"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2010 08 08 21:42

Antisemitismen växer

Den globala fientligheten mot staten Israel är monumental. Massmedia, folk i gemen, EU, FN etc — alla tycks nästan hundraprocentigt ta ställning för den arabiska sidan och mot Israel. Förståelsen för Israels reaktioner på terrordåd är obefintlig. Israel anses vara den enda orsaken till konflikten i Mellanöstern. I en undersökning som gjordes 2003 i olika EU-länder ansåg ca 60 procent att Israel var det största hotet mot världsfreden.

Den mur som Israel just nu håller på och färdigställer påstås vara en orsak till att terrordåden fortsätter. Att hävda något sådant är, enligt min mening, ungefär som att säga att det var invasionen i Normandie som orsakade Andra Världskriget. Det är sant att muren är till stor nackdel för många palestinier och att man också konfiskerat palestinsk mark för att bygga den. Israelerna menar dock att muren är en nödvändighet som situationen ser ut just nu. Muren är på sina ställen gjord i betong och 10 meter hög (för att hindra palestinska krypskyttar att beskjuta bilar) och går djupt ner i marken. Det är dock bara 3 procent av muren som är av betong, resten är ett vanligt staket bestående av trådnät. Muren är försedd med olika typer av larmanordningar och anses vara mycket svår att forcera. Den har kostat Israel oerhört mycket pengar och det är väl ganska uppenbart att man inte på "pin kiv" skulle bygga en sådan mur om man inte ansåg det absolut nödvändigt. Så mycket pengar har inte Israel. Under de senaste månaderna (december 2003 till januari 2004) har endast enstaka bombdåd skett och massmedia har antytt att Israel borde visa mer förhandlingsvilja när palestinierna nu uppvisat sådan "återhållsamhet" när det gäller bombdåd. Om man orkade besöka Israel Defense Forces hemsida (IDF), där IDF redovisar alla sina aktioner, skulle man veta att bara under några veckor i december 2003 så hindrade IDF 25 självmordsbombare att genomföra sina dåd. Till stor del tack vare muren. Bl a så hindrade man två terrorister att spränga en judisk skola belägen i Yokne'am (nära Haifa) i luften. De två terroristerna, Munir Rabiah, 23, från Gaza City, and Morad Zeitoun, 20, från Zbubeh nära Jenin, är båda medlemmar i den palestinska säkerhetstjänsten (eller skall vi kanske säga "motsvarigheten till säkerhetstjänst"). Förhör har visat att Munir Rabiah skulle detonera 10 kg sprängmedel vid ingången till skolan när hundratals barn var på väg att lämna skolan för att åka hem. Förhören visar också att Morad Zeitoun var väl förtrogen med skolans layout, eftersom han arbetade nära skolan. Orsaken till att de två terroristerna valt ett mål så lång norrut var att det inte fanns något säkerhetsstängsel där.

Vid en omröstning i FN förklarades muren vara olaglig. Men Israels FN-ambassadör ansåg ändå att omröstningen var en moralisk seger, eftersom de länder som röstade för ett fördömande av muren huvudsakligen var "tyranniska diktaturer, korrupta och människorättsförnekande regimer". Muren har skapat ett tryggare liv för många israeler. UPI rapporterar att på grund av muren/staketets effektivitet så har livet återvänt till det normala i Netanya. "Fler människor syns på gatorna, alla affärer är öppna och människor äter på restauranger", som en invånare i Netanya uttryckte det.

Arabstaterna har länge hävdat att de är emot staten Israel, men att detta inte har någonting med antisemitism att göra. I juni 2004 försökte man i FN:s Generalförsamling få igenom en resolution, som fördömer antisemitismen. Detta med anledning av den ökande antisemtismen både i Europa och i den muslimska världen. Resolutionen blockerades av samtliga arabstater (även de stater som har fredsavtal med Israel, som t ex Egypten). Detta visar att konflikten mellan arabstaterna och Israel inte bara handlar om Israels gränser eller den palestinska flyktingfrågan. Att araberna inte kan släppa igenom en resolution mot antisemtism, visar klart att de är antisemiter (trots att de själva är semiter). Detta bådar inte gott för en framtida fred i Mellanöstern, eftersom antisemiternas övergripande mål är att totalt utplåna det judiska folket. Än en gång ser vi hur FN mer eller mindre styrs av världens skurkstater. Jag kan inte se någon annan lösning, om FN skall ha en meningsfull framtid, än att man fråntar alla diktaturer och skurkstater rätten att rösta i Generalförsamlingen samt rätten att sitta i Säkerhetsrådet, dvs reducerar deras medlemskap till någon form av observatörsstatus.

Som sagt, allt tycks vara Israels fel. Till och med när Israel vidtar åtgärder för att skydda sig mot attacker anses detta var orsaken till de palestinska attackerna. Att det skulle vara de palestinska attackerna som orsakat dessa motåtgärder tycks vara en slutsats som ligger ovanför huvudet på de flesta journalister. Kanske borde man införa en kurs i logik på journalisthögskolorna. Eller rättare sagt så tycks det nödvändigt att införa en sådan kurs.

När det gäller massmedia så är de mer orättfärdiga än någonsin. Låt mig hämta ett exempel från BBC, som för två år sedan fick "pris" av Honest Report för "årets mest oärliga rapportering från Mellanöstern". Den nionde januari stoppade BBC, efter klagomål från "the Muslim Council of Britain", Robert Kilroy-Silks morgonprogram efter att denne gjort kritiska uttalanden mot araberna. BBC:s snabba agerande mot Kilroy-Silk står i bjärt kontrast till hur man normalt förhåller sig till aggressiva uttalanden mot judar och Israel. I april 2002 sade Tom Paulin, poet och frekvent BBC-värd, i en intervju i den egyptiska veckotidningen Al-Ahram, "Brooklynfödda" bosättare på de ockuperade områdena "borde skjutas". "Jag anser dom vara nazister, rasister. Jag känner bara hat mot dem", sade Paulin och fortsatte, "Jag har aldrig ansett att Israel har någon som helst rätt att existera" (Paulin tycks lida av det välkända och alltför vanliga Lawrence-av-Arabien-syndromet). Trots klagomål från judiska organisationer fick Paulin fortsätta att medverka i olika BBC-program. Andrew Dismore, parlamentsledamot för Labour, sade i en intervju att det var svårt att förstå varför BBC hade ingripit mot Mr Kilroy-Silk men inte mot Mr Paulin. "Det verkar som BBC har olika standard beroende på vilken åsikt man för fram" (nästan alla BBC:s reportrar i Mellanöstern heter Muhammed eller liknande i förnamn, kan detta månne påverka deras objektivitet?).

