"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2021 11 09 17:42

Sanna tankar och/om evolutionen

(föreliggande artikel behandlar huvudsakligen utvecklingen av människans högre kognitiva funktioner)

Det finns många viktiga aspekter av människan, som den materialistiska världsbilden (där bl a evolutionsteorin utgör en viktig del) har stora svårigheter att förklara. Jag tänker då t ex på:

1. Medvetandet — jaget
2. Den fria viljan
3. Existensen av avsikt och mening
4. Moral

Hur skulle det t ex kunna finnas en fri vilja om människan inte är något annat än en elektrokemisk maskin, som till hundra procent är underställd naturens obevekliga och deterministiska lagar? Visserligen kan determinismen eventuellt åsidosättas av slumpfaktorer. Men slump kan, lika lite som determinism, skapa en verkligt fri vilja. Slumpstyrda varelser väljer inte, det är slumpen som "väljer" åt dem.

Medvetandet innebär att människan är medveten om sin omgivning och även om sig själv. Hon upplever sig som ett jag, ja är ett jag. Hur skulle en maskin, som enbart styrs av fysikaliska och kemiska processer, kunna uppleva någonting? En datorstyrd robot kanske skulle kunna se ut som en människa, men när den tittar på dig och mig med sina tv-ögon, skulle det inte finnas någon person "innanför dessa ögon". Även om den skulle le när du ler, vore detta bara konsekvensen av instruktioner i dess programvara (och inte av att roboten är glad eller lycklig).

Ett tankeexperiment som brukar användas för att illustrera ovanstående är följande: Antag att jag stängs in i ett rum och genom en lucka får en tjock bunt kort med kinesiska tecken. Jag kan vare sig tala eller förstå eller läsa/skriva kinesiska, ja jag kan inte ens skilja kinesisk skrift från japansk skrift eller ens från meningslöst klotter i största allmänhet. De kinesiska tecknen är således, utifrån mitt perspektiv, bara meningslösa symboler. Efter att ha tagit emot den första kortbunten, får jag en andra kortbunt med kinesiska tecken tillsammans med en uppsättning regler för att korrelera de två kortbuntarna. Reglerna är skrivna på svenska eller något språk som jag förstår. Med hjälp av dessa regler kan jag således korrelera en uppsättning formella symboler med en annan uppsättning formella symboler (de två kortbuntarna). "Formell" betyder här att jag identifierar de kinesiska tecknen (symbolerna) enbart utifrån deras form, utan att på något sätt känna till eller förstå deras innebörd i det kinesiska språket. Antag att jag nu får en tredje kortbunt med kinesiska tecken tillsammans med ytterligare instruktioner på svenska, vilka gör det möjligt för mig att korrelera element i den tredje kortbunten med element i de två första kortbuntarna (vilka i sin tur kan korreleras inbördes med hjälp av den första uppsättningen regler). De nya instruktioner jag fått, talar om för mig hur jag skall ge tillbaka vissa kinesiska symboler (tecken) som svar på de symboler som finns i kortbunt tre och sedan skicka ut "svaret" genom luckan. Utan att jag vet om det, så kallar personerna utanför rummet den första kortbunten för "skript", den andra för "berättelse" och den tredje för "frågor". Uppsättningen regler på svenska benämns "program" och de svar som kommer ut genom luckan kallas "svar på frågorna" (grundläggande arbetar datorer på detta sätt). Utifrån sett så skickar man således in frågor, skrivna på kinesiska, och får ut korrekta svar på kinesiska. De svar som ges, kan vara omöjliga att skilja från de svar som en kinesisktalande person skulle ge, om "programmet" är tillräckligt välskrivet (dvs om inte Microsoft gjort programmet).
För att ytterligare tydliggöra tankeexperimentet kan vi tänka oss att personerna utanför rummet också skickar in frågor på svenska (eller något annat språk, som jag behärskar) och får ut svar på svenska (det är således jag som besvarar frågorna på svenska utan hjälp av några skrivna instruktioner). Utifrån sett skickar man således in frågor dels på svenska, dels på kinesiska, och får ut lika bra och välformulerade svar på båda språken. Det finns emellertid en avgörande och uppenbar skillnad. När det gäller svaren på svenska så ges dessa av en medveten person, som förstår frågorna och som svarar utifrån denna förståelse. I det andra fallet ges svaren av en person som inte förstår vare sig frågorna eller svaren, utan som producerar svaren genom att manipulera otolkade formella symboler i enlighet med vissa regler. När det gäller svaren på kinesiska fungerar jag precis som en dator, dvs utan medvetande. Ingen vettig människa tror att transistorerna inuti en dator skrattar åt roliga historier som laddas ned från Internet eller överhuvudtaget förstår vad datorn verkligen håller på med, lika lite som man tror att en MP3-spelare njuter av den musik den spelar upp (exemplet hämtat från en artikel av den amerikanske filosofiprofessorn John R Searle i boken The Mind's I — Hofstadter/Dennett Penguin Books, 1981, sid 355).

Transistorererna eller chipsen i en dator förstår således ingenting. Inte ens datorn som helhet förstår någonting (tankeexperimentet ovan är ekvivalent med en komplett dator med kretsar, in- och utmatning, operativsystem, programvara etc). Inte heller hjärncellerna eller hjärnan som helhet förstår någonting (denna slutsats bygger på de hjärnmodeller som för närvarande anses vara korrekta). Det är "vi" som förstår! Hjärnan möjliggör för oss att förstå, genom att våra jag, dvs "vi", orsakar neurala processer i hjärnan. Men förståelsen och medvetandet finns hos "oss" och inte hos hjärnan!

