"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2016 10 03 17:41

Bibelns Trovärdighet

Faith is to believe what ain't so (Tro är att tro på det som inte är på det viset). (Mark Twain)
Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. ...I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.(Heb 11:1- 3)
Ni tror kanske att jag försöker bevisa att Bibeln är sann bara för att jag är kristen. I själva verket är det precis tvärtom. Jag är kristen därför att jag är övertygad om att Bibeln är sann. (Glue Fox)

Jag hörde en gång berättas om en liten pojke som på frågan, "Vad är tro?", svarade, "Tro är att tro på det man vet inte är sant". Tro mot bättre vetande med andra ord, vilket tydligen också Mark Twain ansåg. Och så kan det ju förhålla sig ibland, om man t ex tänker på "Sällskapet för den platta jorden" som fortfarande lär finnas i England. När det gäller kristen tro stämmer emellertid den lille pojkens definition dåligt. Bättre vore i så fall att säga, "Kristen tro innebär att tro på det som man har all anledning förmoda verkligen är sant, och som stämmer överens med objektiva fakta, men som inte går att bevisa med vetenskapliga metoder". Kristen tro är därför varken blind eller i strid mot förnuftet, utan bygger på fullgoda och tillförlitliga vittnesbörd. (klicka här för att läsa mer om vad tro är)

I kyrkliga sammanhang har man ofta haft en rädsla för kritiska frågor och tvivel. Detta har inget stöd i Bibeln, utan beror på att man själv är osäker i sin tro. Sanningen håller naturligtvis alltid att prövas, annars är den ingen sanning. Om kristendomen är sann tål den därför att ifrågasättas, och är den inte sann, ja då finns det ju all anledning att ifrågasätta den! Nya Testamentet är fullt av exempel på hur Jesus och apostlarna ledde människor från tvivel till tro genom att förklara vad som stod i Skriften eller genom direkta bevis, som t ex när den uppståndne Jesus visade sig för de tvivlande lärjungarna i Luk 24:36-43. Vid ett tillfälle diskuterade jag kristen tro med en äldre, icke troende släkting. För att visa sin inställning till kristendomen berättade denne om en episod från sin barndom, när han vid ett tillfälle tvingades att gå i kyrkan. Det enda han i stort sett mindes, var prästen som stod i predikstolen och röt inför de förskrämda barnen, "Det är inte fråga om du kan tro, du S K A L L tro!" En sådan inställning har emellertid ingenting med kristen tro att göra. Tvivel botas inte genom att man avstår från att tänka. Tvivel botas genom att man blir övertygad om vad som är sant! Den tro man annars får, blir bara en uppblåst ballong, som förr eller senare kollapsar.

Den intellektuella frihet som den kristna tron ger, är en följd av att Gud är hela skapelsens Gud. Det finns därför ingenting i skapelsen som inte kan eller får undersökas av rädsla för att den kristna världsbilden skulle rubbas. Sann vetenskap kan naturligtvis inte tala emot sann Gud. I stället för att hota Gud är varje sann vetenskaplig upptäckt en lovsång till Skaparen!

Något som utmärker kristendomen är dess kombination av absoluta sanningsanspråk och personlig frihet. Den kristne får använda sitt förnuft. Det är tillåtet att pröva den kristna tron, eftersom sanningen alltid håller för ett ärligt ifrågasättande. Kristendomen förkastar därför både den resignation inför en tankefientlig tradition, som kännetecknar de afrikanska religionerna, samtidigt som den vänder sig mot den blinda kapitulationen under auktoritet, vilket utmärker islam, och den irrationella mysticism som vi finner inom buddhism, hinduism och new age.

Den kristna tron innebär således, till skillnad från vår tids vidskeplighet och ockultism (rosenterapi, astrologi, shamanism, häxkonst och asadyrkan för att nu nämna några exempel), inte någon blind tro. Detta framgår också klart av Bibelns egna berättelser. När apostlarna skulle välja en ny apostel i stället för Judas Iskariot som begått självmord, säger de t ex i Apg 1:21:

Därför måste nu någon av dem som var med oss under hela den tid då herren Jesus kom och gick ibland oss, från det att han döptes av Johannes fram till den dag då han blev upptagen från oss — någon av dem skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse.

Man ville således ha någon som med egna ögon sett Jesu underverk etc och som kunde intyga att allt detta verkligen skett. Petrus säger i 2 Pet 1:16, 18:

Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesus Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. ..."Detta är min älskade son, honom har jag utvalt." Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget.

