"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2017 04 09 16:16

Sverige — en totalitär demokrati?

Vad är en totalitär demokrati?

Den konventionella uppdelningen av länder i demokratier och diktaturer är inte längre relevant. Det är dags att införa ytterligare ett begrepp — den totalitära demokratin. Ett uttryck som jag inte själv kommit på, men som jag tycker är väldigt passande. Låt mig i några punkter försöka definiera vad som karakteriserar ett totalitärt demokratiskt land:

1. Skenbart är landet i fråga en demokrati. Det förekommer fria val, det finns flera partier att välja mellan. Vid ett visst valresultat tvingas det regerande partiet att lämna från sig makten (till skillnad från länder som Egypten och liknande där det också förekommer "fria val", men oavsett valresultatet sitter den regerande presidenten kvar — verkligheten visar att denne endast kan avsättas genom revolution eller militärkupp).

2. I landet förekommer formellt yttrande- och tryckfrihet. Massmedia är inte statligt censurerat.

3. I skolan talar man mycket om de "demokratiska värdena", allas likhet inför lagen, jämlikhet på alla plan etc, etc. Skolan sysslar inte med hjärntvätt eller partipropaganda, utan försöker officiellt ge eleverna en allsidig utbildning, där man diskuterar olika åsikter, ideologier och religioner.

Så långt är allt gott och väl. De egenskaper jag hittills räknat upp kännetecknar också verkliga demokratier. Nu kommer emellertid det som är speciellt för just den totalitära demokratin:

4. Genom att konsekvent tillsätta alla högre statliga tjänster (generaldirektörer etc) med trogna partimedlemmar, skaffar sig det styrande partiet en i det närmaste total kontroll över landet. Konsekvenserna av detta är flera:

a) Det blir nästan omöjligt för något annat parti att ta över regeringsmakten efter ett eventuellt valnederlag för det styrande partiet, eftersom de olika statliga verken kontrolleras av personer som aktivt motarbetar det nya regeringspartiet.

b) De partitrogna generaldirektörerna etc är inte bara neutrala, dugliga byråkrater (som de borde vara i en sann demokrati), utan verkar aktivt för att omforma samhället rent politiskt. Om t ex högste chefen för landets högsta skolmyndighet är handplockad för att vara ett lydigt redskap åt det styrande partiet, kommer denne att se till att landets alla skolor på ett diskret sätt ger eleverna de rätta tankarna och åsikterna.

5. Kombinerar man detta med att nästan alla landets arbetare tvingas att vara med i fackförbund, som kontrolleras av det styrande partiet (vi antar här att det styrande partiet ligger till vänster på den politiska skalan), plus att dessa arbetare dessutom kanske tvångsansluts till det styrande partiet, ja då är faran för den sanna demokratin överhängande (tror du att jag talar om Sverige? — det har jag inte sagt). Ett mer högerinriktat oppositionsparti som får makten, har då knappast längre någon möjlighet att genomföra beslut som radikalt skiljer sig från det dominerande partiets linje. Försök att t ex sanera landets ekonomi, skulle omedelbart leda till storstrejk (plus att de olika myndigheterna enligt 4 a) och b) också kommer att motarbeta de nya ekonomiska riktlinjerna), medan det parti som har de centrala fackorganisationerna i sin hand, kan få dessa att gå med på nödvändiga ekonomiska nedskärningar (plus att alla myndigheter då kommer att samarbeta med regeringen).

6. Totalitära demokratier uppfattar kristendomen som oerhört farlig och gör allt för att stoppa den kristna tron. Eller i varje fall att kontrollera den. Djävulsdyrkare, grova förbrytare och liknande upplevs inte som lika farliga för samhället. Detta kännetecknar totalitära stater generellt (även "vanliga konventionella diktaturer"). I både Sovjet och Nazityskland behandlades grova förbrytare betydligt bättre än bibeltroende kristna (de styrande kände kanske en viss andlig gemenskap med förbrytarna). Ofta var de grövsta förbrytarna uppsyningsmän i fånglägren, och fick där utlopp för sina eventuella sadistiska böjelser.

7. Något som ytterligare karakteriserar totalitära demokratier är att skillnaden mellan det dominerande partiet (maktpartiet) och de större oppositionspartierna (de som har plats i Parlament/Riksdag eller vad det nu heter i det aktuella landet) är mycket liten. Oppositionspartierna ställer i princip upp på det makthavande partiets världsbild och ideologi. Orsaken till detta är att landets befolkning, genom skola och massmedia, uppfostrats (eller varför inte säga som det är — hjärntvättats) till de rätta åsikterna. Därför har det parti som står för en verkligt alternativ världsbild mycket liten chans att få något större antal röster.

8. Även om det i princip finns yttrande- och tryckfrihet, är yttrande- och tryckfriheten oerhört manipulerad och begränsad. I Sovjetunionen, i Nazityskland och andra diktaturer hade man statlig censur. Det var förbjudet att uttrycka vissa åsikter i massmedia eller andra offentliga sammanhang. Bröt man mot detta straffades man. I värsta fall med dödsstraff. Så är det inte i totalitära demokratier. Där har massmedia i stället självmant underkastat sig "censur". Men ser sig inte längre som objektiva rapporterare av vad som hänt, utan som "folkets uppfostrare". Man informerar inte människor utan man formerar människor. Hur kan det ha blivit så? Jo, om av olika skäl det är oproportionerligt många journalister med samma politiska färg (det kan t ex åstadkommas genom att ge journalisthögskolorna den rätta politiska inriktningen). Men finns det då inga journalister med egna åsikter? Jo, men dessa åsikter kommer sällan fram, eftersom varje tidnings redaktionskommitté bestämmer vad som får skrivas i tidningen etc.

I det ideala fallet i en sann demokrati rapporterar man i nyhetsreportage i tidningar, radio och TV vad som hänt, så objektivt och korrekt som det bara är möjligt. Sanningen är helig! Sedan kommenterar man det som hänt i ledare och debattinlägg, där alla vet att det handlar om personliga åsikter och inte objektiva fakta. Allmänheten har då möjlighet att själva dra sina slutsatser om det som händer i olika delar av världen, och dessutom ta del av olika åsikter om händelserna, och kan sedan utifrån detta rösta på det parti som man tycker har rätt inställning till saker och ting. Det är demokrati i ordets rätta bemärkelse.

I den totalitära demokratin fungerar inte massmedia så. Där filtrerar man i stället bort de fakta som inte säger de rätta sakerna. Eller också förvanskar man det som hänt, eller till och med rent av blåljuger allmänheten rakt i ansiktet. Nyhetsreportagen är således snarare debattinlägg än ett objektivt förmedlande av vad som verkligen hänt. Detta innebär att massmedia väljer åt den enskilde medborgaren, utan att ha befogenhet att göra detta. Den världsbild som massmedia målar upp blir så till synes enkel, där de goda är genomgoda och de onda är genomonda (vilka som är onda och goda bestäms av massmedia), så att den enskilde medborgaren tycker att de ställningstaganden han gör är fullständigt självklara. Det finns inga andra tänkbara val, känns det som. Problemet är att den enskilde medborgaren egentligen inte tycker någonting alls. Det är massmedia som tycker åt honom. På samma sätt bestämmer massmedia vad medborgarna skall rösta på när det är val. Figuren nedan utgör ett försök att illustrera massmedias dystra roll i den totalitära demokratin.

Genom sitt agerande sätter journalisterna i den totalitära demokratin den sanna demokratin ur spel. I stället för att vara demokratins försvarare blir man demokratins dödgrävare (här kan du läsa mer om hur journalisterna missbrukar sin makt och därmed förråder sanningen).

Mats Skärstrand vid Svenska Filminstitutet (SFI) skriver i en artikel "Massmedia som maktens tjänare" (tidigare hade jag en länk men artikeln finns tyvärr inte längre kvar på SFI:s hemsida):

Lingvisten och samhällsdebattören Noam Chomsky är en omstridd person. Han har kallats "vår tids mest betydande intellektuelle" men har också avfärdats som konspirationsteoretiker. Sedan 1960-talet har han fungerat som USA:s dåliga samvete. Chomsky har bland annat gjort inträngande undersökningar om hur amerikanska medier fungerar och en av hans grundteser är att sanningar som kan vara obekväma för det politiska eller ekonomiska etablissemanget systematiskt filtreras bort. Enligt Chomsky är massmedierna i västvärlden ingalunda sanningssökande, oberoende eller i allmänhetens tjänst utan, tvärt om, lydiga instrument i maktens händer som förvränger nyheter till att passa den rådande ideologin. I stället för att granska och utmana makten är medierna tillmötesgående och undfallande gentemot makthavarna. Det är i själva verket nödvändigt att media fungerar så även i en demokrati eftersom, med den amerikanske journalistnestorn Walter Lippmans ord, "den allmänna opinionen inte har någon som helst insikt om det gemensamma bästa". Detta hänger samman med Lippmans teori om progressiv demokrati. I en demokratisk stat måste det, menar Lippman, finnas två klasser: den politiska klassen, de ansvarsfulla; de som spelar en aktiv roll i samhällslivet; och som fattar ekonomiska och politiska beslut. Utanför den politiska klassen befinner sig majoriteten av befolkningen. De utgör vad Lippman kallar "den förvirrade hjorden". Deras funktion i demokratin är att vara passiva åskådare. Men eftersom de har rösträtt så måste de styras till rätt tänkande. Massan måste kontrolleras och marginaliseras. Mediernas uppgift är ur den synvinkeln att skydda makten från "den förvirrade hjordens skenande och rytande"; att skapa samtycke. Sociologen Pierre Bourdieu har i sina undersökningar av den franska televisionen noterat hur tv snarare skapar än återger verkligheten och hur televisionen genom att fylla sändningstiden med trivialiteter tränger undan viktig information som medborgarna behöver för att utöva sina demokratiska rättigheter. Även nyhets- och debattprogrammens form bidrar till att cementera den rådande ideologins sanningar. Den mycket korta tidsrymd som normalt erbjuds för uttalanden i media räcker helt enkelt inte till för att utveckla några kontroversiella åsikter. Konventionella sanningar låter sig sägas på två minuter, men allt annat än vad Chomsky kallar "upprapande av konventionella fraser" kräver bevisning (åtminstone om man vill bli trodd) och det finns det i regel inte tid till. Det är det, påpekar Chomsky cyniskt, som är så genialt med systemet. Kan man då värja sig mot denna, enligt Chomsky, systematiska indoktrinering? Ja, menar han och manar till ett "intellektuellt självförsvar" vars första steg, helt enkelt, består i att erkänna systemets existens. Ett sätt att avslöja propagandasystemet är, menar Chomsky, att leta efter vad han kallar "parfall": att undersöka huruvida media rapporterar likvärdigt om olika skeenden som är moraliskt jämförbara.

Det finns många exempel på de parfall som Chomsky talar om. Jämför bara medias förståelse för palestinska terrordåd med deras fördömanden när Israel försvarar sin existens (i media har det t ex antytts att den mur som Israel håller på att bygga mellan de palestinska områdena och Israel är det som utlöst den nya intifadan — ett påstående ungefär lika korkat som att påstå att det var invasionen i Normandie som tvingade Hitler att starta andra världskriget). Ett annat exempel är massmedias inställning till bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?). Efter ett TV-program som visade på missförhållanden i muslimska friskolor (huruvida programmet gav en korrekt bild spelar ingen roll i detta sammanhang), har det höjts röster för att de kristna friskolorna är en stor fara för samhället och snarast måste stängas. Efter varje större muslimskt terrordåd är massmedia snabba att påpeka att kristna fundamentalister inte är ett dugg bättre (trots att det inte finns några som helst exempel på att pingstvänner, livetsordare, baptister, missionsförbundare, helgelseförbundare etc, etc, etc begått några terrordåd).

