"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2017 12 08 12:51

Parallella universum — vetenskap eller ideologi?

Teorin om parallella universum (dvs att det existerar ytterligare universum än det vi, dvs planeten jorden med alla dess invånare, råkar befinna oss i) har funnits länge inom fysiken, i olika former och sammanhang, och av olika orsaker. Den senaste månaden har några ledande vetenskapliga tidskrifter haft artiklar där parallella universum diskuterats. Uttrycket parallella universum låter utan tvekan spännande och fantasieggande, vilket fått vanliga populärmedia att haka på (givetvis har journalisterna missuppfattat en hel del och blåser dessutom upp det lilla de fattat till enorma proportioner). Detta har i sin tur gjort att "vanliga" människor börjat fundera. Några har skrivit till mig och bett att jag skulle skriva en text i ämnet. Och det gör jag således nu.

I stället för parallella universum använder man ibland terminologin multipla universum eller multiversum. I den följande texten står dessa begrepp för samma sak. Personligen gillar jag inte termen parallella universum, eftersom den låser läsaren i ett visst sätt att tänka. Plus att den känns lite new-age för mig. Multipla universum är mer neutralt och ger inte lika många flummiga associationer.

 

En bakgrund

Redan 1957 publicerades en variant av teorin för multipla universum, kallad flervärldsteorin (Many World Theory), för att förklara det s k mätproblemet inom kvantmekaniken. Enligt denna teori förgrenas vårt universum ständigt i nya universum, vilka existerar parallellt med vårt eget.

Enligt den klassiska fysikens lagar följer, utifrån ett givet tillstånd, normalt ett unikt tillstånd, vilket till fullo bestäms av det ursprungliga tillståndet (deterministisk orsak och verkan). Man kan således, inom den klassiska fysiken, säkert förutsäga resultatet av ett experiment eller en konstruktion (jag bortser här från mätnogrannheter och eventuella matematiska svårigheter). Detta ligger till grund för konstuktionen av maskiner som bilmotorn, flygplanet etc.
Inom kvantmekaniken, som är nödvändig för att beskriva system av atomära dimensioner (den klassiska fysiken klarar inte av detta), leder ett givet tillstånd i allmänhet till flera (ofta oändligt många) möjliga tillstånd. Man kan, med hjälp av kvantmekanikens ekvationer, räkna ut vilka olika möjliga tillstånd som finns och sedan beräkna sannolikheten för att respektive tillstånd skall inträffa. Man kan emellertid aldrig förutsäga vilket av de möjliga tillstånden som kommer att inträffa (om det finns mer än ett sådant tillstånd). Kvantmekaniken ger oss således systemets olika potentiella möjligheter men kan inte avgöra vilken av dessa som verkligen kommer att ske. Det är först när vi mäter på systemet (eller observerar systemet) som vi vet vilket av de möjliga tillstånden som inträffade. Övergången från kunskap om de möjliga tillstånden (potential), genom kvantmekaniska beräkningar, till kunskap om det tillstånd som verkligen inträffade (observation) kan inte beskrivas matematiskt inom den ortodoxa kvantmekaniken, vilket är mycket otillfredsställande. Detta kallas mätproblemet.
Flervärldsteorin utgör ett försök att komma tillrätta med detta problem. Enligt denna teori så förgrenas universum, vid varje mätning eller observation, i lika många universa som det finns möjliga mätresultat (dvs ofta i oändligt många universum). I vart och ett av dessa universum har något av de möjliga mätresultaten inträffat. Antag för enkelhetens skull att det endast finns två möjliga resultat av ett visst ursprungstillstånd; katten A lever och katten A är död. Så fort någon observerar katten A och konstaterar att A antingen lever eller att A är död, så förgrenas universum i två universum, ett där A lever och ett där A är död. I alla andra avseenden är dessa två universum identiska (de två kopiorna av A och alla andra organimser har alla minnen gemensamma fram till dess att splittringen av universum skedde — därefter utvecklas de två kopiorna av universum på olika sätt). Observationer kan inte ske mellan dessa olika universum, varför inga logiska paradoxer uppstår.
Varje sekund splittras således vårt universum upp i ett nästan oändligt antal snarlika kopior (varje gång en medveten varelse t ex tittar på någonting så sker en observation) och de olika universa skiljer sig alltmer åt, allteftersom tiden går. I mängder av universa är t ex katten A redan död, i andra lever A, och i återigen andra har A aldrig existerat (på grund av tidigare inträffade uppsplittringar relaterade till A eller faktorer som växelverkar med A).

