"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2014 03 19 01:07

Är "Da Vincikoden" i själva verket "Da Vincibluffen"?

Om en lögn upprepas tillräckligt ofta, blir den så småningom accepterad som en etablerad sanning. Detta är tydligen någonting som trons fiender tagit fasta på. Med jämna mellanrum dyker därför vissa påståenden om den kristna tron upp, låt vara i något varierande skepnad. Dessa kan sammanfattas i;

1. Jesus gjorde aldrig anspråk på att vara gudomlig. De första kristna trodde inte heller att han var det.

2. Jesus är inte vår Frälsare och han dog aldrig på korset.

3. Han gifte sig i stället med Maria Magdalena och fick barn med henne.

4. Vid kyrkomötet i Nicea år 325 e Kr rensade den romerske kejsaren Konstantin bort de ursprungliga, "äkta" evangelierna (de som vi idag kallar Nya Testamentets Apokryfer) och ersatte dessa med de "falska" evangelier som idag ingår i Bibeln.

5. I princip var det kejsar Konstantin som gav Jesus gudomlig status och hittade på det som vi idag kallar kristen tro genom att diktera vilka skrifter som skulle ingå i Nya Testamentet.

En liten variant på temat är att det egentligen var Paulus som hittade på alltihop. Eventuellt var Paulus romersk spion som hade till uppgift att kontrollera och manipulera de kristna. Temat har många variationer, t ex att Jesus korsfästes men sedan bytte plats med Simon från Kyrene (som enligt Mark 15:21 bar Jesu kors sista biten), dvs Jesus bytte helt enkelt kropp med Simon, och det var således Simon som dog på korset, medan Jesus (i Simons kropp) stod och skrattade bredvid. Huvudpunkten i argumenteringen är, oavsett alla små eller stora variationer, att den klassiska kristendomen är falsk och att den inte avspeglar vad de ursprungliga kristna trodde. Liknande argumentering som ovan brukar användas av muslimer, newagare och ibland även Jehovas Vittnen, när de kritiserar den kristna tron.

Under kristendomens historia har det förekommit, och förekommer även idag, lärostrider, där man diskuterar olika trosfrågor (t ex huruvida Jesus var gudomlig eller ej). Det är dessa strider som bestsellern Da Vincikoden, författad av Dan Brown, gör ett stort nummer av.


Förra bilden var, som läsaren antagligen förstått, lätt retucherad

Låt oss emellertid, innan vi går in närmare på detta, undersöka hur det gick till när Nya Testamentet växte fram (Nya Testamentet förkortas i det följande ofta till NT).

Under första århundradet efter Kristus skrevs och sammanställdes de nytestamentliga böckerna. Författarna var antingen apostlar själva eller associerade med apostlar. Man hade en viktig princip när man avgjorde vilka böcker som skulle ingå i det man kallar kanon, dvs de godkända böckerna ("kanon" kommer från det semitiska ordet "kaneh", vilket ungefär betyder måttstock eller mätsticka). De skulle vara skrivna antingen av personer som själva hade varit med Jesus och hört honom tala och sett honom göra underverk, eller också skulle de vara skrivna av personer som hade varit associerade med någon som varit tillsammans med Jesus, dvs det fick högst finnas ett mellanled mellan själva händelserna och den som skrev ned dem. Samma princip skildras i Apostlagärningarna, när man skall välja en ny apostel efter Judas Iskariot (som efter att ha förrått Jesus, sedan begick självmord).

Därför måste nu någon av dem som var med oss under hela den tid då herren Jesus kom och gick ibland oss, från det att han döptes av Johannes fram till den dag då han blev upptagen från oss — någon av dem skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse (Apg 1:21).

Aposteln Petrus skriver i ett av sina brev:

Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät.
Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet; "Detta är min älskade son, honom har jag utvalt." Den rösten hörde jag själv komma från himlen, när jag var med honom på det heliga berget (2 Petr 1:16-18).

Principen för de kanoniska böckerna var således klart formulerad långt innan kyrkomötet i Nicea. Vi känner till en förteckning, över godkända böcker som brukar kallas Muratoriska Kanon eller det Muratoriska fragmentet. Denna förteckning härstammar från andra århundradets mitt (ca 170 e Kr) och nämner de flesta av de böcker som idag ingår i NT. De enda evangelier som ingår i förteckningen är de fyra evangelier som finns i dagens NT. Inget annat evangelium finns med. Redan detta textfragment är egentligen fullt tillräckligt för att vederlägga Da Vincikodens påståenden (vilka strax kommer att diskuteras).

Låt oss börja med att citera författaren till Da Vincikoden, Dan Brown, när han sammanfattar sin bok på sin egen hemsida:

Medan han befinner sig på en tjänsteresa, får Harvardsymbologisten Robert Langdon [symbologist = expert på symboler — en titel som Brown själv har hittat på, det finns ingen erkänd akademisk disciplin med detta namn] sent en kväll ett angeläget telefonsamtal; den gamle intendenten på Louvernmuseet [det berömda konstmuseet i Paris] har hittats mördad på museet. Bredvid kroppen har polisen funnit ett förbryllande chiffer. När han försöker lösa det gåtfulla chiffret, blir Langdon chockerad över att upptäcka att det leder till rad av ledtrådar, dolda i da Vincis verk... ledtrådar som alla kan se... och ändå skickligt dolda av konstnären.

Langdon slår sig samman med den begåvade franska kryptologen [kodknäckare] Sophie Neveu, och upptäcker att den mördade intendenten var inblandad i Prieuré de Sion, ett existerande hemligt sällskap, vars medlemmar inkluderade Sir Isaac Newton, Botticelli, Victor Hugo och Leonardo da Vinci bland andra. Intendenten på Louvern har offrat sitt liv för att skydda Prieuré de Sions absolut viktigaste hemlighet: var någonstans en oerhört viktig religiös relik, som varit försvunnen i århundraden, finns.

När Langdon knäcker koden, upptäcker han nyckeln till ett av alla tiders största mysterier... och blir en jagad man. Spännande så det förslår med andra ord.

