"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2017 08 22 20:05

Biblisk kristendom fungerar

Den kristna tron har två aspekter; det intellektuella försanthållandet och hjärtats tro. Det första innebär att man med sitt förstånd accepterar att den kristna läran är rimlig, att den stämmer överens med vad man kan observera med sina sinnen. Hjärtats tro handlar om ett personligt möte med Frälsaren själv, Jesus Kristus.

Så fort någon kristen vågar hävda att Bibeln verkligen är sann, att det som står där faktiskt har hänt och att Jesus är enda vägen till Gud — vilket Jesus själv säger flera gånger — höjs omedelbart röster om intolerans och kärlekslöshet. Den enda kristendom, som betraktas som rumsren i skolans läroböcker och av massmedia, är en slags terapeutisk kristendom, en terapi bland tusentals andra ockulta och ideologiska terapier. Man kräver nästan att den kristne, för att respekteras, skall deklarera att alla andra religioner, terapier och ockulta föreställningar är minst lika sanna som kristendomen (helst ännu sannare)! Men varför skulle man vilja vara kristen om man inte tror att det man tror på är sant? Och om nu kristendomen verkligen är sann, ja då kan omöjligen scientologin, islam eller ateismen samtidigt vara sanna.

Vissa kristna försöker motivera sin tro genom att tala om hur bra det känns att vara kristen. Men kristen tro är, enligt Bibeln, inte i första hand en fråga om känslor utan om sanning. Sanningsaspekten är således avgörande när man skall ta ställning för eller emot den kristna tron. Innan vi i nästa avsnitt går in på den andliga sidan av kristendomen — hjärtats tro — skall vi först undersöka om det möjligen finns några objektiva, "mätbara" fakta eller indicier som talar för kristendomen. Fakta som alla kan vara överens om, oavsett om man tror eller ej.

Det är väl ganska uppenbart att om den kristna tron är sann, så måste den också fungera i praktiken. Och då inte bara på ett personligt plan, utan dess konsekvenser måste också stämma överens med verkligheten i större skala. Låt oss undersöka hur det förhåller sig med den saken.

På annat ställe på denna site visas att den moderna naturvetenskapen, som till stor del ligger bakom vårt välstånd, av många anses vara en direkt följd av den judisk-kristna världsbilden. Det judiskt-kristna tänkandet stämmer således överens med den fysiska värld i vilken vi lever och vilken vi i viss mån objektivt kan mäta och analysera.[1]

Ett obestridligt faktum är att Europa (och då speciellt Nordeuropa) och Nordamerika har och speciellt har haft en mycket hög levnadsstandard jämfört med resten av världen — med få undantag. En vanlig missuppfattning är att detta beror på egna rika naturtillgångar eller på att dessa länder plundrat u-länderna på deras råvaror. Det sistnämnda har visserligen skett och sker fortfarande och skall varken förringas eller ursäktas, men kan långt ifrån fullständigt förklara vårt höga välstånd. Zaire t ex, som är nästan lika stort som hela EU och som har oerhörda tillgångar i råvaror (även idag) och mycket goda förutsättningar för jordbruk, låg 1990 på tredje plats från botten när det gäller bruttonationalprodukt per person och är således ett av jordens fattigaste länder. Naturtillgångar är tydligen inte nödvändigtvis kopplade till materiellt välstånd. Andra liknande exempel finner vi i många oljestater, vilka ofta har enorma exportinkomster samtidigt som befolkningen lever i fattigdom och misär. En viktig faktor här är låg eller obefintlig moral. Diktatorer och politiker i de fattiga länderna roffar åt sig efter bästa förmåga under sin tid vid makten. Zaires tidigare president Mobutu lyckades t ex skrapa ihop en privat förmögenhet, som av Världsbanken 1990 uppskattades till minst 40 miljarder kronor! Alla vet också att en mycket stor del av västvärldens u-hjälp aldrig når de behövande utan hamnar i fickorna på korrupta tjänstemän i mottagarländerna, om pengarna nu överhuvudtaget kommer så långt. I DN kunde man t ex under hösten 1991 läsa följande:

Sverige har sedan 1988 satsat drygt 100 miljoner kr på FN:s samordningsorgan Unoca, vilket står för humanitära och ekonomiska insatser i Afghanistan, pengar som knappast givit några synliga resultat för de miljoner afghaner i landsflykt som lever på svältgränsen i läger i väntan på att få återvända hem. ...Unoca blev under prins Sadruddins tvååriga ledning till en stor luftballong, en enorm administration med 200 anställda, resor, konferenser och lyxiga kontor i Genève och på många andra platser.