Även om detta sätt att komma tillrätta med mätproblemet rent logiskt/matematiskt fungerar, har få fysiker omfattat flervärldsteorin, eftersom den framstår som alltför absurd och dessutom spekulativ (inga mätningar eller observationer kan bekräfta den eller falsifiera den). Det tycks emellertid som att man återigen börjar fundera i de här banorna. I något av de senare numren av Nature såg jag en artikel, där man menade att vissa av kvantmekanikens speciella egenskaper, t ex att man endast kan förutsäga möjligheter (statistiska förutsägelser) och aldrig säkert kan säga vilken av dessa möjligheter som verkligen kommer att inträffa, skulle kunna bero på att vi samtidigt observerar parallella universum, som ett slags "skuggbilder", vilka gör våra observationer "diffusa". Detta kan ses som en variant av den ursprungliga flervärldsteorin.

Att spekulera är en del av sund vetenskap. Man testar helt enkelt olika möjligheter för att se vart detta leder. Man är även, och speciellt då inom fysiken, beredd att testa väldigt långsökta och till synes absurda scenarion i sina försök att finna nya vägar framåt. Ibland har det visat sig att sådana vilda spekulationer verkligen lett framåt. Einsteins två relativitetsteorier (den speciella och den allmänna) är ett exempel på detta. Alltför ofta leder dock den här typen av spekulationer oss in i paradoxer och återvändsgränder.

Ett problem inom partikelfysiken har varit att förklara varför alla elektroner (eller någon annan typ av atomär partikel) i vårt universum tycks vara exakt lika, dvs verkar ha identiska egenskaper. Någon fysiker kläckte då den synnerligen spekulativa idén att det kanske bara finns en enda elektron i hela universum. Vi vet att varje atom innehåller en eller flera elektroner, och det finns således ofantlig många elektroner i vårt universum. Hur skulle då detta kunna förklaras av en enda elektron? Jo, spekulationen gick ut på att universum var enormt "veckat" (i vissa sciencefictionfilmer förflyttar man sig snabbt i universum genom veck i hyperrymden — visserligen är detta fiction men begreppet veckat universum finns inom kosmologin). Den enda existerande elektronen tänktes vibrera våldsamt och passerade då de här vecken och poppade upp på rätt plats vid varje atom oavsett hur långt ifrån varandra dessa befann sig. Förstår läsaren ingenting? Inte jag heller! Jag tar bara detta som ett exempel på en extremt spekulativ idé. Men alla möjligheter måste prövas utan att ha några förutfattade meningar. Sedan leder inte alla spekulationer mot målet. Men det är en annan sak.

I sig är det som sagt inget fel att spekulera. Problemet är att det gäller att sluta i tid. Den genialiske och sunde forskaren vet när det är dags att överge en spekulation och gå vidare, medan andra gräver ner sig och fastnar, och kommer aldrig längre. En del i den senare gruppen slutar som ensamma kufar, för vilka en spekulation blivit en religion.

Som vi skall se i det följande, så handlar teorin för parallella universum i hög grad om metafysiska spekulationer. Dessa spekulationer har dessutom, åtminstone delvis, en agenda. Fysiker har under de senaste 50 åren gjort ett antal observationer, som verkar tyda på att universum är designat (dvs att det finns en intelligent Designer bakom). Teorin om parallella universum utgör inte bara en "normal" vetenskaplig spekulation, utan innebär också ett försök att bortförklara de observationer som tycks peka mot en Designer.