Den som vet det allra minsta om koder inser omedelbart att den kod, som bokens huvudperson löser, i själva verket är helt olöslig. Chiffret är kodat i flera steg. Efter första avkodningen får man en fullständigt meningslös bokstavsföljd. Samma sak efter nästa steg. Först efter den sista avkodningen får man klartext. Innan dess är det helt omöjligt att veta om man är på rätt väg eller ej. En flerstegskod av den speciella typ som Brown beskriver är helt omöjlig att lösa. Ingen kan lösa den. Brown har givetvis hittat på koden genom att gå baklänges, dvs från klartext till kod. Det är bara att börja med den klartext man vill ha och sedan hitta på någon tillräckligt klurig och fantasieggande kod (och helst en kod som även den matematiskt okunnige läsaren kan förstå — moderna koder kräver avancerade kunskaper i matematik hos den som vill förstå hur de fungerar). T ex kan man använda en bok som kodnyckel. Skriver man "5,16,21 173,12,45..." betyder detta att första bokstaven återfinns på sidan 5, rad 16 som nummer 21 från vänster, andra bokstaven finner man på sidan 173, rad 12 som nummer 45 från vänster etc. Redan en sådan kod i sig är omöjlig att lösa om man inte vet vilken bok som använts (matematikern Shannon bevisade att koder av denna typ i princip är omöjliga att lösa om man inte har tillgång till nyckeln). Men antag nu att man går ett steg vidare och tar en ytterligare bok, eller något liknande, etc. Även om man nu skulle få tag på de rätta böckerna (hur skulle man kunna det?), så blir resultatet efter första avkodningen en fullständigt meningslös textmassa och det är omöjligt att veta om man är på rätt väg. Inte förrän efter sista avkodningen får man en meningsfull text. Ingen skulle klara av att knäcka en sådan kod. TV-kanalen Discovery visade under våren 2005 en serie, där man vetenskapligt granskade olika konspirationsteorier (president Kennedy lever fortfarande, USA har aldrig varit på månen etc). Ett av programmen handlade om Dan Browns bok. En framstående chifferexpert som granskat bokens chiffer, skrädde inte på orden när han sade, dels att da Vincikodens chiffer är omöjligt att lösa, dels att bluffen är så uppenbar att den bara är löjlig.

I romanen hävdas att den katolska kyrkan är delaktig i en konspiration som pågått i århundranden, där man försökt dölja "sanningen" om Jesus Kristus för allmänheten, och att kyrkans agenter till och med är beredda att mörda för detta ändamål. Konstnären och universalgeniet Leonardo Da Vinci framställs som en dåtida ledare för denna konspiration, vars uppgift är att hindra "sanningen" om Jesus att läcka ut. Enligt boken har han i sina konstverk lagt in olika koder och hemliga symboler, och då speciellt i den berömda målningen "Nattvarden" (som är en fresk, målad på en mur i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano), där den person som allmänt anses vara lärjungen Johannes, i själva verket är Maria Magdalena, Jesu påstådda hustru.


Nattvarden av Leonardo da Vinci

Redan här inser man att daVinci koden handlar om fria fantasier. Varje läsare som är något kunnig i historia, och som är det minsta ärlig, måste omedelbart inse att detta omöjligen kan vara sant. "Nattvarden" är inte så väl bibehållen, och det är i och för sig ganska svårt att idag avgöra om den person som allmänt anses vara Johannes (till höger om Jesus, dvs på vänster sida i förhållande till läsaren), är en man eller en kvinna. Men det är under alla förhållanden fullkomligt uteslutet att da Vinci skulle ha vågat måla dit Maria Magdalena i stället för Johannes. Kyrkan hade aldrig accepterat detta. Brown påstår ju att kyrkan har tystat ner Maria Magdalenas kärleksrelation med Jesus — alltså skulle kyrkan aldrig ha godkänt att da Vinci antydde denna relation i sin tavla. Även om nu Browns anklagelser mot katolska kyrkan skulle vara falska (vilket de är), så skulle kyrkan i alla fall inte accepterat att da Vinci bytte ut Johannes mot Maria Magdalena, av det enkla skälet att det inte stämmer med vare sig traditionen eller med Skriften. Da Vinci hade blivit beordrad att omedelbart ändra tavlan, och hade han vägrat hade det blivit kättarbålet eller i bästa fall livstids husarrest (vilket t ex blev Galielis öde). Det är fullkomligt uteslutet att en sådan incident inte skulle finnas nämnd någonstans i något enda dokument.

Det finns en ytterligare aspekt på Nattvarden. För några år sedan så såg jag ett tv-program om Lochnessodjuret (det förhistoriska djur som vissa tror lever i den skotska sjön Loch Ness). Någon hade tagit ett suddigt foto med något som möjligen kunde tolkas som en ödleliknande varelse som simmade över sjön. Fotot hade skickats till NASA för att undersökas närmare. Där använde man samma tekniker som används för att skapa skärpa i bilder tagna med rymdsonder. Dessa tekniker bygger på avancerade matematiska beräkningar med vars hjälp man kan vaska fram information ur brus. NASA:s slutsats blev att fotot förmodligen bara visar vågsvallet efter en motorbåt som passerat strax innan.

Ovanstående bild är tagen vid sjön Loch Ness. Genom avancerad bildanalys och brusreducering med hjälp av kraftfulla datorer kan man öka upplösningen på bilden och därigenom med större säkerhet avgöra vad bilden föreställer. Att göra en motsvarande analys av Leonardo da Vincis Nattvarden vore fullständigt meningslöst. En sådan analys skulle inte inte ge oss någon ökad kunskap om verkligheten, utan endast ökad kunskap om da Vincis fantasi.