På samma sätt har Yassir Arafat och hans anhang snott åt sig stora delar av den hjälp som de västliga demokratierna sänt till det palestinska folket. Samtidigt som fattigdomen och nöden i Gaza och på Västbanken är akut, är Arafat den sjätte rikaste regenten i världen, med en förmögenhet som av den amerikanska affärstidningen Forbes (17/3 2003) uppskattas till minst 300 miljoner dollar.

Apropå svinn i hjälpverksamhet så rapporterade man på P1-nyheterna 07.00 den 27/2 2004 att Föreningen Cancer Barnhjälpen fått sitt 90 000 postgirokonto spärrat. 90 000-konton är avsedda för olika hjälporganisationer, och för att få ett sådant konto måste man uppfylla vissa krav. Ett av dessa är att minst 50 procent av de insamlade pengarna går till det avsedda hjälpbehovet och maximalt 50 procent till administration etc. Orsaken till att Föreningen Cancer Barnhjälpens konto spärrades var att man upptäckt att endast 15 procent av de insamlade medlen gick till det det angivna ändamålet. Det kan inte kännas roligt när småsparare delar med sig av sina surt förvärvade slantar för att hjälpa barn med cancer och det visar sig att endast 150 kronor av en insänd tusenlapp går till de cancerdrabbade barnen och resten blir löner till de som arbetar med projektet. Det är sant att den som arbetar heltid med hjälparbete också måste leva, men om konsekvenserna blir att endast en liten procent går till själva ändamålet, då är det något som är galet. Självklart är det inte alltid korruption som gör att svinnet blir stort, en orsak kan ju vara dålig organisation, men när det gäller u-hjälp är det definitivt så att väldigt mycket av denna försvinner på grund av korruption, framförallt i mottagarländerna.

Hasse och Tage, som ju hade en god portion svart humor, definierade en gång, i en sketch, u-hjälp på följande dystra sätt: "U-hjälp innebär att man tar från de fattiga i de rika länderna och ger till de rika i de fattiga länderna". Det tragiska är att detta inte bara är en fyndig formulering utan att det dessvärre alltför ofta är sant, åtminstone när det gäller u-hjälp av icke-ideell natur.

Men inte bara ledarnas brist på moral är förödande för ett land. Även i de länder där de styrande vill väl och gör sitt absolut bästa för att skapa bättre förhållanden, så är dessa strävanden helt beroende av befolkningen i gemen. I ett samhälle där produktivt arbete värderas högt av dess invånare, där personligt ansvar, flit, hederlighet och yrkesstolthet sitter i högsätet, ja där ökar levnadsstandarden drastiskt.

Västvärldens höga levnadsstandard har därför, menar många, sin förklaring i det kristna inflytandet och då speciellt i den lutherska traditionen med dess betoning av respekt för individen, kvinnans höga värde, arbetsmoral, etik etc. Att vår egen levnadsstandard, trots att den fortfarande relativt sett är hög, är på väg ner — samt brottslighetens enorma ökning — kan ses som en konsekvens av förnekandet av de kristna värderingarna. Enligt OECD (de västliga industriländernas samarbetsorgan) går det stadigt nedåt för Sverige på välfärdslistan. Tittar man t ex på BNP-tillväxten (ökningen av bruttonationalprodukten) under perioden 1980-1990, hamnar Sverige på 21:a plats bland de 24 OECD-länderna enligt en rapport, presenterad i DN 19/6 1992. I P3:s nyheter 0630 18/5 1992 redovisades en internationell undersökning om olika länders livskvalitet. Man hade där vägt in faktorer som ekonomisk standard, antal telefoner per 1000 invånare etc. Danmark kom etta, Nederländerna tvåa medan Sverige kom först på 17:e plats. Det finns mängder med senare undersökningar som bekräftar denna tendens.

Länder med låg levnadsstandard kännetecknas nästan alltid av en utbredd korruption, vilken i sin tur alltid är en konsekvens av bristande moral, ofta i kombination med underbetalda tjänstemän (enligt God Morgon Världen i P1 den 16/11 2003 försvinner 80 % av Nigerias BNP i korrupta tjänstemäns fickor — är det konstigt att det finns svält och fattigdom i ett sådant land).

