"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2014 08 15 11:53

Den oheliga inkvisitionen

Att evolutionsparadigmet inte bara utgör ett vetenskapligt scenario, utan dessutom har religiösa övertoner, framgår mycket tydligt av hur "kättare", dvs oliktänkande, behandlas. Och med kättare menar jag då inte skapelsetroende kristna, de är väl närmast att likna vid "evolutionistiska hedningar", utan ärliga evolutionsforskare som på vetenskapliga grunder börjat tvivla på att en kombination av slump och naturlagar är tillräcklig för att förklara universums och livets uppkomst samt utvecklingen från encellig organism till människa. Den stridbare författaren och filosofen Arthur Koestler citerar i sin evolutionskritiska bok Janus — en sammanfattning den tidigare darwinisten Samuel Butler, när denne säger:

Jag angrep sedlighetens grunder i Erewhon och det brydde sig ingen det bittersta om. Jag rev upp min frälsares sår när han hängde på korset i The Fair Heaven och folk tyckte snarast om det. Men när jag attackerade mr Darwin var de på krigsstigen inom ett ögonblick.[1]

De starka och överdrivna reaktioner som även seriös kritik mot evolutionsläran ofta ger upphov till, är enligt min mening ett bevis för att den vetenskapliga grunden för denna teori är mycket svag, samtidigt som det visar hur oerhört viktig den är för den ateistiska och materialistiska livsåskådningen.

Den forskare som offentligt vågar ifrågasätta evolutionsläran betraktas i allmänhet som en "vetenskaplig rättshaverist" och blir en "persona non grata" i vetenskapliga sammanhang. Arthur Koestler fortsätter:

Den syntetiska teorins [darwinismens] inkonsekvenser och tautologier[2] har faktiskt som en slags offentlig hemlighet varit kända... ändå har dogmen försvarats och försvaras fortfarande energiskt av det akademiska samfundet, varvid kättare bestraffas med diskret men effektiv utfrysning.

Ett exempel på en sådan tautologi i Koestlers mening är uttrycket "survival of the fittest", dvs "den bäst anpassades överlevnad". Detta är ett typexempel på ett icke-vetenskapligt nonsenspåstående. En enkel logisk analys visar att uttrycket är ekvivalent med "survival of the survivors" (de överlevandes överlevnad), dvs ett helt innehållslöst uttryck.[3] Enda kriteriet på att en individ är bra anpassad är ju att den överlever.

Överhuvudtaget gör sig evolutionister gång på gång skyldiga till tautologier och cirkelresonemang. I en artikel med titeln "Konsten att skapa ett virutellt universum" i tidskriften Framtider, nr 2/98, sid 27, säger biologen Thomas S Ray (professor i zoologi vid University of Oklahoma, USA):
...Och från sådana varelser är steget inte långt till en renodlad intelligens. Vi är själva ett bevis på att evolutionen kan skapa intelligens ur praktiskt taget ingenting.
Förutsättningen för att "vi själva" är "ett bevis på att evolutionen kan skapa intelligens ur praktiskt taget ingenting" är att evolutionsteorin är sann. Förutsättningen är således att vår intelligens är resultatet av en blind evolution. Eller med andra ord, under förutsättning att evolutionen kan skapa intelligens ur praktiskt taget ingenting, så kan evolutionen skapa intelligens ur praktiskt taget ingenting. Och det resonemanget ställer jag upp på. Problemet är bara att det är ett innehållslöst, analytiskt påstående. Den stora frågan är om evolutionen verkligen kan skapa intelligens ur praktiskt taget ingenting. Denna fråga måste besvaras genom att vi ställer upp trovärdiga modeller för hur denna intelligens kan ha utvecklats, och sedan gör observationer som stöder dessa modeller. Då har vi indicier för att evolutionsmodellen utgör en möjlig och eventuellt trolig förklaring till vår intelligens (längre än så kommer inte vetenskapen). Det är så vetenskapen arbetar. En teoris "sanning" bevisas genom teoretiska modeller i kombination med observationer och experiment. Evolutionister använder alltför ofta motsatta tågordningen. Att observationerna är sanna bevisas av att de stämmer överens med evolutionsteorin. Detta kallas pseudovetenskap!