Skärstrand fortsätter:

Dold propaganda är i första hand dold för mottagaren som oftast är omedveten om att nyhetsinnehållet kan vara ideologiserat. Men dold propaganda kan, enligt Nordström, lika gärna vara dold både för sändare och mottagare. "Sändaren vidarebefordrar egna eller aktörers tankar utan att själv uppfatta dem som ideologiserande eller mytologiserande". Det sistnämnda ligger helt i linje med Chomskys teorier. Chomsky menar att ett systematiskt val av rättänkande journalister utgör en viktig beståndsdel i propagandasystemet. I så fall kanske även journalisterna ingår i den förvirrade hjord som Walter Lippman talade om. Om vi lämnar ovanstående oroande slutsats därhän och i stället nöjer oss med att konstatera att det finns någon eller några som faktiskt har makten att välja ut vilka nyheter som skall delges allmänheten, kan det vara lämpligt att avsluta med några visdomsord signerade Neil Postman och Steve Powers [i min, dvs Kristers, fria översättning]:
Även ett "öppet sinne" måste ha gränser och man kommer alltid och i all framtid att bli manipulerad om man inte har någon klar grund för att bedöma relevansen hos de "nyheter" man tar del av. Kom ihåg, TV-nyheter beskriver inte vad som hänt. De beskriver vad någon man eller kvinna, med etiketten "journalist" eller "korrespondent" anser vara värt att rapportera. Du kanske sympatiserar med budskapet eller också gör du inte det, men det är din sak att bedöma innebörden av det som rapporteras.

 

Finns det då några länder som uppfyller kriterierna för en totalitär demokrati?

Finns det då några länder som uppfyller kriterierna för en totalitär demokrati? Ja, jag anser att Sverige är en mycket tänkbar kandidat (kanske en av de främsta kandidaterna i världen). Självklart är verkligheten inte lika enkel som ovan. Alla journalister har inte samma åsikter, således förekommer flera åsikter i massmedia (även om de i Sverige är förvånansvärt enhetliga), Det största hotet mot den totalitära demokratin är det moderna IT-samhället. Jag skulle tro att många svenska journalister avskyr IT-samhället (fast de skulle aldrig våga säga det offentligt), eftersom det leder till en marginalisering av den enskilde journalistens makt. Förr i världen hade de vänstervridna reportrarna på TV1 och TV2 nästan hela Sverige som publik. Idag finns så många olika tv-kanaler, att den enskilda kanalen har allt mindre betydelse. Vi har dessutom tillgång till andra länders kanaler via kabel eller parabol, så vi kan få nyheter från hela världen när vi vill. Även Internet utgör av uppenbara skäl ett allvarligt hot mot den totalitära demokratin. Så det finns ljus i mörkret för den sanna demokratins försvarare. Dessutom är Sverige med i EU och FN, och de konventioner som Sverige tvingats skriva under på grund av detta, försvårar ytterligare för den totalitära demokratin.

Bilden av Sverige som totalitär demokrati kompliceras ytterligare av att det Socialdemokratiska partiet består av flera olika grupperingar. Dels har vi fotfolket — jobbarna — som ofta är ganska sunda och verklighetsförankrade. Men vi har dessvärre en annan stark gruppering i partiet — den intellektuella eliten. Här hittar vi de hårdnackade ideologerna (som av olika filosofiska eller ideologiska skäl vill upplösa familjen, vill ha bort all moral i vårt land, förbjuda kristendomen etc, etc). Det råder nog ingen tvekan om att intellektuella människor är de som åstadkommit mest ont av alla på den här planeten. Hårdnackade ideologer, för vilka individer bara är brickor i ett spel, är beredda att använda vilka medel som helst för att påtvinga människor sina åsikter, och på så sätt leda mänskligheten till det nya paradiset (som alltid visar sig vara ett rent helvete). Man skulle önska att Socialdemokratiska partiet åter kunde bli ett seriöst arbetarparti, och inte vara en lekstuga för intellektuella demagoger. Då kunde Sverige kanske bli en sann demokrati.

Låt mig utifrån de ovan givna 8 punkterna (numreringen nedan är inte direkt kopplad till dessa 8 punkter) ta några konkreta exempel från Sverige, vilka måste ge åtskilliga pluspoäng i den totalitära demokratiligan (flest poäng "vinner").

1. Massmedia är överlag totalt vinklat i många viktiga frågor. Israel håller, enligt svenska massmedia, på att utrota palestinierna (det israelerna gör anses vara fullt jämförbart med Hitlers judeutrotningar) — och eftersom judarna framställs som genomonda och palestinierna, med den Jesuslike Arafat i spetsen, som genomgoda (jag överdriver kanske något, men inte speciellt mycket, tyvärr) — blir det mycket enkelt för svenska folket att välja sida. Det finns liksom bara ett möjligt val. På samma sätt framställs i massmedia bibeltroende kristna som hycklande knäppskallar, vilka hjärntvättar sina barn, och som dessutom med all säkerhet är potentiella terrorister (de är ju fundamentalister, precis som Al-Qaida, eller hur?), således är det inte svårt för folk att veta vad man skall tycka även i denna fråga. Etc, etc.

Men inte kan väl någon jämföra t ex pingstvänner med Al-Qaida? Jo, dessvärre. Det är en ganska vanlig inställning hos en viss typ av kristendomshatande intellektuella i Sverige. De kanske inte uttryckligen skulle välja att likställa just pingstvänner med muslimska terrorister (även om de kanske tycker så innerst inne, inser de att ett sådant uttalande skulle ge upphov till mycket hård kritik — det finns ju många framträdande medborgare som är just pingstvänner). Däremot förekommer det att man indirekt antyder att t ex Livets Ord (skillnaden mellan Livets Ord och Pingströrelsen är i själva verket marginell) och liknande rörelser är potentiella terrorister. När det gäller Livets Ord är det ju tillåtet att säga vad som helst. Livets Ord kan nästan karakteriseras som fredlös i den svenska debatten. Att säga elaka saker om denna församling är fullkomligt riskfritt. Ingen kommer att kontrollera det man säger, så det är bara att hitta på, precis vad som helst. I UNT (Uppsala Nya Tidning) kunde man den 7/7 2002 läsa en ledare som skrev angående muslimska självmordsbombare, "Deras världsbild påminner slående om den som finns hos kristna fundamentalister i Europa och USA". Påståendet är helt felaktigt. Muslimska självmordsbombares världsbild är inte alls slående lik den världsbild som bibeltroende kristna har, tvärtom! Dessa två världsbilder är diametralt olika! Liknande uttalanden har förekommit åtskilliga gånger i svenska massmedia. Eftersom det inte är politiskt korrekt att kritisera islam, måste man ju på något sätt bortförklara att i stort sett alla terrorister man läser om idag, är muslimer. Bortförklaringen går då ut på att det minnsann också finns lika hemska kristna, alltså är det inte islam det är fel på, utan det är all fundamentalism som är farlig, även kristen sådan. Ofta tar man i sammanhanget upp KuKluxKlan och andra extrema s k kristna högergrupperingar i USA. Problemet är att dessa grupperingar inte är kristna, åtminstone inte i Bibelns mening (kan man vara kristen i någon annan mening?).

För klarhetens skull kan det kanske vara på sin plats att definiera begreppet kristen fundamentalism. Som en reaktion mot liberalteologin (enligt denna "teologi" har vetenskapen bevisat att det inte finns någon Gud och att underverk omöjligen kan existera) formulerade under slutet av 1800-talet vissa kristna i USA fem punkter, vilka uppfattades som grundläggande för kristen tro. Dessa brukar kallas "the five fundamentals", därav ordet fundamentalism. Detta begrepp har idag blivit ett slags modeord, och på samma sätt som att de svenska kommunisterna på 70-talet kallade alla de inte tyckte om för "fascister", så används idag ordet "fundamentalism" i negativ bemärkelse för att beteckna all levande kristendom. I görligaste mån försöker man sedan, precis som ovan, koppla ihop detta ord med islamsk fundamentalism av värsta slag, för att ge ordet en så negativ klang som möjligt. Kristna fundamentalister framstår därför i den offentliga debatten som okunniga, efterblivna, inskränkta och ondskefulla, vilket är mycket orättvist, eftersom de fem ovannämnda punkterna ur bibliskt perspektiv är synnerligen rimliga. De är:

1) Bibeln är Guds ofelbara ord.
2) Jesus föddes av Jungfru Maria och var Guds son.
3) Jesus dog en ställföreträdande död på korset.
4) Jesus uppstod kroppsligen från de döda.
5) Jesus skall komma tillbaka på samma sätt som han lämnade den här världen.

Detta är bevisligen den tro som Jesu lärjungar, författarna till NT och de första kristna hade. Och detta är för övrigt också den tro som varje söndag proklameras i Svenska Kyrkan genom trosbekännelsen, även om det är tveksamt om så värst många som går i Svenska Kyrkan verkligen tror på den trosbekännelse de med sina läppar bekänner sig till. Inte ens Sveriges ärkebiskop, K G Hammar, tycks tro på den.

Ateister som jämställer bibeltroende kristna fundamentalister (definierade ovan) med islamska självmordsbombare är antingen medvetna lögnare, eller också vet de inte speciellt mycket, vare sig om kristen tro eller islam (för den som vill fördjupa sina kunskaper i dessa ämnen finns mycket material på min hemsida under "Livsåskådning och kristen tro"). Det är sant att det begåtts oerhörda grymheter i Jesu namn. Men som Jesus själv säger i Matt 7:21, "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig:'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'" Man är inte kristen för att man kallar sig kristen. Man är inte kristen för att man doktorerat i teologi. Man är inte kristen för att någon stänkte lite vatten på en när man var bebis. Man är inte kristen för att man lyder en präst, biskop eller påven. Man är inte ens kristen för att man är präst, biskop eller påve! Man är kristen för att man har en personlig relation med Jesus och genom Jesus känner Gud och dessutom lever i lydnad inför Jesus. Att korsfararna mördade och plundrade i Jesu namn, att KuKluxKlan lynchade svarta i Jesu namn, att man nästan utrotade Nordamerikas indianer utifrån tron på den vita rasens och "kristendomens" överlägsenhet etc, etc, har ingenting med Jesus, dvs verklig kristendom att göra. Ett land eller ett folk eller en organisation kan inte vara kristen (de kan kalla sig kristna, men det är en annan sak). Det är individer som är kristna. Det är fullkomligt uteslutet att människor som lärt känna Jesus Kristus, skulle använda våld och terror för några som helst syften. Och som sagt, om det nu är så att kristna fundamentalister är potentiella terrorister, var är då alla livetsordsflygplanskaparna, nybyggetterroristerna och pingstvänssjälvmordsbombarna? De finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas, annat än i kristendomshatande, intellektuellas fantasivärld.

Skandalen efter valet hösten 2002 med SVT:s politiske stjärnreporter Erik Fichtelius visar klart på de kopplingar som finns mellan det socialdemokratiska partiet och massmedia. Erik Fichtelius var tillsammans med Stina Lundberg (f d Dabrowski) ansvariga för partiledarutfrågningen inför valet. Programmet var skandalöst dåligt. Vid intervjun med Görans Persson satt de två journalisterna som små barn med tindrande ögon vid Perssons fötter och svalde andäktigt allt han sa, ungefär som om det var Gud själv som talade. Inför utfrågningen av Bo Lundgren (moderaternas partiledare) hade paret genomgått en närmast "Dr Jekyll/Mister Hyde"-liknande metamorfos, och nu plötsligt var man oerhört aggressiv i sin utfrågning. Lundberg fick inte tala till punkt utan avbröts hela tiden (till Stina Lundbergs försvar skall sägas att hon faktiskt bad Lundgren om ursäkt efteråt — har jag i varje fall hört sägas, och jag hoppas att det är sant också). Jag blev så upprörd att jag till slut stängde av TV:n.