När vi samtalar med en annan människa, och tittar den personen i ögonen, vet vi att det "bor" en person därinne, som är medveten och som upplever. Det går visserligen inte att i vetenskaplig mening bevisa att det är så, utan vår slutsats, att också andra människor är medvetna personer (och inte robotar), bygger på att vi själva vet att vi är medvetna, och sedan extrapolerar detta till att gälla alla människor (varför skulle de vara annorlunda än vad jag själv är?). Även om en robot skulle kunna bete sig som om den hade ett medvetande, finns ingen anledning att tro att den verkligen har ett sådant. Det spelar ingen roll hur sofistikerad den skulle vara rent konstruktionsmässigt. Det som sker inuti roboten är bara manipulerandet av otolkade symboler, utifrån vissa regler, och inget annat. Det "bor" helt enkelt ingen person med ett medvetande där inne i roboten. Medvetande har med självreferens att göra, och innebär att vi så att säga kan stå utanför oss själva och vara medvetna om vår existens. Vi kan "titta" på oss själva utifrån. Vi inte bara är, vi varseblir (blir varse). Hur detta går till är än så länge en gåta utan svar.

Avsikt och mening är intimt förknippade med fri vilja och medvetande och innebär att vi kan ställa upp mål och sedan agera utifrån detta. Denna egenskap är eventuellt unik för människan, möjligen kan den finnas i lägre grad hos de mer högtstående djuren (huruvida människan är ensam om avsikt och mening påverkar inte min argumentation). Målstyrt beteende brukar kallas teleologi. En sten attraheras av jorden på grund av att den påverkas av en yttre kraft. En parasit agerar inuti ett värddjur, styrd av sina gener. Samma sak gäller ett rovdjur, även om rovdjuret har en viss förmåga att anpassa sitt agerande utifrån information från luktsinne, syn, hörsel etc. En människa däremot reser till en annan stad, inte för att en yttre kraft drar henne dit eller för att hennes genuppsättningen styr henne dit, utan för att någonting inuti henne medvetet har beslutat att resa dit (hon kanske vill träffa en god vän eller sin älskade). Det finns ett mål. Framtiden (att komma dit) fungerar som en attraktor (en slags omvänd kausalitet med andra ord). En fallande sten har inget mål, utan påverkas bara av blinda, yttre krafter (gravitation, luftmotstånd etc). Stenen själv har inga planer eller någon strävan eller längtan. Eller mål.

Mening är ett mycket svårt begrepp, som nästan är omöjligt att helt tillfredsställande definiera utan att använda synonymer, vilket innebär en form av rundgång och inte någon verklig definition. Jag är dock övertygad om att läsaren är fullt medveten om vad begreppet mening och meningsfull betyder. Kanske är begreppet mening helt enkelt ett "urbegrepp", dvs ett grundläggande begrepp, som inte låter sig förklaras med hjälp av andra begrepp. Mening är mening. Punkt slut. Under alla förhållanden så är det uppenbart att människan söker efter en mening med sitt liv, och ett liv utan mening upplevs av de allra flesta som tomt.

Att tala om grundbegrepp som inte går att förklara med hjälp av andra begrepp, kanske kan betraktas som en intellektuell kapitulation. Evolutionister menar sig ofta ha en heltäckande världsförklaring. Vad de glömmer bort är att varje system av förklaringar (teori) måste börja någonstans och att denna startpunkt inte kan förklaras inom systemet. Alla system av förklaringar måste således inkludera ett eller flera påståenden, som inte själva kan förklaras (inom matematiken kallas sådana påståenden för axiom, inom fysiken kallas de för postulat och rent allmänt använder man ordet premisser). Vissa av dessa grundbegrepp kanske kan förklaras med hjälp av andra system av förklaringar, men rimligen måste det finnas begrepp, där vi inte kommer längre. Där det helt enkelt inte finns någon djupare nivå att hänvisa till.

Moral innebär att uttala sig om hur saker och ting bör vara. Moral förutsätter medvetande och fri vilja, dvs att vi är medvetna om vad som är rätt och fel och att vi kan välja våra handlingar (djur är därför inte moraliska varelser). Logik och mekaniska naturlagar handlar om det som är. Är kan aldrig bli bör. Hur skulle en maskin kunna säga vad som är rätt och fel (jag talar då om rätt och fel i en övergripande, abstrakt bemärkelse)? Intelligens, som är kopplad till logik, har inget med moral att göra. Många av historiens ondaste människor har varit mycket intelligenta, men samtidigt varit utan moral. Moraliska påståenden kan således inte hämtas från naturlagar eller observationer av naturen eller från logiken. Frågan är då varifrån vi skall få moral. Majoriteten får bestämma vad som är rätt och fel (som i Sverige)? Eller den intellektuella eliten kanske? Erfarenheten visar att båda dessa källor för moral är synnerligen opålitliga. Många av Förintelsens arkitekter var människor med hög utbildning och hög intelligens. Pöbelhopens moral är inte heller något att bygga ett samhälle på. Det tycks under alla förhållanden som att de flesta människor innerst inne vet vad som är rätt och fel, vilket bl a avspeglas i att de flesta kulturer har liknande moraliska bud. Varifrån denna känsla för rätt och fel kommer, är som så mycket annat en gåta. Åtminstone ur evolutionens perspektiv.