Kristendomen kan inte reduceras till några vackra tankar om att vi skall vara snälla mot varandra och kramas lite mer, och att Jesu anda lever vidare genom hans efterföljare. Nej, Petrus och Paulus och Johannes hävdar alla att det dom förkunnar är kopplat till händelser och fenomen i tid och rum. Händelser de själva iakttagit med sina fysiska sinnen. Aposteln Johannes säger t ex i sitt första brev (kapitel 1 vers 3), "Det vi har sett och hört förkunnar vi för er..."

Att Jesus uppstod från de döda, som är det centrala i det kristna budskapet, är inte bara en vacker tanke, utan Bibeln gör anspråk på att detta verkligen inträffat. På en viss plats i Jerusalem, vid en viss bestämd tidpunkt inträffade uppståndelsens under genom att Gud ingrep i naturlagarna och tillfälligt åsidosatte dessa. Paulus talar mycket klart om vikten av att uppståndelsen verkligen ägt rum som en fysisk händelse, och att denna inte bara innebär att Jesus lever vidare genom sin lära, vilket idag ibland även hävdas från s k "kristet" håll:

Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. (1 Kor 15:17-19)

Uppståndelsen är med andra ord inte något terapeutiskt mantra, utan det handlar om en historisk händelse som ägt rum i den fysiska rum-tiden. Utan denna händelse är kristendomen en falsk och kraftlös religion, som inte kan hjälpa någon enda människa. Kristendomen är unik i detta avseende. Islam bygger t ex enbart på vad Muhammed sa om sig själv och om Allah. Han gjorde inga underverk. Ingenstans i Koranen talas om något sådant, tvärtom så försöker Muhammed på flera olika ställen bortförklara varför han inte gör några mirakler trots att han gör anspråk på att vara Guds profet. Ingen profetia hade heller förutsagt Muhammed. Kort sagt, han påstod sig vara Guds profet och gjorde gällande att han fick uppenbarelser från Gud, vilka senare skrevs ned och blev Koranen. Det enda beviset för att han var Guds profet, var att han själv påstod sig vara Guds profet.

Hur annorlunda är det inte när det gäller Jesus. Han var förutsagd redan i Gamla Testamentet (bevisligen skrivet hundratals år före hans födelse). Det finns flera hundra profetior i GT som i detalj uppfylldes av Jesus. Några av de viktigaste, som kommer från profeten Jesaja, skrevs troligen ned omkring 730 - 700 f Kr, dvs mer än 700 år före Jesu död. Oavsett exakt årtal så profeterade Jesaja[1] om Jesu död och försoningsoffer långt innan detta ägde rum. I Jesaja 53 finner vi den kanske mest kända profetian om Messias ställföreträdande lidande. Vi läser där i vers 4 till 6:

Men det var våra krankheter han bar. Våra smärtor dem lade han på sig medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja han var sargad för våra överträdelsers skull; näpsten var lagd på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom.

Profeten Mika, som var samtida med Jesaja hade följande profetiska budskap:

Men du Bet-Lehem, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva till furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar. (Mika 5:2)

Att Jesus föddes i Betlehem är allmänt bekant och att hans härkomst verkligen "tillhör förgångna åldrar" bekräftas av t ex Joh 8:58, där Jesus säger, "Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till".

Följande profetia kommer från Sakarja, som levde och verkade omkring 500 f Kr:

...och de vägde upp trettio siklar silver som lön åt mig. Då sade Herren till mig: "Kasta det åt Krukmakaren — det härliga pris vartill jag hade blivit värderad av dem!" (Sak 11:12)

I Matteus 27:3 beskrivs hur Judas Iskariot, som hade förrått Jesus för 30 silverpenningar, full av ånger återlämnade dessa till prästerna och sedan gick och hängde sig. Pengarna användes av prästerna för att köpa "Krukmakaråkern". Sakarja säger vidare i 9:9: "Han kommer fattig, ridande på en åsna, en åsninnas fåle." Jämför man detta med t ex Matteus 21:1-11, där det berättas om hur Jesus gör sitt intåg i Jerusalem ridande på just en åsninnas fåle, kan man förstås invända att Jesus kunde arrangerat så att denna profetia uppfylldes. Detta är också exakt vad han gjorde, vilket framgår av Matteus 21:1-5. Men Jesus kunde knappast påverka, i varje fall inte om han bara var en vanlig människa, hur många silverpenningar Judas skulle få för sitt förräderi, eller att de judiska prästerna skulle använda dessa pengar för att köpa just Krukmakaråkern! Inte heller kunde han bestämma att han skulle födas i Betlehem av alla städer!