Så småningom framkom det i massmedia att Erik Fichtelius hade ett hemligt avtal med Persson om att göra en dokumentärfilm om dennes tid som statsminister. Ficthelius och Persson träffades på grund av detta vid ett flertal tillfällen hemma hos varandra och åt då och då middag tillsammans, detta under flera års tid. En sådan relation mellan en partiledare och den journalist som skall leda partiledarutfrågningen inför ett val är naturligtvis helt oacceptabel. Stor skandal alltså! Dagens Nyheter hade den 22/12 2002 (sidan A10) en mycket intressant artikel om Fichteliusskandalen, med titeln "Man sa inte emot Figge" (Figge var alltså Erik Fichtelius). Några klipp ur artikeln

Men också Erik Fichtelius drabbas ibland av ett sviktande omdöme och hans egna förutfattade meningar i partiledarutfrågningarna skall ha diskuterats kolleger emellan.
Kolleger emellan har det pratats om att Erik Fichtelius kommentarer ibland hade en väl mastig slagsida åt det socialdemokratiska hållet.
Ingen sa emot Erik Fichtelius, ingen tordes ta fajten.
"Jag känner mig fruktansvärt lurad och sviken, både av honom [dvs Fichtelius] och av TV-ledningen", säger Stina Lundberg med betoning på varje stavelse.

Ett ytterligare exempel på Fichtelius partiskhet som journalist är hans inställning till Livets Ord. Vid en intervju med Ulf Ekman för ett antal år sedan försökte Fichtelius upprepade gånger få Ulf Ekman att göra ett visst uttalande, vilket denne vägrade att göra, eftersom det inte stämde men hans åsikter och tro. När TV-programmet sedan visades, ingick det uttalande som Ulf Ekman vägrat göra, i påannonseringen av programmet, och tittaren fick intrycket av att Ulf Ekman hade just den åsikt som Erik Fichtelius ville att han skulle ha (men som han i själva verket inte hade).

Avslöjandet av Erik Fichtelius' kopplingar till Göran Persson ledde till att Fichtelius flyttades till annan tjänst inom SVT-koncernen. Som politisk kommentator hade han förlorat all trovärdighet. Och det är ju bra att sanningen ibland segrar. Dessvärre finns mängder av "Fichteliusar" kvar inom massmedia. Journalister, som i likhet med Fichtelius, saknar respekt för sanningen och för andras åsikter, och som genom att svika sitt höga kall, gör sig till den totalitära demokratins lydiga kreatur (för att travestera en känd svensk f d statsminister).

Expressen hade den 7/1 2004 en mycket intressant artikel med rubriken "Jan Scherman om Göran Perssons hotelser: Så styr Persson media". Artikeln var skriven av Scherman själv. Denne är vd på TV4. Han skriver där att "Göran Persson och hans ministrar drar sig inte för att öppet hota medias företrädare." Låt mig ge några axplock ur artikeln:

När jag i Ekots lördagsintervju för en knapp vecka sedan berättade om hur Göran Persson hotat mig och TV4 strax före riksdagsvalet 2002 så hade jag inte räknat med särskilt många reaktioner. Men jag hade fel. Mejl och telefonsamtal har avlöst varandra med nya exempel på samma typ av politiska påtryckningar gentemot media.
Låt oss ta det hela från början som i det här fallet är den 10 september 2002. TV4 har just avslutat sin partiledardebatt och deltagarna bjuds på mat och dryck i TV4:s personalmatsal. Göran Persson får syn på mig och bjuder in till ett avsides samtal. Han går igång direkt. Först attackeras några av våra programledare, särskilt Lennart Ekdal. Men också Alice Bah sågas utan pardon. Och sedan kommer slutsatsen att vi kör pro-borgerligt, att vi bestämt oss för att driva fram en borgerlig valseger. Jag har först svårt att hålla mig för skratt, men förstår sedan att det hela inte är något skämt. Stämningen runt våra middagstallrikar blir alltmer tryckt. Sedan kommer slutsatsen i form av ett rakt och otvetydigt hot; — "Ni spelar högt, ni har investerat tungt i en borgerlig valseger", säger han och fortsätter, "Tänk om det inte blir så, tänk om vi klarar det här... har du tänkt på att ni då kommer att ha många ovänner i regeringen. Du kommer att ha hela kanslihuset emot dig. Har du verkligen tänkt på det..." Alltså, en tydlig varning till TV4, vars sändningstillstånd beslutas av just regeringen.

Jag såg inte själv partiledardebatten i TV4, men jag har svårt att tro att Socialdemokraterna skulle ha behandlats särskilt styvmoderligt. Antagligen är Socialdemokraterna så vana vid att massmedia går deras ärenden och att de har tolkningsföreträde i alla frågor, att man känner sig orättvist behandlad och kränkt om man plötsligt behandlas som vilket parti som helst. Ovanstående är Schermans egen berättelse och utgör i viss mening en partsinlaga. Men jag har svårt att se vad Scherman skulle tjäna på att hitta på ovanstående. Tvärtom så har TV4 allt att förlora på att hitta på lögner om regeringen. Då skulle man ju självmant och medvetet åstadkomma att bli utfrusen i kanslihuset.

SVT:s vd Christina Jutterström fick, till skillnad från Jan Scherman, beröm för sin fina valbevakning, av företrädare för regeringen. Detta betyder inte automatiskt att SVT är direkt insyltat med regeringen, men det finns ändå mycket som talar för att SVT går socialdemokraternas ärenden. Jutterström är ju inte precis känd för att vara politiskt inkorrekt (dagens understatement). Och hade inte Erik Fichtelius gått för långt i sin iver att tjäna Partiet, hade han säkert fortfarande varit kvar som politisk kommentator (eller skall vi säga propagator). Min personliga uppfattning är att SVT saknar den integritet och objektivitet som man förväntar sig av en stor TV-kanal.

2. Skolverket visar genom sitt agerande mot kristna skolor, att dess högsta ledning med all sannolikhet kan karakteriseras som politruker, handplockade för att om möjligt stoppa eller begränsa de kristna skolorna i vårt land. Trots att den kommunala skolan kan betraktas som en katastrof, med enorma problem — mobbing (enligt en undersökning gjord på Karolinska Sjukhuset i början av 2002 är vart fjärde barn mellan 10 och 15 år mobbat, dessa siffror visar att mobbing tycks bli allt vanligare), hot mot lärare, droger, sexuellt ofredande, till och med mord, dåliga, för att inte säga urusla, resultat kunskapsmässigt etc, etc — så koncentrerar den högsta skolmyndigheten sig på att försöka stoppa kristna skolor, där många av den kommunala skolans problem saknas. Samtidigt som representanter för RFSL reser runt i nästan alla Sveriges skolor och gör reklam för en promiskuös, homosexuell livsstil (obs, jag säger inte att alla homosexuella är promiskuösa, jag säger att RFSL tyvärr alltför ofta propagerar för en sådan livsstil), gör man från statsmaktens sida allt för att stoppa kristna skolor, där man talar om sexuell trohet och familjens betydelse. Precis som om lösningen på Sveriges problem är krossandet av familjen och införandet av basutpartyts ormgrop.

Låt mig ge ytterligare lite dystra siffror: Under de tre första kvartalen 2001 betalade landstingen 826 miljoner kronor för antidepressiva läkemedel till tonåringar (SVT Text-TV 24/12 2001). 90 000 barn mobbas varje dag av 270 000 mobbare medan en miljon barn tittar på (Nutidsfrågor v7, Mera-förlaget, Sävedalen), åtta av tio lärare orkar inte med sin arbetsmiljö (SVT Nyhetsmorgon 12/3 2002), Hälften av alla skolflickor sexmobbas (Aftonbladet 25/3 2002), skolor (t ex en skola i Kalmar) avslöjas som rena knarkcentraler (Aftonbladet 23/3 2002), etc, etc, etc...

Hur kan kristna skolor upplevas som ett sådant hot mot samhället? Där står man ju för drogfrihet, samtidigt som droger bland ungdomar är ett stort problem. Man står för icke-våld samtidigt som våld bland ungdomar är ett enormt problem, som dessutom bara tycks bli värre. Man står för familjen samtidigt som skilsmässor tenderar att skapa mängder av ungdomar med grava psykiska problem (ungdompsykiatriska mottagningar är överbelastade som aldrig förr just nu). Och man står för sexuell trohet, något som alltfler experter, utan att moralisera, anser vara det enda effektiva sättet att stoppa spridningen av aids (varje tal om sexuell trohet, även utan att man talar om moral — brukar få kultureliten att tugga fradga i raseri).

Skolverkets motvilja mot kristna skolor visas av att sådana skolor tycks kontrolleras oerhört mycket noggrannare än någon annan typ av friskolor. Normalt tar en inspektion av en friskola någonstans mellan en halv dag till några dagar och beslutet om godkännande (eller underkännande) kommer sedan inom några veckor (när den muslimska skolan i Jönköping sökte godkännande, inspekterades den under en dag och sedan kom beslutet om godkännande efter en vecka, enligt vad personer som jag inte har någon anledning att misstro, berättat för mig). Många kristna friskolor (t ex Livets Ord Kristna Skola i Uppsala, Sofiaskolan i Örebro, Strandskolan i Jönköping m fl) har underkastats en rigorös inspektion varje gång, som ofta har varat i flera veckor. Sedan har man återkommit, oanmäld, för nya, kompletterande inspektioner. Efter detta kan det dröja ett halvår eller mer innan beslutet fattas. När Livets Ords Skola inspekterades i början av september 2001 (plus att man senare gjorde en extra, oanmäld inspektion), kom rapporten i mitten av januari 2002, och beslutet om godkännande kom först i början av juni 2002 (det gick således mer än åtta månader mellan inspektion och godkännande). Detta är inte normalt. Det skulle vara intressant att undersöka alla inspektioner som Skolverket gjort, och se om man kan verifiera att ovanstående gäller generellt, dvs att kristna friskolor inspekteras mycket noggrannare än Waldorfskolor, muslimska friskolor etc. I så fall har Skolverket manövrerat sig in i ett farligt läge, eftersom man då avslöjar hur orättfärdigt man beter sig.
I sammanhanget kan nämnas att ESO-rapporten (ESO = Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, kopplad till Finansdepartementet), avseende 1999 års avgångselever från alla gymnasier i Sverige (kommunala och fria), rankade Livets Ords Kristna Gymnasium (där jag själv arbetar som lärare i matematik och fysik) som det bästa gymnasiet i Uppsala och det näst bästa i Upplands län. Forsmarks Gymnasium rankades som nummer ett i Upplands län, men detta gymnasium är, till skillnad från Livets Ords Gymnasium, en elitskola, med tonvikt på naturvetenskaplig utbildning, vilken plockar duktiga elever från hela landet. Så det hade varit anmärkningsvärt om inte Forsmark kommit etta.
Eso-rapporten var mycket ambitiöst gjord. Man har inte bara tittat på elevernas avgångsbetyg, utan också på hur mycket deras betyg förbättrats under gymnasietiden, hur stor procent av avgångseleverna som är behöriga för högskolestudier, skillnad i resultat mellan pojkar och flickor etc. Varje faktor fick sedan olika vikt i det s k totalindex, vilket sammanfattade resultatet. ESO-rapporten om de svenska gymnasierna har funnits tillgänglig på nätet med ett mycket bra användargränssnitt. Man har kunnat söka på olika kriterier och på så sätt lätt få fram de data man ville ha. Man kunde t ex rangordna gymnasieskolor efter län, efter olika typer av gymnasier etc. Tyvärr är länken dit numera död. Som tur var har jag sparat den sida man fick fram om man valde Uppsala län, alla skoltyper, alla huvudmän och sedan sorterade tabellen efter "Totalindex" i fallande ordning. Du hittar denna sida här (länkarna i rubrikraden fungerar inte).
ESO-rapportens slutsatser bekräftas av en artikel i Aftonbladet den 4/2 2003 med titeln "Så bra är ditt gymnasium". Där redovisas snittbetyget på samtliga utexaminerade elever från skolans nationella program vt 2002. Artikeln bygger på Skolverkets statistik. Alla skolor med minst tio utexamnierade elever fanns med. Sammanlagt innefattades 457 gymnasieskolor. Som framgår av tabellen nedan (jag har bara tagit med de 33 första skolorna) var det endast 26 gymnasieskolor i Sverige som var bättre än Livets Ords Kristna Gymnasium (LOKG) (sex andra gymnasier hade samma poäng som LOKG, dvs 15,3). Viktor Rydbergs Gymnaisum i Stockholm var bäst på 18,4 poäng. Max är 20 poäng, vilket svarar mot att alla eleverna har MVG i alla ämnen.