Diskussionen kring Nattvarden tycks på liknande sätt utgå från att da Vincis målning är ett "foto" taget under Jesu sista måltid, och att det nu gäller att med modern teknik avgöra om det är Johannes eller Maria Magdalena som är med på bilden. Men, käre läsare, det handlar ju faktiskt inte om ett foto. Det handlar om en målning, som gjordes ca 1 500 år efter att den första nattvarden ägde rum. Leonardo da Vinci var inte där under Jesu sista måltid med sina lärjungar, utan målningen avspeglar bara hans uppfattning om vilka som var närvarande. Även om det på Nattvarden hade funnits en skylt målad där det med stora bokstäver stod "Obs! Maria Magdalena" och sedan en pil från skylten som pekade på personen till höger om Jesus (dvs den person som allmänt anses vara Johannes), så säger det absolut ingenting om vem som i själva verket satt till höger om Jesus. Det säger bara vem da Vinci ansåg (eller snarare trodde) satt till höger om Jesus. Och eftersom da Vinci, enligt Dan Brown, var en del av konspirationen, är det ju närmast självklart att han i så fall målade dit Maria Magdalena.

Jesus hade 12 lärjungar. Nattvardsfirandet instiftades under den påskmåltid som skildras i da Vincis målning, och utgör en mycket central punkt i Evangelierna och i den kristna tron. Johannes anses ha varit den lärjunge som stod Jesus allra närmast. Och dessutom den lärjunge som kanske mer än någon annan förstod de andliga skeenden som fanns bakom det synliga och materiella (vilket t ex framgår av det Evangelium han själv skrivit). Om nu personen till höger om Jesus föreställer Maria Magdalena, var fanns i så fall Johannes? I målningen finns ju bara 12 personer närvarande förutom Jesus själv. Att Johannes skulle varit fråvarande under en så viktig händelse som nattvardens instiftande förefaller inte trovärdigt, ja det verkar snarare helt uteslutet. Dessutom säger flera av evangelietexterna, direkt eller indirekt, att Johannes var närvarande.

Dessutom så skrev da Vinci dagbok (han skrev med spegelvänd skrift för att inte vem som helst skulle kunna läsa den). I den kommenterar han sina olika målningar och då bl a Nattvarden. Ingenting i dagboken stöder Dan Browns teorier. Leo Steinberg kommenterar i sin bok The Last Supper (New York 2001) da Vincis dagbok. Om de två personer som enligt traditionen är Petrus och Johannes, skriver da Vinci:

En annan talar i sin grannes öra och han, när han lyssnar till honom, vänder sig mot honom för att ge honom ett öra, men han håller en kniv i sin hand och i den andra brödet han skurit igenom med kniven (sid 284 i Steinbergs bok).

I texten använder da Vinci enbart maskulina ordformer (vilket inte framgår av den svenska översättningen ovan). Da Vinci kan således inte ha talat om någon kvinna i sammanhanget. Men det spelar egentligen ingen roll vad da Vinci skriver i sin dagbok. Eftersom han inte var närvarande under Jesu sista måltid avspeglar hans målning bara hans egen syn på vad som hände och vilka som var där.

Egentligen räcker det med de argument som hittills getts för att totalt avfärda da Vincikoden. Så vi skulle kunna sluta redan här. Men det kan ändå vara intressant att belysa en del andra aspekter av Browns bok. Så låt oss fortsätta.

I Da Vincikoden finner vi bl a följande påståenden:

1. Att Jesus var gudomlig hävdades först av kejsar Konstantin vid kyrkomötet i Nicea år 325 (eftersom jag ofta kommer att hänvisa till detta kyrkomöte, kallar jag det fortsättningsvis bara för Nicea). Före detta kyrkomöte menade Jesu efterföljare att han var en vanlig, dödlig människa, men samtidigt en mäktig profet. Det påstås i boken att tusentals dokument visar att så var fallet.

2. Konstantin redigerade och finansierade en ny Bibel, som utelämnade de evangelier vilka talade om Kristus mänskliga drag, och bara tog med de evangelier som poängterade hans gudomliga egenskaper.

3. Över 80 evangelier konkurrerade om att få vara med i NT. Endast fyra, vilka presenterade en mer gudomlig Jesus, valdes ut.

4. Hundratals, ja rent av tusentals andra, "tidigare" evangelier förklarades i Nicea vara irrläror och samlades in och brändes.

5. Lyckligtvis för historikerna... så lyckades några av de evangelier, som Konstantin försökte utplåna, överleva. Dessa återfanns bl a i Döda Havsrullarna som hittades i en grotta vid Qumran nära Döda Havet.

Etc, etc.

Det finns inget som helst historiskt stöd för något av dessa påståenden. De flesta seriösa historiker och teologer är överens härvidlag, vare sig de är troende eller icke troende. Förutom det tidigare nämnda Muratoriska fragmentet finns många andra gamla kristna skrifter, där det klart framgår vilka evangelier man ansåg skulle ingå i NT.

S:t Justin, Martyren (100 - 165) kallar i Dialogen med Trypho de fyra evangelierna för "apostlarnas memoarer" och säger att de användes och lästes vid gudstjänsterna.

S:t Irenaeus (140-60 till 200), som var biskop i Lugdunum (nuvarande Lyon), försvarade i olika skrifter de fyrfaldiga evangelierna. Han skriver bl a:

Det är inte möjligt att Evangelierna kan vara fler eller färre än de är. För, eftersom det finns fyra områden i världen vi lever i och fyra huvudvindar, medan kyrkan är spridd över världen och pelaren och grunden för kyrkan är evangelierna och Livets Ande; är det passande att hon också skulle ha fyra pelare, som utandas odödlighet på varje sida och levandegör människan på nytt. Han som tog sin boning bland människor, har gett oss Evangeliet i fyra versioner, men sammanhållna av en enda Ande (Adversus haereses, kapitel 3.11.8).

Origines (185 - 254) anses allmänt vara en viktig teolog och bibelexeget i den tidiga kyrkan. Vissa anser honom vara en av de absolut främsta teologerna från den här tiden. Hans litterära produktion var enorm och det är ingen tvekan om att han hade ett stort inflytande på kyrkans utveckling. Vid 18 års ålder efterträdde han Clemens av Alexandria som rektor för katekesskolan i Alexandria. Han skriver följande.

Jag känner till ett viss Evangelium som kallas Tomasevangeliet och ett som kallas Mattiasevangeliet, och många andra har vi läst — så att vi inte skall betraktas som okunniga av de som inbillar sig besitta någon kunskap om de känner till dessa Evangelier. Icke desto mindre, bland alla dessa har vi endast godkänt det som kyrkan har kommit fram till, vilket är att endast de fyra Evangelierna [dvs de som idag ingår i NT] skall accepteras.