En profetia, som kommer från kung David (ca 1000 f Kr), återfinner vi i Psaltaren 22:17-19:

...mina händer och fötter har de genomborrat... De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad.

Här beskrivs korsfästelsen, där man slagit spikar genom Jesu händer och fötter. Denna profetia måste ha ett övernaturligt ursprung, eftersom korsfästelse, så vitt man vet, inte fanns som avrättningsmetod på Davids tid. Jämför nu denna profetia med Joh 19:23-24:

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: "Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den".

In i minsta detalj uppfylldes sålunda Davids förutsägelse. Sammanlagt innehåller Gamla Testamentet ungefär 300 profetior om den kommande Messias, vilka alla uppfylldes genom Jesus Kristus. Sannolikheten för att detta skulle ske slumpmässigt måste vara så liten att man utan vidare kan bortse från den möjligheten. Det vore i så fall ett större mirakel än alla Jesu underverk tillsammans.

Eftersom kristendomen helt och hållet bygger på det budskap som förs fram i Bibeln, skall vi nu undersöka vad som talar för att denna framställning är sann. Inom teologin, dvs den kristna religionsvetenskapen, sysslar man bl a med att på olika sätt försöka komma fram till, dels hur och när Bibelns olika böcker kommit till, dels i vad mån dessa texter eventuellt förvanskats under århundradenas och årtusendenas lopp. Ett viktigt mål för de teologiska studierna har därför varit att försöka komma underfund med hur ursprungstexterna sett ut.

Jag gör absolut inte anspråk på att vara någon teolog, långt därifrån, och tänker därför inte försöka mig på någon strikt teologisk diskussion för eller emot Bibelns trovärdighet. I stället skall jag försöka ange några skäl till att jag som lekman blivit övertygad om att man har all anledning att ta Bibelns budskap på största allvar.[2]

Låt mig börja med att ta upp en fråga som är av avgörande betydelse då man diskuterar Bibelns trovärdighet.

1. Enligt vissa bibelkritiker har, speciellt när det gäller Gamla Testamentet, ganska lång tid förflutit mellan tillkomsten av en biblisk berättelse och dess nedtecknande. Berättelsen har därför levt vidare genom muntlig tradition under denna mellantid. Skulle så vara fallet är det viktigt att undersöka i vad mån innehållet kan ha förvanskats under den muntliga traderingen.

Under 1800-talet menade många kritiker att Mose omöjligen kunde ha varit den som nedtecknade de fem Moseböckerna, eftersom man ansåg sig ha bevisat att det inte fanns något skriftspråk vid denna tid. Under utgrävningar i Susa 1901-1902 hittade man emellertid den babylonske härskaren Hammurabis lag nedskriven i nästan fullständigt skick på kilskrift. Därmed hade man visat att det fanns skriftspråk i området runt östra Medelhavet minst 300 år innan Mose levde. I Andra Mosebok 17:14 talas det också om att Mose kunde skriva.

Och Herren sade till Mose: "Teckna upp detta till hågkomst i en bok och inprägla det hos Josua..."

Dessutom var Mose uppfostrad vid det egyptiska hovet, vilket ytterligare talar för att han lärt sig läsa och skriva. Mycket av innehållet i de fem Moseböckerna var naturligtvis självupplevt, Mose var ju själv med i 2:a till och med 5:e Mosebok. När det gäller 1:a Mosebok var antagligen Mose inte så mycket författare som redaktör och sammanställare av olika berättelser som han fått del av antingen i muntlig eller skriftlig form. Beträffande skapelseberättelsen är det mycket möjligt att Gud själv uppenbarade denna för Mose, som ju hade en mycket nära relation till Gud, vilket framgår av 5 Mos 34:10, "Men i Israel framträdde inte mer någon profet sådan som Mose, med vilken Herren hade umgåtts ansikte mot ansikte".[3] (Här kan du läsa mer om Moseböckerna och deras författare)

När det gäller böcker som Psaltaren, Predikaren etc är det ganska troligt att dessa böcker nedtecknades omedelbart då de författades. Många, ja kanske till och med merparten, av GT:s böcker har således aldrig varit beroende av muntlig tradition överhuvudtaget.

