"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2009 02 13 18:07

Den fria viljan

Inledning

En ytterst viktig fråga ur mänsklig synvinkel är huruvida det existerar någon verklig fri vilja. Är människan kanske bara en "biologisk dator", kontrollerad och styrd av obevekliga naturlagar plus eventuella slumpprocesser? I så fall kan hon t ex knappast göras moraliskt ansvarig för sina handlingar. I ett absolut lagbundet och slutet universum kan ingen fri vilja existera, eftersom verkan (t ex våra handlingar) i detta fall är entydigt bestämd av orsaken. Samtidigt kräver emellertid de ytterst komplexa kemiska och fysikaliska processer, vilka ligger till grund för livet, just ett sådant strikt lagbundet universum som verkar omöjliggöra existensen av fri vilja. I föreliggande artikel försöker jag visa att kvantmekaniken ger oss en möjlig utväg ur detta till synes olösliga dilemma.

 

Kvantmekanik för fotgängare

I detta avsnitt ges en översikt av några olika vetenskapliga föreställningar om den fysiska verkligheten. Läsaren erinras om att vetenskapliga teorier egentligen inte handlar om verkligheten som sådan, utan om vår kunskap om denna (En sammanfattande översikt av vetenskapens natur ges i nästa avsnitt. Klicka här om du vill gå till detta avsnitt redan nu!). Vetenskapens uppgift är att ställa upp modeller för verkligheten. När vi säger att en vetenskaplig teori eller modell är sann, menar vi att den är konsistent (motsägelsefri) samt att den korresponderar (stämmer överens) med verkligheten. De flesta forskare och vetenskapsfilosofer anser därför att verklighetens innersta natur (varandet) ligger utanför vetenskapens kompetensområde.

Inom den klassiska fysiken kan man med godtycklig precision förutsäga ett systems framtid under förutsättning att man i ett visst ögonblick tillräckligt noggrant känner hastighet och läge för den eller de partiklar som ingår i systemet samt de eventuella krafter som verkar i och på systemet. Ett klassiskt system är därför kausalt bestämt[1] av sina tidigare tillstånd, dvs systemet är bestämt genom orsak- och verkan. Ett universum som är uppbyggt på detta sätt är ett universum av lagbundenhet och ordning, vilket är en förutsättning för att någonting så komplicerat som en levande organism skall kunna existera.

Då man under nittonhundratalets första två decennier började studera atomära system mer detaljerat, kom man ganska snart underfund med att sådana system skiljer sig från klassiska system i flera viktiga avseenden.

För det första upptäckte man att mätstorheterna i allmänhet inte kunde anta vilka godtyckliga värden som helst. Exempelvis så kan energin (E) hos en elektron, som rör sig i en bana runt en atomkärna endast anta vissa diskreta[2] värden, som vi kan kalla E1, E2, E3, E4 etc (se figur ovan). De olika energierna antas här vara ordnade så att E1<E2<E3<..., dvs E1 betecknar den lägsta möjliga energin, E2 den näst lägsta etc. För en väteatom är t ex E = -13,607/n2 eV (elektronvolt)[3], med n = 1,2,3...   Det gäller således att E1 = -13,6/1 = -13,6 eV, E2 = -13,6/4 = -3,4 eV, E3 = -13,6/9 = -1,5 eV etc. Mellan två sådana möjliga och intill varandra liggande energier existerar inte några mellanliggande värden. Man säger att energin är kvantiserad. Det visar sig att de flesta atomära mätstorheter är kvantiserade. Den moderna och allmänt accepterade teorin som beskriver atomära systems och partiklars egenskaper har därför fått namnet kvantmekanik eller, vilket ibland används och som egentligen kanske är mer korrekt, kvantummekanik (jfr engelskans quantum mechanics).

För det andra visade det sig vara omöjligt att samtidigt exakt mäta både hastighet och läge för atomära system och partiklar. Och det är inte bara fråga om vår oförmåga just nu, på grund av ofullkomlig teknik, att samtidigt ha exakt kunskap om en atomär partikels läge och hastighet, vilket ibland gymnasiets läroböcker ger sken av, utan det handlar också om dessa partiklars egenskaper. Enligt kvantmekaniken har en atomär partikel helt enkelt inte egenskaperna hastighet och läge samtidigt. Det är alltså inte enbart fråga om ofullkomliga mätinstrument och mätmöjligheter, utan i hög grad också om en fundamental egenskap hos verkligheten. Atomära system kan därför inte beskrivas på samma enkla sätt som klassiska system, där man genom att ange hastighet och läge har fullständig kunskap om systemet. Man har funnit att en atomär partikel eller ett system av sådana partiklar i stället måste representeras av en s k vågfunktion,vilken brukar betecknas med den grekiska bokstaven (psi). Vågfunktionen [4] innehåller all tillgänglig information om den atomära partikel — eller system av partiklar — som man studerar. Ibland betraktas helt enkelt som en "katalog" över de möjliga mätresultat som kan erhållas vid mätning på systemet. Det visar sig att vågfunktionens tidsutveckling visserligen är förutsägbar, eller som man också säger deterministisk, men detta gäller inte för systemets olika observerbara, fysikaliska storheter — t ex hastighet, energi eller läge. Utifrån kan man med hjälp av kvantmekanikens ekvationer i allmänhet endast beräkna sannolikheten för de olika observerbara storheternas mätvärden. [5] Till skillnad från det klassiska fallet är vi därför oftast begränsade till att endast kunna förutsäga sannolikheter. Vi kan således normalt inte förutsäga vilken hastighet eller energi en atomär partikel verkligen kommer att ha, utan endast sannolikheterna för dess olika, möjliga hastigheter, energier etc.[6]

Antag att de möjliga energierna för en viss elektron är E1, E2, E3,... med E1< E2< E3<... En beräkning för en viss elektron ger då kanske vid handen att sannolikheten är 0,22 — dvs 22 procent — att elektronens energi är E1, 0,15 att den är E2, 0,09 att den är E3 etc.[7] Vi kan med hjälp av dessa sannolikheter beräkna den mest sannolika energin, medelvärdet av energin m m, men vi kan aldrig utifrån vågfunktionen avgöra vilken energi elektronen verkligen har. För detta krävs att vi utför en mätning.

I och med att vi nu kan beräkna sannolikheten för varje möjligt energivärde, kan vi också förutsäga energins förväntningsvärde (medelvärde). Detta är normalt inte lika med den energi som man får vid en enstaka mätning. Om vi däremot mäter elektronens energi hos ett stort antal identiskt lika preparerade system — som alltså beskrivs av en och samma vågfunktion — kommer de enskilda mätningarna visserligen att ge olika resultat, men medelvärdet av dessa mätningar kommer att vara lika med det ovan beräknade förväntningsvärdet. Vi kan alltså i allmänhet inte förutsäga utfallet av en enskild mätning, utan endast medelvärdet av ett stort antal mätningar på identiska system.

Ett enkelt exempel på detta ges av instabila atomers och elementarpartiklars sönderfall. Så sönderfaller t ex ca 64 % av alla positiva kaoner eller K-mesoner till en myon plus en neutrino, 21 % till två pi-mesoner, 6 % till tre pi-mesoner etc. Man brukar tala om olika sönderfallskanaler. Det finns ingen möjlighet att förutsäga i vilken kanal en enskild kaon kommer att sönderfalla. Kvantmekaniken tillåter inga sådana förutsägelser. Observerar vi däremot 100 000 kaoner, kan vi med stor säkerhet förutsäga att ca 64 000 (64 %) av dessa kommer att sönderfalla i en myon plus en neutrino, ca 21 000 till två pi-mesoner etc.

Vågfunktionen kan ses som en kvantitativ formulering av det gamla grekiska begreppet dynamis. Detta begrepp spelade en betydelsefull roll i Aristoteles filosofi och kan fritt tolkas som "möjlighet" eller "potential". Möjligheten eller potentialen för att en händelse skall äga rum — t ex att vi skall få ett visst mätresultat — innebär enligt Heisenberg en slags verklighet, halvvägs mellan materiens och den fysiska verklighetens massiva realitet och idéernas intellektuella realitet. I och med kvantmekaniken får detta begrepp ny aktualitet och formuleras där kvantitativt med hjälp av sannolikhetslärans matematiska lagar.

 Ett atomärt system är således inte entydigt bestämt utifrån sitt utgångstillstånd. En given orsak ger upphov till många olika möjligheter. Det går inte att förutsäga vilken av dessa som kommer att realiseras. Det enda vi kan förutsäga är sannolikheterna för de olika möjligheterna. När det gäller ett enskilt fall säger dessa sannolikheter oss ingenting. Det enda vi i detta fall vet är att systemet kommer att "välja" något av de fysikaliskt möjliga tillstånden, men vi vet inte vilket. Lösningen på problemet med fri vilja och handlingsfrihet kan därför formuleras på följande sätt:

De biologiska processerna försiggår i en tids- och rumsskala som beskrivs inom den klassiska fysikens ram. För att man skall kunna tala om biologi måste man nämligen betrakta processer och objekt som karakteriseras av tidsintervall på sekunder, minuter, timmar eller t o m år och storlekar på kanske 10-5 m (diametern av en cell) eller mer, vilket ligger inom den klassiska fysikens område. På den biologiska nivån har vi således den determinism och lagbundenhet som behövs för att livsprocesserna skall kunna försiggå med tillräcklig stabilitet. På den atomära nivån, där vi betraktar processer som sker under tidsintervall av 10-8 s eller mindre och objekt vars storlek kan mätas i 10-10 m (diametern av en väteatom) eller mindre, finns däremot inte längre den klassiska fysikens absoluta determinism.

Det finns således en öppenhet för den fria viljan att operera på den atomära nivån samtidigt som lagbundenheten på den biologiska nivån är tillräckligt stor för att garantera livsprocessernas stabilitet.Vi skall nu betrakta tre olika "möjliga" modeller för den fria viljan. De två första modellerna utgår båda från en ateistisk och materialistisk världsbild. Den syn på fria viljan som idag förs fram i massmedia, skolans läroböcker etc bygger i allmänhet på någon av dessa två modeller.

 

Ett deterministiskt universum utan frihet

När naturvetenskapen under 1700- och 1800-talen snabbt utvecklades, kom universum att uppfattas som alltmer lagbundet och deterministiskt. Som en följd av detta materialistiska synsätt började man så småningom betrakta universum som ett slutet system, vilket innebar att allt ansågs kunna beskrivas med hjälp av begreppen rum, tid, materia och energi. Det kunde därför inte finnas någonting utanför det materiella universum — något "övernaturligt", dvs icke begränsat av rum och tid — som kunde ingripa och åsidosätta de obevekliga lagar som tänktes styra och kontrollera alla processer. Allt, och då menade man allt, var därför styrt av och kunde förklaras utifrån naturens inomvärldsliga lagar. Matematikern Laplace ansåg t ex att om man i ett visst ögonblick kände läge och hastighet för varje partikel i universum, så skulle man i princip kunna beräkna allt som kommer att ske och allt som någonsin har skett, in i minsta detalj. Att en viss person någonstans i Indien just nu tappar ett litet mjäll, som väger så och så många milligram och har den och den formen och kommer att träffa marken med en viss hastighet, är deterministiskt bestämt utifrån universums tillstånd för 5000 år sedan. Att ingen mänsklig varelse i praktiken kan genomföra de beräkningar som krävs för att göra en sådan förutsägelse, spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Det som är förutbestämt är förutbestämt. Okunskap om universums framtid innebär inte nödvändigtvis frihet i våra handlingar.


Utifrån orsaken (0) finns endast en möjlig verkan (1).

Det vi i vardagslag kallar slump, t ex utfallet av ett tärningskast, är enligt detta sätt att se, bestämt utifrån initialvillkoren (utgångsläget). Att vi använder ordet slump innebär ingenting annat än att utfallet, från vårt perspektiv sett, är ovisst på grund av att vi saknar fullständig kunskap om förutsättningarna. De lagar som styr tärningen är under alla förhållanden hundraprocentigt deterministiska, och i samma ögonblick som tärningen lämnar handen är det redan bestämt vad utfallet kommer att bli. Eftersom universum är slutet, måste individen som utför kastet också räknas in i det slutna systemet, och utfallet är därför bestämt till och med innan denne överhuvudtaget har tagit tärningen i sin hand. Denna typ av slump är ingen äkta slump, och brukar ofta karakteriseras som "okunskap om detaljerna".

Ingen egentlig fri vilja kan existera i ett fullständigt deterministiskt universum, eftersom varje händelse där är helt bestämd av tidigare händelser. I ett sådant universum finns inga alternativ att välja mellan, och vad en människa "väljer" är i själva verket redan bestämt utifrån förutsättningarna. Orsaken till att människan ändå kan tänkas uppleva en viss frihet att fatta beslut beror, precis som vid tärningskastet, på att man saknar kunskap om de detaljer som ligger bakom de olika skeendena, och därför inte har möjlighet att förutsäga vad som kommer att ske. Denna typ av "fri vilja", som bara är en illusion av fri vilja, illustreras av figur A ovan.

 

En slumpstyrd fri vilja

På det atomära planet kan man normalt inte med säkerhet förutsäga utgången av en enskild mätning. Det enda man kan förutsäga är sannolikheten att få ett visst mätresultat och därmed också medelvärdet av ett stort antal mätningar. Det verkar som om slump och sannolikhet är intimt kopplade till atomernas beteende. Ett exempel på detta är radioaktivt sönderfall. Vi vet t ex att den radioaktiva isotopen kol-14 har en halveringstid på ungefär 5600 år, vilket innebär att hälften av atomerna i ett preparat bestående av många sådana atomer sönderfaller under denna period. Vi kan dock inte förutsäga vilka atomer som kommer att sönderfalla inom ett visst tidsintervall. Utifrån kvantmekanikens lagar finns inga möjligheter att avgöra enskilda atomers framtid. Betraktar vi en viss kol-14-atom, kan den lika gärna sönderfalla inom nästa mikrosekund som om 5 miljoner år.[8]

Kan det nu vara så att de kvantmekaniska processerna är exempel på äkta slump, eller är det precis som vid tärningskastet fråga om "okunskap om detaljerna"? Finns det kanske dolda, deterministiska skeenden i atomernas inre? Skeenden som vi ännu inte har lyckats observera eller som kanske t o m är omöjliga att observera. Dessa frågor har sysselsatt många olika forskare alltsedan kvantmekanikens barndom på 1930-talet. I sammanhanget har man ofta använt terminologin dolda variabler. Än idag finns det framstående forskare, en av dem är David Bohm, som hävdar att de atomära processerna till sin innersta natur är deterministiska. Genom teoretiska undersökningar och listiga experiment har man dock lyckats visa att vissa typer av dolda variabler inte kan förekomma. Problemet när man försöker bevisa att någonting inte kan existera, är emellertid att dessa bevis alltid bygger på en teoretisk modell. Är denna modell felaktig, faller hela beviset. De försök som hittills gjorts för att motbevisa existensen av dolda variabler utgår alla från antagandet att kvantmekaniken ger en korrekt beskrivning av verkligheten. Något absolut svar på frågan om dolda variablers existens har vi därför inte. Det enda vi egentligen kan säga, är att kvantmekaniken ger en så övertygande beskrivning av de atomära fenomenen, att man har svårt att tänka sig att denna modell skulle kunna vara behäftad med allvarligare fel. De flesta fysiker tror därför inte längre på existensen av dolda variabler, utan menar att de slumpprocesser som förekommer i mikrokosmos är exempel på verklig, äkta slump.

Om detta är sant, är inte universum deterministiskt på den atomära nivån. Den som nu är materialist men ändå tror att det existerar någon form av "fri vilja", tänker sig ofta denna som orsakad av små slumpstyrda kvantsprång i hjärnan, vilka via neuroner etc åstadkommer makroskopiska konsekvenser[9], dvs olika typer av handlingar. Dessa handlingar är inte bara praktiskt utan även teoretiskt omöjliga att förutsäga. Här saknas, till skillnad mot den förra modellen för fri vilja, en deterministisk koppling mellan orsak och verkan. Det finns naturligtvis en gräns för vilka handlingar slumpen kan åstadkomma, men den kvantmekaniska osäkerheten förser oss normalt med ett stort antal alternativ att "välja" eller kanske snarare "lotta" mellan.

Som tidigare konstaterats kan vågfunktionen betraktas som en "katalog" över de olika möjliga utfallen av en "mätning" eller observation[10]. Varje sådant utfall innebär en mer eller mindre sannolik, fysikalisk situation, och sannolikheten för de olika utfallen går rent principiellt att beräkna. Enligt ovanstående modell är därför en persons benägenhet till olika handlingar i viss mån förutbestämd, även om det är omöjligt att förutsäga vilket alternativ denne kommer att välja i det enskilda fallet.

Den kvantmekaniska osäkerheten ger således, till skillnad från den klassiska fysikens deterministiska världsbild, möjlighet för flera olika utfall (verkningar) utifrån en viss given orsak. Detta ger en öppenhet i de processer som sker i universum och ett spelrum för slumpen.

I figur B nedan illustreras detta. Utifrån en viss situation 0 (orsak) finns nu många fysikaliskt möjliga alternativ (1,2,3,...). Inte heller i detta fall är det dock fråga om något egentligt val, eftersom slumpen i form av små kvantsprång i hjärnvävnaden avgör vad som "väljs".


Utifrån orsaken (0) finns här flera fysikaliskt möjliga verkningar (1,2,3,...)

Man kan likna det hela vid en person som använder en tärning för att "fatta olika beslut". Själva beslutet att låta tärningen bestämma kan visserligen vara ett exempel på sann, fri vilja, medan de val som sedan görs utifrån utfallen av tärningskasten definitivt inte kan klassas som fri vilja i någon egentlig mening.

 

Ett öppet universum

Vi skall nu betrakta en tredje modell, där man inte längre förutsätter att universum är slutet. "Utanför" rum och tid tänker man sig enligt denna modell att en icke-materiell eller andlig dimension existerar. Många människor av idag har oerhört svårt att acceptera existensen av någonting icke-materiellt, eftersom man medvetet eller omedvetet utgår från antagandet att det som inte kan förklaras utifrån vetenskapens inomvärldsliga lagar, inte heller kan existera. Efter att ha gjort detta antagande säger man sedan självsäkert, "Eftersom andliga fenomen ligger utanför vetenskapens kompetensområde, kan de inte existera". Detta är naturligtvis ingenting annat än ett cirkelresonemang, som utgår från och bygger på det man menar sig bevisa. Precis som att Newtons mekanik bara beskriver en begränsad del av vår fysikaliska erfarenhet, nämligen objekt vars massor mäts i gram eller ton och vars hastigheter är mycket mindre än ljushastigheten, verkar det ganska rimligt att anta att även den vetenskapliga metoden som sådan har sina begränsningar, och att det kan finnas företeelser som överhuvudtaget inte låter sig beskrivas eller behandlas vetenskapligt, men som trots detta har en objektiv och av oss oberoende existens.

Den fria viljan i den andliga dimensionen väljer mellan de alternativ som kvantmekanikens lagar erbjuder. Alternativ som är fysikaliskt otillåtna kan inte väljas.

Den bibliska synen på människan är att vi inte bara består av en kropp utan att vi också har en själ och/eller en ande. Själ och ande är båda andliga fenomen och kan därför inte förklaras utifrån materiella processer, styrda av naturlagar. Den andliga dimensionen måste naturligtvis på något sätt kunna kommunicera med den fysiska verkligheten. Det ligger nära till hands att anta att denna kommunikation äger rum i hjärnan, ett synsätt som f ö ligger mycket nära de idéer som förts fram av nobelpristagaren och hjärnforskaren Sir John Eccles i bl a boken The Self and Its Brain utgiven på Springer-Verlag, New York, 1977. Eccles menar sig till och med kunna identifiera de centra i hjärnan där denna kommunikation äger rum.

Modellen illustreras ovan i figur C. Den fria viljan, som utifrån den andliga dimensionen verkar på de kemiska hjärnprocesserna, gör att den fysiska personen handlar i enlighet med något av de fysikaliskt möjliga alternativ som den kvantmekaniska osäkerheten erbjuder. Vad personen väljer, är här varken en deterministisk följd av förutsättningarna eller slumpstyrt. Oberoende av vilket alternativ som väljs, kommer denna frihet att välja inte att strida mot de "deterministiska", fysikaliska lagar som gäller för makroskopiska föremål. Om det som i den klassiska fysiken bara funnes ett alternativ, skulle den fria viljan inte ha något att välja mellan. Det skulle då bli ungefär som valsystemet i det forna Sovjetunionen, där man fick "välja" vilket parti man ville, så länge man röstade på kommunistpartiet.

Det är viktigt att i sammanhanget skilja mellan viljans frihetoch handlingsfrihet.Existensen av en andlig dimension ger en frihet att viljemässigt välja mellan olika alternativ, medan den kvantmekaniska osäkerheten ger oss handlingsfrihet, dvs möjlighet att förverkliga det vi valt. I den modell av den fria viljan som getts ovan finns inget motsatsförhållande mellan sann, fri vilja och naturens "absoluta" lagar. Ingen annan hittills föreslagen modell kan på ett lika trovärdigt sätt förklara hur en sant fri vilja kan existera i ett lagbundet universum. En "fri vilja", som i likhet med de två första alternativen bygger på inomvärldsliga processer, och antingen är en produkt av komplexa, deterministiska skeenden eller är styrd av atomära slumpprocesser, är bara en imitation av fri vilja och reducerar människan till en biologisk maskin. I den modell som illustreras i figur B är visserligen denna maskin inte bara praktiskt utan även principiellt oförutsägbar, men att vara oförutsägbar innebär inte att ha fri vilja. För detta krävs både existensen av en andlig dimension och alternativ att välja mellan.

Ett ytterligare skäl till att vi måste förutsätta existensen av en andlig dimension, är att ingen fri vilja kan existera utan ett medvetande, dvs förmågan att uppleva både sig själv och sin omgivning. Jag är absolut övertygad om att ingen maskin varken kan eller kommer att kunna uppleva någonting, oavsett hur komplex den är, och vare sig den är mekanisk, elektronisk eller biologisk. Ingen dator eller robot är medveten om sin omgivning eller vad den är sysselsatt med. Dess konstruktion (mjukvara) får den bara att utföra vissa förprogrammerade handlingar då den tar emot vissa insignaler. Förmågan att vara medveten om sig själv och sin omgivning, dvs att ha ett jag, kräver enligt min mening en oändlig referensram, vilken aldrig kan realiseras av materiella objekt i den fysiska rum-tiden.

Från materialistiskt håll avfärdar man ofta det sista resonemanget på grund av den uppenbara svårigheten att ge en exakt definition av begreppet medvetande. Ibland förnekar man till och med att det existerar något medvetande. I så fall borde man emellertid av liknande skäl också avfärda existensen av fenomenet elektricitet, eftersom begreppet elektrisk laddning inte går att definiera med hjälp av andra och tidigare kända fysikaliska begrepp. Man kan endast konstatera att det finns ett fenomen i naturen som vi har gett namnet elektricitet och vars verkningar vi med stor noggrannhet kan observera och beräkna. Vad elektrisk laddning egentligen är, har vi dock ingen aning om. Både elektrisk laddning och medvetande kan därför räknas till en grupp av fenomen, vilka ibland kallas urfenomen. Som namnet antyder kan man inte reducera dessa till andra, redan kända fenomen. När det gäller elektrisk laddning beror detta på att elektricitet inte är en konsekvens av massa eller något annat tidigare känt begrepp. Att elektrisk laddning inte kan observeras på samma sätt som massa, t ex med hjälp av en våg, är dock inget bevis för att sådana laddningar inte existerar. På samma sätt innebär det faktum att medvetandet inte kan observeras med lika objektiva och vetenskapliga metoder som elektrisk laddning, inte att medvetandet saknar existens, utan bara att det är av en annan natur än elektricitet. Varje människa vet dessutom innerst inne att hon har ett medvetande, vad hon än säger med sina läppar.

 

Avslutning

Men innebär inte ovanstående resonemang en begränsning av Gud? Skulle inte Gud kunna sätta sig över fysikens lagar? Skulle inte människan kunna ha en fri vilja trots att universum är deterministiskt? Självklart skulle det kunna vara så att varje mänsklig viljehandling möjliggörs genom att Gud åsidosätter naturlagarna vid varje enskilt tillfälle i stället för att Han genom kvantmekaniken generellt har skapat en öppenhet i de fysikaliska skeendena. Skulle så vara fallet, finns ingen som helst möjlighet att med hjälp av vetenskapliga resonemang diskutera den fria viljan. Att Gud ibland agerar på just detta sätt vet vi, eftersom detta är precis vad som sker i samband med under och mirakler. Vid sådana tillfällen öppnar Han utvägar som många gånger direkt strider mot både de fysikaliska förutsättningarna och de fysikaliska lagarna.

Det som är typiskt mänskligt, det som alla människor innerst inne utgår från; kärlek, moral och ansvar, förutsätter alla existensen av sann, fri vilja. Ingen deterministiskt bestämd eller slumpstyrd varelse kan hysa sann kärlek, uppleva vad som är rätt och fel eller känna ansvar för sina handlingar. Därför är det endast den sista modellen av de tre, som stämmer överens med vad varje människa i sitt innersta är absolut övertygad om.

Ju mer vi lär känna detaljerna i universums uppbyggnad, desto mer upptäcker vi att det in i minsta detalj är konstruerat med ändamålsenlighet och intelligens. På samma sätt som att en avancerad bilmotor är konstruerad för att fungera optimalt, verkar det finnas en klart uttalad avsikt med universum. Enligt Bibeln har Gud med förstånd och vishet skapat världen.

Genom vishet har Herren lagt jordens grund, himmelen har han berett med förstånd. (Ords 3:19)

Orsaken till att Gud vid universums skapelse lade in den kvantmekaniska osäkerheten i naturlagarna, var kanske för att Han sedan skulle kunna skapa varelser med sann, äkta, fri vilja. Inte förprogrammerade robotar, utan varelser som skulle kunna älska och vara moraliskt ansvariga. Varelser formade till Hans egen avbild. Människan!

Tillbaka till Vetenskap och tro.
Tillbaka till avsnittet "Om Gud vet allt som kommer att hända så är ju allt förutbestämt."

Du kan läsa mer om vetenskap och tro i:
Sammanfattning


[1] Verkan är här normalt entydigt bestämd utifrån orsaken.
[2] Diskret betyder här avskild eller avgränsad i motsats till kontinuerlig.
[3] Energin är negativ, eftersom elektronen är bunden till atomkärnan. Det krävs tillförsel av energi för att frigöra elektronen, varvid bindningsenergin blir noll (1 eV=1,60210·10-19J).
[4] Vågfunktionen kan i allmänhet uttryckas som en matematisk funktion av t ex tid och läge.
[5] Undantag från detta är storheter som inte karakteriserar en partikels rörelse, utan som relaterar till dess partikelkaraktär, t ex massa och laddning.
[6] I speciella fall kan man preparera systemet på ett sådan sätt att man med visshet kan förutsäga t ex vilken energi systemet har. Man säger i detta fall att systemet befinner sig i ett egentillstånd till energin.
[7] Summan av dessa sannolikheter måste vara lika med ett, eftersom denna summa är lika med sannolikheten för att elektronen har någon energi överhuvudtaget, vilket den naturligtvis måste ha om den existerar.
[8] Den som har elementära kunskaper i sannolikhetslära kommer naturligtvis här att tänka på "de stora talens lag". En liknande begränsning gäller ju möjligheten att förutsäga enskilda individers beteende. På en lunchrestaurant vet man kanske av erfarenhet att ca 50% väljer stekt torsk medan 20% brukar föredra isterband. Normalt kan man dock inte förutsäga vilket alternativ en enskild gäst kommer att välja.
[9] Ungefär som vid mätprocessen, då kvantmekaniska objekt via instabila makroskopiska system, genom en slags "lavineffekt", ger upphov till observerbara, makroskopiska konsekvenser, t ex ett partikelspår i en dim- eller bubbelkammare.
[10] Med observation menas här mer allmänt varje form av växelverkan mellan mikroskopiska och makroskopiska objekt.
© Krister Renard