Förra året avbröt Israel allt samarbete med BBC, efter att BBC i ett program hävdat att Israel använt giftgas mot palestinier. En gång i tiden var BBC känt för sin höga kvalitet och hårda sanningskriterier. Jag, som har arbetet till sjöss under många år, har lyssnat tusentals gånger på BBC:s nyheter och har varit en stor beundrare av deras standard. Att lyssna till BBC World News var som att lyssna på en uppenbarelse från Gud. Att lyssna på dagens BBC-nyheter från Mellanöstern är snarare som att få en spya i ansiktet. Tragiskt!

I december 2002 publicerade Associated Press (AP) "Året i fotografier, 2003". Av de 130 fotografierna var 6 ägnade åt Mellanösternkonflikten. Alla 6 föreställde palestinska offer. Inte ett enda foto på israeliska offer. Typiskt!

Även om medias rapportering från Mellanöstern tycks bli allt mer vinklad, finns trots allt ljusglimtar. Julie Burhill, ledarskribent i den engelska tidningen the Guardian har beslutat sig för att lämna tidningen och i stället arbeta för The Times. I ett öppet brev skriver hon "Om det finns någonting som under de senaste åren fått mig att känna mig mindre lojal mot min tidning så är det vad jag, som icke jude, uppfattar som en tydligt negativ inställning till staten Israel. Som trots alla sina brister, är det enda land i detta ödsliga område, där du och jag eller någon feminist, ateist, homosexuell eller fackföreningsman skulle kunna leva.

2003 års vinnare av den ohedervärda titeln "Mest oärliga rapportör från Israel" blev den stora nyhetsbyrån Reuters. Låt mig ge ett riktigt roligt exempel på Reuters "tävlingsbidrag". I januari 2003 rapporterade man att "Irak har betalat miljontals dollar till palestinska familjer, inkluderande familjer till självmordsbombare, som dödats av israeliska styrkor sedan upproret startade i september 2000." Man är så uppfylld av sitt israelhat att man inte riktigt vet vad man skriver (eller man kanske är dålig i engelska). Man påstår således att det är israeliska soldater som dödar självmordsbombarna. Hehehe (om läsaren inte förstår vad jag menar, så kan jag berätta att självmordsbombarna drar i ett snöre och då smäller bomben — hur kan man få det till att det är israeliska soldater som dödar självmordsbombaren?). Det är inte utan att man drar på munnen, om det inte samtidigt vore djupt tragiskt att se hur en stor nyhetsbyrå sviker sitt höga kall och sänker sig till samma nivå som diktaturstaternas media. Skillnaden är att i diktaturstater så gör media detta av tvång. Den enda förklaring jag kan se till att Reuters gör samma sak, är hat.

Låt mig ta ett exempel från AFP (Agence France-Presse). 1/11 2003 publicerade man följande bild:

Bildtexten löd, "En palestinsk kvinna ger uttryck för sin vrede efter det att Israel Defence Forces sprängt ett explosivt bälte man funnit i huset, och på så sätt förstört bottenvåningen och första våningen, i byn Hizmeh nära Jerusalem (AFP/Atta Hussein)" (kan reporterns efternamn möjligen antyda att vederbörande kan misstänkas vara part i målet?)

För det första kan man se att bilden är tagen med en s k fish-eye lins, dvs ett extremt vidvinkelobjektiv, vilket får förstörelsen att se betydligt värre ut (detta framgår bl a av kvinnans groteskt förlängda händer). Dylika objektiv användas normalt inte i journalistik, eftersom de förvränger verkligheten (men när det gäller Israel är det förstås en annan sak, eftersom det då går ut på att förvränga verkligheten). Vad hade nu hänt i själva verket? Jo, enligt Jerusalem Post, så hade IDF gripit kvinnans man efter ett tips. Denne erkände att han avsett att utföra en självmordsbombning med en explosivt bälte han gömt under sin lilla dotters säng. Soldater rusade in i huset, evakuerade dess invånare och detonerade bältet. Explosionen fick övre våningen att rasa, vilket visar på vilken verkan bältet skulle fått på de civila det var avsett för. Att man sprängde det i huset är normal rutin. Varför skulle IDF ta några som helst risker för att rädda ett palestinskt hus, som ägs av en terrorist? Bältet kunde exploderat när man försökte flytta på det, eller det kunde varit minerat för att sprängas om någon flyttade det. De hemgjorda sprängmedel som palestinierna använder är inte alltid stabila och vid flera tillfällen har palestinska bombverkstäder exploderat (varvid Israel givetvis alltid får skulden). Ännu ett klassiskt fall av ett anti-Israelvinklat reportage.

Reuters fortsätter i samma anda. Den 22/9 2004 sprängde en kvinnlig, palestinsk självmordsbombare sig själv och två israeliska gränspoliser till döds och skadade ett femtontal andra personer. I nyhetstelegrammet från Reuters gav man en tårdrypande skildring av av den 18-åriga mörderskan och hennes familj. Man berättar bl a att hon var ett av tio barn, att hon nyss slutat gymnasiet och planerade att studera vid universitetet, och att hennes pappa nyligen genomgått en kranskärlsoperation. Reuters nämnde nästan ingenting om hennes offer. Hade man haft den minsta medkänsla med offren, kunde man t ex ha berättat att de två gränspoliserna offrade sina liv för att hindra att mördaren tog sig fram till en busshållplats, där ett femtiotal personer stod och väntade på bussen. Man kunde också berättat att en av de mördade gränspoliserna, Menashe Komemi, samtidgt som han gjorde sin värnplikt, arbetade som kypare på en restaurang för att hjälpa till att försörja familjen. Hans far var nämligen arbetslös efter en längre tids sjukdom. Man kunde också skrivit något om den andre mördade gränspolisen, Mamoya Tahio, som immigrerade till Israel från Etiopien 1991. Hans syster berättade att hon varit orolig över att han tjänstgjorde i ett "farlig område" och att han då svarat, "Allt kommer att gå bra".