STOCKHOLM Viktor Rydbergs gy. Stockholm 18,4
DANDERYD Viktor Rydbergs gy. Djursholm 18,2
GÖTEBORG Sigrid Rudebecks gymnasium 18,1
GÖTEBORG Göteborgs Högre Samskola gy 17,8
STOCKHOLM Enskilda gymnasiet 17,4
ÖSTHAMMAR Forsmarks gymnasium 17,3
STOCKHOLM Franska skolan 17,0
STOCKHOLM Tyska skolan 17,0
STOCKHOLM International college 16,9
STOCKHOLM Kungsholmens gymnasium 16,8
GÖTEBORG L M Engströms gymnasium 16,7
UPPSALA Katedralskolan 16,5
NACKA Internationella skolan i Nacka 16,4
LUND Katedralskolan 16,1
LIDINGÖ Hersby skola 16,1
SIGTUNA Sigtunaskolan hum. läroverket 16,1
STOCKHOLM Norra Real 15,9
NORRTÄLJE Ekebyholmsskolan 15,8
MALMÖ Bladins skola 15,7
LUND Gymnasieskolan Spyken 15,6
MALMÖ S:t Petri skola 15,5
JÄRFÄLLA NT-gymnasiet, Järfälla 15,5
STOCKHOLM Östra Reals gymnasium 15,5
VÄXJÖ Katedralskolan 15,4
NACKA Mediagymnasiet i Nacka 15,4
UPPSALA Lundellska skolan 15,4
UPPSALA Livets Ords Kristna gymnasium (LOKG) 15,3
ÖVERTORNEÅ Gränsälvsgymnasiet Övertorneå 15,3
HÄSSLEHOLM Hässleholms tekniska skola 15,3
HANINGE Haninge Fria gymnasieskola 15,3
NACKA Saltsjöbadens samskola 15,3
STORFORS Lundsbergs skola 15,3
ÖREBRO Karolinska skolan 15,3

En stor det av de gymnasier som placerat sig högt upp i tabellen är rena elitskolor. Viktor Rydberg, Kungsholmens Gymnasium, Forsmarks Gymnasium, Tyska Skolan etc har mycket höga intagningspoäng och suger därför upp många av de duktigaste eleverna. Min gudson gick ut Viktor Rydbergs Gymnasium i Stockholm (det finns två, ett i Stockholms innerstad och ett i Djursholm) våren 2003 (han hade MVG i alla ämnen — inte dåligt, eller hur?). När han sökte in på Viktor Rydberg krävdes att man hade MVG i alla ämnen utom ett, där man måste ha VG, för att komma in. Inte konstigt att man får höga medelvärden hos sina studenter. Jag säger inte detta för att förringa elitskolor. Tvärtom tycker jag att det är bra att det finns skolor där de studiemotiverade eleverna kan trivas och satsa så hårt som de vill. Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att LOKG har så höga medelbetyg. En del elever som söker dit, borde kanske egentligen gå praktiska linjer, men vill så gärna gå på ett kristet gymnasium, att de i stället väljer ett teoretisk program på LOKG (f n så finns Naturprogrammet, Ekonomisk, Samhäll, Språk samt Barn och ungdom). Så de som går på LOKG är absolut ingen studielelit. Detta måste rimligen tala för att LOKG är en mycket bra skola.
Just nu känner jag vibbarna från "herr Kristendomsfiende" som i sitt stilla sinne tänker "det är säkert så att lärarna på LOKG sätter alldeles för höga betyg" (finns det någonting som skulle kunna övertyga "herr Kristendomsfiende" om att en kristen verksamhet skulle kunna ha några som helst positiva sidor? — förmodligen inte). Det finns dock nationella prov i de viktigaste ämnena på varje gymnasieprogram. Dessa görs av alla elever i Sverige och ligger till grund för avgångsbetygen. Jag hade en naturtrea på LOKG som gick ut våren 2003. På nationella provet i matematik D, vilket av vissa skäl gjordes efter att kursen var slut, var klassens medel (om man värderar G till 1, VG till 2 och MVG till 3) 1,67. Medelvärdet av de betyg jag satt i matematik D var 1,43, dvs mina krav var högre än riksgenomsnittet. Nu kan jag återigen läsa "herr Kristendomsfiendes" tankar. "Aha, du rättar antagligen de nationella proven felaktigt. Du ger mer poäng på uppgifterna än vad Skolverkets rättningsmall säger." Som sagt, den som inte vill tro att Förintelsen ägt rum, går inte att övertyga. Det finns dock något som säger mer än betyg. På frukten känner man trädet. Hur klarar sig eleverna från LOKG när de studerar vidare? Bra, tack! Vi har mängder av elever som är färdiga med sina studier eller fortfarande studerar (civilingenjörer, journalister, läkare, lärare, civilekonomer etc). Och de har klarat sina studier mycket bra (ibland hävdas att eleverna vid Livets Ords skola är hjärntvättade, utslätade, likriktade kloner — här kan du se ett mycket starkt bevis för att så inte alls är fallet).
Det är ganska avslöjande att man nagelfar ett gymnasium, som av en annan statlig myndighet betraktas som det bästa i Uppsala, med den byråkratiska motsvarigheten till elektronmikroskop för att hitta så många fel som möjligt. Man kommer osökt att tänka på Jesu liknelse, där han talar om den som kritiserar sin nästa, vilken har en flisa i sitt öga, medan vederbörande själv har en bjälke i sitt eget öga. "Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget öga? ...Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så kan du de se klart och ta bort flisan ur din broders." (Matt 7:3,5)
ESO är en från regering och departement fristående organisation, vilket gör att dess utredningar har kunnat tillmätas ett visst mått av objektivitet — vilket kanske från början var avsikten. Under hösten 2002 har regeringen aviserat att ESO kommer att läggas ned. Och det är klart, en organisation som kommer fram till så politiskt inkorrekta slutsatser, som att ett kristet gymnasium är Uppsalas bästa gymnasium, måste ju betraktas som ett allvarligt hot mot den totalitära demokratin. Att ett kristet gymnasium skulle vara Uppsalas bästa gymnasium kan helt enkelt inte vara sant. Det måste vara osant, även om det är sant.

I januari 2005 presenterade Skolverkets enhet för nationell utvärdering av skolor en kontroversiell rapport, som var mycket positiv till friskolor. Enligt denna hade friskolorna bra resultat och hög verkningsgrad. För kommuner med många friskolor så konstaterade man att den kommunala skolan där påverkades positivt och blev mer effektiv. Ännu mer kontroversiellt var att man inte kunde se någon kvalitetsskillnad mellan skolor med många obehöriga lärare och skolor med huvudsakligen behöriga lärare. Något som givetvis fick facket att gå i taket, men som knappast förvånar den som gått lärarhögskolan (personligen har jag full förståelse för utvärderingens resultat — jag är ju själv utbildad lärare). Nästa morgon satt skolminister Ibrahim Baylan i tv-soffan (jag kommer inte ihåg vilken av de politiskt korrekta tv-kanalerna det var, men det spelar ingen roll — de är ju lika politiskt korrekta allihopa) och var starkt kritisk till rapporten. Dette ledde till att han blev anklagad för ministerstyre och anmäld till konstitutionsutskottet och sedemera också prickad för detta. Skolverkets generaldirektör Per Thullberg tog snabbt tillbaka rapporten (den fanns bara under några timmar på Skolverkets hemsida). I september 2005 presenterade Skolverkets utvärderingsenhet en ny och reviderad version av rapporten. Slutsatserna var helt i linje med den första rapporten i januari, dvs att friskolorna på många sätt är bättre än den kommunala skolan och att de positivt påverkar den kommunala skolan. Skolverkets generaldirektör har valt att inte ställa sig bakom rapporten (tacka för det, han är ju tillsatt av Regeringen och är deras handgångne man). Nu har Skolverket aviserat att man planerar att lägga ned utvärderingsenheten och förflytta de 14 utvärderarna (till Sibirien??? — i varje fall lär det väl bli Sveriges motsvarighet till Sibirien — kanske placeras de på fyren Ölands Södra Grund, där de får sitta och räkna vågor de närmaste tio åren eller något liknande). När tidningen Världen idag frågar informationsansvarig på Skolverket, Ann Charlotte Gunnarson, varför utvärderingseneheten skall läggas ned, blir svaret, "Det ligger ett förslag från ledningen om att lägga ner enheten. Varför och hur kan vi inte kommentera just nu. Ärendet bereds internt" (Världen idag 30/9 2005). Baylan har ännu en gång anmälts till konstitutionsutskottet. Det är moderaten Sten Tolgfors som vill att utskottet skall undersöka om Baylan påverkat Skolverket att lägga ned utvärderingsenheten. Vi får väl se hur det går. Socialdemokraternas sätt att styra Sverige tycks i alla fall alltmer närma sig det gamla sovjetsystemet. Att lägga ned varje utvärderingsorganisation som inte kommer fram till det politiskt och ideologiskt korrekta resultatet i sina rapporter, visar att ideologi blivit viktigare än sanning. Något som inte bådar gott för Sveriges framtid.

Den bakomliggande orsaken till Skolverkets agerande är, enligt min övertygelse, att biblisk kristendom (kan det finnas någon annan kristendom?) utgör ett hot mot det totalitära system den intellektuella makteliten försöker införa i Sverige, där kunskaps- och historielös skola, omoral, familjeupplösning, sexuella perversioner, pornografi, skilsmässor, abort, alkohol etc tycks vara viktiga komponenter för att skapa det nya samhället. Jag förstår inte varför, eftersom sådant omöjligen kan skapa ett välmående, harmoniskt samhälle. Kanske tror man att man kan kontrollera folket lättare om man ger det "bröd och skådespel". Ungefär som att Hitler tänkte sig att använda ryssarna som slavarbetare i Tredje Riket, och kontrollera dem genom att ge dem fri tillgång till sprit och pornografi. Biblisk kristendom befinner sig på total kollisionskurs gentemot allt detta och poängterar mycket starkt begrepp som kärlek, frihet, jämlikhet, sanning, rättfärdighet, allas lika värde (även handikappade och ofödda barn), moral, renhet, demokrati, tolerans, äganderätt, nykterhet, karaktär, familjen, trofasthet m m. Starka familjer och fria skolor kan i kombination med den kristna världsbilden ge barnen helt "felaktiga" tankar och idéer, som på olika sätt kan hota den totalitära staten, vars mål är total tankekontroll av dess invånare.

Som tur är har Skolverkets strävan än så länge inte lyckats så värst bra, eftersom EU-konventionen etc garanterar föräldrarätten att välja skola för sina barn.

Du kan läsa mer om jakten på de kristna friskolorna här.

3. Den svenska skolan är inte livsåskådningsmässigt neutral. Den gör anspråk på att vara det, men verkligheten talar ett helt annat språk. Granskar man svenska skolböcker, finner man ganska snart att de ofta (det finns undantag) är synnerligen vinklade. De framställer materialismen som den stora sanningen och socialismen som mänsklighetens frälsare, medan religionerna förvisas till myterna. Jag hävdar bestämt att man i svenska skolan hjärntvättar unga människor till ateism och materialism. Och jag hävdar att detta är medvetet och avsiktligt. Inte så att de enskilda lärarna ingår i någon konspiration, snarare så är det tack vare att många enskilda lärare försöker ge eleverna en allsidig syn, som det inte är värre än vad det är. Men jag är övertygad om att man från socialdemokratiskt håll medvetet vill avkristna Sverige. Allt tyder på detta.