Materialismens försök att förklara ovanstående har ofta inneburit att man antingen bortförklarar eller omtolkar. "Det finns inget medvetande. Vi bara upplever att vi har ett sådant. Medvetandet är en konsekvens (spinn-off-effekt) av processer i hjärnan, som utvecklats och som äger rum av helt andra skäl". Richard Gregory, professor i neurofysiologi och föreståndare vid Brain and Perception Laboratory vid University of Bristol, skriver när det gäller materialistiska evolutionisters försök att bortförklara medvetandet som en pseudofenomen (någonting skenbart, som inte har någon verklig existens):

Här finner vi något av en paradox, för om medvetandet inte har någon effekt — om medvetandet inte är någon orsakande kraft — verkar det vara oanvändbart och borde inte ha utvecklats under det evolutionära trycket. Om å andra sidan, det är användbart, så måste det utgöra en orsakande kraft: men i så fall kan den fysiologiska beskrivningen av medvetandet som enbart neural aktivitet inte vara fullständig (kapitlet "Consciousness" i The Encyclopedia of Ignorance, Pergamon Press, 1977, sid 277)

I samma anda försöker man bortförklara den fria viljan och begreppet moral. "Vi upplever visserligen att vi kan välja, men i själva verket är alla våra val bestämda av antingen slump eller obevekliga naturlagar eller någon kombination av dessa. Moral (som ju är kopplad till fri vilja) är bara vad man är uppfostrad till att anse vara rätt eller fel." Det som talar emot detta är bl a att vi finner i stort sett samma moral hos alla högtstående kulturer. Så borde inte vara fallet om moral bara är något som man lärt sig.

Problemet med att bortförklara, i stället för att förklara, är, som den kristne filosofen C S Lewis en gång påpekade, att man inte kan hålla på och bortförklara hela tiden, eftersom man då till slut kommer att finna att man bortförklarat själva förklaringen. Samma sak gäller för omtolkningar. Omtolkningar tenderar alltför ofta att innebära att "om kartan inte stämmer med verkligheten, ja då gäller kartan". Detta sätt att förhålla sig utgör ett av de mest karakteristiska kännetecknen på pseudovetenskap.

Om medvetandet bara är en illusion, hur kan vi då vara säkra på att våra logiska slutsatser är korrekta? Och dessutom, varför tror vi att det finns mening, om det inte finns mening? Etc. Varför skulle varelser som saknar medvetande överhuvudtaget tro sig vara medvetna. Det är svårt att tro att en robot skulle kunna tro sig vara en människa. Däremot är det fullt möjligt att en människa skulle kunna tro sig vara en robot. I det materialistiska perspektivet kan man alltid föreställa sig något som är lägre än en själv, men knappast något som är överlägset en själv.

Här uppstår mycket allvarliga problem för bl a evolutionen, men också för den materialistiska världsbilden i stort. Kan vi inte tänka medvetet och rationellt, kan vi inte lita på våra tankar om t ex evolutionen. Och kan vi tänka medvetet och rationellt, behövs inte några evolutionära förklaringar av mänskligt beteende som altruism (självuppoffring) och liknande. Då kan vi tänka ut att vissa handlingar är bra, både för oss själva och för andra människor. Sociobiologin, som bl a sysslar med att ge evolutionära förklaringar till mänskligt beteende, erbjuder i så fall förklaringar som inte behövs.

Olika försök har gjorts för att ge en biologisk/neural förklaring till medvetandet/jaget. I stället för att jaget är en "kartesisk teater", där en central observatör observerar input och output, har t ex Dennett och Pinker förslagit att medvetandet består av ett nätverk av "agenter" eller subjag, som dessutom hela tiden försvinner och ersätts av nya. Här kommer man osökt att tänka på när Jesus i Mark 5:9 skall driva ut en ond ande och frågar efter dennes namn. Svaret blir "Legion är mitt namn" och så far en mängd demoner ut ur den besatte mannen. Förslaget att jaget består av en "legion" av subjag leder omedelbart till frågan hur man då kan uppleva sig själv som ett enda jag. Ett typiskt svar av "just-so-typ" är att evolutionen har funnit det praktiskt att skapa en illusion av enhet i stället för att låta oss bestå av en "samhälle" av olika subjag. Vilket givetvis inte är något svar alls. Om vårt jag består av en koalition av atomistiska minnesenheter får vi också problem att förklara vår förmåga till konsistent tänkande. Jag kan dessutom inte förstå hur ett samhälle av olika subjag skulle kunna uppleva någonting i högre grad än vad än enda agent skulle kunna göra. Utrymmet tillåter inte att gå in på några detaljer, men alla försök att förklara medvetandet leder till nya problem. Och att bortförklara jaget tycks inte heller vara någon framkomlig väg. Om det inte finns något jag, är det svårt att förstå hur det skulle kunna finnas någonting som har illusionen av att ha ett jag.

Låt mig nu definiera två begrepp, som kommer att diskuteras i den fortsatta framställningen:

1. Vetenskaplig instrumentalism: Vetenskapliga modeller kan vara användbara utan att vara ontologiskt (absolut) sanna.
2. Psykologisk instrumentalism: Våra trosföreställningar och våra världsbilder kan vara användbara utan att vara sanna (i vare sig absolut eller relativ mening).