I Wall Street Journal fanns den 6/12 1993 en artikel av professor Stephen C Meyer. Författaren, vars specialitet är vetenskapsfilosofi och vetenskapshistoria, beskriver där vad som hände en amerikansk professor, när denne i sin undervisning hade kritiska synpunkter på den biokemiska evolutionsteorin. Artikeln börjar:

När de flesta av oss tänker på striden mellan skapelse och evolution i de allmänna skolorna, tänker vi antagligen på [kristna] fundamentalister som släpar ut lärare [som undervisar om evolution] ur klassrummet för att ställa dem inför rätta. Bilder från den ökända "aprättegången" mot Scopes[4] år 1925 dyker upp i minnet.
Tyvärr har samma slags intolerans visat sig i Californien på 1990-talet till följd av studenter som klagat på en biologilärare. Till skillnad från det ursprungliga Scopesfallet så handlar det denna gång om en framstående professor i biologi vid ett av de större universiteten — i själva verket en erkänd expert på evolutionsteorin. En ytterligare skillnad mot Scopesrättegången är att läraren förbjöds att undervisa, inte därför att han lärde ut evolutionsbiologi (vilket han gjorde), utan på grund av att han kritiserade denna teori. Självklart så trodde de ansvariga administratörerna att de skyddade den vetenskapliga undervisningens integritet. Fakta i målet talar dock ett annat språk.
Kontroversen började förra hösten, efter att Dean Kenyon, biologiprofessor vid San Francisco State University, förbjöds att undervisa i kreationism av John Hafernik, prefekt för biologiinstitutionen. Mr Kenyon, som inkluderade tre föreläsningar i biologiskt ursprung i sin introduktionskurs, hade under många år brukat ta upp både evolutionsteorin och observationer som var oförenliga med denna teori. Han diskuterade också filosofiska och politiska strider som förekommit i sammanhanget och sin egen syn på det hela, enligt vilken levande system uppvisar tecken på en intelligent design.

Hafernik anklagade Kenyon för att undervisa, vad han karakteriserade som biblisk kreationism, och beordrade honom att sluta. Kenyon bad då om ett förtydligande från James Kelley, som var fakultetsordförande, och frågade exakt vad han inte fick diskutera. Fick han inte nämna för studenterna "att forskarna tvistar om huruvida den kemiska evolutionen verkligen kunnat äga rum i jordens forntid?" Eller fick han inte nämna "de viktiga filosofiska frågor som kommer till sin spets vid diskussioner om ursprung?" Kelley vidhöll att Kenyon skulle undervisa i den dominerande vetenskapliga teorin. Kenyon svarade då "Jag undervisar i den dominerande vetenskapliga teorin. Men jag diskuterar också problem med denna teori och att vissa biologer tycker sig se bevis på ett intelligent ursprung. Tala om för mig vad som är fel med detta." Han fick inget svar, utan avstängdes från att undervisa i inledande biologi och blev förvisad till laboratoriearbete. Jag citerar artikeln igen:

För det första är Mr Kenyon en auktoritet på kemisk evolutionsteori och det vetenskapliga studiet av livets ursprung. Efter att fått sin doktorsexamen i biofysik vid Stanford forskade han vid University of California och vid Oxford University. 1969 var han medredaktör i ett teoretiskt arbete med titeln Biochemical Predestination. I denna bok framlades den dittills mest trovärdiga teorin för hur en levande cell kunde ha organiserat sig utifrån de kemikalier som ingick i "ursoppan".
Mr Kenyons följande forskningar resulterade i ett flertal publikationer över problemet med livets ursprung. Det var här som hans svårigheter tog sin början. I slutet av 70-talet började Kenyon ifrågasätta sina egna idéer. Experiment, vissa utförda av honom själv, verkade mer och mer tala emot den allmänt accepterade synen inom området. Laboratorieförsök tydde på att enkla kemikalier inte arrangerar sig i komplexa informationsbärande molekyler som DNA — utan "styrning" från en mänsklig intelligens.

Eftersom kemiska processer utan intelligent styrning inte verkade kunna åstadkomma ens de kodade informationssekvenser som återfinns i de allra enklaste celler, menade Kenyon att en styrande intelligens kanske spelat en roll vid livets uppkomst.