I oktober 2003 förkunnade SSU (det socialdemokratiska ungdomsförbundet) att man vill stänga samtliga konfessionella friskolor genom att dra in deras bidrag (vilket i praktiken är samma sak som att stänga dem). I spetsen för denna kampanj står SSU:s nyvalde ordförande Ardalan Shekarabi. Denne säger sig ha besökt olika religiösa skolor i Uppsala, bl a då Livets Ords Kristna Gymnasium (LOKG). Så han menar att han vet vad han talar om. När tidningen Världen idag (24/10 2003) frågar honom när han besökte dessa skolor, så minns han inte. På frågan om han gjorde några speciella iakttagelser där, svarar han att "vårt motstånd är främst principiellt politiskt" (det är ju i alla fall ärligt att erkänna vad det handlar om — ungdomar är ju inte lika förslagna som vuxna, som är experter på att linda in sanningen i en massa vackra fraser). Rektorn vid LOKG, Mats Hansén, säger sig inte ha något minne av att Ardalan Shekarabi besökt gymnasiet. Inte heller rektorn för grundskolan på Livets Ord har något minne av att de fått besök av Shekarabi. Shekarabi säger sig vara upprörd över den senaste tidens "larmrapporter i media" om landets religiösa friskolor och hänvisar då till ett avsnitt av programmet "Uppdrag Granskning" som sändes av SVT våren 2003, samt en rundringning som Lärarförbundets tidning Skolvärlden gjort till 20 av landets 61 kristna friskolor. Här tycks Ardalan Shekarabi vara synnerligen motsägelsefull, eftersom han tidigare sade att det handlade om en principsak. Nu handlar det plötsligt om kritik mot specifika företeelser.

Beträffande "Uppdrag Granskning" så visade programmet på grava missförhållanden i några muslimska skolor. Kristendomshatande politiker och debattörer har då menat att om det är så illa i de muslimska skolorna, ja då måste det vara ännu värre i de kristna friskolorna (för det är ju egentligen dessa man vill ha bort). Jag är övertygad om att man egentligen skulle vilja tillåta de muslimska skolorna (vi måste ju vara toleranta mot invandrare och dessutom är det spännande med islam), och enbart stoppa de kristna. Men man inser givetvis att i nuläget vore det omöjligt att förbjuda alla kristna friskolor och ha kvar de muslimska. Det skulle väcka alltför starka reaktioner.

Nu har i alla fall SSU börjat med en namninsamling för att stoppa de konfessionella skolorna. Den skall överlämnas till skolminister Thomas Östros (som själv uttryckt sitt ogillande av konfessionella skolor) inför den skolproposition som beräknas komma i vår (2004). Ardalan Shekarabi har erbjudits att besöka de skolor han kritiserat, men säger sig inte ha tid förrän till våren. Men då skall ju namnsinsamlingen redan vara överlämnad till Östros, varför ett besök vore helt meningslöst. Shekarabi är således inte intresserad av om de kristna skolorna är bra eller dåliga. De skall stängas, enbart på grund av att de hotar den ateistiska världsbilden.

Den 21/8 2004 kunde man läsa följande rubrik i Dagens Nyheter, "SSU-skola godkänd av Stockholm stad". I artikeln berättas att SSU ansökt om att få starta en friskola och att Stockholms stads utbildningsförvaltning sagt ja till detta. SSU uppger att de inte har för avsikt att verkligen starta en friskola, utan att deras ansökan är en del av deras opinionsbildning. Peter Skeppström, SSU:s pressekreterare, säger till DN att man vill visa på hur snett det är idag, när det startas alltför många friskolor "där man inte skapar kritiskt tänkande elever". Jag blir full i skratt när jag läser detta, och den tanke som omedelbart dyker upp i mitt huvud är att SSU (dvs socialdemokraterna) redan har tusentals och åter tusentals friskolor i Sverige, nämligen den svenska kommunala skolan, där eleverna hjärntvättas till socialism, ateism, materialism, evolutionism och intolerans mot oliktänkande. När Skeppström talar om friskolor, som inte skapar kritiskt tänkande elever, kastar han sannerligen sten i glashus. Mindre kritiskt tänkande elever, än de som gått igenom den svenska kommunala skolan, får man leta efter. I stort sett alla har exakt samma åsikter om alltings ursprung, homosexualitet, kristna, Israel, USA etc, etc. Ve den elev som i den kommunala skolan uttrycker minsta tvivel på den heliga evolutionen! Jag har träffat otaliga kristna ungdomar som berättat om hur deras biologilärare mer eller mindre mobbat dem, efter att de ifrågasatt om evolutionsteorin verkligen kan förklara hur en encellig varelse kunnat bli en människa. Att diskutera eller samtala med en normal svensk gymnasieelev är som att starta en bandspelare. Man vet precis vad han eller hon kommer att säga när det gäller alla viktiga frågor. SSU skall inte komma och snacka om friskolor som inte skaper kritiskt tänkande människor. SSU kan inte stava till ord som "fritt tänkande", "åsiktsfrihet" och "verklig demokrati" (SSU:s demokrativariant är den 51-procentiga majoritetens diktatur, där majoriteten inte bara bestämmer landets politik, utan också försöker bestämma vilka åsikter som minoriteten skall tillåtas ha, ja till och med vilka tankar minoriteten skall tillåtas tänka). I den mån självständigt tänkande elever lämnar den svenska kommunala skolan, beror det inte på skolan eller dess läromedel, utan på enskilda lärare och skolledare, som i olydnad mot Skolverk och det Socialdemokratiska Partiet (tack och lov att det finns sådana människor), följande sitt samvetes röst, försöker ge eleverna en objektiv syn på verkligheten. Det är precis därför som fria skolor behövs. Utan fria skolor kommer Sverige att ännu snabbare gå från totalitär demokrati (som vi har idag) till totalitär diktatur (som skymtar vid horisontens dis).

När representanter för den socialdemokratiska rörelsen säger sig vilja dra in bidragen till de konfessionella skolorna, är detta oerhört motsägelsefullt och rimmar illa med socialdemokratins grunder. Kristna föräldrar betalar för sina barns skolgång genom skatten. Genom att dra bort statsbidraget till de kristna skolorna (om vi nu begränsar resonemanget till dessa) får de kristna föräldrarna således betala sina barns skolgång två gånger. Först via skatten och sedan via de skolavgifter som kommer att bli nödvändiga om statsbidraget försvinner. Endast de föräldrar som har gott om pengar kommer att klara detta. Vad SSU med andra ord säger är att det är endast de som är rika, som skall ha rätt att välja skola för sina barn. SSU förordar alltså ojämlikhet i detta fall. Då vore det mer i linje med socialismens ideologi om man totalförbjöd alla konfessionella skolor. Det vore åtminstone konsekvent.

För en tid sedan fick jag ett mail från en person som var emot att kristna skolor fick statsbidrag. Han ville inte att hans skattepengar skulle gå till kristna skolor, som han avskydde. Därmed visar han att han inte har förstått hur en demokrati fungerar. Det finns mycket jag inte vill betala bidrag till, men i en demokrati får man finna sig i att även sådant man själv inte gillar, existerar och får statsbidrag. I en demokrati tillåts inte bara mina egna åsikter. Jag skrev bl a följande i mitt ganska långa svar:

Men snälla du, det är inte dina skattepengar som går till kristna skolor. Om vi antar att 10 procent av Sveriges befolkning är kristen (det är antagligen mindre, jag tar bara en enkel siffra), samt att alla dessa vill tillåta kristna skolor, och att alla kristna barn går i kristna skolor (också bara ett antagande för att förenkla resonemanget), så går de kristnas andel av skatteintäkterna (dvs den del som är öronmärkt till skolan) till kristna skolor och resten till icke kristna skolor, med andra ord en helt rättvis fördelning. Varje grupp betalar för den skoltyp han/hon stöder. De som inte har barn hjälper genom sina skattepengar till att betala för skolan i vårt land. Om nu vi har samma fördelning även här, dvs 10 procent av de barnlösa är kristna, så kommer de barnlösa kristnas skattepengar att gå till kristna skolor och de övriga 90 procentens skattepengar går till icke kristna skolor. Detta betyder att 10 procent av skatteintäkterna, avsedda för svenska skolan, går till kristna skolor och resten till vanliga skolor. Dvs fullständig rättvisa. Detaljerna kan du säkert fylla i själv. Mitt resonemang fungerar även om inte de antaganden jag gjort stämmer exakt. När en kristen betalar sin skatt så går således den del av skatten, som är öronmärkt till skolan, till de kristna skolorna. Motsvarande gäller för den icke-kristne. Så du betalar inte alls utbildningen för kristna elever på kristna skolor. Skolpeng är verklig demokrati. Utan skolpeng får de föräldrar som vill ha sina barn på kristna skolor betala dubbelt, dels via skatten, dels via skolavgiften till skolan. Endast de rika skulle då ha råd att välja skola för sina barn.
Den vanlig skolan är inte livsåskådningsmässigt neutral. Där framställs den kristna tron (och de andra religionerna) som myter och sagor. Ateismen framställs som en absolut sanning. Många kristna elever förföljs för sin tro av lärare genom hån och elaka kommentarer hela tiden (om du visste vad många mail jag får från kristna ungdomar som berättar om sådana saker). Därför är fria skolor en absolut nödvändighet.

Skolminister Östros tal om att stänga de konfessionella friskolorna är bara en prutt i tomma rymden (i tomma rymden finns inga ljud). Han verkar snarare vara en hankatt som håller på och pinkar in sitt revir och vill framställa sig själv som handlingskraftig och en kommande statsminister. När han var nybliven riksdagsman var han på vår skola (LOKG) och talade inför ett val. Jag pratade lite med honom och han tyckte då att vår skola verkade väldigt bra. Det här är bara en ideologisk fråga. Sossarna avskyr friskolor överhuvudtaget och konfessionella ännu mer, av det enkla skälet att dessa hotar det socialdemokratiska tankemonopolet. Socialismen kan bara existera i ett samhälle där medborgarna förvandlats till intelligensbefriade robotar. Fritt tänkande människor inser att samhället är till för människan och inte, som i de socialistiska "paradisen", att människan är till för samhället.

FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter säger bl a; "Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars, och i förekommande fall, förmyndares frihet att för sina barn välja andra skolor än dem som inrättats av offentlig myndighet, såvida läroplanerna täcker vad som från det offentligas sida må ha föreskrivits eller godkänts som minimistandard, ävensom deras frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse".

Ateister använder sin rätt att "tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse". Och det är ok. Men vad som inte är ok, är att många ateister samtidigt anser att alla konfessionella skolor omedelbart skall stängas (Obs! — även ateismen är en konfession). Därmed förnekar man kristna föräldrar samma rätt som man själv tar för given. Men inte nog med det. Ateisten anser sig till och med ha rätt att påtvinga de kristna föräldrarnas barn sin egen ateistiska tro. Det kallar inte jag demokrati. Det kallar jag åsiktsförtryck och diktatur!!! Och det strider dessutom mot FN-konventionen.

