"Det är lätt att förlåta ett
barn som fruktar mörkret.
Den verkliga tragedin är
en vuxen som fruktar ljuset."
(Platon)
"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)
"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)
Fenomenet gravitation kan beskrivas med hjälp av två olika modeller:
1. Som ett fält -- Newtons klassiska modell -- eller som växelverkan via kraftpartiklar[1] -- det moderna kvantfältperspektivet. I båda dessa fall betraktar man gravitationen som en av de fyra naturkrafterna.
2. Utifrån en krökt rum-tid, där fria föremål -- dvs föremål som inte påverkas av de två övriga krafterna[2] -- rör sig längs s k geodetiska linjer. Detta är den allmänna relativitetsteorins perspektiv. Enligt denna teori påverkar materiella objekt rummets geometri, så att rummet eller snarare rum-tiden (eftersom rum och tid är jämställda) blir mer eller mindre krökt, beroende på objektets densitet, storlek och form. Maximal krökning får man vid s k svarta hål. I ett krökt rum är inte längre kortaste vägen mellan två punkter -- geodetiska linjen-- en rät linje. En tvådimensionell tillämpning ges av den krökta jordytan, där de geodetiska linjerna utgörs av storcirklar vilka på en vanlig karta är mer eller mindre krökta kurvor.[3]
Här har man således transformerat bort gravitationen som kraft betraktad. Orsaken till att en kastad boll mellan A och B rör sig längs en parabel är i detta perspektiv inte att den påverkas av någon kraft, utan att jordmassan åstadkommer en krökning av rum-tiden. Bollen, vilken betraktas som en fri kropp (utan påverkan av yttre krafter), rör sig längs den geodetiska linjen (genaste vägen) i rum-tiden mellan A och B. Projektionen av denna kurva i det vanliga tredimensionella rummet är den välkända kastparabeln. Jordens rörelse runt solen eller månens rörelse runt jorden orsakas således inte av någon kraft, utan av att rummet runt solen respektive jorden är mer eller mindre krökt.