Enligt den vetenskapliga instrumentalismen innebär vetenskapliga teorier helt enkelt användbara system för att göra beräkningar på, och förutsägelser om, den fysikaliska verkligheten. Vetenskapliga teorier handlar i detta perspektiv inte om ontologi (dvs verklighetens innersta, sanna natur — das Ding an sich) utan utgör modeller av verkligheten, vilka avspeglar verkligheten tillräckligt väl för att vara praktiskt användbara. Resultatet av beräkningar och förutsägelser handlar visserligen om observerbara fenomen, men modellerna i sig behöver inte vara sanna i någon absolut mening. Enligt detta sätt att se finns ingen anledning att betrakta vetenskapen som ett pålitligt instrument för att upptäcka fundamentala sanningar om universums innersta natur. Och speciellt då inte när det gäller icke upprepbara fenomen som hur universum har uppkommit och varför det är som det är (naturlagar, naturkonstanter etc).

Man ställer normalt två krav på en vetenskaplig teori för att den skall betraktas som "sann":

a. Den måste vara konsistent (motsägelsefri).
b. Den måste stämma överens med verkligheten (korrespondens).

Det finns många exempel på att flera olika teorier försöker förklara samma fenomen. När det t ex gäller gravitation finns två olika teorier, Newtons gravitationsteori och Einsteins allmänna relativitetsteori. Enligt den första teorin är gravitationen en kraft, som verkar mellan materiella objekt. Kraften överförs, enligt vad vi tror idag, med hjälp av kraftpartiklar, gravitoner. Enligt Einsteins teori beror gravitationen på att materiella objekt kröker rum-tiden, vilket i sin tur påverkar andra materiella objekt. Båda dessa teorier är konsistenta och korresponderar mot verkligheten, dvs de är vetenskapligt sanna. Samtidigt anger de olika, bakomliggande mekanismer för gravitationen. Vilken av dem är sann, på riktigt? Hur är det i själva verket? Ja, det kan vetenskapen inte svara på. Det är ett val vi själva måste göra utifrån olika kriterier. I grundläggande utbildning är t ex Einsteins teori oanvändbar, eftersom den bygger på alltför avancerad matematik. En vetenskaplig teori är således inte sann i någon absolut mening, utan den ger bara en användbar modell av verkligheten. Många framstående fysiker är instrumentalister.

Psykologisk instrumentalism innebär att våra föreställningar (tankar) om världen kan vara användbara utan att för den skulle vara sanna i någon absolut mening. Många religioner är t ex fulla av påbud som anger religiösa skäl för att göra eller inte göra vissa saker. Bibeln säger t ex att en kvinna inte får ha samlag under menstruationen. Det är också vad läkarvetenskapen säger idag, eftersom risken för infektioner då ökar. Det är alltså fördelaktigt att lyda detta bud, vare sig man gör detta på grund av sin religiösa tro eller för att man känner till den medicinska orsaken. Både Bibeln och Koranen förbjuder ätandet av griskött. När dessa böcker tillkom, fanns en medicinsk orsak till detta bud, nämligen att griskött ofta innehöll trikiner (sådana förekommer också idag men tack vare att allt kött numera veterinärbesiktigas är risken för trikiner obefintlig). Blir man infekterad av trikiner kan detta led till döden. Här finns således också en medicinsk orsak, men det spelar ingen roll av vilket skäl, medicinska kunskaper eller tro, man avstod från griskött. Det viktiga var att man avstod. Det kanske finns människor som tror att de kommer att förvandlas till en vacker prins om de äter mycket grönsaker. Även denna tro kommer att vara gynnsam för deras överlevnad (trots att den knappast är sann).

Vi skall inte här diskutera vetenskaplig realism, eftersom det skulle föra oss utanför ämnet. Däremot är begreppet psykologisk realism intressant. Ofta används detta begrepp för att beteckna en viss typ av psykologiska romaner, men i föreliggande diskussion tänker jag självsvåldigt använde begreppet i följande betydelse:

3. Psykologisk realism: Våra trosföreställningar och våra världsbilder är (i huvudsak) användbara eftersom de är sanna.

Det är mycket mer sannolikt att evolution genom naturligt urval leder till psykologisk instrumentalism, dvs varelser med användbara, fast ofta felaktiga, föreställningar om världen, än att den leder till psykologisk realism. Det är ytterst osannolikt att psykologisk realism uppkommer som ett resultat av förändringar i hjärnan, vilka gjorts av helt andra skäl (t ex för att adaptera vårt beteende). En egenskap kan endast väljas om den är "synlig" för evolutionen. Om beteende är en adaptiv process, men tanke inte är det, följer att människan kan uppvisa adaptivt beteende oberoende av sina tankar. Om psykologisk realism är det som gäller för människan, så är detta i så fall en slumpmässig, och ytterst osannolik, biprodukt av naturliga processer och inte resultatet av selektion (om evolutionen är hela förklaringen till människan).

Jag vill påminna om att föreliggande resonemang i främsta hand handlar om människan (det är ju just människan och mänskligt beteende som jag diskuterar i denna artikel). Evolutionen verkar givetvis inte bara på vårt beteende utan först och främst på våra rent biologiska och fysiologiska egenskaper (t ex att vissa individer är immuna mot vissa sjukdomar, att vissa individer kanske har lite bättre mörkersyn etc). Men det vi diskuterar här, är inte utvecklingen av olika organ och rent biologiska egenskaper, utan om huruvida människans tankar och tankevärld (som kanske är något unikt för just arten människa) optimeras av det naturliga urvalet.

Francis Crick, som tillsammans med James Watson upptäckte DNA-spiralens kemiska struktur, skriver i boken The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search For The Soul" (Charles Scribner's Sons, 1994):

Våra högt utvecklade hjärnor utvecklades, när allt kommer omkring, inte under trycket att upptäcka vetenskapliga sanningar, utan enbart för att göra oss tillräckligt smarta för att överleva och efterlämna avkomma (sid 262).

