"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2007 01 17 00:27

Katastrofism och uniformism

Ända fram till 1700-talets slut var den allmänna uppfattningen att jordskorpan hade formats genom världsvida, omfattande katastrofer. Detta synsätt brukar gå under namnet katastrofism. Ett exempel på en sådan katastrof är Noas flod, eller syndafloden som den också kallas, då enligt Bibeln hela jorden dränktes och stora mängder sten och lera rimligen bör ha transporterats av de framvällande vattenmassorna. Detta menade man måste ha lett till att tjocka sedimentlager avsattes på mycket kort tid. Även många andra större förändringarna av jordytan, t ex bildandet av bergskedjor, tänktes vara resultatet av kortvariga och intensiva processer. Det som kännetecknar katastrofismen är således att stora förändringar sker på relativt kort tid. En bidragande orsak till katastrofismens allmänna accepterande vid den här tiden var säkert att Bibeln till stora delar stöder ett sådant perspektiv. Även idag är skapelsetroende kristna i allmänhet anhängare av någon form av katastrofism.

Upplysningsfilosofin, menade att allt kunde förstås med hjälp av det mänskliga förnuftet. Om jordytans utseende var ett resultat av våldsamma, unika och synnerligen kortvariga skeenden, var det svårt, för att inte säga omöjligt, att vetenskapligt studera vad som skett. Vi har ju tidigare konstaterat att den vetenskapliga metoden egentligen endast fungerar fullt ut, då vi studerar fenomen som kan upprepas. Unika händelser kan inte undersökas på samma sätt som upprepbara händelser. För att den geologiska utvecklingen skulle bli möjlig att studera vetenskapligt, föreslog James Hutton 1795 att alla processer som förändrat jordskorpans utseende, t ex vulkanutbrott, jordbävningar, tropiska oväder, avlagring av sediment i havet etc, har försiggått med ungefär samma hastighet och på samma sätt som idag. Detta brukar kallas uniformism. Dessutom utgår uniformismen från att inga andra processer varit inblandade, än sådana som vi kan iakttaga idag. Man utesluter därmed inte bara en övernaturlig skapelse utan också Bibelns katastrofscenarion i största allmänhet.

Fossil upprättstående träd- stam från Ruhrområdet i Tyskland. Sådana s k "polystratafossil" talar för en mycket snabb sediment- ation, eftersom de är lika välbevarade i toppen som längst ned.

Den mest kände företrädaren för uniformismen var förmodligen den engelske geologen Charles Lyell. Han myntade det välkända uttrycket, "The present is the key to the past (Det nuvarande är nyckeln till det förflutna)". Med detta menade han att de geologiska krafter som format jordskorpan är verksamma än idag. Genom att studera nuet, kan vi förklara det som tidigare skett. Eftersom t ex avlagringen av sediment i havet, enligt uniformismen, antas ha skett med ungefär samma hastighet som idag, kan vi genom att mäta sedimentens tjocklek på havsbottnen, sluta oss till ungefär hur gammalt havet är. Detta förutsätter uppenbarligen två saker. För det första att vi vet sedimentationshastigheten idag. Och det gör vi. Den går att mäta på olika sätt.[1] Men dessutom så måste sedimentationshastigheten också ha varit densamma hela tiden. Och det vet vi ju inte att den varit. I brist på annan information, kan man givetvis anta detta, men det utgör definitivt inte något absolut bevis för att så verkligen varit fallet. Har det t ex förekommit en omfattande, världsvid översvämningskatastrof, som t ex den bibliska syndafloden, kan tjocka sedimentlager mycket väl ha bildats på bara några dagar. Att detta är fullt möjligt vet vi genom studier av lokala översvämningar på jorden.

R D Guthrie skriver i artikeln "Mosaics, Allelochemics and Nutrients" i boken Quaternary Extinctions: A Prehistoric Revolution (The University of Arizona Press, Tucson, 1984, sid 259 - 298);

Betraktande problemet med massutrotningar [t ex mammutens försvinnande*] genom en ung paleontologs ögon på 1960-talet, lärde jag mig min första viktiga läxa -- att det nuvarande kan användas för att förklara det förflutna endast om man är ytterst försiktig. I själva verket så har mycket av det förflutna ingen modern motsvarighet.
(*numera anser man att orsaken till att mammutarna dog ut var att det inte fanns några papputar)

Överhuvudtaget är det mycket svårt att förstå hur fossil skulle kunna bildas om det tar tusentals år att övertäcka en död organism. Om vi t ex antar en sedimentationshastighet av 2 cm per 1 000 år (se fotnoten nedan) och tänker oss att en liten dinosaurie någonstans drunknar och sjunker till botten i en sjö. Låt oss säga att det krävs ett sedimentlager på 60 cm innan kroppen är helt övertäckt. Med den antagna sedimentationshastigheten tar det ungefär 30 000 år för ett sådant lager att bildas. Men en död kropp som ligger blottad under 30 000 år kommer definitivt inte att bilda något fossil. Den kommer på mycket kort tid att förstöras av fiskar, bakterier och andra organismer.