Att populärt redogöra för svåra fysikaliska teorier är inte alltid lätt. Ja det är i stort sett aldrig lätt. Risken finns att man förenklar så mycket att det blir mer fel än rätt. I vissa fall är det bättre att veta att man inte vet, än att tro att man vet, men i själva verket inte alls vet, eftersom den förklaring man tagit del av är så förenklad att den nästan är meningslös, eller till och med fel. Inledningsvis skall jag försöka att ge en bakgrund till dagens spekulationer om parallella universum. Utan en sådan bakgrund är det omöjligt att förstå varför teorierna om parallella universum inte bara är fysikaliska teorier, utan också utgör en del av den till synes eviga diskussionen om skapelse/evolution.

 

Universum tycks vara anmärkningsvärt välordnat

På 1940-talet lade Paul Dirac, en av 1900-talets främsta fysiker, och en av dem som lade grunden för kvantmekaniken, sin panna i djupa veck. Han hade en fundering. Varför han hade denna vet jag inte. Kanske hade han för lite att göra? Kanske var han uttråkad? Eller också föll det sig naturligt av någon anledning. Hur som helst så funderade han över varför universum var som det var. Varför hade t ex naturkonstanterna (ljushastigheten, gravitationskonstanten, neutronens massa m fl) råkat få de värden de har? Om nu vårt universum uppkommit av "naturliga" orsaker (en kombination av slump och lagbundna processer), varför var elektronens och protonens elektriska laddning (elektronen är negativt laddad och protonen är positivt laddad) exakt lika stor, och varför var den just 1,602×10-19 As (amperesekunder) — detta kallas den elektriska elementarladdningen och är den minsta elektriska laddning som existerar fritt i naturen? Varför var elementarladdningen inte hälften så stor eller tusen gånger större? Eller något annat värde. Och varför var ljushastigheten 299 792 km/s? Varför inte lika gärna 30 km/h eller en biljon km/s? Och varför hade gravitationen råkat få just den styrka den fick vid bigbang? Varför var den inte starkare eller svagare än vad den är? Och varför startade universums expansion (vid bigbang) med just den hastighet den startade med? Varför inte med någon annan hastighet? Om nu slumpen var en viktig faktor vid bigbang kan man tycka att slumpen måste ha avgjort hur stor expansionshastigheten blev. Etc, etc.

Eftersom Dirac som fysiker inte kunde besvara den här typen av metafysiska frågor, och inte heller kände någon som kunde förväntas göra det, omformulerade han frågeställningarna lite grand (något som goda fysiker ofta gör — framgångsrik vetenskap handlar till stor del om att ställa de rätta frågorna). Nu blev frågan i stället, "Vad skulle hända om elektronens/protonens laddning hade råkat bli större eller mindre än vad den faktiskt är, när vårt universum uppstod av en slump (eller hur det nu gick till)?" En vetenskapligt sett tämligen meningslös fråga blev nu en fråga som var fullt möjlig att besvara inom fysikens ramar.

Dirac testade olika värden på elementarladdningen och beräknade vilka konsekvenser detta skulle få utifrån diverse olika aspekter (fysik, kemi etc). Han kom fram till en häpnadsväckande slutsats. Om elementarladdningen hade råkat bli 5 procent större eller mindre (än vad den de facto är) när vårt universum uppkom, ja då hade inga kemiska föreningar kunnat existera (bindningskrafterna mellan atomerna skulle då vara instabila så att molekyler antingen aldrig skulle uppkomma eller snabbt falla sönder), och därmed givetvis inget liv. Vilken "tur" att elementarladdningen råkade hamna inom det snäva lilla intervall som tillåter "kolkemi" (dvs liv)!

Dirac och många andra fysiker (en av dem var Max Born, även han en framstående kvantfysiker — Born hade redan tidigare funderat i liknande banor som Dirac) började nu undersöka om andra naturkonstanters värden också var lika kritiska. Man kom så småningom fram till att detta gällde hundratals konstanter; neutronens massa, gravitationskonstanten (vilken bestämmer gravitationens styrka i förhållande de andra naturkrafterna, vilka är elektromagnetisk kraft, svag kraft och stark kraft), den starka kraftens styrka i förhållande till de andra naturkrafterna och förhållandet mellan elektronens och protonens massa m fl.