Missförstå mig inte. Jag tycker det är en tragedi att en palestinsk tonåring i sin förtvivlan över sitt folks fruktansvärda situation, fattar beslutet att spränga sig själv och så många judar som möjligt till döds. Problemet är att det palestinska folkets förtvivlade situation orsakas av en man som heter Yassir Arafat och inte av staten Israel eller dess invånare. Hur kan man förvänta sig att isralerna skall medverka till att skapa en palestinsk stat, när villkoret för detta är utplånandet av staten Israel?! Palestinska folket kommer att fortsätta att lida ända till dess att deras ledare ger upp planerna på ett judefritt Storpalestina. Judarna kommer aldrig mer att lägga sig ner och dö bara för att någon ropar "buh" till dem. Sista gången de gjorde detta var under Förintelsen. Det kommer aldrig att upprepas. Aldrig!!! Aldrig!!!

Men även om man nu kan uttrycka viss förståelse för att desperata människor begår desperata handlingar, innebär inte detta att man kan rättfärdiga sådana handlingar. Att Reuters reserverar sin sympati till enbart mördaren, och enbart uttrycker likgiltighet inför offren, visar att Reuters har valt sida. Därmed är man inte längre en nyhetsbyrå värd namnet, utan en propagandacentral.

TT är om möjligt ännu värre än Reuters. Den 7/9 2004 skrev t ex TT om en nattlig israelisk attack i Gaza och uppgav då att Israel angripit en anläggning för sport och politiska samtal, och att 14 ungdomar dödats. Underförstått var att ungdomarna, som givetvis var helt vanliga oskyldiga tonåringar, höll på och utövade idrott när de israeliska raketerna helt plötsligt slog ned. Här var faktiskt Reuters och AFP mer sanningsenliga. I deras telegram om händelsen kunde man läsa att det israeliska angreppet var riktat mot ett träningsläger för militanta Hamasanhängare. Idrottsplatsen används på dagtid för idrott, men den är ett välkänt tillhåll för Hamas på nätterna. Där utbildas palestinska ungdomar i gerillakrigföring, hur man tillverkar bomber, hur man tar sig in i judiska bosättningar och dödar alla judar som finns där (inkluderande alla barnen), etc. De flesta av de 14 dödade ungdomarna var inte iklädda träningsoverall och gymnastikskor utan stridsuniform. Inte ett enda ord om detta fanns med i TT:s telegram. Långsamt och omärkligt förgiftar så TT och andra media svenskarnas inställning till Israel och till det judiska folket. Palestinierna framställs som försvarslösa, fredsälskare och israelerna som onda, sadistiskta barnamördare. I förlängningen leder detta till antisemistism, vilket precis är vad vi kan se idag. TT:s och de andra nyhetsbyråernas demonisering av Israel är ingenting annat än ren och djävulsk ondska! Det kan inte på något som helst sätt sätt bortförklaras eller ursäktas!! Historiens dom över vår tids nyhetsbyråer och media kommer att bli skoningslös, den saken är säker! För att inte tala om Guds dom!

Sanningens fiender har nu uppnått en ny och mer effektiv nivå. I stället för att enskilda reportrar ljuger och förvanskar sanningen har man, som vi sett ovan, placerat sig på nyhetsbyråernas redaktioner. På så sätt kan en enda sanningsfiende påverka mängder av tidningar och andra media och därmed miljoner människor. Ett kvantsprång av ökad verkningsgrad med andra ord. På mina sidor om den totalitära demokratin har jag en grafisk modell för hur media fungerar i dylika länder (som t ex Sverige). Det är nu dags att revidera denna modell:

I en demokrati redovisar media alla olika åsikter och fakta så objektivt som det bara är möjligt, så att medborgarna själva sedan, utifrån detta, kan komma fram till vad de skall tycka om saker och ting. I den totalitära demokratin filtrerar massmedia bort alla åsikter utom den politiskt korrekta åsikten, vilken presenteras för medborgarna som den enda acceptabla och möjliga åsikten. På så sätt bestämmer massmedia vilka åsikter medborgarna skall tillåtas ha och vilka tankar de skall tillåtas tänka. Numera sker filtreringen tydligen i allt högre utsträckning redan på nyhetsbyråerna. De enda nyheter och åsikter som läcker vidare till tidningarna, och sedan till medborgarna, är de som släpps igenom av telegrambyråernas åsikts- och nyhetsfilter. De enskilda tidningarnas nyhetschefer behöver inte längre besluta om vad som skall filtreras bort. Det är redan packat och klart när telegrammen kommer från TT eller vad nu nyhetsbyrån råkar heta. Undrar om tidningarna får betala extra för den tjänsten?!

Lördag morgon den 17/1 2004 gottade sig massmedia åt att Israels ambassadör i Sverige, Zvi Mazel, hade gjort bort sig (eller i varje fall ansåg man så). Han hade på fredagen varit inbjuden till en utställning på Historiska Muséet med anledning av den folkmordskonferens som snart kommer att hållas i Sverige. När han kommer in på muséets innergård får han se följande "konstverk":

Fotografiet i båten föreställer den kvinnliga palestinska självmordsbombare, Hanadi Jaradat, som den 4/10 2003 mördade 21 personer i Haifa (för att inte tala om alla som blev svårt invalidiserade och vanställda av explosionen), genom att låta sin bomb detonera i en fullsatt restaurang. Båten, som av "konstnären" kallas "Snövit" (eller kanske det är Hanadi Jaradat som anses förtjäna epitetet Snövit) flyter i ett "hav av blod". Jag antar att "Snövit" skall antyda att palestinska terrorister är oskyldiga som lamm eller kanske det syftar på fredens vita duva. Det tycks som om vissa intellektuella tror sig kunna få fred på jorden genom att ge orden en ny betydelse. Ungefär som när den polske sciencefictionförfattaren Stanislaw Lem i en av sina böcker kallar bombning för "bembning", vilket i boken betyder "bomber för mänsklighetens förbrödring". Kanske menar man att de palestinska terrordåden är ett uttryck för den yttersta kärleken, där man ger sitt eget liv för sitt folk? Det är väl så vissa intellektuella ser det hela. Men så kanske man kan se det när man sitter i sin favoritfåtölj och smuttar på en kopp Harrods Blend No 16 tea, samtidigt som andra satsen av Mozarts 21:a pianokonsert stillsamt ljuder i bakgrunden. Det är kanske inte lika lätt att se det så positivt när man ser alla likdelarna. Barnhuvuden, losslitna kroppsdelar, tarmar och härnor. Då kommer man nog snarare att tänka på det Jesus säger i Joh 10:10, "Tjuven kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra. Jag har kommit för att ge liv och liv i övernog". Inga ordlekar kan förvandla självmordsbombningar till ett uttryck för kärlek.