Tron att man t ex kan hjälpa Afrika till välstånd genom att efterskänka de afrikanska staternas enorma skulder till Väst och genom mer bistånd, saknar helt verklighetsförankring. Problemen i Afrika beror inte i första hand på de länder som en gång koloniserade kontinenten. De beror till 99,9 % på de ledande politikerna i Afrika och deras vanstyre. Stora svältkatastrofer är så gott som alltid, medvetet eller omedvetet, framkallade av despotiska och onda ledare som Mao, Kim Jong II etc. Zimbabwe var tidigare "Afrikas kornbod". Idag har president Mugabe genom sin inkompetens åstadkommit en enorm misär i det tidigare förhållandevis välmående landet, samtidigt som han skyller alla problem på den tidigare kolonialmakten England. Att Afrikas fattigdom inte beror på kolonialmakternas utsugning visas av att medelinkomsten i Afrika på 1960-talet var dubbelt så hög som i Asien, som ju också varit koloniserat. När Ghana blev självständigt 1957 hade man dubbelt så hög medelinkomst som Sydkorea. Idag är Sydkorea ett av jordens rikaste länder medan Ghana är ett u-land. Under de senaste 50 åren har Afrikas ledare startat mer än 25 krig och genomfört ca 180 statskupper, vilka lett till tiotals miljoner döda, förstörd infrastruktur och att ingen vill investera pengar i afrikanska företag. Det är detta som är Afrikas största problem! Inte brist på råvaror (aids, torka och andra naturkatastrofer förstärker sedan effekten av detta).

För 20 år sedan besökte jag det utfattiga Västafrikanska landet Ekvatorialguinea. Det var när jag arbetade till sjöss på kryssningsfartyget Lindblad Polaris. Vi låg bara där några timmar. Tanken var att passagerarna skulle iland och äta en lunch som vi hade bokat. Tyvärr blev det ingen lunch. Orsak; det fanns ingen mat att laga någon lunch av. Själv hann jag aldrig gå iland, eftersom jag hade en massa pappersjobb med myndigheterna (ju fattigare land, desto krångligare inklarering och desto mer papperskopior krävs), men en del av besättningen gick iland för att se sig om. Många som kom tillbaka satt och grät öppet i mässen över vad de hade sett. Fattigdomen var total. Den tidigare diktatorn, som under sin tid vid makten dödat alla lärare och läkare etc, hade för bara några dagar sedan gripits när han försökte fly i sitt privatplan med statskassan. Är det konstigt om ett sådant land är fattigt?! Det hjälper inte hur mycket pengar man pumpar in utifrån. Att efterskänka statsskulden leder bara till att diktatorn blir rikare. Folket fortsätter att svälta.

Afrika behöver inte i första hand ekonomisk hjälp. Vad som behövs är nya ledare, och ett nytt sätt att tänka där korruption och vidskepelse inte styr politiken (hur skulle det kunna bli välstånd på en kontinent där alltför många män t ex tror att man blir av med aids om man har samlag med 9-åriga flickor?).

Den oärlighet som idag i vårt land alltmer breder ut sig även bland s k "vanliga människor", kommer på sikt att bli totalt förödande. Man behöver bara öppna en tidning så möts man av braskande rubriker om mutskandaler, förskingringar och fastighetsskojerier för att inte tala om alla kontokortsaffärer. Och det är inga småsummor det rör sig om. I Expressen den 21/4 1993 kunde man t ex läsa om en anställd vid Sparbanksägda BNE i Luxemburg som lurat banken på 1 miljon kronor per dag i nästan två års tid, sammanlagt 550 miljoner kronor. Ifall man räknar in både ekonomiska manipulationer som är direkt straffbara och sådana som ligger i gränsområdet till det tillåtna, handlar det totalt om hundratals miljarder kronor. Pengar som de vanliga medborgarna i Sverige tvingas betala, samtidigt som många av de ekonomiska fifflarna och brottslingarna lever glada dagar med "sitt byte". Det förekommer ytterst sällan att någon av de få som åker fast, uppvisar någon ånger över vad de gjort. Vid en muträttegång i Mölndal 1993 menade en av de som senare fälldes, att "utredarna är grisar som knäcker människor". Han urskuldrade sig med att "alla gjorde så". De flesta som ångrar sig verkar för övrigt vara mer ledsna över straffet än över brottet självt och dess konsekvenser för andra människor. Detta gäller inte bara ekonomiska brottslingar utan i stort sett alla som begått brott. Det var länge sedan man läste om en brottsling med "skammens rodnad" på sina kinder, som skämdes över och uppriktigt beklagade det han gjort.