Europakonventionen säger ungefär samma sak som FN-konventionen. Sverige har skrivit under dessa. Så egentligen är det kanske inte så mycket att diskutera (om vi inte vill lämna EU och FN). Och det vet Östros. Skulle han försöka stoppa de konfessionella skolorna, kommer dessa att dra ärendet inför EU-domstolen, och det är långt ifrån säkert att Sverige skulle vinna. Snarare är det troligt att Sverige skulle förlora. Sedan kan man undra vad Sverige har att förlora på kristna skolor. Hur skulle kristna människor kunna vara ett hot mot det svenska samhället (bibeltroende kristna ansågs vara ett hot i Nazityskland och Sovjetunionen, vilket väl får anses vara mycket smickrande för de kristna)? Och om de nu är ett hot mot Sverige, vad är Sverige då för ett samhälle? Är inte Sverige i så fall på väg mot att bli en ond diktatur?!

FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, och även Europakonventionen, utformades efter andra världskrigets slut. Motivet var att förhindra totalitära stater att skaffa sig total kontroll över sina medborgare genom likriktning av barnuppfostran, skolsystem, etc. När dessa konventioner formulerades hade man Nazitysklands och Sovjetunionens flagranta kränkningar av de mänskliga rättigheterna i färskt minne. Konventionerna skulle bl a garantera föräldrarnas valfrihet gentemot statsmaktens önskan att kontrollera och indoktrinera.
Något som inte är speciellt smickrande för socialdemokraterna är att man i flera decennier vägrade att skriva under ovannämnda konventioner. Det var först när vi 1991 fick en borgerlig regering som Sverige skrev under den FN-paragraf, vilken speciellt säger att det är föräldrarna som har ansvar för barnens fostran och utbildning. Här framgår med all önskvärd tydlighet socialdemokratins mörka sida. Man har tyvärr aldrig lyckats frigöra sig från sina marxistiska rötter. Enligt marxismen betraktas ju åsikts- och tankefrihet som det största hotet mot samhället. Därför måste barnen hjärntvättas till den rätta läran redan från början.

Det finns som sagt två sorters "demokratier". I den ena bestämmer majoriteten vilka åsikter som minoriteten skall tillåts ha, ja t o m vilka tankar som minoriteten skall tillåtas tänka. Det kan vi kalla den 51-procentiga majoritetens diktatur, eller om vi så vill, den totalitära demokratin. I den andra typen av demokrati tillåter man olika åsikter att existera sida vid sida. Det är sann demokrati. Sverige tycks befinna sig någonstans mitt emellan dessa två typer av demokrati. Tyvärr verkar vi snabbt röra oss i riktning bort från den sanna demokratin mot den 51-procentiga majoritetens diktatur (det är inte ens säkert att 51 procent av svenska folket vill ha den utveckling vi ser idag — det är väl snarare så att en förhållandevis liten grupp av intellektuella psykopater, genom skickling manipulation via media etc, har lyckats bedra vanliga människor så att svart har blivit vitt och tvärtom — mer om detta senare).

4. Regeringspartiet, dvs Socialdemokratiska Partiet, uppfyller alla de ovan givna kriterierna på ett statsbärande parti i en totalitär demokrati. Genom LO, där merparten av arbetarna i praktiken tvingas vara med (även om det blivit bättre på senare tid), och där man tidigare dessutom automatiskt anslöts till partiet (fruktansvärt!!), hotas den svenska demokratin. Inget borgerligt parti skulle ha kunnat sanera Sveriges budget, på det sätt som Göran Persson gjort, även om de velat (det är bra att den sanerats, det är inte det jag vänder mig mot). Det hade omedelbart blivit generalstrejk. På så sätt utgör LO och andra starka socialistiska intressegrupper ett enormt hot mot demokratin, eftersom de sätter valresultatet ur spel. Socialdemokraterna har också konsekvent tillsatt lydiga socialdemokrater som chefer för de statliga verken (ge mig ett enda undantag tack!). Socialdemokratiska partiet uppvisar dessutom ett uttalat förakt för andra åsikter än de egna (detta gäller inte alla socialdemokrater tack och lov, men det är alltför vanligt — speciellt när det gäller partiets intellektuella elit). Ett exempel på senare tid var den ovannämnda inspektionen av Livets Ords Kristna Skolor, hösten 2001 och våren 2002. Socialdemokraternas partisekreterare skrev ett skarpt debattinlägg i en tidning, där han pläderade för att sådana skolor måste stoppas (detta trots att politiker inte skall blanda sig i myndigheternas utövande). När skolan sedan godkändes av Skolverket, uttalade sig en ledande socialdemokratisk skolpolitiker i Uppsala, och menade att det var fruktansvärt att den blivit godkänd. Därmed visar denne politiker att han egentligen inte är någon anhängare av sann demokrati. Skolverket är den demokratiskt utsedda myndighet, som delegerats att inspektera svenska skolor. Har de godkänt en skola, borde en politiker inte ha något ytterligare att tillägga (som politiker — som privatperson kan han givetvis tycka och yttra sig om vad som helst). Efter att ha debatterat med många socialdemokrater i olika sammanhang (jag var själv skolpolitiker i 4 år i Sollentuna på 80-talets slut), har jag blivit övertygad om att en hel del (framför allt intellektuella) socialdemokrater helst av allt skulle vilja avskaffa de fria valen. De vet ju ändå vad som är bäst för människor, och människors frihet att välja ställer bara till besvär för beslutsfattarna. Och härmed avslöjar man släktskapen med sina revolutionära kusiner, kommunisterna, vilka åtminstone ärligt deklarerar sitt uppsåt att förtrycka (= proletariatets diktatur) Jag talar då om de radikala kommunisterna, dvs de som verkligen försöker följa Marx' läror, t ex KPMLr.

I boken Den politiska adeln av författaren och journalisten Anders Isaksson (Wahlström & Widstrand 2002) beskriver författaren hur Sverige styrs av en liten politisk "adel", där börd, släktskap och politiska kontakter är avgörande för den politiska karriären.I en sammanfattning av boken läser man:
Har vi fortfarande folkstyre i vårt land? Journalisten och författaren Anders Isaksson diskuterar vad som händer när politiken förvandlas från ett förtroendeuppdrag till ett yrke. Börd, släktskap och äktenskap med rätt personer har blivit en merit i sig själv.
Så var det förstås inte tänkt när demokratin växte fram som en motsats till de tidigare århundradenas stånds- och fåtalsvälde. När den politiska societeten växer sig stark kan den liknas vid en politisk klass, ja rentav en politisk adel, som gjort stat och kommun till sin egen försörjningsbas. Anders Isaksson ger i denna omtumlande debattbok exempel ur vår svenska verklighet och visar på vägar att förstärka det demokratiska inslaget.
Upptäckterna är inte på något sätt nya, redan 1987 fick Isaksson Stora Journalistpriset för sina studier av politikerkasten. Låt mig ge några smakprov ur boken; Mona Sahlins pappa var under många år nära medarbetare åt Ingvar Carlsson. Hennes man, Bosse Sahlin, är marknadschef på partiets tidning. Justitieminister Thomas Bodström hade inget politiskt förflutet när han helt oväntat blev statsråd. Han var inte ens partimedlem (han blev medlem dagen efter sin utnämning). Hans huvudsakliga merit var att hans pappa hette Lennart Bodström, tidigare socialdemokratisk utrikesminister (Thomas Bodström är ju knappast den ende juristen i Sverige — så att han var jurist kan knappast vara hela förklaringen till att han blev justitieminister). Samma sak gäller demokratiminister Britta Leijon. Hon hade avvecklat sina politiska uppdrag i Sollentuna, när hon plöstligt upphöjdes till minister. Förklaring — hennes mamma heter Anna-Greta Leijon. Och så kan man fortsätta, socialdemokratisk politiker efter socialdemokratisk politiker. Den socialdemokratiska eliten tycks vara en enda härva av giftermål, samboförhållanden, släktskap, kompisskap etc, etc. Knappast något som borgar för en sann demokrati, där folkviljan styr. Var är arbetarna? De vanliga jobbarna — de som partiet säger sig företräda? Har kanske socialdemokratin trätt in på marxismens väg, där vanliga arbetare inte anses förstå sitt eget bästa, utan där den intellektuella eliten måste uppfostra arbetarna att tänka rätt (här har vi kanske en delförklaring till den socialdemokratiska motviljan mot fria skolor och då speciellt kristna sådana — de saboterar ju den centralstyrda hjärntvätten). Att dagens ledande socialdemokrater står långt från arbetarklassen visas av en nyligen gjord undersökning av Statistiska Centralbyrån, av vilken det framgår att det knappast finns några låginkomsttagare bland de socialdemokratiska riksdagsledamöterna. Det s k arbetarpartiet är i själva verket sämst av de sju riksdagspartierna på att rekrytera låginkomsttagare på sina listor (obs undersökningen avser inte lönen som riksdagsman, utan den lön man hade innan man kom in i Riksdagen).
Utifrån ovanstående är det kanske inte så konstigt att det i Sverige fattas beslut som till stor del saknar stöd i folkviljan. Eller att det fattas fullständigt barocka beslut i vissa frågor, som t ex när det gäller skolan, där det ena katastrofen följer på den andra. Släktskap eller ingifte är ju knappast ett bra kriterium på kompetens. Däremot kan det vara ett bra kriterium på lojalitet. Men inte lojalitet mot svenska folket eller lojalitet mot Sanningen, utan inbördes lojalitet gentemot den socialdemokratiska eliten. Därmed befinner sig demokratin i akut fara! Det är inte svårt att tänka sig hur chefen för ett statligt verk ringer till sin svåger i regeringen och frågar vilket beslut han skall fatta, eller tvärtom. Utan att tro på överdrivna konspirationsteorier, kan man undra vad som händer bakom kulisserna (i bastun, på klubben eller under släktträffen) när viktiga beslut fattas. Kanske finns det mycket skumrask som borde upp till ytan. Kanske Skolverkets behandling av kristna skolor har sin förklaring här?! Vem vet. Man hoppas verkligen att så inte är fallet, men tyvärr tyder mycket på att allt inte går rätt till i detta avseende.

Låt mig göra en liten nyanslering. När jag talar om Sverige som en totalitär demokrati, och Socialdemokratiska Partiet som ett maktfullkomligt parti, menar jag inte att socialdemokraterna enbart gjort dåliga saker för Sverige. Tvärtom! De har gjort mycket för landet. Jag är inte så säker på att Sverige varit ett bättre land om borgerliga partier haft makten hela tiden, åtminstone inte i alla avseenden. Göran Persson har jag stor respekt för (men inte för hans val av vissa ministrar, som t ex vår utrikesminister Anna Lindh, vars intsällning till Israel omöjliggör för Sverige att på något sätt bidra till en varaktig fred i Mellanöstern). Han har vågat vara politiskt inkorrekt vid flera tillfällen, Han har besökt Israel och även uttryckt stöd för Israel (men också stöd för palestinierna, vilket jag tycker är helt rätt). Den 13/8 2002 var det Göran Perssons tur i partiledarutfrågningen i P1 inför valet. På slutet fick han två frågor, vad han tyckte om Bush och vad han tyckte om Arafat. Jag höll på att ramla av stolen när jag hörde Persson. Denne menade att Bush var mycket underskattad i Sverige och att han faktiskt hade stöd av en stor del av amerikanska folket. Arafat å andra sidan var överskattad, och Göran Persson menade att Arafat snarast borde utlysa val för att få politiskt mandat att vara palestiniernas ledare (Arafats mandat gick ut 1999 och sedan dess har Arafat suttit kvar utan att utlysa val, något som få svenska massmedia tagit upp — man undrar vad de skulle skrivit om Bush suttit kvar i tre år efter att hans mandatperiod gått ut, eller rättare sagt det undrar man inte alls, man vet vad de skulle skriva). Det Persson sa är synnerligen politiskt inkorrekt, och få intellektuella skulle våga säga något sådant, även om de tyckte så innerst inne.