Massmedia har försökt tona ned konstverkets glorifiering av palestinska självmordsbombare och menar att verket kan tolkas mycket mer förutsättningslöst och att dess avsikt snarare är att beklaga all blodsutgjutelse i Mellanöstern. Det som talar emot detta är den poetiska text som hör till verket:

För den 12 junis död av hennes bror och hennes kusin (detta var orsaken till att Hanadi Jaradat beslöt sig för att bli självmordsbombare)... till synes oskyldiga med icke-vålds karaktär... Bittert gråtande lade hon till, "Om vår nation inte kan förverkliga sina drömmar och offrens mål, och leva i frihet och värdighet, låt då hela världen förintas... Spring bort, du stackars barn... och det röda såg så vackert ut på det vita (skall man tolka detta bokstavligt är således palestinierna beredda att förinta hela jorden om de inte får sin vilja fram, dvs att staten Israel förintas och att judarna kastas i havet eller mördas).

Israels ambassadör berättar, "När jag kommer till muséet möts jag av en bild av en leende självmordsbombare, kvinnan som dödade 21 människor i Haifa för några månader sedan. Hon flöt i en båt kallad Snövit i en bassäng fylld med blod (rödfärgat vatten). Texten på väggen [se ovan] rättfärdigade och glorifierade vad denna massmördare gjort."

Ambassadör Mazel förklarar vidare, "Utställningen var kulmen på dussintals antiisraeliska och antijudiska inslag i Sverige. Om man inte protesterar blir det bara värre och värre. Det måste stoppas på något sätt, till och med genom att avvika från det normala beteendet hos en jacketklädd diplomat."

De flesta media fördömde till en början, ofta i hånfull ton, den israeliske ambassadörens reaktion. Efter några dagar blev, till min stora förvåning, media dock något mer balanserade. Undantaget har varit Aftonbladet, som ända sedan Andra Världskriget intagit en öppet antijudisk hållning. Under kriget publicerade denna tidning många direkt antisemitiska artiklar. Expressen har uttryckt öppet stöd för den israeliske ambassadörens reaktion. Samma sak med Svenska Dagbladet. Associated Press skrev i en kommuniké, "Det har sedan länge funnits en debatt om när kritik mot Israel övergår till antisemitism. Det aktuella fallet vidrörde en djupare sträng, eftersom israeler känner att icke-israeler ofta accepterar palestiniernas användning av självmordsbombningar mot civila". Många utländska tidningar har stött ambassadör Mazel. Majoriteten av de insändare jag sett i olika tidningar har också visat förståelse för Mazels reaktion.

Det kanske kan vara intressant med några fakta. För det första så ägdes den restaurang, där Hanadi Jaradat sprängde sig i luften, av en arab. Flera araber dödades vid explosionen, bl a vänner och släktingar till restaurangägaren. När denne intervjuades i svensk TV sade han att han fullt ut stödde Zvi Mazels reaktion inför förhärligandet av den som utförde detta bestialiska dåd.

För det andra har det framkommit en del intressanta fakta om det s k konstverket. Det är gjort av Dror Feller och Gunilla Sköld-Feller. Dror Feller är jude och född i Israel och har bott 30 år i Sverige. Under sin tid i Sverige har han varit aktiv med att svartmåla staten Israel på olika sätt. Han är aktiv inom en grupp judar som kallar sig "Judar för israelisk-palestinsk fred (JIPF). Namnet tycks antyda att inga andra judar än medlemmarna i JIPF är intresserade av fred med palestinierna, vilket är helt fel. Majoriteten av Israels befolkning är för fred, men inte en fred som innebär utplånandet av staten Israel, vilket är det "fredsalternativ" som Arafat målmedvetet arbetar för.

I Stockholms tunnelbana gjordes reklam för utställningen på Historiska Muséet. En stor bild av en leende Hanadi Jaradet med texten "Making Differences" prydde väggarna på många tunnelbanestationer. Man undrar vad den som beslutat att sätta upp dessa affischer har i huvudet. Hur kan man ha jättebilder av en massmördare på bästa reklamplats i tunnelbanan? Jag tycker det är ofattbart. Och hur skall Israel som stat och de judar som bor i Sverige tolka detta. Personligen tycker jag inte det vore förvånande om Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige. Efter några dagar beslöt dock den konstnärlige ledaren för utställningen, Thomas Nordanstad, att ta ned affischerna (kanske efter ett litet telefonsamtal från regeringen). Man undrar om regeringen hade välsignat att de sattes upp?! Det är svårt att tro att regeringen inte visste att de skulle sättas upp.

Visst kan man diskutera vad som är konst, och visst kan konstverk tolkas på många olika sätt. Och visst är det svårt att förstå hur människor kan spränga sig själva i luften och visst kan man känna ett behov av att uttrycka det obegripliga i poetiska termer. Jag menar inte att man skall förbjuda konst. Det jag kritiserar är inte i första hand konstnärerna. Framför allt kritiserar jag utställningschefen och chefen för Historiska Muséet. Dessa borde insett att det aktuella konstverket skulle bli oerhört provocerande för många människor. De borde begripit att detta konstverk inte hör hemma i en konferens som handlar om folkmord. I ett statligt museum, som är en offentlig institution, skall man inte glorifiera terrorism. Hur skulle t ex Sveriges ambassadör i Israel reagera om han där blev inbjuden till en konstutställning, som skulle handla om fred i världen eller något liknande, och i entrén möter en blodfylld bassäng i vilken flyter en båt, på vilken ett foto föreställande en leende Mijailo Mijailovic (mannen som mördade Anna Lindh) är placerat? Och där Mijailovics bild är prydd med texten "Lyckobringaren". Undrar om Sveriges regering då skulle visat samma respekt för den "konstnärliga friheten" som man nu visat när det gäller "Snövit". Vi talar ju så mycket om respekt för människor som kommit till vårt land från andra länder. Det har till och med i HSB:s tidning, Vår Bostad, diskuterats om svenskar inte borde låta bli att hissa svenska flaggan på Svenska Flaggans Dag, eftersom detta skulle kunna såra invandrare (detta bemöttes mycket skarpt av flera invandrare som tyckte att det var självklart att man skulle ha en svensk flagga i Sverige). Man undrar, varför då inte visa lite respekt också för Israels ambassadör

(här kan läsaren ladda ned en judisk protest mot utställningen — på engelska och i pdf-format)?!