Under senhösten 2003 avslöjades att höga direktörer i Skandiakoncernen plockat ut miljardbelopp i bonus (för vad? — de har ju redan en jättelön för att sköta sitt jobb) samt via Skandia skaffat lyxlägenheter i Stockholms innerstad åt sig själva och sina barn och renoverat dessa. Och vem har betalat detta? Jo, aktieägare och pensionssparare. Direktörerna verkar helt oförstående när de konfronteras. "Vadå, jag har väl inte gjort något, några hundra miljoner hit och dit, vad spelar det för roll?" "Skandiaaffären" är ett bland många exempel på hur alltför många ekonomer lever i gränslandet mellan vad som är lagligt och olagligt. Och då talar vi inte om vad som är moraliskt. Gränsen till det omoraliska har passerats för länge sedan.

Den amerikanske forskaren och sociologen Charles Murray intervjuades den 20/11 1992 i Svenska Dagbladet. En av hans teser är att höga offentliga utgifter ofta leder till sociala problem. Bidragssystem kan t ex ha en tendens att konservera missbrukare i deras missbruk menar han. Murray sa vid intervjun bl a följande:

En intressant fråga är varför Sverige, som har så mycket högre offentliga utgifter än USA har så mycket mindre sociala problem. Murray tror att den huvudsakliga förklaringen är vi har en liten, homogen befolkning som de senaste 400 åren har fostrats i en sträng, lutheransk anda. Risken är dock, som Murray ser det, att Sverige under de senaste 20 åren har förbrukat mycket av sitt "kulturella kapital" [dvs den luthersk-kristna moralen omfattas inte längre av majoriteten av Sveriges befolkning].

Den svenska modellen imponerar knappast på omvärlden längre. Vi behöver ju för övrigt inte gå längre än till äldrevården för att inse att vår välfärd är mycket urholkad. Det är ju allmänt bekant att många gamla människor, som med hårt arbete varit med om att bygga upp det svenska välståndet, idag ligger ensamma och hjälplösa och väntar på att hemvårdens dagpatrull skall komma och byta blöjor och ge dem en ångestdämpande tablett! Detta är ingenting mindre än en skam för en nation som skryter med att värna om de gamla och svaga!

Det faktum att Sydkoreas ekonomi idag är en av de snabbast växande i världen stöder ovanstående resonemang. Sydkorea är nämligen ett av de länder där kristendomen för närvarande växer snabbast. Bortåt 40 % av koreanerna är idag (1996) kristna. I Seoul finns t ex världens största församling med över 700 000 medlemmar. Enbart denna församling växer med tusentals människor varje vecka.

"Jamen det japanska undret då", tänker kanske läsaren i sitt stilla sinne, "det motsäger väl ändå vad som nyss sagts". Nej, det gör det faktiskt inte! Det västerländska och därmed kristna inflytandet har varit mycket stort även där. Utan att gå in på några detaljer kan för det första nämnas att Japan i början av 1900-talet sände en delegation — Irakuradelegationen — till England och Frankrike. Man var intresserad av att undersöka varför dessa två länder hade så hög levnadsstandard, trots att de inte hade speciellt mycket naturtillgångar. Imponerad av vad man såg, kopierade man sedan det engelska och franska rättsväsendet, skolsystemet, sjukvården etc. För det andra är den nuvarande japanska författningen mer eller mindre egenhändigt skriven av general MacArthur, som var högste chef för den amerikanska ockupationsmakten i Japan efter andra världskriget. Den engelske historikern Paul Johnson skriver i sitt stora epos över 1900-talet, Moderna Tider:

Författningen från 1947, skriven i MacArthurs högkvarter, var inte en kompromiss som representerade en minsta gemensam nämnare av enighet mellan partierna, utan en homogen skapelse som inlemmade de bästa aspekterna av den brittiska och amerikanska författningen... [2]

Det finns idag många exempel på att kristendom, och då framför allt radikal, biblisk kristendom, medför ökande välstånd. I oktobernumret 1989 hade den ansedda amerikanska affärstidningen Forbes en artikel om de ekonomiska konsekvenserna av den evangeliska väckelse som då pågick och fortfarande pågår i Brasilien. Som en röd tråd genom artikeln går jämförelsen med den metodistiska väckelsens betydelse för Englands ekonomiska och politiska utveckling under 1700- och 1800-talen. Artikelförfattaren John Marcom skrev bl a:

Den evangeliska kristendomens utbredande i Brasilien har löften med sig om samma förvandling av samhället som de västeuropeiska länderna genomgick tack vare protestantismen. Väckelsen som sveper fram över Brasilien och resten av Latinamerika erbjuder en nyckel till framtiden.