Existensen av oerhörda mängder av synnerligen välbevarade fossil talar således för att sedimentationen tidigare, åtminstone under vissa perioder, skett oerhört mycket snabbare än idag. Förekomsten av s k polystratafossil (se figur) visar också att sedimentationen ibland måste ha gått mycket snabbt.

I lerskiffer vid Monterey i Kalifornien har man funnit enorma mängder av den fossila sillen Xyne grex. D S Jordan har uppskattat att över en miljard sådana sillar, av 15 till 20 cm:s längd, finns begravda inom ett område av ca 10 kvadratkilometer av gammal sjöbotten. Även här måste slutsatsen bli att övertäckningen skett på kort tid.[2]

Beträffande fossil så hade antikens naturvetare alla möjliga underliga förklaringar till dessa. Efterföljarna till den store naturfilosofen Aristoteles menade att fossil inte alls var efterlämningar av djur och växter, utan att de hade växt in i berggrunden från säd som hade fallit ned från himlen. Platonisterna, å andra sidan, ansåg att fossil hade formats direkt i sten av en formande livskraft, som man kallade vis plastica.
I motsats till detta hävdade några av de tidiga kyrkofäderna att fossil var rester av djur och växter som omkommit vid den bibliska syndafloden, och som sedan bäddats in i sediment. Man insåg således att fossil var efterlämningar av verkliga växter och djur som dött under katastrofala skeenden i jordens historia. I slutet av 1600-talet hade de flesta kristna naturforskare denna uppfattning. Kyrkofäderna under de första århundradena efter Kristus kom således, genom sina studier av Bibeln, fram till en mer korrekt naturvetenskaplig världsbild än vad dåtidens naturvetenskapsmän gjorde utifrå sin. Att framställa biblisk kristendom såsom i grunden antivetenskaplig och kunskapsfientlig, är således väldigt orättvist.

Även om uniformismen från början enbart handlade om de processer som format jordskorpan, har den numera kommit att omfatta i stort sett alla ursprungsfrågor. Man menar således att de processer som vi idag kan iaktta i universum, är de processer som gett upphov till stjärnor, planeter och galaxer. Samma sak gäller livets ursprung och arternas utveckling. Allt detta antas ha skett mycket långsamt och gradvis och de drivande mekanismerna förutsätts vara mekanismer som kan observeras än idag.

Uniformismen och katastrofismen utgör två olika paradigmer. I stort sett alla observationer tolkas idag utifrån det uniformistiska perspektivet, och det är svårt för teorier som talar om plötsliga förändringar att komma fram. Darwinismen är en typisk uniformistisk teori. Samtidigt finns det faktiskt andra och mindre kända utvecklingsteorier vilka ligger mer åt det katastrofistiska hållet. Enligt dessa teorier sker utvecklingen omväxlande genom långa, händelsefattiga perioder under vilka nästan ingen utveckling sker, samt korta, intensiva perioder då antalet nya arter fullkomligt exploderar. Detta scenario stöds av många fossilfynd. Vi kommer senare att kortfattat beröra några av dessa alternativa teorier.

Att vetenskapsmännen gärna vill anta att naturlagarna alltid och överallt är desamma, och att de processer som vi iakttar idag, också kan förklara det förflutna, är inte svårt att förstå. Om så inte vore fallet, skulle det vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att dra säkra slutsatser om vad som hände för länge sedan eller vad som händer i andra delar av universum, långt bort från jorden. Uniformismen utgör utan tvekan en viktigt grund för det vetenskapliga studiet av alltings ursprung. Det är därför viktigt att komma ihåg att uniformismen är ett metafysiskt postulat och inte något vetenskapligt faktum. Bara för att de geologiska förändringarna sker långsamt idag, kan man inte med tvingande logisk nödvändighet dra slutsatsen att de alltid måste ha skett långsamt.

Tillbaka till Skapelse kontra evolution

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Än brinner kättarbålen


[1] Oceanografiska mätningar tyder på att den genomsnittliga sedimentationshastigheten i havet för närvarande är ca 1 till 2 cm per 1000 år. Om sedimenttjockleken någonstans är 2 m (200 cm) och sedimentationshastigheten hela tiden varit densamma, bör detta sedimentlager således vara ca 100 000 år gammalt. Problemet är att vi inte vet om sedimenten verkligen avsatts med samma hastighet hela tiden.
[2] Henry S Ladd, Ecology, Paleontology and Stratigraphy in Science, Vol 129, 1959, sid 72.
© Krister Renard