Det torde vara ganska klart att NT:s kanon var fastställd långt före kyrkomötet i Nicea år 325. Författarna till boken Early Christianity and its Sacred Literature drar utifrån bl a ovanstående, följande slutsats:

Det mesta som kan sägas är, att det vid slutet av andra århundradet fanns ett allmänt erkännande av den bibliska autenticiteten hos de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och de flesta av Pauli brev (McDonald and Porter, sid 616).

Även om det idag finns en del obesvarade frågor när det gäller hur den tidiga kyrkan kom fram till Nya Testamentets kanon, kan man inte utifrån detta motivera de långtgående slutsatser som dras i Da Vincikoden. På frågan om det var kejsar Konstantin som dikterade kanon, blir det tveklösa svaret, "Nej!" Inget historiskt eller vetenskapligt faktum talar för något annat svar. På frågan om de fyra evangelierna valdes ut från minst 80 andra, blir svaret "Nej, de var de enda accepterade evangelierna redan från början!"

De fyra kanoniska evangelierna är skrivna av personer som själva varit apostlar eller levt tillsammans med apostlarna. De innehåller mängder av hänvisningar till historiska personer och till existerande geografiska platser, och deras historiska påståenden har bekräftats av arkeologiska fynd (vilket diskuteras närmare här). De är dessutom skrivna bara några år efter Jesu död och uppståndelse. Och de bekräftas av mängder av andra tidiga kristna skrifter. De 80 skrifter som Da Vincikoden talar om är inte författade av någon som haft tillgång till direkta ögonvittnesuppgifter om Jesus. De innehåller inga referenser till geografiska platser eller historiska personer (dvs de kan inte kontrolleras genom att jämföra med kända historiska fakta) och de är tidigast skrivna i mitten av 200-talet. De ansågs inte heller vara auktoritativa dokument av urkyrkan.

Till en början behövdes således inga omröstningar för att avgöra vilka böcker som skulle betraktas som representativa för den kristna tron. Det som var skrivet av de som "sett och hört" (eller fått det som hänt återberättat direkt av någon som "sett och hört") accepterades som auktoritativa skrifter av de första generationerna kristna. Det var först när dessa skrifter ifrågasattes som det blev nödvändigt att officiellt slå fast vilka böcker som var kanoniska (allt eftersom tidsavståndet till det som hänt ökade och de direkta minnena förbleknade, blev det större och större utrymme för de charlataner och manipulatörer, som alltid dyker upp i sådana här sammanhang). Så småningom drogs den tidiga kyrkan därför in i diverse olika lärostrider. Vissa av dessa var mycket uppslitande och hotade hela kristenheten. Dylika strider är precis vad man kan förvänta sig, när människor är inblandade. Det finns alltid och i alla sammanhang personer som söker en maktposition genom att t ex införa en ny lära och sedan påstå att allt annat är fel. Det kan finnas mängder av orsaker till interna stridigheter. Även inom den akademiska världen förekommer dylikt. Människan har som bekant både goda och onda sidor och vare sig präster, kyrkoledare eller forskare är fullkomliga. Arrogans, stolthet, prestige, strävan efter makt och kontroll, penningbegär, egoism, avundsjuka, eller rent av hat, ondska och dumhet är något som florerar i alla sammanhang. Men även "goda" och välmenande människor kan splittra en rörelse när de får tag på en idé, och sedan försöker göra denna till dominerande och allena saliggörande. Under det andra århundradet dök det upp ett antal olika irrläror (läror som inte är förenliga med Jesu undervisning). Det var bl a detta som drev kyrkan att försöka definiera en kanon, vilken skulle fungera som en guide till den sanna tron. Några av irrlärorna var:

1. Marcioniterna

Marcion dog 160 e Kr. Han förkastade alla hebreiska skrifter och all judisk influens på kristendomen. Gamla Testamentet (GT) förkastades av detta skäl. När det gällde evangelierna förkastade han alla utom Lukas, där han tog bort varenda referens till GT.

2. Gnostikerna

Gnostikerna var en annan rörelse som började under andra århundradet. Termen "gnosticism" kommer från grekiskans "gnosis", som betyder "kunskap". Grunden för denna lära är att det finns en motsättning mellan det fysiska och det andliga. Den fysiska världen är enligt gnostikerna ond och är totalt separerad från och i strid med den andliga världen. Den högste Guden dväljs i oåtkomlig härlighet i den andliga dimensionen och har ingenting att göra med det materiella, som till sin natur är ont. Det fysiska har inte skapats av den högste Guden utan av en lägre gudom, den s k Demiurgen, som med hjälp av sina archoner håller mänskligheten fången i den materiella existensen. Endast den som har den gudomliga gnistan (pneuma) inom sig kan någonsin hoppas att bli fri från det materiellas förbannelse och efter döden nå den andliga världen. Allt detta strider klart mot Bibelns förkunnelse, enligt vilken Gud vid skapelsen såg på sitt verk och fann att det var gott. Det materiella är således inte något ont i sig. Däremot har skapelsen perverterats genom synden, vilken är en helt annan sak. Genom sitt förakt för det materiella tar gnosticismen avstånd från kristendomens engagemang för de svaga och värnlösa. Jesu offer på korset blir här betydelselöst, eftersom man menar att människan är sin egen frälsare. Gnosticismen, som är en blandning av judiskt, österländskt och kristet tänkande, var som mest inflytelserik mellan 200 till 400 e Kr, då den allvarligt hotade den kristna tron. I våra dagar har gnosticismen åter dykt upp i form av new age, där ungefär samma tankar återfinns.