2. I Nya Testamentet har nedskriften i allmänhet skett tämligen snart efter att de händelser som skildras ägt rum. Visserligen har man från liberalteologiskt håll sedan länge försökt hävda att evangelierna skrivits ned långt efter Jesu död, de allra äldsta kanske först någon gång på 100-talet. Detta är dock numera med ganska stor säkerhet vederlagt och mycket tyder på att vissa av evangelierna fanns nedskrivna redan år 50 eller eventuellt ännu tidigare. Vissa texter, t ex de olika breven i Nya Testamentet, har naturligtvis skrivits ned direkt och har aldrig existerat som muntlig tradition.

Efter nedskriften[4] har sedan den ursprungliga texten kopierats och översatts fram och tillbaka mellan olika språk. Detta gäller både Gamla och Nya Testamentet. Här kan naturligtvis också felaktigheter ha insmugit sig.

Vi skall nu försöka komma underfund med hur pass mycket det ursprungliga innehållet i Bibeln kan ha förvanskats. Låt oss börja med att reda ut problemet med muntlig tradering. De flesta har säkert i skolan varit med om någon variant av följande lilla lek. En elev får läsa innehållet på en lapp. Det kan vara några korta meningar, gärna med ett inte alltför enkelt innehåll. Eleven viskar sedan det han läst till nästa elev, som i sin tur vidarebefordrar meddelandet till en tredje elev etc. När man så småningom kommer till den sista eleven i klassen, får denne högt återge det meddelande han tagit emot. Därefter brukar läraren läsa upp lappens innehåll. Stor munterhet utbryter i allmänhet, eftersom den ursprungliga texten oftast blivit så förvanskad under vandringen genom klassen att den nästan inte går att känna igen. Detta och liknande exempel tas av många som bevis för att delar av Bibelns innehåll måste ha blivit ytterst förvanskade då de återberättats från mun till mun under kanske hundratals eller tusentals år.

Vad man då inte tar hänsyn till är att människan, innan det fanns något skriftspråk, hade tillgång till en mycket högt utvecklad memoreringskonst. Vi kan bara tänka på de fornnordiska lagarna, vilka fördes vidare från generation till generation genom muntlig tradition. Man vet att även hos de semitiska folken (dvs bl a judarna) var denna "muntliga tradering" högt utvecklad. Man använde sig av diverse olika knep som allitteration (bokstavsrim), rim, rytm etc, vilket gjorde att det var nästan omöjligt att säga fel utan att man lade märkte till felsägningen.

En tysk forskare gjorde för ett antal år sedan ett experiment. Han vistades under en längre tid hos en beduinstam och berättade där en med avsikt mycket komplicerad och lång historia. Den var så full av detaljer att han fick berätta den åtskilliga gånger innan beduinerna var nöjda. Han lämnade sedan stammen och först efter 10 år återvände han. Han fick då höra historien återberättad av nästa generation beduiner. Själv hade han naturligtvis skrivit ner den ursprungliga versionen och det visade sig vid jämförelse att berättelsen, trots att den överförts mellan två generationer, stämde överens ord för ord med originalet.

Man måste dessutom ha klart för sig att de som ägnade sig åt muntlig tradering i allmänhet var specialister på detta. De hade sedan barnsben blivit tränade i memoreringsteknik och denna var så högt utvecklad att den av många vetenskapsmän anses ha varit lika säker som den skriftliga överföringen. Vi har därför mycket starka skäl att anta att de av Bibelns berättelser som eventuellt, under kortare eller längre tid, varit beroende av muntlig tradering, levt vidare under denna period utan att förvanskas nämnvärt.

När det gäller eventuella felaktigheter vid avskrift och översättning finns det två saker man måste beakta. Den första ligger på det naturliga planet medan den andra är av övernaturligt slag:

1. Skrivare och översättare betraktade Guds Ord som heligt. Vi kan därför vara övertygade om att de gjorde sitt absolut bästa! De var ju själva troende och hade naturligtvis den största respekt för Skriften, vilken man betraktade som helig. Att man t ex uppsåtligt skulle ha ändrat innehållet är helt otänkbart med tanke på den gudstro och gudsfruktan som det judiska folket och de första kristna hade. Judarna hade ju till och med sådan vördnad och respekt för Gud, att man under vissa perioder inte ens vågade uttala hans namn. Det är helt orimligt att tänka sig att man då avsiktligt och medvetet skulle tagit sig friheten att förfalska Guds Ord. New Bible Dictionary[5] beskriver t ex hur de s k Massoréterna gick till väga för att i görligaste mån undvika att fel uppstod:

Skrivarna använde varje tänkbar säkerhetsåtgärd, oberoende av hur arbetsam och krånglig den än var, för att försäkra sig om att det inte blev några avskriftsfel. I varje bok som ingick i Skrifterna räknades antalet bokstäver och antalet ord. Den mittersta bokstaven och det mittersta ordet angavs. Man gjorde långa listor på hur många gånger ett visst ord eller en viss fras förekom. En sådan lista innehöll t ex alla de ord som bara förekom en gång, två gånger, tre gånger etc. När ett manuskript var färdigkopierat, kontrollerades att alla dessa data hos kopian stämde överens med motsvarande data hos originalet. Precis samma principer används idag vid dataöverföring, där man lägger till s k kontrolltecken (paritetsbitar). Ett exempel på detta är den sista siffran i varje svensk medborgares födelsenummer.

2. De flesta kristna tror att Gud ledde och inspirerade både författare, eventuella traderare, skrivare och översättare, eftersom han givetvis inte ville att hans budskap till människan skulle förvanskas. Denna tro är naturligtvis inte vetenskapligt grundad men synnerligen rimlig om man utgår från att Gud existerar och att han är intresserad av att kommunicera med människan. Är Gud mäktig nog att skapa ett universum ur ingenting, är det logiskt att anta att han också har förmåga att bevara sitt Ord i oförvanskat skick. Är han dessutom intresserad av och älskar människan, och vill kommunicera med henne, är det synnerligen rimligt att tro att han också vill se till att hans kommunikation med människan är så felfri som möjligt.

Självklart är det ibland omöjligt att exakt översätta en text mellan två språk. Kulturella och andra skillnader gör att vissa uttryck måste skrivas om, andra ord användas etc. Det väsentliga är emellertid att själva budskapet finns kvar efter översättningen. Jag minns, apropå det, ett samtal jag hade för några år sedan med en bibelöversättare, som höll på och översatte Nya Testamentet till ett språk vilket talades av en liten stam på Nya Guinea. Hon hade haft mycket huvudbry när hon skulle översätta ordet "krubba", eftersom något motsvarande ord inte fanns i detta språk av den enkla anledningen att stammen inte höll sig med husdjur. Jag kommer inte ihåg exakt hur hon löste problemet, men det krävdes säkert en hel del omskrivningar för att få fram andemeningen i "Jesusbarnet i krubban".

Det finns enligt min mening mycket starka skäl för att tro att det budskap som förs fram i Bibelns böcker som de ser ut idag, obetydligt eller inte alls skiljer sig från det ursprungliga budskapet. Detta bekräftas också mer och mer för varje fynd som görs av gamla handskrifter. Jag anser därför att man måste ta Bibelns innehåll på allvar oavsett om man är kristen eller ej. Ingen kedja är dock starkare än sin svagaste länk. Även om vi idag har tillgång till Bibelns ursprungliga innehåll i oförvanskat skick, och därmed också vet vad den urkristna församlingen trodde på, står och faller dess tillförlitlighet med i vad mån vi kan lita på författarna. Kan det vara så att det som står i Bibeln är manipulerat eller rent av uppdiktat? Som vi skall se är detta mycket osannolikt.

När det gäller Bibelns historiska skildringar bekräftas dessa mer och mer, allt eftersom nya arkeologiska rön görs. Låt mig ge ett exempel på detta (läsaren hittar mängder av ytterligare exempel på diverse olika ställen på min hemsida):

Evangelierna säger att Jesus växte upp i Nasaret. Arkeologiska utgrävningar i staden har visat att den var mycket liten på Jesu tid. Ja den var så liten att den snarare borde kallas en by. Endast ca 150 personer bodde där. Att Josef och Maria fick bege sig till Betlehem för att skattskrivas verkar därför rimligt. Man skulle knappast upprätta ett kontor för skattskrivning i ett så litet samhälle som Nasaret. Man har under utgrävningarna funnit gravar från den här tiden och alla gravar var av judisk typ. Dessutom har man hittat inskriptioner som visar att de som bodde i Nasaret var av "Beit David", dvs Davids hus (ätt). Bibeln säger att Josef och Maria och Jesus bodde i Nasaret och att Jesus var av kung Davids ätt. Alla dessa fynd styrker Bibelns berättelser om Jesu uppväxt men bevisar givetvis inte Bibeln. Tillsammans med mängder av andra indicier talar dessa fynd emellertid för att Evangeliernas berättelser om Jesus är tillförlitliga och inte kan avfärdas som sagor. Hade man under utgrävningarna t ex hittat gravar från andra folk än det judiska och ingen inskription med Davids Hus, hade detta givetvis inte uteslutit att Bibeln hade rätt — Jesus och hans familj kunde ju i alla fall ha bott i Nasaret — men som det är nu torde det vara helt klart att staden var befolkad av judar vid Jesu tid och att dessa tillhörde Davids ätt.

