangelical, Baker Book House, går hon till skarp attack mot sin tidigare bibelsyn.
[6] Ulrich Victor, klassisk spåforskare vid Humboldtuniversitetet i Tyskland, gjorde vid ett tillfälle följande rättframma anmärkning, ”Liberalteologerna har sedan lång tid tillbaka avfärdat allt de inte tycker om som en sentida tradition, utan någon anknytning till Jesus”.
[7] Harvester Press, 1983, sid 259, not 10.
[8] Strindberg menar givetvis inte att vetenskapen som sådan för oss ut i mörker. Han talar här om vetenskapen felaktigt använd, dvs när man försöker få den att svara på existensiella frågor, som den rent definitionsmässigt inte kan besvara.
       Vissa tvivlare har försökt göra gällande att Strindberg aldrig blev en övertygad kristen. Detta finns dock omvittnat i boken Strindbergs systrar berätta om barndomshemmet och om bror August, utgiven på Norstedt & Söners Förlag, 1926. På sidan 59 skriver hans syster Nora, "Främsta orsaken till hans tillfrisknande skulle jag dock vilja tillskriva hans i djupet förborgade, medfödda religiositet, som så småningom med åren trängde upp och liksom en ljus- och kraftkälla, ur vilken han öste, förde honom framåt till frid och sinneslugn, tills dödens portar slöto sig om honom". Hans syster Anna avslutar boken (sid 104) med, "Där genomkämpade han tåligt och utan klagan sitt svåra lidande, tills han en solig vårmorgon oåterkalleligen bröt upp till den fristad, över vilken han själv satt inskriptionen 'O crux, ave spes unica' ('Var hälsad kors, mitt enda hopp')"...

 

Ett foto taget 2009 av Strindbergs grav på Norra Begravningsplatsen i Solna

Svenska Wikipedia skriver följande: "Vid Strindbergs dödsbädd närmade sig slutet och han tecknade att han ville ha sin bibel på nattduksbordet; han tog den och yttrade sina avskedsord till livet, med dottern Greta sittande vid sin bädd: 'Jag har gjort upp mitt bokslut med detta livet. Nu finns intet personligt mer kvar'".
[9] Förmodligen kommer både ”rabbi” och ”rabban” från hebreiskans ”rab” som betyder ”stor”. ”Min lärare” respektive ”vår lärare” är således inga korrekta översättningar. Detta spelar egentligen ingen praktisk roll. Under alla förhållanden reserverades ”rabban” för ett fåtal av de absolut främsta uttolkarna av skrifterna. En av dessa var Gamaliel.
[10] The Archeology of Palestine, Revised edition Harmonsdsworth, Middlesex, Pelican Books, 1960, sid 127-128.
[11] Nelson Glueck, Rivers in the Desert; History of Neteg. Philadelphia, Jewish Publications Society of America, 1969, sid 31.
[12] S N Kramer, Sumerian Mythology, Philadelphia 1944, titelbladet.
[13] Alfred Jeremias, Das Alte Testamente im Lichte des Alten Orients, 4:e ed, Leipzig, 1930, sid 99.
[14] Sådana analyser anses också stödja teorin att Jesajas bok har flera författare.
[15] Det berättas att den lärde Dr John Owen brukade lyssna på Bunyan då denne predikade i London för stora folkskaror. När konungen vid ett tillfälle uttryckte sin förvåning över att en så lärd man som Dr Owen kunde få ut något av att höra en kopparslagare predika, svarade Dr Owen, ”Ers Majestät, om jag blott ägde kopparslagarens utomordentliga gåvor, så skulle jag gärna försaka all min lärdom”.
[16] I Time den 10/4 1995 fanns en artikel med titeln ”A Step Closer to Jesus?” (Ett steg närmare Jesus?). Där berättas om att Thiede nyligen gjort en annan sensationell upptäckt. Då han undersökte papyrusfragment vilka ursprungligen härstammade från Egypten men så småningom, i början av 1900-talet, donerades till Magdalen College i Oxford, fann han tecken på att dessa fragment kanske redan var skrivna på 70-talet och inte på 200-talet som man tidigare trott. Papyrusen innehåller 10 spridda verser ur Matteus 26. Thiedes slutsatser bygger på analys av den grekiska handstilen. Den karakteristiska utdragna, upprätta handstil som fragmenten skrivits med, försvann ganska snart efter Jesu tid, menar han.
[17] Idagsidan, Svenska Dagbladet,8/7 1992.
[18] Uppgifterna hämtade från tidningsklipp samt samtal med Tore Forslund. Jag är dessutom personligen bekant med Tore och vet att han är en levande kristen som tror att Bibeln är Guds Ord och att man därför måste ta den på allvar. Det är kanske också bäst att påpeka att långt ifrån alla präster i Svenska Kyrkan tog avstånd från Tore. Det finns givetvis många präster som tycker precis som han, men tyvärr också alltför många i ledande ställning som varken har någon personlig tro eller verklig bibelkunskap. Vissa tidningar var också överlag positiva, och tog snarare ställning för Tore än emot. Tore Forslund avled i mars år 2000, sörjd och saknad av många kristna syskon. Här hittar du en länk till en stor sida om Tore Forslunds liv och gärning. Bl a kan du höra några av hans viktigaste predikningar i RealAudioformat. Lyssna t ex till hans avskedspredikan i Borgvattnet efter att han blivit skild från sin tjänst (hans brott var således att han trodde på och levde efter Jesu lära). Och här finns en fin sida om Tore, kärleksfullt gjord i januari 2010 av hans yngsta dotter Sara.
[19] Kan det överhuvudtaget finnas någon annan kristendom, än den som Jesus Kristus lärde oss?!
[20] Enligt en artikel i Trons Värld nr 3/91 så visade en granskning av 162 predikningar som hållits i danska Folkekirken (motsvarigheten till vår statskyrka), att 48 av dessa var helt utan kristet innehåll medan 59 förkunnade en förvrängd kristendom (dvs ett budskap som klart strider mot Bibeln). Endast 16 ansågs ligga i linje med Bibelns budskap. Nu kan man givetvis invända att det handlar om tolkningar, och det kan ju vara sant i vissa fall. I ovannämnda undersökning rör det sig emellertid om predikningar innehållande påståenden som direkt strider mot Bibelns undervisning.
     En annan undersökning, som presenteras av Göran Gustafsson i hans bok Tro, Samfund och Samhälle, Libris 1991, visar bl a hur pastorer och präster i olika samfund ställer sig till påståendet, ”Bibeln är Guds rena ord och därför är den bokstavligen sann”. Endast 11 % av Svenska Missionsförbundets pastorer ansåg sig kunna bejaka detta påstående. Motsvarande siffror för Svenska Kyrkans präster och Pingströrelsens pastorer var 23 % respektive 93 %! Ett samfund där endast 11 % av dess förkunnare tror att Bibeln är Guds ord, måste väl nästan sägas ha lidit andligt skeppsbrott!
     När den tidigare chefredaktören på Svenska Dagbladet, Hans Zetterberg, 1987 talade i Missionsförbundets högborg i Stockholm, Immanuelskyrkan, sade han, ”Kyrkorna ska bära fram till människorna det dom har, som de är specialister på. Politik kan andra bättre. Med miljöfrågor är det på samma sätt, etc. Men det religiösa budskapet, evangeliet om frälsning för de förtappade, frigörelse, hopp och tro, som kan förvandla livet och tillvaron, det kan inte de andra förmedla. Men kyrkan kan det. Eller kan den det inte längre?”

© Krister Renard