På andra ställen på min hemsida skriver jag om de s k intellektuella. Dessa har överlag försvarat konstverket och talar om yttrandefrihet etc. Kulturminister Marita Ulvskog har, enligt vad Fellers uppgett i en intervju, ringt upp dem och sagt att regeringen står bakom dem. Samdtidigt är en pastor från Öland, Åke Green, åtalad för att i en predikan ha hetsat mot homosexualla. Tidningarna har starkt förvanskat hans predikan och bl a påstått att han i sin predikan sagt att homosexuella ofta har samlag med djur. Detta är inte alls sant, och hade reportrarna orkat lyssnat på Greens predikan, som finns inspelad på band, så hade de vetat detta. Ingen intellektuell har såvitt jag vet ställt sig upp och försvarat denne pastors yttrandefrihet. Gäller inte yttrandefriheten alla, även den som inte har samma åsikt som vad jag själv råkar ha? De intellektuella i Sverige tycks så gott som alltid ställa sig på det ondas sida!

Jag har full förståelse för att Israels ambassadör reagerade som han gjorde, även om det kanske varit bättre om han bara demonstrativt lämnat utställningen. Genom att ta med detta "konstverk" i en utställning som handlar om folkmord, antyder utställarna att Israel sysslar med folkmord på palestinier. Men i så fall har man inte förstått vad folkmord innebär. Ser man ingen skillnad mellan t ex Förintelsen och Israels agerande mot palestinierna, måste man vara ganska så blind (det betyder inte att jag anser att Israel alltid gör rätt). De judar som bodde i Tyskland och andra länder före Andra Världskriget var fullständigt lojala mot sina hemländer. Även om judarna i Polen och Ukraina levde sina egna liv, lite vid sidan av samhället, bidrog de på ett positivt sätt till ekonomin i sitt land. Inte på något sätt hotade de sin omgivning. Dessa människor — män, kvinnor och barn — samlades nu ihop, forslades till Polen under vidriga förhållanden och avlivades sedan i industriell skala. Enda orsaken till att en liten bråkdel av Europas judar överlevde var att Naziregimen föll innan man hade hunnit utrota alla. Kontrastera nu detta mot det påstådda folkmordet på palestinier. Palestinierna utgör ett allvarligt hot mot Israel. Dels för att de i princip inte erkänner att Israel existerar eller att Israel har rätt att existera. Dels på grund av alla palestinska terrordåd. Palestiniernas mål är att utplåna den judiska staten. Det händer att israeliska soldater av misstag dödar barn, men det är aldrig deras avsikt. Palestinier däremot dödar med avsikt barn. Vid ett tillfälle tog sig t ex två palestinska terrorister in på en kibbutz. Efter att ha skjutit en man och hans hustru hittade de en femåring som gömt sig under en säng. Denne släpades fram och mördades. Israels aktioner mot palestinska mål handlar inte om folkmord!!!! Inte på något sätt. Endast den som hatar judar över allt på jorden kan få det därhän. Det framgår gång på gång hur israeliska styrkor först uppmanar civila palestinier att ge sig av innan de slår till. Så skedde t ex i flyktinglägret i Jenin, där endast ett fåtal civila palestinier dog, vilka hade vägra lyda israelernas uppmaningar.

Hade judarna velat utrota palestinierna hade de kunnat göra det på några veckor. Då skulle det finnas avlivningsanordningar, krematorier etc för att ta hand om alla miljontals palestinier som skall avlivas. Men inget av detta finns. De allra flesta palestinier som dödas är terrorister som dödas när de är på väg att begå terrordåd eller när de skall gripas. Endast den som är vilseförd kan få detta till folkmord. Den som verkligen känner till situationen själv, och inte bara har massmedias bild, och som påstår att judarna begår folkmord på palestinierna, måste vara ond. Jag kan inte se det på annat sätt. Det begås säkert övergrepp mot palestinier från israeliskt håll, och det är beklagligt. De soldater som åker fast för detta blir emellertid med all rätt, till skillnad mot de palestinier som begår övergrepp mot judar, bestraffade av sina egna.

Snarare är det palestinierna som sysslar med folkmord, eftersom de urskiljningslöst mördar judar bara för att de är judar. I Metro kunde man den 3/5 2004 läsa följande lilla notis:

Två palestinier sköt i går ihjäl fem israeliska bosättare — en gravid kvinna och hennes fyra barn — i deras bil i Gazaremsan. Den militanta rörelsen Islamiska jihad tog på sig skulden för attentatet tillsammans med Fokets motståndskommittéer.

Att den arabiska sidan uppfattar det judiska folket som det stora problemet visas också av att Hitlers Mein Kampf för närvarande är en bestseller i arabvärlden.

De palestinier som dödas av judar, dödas inte för att de är palestinier, utan enbart, enbart, enbart, enbart för att de försöker mörda eller har mördat judar. Det är inte folkmord utan något som varje land på jorden skulle göra. Skulle vi i Sverige ha samma situation, skulle vi garanterat göra precis samma sak som man gör i Israel. Och skulle vi inte göra det, så skulle Sverige gå under som nation (huvudorsaken till att Israel dödar hamasledare etc på palestinskt område, är att den palestinska myndigheten inte lyfter ett finger för att förhindra terrordåd mot Israel).