De andliga skeenden som beskrivs i Bibeln kan naturligtvis inte kontrolleras på samma sätt som de historiska berättelserna. Som påpekats tidigare så handlar emellertid kristendomen inte bara om det andliga, utan också om observerbara händelser i tid och rum. Det är här som de bibliska profetiorna kommer in i bilden. Genom dessa sammankopplas verifierbara, historiska skeenden med Guds övernaturliga handlande (läs t ex här om historiska bevis för syndafloden). Tron på Bibelns andliga sanningar är därför långt ifrån en blind tro.

I Daniels bok, kapitel 5, beskrivs den berömda händelse som brukar kallas "Belsassars gästabud". Den kaldéiske konungen Belsassar och de andra festdeltagarna fick se en hand, som på den vitkalkade väggen skrev de berömda orden, "Mene mene tekel u-farsin". Ingen av de närvarande kunde tyda texten och Belsassar lovade i vers 7 att den som kunde komma med en uttydning skulle bli klädd i purpur och bli "den tredje herren i riket". Till slut, efter att Kaldéens alla trollkarlar och stjärntydare misslyckats, sände man efter den judiske ynglingen Daniel, som förklarade för konungen att orden betydde, "Du är vägd på en våg och befunnen för lätt". Samma natt så dog Belsassar och vers 31 säger att riket övertogs av Darejaves av Medien.
På 1800-talet menade arkeologerna att kaldéernas konung vid den här tiden var Nabonidus. Dvs Bibelns historiska beskrivning var således felaktig. Dessutom verkar det helt befängt att den som uttydde skriften på väggen skulle bli "tredje herren" i riket. Om nu Belsassar var den förste herren, vem var i så fall den andre? Liberalteologerna gottade sig riktigt åt hur otillförlitlig och motsägelsefull Bibeln var. Senare har man dock hittat kilskriftstavlor som visar att Belsassar var Nabonidus' äldste son och medregent i riket, och att Belsassar ofta regerade när hans far var borta. Den som uttydde skriften skulle således bli den tredje herren i riket efter Nabonidus och Belsassar, vilket är helt logiskt och motsägelsefritt.
Om nu, som liberalteologerna menar, Daniels bok är skriven hundratals år efter de händelser som skildras där, skulle då författaren ha tagit med en sådan detalj som att tala om "den tredje herren i riket"? Knappast! Bibeln, både Nya och Gamla Testamentet, är full av sådana historiska och språkliga detaljer, som bekräftar dess historiska autenticitet.

Enligt vad Bibeln själv säger har dess författare inspirerats av Gud. De har haft frihet att använda sitt eget språk och sitt eget uttryckssätt, men Gud har inspirerat innehållet i vad de skrivit. I 2 Tim 3:16 står det:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,...

Paulus säger också i Gal 1:11-12:

Jag försäkrar er bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.

Många har försökt nedvärdera Paulus och menat att det är han som hittat på kristendomen, och att Jesus aldrig menade att hans lära skulle tolkas på det sätt som Paulus har gjort. Petrus, den lärjunge till vilken Jesus sa, "Var en herde för mina får", hade dock fullt förtroende för Paulus och säger om denne:

Detta har också vår käre broder Paulus skrivit till er, i enlighet med den vishet han har fått. Det gör han i alla sina brev, när han talar om dessa ting. Där finns somligt som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv. (2 Pet 3:15-16)

Kan Petrus haft fel i detta avseende? Knappast! Jesus sade i Johannesevangeliet följande till apostlarna, vilket därmed också inkluderar Petrus:

Men när han kommer, sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. (Joh 16:13)

Enligt Jesus hade alltså Petrus tillgång till sanningens Ande, och vi måste därför utgå från att det han säger i sina brev är sant. Enda möjligheten att bli av med Paulus undervisning är därför att förkasta det Petrus säger och därmed indirekt Jesu egen undervisning. Vi ser hur allt i Skriften hänger ihop. Försöker vi förkasta något, måste vi förkasta allt! Detta är liberalteologins grundläggande dilemma.