3. Montanisterna

Denna rörelse började i Phrygien år 156. Grundaren, Montanus, och dennes efterföljare, trodde sig vara kärl för en ny utgjutelse av den Helige Ande. Rörelsen betonade betydelsen av profetior, den Helige Andes kraft och hård asketism. Man producerade mängder av profetiska böcker, som man menade var gudomligt inspirerade och som kompletterade de heliga skrifterna (ungefär som Mormons bok inom mormonismen). Montanisterna gjorde att vissa kyrkor blev tveksamma till Johannes Evangelium, på grund av dess starka betoning på den Helige Ande. Idag skulle kanske inte montanisterna ha uppfattats som villolärare. De hade inte, till skillnad från gnostikerna, en lära som stred mot Guds ord, och idag skulle de antagligen ha räknats som en karismatisk, kristen rörelse. Även idag finns det för övrigt samfund som uppfattar karismatiska kristna som offer för en villolära.

4. Arianerna

Här kommer vi fram till själva pudelns kärna. Den akuta orsaken till att kejsar Konstantin sammankallade ett kyrkomöte i Nicea år 325 var att en egyptisk präst vid namn Arius förnekade att Jesus var Gud (Arius förnekade också treenigheten och en del andra saker, men detta är inte relevant för vår diskussion just nu). Arius fick många efterföljare, vilka kallades Arianer, och till slut blev konflikten mellan Arianerna och de traditionella kristna så akut att kejsaren sammankallade ett kyrkomöte för att avgöra frågan. Konstantin själv, som inte visste så mycket om kristen tro (mer än att den antagligen var bra för romarriket, eftersom den hade potential att ena det sönderfallande imperiet), lutade åt att Arianerna hade rätt, men erkände samtidigt biskoparnas auktoritet när det gällde religiösa frågor. Det var således biskoparna och inte Konstantin som slog fast den traditionella synen på Jesus, nämligen att Jesus var både Gud och människa till hundra procent. Detta var inget nytt påhitt, utan fastslog bara den syn som apostlarna hade haft och som hela kristenheten i stort sett hade. I Nicea bestämdes också vilka böcker som skulle anses utgöra irrläror. Som framgått tidigare så bestämde man inte här vilka böcker som skulle ingå i kanon. Det var redan bestämt. Möjligen kan man säga att man stadfäste vilka böcker som skulle ingå. Det är således sant, som Brown påstår, att man vid Nicea förbjöd vissa böcker. men orsaken och bakgrunden är helt annorlunda än vad som framgår av Da Vincikoden.

I Nicea formulerades också den niceanska trosbekännelsen:

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat;... etc

Den som är konfirmerad har säkert läst med i denna bekännelse, som man också läser regelbundet i Svenska Kyrkan. Många människor tycker att ordalydelsen låter väldigt konstig och högtravande, men det finns faktiskt skäl till varenda ordvändning. Den nicenaska trosbekännelsen tillkom för att klart definiera den kristna tron och göra det omöjligt för Arianer, gnostiker etc att läsa med i bekännelsen.

 

Bibeln själv säger mycket klart att Jesus var både Gud och människa. Detta diskuteras närmare här. Då kan man förstås invända att det inte är så konstigt, om nu Da Vincikoden stämmer. Då har ju alla bibeltexter som säger något annat rensats bort. Låt oss därför i stället titta på vad några av de mest kända kyrkofäderna säger:

1. Ignatius av Antiokia: "För vår Gud, Jesus Kristus, föddes av Maria i enlighet med Guds plan: av Davids ätt det är sant, men också av den Helige Ande" (brev till Efesos 18:2, år 110).

2. Tatian från Syrien: "Vi leker inte dumbommar, ni greker, inte heller talar vi nonsens när vi hävdar att Gud föddes som människa" (Tal till grekerna, år 170).

3. Clemens av Alexandria: "Ordet, sedan Kristus, är orsaken både till vårt ursprung — för Han var i Gud — och vårt välbefinnande. Och nu har samma Ord uppenbarats som människa. Han allena är både Gud och människa och källan till alla goda ting" (Förmaning till grekerna, 1:7:1, år 190).

4. Tertullianus: "Gud allena är utan synd. Den enda människa som är utan synd är Kristus; för Kristus är också Gud" (Själen, 41:3, år 210).

5. Origines: Fastän han var Gud, tog han sin boning i köttet; och efter att ha gjorts till människa, förblev han det han var; Gud" (De Fundamentala Doktrinerna, 1:0:4, år 225).

Det förefaller således helt uteslutet att Brown kan ha rätt, när han påstår att kanon bestämdes i Nicea år 325 av kejsar Konstantin.

Men vet vi verkligen att kyrkofäderna hade de åsikter som vi tillskriver dem? Tänk om citaten ovan är manipulerade eller förfalskade! Teoretiskt skulle det givetvis kunna vara så. Men bevisen för att kyrkofäderna verkligen sagt det som sägs ovan är överväldigande. Låt mig bara ta ett enda exempel, kyrkofadern Basilius den Store (330-379 e Kr). Att jag tar honom som exempel, är för att jag nyligen läst hans predikosamling HEXAMERON och därför känner till en del intressanta fakta. Det finns bevarat 368 brev av Basilius. Av dessa anser forskarna att så många som 340-350 förmodligen är äkta. De återstående har kunnat utmönstras antingen på språkliga grunder eller för att vissa detaljer inte stämmer med kända fakta. I breven lär vi känna Basilius världsbild och hans åsikter i olika frågor. Det står fullständigt klart att Basilius syn på den kristna tron är helt oförenlig med Dan Browns (och Jonas Gardells, för att ta ett aktuellt exempel) påståenden om Jesu liv och gärningar och undervisning. Däremot stämmer den fullt ut med den traditionella kristna synen. Får jag välja, så väljer jag att sätta min tilltro till Basilius (och de andra kyrkofäderna), som gav hela sitt liv i Guds tjänst och som levde utifrån Bibeln, än till människor som antingen vill tjäna pengar på sina böcker (som Dan Brown) eller som har behov av att skapa en Jesus som själv är syndare, för att på så sätt bli av med syndens och ondskans problem i sitt eget liv. Basilius var under en lång period biskop i Caesarea, dvs levde mitt i den del av världen, där Jesus bara några hundra år tidigare hade gått omkring och undervisat människor och gjort mirakler. Överallt fanns levande minnen av Jesus och Apostlarna. Detta går inte att jämföra med personer som Brown (och Gardell), som sitter och spekulerar vid sina skrivbord, och enbart väljer litteratur och tolkningar som tjänar deras egna syften.