Dessutom, om nu judarna sysslar med folkmord, varför växer då den palestinska befolkningen lavinartat både i Israel och på Västbanken och Gaza? Ja den växer t o m så snabbt, att den inom några årtionden kommer att vara i majoritet i Israel, något som kanske innebär slutet för Israel som en judisk stat. Detta stöder knappast resonemanget om folkmord. Eller hur? Efter Andra Världskriget hade Euopas judiska befokning minskat från över sex miljoner till en spillra av några hundra tusen. Där kan man tala om folkmord. En befolkning som växer lavinartat kan knappast vara utsatt för folkmord. Endast en israelhatande, intellektuell svensk skulle kunna komma med ett så absurt påstående.

Låt mig avsluta diskussionen om händelserna på Historiska Muséet med en insändare i tidningen Världen idag (23/1 2004), skriven av Birgitta Janai, bosatt i Israel.

Den 16 januari gjorde Israels ambassadör i Sverige, Zvi Mazel, något utöver det vanliga.
(Tolka det positivt eller negativt allt efter förstånd)
Han protesterade fysiskt mot en självmordsbombare som definitivt befann sig vid fel plats vid fel tidpunkt. Någon kallar det konst...
Platsen var Historiska museet i Stockholm.
Kanske tänkte han på Oran Almog, 10 år, när han gjorde detta. Oran betyder ljusbringaren, men han har nu förlorat sina ögons ljus.
Oran satt tillsammans med sin familj och njöt av en god måltid med havsutsikt när nämnda självmordsbombare slog till. Hårt och hänsysnlöst. Hon mördade hans bror Tomer, hans pappa, hans farfar, hans farmor, hans kusin Asaf.
Självmordsbombaren ler, ja Snövit ler.
Oran lever men har förlorat sin syn.
Min mans yngsta barnbarn är klasskamrat med Oran. Bland annat brukade de spela basketboll tillsammans. För några dagar sedan kom han för första gången tillbaka till sin klass, men bara för en kort stund. Satt ett tag i sin gamla bänk. Hade ont. Hans ögon var slutna hela tiden.
Snövit slog till den fjärde oktober förra året. Sedan dess har Oran hunnit besöka en ögonspecialist i Atlanta i USA för att försöka rädda något av synen på ena ögat.
Klasskamraternas föräldrar har hjälpt till ekonomiskt för att göra resan dit möjlig. Kanske kommer han att kunna skilja ljus från mörker med det ögat. Nu har han bara ont.
Och Snövit hon ler.

Vi forsätter med vår granskning av medias behandling av Israel:

Den 30/9 2003 dömde en israelisk domstol tre judiska män till långa fängelsestraff för att de planerat att bomba en palestinsk skola. Det intressanta är att BBC, AFP och de flesta andra nyhetsbyråerna omedelbart kallade dessa judiska män för ett "terroristnätverk". Dvs, i sig är detta inte något anmärkningsvärt. Det som är anmärkningsvärt, är att alla dessa nyhetsbyråer samtidigt konsekvent vägrat att kalla palestinska terrorister för terrorister. Det har skrivits dussintals artiklar för att rättfärdiggöra varför de palestinska terroristerna inte är terrorister.

Den 20/10 2003 utförde IDF fem flygangrepp mot terroristmål i Gaza. Vid en av attackerna hade IDF upptäckt en grupp palestinier som försökte infiltrera Israel genom det stängsel som omger Gaza. Männen flydde åt olika håll. Apache attackhelikoptrar förföljde tre av männen, vilka flydde i en bil, och anföll sedan bilen i flyktinglägret Nusseirat. Media gick helt och hållet på den palestinska versionen av händelsen, enligt vilken två missiler avlossades — den första träffade bilen och den andra sköts med avsikt rakt in i en folkhop och orsakade en massaker på civila. Reuters skrev t ex: "'En missil sköts från en attackhelikopter och träffade en bil och en annan gick rakt in i en folkmassa, och gav upphov till arga protester och rop på hämnd' sade vittnen. 'Det är en massaker. De slaktade civila utan pardon', sade ett protesterande ögonvittne."

På grund av detta publicerade IDF en videofilm från angreppet. Jerusalem Post kommenterade filmen på följande sätt; "Bilden visar huvudgatan i lägret med två bilar som kör med ett visst avstånd sinsemellan. Helikoptern övervakar terroristernas bil, som är den andra bilen på filmen och filmen visar hur den första Hellfireroboten träffar bilen direkt. Föraren tappar kontrollen, kraschar in i ett träd och bilen försvinner bakom en byggnad men syns sedan igen när den rullar bakåt efter att ha kolliderat med byggnaden. Det finns inga människor på gatan och inga andra bilar när bilen stoppas. En ambulans ses passera det skadade fordonet men fortsätter förbi. Först efter att ambulansen är en bit bort avlossas robot nummer två, som träffar bilen och man ser klart tre kroppar på marken. Under två och en halv minut efter attacken visar kameran värmebilden av en eller två personer i området, men ingen nära där bilen träffades."

Under den islamska fastemånaden Ramadan 2002 sändes på Hizbollahs satellitkanal Al-Manar en serie om 30 program med titeln Al-Shatat ("Diaspora"). Programmet var producerat med bl a medel från Syrien. I den syriska tidningen Syria Times beskrevs serien som "en syrisk tv-serie som redogjorde för sionismens kriminella historia". Serien var groteskt antisemitisk. Den tjugonde avsnittet handlade om hur judarna mördar en kristen pojke för att få blod till sitt osyrade påskbröd. Låt mig ge ett exempel på hur dialogen gick:

En Rabbin (judisk präst): "Nå, vi har ett uppdrag från ledarskapet och det måste utföras snabbt"
Ung judisk man: "Vad är det för uppdrag?"
En Rabbin: "Hör upp. Vi måste ha blodet av ett kristet barn innan påsken för våra matzos (det osyrade brödet)."
En Rabbin: "Tänk inte för mycket.... Josef, Helens son, din granne."
Ung judisk man: "Josef? Varför just Josef?"
Rabbinen: "Jag förklarar senare. Gör det först."

(här hittar läsaren en RealAudio film som visar utdrag ur serien)

Det måste rimligen finnas svenska journalister som känner till denna serie. Ändå rapporteras inte detta i svenska media. Varför? Det är ju så groteskt att man nästan baxnar. Vi tycks vara på väg tillbaka till medeltidens judepogromer.