De fyra evangelierna utgör hörnstenen i kristendomen. Den kristna tron står och faller med dessa. Nya testamentet, som skrevs ungefär mellan 48 och 100 e Kr, är känt för oss genom ca 5 400 handskrifter. De bästa och mest kända är från 350 e Kr, men som tidigare nämnts så finns handskriftsfragment från eventuellt ca år 50 eller möjligen ännu tidigare. Även de allra äldsta manuskripten skiljer sig mycket litet från motsvarande avsnitt i dagens Bibel. F F Bruce, professor i biblisk kritik och exegetik vid universitetet i Manchester, skriver:

Det finns ingen samling av antikens litteratur någonstans i världen, som har en sådan rikedom av handskriftsbelägg som Nya Testamentet.[6]

Jämför ovanstående med t ex Caesars Galliska krig, som skrevs 58-50 f Kr och idag existerar i 10 handskrifter, av vilka den äldsta är från 900 e Kr. Ändå betvivlar ingen seriös forskare deras äkthet eller korrekthet.

Ibland hävdas att Bibeln är så full av motsägelser att man omöjligen kan ha någon tilltro till dess innehåll. När man som sökare eller nybliven kristen läser att det finns omkring 150 000 textvarianter bland NT:s existerande manuskript, är det naturligtvis lätt att känna en viss misstro mot innehållet. Man måste då erinra sig Mark Twains klassiska uttalande om lögn och statistik, nämligen att "det finns lögn, förb-d lögn och statistik". När man granskar påståendet att NT:s texter innehåller 150 000 varianter lite närmare, finner man att dessa varianter endast representerar 10 000 olika ställen. Orsaken till detta är, att om ett enda ord har en varierande stavning i 3000 olika handskrifter, räknas detta som 3000 textvarianter. Philip Schaff säger i Comparison to the Greek Testament and the English Version att endast 400 av de 150 000 ifrågasatta ställena kastar någon tvivel över textens mening, och endast 50 av dessa är av någon större betydelse[7]. Inte ett enda av dessa ställen ändrar en enda trosartikel, levnadsregel eller fundamental doktrin.

I de tidiga judiska skrifterna, bl a Talmud,[8] nämns vissa av de händelser, som skildras i evangelierna. Enligt de rabbiner, vilkas tankar och åsikter finns nedtecknade i dessa skrifter, var Jesus från Nasaret en lagbrytare som praktiserade magi, föraktade de vises ord, ledde folket vilse och sade att han inte kommit för att upphäva lagen, utan för att utöka den. Han hängdes under påsken för hädelse och för att ha vilselett folket. Hans lärjungar, av vilka fem finns nämnda, botade sjuka i hans namn. Allt detta stämmer väl överens med evangelierna. Rabbinerna erkänner alltså att dessa händelser verkligen ägt rum, men menar att de gärningar som Jesus gjorde inte kom från Gud. Inte heller var han Guds son. Bl a så påstår man att Jesus var oäkta son till en romersk soldat. Jesus var alltså inte den utlovade Messias utan en falsk profet. Att han existerat och utfört häpnadsväckande gärningar förnekas dock inte.

Den judiske historikern Josephus (37 - ca 100 e Kr), som genom sina sju böcker gett oss ovärdeliga kunskaper om dåtidens historia, skriver följande om Jesus:

Och det uppstod vid den här tiden en källa till nya problem, en Jesus, en vis man. Han utförde underbara saker, och var en lärare för sådana människor som tar emot underliga saker med nöje. Han vilseförde många judar och även många greker. Denne man var den s k Kristus. Och när Pilatus hade dömt honom till korset på grund av beskyllningar av våra ledare, gav de som älskat honom inte upp, eftersom han uppenbarade sig levande för dem igen, enligt vad de sade, Guds profeter hade förutsagt detta och tusentals andra underbara saker om honom: och än idag har inte stammen av Kristna, som de kallar sig efter honom, dött ut.[9]

Men inte bara de judiska skrifterna talar om Jesus. Den främste romerske historikern vid den här tiden var Cornelius Tacitus (ca år 55 - 130), som bl a skrev Roms historia under kejsarna. När han skildrar den stora branden i Rom som inträffade år 64 kan vi bl a läsa:

För att undertrycka ryktet [det cirkulerade ett rykte att Nero själv tänt eld på Rom] använde Nero som syndabockar, och straffade dessa med ytterst raffinerad grymhet, en grupp av människor, avskydda för sina laster, som folket kallade Kristna. Kristus från vilken de fått sitt namn, hade avrättats genom en dom av prokuratorn Pontius Pilatus när Tiberius var kejsare; och den fördärvliga vidskepelsen kunde kontrolleras för en kort tid, för att sedan bryta ut på nytt, inte bara i Judéen, farsotens hemort, utan i själva Rom, där alla skamliga och fruktansvärda saker från hela världen samlas och finner ett hem.[10]

Att förneka att Jesus funnits, som vissa människor både försökt och fortfarande försöker göra, är enligt min mening både intellektuellt ohederligt och synnerligen oförnuftigt.