Förutom genom Basilius brev känner vi till många detaljer om hans liv och tro genom vännen Gregorius av Nazianzos. Bl a i sitt minnestal över Basilius ger Gregorius oss värdefull information om sin vän. Förutom breven skrev dessutom Basilius många skrifter, som finns bevarade idag, och vars äkthet inga seriösa forskare betvivlar. Det framkommer av dessa att Basilius inte var någon okunnig, inskränkt fanatiker. Bl a var han utbildad vid den platonska akademin i Athen. Denna hade existerat i 700 år när Basilius var elev där, och det var här som Basilius lärde känna Gregorius. Basilius var således en djupt bildad man, som hade mycket stora kunskaper både i den tidens filosofi och vetenskap, vilket klart framgår av hans skrifter (fakta ovan är hämtade ur förordet till en svensk översättning av Basilius HEXAEMERON, Artos, 1998).

Dessutom får vi inte glömma bort att de första kristna hade fått betala för sin tro med sina liv. De hade dött som martyrer i tiotusental på Colosseum och andra ställen, för att de vägrade erkänna att kejsaren var Gud. Antag nu att Konstantin, mot hundratusentals (kanske miljoner) kristnas bättre vetande, hade tagit bort de "sanna" evangelierna (dvs sanna enligt Da Vincikoden) och ersatt dessa med 4 "falska" evangelier (dvs de som finns i NT idag). Detta hade givetvis lett till en enorm splittring inom kyrkan. Inga hot i världen, inte ens om dödsstraff, hade kunnat få de kristna att ändra sin tro. Idag skulle det i så fall funnits mängder av bevis för denna gigantiska splittring, både i traditionen och skriftligt. Men inte nog med det, år 325 måste det, om Brown har rätt, ha funns mängder av både kanoniska och apokryfiska texter spridda över hela Romarriket. Dessa måste man således ha samlat in och ändrat alternativt bränt dem så att i stort sett alla spår av de texter, som Brown påstår vara de äkta, försvann och det enda som blev kvar är dagens kanoniska texter. Detta förefaller så osannolikt att det utan vidare kan avfärdas. Idag, med Internet och automatiska uppdateringar etc, kanske något sådant skulle vara möjligt, men absolut inte då. Dessutom, de gamla handskrifter, som man har återfunnit under århundradenas lopp, tyder på att kanon varit i stort sett oförändrat hela tiden (skillnaderna handlar om ett par tre texter — ungefär som i det Muratoriska fragmentet — och ingen av dessa texter påverkar någon central, kristen doktrin, som t ex Jesu gudomlighet eller uppståndelsen). Da Vincikoden förefaller ungefär lika trovärdig som Förintelseförnekarnas rappakalja.

När man läser vissa av de evangelier, som enligt Brown tillhör de "sanna" evangelierna, känner man omedelbart att något är fel. Den Jesus som uppenbaras i dessa evangelier har föga eller intet gemensamt med Nya Testamentets Jesus. En del av de evangelier, som Brown talar om, ingår i det som brukar kallas Nya Testamentets Apokryfer (skall man vara riktigt noggrann finns det fyra olika typer av apokryfer; evangelier, apostlagärningar, brev och apokalypser). Ordet "apokryf" betyder ungefär hemlig eller fördold. Vissa av apokryferna innehåller säkert mycket som är korrekt, och som också ger oss ytterligare kunskap om detaljer i Jesu liv och gärning. Orsaken till att dessa inte ingår i de kanoniska böckerna är, som påpekats tidigare, att de bl a inte uppfyller kraven på att vara författade av någon som var med och såg Jesu under och gärningar (det fanns även andra krav man hade på de kanoniska böckerna; de skulle bl a direkt eller indirekt härstamma från en apostel, de skulle vara från första århundradet och de skulle vara allmänt accepterade av kyrkan).

Men även om nu en del av apokryferna ger en ganska korrekt bild av Jesus, finns också exempel på motsatsen. Vissa av apokryferna talar direkt emot de kanoniska böckerna. De uppenbarar helt enkelt en annan Jesus, och då ofta en ond Jesus. Tomas Barndomsevangelium är ett exempel på detta. Vi finner bl a följande verser där:

Kapitel 3.

1. Den skriftlärde Hannas' son stod där tillsammans med Josef, tog en kvist från ett pilträd och gjorde så att det vatten Jesus lett samman rann bort [Jesus var vid det här tillfället fem år och lekte vid en bäck, där han ledde vattnet ner i olika gropar].

2. När Jesus såg vad som hände blev han uppbragt och sade till honom: "Du som är fräck, gudlös och dum, vad har groparna och vattnet gjort dig för ont? Se, nu skall också du förtorka som ett träd och varken ha blad eller rot eller frukt."

3. Och strax förtorkade pojken helt och hållet. Då gick Jesus därifrån och hem till Josefs hus. Men föräldrarna till den förtorkade pojken lyfte upp honom, beklagande hans unga år, och förde honom till Josef och förebrådde honom: "En sådan pojke du har, som kan göra något sådant."

Kapitel 4:

1. Därefter gick han än en gång genom byn. Då stötte en pojke, som kom springande, till hans axel. Jesus blev förargad och sade till honom: "Du skall inte längre gå din väg fram." Genast föll pojken ner och dog.

etc, etc.

Den Jesus som här uppenbaras är en ond, monstruös varelse. Om detta evangelium ger en sann bild av Jesus, ja i så fall är Jesus inte Guds son utan Djävulens son. I Johannesevangeliet läser vi nämligen:

Tjuven [dvs Djävulen] kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra. Jag har kommit för att ni skall ha liv, och liv i övernog (Joh 10:10).

Jesus uppväcker döda, botar sjuka, befriar människor från lidande och från onda andemakter. Djävulen är den som stjäl och slaktar och förgör. Om Jesus vore som Tomas barndomsevangelium framställer honom, så vore han inte värd att tillbe. Då vore han lika ond som människan. Och då vore han inte heller lösningen på syndens och ondskans problem, utan en del av dessa problem, eftersom han vore i lika stort behov av frälsning som vad vi själva är.

(Det jag skriver ovan om framväxten av NT:s kanon och de olika striderna inom kyrkan är givetvis starkt förenklat, eftersom en fullständig redogörelse skulle kräva hundratals sidor. Jag menar dock att min diskussion ändå ger en korrekt bild av det hela.)

Da Vincikoden är oerhört välskriven och många jag talat med har inte kunnat lägga den ifrån sig när de väl börjat läsa. De har kommit helt uttröttade till arbetet, efter att ha legat och läst halva natten. I bokhandlarna över hela Västvärlden finns boken staplad i meterhöga travar och den har legat på bestsellerlistorna sedan den kom ut för något år sedan.

Problemet med boken är egentligen inte att den påstår saker om den kristna tron. Problemet är att den ger läsaren ett intryck av att vara baserad på fakta. Man kan givetvis skriva en bok om Adolf Hitler, där man fantiserar om att han i själva verket drev ett barnhem i Auschwitz. Allt är tillåtet i sagans värld. Men, om man försöker hävda att detta är sanningen, och att alla historieböcker har fel när de beskriver Hitler som en ond diktator, ja då får man också finna sig i att bli kritiserad.

Ett ytterligare felaktigt påstående, som görs i Da Vincikoden, är:

Det finns ett hemligt sällskap som heter Priory of Sion (Prieuré de Sion), där man fortfarande tillber Maria Magdalena som gudinna och försöker hålla "sanningen" om henne vid liv.

Enligt Brown så finns på Bibliothèque Nationale i Paris ett dokument, känt som Les Dossiers Secrete, enligt vilket Priory of Sion kan spåras ända tillbaks till korsfararna. I dokumentet identifieras flera av Priory of Sions berömda medlemmar som; Sir Isaac Newton, Botticelli, Victor Hugo och Leonardo da Vinci. De flesta experter tycks vara helt överens om att detta dokument är en ren förfalskning. Det finns visserligen ett Prieuré de Sion, eller snarare har funnits. Detta grundades 1956 av fyra unga fransmän, varav Pierre Plantard var en. BBC2 Timewatch granskade 1996 Priory of Sion i ett program med titeln "The History of a Mystery". Där framkom bl a följande:

Det finns inget bevis för någon Priory of Sion förrän på 1950-talet; För att hitta detta beger man sig till den lilla staden St-Julien. Enligt fransk lag måste varje ny klubb eller förening registrera sig hos myndigheterna och det är därför som det här finns ett dossier, som visar att ett Prieuré de Sion inkom med de nödvändiga ansökningsblanketterna 1956. Enligt en av grundarna togs namnet till denna excentriska förening, inte från Jerusalem, utan från ett intilliggande berg (Col du Mont Sion, 786 m högt). Av dossiern framgår också att Priory of Sions självutnämnde Stormästare, Pierre Plantard, som är central i denna berättelse, har tillbringat tid i fängelse [sex månader för förfalskning och bedrägeri].

President för Priory of Sion var 1956 André Bonhomme. Denne vill inte ha någon publicitet och har vägrat att låta sig intervjuas i TV och radio, men gjorde i alla fall 1996 ett uttalande i BBC:

Priory of Sion finns inte längre. Vi var aldrig involverade i aktiviteter av politisk natur. Det var fyra vänner som kom tillsamman för att ha kul. Vi kallade oss för Priory of Sion, eftersom det fanns ett berg med samma namn i närheten. Jag har inte sett Pierre Plantard på över 20 år och jag vet inte vad han håller på med, men han har alltid haft livlig fantasi. Jag vet inte varför folk försöker göra en sådan stor sak av ingenting.

Det torde det vara helt klart att Dan Browns påståenden om Priory of Sion är hämtade ur sagans värld och inte ur den fysiska verkligheten. Och det är inget fel med det, bara man erkänner detta och inte påstår att det handlar om fakta. Då är det inte längre en saga, utan bedrägeri!

Da Vincikoden innehåller, precis som vetenskapliga publikationer, en avdelning där författaren tackar olika personer och institutioner som "hjälpt" honom i hans undersökningar. Bl a skriver han "För deras generösa hjälp med den forskning som ligger till grund för denna bok, skulle jag vilja tacka Louvernmuséet, Franska kulturministeriet, Projekt Gutenberg.... etc, etc. Listan kanske låter imponerande, men om vi t ex tar Projekt Gutenberg, så går deras arbete ut på att gratis på Internet publicera äldre världslitteratur, där copyrighten gått ut. Kanske har Brown hittat någonting han kunnat använda på deras hemsida, men att räkna upp denna organisation bland de han tackar i förordet till sin bok, drar ett löjets skimmer över hela boken.

Det är ungefär som att jag skulle läsa en bok av Albert Einstein och sedan själv skriva en bok, där jag framför ett personligt tack till Einstein ("tack professor Einstein för allt vad du betytt för mig personligen och för att denna bok kommit till"). Det skulle ju ge läsaren den falska föreställningen att Albert Einstein aktivt varit inblandad i tillkomsten av min bok.

Den som ingenting vet kanske låter sig imponeras av fina ord och ett förment vetenskapligt upplägg, men känslan man får är att det mest handlar om att låta vetenskaplig utan att vara det. En annan organisation som Brown nämner i sin tacklista är Catholic World News (en katolsk tidskrift). "Catholic Answers'" (en organisation som förklarar och försvarar den katolska läran) hemsida har en intressant artikel om Da Vincikoden med titeln " Cracking the Da Vinci Code", där man mycket detaljerat vederlägger Browns olika påståenden (en del av mina fakta har jag hämtat därifrån). När man kontaktade Catholic World News för att kontrollera om de kände till Dan Brown, fick de följande svar av tidskriftens redaktör, Phil Lawler:

Vi blev förvånade och roade av att höra att Catholic World News nämns med tacksamhet i Da Vincikoden. Vi har inget minne av någon som helst kontakt med Dan Brown. Han finns inte med i någon lista över våra nuvarande prenumeranter. Eftersom många av våra artiklar finns tillgängliga gratis på vår hemsida, är det möjligt att han fått information från Catholic World News på samma sätt som vem som helst kan hämta hem information från vilken offentlig nyhetsservice som helst. Vi har definitivt inte utfört något forskningsarbete för honom eller besvarat några frågor från honom.

När man i förordet till en bok avtackar olika personer, som varit behjälpliga vid författandet och de eventuella forskningar som ligger bakom boken, är det brukligt att nämna de som på olika sätt personligt medverkat (t ex genom att granska fakta, fungera som bollplank eller inspirera). När Brown tackar Catholic World News, är det ungefär som att han skulle tacka ett nyhetsprogram på TV eller liknande ("Tack TT för ovärderliga bidrag till denna bok"). Genom att tacka en massa kända institutioner, skapar Brown en falsk image av vetenskaplighet och trovärdighet.

Till Dan Browns försvar skall sägas att han på sin hemsida påpekar att boken inte handlar om historiska fakta. Han menar att de dokument han nämner existerar, men erkänner att de kan tolkas på olika sätt. Han säger också att boken inte är antikristen (den är inte "anti-någonting" skriver han). Men trots dessa förbehåll ger ändå boken, på de flesta läsare, genom själva upplägget, intrycket av att handla om trovärdiga fakta. Och det är ingen tvekan om att oerhört många människor har fått en mycket negativ bild av den kristna tron genom Browns bok.

Hade Dan Brown nöjt sig med att skriva en spännande bok, hade det inte funnits mer att säga om saken. En spännande bok behöver inte vara sann eller stämma med verkligheten. Fantasi är en del av författandet. Men, när man som Brown försöker skapa en image av att Da Vincikoden uppfyller vetenskapliga krav på stringens och äkthet, då handlar det inte längre om fantasi, utan om rent bedrägeri. Jag känner till flera människor som lämnat sin kristna tro efter att ha läst Da Vincikoden. Jag hörde till och med om en pingstvän som nu förstod att han varit lurad hela sitt liv. Da Vincikoden utgör kanske ett av de värsta angreppen mot den kristna tron under de senaste hundra åren. Den har påverkat miljontals människor i västvärlden negativt när den gäller kristen tro.

Nu kan man å andra sidan säga, att den som lämnar sin tro efter att ha läst Da Vincikoden, kan knappast ha haft ett personligt möte med Jesus. Den som lärt känna Gud, och som har en personlig relation med Gud, som regelbundet läser Bibeln och ber, tappar inte sin tro efter att ha läst en roman. Bibeln talar om att människan inte vill ha med Gud att göra. "Var och en ville gå sin egen väg", säger profeten Jesaja. Människan tror alltid på det hon vill tro på. För den som vill bli av med Gud, kan Da Vincikoden bli den utlösande faktorn att antingen lämna sin tro, om man redan är kristen, eller att för alltid avstå från att undersöka om den kristna tron är sann eller ej. Bibeln talar om att människan vill "bli kliad" i sina öron med det hon vill höra. Da Vincikoden säger precis det som många vill höra, därför har den fått ett sådant genomslag (givetvis i kombination med att den är oerhört skickligt skriven). Men den som avfärdar Gud så enkelt, dömer sig själv. De allra flesta människor känner väl till de kristna martyrerna. Vore man ärlig, så skulle man inse att människor som var beredda att gå i döden för sin tro, aldrig skulle accepterat att man ersatte de sanna evangelierna med falska sådana. Att tro något sådant, visar att man inte är ärlig, utan att man bara vill ha sina förutfattade meningar bekräftade. Ungefär som när folk hör talas om en kristen person eller församling som gjort något dumt eller olagligt. Många människor drar en lättnadens suck när sådana saker händer. "Det var precis som jag anade. De kristna är inte ett dugg bättre än vad jag själv är, snarare tvärtom, de där äckliga, skenheliga typerna. Skönt, då behöver jag inte bry mig om Gud eller sånt."

Jag är övertygad om att Da Vincikoden är ett medvetet och oerhört skickligt försök att svärta ned kristendomen och få människor att lämna sin tro om de är troende, och få de som inte är troende så negativa som möjligt till den kristna tron (det är kanske inte medvetet från Dan Brown, men bakom mycket av det som sker finns starka andliga krafter, som vi inte kan uppfatta med våra naturliga sinnen, men som kan påverka människor att gå deras ärenden).

Ytterligare läsning: Ovan har getts en kortfattad genomgång av felaktigheterna i Da Vincikoden. För den som vill läsa mer i ämnet, och hitta mer detaljerad kritik av Da Vincikoden, finns både litteratur och Internetlänkar:

The Da Vinci Hoax: Exposing the Errors in The Da Vinci Code av Carl Olson and Sandra Miesel.
De-Coding DaVinci: The Facts behind the Fiction of The Da Vinci Code av Amy Welborn.
Fact and Fiction in The Da Vinci Code av Steven Kellmeyer.
The Truth behind The Da Vinci Code: A Challenging Response to the Bestselling Novel av Richard Abanes
Breaking The Da Vinci Code: Answers to the Questions Everybody's Asking av Darrell Bock.

Följande internetlänk, som återfinns på den katolska sajten Catholic Answers, innehåller som nämnts tidigare en längre och mycket bra artikel i ämnet med titeln "Cracking the Da Vinci Code" Där finns bl a en mer detaljerad diskussion om Priory of Sion.

Den intresserade läsaren rekommenderas att söka på Internet på ordet "Da Vinci code". Det finns mängder av intressanta länkar. Om man är intresserad av NT:s kanon kan man söka på "New Testament canon". Sedan får man själv försöka sovra.

När det gäller bibeltexternas tillförlitlighet diskuterar jag detta i två artiklar om Bibelns trovärdighet och en artikel om liberalteologi, vilka återfinns på i min avdelning "Livsåskådning och kristen tro" (se vänster ram).

 


Ovanstående artikel finns numera utgiven som ett litet häfte, vilket kan beställas på Jesus Network. Det kostar ca 25 kr. Ett häfte har ju vissa uppenbara fördelar jämfört med en hemsida och kommer säkert att vara lättsålt när filmen om DaVincikoden kommer upp på biodukarna.

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.

© Krister Renard