Marcom berättade att många brasilianare skulle säga att om man anställer en evangelisk kristen, så är man garanterad en bra arbetare. Han citerade bl a vad en metodistpastor sade om de fattiga som hamnar i kyrkor där man predikar ett radikalt kristet budskap:

Gradvis lämnar de negativa aktiviteter. De slutar dricka och röka och de börjar ha mer pengar att röra sig med. Deras ekonomiska frihet ökar och de här människorna ser detta som en välsignelse från Gud.

I artikeln berättas att den evangeliska kristendomen redan har passerat den katolska kyrkan i storlek om man räknar i antal aktiva troende.

En ny social atmosfär håller på att växa fram, en som är mer flexibel och mer jämförbar med västerländsk kapitalism och demokrati. Uppåtsträvande fattiga i storstäderna uppmuntras av religiös undervisning och stöd från grupper som predikar att individen har makt att själv ändra sin livssituation. Detta står i skarp kontrast mot den gamla attityden av resignation inför ödet och den katolska glorifieringen av fattigdom. Potentialen i detta är verkligen bokstavligen revolutionär, mycket mer än någonsin Fidel Castro eller Che Guevara kunde bli.

Marcom talar speciellt om macumba, en brasiliansk motsvarighet till vodoo, som leder människor in i passivitet och resignation inför ödet, vilket i sin tur åstadkommer en självorsakad fattigdom. När människor blir frälsta möter de ett budskap som betonar det personliga ansvaret. Detta medför att man slutar dricka och röka, tar hand om sin familj och sköter sitt jobb. Levnadsstandarden ökar då och på sikt kan landet komma på fötter igen. Det absolut bästa sättet att hjälpa människor är därför att sprida evangeliet.

Den svenska folkväckelsen som svepte fram över Sverige omkring år 1820 fick liknande konsekvenser. Före väckelsen levde många människor i omoral och alkoholproblem. När väckelsen bröt ut, skedde stora förändringar i hela samhället. Folk slutade dricka, människovärdet upprättades och man började ta ansvar för sitt liv. Gnosjö i Småland är typexempel på en sådan gammal väckelsebygd. Än idag talar man om "Gnosjöandan" och den företagsamhet och kreativitet som finns i trakten. Även om inte alla i Gnosjö blev kristna under väckelsen, fick de kristna värderingarna ett så starkt fäste att de fortfarande i viss mån lever kvar.[3]

Fredagen den 11 april 2003 disputerade Caroline Wigren vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping på ämnet The Spirit of Gnosjö? I sin avhandling försöker Caroline Wigren förklara Gnosjöregionens ekonomiska framgångar. Hon utgår bl a från sociologen Max Webers teorier, vilka beskrivs i dennes bok Den protestantiska etiken. Weber visar där hur reformationen och de senare väckelserörelserna skapade en helt ny syn på arbete. Från att ha betraktats som ett "nödvändigt ont", började man i de protestantiska länderna betrakta arbete som ett "kall". Caroline Wigren anser att väckelsen i Gnosjöområdet fått liknande konsekvenser och att det således finns starka kopplingar mellan områdets ekonomiska framgångar och kristendomens starka inflytande där. Hon pekar också ut den starka familjegemenskapen som en viktig källa till Gnosjöandan. Sammanfattningsvis visar hennes analys att kristendomen, familjen och områdets historiska rötter är tre viktiga källor till förståelse av det ekonomiska välståndet i bygden. Bl a så säger hon;
Det förklarar varför väldigt många i Gnosjö håller hårt arbete som en central värdering och det förklarar också den starka småföretagsamheten i området. Kristendomens starka ställning har också präglat samhället utanför kyrkväggarna. Även de som inte är troende eller tillhör någon frikyrka förhåller sig till de värderingar och normer som härstammar från den protestantiska etiken.

Av någon anledning reagerar vissa människor oerhört negativt när man talar om att kristendomen skapar materiellt välstånd. Jag har svårt att förstå varför. Bibeln talar gång på gång om hur mycket Gud älskar varje människa. Skulle då inte Gud vilja att hans älskade barn har det bra även materiellt. Det handlar ju inte om att man skall vräka sig i Rolls Roycebilar, rysk kaviar och champagne på andras bekostnad! När det kristna inflytandet ökar får alla det bättre, inte bara några få.