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."
Tillbaka till "Islam"
Tillbaka till "Problem och motsägelser i Bibeln"
Tillbaka till "Men vad har araberna och islam för rätt till Jerusalem och Israel?"
Tillbaka till "Problem och motsägelser i Bibeln"
Tillbaka till "Är Da Vinci-koden i själva verket Da Vinci-bluffen?"

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Jesu uppståndelse — vacker symbolik, eller verklig händelse?
(en direkt fortsättning på ovanstående)


[1] Liberalteologernas bortförklaringar av det övernaturliga i Bibeln, bygger helt enkelt på antagandet att inget övernaturligt kan existera. Således måste alla övernaturliga inslag vara myter och sagor. I denna anda påstår man t ex att Jesajas Bok är skriven av flera olika personer; proto-Jesaja, deutero-Jesaja etc. Eftersom inga profetior finns, det har man ju uteslutit på förhand, så måste de exakta profetiorna om t ex Jesus vara skrivna långt senare. Man kan då undra varför den judiska Skriften, som innehåller samma böcker som Gamla Testamentet, men i delvis annan ordning, också har med dessa verser. Judarna förnekar ju att Jesus var Messias.
[2] Teologerna, och då tänker jag framför allt på liberalteologerna, har ju knappast monopol på att kunna tänka klart, ibland verkar det nästan tvärtom (Du får själv räkna ut vad jag menar med det). De flesta teologers kunskaper i vetenskapsteori förefaller t ex vara i det närmaste obefintliga. Hur skall man annars kunna förklara att nästan alla idag verksamma universitetsteologer utesluter det övernaturliga som varande en vetenskaplig omöjlighet. Att underverk inte kan finnas är enligt dem ett vetenskapligt faktum, medan i själva verket dessa frågor ligger helt utanför vetenskapens kompetensområde. Detta diskuteras närmare i avsnittet om liberalteologi.
[3] Någon kanske invänder att Mose i 2 Mos 33:19 inte fick se Guds ansikte, utan endast Guds rygg. Ingen människa kunde ju se Guds ansikte och leva står det där. Hur kan då 5:e Mosebok påstå att Mose umgicks med Gud "ansikte mot ansikte"? Svaret finner man förmodligen i grundtexten. Det hebreiska ord som används för ansikte är "paniym". Detta ord har flera betydelser. Det kan bl a betyda "närvaro", "person" och "inför". Att Mose umgicks med Gud "ansikte mot ansikte" kan således helt enkelt tolkas som att han umgicks personligen med Gud och fick uppleva Guds närvaro på ett speciellt sätt.
[4] GT på hebreiska och arameiska och NT på grekiska
[5] Sid 1178, andra upplagan, utgiven 1982 på Inter-Varsity Press, England. Massoreterna (500-1000 e Kr) var judiska skrivare, som hade till uppgift att bevara de Heliga Skrifterna. Massoret betyder ungefär "den som överför".
[6] F F Bruce, The Books and the Parchments, Pickering & Inglis
[7] Harper Bros., New York, 1883.
[8] Talmud består av Mishnah, den muntliga lag som fanns formulerad i slutet av 200-talet och Gemara, vilken utgör olika rabbiners kommentarer till Mishnah, nedskrivna 200-500 e Kr. Talmud, som är en slags utläggning av de fem Moseböckerna, är den källa från vilken den judiska lagen kommer. Ortodoxa judar grundar sin tro och sitt liv på Talmud.
[9] F F Bruce, The New Testament Documents, are they reliable?, IVP, sjätte upplagan 1981, sidan 110. Vissa kritiker menar att Josephus inte skriver så mycket om Jesus, utan att det mesta lagts till senare. Hur mycket som lagts till är man dock osäker på. Andra t ex F F Bruce, som är en internationellt erkänd auktoritet på GT, menar att så alls inte varit fallet. Dylika tvister är fullt normala när det gäller antikens historia.
[10] F F Bruce, The New Testament Documents, are they reliable?, sidan 117

© Krister Renard