Sanningen i våra trosföreställningar måste således vara kausalt kopplad till selektionstrycket för att psykologisk instrumentalism inte skall gälla. Men evolutionen talar om "adaptivt beteende" och inte om våra trosföreställningar och tankar. Det finns oerhört många fler system av falska trosföreställningar än av sanna sådana, som producerar samma beteende på samma sätt som att det i princip existerar oändligt många vetenskapliga modeller som kan förklara samma fakta.

 

Enligt det naturalistiska/materialistiska perspektivet orsakas vårt beteende och våra tankar av neurofysiologiska processer. Det finns dock, enligt detta perspektiv, ingen kausal koppling mellan beteende och tankar (trosföreställningar etc). Beteendet manifesterar sig i olika fysiska handlingar, där kroppen är inblandad. Det naturliga urvalet gynnar de fysiska handlingar som ökar vår förmåga att överleva och därmed att skaffa avkomma. På så sätt kommer, enligt evolutionsteorin, vår neurofysiologi att gradvis förändras så att de handlingar som neurofysiologin genererar, blir alltmer optimala ur överlevnadssynpunkt. Våra handlingar, och därmed vår neurofysiologi, är således kausalt kopplade till selektionstrycket. Detta gäller inte våra tankar, som i detta perspektiv bara är spinn-off-effekter av neurofysiologin. Oändligt många olika tankar och trosföreställningar kan kopplas till samma beteende. Sett reglertekniskt har vi en feedbackloop enligt följande:
neurofysiologi → beteende → kropp (som växelverkar med omgivningen) → neurofysiologi
Våra tankar utgör inte någon del av denna loop (slinga), utan kan i det materialistiska perspektivet betraktas som en spinn-off-effekt av de neurofysiologiska processerna i hjärnan. Huruvida dessa tankar (trosföreställningar, världsbilder) är sanna har ingen betydelse för vår överlevnad, eftersom denna genereras av vårt beteende och inte av tankarnas innehåll.

Mentala tillstånd i sig är normalt osynliga för selektionen (det naturliga urvalet). Endast handlingar är synliga. Endast om mentala tillstånd producerar adaptivt beteende kan de selekteras. Men enligt materialismen (vilken är vad jag kritiserar i denna artikel och vars perspektiv jag utgår från ovan) producerar inte mentala tillstånd beteende. Det är de neurala processerna som producerar beteende. Naturligt urval kan, såvitt jag kan se, inte komma förbi epifenomenalismen, dvs att alla mentala tillstånd är sidoeffekter (epifenomen) av fysikaliska tillstånd (t ex neurala tillstånd i hjärnan). Enligt epifenomenalismen kan inte våra mentala tillstånd påverka vår kropp eller den fysiska verkligheten. Vad vi tror och önskar har således i detta perspektiv inget med vårt beteende att göra (det kristna perspektivet ger givetvis en helt annan bild, men detta ligger utanför vad vi diskuterar just nu).

Den kanadensisk-amerikanska filosofen Patricia Churchland säger att det mest viktiga med hjärnan är att den har utvecklats och att dess huvudfunktion är att göra det möjligt för individen att röra sig på ett sätt som ökar överlevnaden. Hon skriven i en artikel, "Epistemology in the Age of Neuroscience" i Journal of Philosophy (Vol 84, October 1987, sid 548-549):

Väsentligen så möjliggör nervsystemet organismen att lyckas i de fyra F:en [ett skämt som fungerar på engelska men inte på svenska]: feeding (äta), fleeing (fly), fighting (slåss) och reproduction (fortplantning). Huvuduppgiften för nervsystemet är att få kroppsdelarna där de skall vara för att organismen skall överleva… Förbättringar i den sensomotoriska kontrollen innebär en evolutionär fördel: ett tjusigare sätt att visa upp sig är fördelaktigt så länge som det är kopplat till organismens sätt att leva och ökar organismens chanser att överleva. Sanning, vad detta nu är, kommer definitivt i sista hand.

Naturalism innebär att allt som sker (och då menar jag allt, på alla plan) kan förklaras utifrån naturlagar i kombination med slump. Det finns många kristna som fullt ut accepterar evolutionsteorin. Evolutionsbiologi i sig har således inte några metafysiska eller teologiska implikationer. Evolutionär naturalism, å andra sidan, utgör en kombination av naturalism och evolutionsbiologi, och är helt enkelt ett annat namn för materialistisk ateism. I detta perspektiv finns ingen mening, ingenting bakom universum, utan allt är lagbundna, mekaniska och elektriska processer. Enligt naturalismen är alla aspekter av levande varelser, och då bl a våra tankar och slutsatser, resultatet av slumpmässiga variationer och naturligt urval. Om detta är sant, finns enligt ovan ingen anledning att lita på våra tankar och slutsatser.

Det tycks därför som att evolutionär naturalism är självmotsägande, något som också den kristne filosofen Alvin Plantinga kommit fram till. Denne ger ett intressant exempel i en artikel med titeln Evolution vs Naturalism — Why they are like oil and water. Plantinga argumenterar som följer (jag tar mig friheten att förenkla något):

Betrakta en viss trosföreställning, som genereras av en adaptiv neurofysiologi (dvs en neurofysiologi som producerar adaptivt beteende). Som visats ovan finns inget logiskt skäl att tro att denna trosföreställning är sann (och inte heller något skäl att tro att den är falsk). Låt oss anta att sannolikheten att den är sann är 50 procent och att den är falsk är 50 procent (förmodligen är sannolikheten för att en trosföreställning är sann mycket mindre än 50 procent, eftersom det bara finns en enda sann tanke när det gäller ett visst fenomen, medan det finns ett oändligt antal felaktiga tankar om samma fenomen). Antag vidare att vår världsbild omfattar 1000 av varandra oberoende trosföreställningar. Enligt sannolikhetsläran är då sannolikheten att 75 procent av dessa 1000 trosföreställningar (dvs 750 av dem) är sanna mindre än 10-58![1] En så oerhört liten sannolikhet att vi inte förväntar oss att detta överhuvudtaget skall inträffa (klicka här för en förklaring av vad sådana små sannolikheter innebär). Om de antaganden vi gjort är korrekta, är det således ytterst osannolikt att människans kognitiva förmåga producerar en tillförlitlig världsbild. En sådan världsbild måste rimligen vara korrekt till minst 75 procent (Plantingas artikel återfinns på christianitytoday.com).

Den naturalistiska evolutionen motbevisar i detta perspektiv sig själv. Om den evolutionistiska världsbilden är sann, finns nämligen ingen anledning att sätta tilltro till vår slutsats att evolutionen är sann, eftersom vi i så fall inte kan lita på våra slutsatser.

Givetvis finns invändningar mot resonemanget ovan. Det kanske starkaste argumentet är att även om falska trosföreställningar är förenliga med ett adaptivt beteende, så måste rimligen sanna trosföreställningar producera ännu mer optimalt beteende, eftersom en korrekt verklighetsuppfattning ökar möjligheten att fungera i nya och oväntade situationer. För det första är det inte alls säkert att detta stämmer. Men även om det skulle ligga något i denna invändning, gäller detta i så fall enbart för rent "praktiska" trosföreställningar (som har med vår överlevnad att göra). Tror man t ex att trattminörspindeln är ett gulligt gosedjur, kommer man antagligen inte att leva så värst länge (trattminörspindeln, som är ganska vanlig i vissa delar av Australien, är den mest giftiga av alla spindlar och dessutom aggressiv). Alltså är det en fördel att förstå att vissa djur etc är farliga. Att vissa växter är nyttiga eller giftiga etc kan också vara bra att inse. Men, som diskuterats tidigare, kan det rätta beteendet också genereras per automatik, utan att någon förståelse är inblandad. Det räcker t ex med att man instinktivt avskyr spindlar, vilket ju också många människor gör, för att man skall undvika farliga sådana (det senare alternativet är mer i enlighet med det materialistiska perspektivet än att vi agerar utifrån ett medvetet förnuft).

Det är i sammanhanget viktigt att skilja mellan system (maskiner, organismer) som agerar:

1. Förnuftigt (styrt av program som väljer förnuftiga lösningar)
2. Utifrån förnuft, dvs som medvetet analyserar en situation logiskt och sedan handlar utifrån denna analys.

Automatiska system som robotar, många livsformer (insekter, växter etc) innehåller komplicerade reglersystem, vilka gör att hela systemet agerar "förnuftigt", dvs på rätt sätt (en autopilot håller fartyget eller flygplanet på rätt kurs etc, bladen hos en växt vänds mot solljuset för att maximera fotosyntesen etc). Ett sådant system, som agerar omedvetet men förnuftigt, kan ha stor överlevnadsförmåga. Men här handlar det inte om val som görs, utan om programstyrda beteenden.

System och varelser som agerar utifrån förnuft (se förklaring ovan) har givetvis större flexibilitet och kan anpassa sig till nya situationer som inte finns inprogrammerade i någon automatik. I princip skulle man idag kunna ha förarlösa trafikflygplan (piloterna är numera mer systemövervakare än piloter). Det som talar emot en sådan utveckling är att det nästan är omöjligt att förutse alla tänkbara fel som kan uppstå, vilket man i princip måste göra för att systemet skall klara alla situationer. USA:s tidigare försvarsminister, Donald Rumsfelds, använde vid ett tillfälle följande indelning:

1. Known knowns (kända kändheter)
2. Known unknowns (kända okändheter)
3. Unknown unknowns (okända okändheter)

Han talade i det här fallet om militär intelligens, dvs vad vi känner till om en främmande makt, men indelningen är relevant även generellt. "Known knowns" är sådant som vi känner till och vet att vi känner till (t ex hur många F-16 jaktplan som Norge har). "Known unknows" är sådant vi inte vet, men som vi vet att vi inte vet (t ex hur många radarstyrda robotar som Norge har till sina F-16, vilket är hemligstämplat). Sådana faktorer kan man förbereda sig för, eftersom vi känner till vår okunskap (för säkerhets skull kan Sverige t ex köpa tre gånger så många radarstyrda robotar som vad vi tänkt från början, för att vara på säkra sidan, om vi skulle hamna i en konflikt med Norge). "Unknown unknowns" slutligen är sådan vi inte vet, men som vi dessutom inte vet om att vi inte vet. Dvs saker som vi inte ens vet om att de existerar.

Dessa tre begrepp kan givetvis också tillämpas på t ex flygets värld, där det ibland uppkommer fel som vi inte ens visste kunde uppkomma och därför inte är förberedda på. Unknown unknowns är givetvis mycket svårt att gardera sig mot (jämfört med de två första kategorierna). System med automatisk intelligens (som kan agera förnuftigt utan att agera utifrån förnuft) kanske i bästa fall kan handskas med de två första typerna av kändheter, men definitivt inte mot alla typer av unknown unknowns, och ju mer komplext ett system är (maskin, levande organism, ekosystem), desto fler typer av unknown unknowns finns det.