Några exempel på vad man kom fram till: Skulle den starka kraften (den kraft som bl a håller ihop atomkärnan) vara 5 procent starkare, skulle stjärnorna inte kunna brinna och vore den 2 procent svagare, skulle universum enbart bestå av vätgas och inget annat. Vilken tur att den starka kraften hade fått rätt värde vid bigbang! Om neutronens massa vore 0,2 procent mindre än vad den är, skulle alla fria protoner sönderfalla till neutroner och inga atomer skulle då existera. Återigen hade universum haft turen på sin sida. Hade universums expansionshastighet (efter bigbang) varit obetydligt högre än vad den är (här handlar det om bråkdelar av procent) hade universum idag bestått av ett vätgasmoln och inga stjärnor, planeter eller galaxer hade existerat (och därmed inget liv). Hade expansionshastigheten varit obetydligt lägre, hade universum dragit ihop sig väldigt snabbt efter bigbang, innan något liv hade hunnit bildas (utifrån de teorier vi har idag i alla fall). Tänk vilken tur att alla dessa naturkonstanters värden blev de rätta! Annars hade jag inte skrivit denna artikel. Och ingen hade funnits som hade kunnat läsa den.

En invändning som omedelbart dök upp var huruvida ovanstående på något sätt kunde ha med våra enheter att göra (meter, sekund etc — t ex så mäts ju ljushastigheten i km/s, elektrisk laddning i amperesekund etc). Det numeriska värdet (siffervärdet) på dessa olika konstanter beror ju på vilken enheter vi mäter dem i (mäter jag längd i tum får jag inte samma mätvärde som om jag mäter i cm). Våra enheter bygger på exakta definitioner. Exempelvis så definieras en sekund som tiden för 9 192 631 770 perioder (svängningar) för en viss strålning från Cesium-133. Att enheterna skulle spela någon roll i sammanhanget kan lätt tillbakavisas. En del av de kritiska naturkonstanterna är nämligen enhetslösa, dvs saknar enhet. De är således rena tal utan enhet. Ett exempel på detta är förhållandet mellan elektronens och protonens massa (me/mp), vilket brukar förkortas β (1/1836,12). Att detta förhållande är enhetslöst inses omedelbart, eftersom täljaren och nämnaren har samma enhet (kilogram), och delar man kilogram med kilogram så försvinner enheten (om ett föremål väger dubbelt så mycket som ett annat föremål, så gäller detta självklart oavsett om man mäter vikten i kg eller i pound). Det visar sig nu att om β förändras bara någon procent, får detta dramatiska konsekvenser för vårt universums förmåga att hysa liv. Bl a så kommer DNA-molekylens egenskaper att påverkas så att denna molekyl blir instabil. Något som vore förödande för livets existens. Två andra enhetslösa, kritiska konstanter är finstrukturkonstanten och gravitationsstrukturkonstanten.

En ytterligare invändning, som ligger nära till hands, är att vissa naturkonstanter kanske kan vara kopplade till varandra. I resonemanget ovan har man ändrat en naturkonstant i taget utan att ta hänsyn till hur detta eventuellt påverkar andra naturkonstanter och därmed helhetsbilden. Om man förändrar en konstant finns möjligheten att detta påverkar en hel uppsjö av andra konstanter, och att de olika konstanternas förändringar kanske då eventuellt tar ut varandra, så att universum i alla fall skulle kunna hysa liv. Till exempel så beror ljushastigheten i vakuum på de två viktiga konstanter som anger vakuums förmåga att leda elektriska fält (permittiviteten i vakuum) respektive magnetiska fält (permeabiliteten i vakuum). Dessa brukar betecknas ε0 respektive μ0. Här gäller det givetvis att hålla tungan rätt i mun, när man drar sina slutsatser och just denna aspekt har fysikerna lagt ned mycken möda på att reda ut. Det visar sig att denna invändning inte kan bortförklara varför de olika naturkonstanterna har så kritiska värden.

Det tycks således som att naturkonstanterna är anmärkningsvärt finavstämda för att universum skall kunna hysa liv (här hittar läsaren fler detaljer om detta — läs också den följande artikeln). En möjlig förklaring skulle kunna vara att det bakom universum finns en Designer (Skapare) som format universum för att kunna hysa liv. En annan möjlighet är att det råkade bli så av en ren slump. En tredje möjlighet är att universums uppkomst var lagbunden och att det blev som det blev av nödvändighet. Det sista alternativet leder emellertid till nya problem. Om det existerade någon typ av naturlagar innan vårt universum kom till (vilket det måste ha gjort om vårt universums uppkomst var lagbunden), kan man undra i vilken mening dessa lagar existerade (då måste rimligen något ha existerat före universum). Och varför de med nödvändighet lett fram till ett universum som kan hysa liv. Och då står vi inför exakt samma problem som vi just trodde oss ha förklarat.

1985 utkom första upplagan av boken The Anthropic Cosmological Principle (Clarendon Press) av astrofysikerna John Barrow och Frank Tipler. Där sammanfattas allt man kommit fram till när det gäller naturkonstanternas kritiska värden. Barrows och Tiplers bok, som är på 706 sidor, är standardverket på området. Innan de skrev boken bekände sig både Barrow och Tipler som ateister. Efter att de blev klara med boken bekänner sig nu båda som kristna. Tipler skriver i förordet till sin bok The Physics of Immortality (Doubleday, 1994):

När jag började min karriär som kosmolog för ungefär tjugo år sedan, var jag övertygad ateist. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag en dag skulle skriva en bok, vars uppgift är att visa att den judisk-kristna teologins centrala dogmer är sanna, och att detta påstående är en direkt logisk följd av fysikens lagar, såsom vi nu uppfattar dem. Jag har tvingats till denna slutsats utifrån den omutliga logik som man arbetar med inom min speciella gren av fysiken.

Lee Smolin, en av de ledande forskarna inom teoretisk kosmologi, uppskattar i sin bok Three Roads to Quantum Gravity (PHOENIX PAPERBACK, 2000, sid 202) sannolikheten för att naturkonstanterna i ett slumpgenererat universum får de egenskaper som är nödvändiga för "kolkemi" till en på 10230 (tio upphöjt till 230, dvs en etta följd av 230 nollor!). Sannolikheten är således 10-230. För att förstå vilket oerhört litet tal det handlar om, kan nämnas att 10182 är storleksordningen på det antal "Planckvolymer" som får plats tätt packade i hela det kända universum. Idag tror vi att universum består, inte av en kontinuerlig rymd, utan av små "byggklossar" (volymselement), vilka har storleken 10-33 m (vilket är ofantligt mycket mindre än storleken på atomära partiklar). Notera att 10230 är 1048 gånger större än 10182! Och 1048 är redan det ett ofattbart stort tal (se länken ovan, i stycket som börjar "Det tycks således...", för en diskussion om så stora tal).

Den perfekta och oerhört känsliga balans, som råder mellan de olika naturkonstanterna och även naturlagarna, kan liknas vid den balans som finns mellan de olika delarna i en komplicerad maskin, t ex en avancerad bilmotor, en dator eller en levande cell. Minsta förändring av någon del i en sådan maskin skulle — om inte denna förändring var mycket noggrant beräknad — antingen leda till en sämre fungerande maskin, eller till en maskin som inte fungerar alls. Ställer vi oss frågan varför en bilmotor eller en superdator uppvisar en sådan perfekt balans och harmoni mellan sina olika delar, blir det uppenbara svaret att "konstruktören har gjort den sådan för att den skall fungera optimalt". Kanske svaret på motsvarande fråga när det gäller universum är detsamma, "Därför att Skaparen har gjort det sådant, för att livet skall kunna existera".

De flesta framstående fysiker är överens om att naturkonstanternas värden är kritiska när det gäller universums egenskaper. Självklart är ovanstående tunga puckar för en ateist. Att avfärda resonemanget ovan som nonsens (vilket många okunniga ateister gör) är inte trovärdigt. I så fall skulle många av de mest framstående fysikerna (varav många dessutom själva är ateister) förstå mindre av fysiken än en ateist som är lekman på området. Och det känns ju knappast trovärdigt. Snarare är det nog så att en vanlig lekman kan inte ens tänka en vettig tanke om fysik som inte redan fysikerna har tänkt på. Att tro något annat är att megalomaniskt övervärdera sig själv (om man är lekman) och grovt undervärdera fysiken som vetenskap.

Hur skall man då tolka ovanstående? Ja en möjlighet, som nämnts ovan, är att universum medvetet är designat för att kunna hysa liv. Dvs bakom universum finns en Intelligens. Ett överlägset Intellekt! Detta var något som Albert Einstein ofta talade om. T ex så skriver han i ett brev till en god vän följande:

En sak är säker, det är en övertygelse jämförbar med en religiös känsla av att världen är uppbyggd rationellt och intelligent som ligger bakom allt avancerat vetenskapligt arbete. Denna starka tro, en tro kopplad till en djup känsla, på ett överlägset intellekt som uppenbaras i naturen, representerar mitt gudsbegrepp (Einstein, Albert, Lettres a Maurice Solovine, Gauthier-Villars, Paris, 1956, sid 114-115).

Som ateist kan man givetvis inte acceptera den typen av resonemang. I så fall måste man överge sin ateism (vilket Barrow och Tipler gjorde). Men de flesta ateister är inte beredda att ta ett sådant steg. Alltså återstår att försöka förklara varför universum uppvisar tecken på design utan att vara designat.

 

Multipla universum

Den idag vanligaste (bort)förklaringen till naturkonstanternas osannolikt välavstämda värden är följande (och då är vi framme vid själva ämnet för dagens betraktelse):

Om vi antar att ett universum kan uppkomma av sig självt, verkar det rimligt att också antaga att flera universum kan uppkomma på samma sätt. Om slumpen finns med som faktor (vilket är ett ytterligare rimligt antagande) verkar det troligt att andra eventuella universum som uppkommer, då kommer att få andra värden på de olika naturkonstanterna (dvs ha andra egenskaper). Antag nu att det finns oändligt många, parallella universum. Då förväntar vi oss att dessa uppvisar i princip alla möjliga kombinationer av naturkonstanternas värden. Ungefär som om vi har oändligt många kortlekar, vilka är blandade enligt konstens alla regler. Totalt finns det ca 1068 olika sätt att blanda en kortlek (52!=1×2×3×...×50×51×52, uttalas 52-fakultet). Har vi oändligt många blandade kortlekar, måste varje möjlig blandning finnas representerad i någon av lekarna. Överfört på universum måste således varje möjlig kombination av naturkonstanter finnas representerad i något universum (om vi har oändligt många parallella universum). I de universum när naturkonstanternas värden tillåter liv, kommer det att finnas observatörer som kan ställa sig frågan varför deras universum är så speciellt så att det tillåter liv att existera. Och i de universum, där naturkonstanterna har "fel" värden, ja där finns ingen som kan ställa några frågor.

Alltså är det närmast självklart att vi observerar ett speciellt universum som kan hysa liv. Ett universum som hyser observatörer måste ju tillåta existensen av observatörer.

Och därmed har vi blivit av med problemet, tänker man sig. Dessvärre är det hela inte riktigt så enkelt. Samtliga teorier för multiuniversum säger att det i princip är omöjligt att observera något av de andra universum (om de nu existerar).

Scientific American hade 2010 en artikel med anledning av en debatt mellan två framstående fysiker, David Gross och Alan Guth (den senare företräder bl a teorin för multiuniversum). Rubriken var "Stjärnfysiker grälar om kosmologisk modell". Där kunde man läsa följande:

Vår bubbla är således endast en av många — ett universum inuti ett multiversum [multiuniversum] — där var och en kan ha sina egna fysikaliska lagar. Parametrarna i vår fysiska värld, sade Guth, kanske inte är något annat än en historisk olyckshändelse [en slump]. Detta togs inte väl emot av Gross, som delade på 2004 års nobelpris i fysik för sina undersökningar av just dessa parametrar, och genom detta redde ut dynamiken hos den starka kraften, vilken binder samman kvarkarna i protoner och neutroner.
"Min reaktion på det sista påståendet — Ve och fasa!"—, sade den Israel-utbildade Gross, som förestår Kavliinstitutet för Teoretisk Fysik vid University of California, Santa Barbara (han är också rådgivare åt Scientific American). Gross kallade Guths eviga inflation [en teori om exakt hur universum expanderat] för något spekulativ, och noterade att om andra universum existerar, är de kausalt frikopplade från vårt universum [fetstil tillagt av mig] — "det gäller förbaske mig vartenda ett av dem". Att tala om sådana universum, tillade Gross, "uppvisar vissa likheter med att tala om änglar".

Gross menar således att det är lika ovetenskapligt att tala om andra, icke vetenskapligt observerbara universum som det är att tala om icke vetenskapligt observerbara änglar. De andra universum är enligt honom "kausalt frikopplade" (dvs växelverkar inte med vårt universum och kan därför inte observeras på något sätt), dvs de är lika lite vetenskapligt observerbara som änglar. De ateister som använder parallella universum för att förklara hur ett extremt välordnat universum som vårt kunnat uppkomma utan att någon intelligens varit inblandad, uppvisar här en anmärkningsvärd inkonsekvens. För att bli av med Gud, som man inte kan acceptera på grund av att Gud inte kan observeras med vetenskapens instrument, är man samtidigt beredd att acceptera existensen av oändligt många universum som inte kan observeras med vetenskapens instrument.

En inkonsekvens av den här magnituden visar att man har lämnat vetenskapens säkra domäner för ideologiska spekulationer. Visst kan dessa spekulationer visa sig stämma, eller i varje fall leda fram till en användbar modell. Men användbara modeller är inte lika med absoluta sanningar. De senare ligger utanför vetenskapens domäner. Det är sannerligen inte lätt att bli av med Gud med sin intellektuella heder i behåll.

 

Mer ideologi än vetenskap

De olika teorierna för multiversum bygger på matematiska övningar i den högre skolan. Vilket för tankarna till den artikel jag nyligen skrev om "dummeligens", dvs högt intelligenta människors förmåga att dra helt felaktiga slutsatser om verkligheten. Som vi konstaterade där så bygger logik på att man utifrån en utgångspunkt (som normalt är obevisbar) genom logik drar slutsatser. Dessa slutsatser står och faller med utgångspunkten. Logik är inte tillräcklig för att välja rätt utgångspunkt, utan måste kompletteras med bl a erfarenhet och intuition (något som intelligenta människor inte alltid besitter). Eftersom intelligenta människor dessutom är duktiga på att försvara sina åsikter, kan intelligenta människor hålla fast vid absurda och felaktiga åsikter (som visserligen bygger på logik, men där logiken lett fel, eftersom man haft fel utgångspunkt).

Den amerikanske filosofen Thomas Nagel skriver i sin bok Mind & Cosmos (Oxford University Press 2012):

Sedan finns hypotesen att detta universum inte är unikt utan att alla möjliga universum existerar, och att vi befinner oss, inte förvånande, i ett sådant som innehåller liv. Men detta är en undanflykt som befriar oss från att försöka förklara någonting. Utan hypotesen om multipla universum så hade observationen, att om liv inte hade uppstått så vore vi inte här, ingen relevans. Man kan inte visa att någonting inte kräver en förklaring genom att påpeka att detta någonting är ett villkor för ens existens [fetstil tillagt av mig] (sid 95).

Jag kan förstås ha fel, men rent intuitivt känns det som att teorin för parallella universum bygger mer på dummeligens än på vishet. Det handlar om en slags bakvänd kausalitet, där universums egenskaper "förklaras" av existensen av observatörer. Personligen anser jag (i likhet med Thomas Nagel) att detta inte är någon förklaring alls. Snarare innebär det att man får besvärande frågor att försvinna, inte genom meningsfulla svar, utan genom att vifta med sin semantiska/ideologiska trollstav.


Tillbaka till "Intelligent Design"

© Krister Renard