Kanske kommer vi att se ett paradigmskifte tack vare Persson. Vid flera tillfällen på sista tiden har Aftonbladet (socialdemokratisk) fört fram synnerligen politiskt inkorrekta åsikter. Folkpartiledaren Lars Leijonborg menade för en tid sedan att man borde ställa krav på den som skall bli svensk medborgare att kunna tala svenska. Hela massmediadrevet och mängder av intellektuella tuggade fradga av raseri över ett sådant rasistiskt uttalande (hur detta kan ses som rasistiskt förstår då inte jag). Jag höll på att ramla av stolen än en gång när jag köpte Aftonbladet några dagar efter att Leijonborg gjort sitt uttalande och där fick se att man försvarade Leijonborg och tyckte att det han sade var självklart (personligen tycker jag det är ett synnerligen rimligt krav, vilket dessutom kommer att hjälpa invandrare att integreras i samhället — måste man lära sig svenska kommer man att göra det, men måste man inte är det många som struntar i det). Skolborgarrådet Jan Björklund (fp) i Stockholm kom med ett annat kontroversiellt förslag, nämligen att man i Stockholm skulle beslagta mobiltelefonerna i en vecka för de elever som använder sina telefoner för att ringa, skicka SMS eller spela spel på lektionstid. Återigen tuggade massmedia fradga och de intellektuella vände ut och in på ögonvitorna i raseri över ett så nazistiskt tillvägagångssätt, en sådan total respektlöshet mot individens frihet (men är det inte respektlöst att förstöra lektionerna för andra kan man undra — det är märkligt att de intellektuella alltid måste försvara ondskan). Aftonbladet tyckte att det var helt rätt att ta telefonerna från de drumlar som störde lektioner med sitt ringande. Ibland kan man inte låta bli och undra om många människor i Sverige möjligen är hjärndöda. Jag kan inte förstå hur man kan bli upprörd över att någon vill skapa ordning i den katastrofala svenska parodin på skola.

Det är intressant att se hur vissa socialdemokrater uttryckt förvånansvärt konservativa åsikter på sistone. Jag menar att den intellektuella, avantgardistiska och innerst inne anarkistiska eliten inom det Socialdemokratiska Partiet, egentligen inte är socialdemokrater. De har anslutit sig till partiet, enbart för att det är det maktbärande partiet i Sverige. Genom att vara där har de störst möjlighet att påverka. Skulle något annat parti få makten i Sverige, skulle vi antagligen få se ett lämmeltåg av intellektuella som byter partitillhörighet. Kanske vore det på tiden att de verkliga socialdemokraterna, de som har någon koppling till arbetarklassen, slängde ut den intellektuella skara som håller på att förstöra vårt land. Gamla sossar som Erlander, Sträng etc, skulle nog skämmas om de såg vad socialdemokraterna står för idag i vissa avseenden.

5. Skillnaden mellan de oppositionspartier som sitter i Sveriges Riksdag och det Socialdemokratiska Partiet är marginell. Folkpartiet och Centern har sedan länge bara varit varianter av Socialdemokraterna (inte så konstigt att de fört en tynande tillvaro). Moderaterna har långsamt glidit iväg åt samma håll. Man verkar nästan helt ha övergett de konservativa värderingarna, och tycks idag inte längre ha någon egen ideologi. Den kritik man framför handlar mest om skatterfrågor och liknande. Man verkar helt och hållet ha köpt den socialistiska familjesynen (krossa familjen!) och den socialistiska människosynen (människan är ett djur, alltså är det fullt i sin ordning att t ex avliva tiotusentals blivande människor varje år, vilket med ett finare ord kallas abort). Statssekreterare Pierre Vinde hade helt rätt, när han talade vid en socialistkongress i Suresnes 1975, och då hävdade att alla reformer och all debatt i Sverige numera fördes på socialismens premisser. I Uppsala Nya Tidning den 30/12 2004 skrev Li Bennich-Björkman, docent i statskunskap, "Vi har ett politiskt ledarskap i Sverige där samtliga etablerade partier, inklusive moderaterna, kämpar om att vara mest socialdemokratiskt".

Det enda oppositionsparti, som har en egen, verkligt alternativ ideologi, och som har plats i Riksdagen, är Kristdemokraterna (tyvärr håller kristdemokraterna just nu på med att överge sin kristna ideologi och verkar alltmer bli en variant av Folkpartiet — och mister därmed sitt existensberättigande, vilket är tragiskt). Därför har KD varit Socialdemokraternas huvudmotståndare vid de senaste valen. Och därför har Socialdemokraterna använt olika billiga trick för att smutskasta Kristdemokraterna, trick som man inte förväntar sig av ett seriöst parti. Ett år körde man t ex hårt med att "En röst på Alf är en röst på Ulf (underförstått Ulf Ekman)". Man hoppades väl att detta i kombination med den massmediala smutskastningen av Livets Ord, skulle vara effektivt. Men man misstog sig. Det är också intressant att se hur frågan om kristna skolor aktualiserats vid de senaste valen. Som en förberedelse inför valet i höst (2002), har massmedia, Skolverket samt företrädare för Socialdemokraterna bedrivit en veritabel häxjakt på kristna skolor i allmänhet och Livets Ords Kristna Skola i synnerhet. Antagligen är man nu chockad över att kristna skolor i debatten fick så pass mycket stöd från håll man minst kunde ana. Så allt har inte gått Socialdemokraternas väg. Men man kan nog lugnt utgå från, att om Socialdemokraterna gör ett bra val, så kommer den intellektuella makteliten inom partiet att skriva om skollagen så att konfessionella friskolor förbjuds. Det finns tydligen inget farligare för den totalitära demokratin än troende kristna. Och det är ju egentligen ganska smickrande för oss kristna. Finare beröm än så, är nästan omöjligt att få! Man kan nog lugnt säga att om ett samhälle känner sig hotat av kristna människor, så måste det vara något allvarligt fel på detta samhälle. Endast ondskan känner sig hotad av det goda!

Göran Persson erkände under en intervju i samband med valet 2002 att "makt korrumperar". Tyvärr finns det alltför mycket som visar att socialdemokraterna, på grund av sitt långvariga innehav av makten i Sverige, blivit synnerligen korrumperade i detta avseende. Den 30/9 2002 kunde man läsa en artikel i Expressen med titeln "Sabotagen har pågått länge". En före detta socialdemokratisk riksdagsman erkänner där att partiet sedan lång tid tillbaka använt sig av olika sabotagekampanjer i samband med val och liknande. Man har använt falska insändare, massutskick av anonyma brev och mailbombningar. Artikeln var en sammanfattning av en hel artikelserie. I en tidigare artikel i serien, den 26/9, anklagade Miljöpartiet Göran Persson och socialdemokraterna för att ligga bakom en kampanj med avsikt att hindra Miljöpartiet att bilda regering med de borgerliga. Kampanjen omfattade falska insändare, falska telefonsamtal och falska mail. Den 27/9 skrev Expressen om hur kristdemokraternas kansli hade fått en antal samtal från personer som uppgav sig vara kristdemokrater. Personerna hade dock så provokativa åsikter att man anade ugglor i mossen. Det visade sig att samtalen kunde spåras till socialdemorkratiska partihögkvarteret. Den 29/9 framkom av en annan artikel i serien, att även Moderaterna utsatts för sabotage, där man bl a försökt att provocera fram politiskt kontroversiella uttalanden. Moderaterna säger sig ha bevis för att dessa aktioner styrs från det socialdemokratiska partihögkvarteret. Moderaternas hemsida hade nämligen mailbombats med provokativa frågor som t ex "Hur skall vi bli av med de homosexuella? Skall förståndshandikappade låsas in?" etc. Man har via IP-adresserna lyckats spåra avsändaren till det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. Enligt Folkpartiet har socialdemokraterna, via telefonkampanjer i invandrartäta förorter, påstått att Folkpartiet är ett rasistiskt parti (det handlar om ca 20 000 samtal). Jag är inte ett dugg förvånad. När min mormors syster tillbringade sina sista år på ett ålderdomshem brukade jag besöka henne varje vecka. Hon berättade vid ett tillfälle att det före ett val kommit en socialdemokratisk politiker till hemmet och sagt till gamlingarna att om borgarna vinner valet så kommer alla gamlingar att kastas ut på gatan. Som sagt, makt korrumperar.
Riksdagens talman har idag samma funktion som kungen tidigare hade. Vid svårigheter att bilda regering är det talmannens uppgift att uppdra åt någon lämplig person att bilda en politiskt fungerande regering. Den tidigare talmannen, Birgitta Dahl, var givetvis socialdemokrat. Även den nytillträdde, Björn von Sydow är socialdemokrat. En fara för demokratin kan tyckas. Talmannen borde vara opolitisk, för att garantera oväld. Det är uppenbart att den svenska demokratin befinner sig i ett gungfly av korruption och partiskhet, när hela statsapparaten utgör ett gigantiskt socialdemokratiskt "apparatchick"-nätverk.
Låt oss ta Ams (Arbetsmarknadsverket) som ett exempel på hur Socialdemokraterna handplockar sina egna in i maktapparaten. Verket har ca 10 000 anställda och ett statligt anslag på drygt 50 miljarder. I styrelsen har vi (november 2002) först ordförande Per-Olof Edin, tidigare chefekonom på LO (dvs självklart socialdemokrat). Styrelsens ledamöter består sedan av följande personer:
  • Axelsson, Christina, riksdagsledamot (s)
  • Bennet, Carl, "socialdemokraternas favorit-VD" enligt Dagens Industri
  • Ekström, Anna, Ordförande i SACO, tidigare statssekreterare i näringsdepartementet under Mona Sahlin
  • Fahimi, Biljan, ledmot av Folkpartiets partistyrelse
  • Hedborg, Anna, tidigare statsråd för socialdemokraterna
  • Håkansson, Leif, LO:s tredje vice ordförande
  • Isaksson Perez, Birgitta, Generaldirektör i Arbetsgivarverket, tidigare tjänsteman inom LO, TCO och Länssyrelsen i Stockholm
  • Johansson, Anders L, som är Generaldirektör på Ams och internrekryterad av Bosse Ringholm
  • Nordh, Sture, Ordförande i TCO, tidigare statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet i Göran Perssons regering
  • Ludvigson Olafsen, Lena, ordförande i Smedjebackens kommunstyrelse (s)
(Källa Sunt Förnuft nr 6-7, 2002)
Nog är det anmärkningsvärt att det i styrelsen inte sitter en enda moderat, centerpartist eller kristdemokrat?! Den enda icke-socialistiska ledamoten av Ams' styrelse är således Biljan Fahimi, som tillhör Folkpartiet. Och skillnaden mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna är tämligen minimal. Mikael Oldenberg (m) säger i artikeln i Sunt Förnuft, "Ams-ledningen är ännu mer följsam mot regeringen i dag än den var när Bosse Ringholm var generaldirektör. De har inte dragit sig för att fixa med statistiken och flytta folk i kolumnerna för att klara målet om 4 procents öppen arbetslöshet." Demokratin är uppenbarligen allvarligt hotad i vårt land!
I juli 2004 publicerades en undersökning gjord av Rut (Riksdagens utredningstjänst) på uppdrag av moderaterna. Undersökningen visade att i de 18 statliga företag med vinstintressen och de 18 företag med särskilda samhällsintressen som granskades, så var över två tredjedelar av alla politiskt tillsatta vd:ar och styrelseledamöter socialdemokrater. En fördelning som knappast avspeglar den politiska situationen i vårt land. Och då har man bara tittat på de politiskt tillsatta posterna. Det är förmodligen lika snedfördelat när det gäller de icke politiskt tillsatta toppositionerna.
Vid förhör med Göran Persson inför KU (Konstitutionsutskottet) i april 2004 påpekade Tobias Krantz (fp) att 13 av 16 ordförande i högskolestyrelser har socialdemokratisk bakgrund, något som knappast avspeglar de olika partiernas mandat i Riksdagen och därmed inte heller folkviljan. Däremot avspeglar detta dystra faktum att Sverige är en totalitär demokrati, där socialdemokraterna långsamt lägger hela samhällsapparaten under sin kontroll och därmed omöjliggör för något annat parti att gör en kursändring för vårt land. Även om sossarna skulle förlora den politiska makten, så kommer de olika statliga verken och institutionerna, som styrs av lydiga partifunktionärer med (s)-märkning, att effektivt förhindra varje försök att radikalt förändra vårt land till det bättre. Om den socialdemokratiska infilitrationen av samhällskroppen får fortsätta, kommer Sverige snart att i praktiken vara en enpartistat, där de andra partierna mer är att betrakta som demokratisk kosmetika, än som tänkbara kandidater när det gäller att bilda en fungerande regering.

