Figuren illustrerar den klassiska förklaringen till lyftkraften hos en vinge.

Ett propellerblad (och en helikopterrotor) fungerar grundläggande som en vinge, något som redan bröderna Wright insåg. Skillnaden är att propellern (rotorn) roterar i förhållande flygplanet. Den som tvivlar på att vingar skyfflar luft nedåt rekommenderas att ställa sig bakom ett startande propellerflygplan eller under en startande helikopter. Glöm inte att hålla i hatten ordentligt!

Tre olika vingprofiler.

Det är ganska fascinerande att myten om Bernoullis lag som förklaring till att flygplan flyger, levt kvar så länge. Tittar man på den laminära vingprofilen så ser man ju direkt att Bernoullis lag omöjligen kan vara förklaringen till lyftkraften hos en vinge (i varje fall inte hela förklaringen). Det är ganska intressant att se hur i stort sett alla (inklusive jag själv) svalt detta, utan att egentligen reflektera. Man tycker att massor av skolelever skulle kommit på motsägelsen mellan att flygplan kan flyga upp och ned och att det är undertrycket på vingens buktade översida som suger upp planet. Det tycks som att vi människor sväljer det mesta vi hör utan att tänka, speciellt om det vi hör kommer från en "auktoritativ källa". Nu menar jag inte att det är fel att lyssna till auktoriteter. Sjävklart har en lekman oerhört mycket att lära av en professor i fysik, när det gäller fysik. Men när det gäller vingens lyftkraft kan man tycka att resonemanget är så uppenbart fel, att många direkt borde insett att det är fel.

Jag har arbetat som fysiklärare i många år och det finns ett bra exempel på ungefär samma fenomen där. Alla elever vet att lika laddningar (plus och plus respektive minus och minus) repellerar varandra och att olika laddningar (plus och minus) attraherer varandra. När man går igenom atomen börjar man med väteatomen, som har en positiv kärna (bestående av en enda positivt laddad proton), kring vilken en negativt laddad elektron kretsar. Elektronen hålls kvar i sin bana på grund av att den positiva kärnan attraherar den negativa elektronen. Så långt är allt gott och väl. Efter att man beskrivit väteatomen, som ju är den enklaste av alla atomer, går man vidare till heliumatomen, vilken innehåller två neutroner (neutrala) och två protoner i kärnan, samt två elektroner som kretsar kring kärnan. Och nu kommer det intressanta. Jag har aldrig någonsin varit med om att en elev räckt upp handen och sagt ungefär så här, "Men magistern, varför hålls de två neutronerna kvar i kärnen, de attrahteras ju inte av protonerna? Och varför far inte protonerna isär, de har ju samma laddning och borde repellera varandra? Jag förstår inte hur heliumkärnan kan hålla ihop!" Trots att man vet att två protoner stöter bort varandra, sväljer man okritiskt den modell av heliumatomen som presenteras. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att tonåringar gärna vill ifrågasätta och vara kritiska. För den intresserade läsaren kan jag nämna att förklaringen är att det finns en ytterligare kraft som verkar mellan kärnpartiklarna (proton och neutron), nämligen den s k starka kraften. Denna, som bara verkar på mycket nära håll (ca en protondiameter), är attraherande och är ca hundra gånger starkare än den elektiska repulsionen mellan protonerna och det är den som håller ihop kärnan (den verkar även på neutronerna). Den starka kraftens enorma styrka är förklaringen till varför man får ut så mycket mer energi ur kärnreaktioner än vad man får av kemisk processer (där den elektriska kraften är den verksamma).

Det tycks som om människor har förmågan att svälja teorier, som man egentligen borde inse inte kan stämma (som de som nämnts ovan), om dessa teorier presenteras av en tillräckligt stor auktoritet.