Det mest deprimerande är de palestinska barnen. De har utsatts för hjärntvätt ända sedan de föddes och är hundraprocentigt säkra på att allt ont i världen är judarnas fel. En del av hjärntvätten har bekostats av svenska skattebetalare, genom de av Sverige betalda läromedlen i den palestinska motsvarigheten till skola. I dessa läromedel saknas Israel på alla kartor, och barnen får lära sig att enda meningen med deras liv är att mörda så många judar som möjligt.

Itmar Marcus på Palestine Media Watch har skrivit följande tänkvärda artikel om de palestinska barnen:

Fråga barnen — Itmar Marcus 2004-01-18

Om du vill veta vad som verkligen är kärnan i den palestinska konflikten med Israel, så fråga inte politiker eller diplomater. Gå till de nya experterna: De palestinska barnen. Olikt alla andra barn i världen har de lyssnat mycket noga på vad deras ledare och lärare har lärt dem och de är redo att praktisera vad de har lärt sig.

Barn som intervjuas på Palestinsk TV hävdar klart och utan reservationer att Israel inte har någon rätt att existera. Deras mål, för vilka de är villiga att offra sina liv, är Israels utplåning och att alla israeler drivs ut. "De (judarna) kom för att ta Palestina, som är Tel-Aviv, Jaffa, Haifa, Akko, Ramalla. Alla dessa städer tillhör Palestina", sa en ung man i sändningen och för att han var så övertygad om att Israel inte hade någon rätt att existera, tillade han, "Vi hoppas, hoppas, hoppas och jag understryker detta att de arabiska länderna och främmande länder, alla världens länder kommer att bistå palestinierna och kommer att driva ut israelerna. Vi måste driva ut alla israeler ur Palestina. Därför att Israel - det finns ingenting som kallas för 'Israel' i världen - Israelerna kom från Holland, Amerika och Iran." Barnen lovar att fortsätta kämpa, generation efter generation "tills de befriat Palestina" Till yttermera visso har de hjärntvättats till att inte frukta döden, de tror på Shahada - Att dö för Allah. "Även om alla de palestinska barnen, kvinnorna och männen dör kommer de aldrig att ge sig!"

Inget av detta är förvånande för den som har lagt märke till vad som sker i de palestinska skolorna och dess skol-TV. Israel är raderat från PA-kartorna, skolböckerna och historikerna förnekar Israels historia och rätt att existera och lärarna på alla nivåer lär ut att Israel är en främmande kolonial inplantering. Följande citat bevisar att det är så. "Palestina fick möta (faced) den brittiska ockupationen efter det första världskriget 1917 och den israeliska ockupationen 1948." [National Education, årskurs sex, sidan 16] Barnen får lära sig att hela Israel är en del av "Palestina". Till exempel: "Bland de berömda klipporna i södra Palestina ligger Beershebas och Negevs klippor."

Den palestinske premiärministern Ahmad Qurei finns på listan över dem som förkastar Israel som en judisk stat. "President Bush sa att Israel är en judisk stat vilket oroar oss. Detta borde han inte ha sagt." Citat från Al-Nahar-Lebanese och Al-Hayat Al-Jadida, den 15 juni 2003. I förra veckan upprepade den historiska skol-TVns värd, Dr Isam Sisalem, vad han sagt vid ett stort antal TV-sändningar att judarna "... inte har någon historia eller anknytning till detta land" och att det är ingenting annat än en "cancersvulst" om är inplanterad av Storbritannien för att kontrollera Mellersta Östern.

I konsekvens med detta ser vi barnen på Palestinsk TV säga att de vill förstöra Israel, de vill befria "Tel-Aviv, Haifa, Akko och Ramla" och de vill driva ut judarna. Vi ser barn som helt följdriktigt stöter upp och idisslar de tankar och uppfattningar som inpräntats och åter inpräntats utöver hela det palestinska samhället. Åratal av antiisraelisk indoktrinering har varit alarmerande effektiv. Genom att lära den palestinska ungdomen att judar inte har någon anknytning till Israel, att Israel inte har någon rätt att existera och att det övergripande målet hos nästa generation - även till priset av deras egna liv - borde vara att eliminera Israel.

Om det någonsin funnits ett skrämmande exempel på kraften i falsk övertygelse så är detta helt säkert ett sådant. Hundratusentals palestinska barn har blivit lärda att "tro" med hela sitt hjärta att Israel inte har någon rätt att existera och därför borde förstöras. Emellertid gör styrkan i denna övertygelse INTE det de tror på en SANNING. Huvudingrediensen i konflikten är Israels rätt att existera - inte frågan om gränser, territorier eller flyktingar. Fredsförhandlingar som inte vänder sig till det palestinska utbildningssystemet och dess indoktrinering kommer att vara en kortvarig pappersöverenskommelse, dömd att misslyckas.

Palestinska barn har redan räknat ut detta. Kanske borde resten av oss stanna kvar efter skolan.

Källa: The Carmel Alert January 16th, 2004, översättning Lennart Einald

(här kan läsaren ladda ned en skrämmande sammanfattning av hur de palestinska barnen utnyttjas och hjärntvättas utan att detta ifrågasätts av västvärldens politiker, intellektuella och journalister — på engelska och i pdf-format)

I en annan insändare i Världen idag (23/8 2004) berättar Birgitta Janai om hur en del palestinska barn tillbringar sitt sommarlov:

I Gaza blev under sommarens läxfrihet 10-12-åringar inbjudna till en kurs i hur man dödar judar. Så många som möjligt på kortast möjliga tid.
På bilderna ser man stora barnaögon titta fram bakom påhängda automatvapen i jumboformat.

Efter diverse kravlande under taggtråd och hoppande genom ringar av eld så kommer höjdpunkten. Man ska kidnappa en soldat ur hans bil och sen döda honom. Ingen brist på realism här. Barnen genomför stolta sitt uppdrag och får sen ett diplom som visar att dom är kvalificerade för sitt uppdrag. Åskådarna jublar och föräldrarna är rörda till tårar.