Men även om nu evolutionen skulle kunna leda fram till varelser med korrekta tankar om den fysiska verklighet som finns i deras omedelbara närhet, och som de känner av med sina fysiska sinnen, och som de växelverkar med för sin överlevnad, återstår att undersöka de tankar och föreställningar som handlar om fenomen utanför den närliggande fysiska verkligheten. Jag tänker då på vetenskapliga teorier för universums, livets och de olika arternas uppkomst. Jag tänker också på de teorier som försöker förklara rummets och tidens innersta struktur. Rätt förståelse av universums uppkomst och dess innersta struktur torde inte påverka vår omedelbara överlevnad. Inte heller vår förmåga att förstå abstrakta, matematiska strukturer påverkar vår överlevnad. Varför skulle evolutionen avla fram varelser som är kapabla att formulera teorin för semigrupper t ex? Det finns ju inte ett enda praktiskt användningsområde för denna teori. Och även om vi så småningom skulle hitta användningsområden för den, kan evolutionen omöjligen har förutsett detta! Människan tycks ha en fantastisk förmåga att handskas med unknown unknowns. Alla stora vetenskapliga framsteg innebär i princip att man löser den typen av problem. Man upptäcker och förklarar saker man överhuvudtaget inte visste existerade innan.

Man behöver inte alls resonera så sofistikerat och detaljerat som jag gjort ovan. Ett mycket enklare och mer kortfattat argument, som ger samma resultat som ovanstående, är följande:

Evolutionen selekterar de egenskaper som omedelbart ökar vår förmåga att överleva och skaffa avkomma. Evolutionen kan inte planera för framtiden och t ex spara mutationer som kan vara bra att ha. Det finns därför ingen som helst anledning att förvänta sig att våra avancerade tankar om universum, alltings ursprung, matematik etc är sanna. Att avla fram varelser som kan lösa andra ordningens, icke linjära, partiella, inhomogena differentialekvationer måste kräva oerhört många evolutionssteg, som pågått oavbrutet och konsekvent i miljoner år. Redan stenåldersmänniskan måste ha haft begynnande anlag för detta. Men varför skulle evolutionen selektera sådana anlag? För att jaga mammutar och fly från sabeltandade tigrar behöver man inte lösa differentialekvationer. Om jorden någon gång i framtiden riskerar att träffas av en stor asteroid, kan det visserligen vara bra att kunna lösa den typen av ekvationer. Hela vår överlevnad kan hänga på detta. Det möjliggör nämligen för oss att förutsäga en sådan kollisionsrisk i god tid, att konstruera en rymdraket, beväpnad med en kärnladdning, och sedan navigera denna till asteroiden och genom att detonera kärnladdningen splittra asteroiden i mindre farliga fragment och kanske också ändra riktning på dessa, och på sätt rädda jorden. Problemet är att evolutionen inte kan resonera eller planera för en sådan eventualitet. "Det skulle vara bra att avla fram varelser som kan lösa differentialekvationer, eftersom jorden en dag kan hotas av en stor himlakropp", skulle möjligen en intelligent Designer kunna tänka, men knappast den blinda evolutionen. Evolutionisternas anspråk på att människan i princip är kapabel att intellektuellt kunna förstå och förklara allt, saknar således grund. Är naturalistisk evolution sann, finns ingen anledning att tro, att våra teoretiska slutsatser om den värld vi lever i, är korrekta (i varje fall inte i sin helhet).

"Men våra mätningar och observationer visar ju att många av våra slutsatser är korrekta!", kanske någon invänder. Det är sant, men min poäng är att evolutionen inte kan motivera varför det är på detta sätt. Det finns emellertid ett annat alternativ. Om människan är designad av universums Skapare, och dessutom designad till Skaparens avbild, finns mycket starka skäl att förvänta sig att våra teoretiska slutsatser är korrekta. I realiteten visar det sig att människan har en fantastisk förmåga att förstå verkligheten på ett djupt, teoretiskt, abstrakt plan. Detta utgör ett starkt argument för intelligent design!

Ateister, materialister, naturalister eller vad vi nu vill kalla det, drar ofta mycket växlar på naturvetenskapen. De hävdar att deras världsbild helt och hållet bygger på vetenskap och uppvisar inte så sällan ett djupt förakt för alla andra världsbilder, som de betraktar som ologiska och dessutom ofta som löjliga. Vi har sett ovan att man kan argumentera för att ateisternas egen världsbild slår undan fötterna på sig själv. Att förklara alltings ursprung är således inte så enkelt som man vill göra gällande.

Tron att vetenskapen är möjlig, vilar på antagandet att världen och det mänskliga intellektet är sådant, att intellektet kan upptäcka och förstå hur verkligheten fungerar. Det framstår som osannolikt att en evolution, styrd av enbart den ortodoxa evolutionsteorins mekanismer (huvudsakligen naturligt urval och slumpmässiga variationer i DNA), skulle kunna leda fram till sådana intellekt. Den vetenskapliga metoden bygger dessutom till stora delar på sökandet efter enkla förklaringar och symmetrier (detta gäller i hög grad kvantfysiken och partikelfysiken). Om den materialistiska världsbilden är sann, kan man dessvärre inte motivera idén att enkelhet, symmetri och skönhet är indikationer på sanning och att sökandet efter dessa tre har relevans inom många vetenskapliga områden.

Denna svårighet försvinner om vi i stället antar att det bakom allting finns en intelligent Designer. Många evolutionister hävdar att talet om intelligent design är ointressant, eftersom det inte innebär en vetenskaplig förklaring och eftersom det i största allmänhet är en tråkig teori. Dessutom är en sådan förklaring att göra det alldeles för enkelt för sig, menar man.

Men frågan är inte om det är för enkelt, eller tråkigt eller ointressant. Den avgörande frågan är om det är sant! Vetenskapen är begränsad till att studera upprepbara växelverkningar mellan materia-energiobjekt i rum-tiden. Det är just denna begränsning som ger vetenskapen dess styrka, och som gör att vetenskapliga slutsatser inom detta begränsade område är så säkra som de är. Men vetenskapens begränsning utgör ingen begränsning av verkligheten. Vetenskapen är inte större än verkligheten, eller ens lika stor. Verkligheten är större än vetenskapen, och vetenskapen har att böja sig inför verkligheten. Vetenskapen är inte lika med verkligheten själv, utan vetenskapen är en ofullständig och begränsad metod för att dra slutsatser om den fysiska verkligheten. Eller som kvantmekanikens fader Niels Bohr uttryckte det, "Vetenskap handlar inte om det som är, utan om det vi kan veta om det som är."

Tyvärr tycks inte naturalistiska evolutionister (och då speciellt biologer) förstå detta. De tycks helt omedvetna om vetenskapens natur eller begränsningar och deras vetenskapsbild framstår som synnerligen naiv (de flesta evolutionsbiologer tycks märkligt nog fortfarande vara positivister, hel omedvetna om att tåget redan gått ifrån dem). Detta visas inte minst av deras inställning, att även om ID skulle lösa mängder av problem om ID vore sann, finns ingen möjlighet att ID är sann. Varför? Jo därför att ID inte är vetenskap. Man glömmer då bort att även om ID inte är vetenskap, kan ID vara sann i alla fall, utan att detta på något sätt strider mot vetenskapen (ID behöver inte motsäga vetenskapen utan kan komplettera den). Genom att definitionsmässigt förkasta allt som inte är vetenskap, gör man, som påpekats ovan, vetenskapen verkligare än verkligheten själv. Verkligheten måste i det materialistiska perspektivet böja sig under vetenskapen, medan det i själva verket är vetenskapen som måste böja sig under verkligheten. Skälet för att förkasta ID är alltså inte på något sätt vetenskapligt, utan ID förkastas definitionsmässigt, eftersom det inte stämmer med den ateistiska världsbilden.

Detta sätt att resonera innebär i sin förlängning att ateisterna "kidnappar" vetenskapen och gör den ekvivalent med ateism. Något som är helt absurt. Vetenskap är inte kopplad till vare sig ateism eller religion. Men den vetenskapliga metoden har utan tvekan en del av sina rötter i den kristna världsbilden. Det var knappast en slump att vetenskapen växte fram i en kultur som präglades av judiskt-kristet tänkande. Tron på en rationell Skapare födde tron på att Universum kunde förstås med förnuftets hjälp och blev ett incitament för att sysematiskt undersöka Skapelsen. Newton och flera andra forskare menade att man på så sätt också kunde förstå mer av Gud.

(Även om det inte direkt hör till ämnet, kan det vara intressant att notera att ateisterna inte bara har "kidnappat" ordet vetenskap De har också lagt beslag på ordet "humanism". Ateisternas förening i Sverige heter ju Humanisterna. Som om ateisterna skulle ha monopol på att vara humanister! Det är knappast humanism som kännetecknar ateisternas handlingar. De utmärker sig snarare genom sin absoluta frånvaro vid alla katastrofsituationer. Ofta är det hjälporganisationer med kristna förtecken som är först på plats vid svältkatastrofer, jordbävningar etc. Ateisterna, fritänkarna och förnuftets vänner och deras organisationer brukar inte synas till i sådana sammanhang.)

Ateism och materialism och evolutionism är således inte grundade på vetenskap utan på ideologi! Det finns inte någon länk eller koppling mellan vetenskap och ateism. Vetenskapen bygger på ett förutsättningslöst sökande efter sanning (dit bevisen pekar, oberoende av ideologiska eller politiskt korrekta åsikter). Givetvis utgör också kristendomen och andra religioner en form av ideologi. Men religionerna erkänner detta. Det kanske vore på tiden att ateisterna åtminstone vore så ärliga att de kunde erkänna att också deras världsbild är ideologiskt, och inte vetenskapligt, grundad. Då skulle vi kanske kunna få en meningsfull dialog. Något som ateisterna inte tycks vilja ha. Kanske fruktar de att de skulle förlora ett sådant verkligt och öppet meningsutbyte.


[1] Att beräkna denna sannolikhet är inte speciellt svårt. En duktig gymnasist på naturvetenskapsprogrammet kan göra detta. Men det kräver tillgång till en dator med matematikprogram eller en programmerbar räknedosa, eftersom det skulle vara mycket arbetsamt att göra beräkningen för hand. Men vi kan ta ett enklare fall, nämligen sannolikheten att alla 1000 trosföreställningarna är sanna. Den blir helt enkelt (om sannolikheten är 0,5 att varje enskild trosföreställning är sann och att dessa är oberoende av varandra) (0,5)1000=10-303, dvs en omöjlighet (på samma sätt blir sannolikheten att få sexa på två tärningskast i rad 1/6*1/6, dvs (1/6)2=1/36).


Tillbaka till "Intelligent Design"

© Krister Renard