I en verklig demokrati tillåts många olika åsikter att existera sida vid sida. Dessa skapar ett dynamiskt samhälle, med stor potential att utvecklas och anpassa sig till en föränderlig värld. Massmedia befruktar här demokratin, genom att möjliggöra för alla medborgare att sätta sig in i olika frågor och ämnen. Den sanna kunskap medborgarna på så sätt får, är nödvändig för att de beslut som fattas skall vara demokratiska. En demokrati förutsätter valfrihet, dvs att det finns olika möjliga, rimliga och sanna alternativ att välja mellan. Men den förutsätter också att medborgarna ges en sann och objektiv bild av dessa olika alternativ, så att de själva (utan yttre påverkan och manipulation) fritt kan välja vilka alternativ de vill stödja.

I den totalitära demokratin, däremot, dödar massmedia friheten genom att presentera en förvrängd, filtrerad och till och med direkt felaktig bild av verkligheten. Endast en enda åsikt tillåts och respekteras. Demokratin blir på så sätt en skendemokrati, eftersom medborgarna, av massmedia får veta vilka val de skall göra (underförstått är att Svensson inte klarar av att göra dessa val själv, utan journalisterna måste tala om för honom vad han skall välja). Detta förstärks av ett skolsystem som manipulerar ungdomarna till de "rätta" åsikterna, genom att presentera en världsbild som delvis är lika filtrerad och förvrängd som den massmediala världsbilden. Genom skola och massmedia hjärntvättas så den stora majoriteten till att bli politiskt korrekt. Den minoritet, som trots massmedias och skolans manipulation, kommer fram till "fel" åsikter (t ex bibeltroende kristna, som bl a menar att det finns absolut rätt och fel), förtrycks så gott det går (genom att man exempelvis på olika sätt försöker hindra de kristna att påverka sina egna barn — därav motståndet mot just kristna friskolor). Minoritetens åsikter släpps nästan inte alls fram i massmedia (annat än i speciella program som får fungera som en kombination av "säkerhetsventiler" och "varnande exempel"), och så mycket som det bara är möjligt försöker man hindra att dessa åsikter sprids. Vissa farliga åsikter (t ex kritik mot den homosexuella livsstilen) förbjuds till och med i lag (här kan du läsa vad debattören och författaren Jan Myrdal har att säga om detta). Man kan ju tänka sig ett framtida scenario, när det eventuellt kommer att visa sig att adoptivbarn far illa i homosexuella familjebildningar, och en riksdagsman då motionerar om att homosexuella inte längre skall få adoptera barn. På kvällen knackar det på dörren hemma hos riksdagsmannen och utanför står polisen, som släpar iväg honom till förhör och det hela slutar med att denne döms till ett flerårigt fängelsestraff för att han sagt det förbjudna. Är det ett sådant Sverige vi vill ha? Om svaret är nej på denna fråga, återstår för medborgarna att i nästa val visa politikerna, att de inte godtar ett sådant samhälle.

Egentligen är det jag säger ovan, om att majoriteten förtrycker minoriteten, i viss mening fel. I själva verket är det precis tvärtom. Åsikten att sexuella perversioner är fullt naturliga, att homosexuella par skall få adoptera barn, att abort är till för barnens bästa, att familjen är mänsklighetens största katastrof, etc, är inte något som majoriteten av svenska folket innerst inne stöder. Inte ens majoriteten av politikerna stöder förmodligen dessa saker i djupet av sitt hjärta. Men, genom skickligt arbete av en liten, intellektuell elit, där man arbetar via en kombination av aggressiva hot och skicklig propaganda, har vi kommit därhän att nästan ingen politiker vågar säga vad han innerst inne tycker i vissa känsliga frågor. EcceHomoutställningen i Uppsala Domkyrka, där Jesus under en högmässa framställdes som homosexuell, kom till stånd efter att man hotat ärkebiskopen med negativ publicitet i media. Riksdagsbeslutet att homosexuella skall kunna prövas som adoptivföräldrar, slank igenom trots att alla remissinstanser avstyrkte, genom att en liten grupp intellektuella, genom skrämsel och aggression, fick riksdagsmajoriteten att böja sig. Man kan nog tala om en "kupp" i detta fall. Mycket talar för att många politker idag känner sig överkörda. Så i själva verket har en förhållandevis liten minoritet lyckats ta makten över svenska folkets tankar och åsikter. Men därmed så har ju dessa åsikter blivt majoritetens. Sammanfattningsvis skulle man alltså kunna säga, att en liten intellektuell elit manipulerar majoriteten av svenska folket, så att dessa i sin tur kan förtrycka den lilla minoritet, som inte låter sig manipuleras av den intellektuella eliten. Komplicerat va?

Du som läser detta tycker kanske att jag överdriver. Inte är det väl så illa ställt i Sverige? Tja, förre chefredaktören på DN, Hans Bergström, tycks vara inne på samma linje som jag. I en intervju i tidskriften DSM (Debatt, Sanningssökande, Mediakritik), nr 3/03, säger Hans Bergström, "Sverige har blivit en enpartistat, och ingen reagerar", och menar att det skett en utveckling som håller på att urholka demokratin i vårt land. Han säger vidare:

Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare resurs. Vi kan se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i det svenska samhället.

Bergström menar att det finns beröringspunkter mellan Sverige och det forna Sovjetunionen.

Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet. Det ena är att det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte. Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet som breder ut sig.

Hans Bergström är också mycket oroad över försämringen av många viktiga samhällsfunktioner och förvånas av "bristen på medborgerlig vrede" inför vissa förändringar:

En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det borde väcka reaktion. Det handlar ju om en av det ordnade samhällets mest grundläggande funktioner.
En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen i skolarbetet...

I Världen Idag (som tillsammans med DSM hör till de få tidningar/tidskrifter i vårt land som törs vara politiskt inkorrekta) hade en stor artikel den 25/7 2003 med ett sammandrag av intervjun med Bergström i DSM. Carin Stenström skriver där bl a

Senaste numret av DSM innehåller en intervju som rimligtvis borde varit ett huvudämne på debatt- och kultursidor denna sommar. Det är DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström som i ett långt samtal med Jan Gillberg gör en skrämmande analys av den politiska situationen i Sverige. Är detta verkligen inte intressant? Är det inte värt ett referat eller en ledarkommentar? Jo, förvisso.
Bergström är en person med stora kunskaper om det svenska samhället. Han har hört till den innersta kretsen i folkpartiet, han är fil dr i statskunskap, han har som chefredaktör för Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter nära följt den svenska maktutövningen. Och han är uppenbart skakad, i så hög grad att han beslutat att lämna Sverige.
Det som skrämmer Bergström och får honom att misströsta om Sveriges framtid är det faktum att landet i praktiken förvandlats till en enpartistat och den gradvisa, odramatiska anpassningen till detta som vi alla är en del av. Vi vet inte, menar Bergström, vilka enorma maktmedel en regering har utan att behöva gå till parlamentet.
Till detta kommer att Sveriges konstitution är som gjord för en enpartistat. Vi har ingen uppdelning mellan den lagstiftande församlingen och den exekutiva makten. Vi har inga motkrafter som balanserar varandra. Staten har kontroll över och kan styra kommunerna. Vi har en utnämningspolitik...
...media är så anpassat, så lyhört för maktens signaler, det som ryms av åsikter är endast det som bekräftar makten. Den opinionsbildning som ges utrymme och uppmärksamhet är inte sällan pseudoradikalitet som kräver inskränkningar i frihet och mångfald [t ex förföljelsen av kristna friskolor i vårt land — Kristers kommentar]. Men när en av landets tyngsta opinionsbildare ger en beskrivning av läget i Sverige sluts ögon och öron. Så får man inte säga, då har man yttrat sig en gång för mycket, sällat sig till dem som gjort sig omöjliga i media, genom att säga sanningen.
Det är naturligtvis ett symptom på lägets allvar att Bergström som chefredaktör för Dagens Nyheter aldrig skulle ha kunnat uttrycka sig som han gör i DSM. Det som kan sägas i den lilla tidningen, som få läser, kan inte sägas i den stora tidningen, med en möjlighet att verkligen påverka samhället. Det är naturligtvis ytterst oroande.
Vad hade egentligen hindrat honom, han hade ju faktiskt makten att göra det? Men han styrdes uppenbarligen av 'mycket subtila mekanismer'...

Det framgår av vad Bergström säger i DSM, att han som chefredaktör för Sveriges största morgontidning hade munkavle. Han kunde inte skriva vad som helst. Det jag skriver på mina sidor om journalister stämmer således. Det är tyvärr så illa ställt med massmedia som jag påstår.

Ett exempel på detta är journalisten Ulf Nilsson, ett av de tunga journalistnamnen i Sverige. Denne skrev krönikor i många av de stora tidningarna och hade en egen spalt i Expressen. Han fick sparken från Expressen när Christina Jutterström tog över som chefredaktör (hon tycks höra till en av partiapparatens lakejer). Ulf Nilsson är idag bannlyst från de stora tidningarna. Han skriver ibland i Metro (som är en uppstickare och inte helt politiskt korrekt) och regelbundet i Världen Idag. Ulf Nilsson har skrivit en bok Sverige Sluten Anstalt (titeln säger allt), som inget förlag vågat ta i med tång ens. Han lade därför ut den i pdf-format på Internet. Internet är i alla fall underbart ur tryckfrihetssynpunkt. Jag misstänker att makthavarna i Sverige inte är speciellt glada åt denna spricka i den mur av likriktning man byggt upp runt vårt land. Boken kan laddas ned från denna länk.

Hans Bergström befarar att utvecklingen i Sverige nu gått så långt, att vi nått en "point of no return" (en punkt utan återvändo). Han väljer därför att lämna Sverige. Jag skulle av hela mitt hjärta önska att Hans Bergström har fel. Och att jag själv har så fel när det gäller Sveriges framtid, som vissa av mina kritiker menar. Tyvärr verkar det inte så. Jag tycks ha mer rätt än jag till och med själv hade förväntat mig. Det gläder mig inte alls! Det gör mig mycket ledsen. Finns det något hopp för Sverige? Har landet någon framtid?

(DSM ges ut av Jan Gillberg. Från den lilla enmansredaktionen i Gränna kommer sex till åtta nummer per år. Carin Stenström skriver, "Jan Gillberg utför en journalistisk och opinionsbildande bragd, det är ovedersägligt. Till betydande risker och kostnader arbetar han vidare med att avslöja falskhet, tystnad och desinformation i det svenska samhället." Gillberg brukar säga att Sverige är en "Soviet light", ungefär som att "light" när det gäller datorprogram betecknar en mindre kraftfull och därmed billigare version av ett program, t ex Photoshop Light Edition. DSM kan beställas på telefon 0390-10750 eller via postadress; Box 99, 563 22 Gränna. En helårsprenumeration kostar för en privatperson 265 kr med viss rabatt för ungdomar. DSM har också en hemsida numera, där man kan beställa en prenumeration)

Tillbaka till kontroversiella sidan.
Tillbaka till "Svenska skolan — anstalt för utbildning eller inbillning"
Tillbaka till "JO — folkets eller maktens försvarare?"
Tillbaka till "Jakten på friskolorna"
Tillbaka till "Antisemitismen växer"
Tillbaka till "Det stora samförståndets tystnad"

© Krister Renard