Visst låter det positivt?! Nog skulle väl du som läser detta önska att alla barn fick tillbringa sitt sommarlov på ett så underbart sätt?! Inte?! Men varför reagerar du inte då? Och varför reagerar inte svenska journalister? Varför är inte massmedia fulla av reportage om hur palestinierna utbildar sina barn till mördarmaskiner?!

Det ser mörkt ut för Mellanöstern. Och arabvärlden. I Aftonbladet 26/1 2004 skrev krönikören Gunnar Fredriksson:

Analfabetismen är högst i arabvärlden. Antalet publicerade böcker är bara 1,1 procent av världens produktion; en sjättedel av dem är religiösa. Grekland med 11 miljoner invånare översätter fem gånger fler böcker per år än hela arabvärlden med 284 miljoner.

Det finns praktiskt taget ingen vetenskaplig verksamhet, religionen förstärks i stället för kritiskt tänkande, censuren är hård.

Flertalet arabstater styrs av despoter som ogillar mänskliga rättigheter. Kvinnans rättigheter, en kärnfråga när man bedömer utveckling, är erbarmlig och 65 procent av kvinnorna är analfabeter.

Detta är inte illvillig propagande från Israel och USA. Det är fakta i en rapport från FN-organisationen UNDP, som intellektuella i arabvärlden självkritiskt försöker dra fram i ljuset. De klagar på att den religiösa högern inom islam har så stor makt. De kan till och med säga att Palestinafrågan blivit en förevändning för arabregimer att inte göra något. Mycket av eländet, menar de, är självförvållat.

Om media, politiker etc verkligen vore palestiniernas vänner, skulle de stå upp för sanningen. Det kan aldrig bli någon som helst fred så länge som situationen fortsätter att vara som den är. Och med tanke på de palestinska barnen kan man misstänka att det kommer att bli ännu värre än vad det har varit. Vad kommer Israel att göra när hundratusentals palestinska ungdomar kommer springande med sitt självmordsbombarbälte? Då kanske vi tyvärr kommer att få något som liknar ett folkmord. Men ett folkmord där skulden får läggas på islams präster och Västvärldens aningslösa politiker och intellektuella. Den största tjänst "palestiniernas vänner" kunde göra de människor de säger sig värna om, vore att sätta press på dem, för att få dem att inta en mer realistisk hållning. Man skulle t ex kunna börja med att säga, att allt stöd till palestinierna, både ekonomiskt och propagandamässigt kommer att upphöra till dess att palestinierna ändrar sitt fördrag och erkänner Israels rätt att existera och att Israel existerar. Sedan kunde man sätta liknande press för att få dem att ändra sina läroböcker, sluta visa TV-program som demoniserar judar etc, etc. Då skulle det kanske till slut kunna bli verklig fred. Och de som har mest att tjäna på detta vore palestinierna. Det tycks som om Arafat hatar judarna oändligt mycket mer än han älskar sitt eget folk, vilket visas av att han är beredd att låta sitt folk lida hur mycket som helst, för att släcka sin egen blodtörst. Västerländska medias, politikers och intellektuellas kritik av Israel och förståelse för den palestinska saken kanske antyder att dessa personer lider av Arafats syndrom. Deras hat mot judar verkar vara oändligt mycket starkare än deras kärlek till palestinierna. Västerländska intellektuella har i själva verket inget alls till övers för palestinierna. Denna olyckliga folkgrupp är bara ett medel för att rättfärdiga det eviga judehatet.

Följande skrevs för 35 år sedan av Eric Hoffer, en icke-judisk, amerikansk socialfilosof. Han föddes 1902 och dog 1983. Han skrev nio böcker och tilldelades "the Presidential Medal of Freedom". Artikeln publicerades 26/5 1968 i Los Angeles Times.

Israels speciella ställning.

Judarna är ett speciellt folk: det som är tillåtet för andra nationer är förbjudet för judarna. Andra nationer driver ut tusentals, ja t o m miljontals människor och det finns inget flyktingproblem. Ryssland gjorde det, Polen och Tjeckoslovakien gjorde det, Turkiet kastade ut en miljon greker och Algeriet en miljon fransmän. Indonesien slängde ut Gud vet hur många kineser — och inget säger ett ord om flyktingar [och arabvärlden slängde ut ca 700 000 judar 1948 — Kristers kommentar].

Men när det gäller Israel har de förflyttade araberna [varav den allra största delen av egen vilja valt att lämna Israel] blivit eviga flyktingar. Alla insisterar på att Israel måste ta emot varenda en av dem.

Arnold Toynbee kallar det arabiska flyktingproblemet för ett illdåd värre än något som nazisterna begick. Andra nationer som segrar på slagfältet dikterar fredsvillkoren. Men när Israel segrar måste landet tigga om fred. Alla förväntar sig att judarna är de enda sanna "kristna" här i världen.

Andra nationer som besegras överlever och återhämtar sig, men skulle Israel besegras så skulle landet förintas. Hade Nasser triumferat under sexdagarskriget för ett år sedan, skulle han raderat ut Israel från kartan och ingen skulle lyft ett finger för att rädda judarna. Ingen nation har något åtagande gentemot judarna som är värt ens papperet som det är skrivet på.

I hela världen hörs rytanden av vrede när människor dör i Vietnam eller när två svarta avrättas i Rhodesia. Men när Hitler slaktade judarna fanns ingen som protesterade. Svenskarna, som är beredda att bryta de diplomatiska förbindelserna med USA på grund av vad vi gör i Vietnam, lät inte höra ens ett pip när Hitler slaktade judarna. De sände järnmalm av högsta kvalitet till Hitler och kullager och betjänade hans trupptransporttåg till Norge.

Judarna är ensamma i världen. Om Israel överlever, är det enbart på grund av judiska ansträngningar och judiska resurser. Ändå är Israel i detta ögonblick vår enda pålitliga och villkorslösa allierade. Vi kan lite mer på Israel än Israel kan lita på oss. Och man behöver bara tänka på vad som skulle hänt förra sommaren om araberna och deras ryska understödjare hade vunnit kriget för att inse hur viktigt Israels överlevande är för USA och västvärlden i allmänhet.

Jag har en föraning som inte vill lämna mig: så som det går med Israel så kommer det att gå med oss alla. Om Israel går under, kommer förintelsen över oss.

 


Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard