"Det är lätt att förlåta ett
barn som fruktar mörkret.
Den verkliga tragedin är
en vuxen som fruktar ljuset."
(Platon)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

Bortförklaringar, bortförklaringar...

Olika försök har gjorts att bortförklara mysteriet med naturkonstanterna. Den mest allmänt accepterade bortförklaringen brukar gå under namnet antropiska principen (antropos = människa), ibland i fortsättningen kallad AP.

Det tycks finnas en viss begreppsförvirring när det gäller den antropiska principen. Ibland menar man med denna princip helt enkelt konstaterandet att universums egenskaper tycks designade för att tillåta existensen av liv (se föregående avsnitt). I andra sammanhang avser man med antropiska principen de olika försöken som gjorts för att förklara varför det är så, dvs att förklara varför universum tycks designat utan att det finns en designer. I denna artikel använder jag begreppet antropiska principen i den senare betydelsen.

Den antropiska principen finns i flera varianter.

Olika författare tycks lägga in olika betydelser i dessa olika varianter ("den svaga antropiska principen", "den starka antropiska principen" etc). Detta utgör egentligen inget problem, eftersom jag klart definierar nedan vad jag menar med de olika varianterna.

Den enklaste går i korthet ut på att om dessa konstanter haft annorlunda värden, hade inte någon varit här för att observera universum. Det är endast i ett universum, där naturkonstanterna har just de rätta värdena, som liv finns, och därmed någon som kan fråga sig varför konstanterna har just dessa värden. En slags omvänd kausalitet med andra ord. Att t ex jorden ligger på rätt avstånd från solen, så att temperaturen på jorden tillåter liv, är i detta perspektiv en konsekvens av att det finns människor på jorden. Att elektronens laddning är den rätta förklaras av människans existens, etc. John Archibald Wheeler, en av de främsta kosmologerna i vår tid, har uttryckt den antropiska principen på följande, minst sagt provokativa sätt:

Observatören är lika väsentlig för universums skapelse som universum är för observatörens skapelse.

Ovanstående innebär naturligtvis ingen som helst förklaring. Den antropiska principen är enligt min mening ingenting annat än en tautologi och har ungefär lika stor förklarande kraft som påståendet att "man bara kan se det som är synligt". Vad denna princip egentligen säger är att universum måste vara sådant att liv är möjligt för att liv skall vara möjligt. Och vem kan förneka det! Att anse sig ha förklarat universums synnerligen speciella egenskaper och livets existens genom argumentet att liv endast kan existera och uppstå spontant om universum har sådana egenskaper att liv kan existera och uppstå spontant, ter sig emellertid, åtminstone för mig, minst sagt en aning naivt.

Den enklaste varianten av antropiska principen lyder i en lite mer exakt formulering:

1. Om universum observeras av observatörer som har utvecklats inom universum, måste dess grundläggande egenskaper vara sådana att de tillåter utvecklingen och existensen av observatörer inom universum.

Detta påstående är uppenbarligen sant men å andra sidan helt trivialt, och förklarar inte på något sätt varför universum har de egenskaper det har. En lite mer sofistikerad formulering lyder:

2. Vi bör inte vara förvånade över att vi observerar egenskaper hos universum som är förenliga med vår existens.

Denna variant brukar gå under namnet Weak Anthropic Principle (WAP lika med "den svaga antropiska principen"). 2 är på sätt och vis samma påstående som 1. Om det nu finns observatörer, så måste dessa givetvis observera ett universum som tillåter observatörer att existera. 1 och 2 är således lika triviala och meningslösa, även om de är sanna. Ordet "observerar" är helt avgörande för 2. Tar vi bort detta ord och stuvar om lite grand för att få bättre språk, övergår 2 till:

2'. Vi bör inte vara förvånade över att universum har egenskaper som är förenliga med vår existens.

I denna formulering övergår AP från att vara sann men trivial, till att bli ett filosofiskt påstående, eller om man så vill, en åsikt. Att ett universum som observeras av observatörer måste ha egenskaper som tillåter observatörer att existera är uppenbart. Inget av detta förklarar emellertid varför universum har sådana egenskaper! Jag anser att vi både har all rätt och all anledning att vara ytterst förvånade över universums unika egenskaper och att dessa måste anses utgöra ett mycket starkt indicium för en Skapare.

Låt mig illustrera ovanstående med hjälp av en liknelse som ursprungligen kommer från W L Craig[1]. Jag har bara förbättrat den lite grand. Antag att en person ställs inför en exekutionspluton bestående av 100 tävlingsskyttar i VM-klass. De har alla sina egna tävlingsgevär, har laddat sin egen ammunition etc, så det finns all anledning att förmoda att de har full kontroll över sina vapen. Normalt kan de träffa en enkrona på 200 meter. På 25 meters avstånd ställs de upp, siktar mot personens hjärta och ordern ges om eld. En öronbedövande skottsalva ljuder och personen observerar att han fortfarande lever! Alla de 100 tävlingsskyttarna missade på 25 meters håll! Det är förvisso sant, men trivialt, att:

3. Personen i fråga borde inte vara förvånad över att han observerar att han lever.

Förutsättningen för att kunna observera är givetvis att man lever. Å andra sidan är det lika sant att:

4. Han borde vara synnerligen förvånad över att han lever.

Att hela plutonen skulle missa på 25 m avstånd är ytterst osannolikt (sannolikheten ~ 0). Den förvåning som uttrycks i 4 är därför berättigad. Översatt till WAP antar 3 och 4 följande form:

3' Vi borde inte vara förvånade över att vi observerar egenskaper hos universum som är förenliga med vår existens (WAP).

4'. Vi borde vara synnerligen förvånade över att universum har egenskaper som är förenliga med vår existens.

Ovanstående kan sammanfattas i följande princip:

5. Vi bör vara förvånade över att vi observerar grundläggande egenskaper hos universum som enskilt eller tillsammans är ytterst osannolika och som är nödvändiga villkor för vår existens.

Diverse olika försök att förstärka WAP har gjorts. Dessa starkare varianter av WAP brukar i vissa formuleringar kallas Strong Anthropic Principle (SAP = "den starka antropiska principen"). Enligt en variant av SAP är den del av universum där vi lever visserligen speciell, men i resten av universum så kan egenskaperna vara helt annorlunda. En annan variant går ut på att det existerar multipla, ja t o m oändligt många, parallella universa. SAP kan sammanfattas i:

6. Om den totala helheten består av ett oändligt antal slumpmässiga universa, eller ett enda enormt superuniversum, i vilka eller vilket alla olika möjliga kombinationer av naturkonstanter etc fullständigt uttöms, så kommer varje möjlig kombination att uppstå någonstans.

Det är endast i sådan universa, eller i de delar av ett superuniversum, där naturkonstanterna har de rätta värdena som det finns någon som kan ställa sig frågan varför naturkonstanterna har just dessa värden. Men vad har vi för grund att anta existensen av ett oändligt antal universa eller ett superuniversum?[2] Teorin säger dessutom att det principiellt är omöjligt att observera dessa andra universa. Det handlar således om overifierbara spekulationer. Och vad är det som säger att alla universa är slumpmässiga och därmed antar varje möjlig konfiguration? 6 är knappast mer invändningsfritt än det teistiska antagandet om en Skapare.

Argumentet med naturkonstanterna har således tvingat materialisterna att utvidga AP till SAP, dvs göra metafysiska antaganden som är minst lika komplexa, spekulativa och ovetenskapliga som de själva anser hypotesen om en Skapare vara.

Det verkar således som om vi har två alternativa möjligheter:

A. En intelligent Skapare.

B. Ett oändligt antal slumpmässiga, icke-observerbara universa eller ett enormt superuniversum där alla möjliga konfigurationer antas i olika delar (6).

Alternativ A måste betraktas som en minst lika förnuftig tolkning av indata som alternativ B. Den materialistiska invändningen att någon utomfysikalisk skapare omöjligen kan existera, eftersom inget övernaturligt kan (=får?) existera, lämnar vi därhän. Vi har tidigare flera gånger konstaterat att ett sådant påstående saknar logisk grund och enbart är ett uttryck för en livsåskådning.

Den sista och mest extrema av de olika varianterna av antropiska principen går under namnet FAP, vilket står för Final Anthropic Principle (den slutgiltiga antropiska principen). Enligt denna utvecklas livet mot den s k omegapunkten. Människan blir då allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande och har därmed kapacitet att skapa i det förflutna. Gud existerar således inte än, men vi utvecklas gradvis till "gud". När detta inträffat, skapar vi universum retroaktivt, flera miljarder år tillbaka i tiden. Detta scenario har inte tänkts ut av någon patient intagen på sluten psykiatrisk avdelning, om nu läsaren tror det, utan har formulerats av framstående forskare, bl a den tidigare nämnde John Barrow.

Det universum som existerar idag är således, enligt FAP, skapat av den framtida "gudamänniskan", som beger sig bakåt i tiden några miljarder år för att skapa universum. Därmed är man tillbaka till tron på en intelligent skapare, och erkänner således indirekt slumpens oförmåga att åstadkomma någonting så komplext som vårt universum.

Martin Gardner, författare och kritiker, uttryckte följande syn på de olika varianterna av den antropiska principen i en artikel i The New York Review of Books:

Vad skall man säga om denna kvartett WAP, SAP, PAP och FAP? Enligt min egen inte alltför ödmjuka mening tycker jag att den sista principen helst borde kallas CRAP, the Completely Ridiculous Anthropic Principle [den fullständigt löjliga antropiska principen].[3]

Den 15/9 1992 skrev astronomen Peter Nilsson följande i Svenska Dagbladet:

Vi vet idag att universum fungerar som om det vore konstruerat på det mest sinnrika och avsiktliga vis -- som om universum vore frambringat av en intelligent, övermänsklig, allvetande skapare. Fysikens och kosmologins utveckling under de senaste åren har bara förstärkt detta intryck.

Längre än så kommer förstås inte vetenskapen. Huruvida universum verkligen är frambringat av en intelligent skapare eller ej, är ytterst sett en trosfråga. Ovanstående visar dock mycket klart att tron på en Skapare, knappast kan betraktas som en blind eller oförnuftig tro!

Tillbaka till Universums uppkomst

Du kan läsa mer om universums uppkomst i:
Sammanfattning

---

[1] "Barrow and Tipler on the Anthropic Principle vs. Divine Design", British Journal of Philosophical Sciences, 38 (1988), 389 - 395.
[2] I den del av universum som kan iakttas från jorden, dvs inom hundratals miljoner ljusår från jorden, verkar i varje fall naturkonstanterna vara desamma. Inga observationer talar således för ett superuniversum med olika värden på naturkonstanterna i olika delar av universum.
[3] Vol 23, no 8, 8 May 1986, sid 22 - 25. Martin Gardner är på sitt mest skämtsamma humör i denna artikel. "Crap" betyder nämligen "dumheter" eller " smörja".