Om det vore Guds vilja att mänskligheten skall svälta och frysa och leva i fattigdom, ja i så fall har Gud en lägre moralisk standard än en normal människa. De flesta människor röstar ju trots allt på politiska partier, vars mål är att alla skall kunna leva ett så drägligt liv som möjligt. Skulle Gud ha mindre kärlek och omsorg om de fattiga och lägre moral än vad vi själva har. Vem skulle vilja tillbe en Gud som är en själv moraliskt underlägsen?! Det var just denna kyrkans föraktfulla syn på det materiella, vilket egentligen är en form av gnosticism[4], som så småningom drev fram både franska revolutionen och marxismen. Hade de kristna på den tiden verkligen levat efter Jesu lära, hade det inte funnits behov av någon blodig revolution, vare sig i Frankrike eller i Ryssland.[5]

Det är inte heller speciellt svårt att förstå varför kristendomen leder till välstånd. Även om Gud inte ens skulle finnas och kristendomen därmed vore en falsk religion, leder de kristna levnadsreglerna i alla fall till materiell välfärd. Det är inte speciellt anmärkningsvärt att människor som inte röker eller dricker, som är sparsamma och som är aktsamma om sina ägodelar och vårdar dem, kommer att få en högre ekonomisk standard än genomsnittet. Och om ett land har en majoritet av sådana hederliga, laglydiga medborgare, vilka arbetar flitigt och inte vandaliserar och stjäl, är det väl inte heller speciellt anmärkningsvärt att ett sådant land blir mer ekonomiskt välsignat än ett land där en tredjedel av befolkningen ligger utslagna i baksmälla, en annan tredjedel stjäl från sina arbetsgivare medan den sista tredjedelen är ute och slår sönder tunnelbanevagnar och skyltfönster.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att ett lands verkliga rikedom inte i första hand ligger i bördiga jordar eller i tillgång till billiga råvaror, utan i innevånarnas tänkande och moral.

Observera, jag påstår inte ovan att välstånd inte har funnits eller inte kan finnas i icke-kristna länder. Vad jag påstår är att det finns en korrelation mellan länder som starkt influerats av biblisk kristen tro och välfärd, vilket jag anser mig ha visat. En korrelation behöver inte vara fullständig för att vara en korrelation. Enstaka undantag bevisar ingenting. Verkligheten är komplex, och det finns många orsaker som samverkar till att ett land är på ett visst sätt. Min huvudtes är att om människor lever efter Bibelns principer, så skapar detta ett bra samhälle. Detta utesluter inte att det inte kan finnas bra samhällen som inte är kristna (alla människor är enligt Bibeln skapade till Guds avbild, även icke troende kan således avspegla gudomliga sanningar). Men om Bibeln är sann, måste den fungera, vilket jag anser att jag bevisat att den gör. Obs! Jag säger "om Bibeln är sann...", dvs resonemanget förutsätter att man försöker leva efter Bibelns principer. Det finns mängder av konstellationer som kallar sig "kristna", men som försöker leva efter förvrängningar av Bibelns principer, dvs mer eller mindre har hittat på en egen, obiblisk kristendom. Länder av denna typ bör, om mitt resonemang är korrekt, få en lägre levnadsstandard än länder som influerats av biblisk kristendom, vilket också visats ovan (t ex Syd- och Centralamerika). Om mitt resonemang håller, förväntar vi oss dessutom att länder som tidigare genomsyrats av den kristna världsbilden, men som alltmer börjar överge kristendomen, skall uppvisa en sjunkande levnadsstandard. Även detta kan observeras, inte minst i Sverige.

Världens miljöproblem (som direkt på olika sätt påverkar världsekonomin) är också grundläggande ett moraliskt problem. Människan, som av Skaparen fick uppdraget att vara jordens förvaltare — den gode herden — har skamligt och kortsiktigt egoistiskt missbrukat detta med uppenbara konsekvenser för allt levande på denna planet. I stället för att vara förvaltare har vi tyvärr urartat till plundrare!

I västvärlden anses demokratibegreppet vara oerhört viktigt. Låt oss därför helt kort titta på de kopplingar som finns mellan den kristna tron och detta begrepp. Den danske statsvetaren Alf Ross anser att det finns en stark koppling mellan den judisk-kristna etiken och den demokratiska människosynen. "Den bygger på att alla har ett okränkbart människovärde", säger han. Ibland påstås att demokratibegreppet har sitt egentliga ursprung i det gamla Grekland. Där hade man emellertid en helt annorlunda människosyn — både kvinnor och slavar saknade t ex rösträtt — och antikens grekiska demokrati hade därför föga gemensamt med vad vi idag menar med folkstyre. Torbjörn Aronsson diskuterar detta i sin bok Till det borgerligas försvar. Han säger där bl a:

I det antika Greklands små stadsstater existerade ingen skarp åtskillnad mellan stat och samhälle, och följaktligen utvecklades inte heller några okränkbara medborgerliga fri- och rättigheter. Alla rättigheter var i stället beroende av folkviljan för dagen; de kunde inskränkas och avskaffas när majoriteten [som i själva verket var en minoritet] så ville. Den viktiga skiljelinjen i samhället gick mellan slav och fri, produktivt arbete föraktades, och politik och filosofi var de fria männens enda ansedda sysselsättningar.[6]

Per-Arne Axelsson hade 1986 en serie program i P1 med titeln Nådens barn. Serien handlade om folkväckelsens framväxt i Sverige under 1800-talet. Axelsson hävdade bl a att demokratin är "nådens barns" viktigaste bidrag till Sverige och sade bl a, "Varje församlingsmedlem tillerkändes ett eget värde. Den tidigare hunsade drängen kunde i möteslokalen tala fritt inför sin husbonde utan att bli avbruten. Pigan kunde berätta om sitt möte med Jesus. Kunskap, bildning, läsning sattes i centrum. Utbildning av barnen blev en hjärtesak." (Klicka här för att läsa mer om demokrati och jämlikhet.)

Ser man sig omkring i världen, kan man knappast undgå att lägga märke till att de flesta länder, som har en väl utvecklad och fungerande demokrati, tillhör den judisk-kristna delen av världen. De länder, som till stor del formats av evangelikal-luthersk kristendom, har i allmänhet en särskilt stark, demokratisk tradition. Tendensen är ganska klar. Det tidigare ateistiska Sovjetimperiet var ett exempel på den allra värsta formen av diktatur. Det muslimska Turkiet eller arabländerna i Mellanöstern kan knappast heller kallas demokratiska. I bästa fall upprätthålls någon form av skendemokrati, som i Turkiet eller Egypten, men oftast försöker man inte ens hålla skenet uppe — t ex Syrien, Saudiarabien, Iran och Irak.[7] Enda verkliga demokratin i hela området är den judiska staten Israel. I Dagens Nyheter fanns den 20/1 1996 en artikel där just detta togs upp med anledning av att palestinierna för första gången skulle gå till val. Man kunde bl a läsa följande:

En egyptisk valarbetare beskrev en gång sin och sitt partis möda: "Vi får göra allt man gör i ett demokratiskt val. Vi får hålla möten och propagera. Vi är ute och klistrar affischer och det är i sin ordning. Men vi får inte heller vinna valet".
Det gjorde de inte heller. Valet vanns den gången som alla andra gånger i Egypten av den statsbärande maktmaskin som presidenten leder.

Det är likadant i alla de arabiska länder som säger sig ha infört parlamentarism och demokrati. En politisk opposition kan möjligen tillåtas på papperet men när det kommer till kritan är det alltid den sittande kungen eller presidenten som slår vakt om sin enväldiga bestämmanderätt. Maktskiften i arabiska länder har i modern tid alltid skett med våld, genom en statskupp, som föga bryr sig om folkviljan.

Går vi till Asien eller Afrika är det också glest mellan de demokratiska länderna. Två undantag är Japan och Sydkorea. Orsakerna till detta har redan diskuterats. I Europa, Nordamerika och Australien, där det protestantiska inflytandet varit starkt, har vi väl fungerande demokratier, medan vi i det katolska Syd- och Mellanamerika inte alls har samma tradition av fria val och folkstyre.

Ovanstående visar med all önskvärd tydlighet att Marx hade fel och Jesus rätt. Individen förändras inte genom att samhället förändras, utan samhället förändras genom att individen förändras! Försöker man bygga en bro utifrån en felaktig, fysikalisk teori, kommer bron att rasa! Endast sanningen fungerar. Att några frukter av biblisk kristendom är fungerande vetenskap, materiellt välstånd och sanna demokratier med fria val och folkstyre, måste därför anses vara ett mycket starkt objektivt indicium för att kristendomen är sann!

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."
Tillbaka till "Islam".
Tillbaka till "Kristendomen är ju död. Varför bry sig?".

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Finns det någon absolut sanning, eller är sanningen bara en åsikt?


[1] Den tidigare ekonomen i Världsbanken John Hulley konstaterar i sin bok Comets, Jews and Christians, utgiven på Jerusalem, Root & Branch Association (1996) att 85 procent av alla nobelpristagare i naturvetenskap har protestantisk eller judisk bakgrund. Hälften av de resterande kommer från några få katolska länder, t ex Frankrike, med mycket stark protestantisk påverkan. Hulley visar att detta inte kan förklaras med hjälp av politiska, ekonomiska eller militära faktorer och drar slutsatsen att orsaken till vissa länders höga vetenskapliga standard är att de är starkt påverkade av det bibliska tänkandet. Klicka här för att se en tabell som visar från vilka länder nobelpristagarna i fysik kommer. Och klicka här för att läsa en uppdaterad och mer detaljerad artikel där fördelningen av judiska och muslimska nobelpris (i alla ämnen) diskuteras.
[2]Paul Johnson: Moderna Tider, Ratio, 1987, Sid 842.
[3] Enligt Gnosjö Kommuns hemsida på Internet var den öppna arbetslösheten i Gnosjö den 30/4 1997 1,7 procent. Motsvarande siffra för hela landet var 5.7 procent (lågt räknat). I Gnosjö finns 350 industriföretag på 10 000 invånare. Av de 2 200 personer som bor i själva samhället är över en tredjedel personligt kristna — dvs inte bara medlemmar i Svenska Kyrkan, vilket även de flesta ateister är — en siffra som ligger långt, långt över riksgenomsnittet.
[4] Termen "gnosticism" kommer från grekiskans "gnosis", som betyder "kunskap". Grunden för denna lära är att det finns en motsättning mellan det fysiska och det andliga. Den fysiska världen är enligt gnostikerna ond och är totalt separerad från och i strid med den andliga världen. Den högste Guden dväljs i oåtkomlig härlighet i den andliga dimensionen och har ingenting att göra med det materiella, som till sin natur är ont. Det fysiska har inte skapats av den högste Guden utan av en lägre gudom, den s k Demiurgen, som med hjälp av sina archoner håller mänskligheten fången i den materiella existensen. Endast den som har den gudomliga gnistan (pneuma) inom sig kan någonsin hoppas att bli fri från det materiellas förbannelse och efter döden nå den andliga världen. Allt detta strider klart mot Bibelns förkunnelse, enligt vilken Gud vid skapelsen såg på sitt verk och fann att det var gott. Det materiella är således inte något ont i sig. Däremot har skapelsen perverterats genom synden, vilken är en helt annan sak.
     Genom sitt förakt för det materiella tar gnosticismen avstånd från kristendomens engagemang för de svaga och värnlösa. Jesu offer på korset blir här betydelselöst, eftersom man menar att människan är sin egen frälsare. Gnosticismen, som är en blandning av judiskt, österländskt och kristet tänkande, var som mest inflytelserik mellan 200 till 400 e Kr, då den allvarligt hotade den kristna tron. I våra dagar har gnosticismen åter dykt upp i form av new age, där ungefär samma tankar återfinns.
[5] Franska revolutionen skedde i ett katolskt land och ryska revolutionen i ett grekiskt-ortodoxt land. Båda dessa varianter av kristendom har starkt inspirerats av nyplatonsk filosofi. Celibat och fattigdom anses här vara uttryck för andlighet och helighet, något som helt saknar stöd i Bibeln.
[6] Epicentrum, 1996, sid 70.
[7] I New York finns en oberoende organisation vid namn "Freedom House". Varje år ger man ut en bok på ca 600 sidor, där graden av frihet för varje nation i världen anges. Denna rapport anses av många journalister och statsvetare vara den mest objektiva mätaren av hur långt olika länder kommit när det gäller demokrati och frihet och används ofta som källa för vetenskaplig forskning. Under 1994 fanns, enligt Freedom House, 54 utpräglade diktaturstater. Enligt rapporten för detta år kännetecknades de undersökta diktaturerna av en eller flera av följande tre egenskaper: 1. En majoritet av muslimer och stort inflytande från fundamentalistiska grupper alternativt regelbunden konfrontation med sådana grupper. 2. Det finns flera olika folkgrupper i landet och makten innehas inte av majoriteten. 3. De är nykommunistiska eller är tidigare kommunistiska samhällen under omvandling.
     I årsboken för 1995 konstaterades att det bland nationer med muslimsk majoritet endast fanns en enda fri stat, nämligen Mali. 13 muslimska länder är "delvis fria" och 29 är "inte fria". Av de 15 mest förtryckande diktaturerna i världen har, enligt rapporten, 11 en muslimsk majoritet (Klicka här för att se en tabell som visar de medborgerliga rättigheterna i några av de viktigaste muslimska staterna).
     Något som aldrig upphör att förvåna mig är massmedias ensidiga och monumentalt negativa inställning till staten Israel, den enda verkliga demokratin i hela Mellanöstern. Samtidigt som man oupphörligt riktar förödande kritik mot Israel, undviker man sorgfälligt att nämna det förtryck som finns i de flesta av Israels grannländer.
© Krister Renard