Trots att han förmodligen kan lika mycket på området som någon annan, får Kenyon således inte redovisa några negativa forskningsresultat och inte heller delge studenterna sina personliga åsikter. Detta trots att han inte framfört några religiösa påståenden utan endast dragit slutsatser utifrån experimentella data. Artikelförfattaren, professor Meyer, fortsätter:

Även om han hade föreläst utifrån en övertygelse om att "Gud skapade himmel och jord" är det inte självklart att akademisk frihet betyder att universitetsstudenter måste skyddas från sådan åsikter. Judiska och kristna studenter har sedan länge utsatts för antireligiös polemik från professorer som tycker sig finna stöd för ateism inom sitt forskningsområde. Varför måste då kristna professorer avstå från att diskutera bevis som verkar ge trovärdighet åt deras filosofiska åsikter.
Under alla förhållanden så pekar den starkt förenklade beskrivningen av Mr Kenyons åsikter som "religion" och de strikt materialistiska åsikterna som "vetenskap" på att alla åsikter inte bedöms på samma sätt inom detta vetenskapliga område, som ju är ökänt för sina filosofiska övertoner. Biologiböcker upprepar rutinmässigt darwinismens argument mot ett intelligent ursprung. Men om nu argument mot en intelligent konstruktör är filosofiskt neutrala och strikt vetenskapliga, varför är då Mr Kenyons argument för en intelligent konstruktör automatiskt ovetenskapliga och religiöst färgade. När det gäller att hitta den bästa förklaringen på fakta, så har Mr Kenyon tillämpat samma sätt att resonera som innan han bytte åsikt. Hans slutsatser, inte hans metoder, har ändrats!

Efter att San Francisco State University's Academic Freedom Committee konstaterat att beslutet om avstängning för professor Kenyon var felaktigt och innebar ett brott mot den akademiska friheten, samt att The American Association of University Professors ingripit, har Kenyon, åtminstone tillfälligt, tillåtits att åter undervisa.

Ett annat exempel på diskriminering av oliktänkande är det omskrivna fallet med vetenskapsjournalisten Forest Mims i början av 1990-talet.[5] Denne hade sökt arbete på den ansedda populärvetenskapliga tidningen Scientific American. Han var utan tvekan den mest kvalificerade för den sökta tjänsten som redaktör för spalten "The Amateur Scientist". Under de senaste tjugo åren har han publicerat över 500 vetenskapliga artiklar i 62 olika tidskrifter. Dessutom har han skrivit 70 böcker med en total upplaga på mer än tre miljoner exemplar.

Mims hann skriva tre "installationsartiklar" för Scientific American, vilka alla höll mycket hög klass, innan han vid ett samtal med tidningens chefredaktör Jonathan Piel berättade att han var skapelsetroende. Anställningsproceduren avbröts omedelbart. Enligt Piel gjorde hans kritiska inställning till evolutionsteorin honom direkt olämplig som redaktör. Bl a så skulle tidningens rykte påverkas negativt, menade Piel.

Det ligger en ödets ironi i att tidningens grundare, Rufus Porter, 150 år tidigare skrev, "Låt oss som förnuftiga varelser alltid vara beredda att erkänna Gud som vår Skapare och Uppehållare". Porter skulle således idag inte få arbete på den tidning han själv en gång grundade.

Behandlingen av Forest Mims ledde till en debatt och han fick stöd från både yttrande- frihetsorganisationer och flera tunga vetenskapliga instanser. Beslutet från tidningen att inte anställa honom stod dock fast. Den svenska populärvetenskapliga tidningen Forskning och Framsteg stödde helhjärtat detta ställningstagande. Tidningens chefredaktör Björn Fjoestad skrev i en ledare i nr 4 1991 följande:

För mig är svaret inte svårt att ge. Hur goda yrkesmässiga meriter en platssökande än hade, skulle jag tveka att anställa en person på Forskning och Framsteg om han eller hon vägrade att ansluta sig till vetenskapliga metoder i just sådana fall där resultaten kunde bryta mot vederbörandes personliga, övernaturliga övertygelse vare sig det gällde skapelsetro, astrologi, fjärrskåderi eller samtal med de döda.

Fjoestad jämställer således tron på en intelligent skapelse med att samtala med de döda. Detta trots att många framstående forskare, som t ex Albert Einstein, är eller har varit övertygade om att universum har ett intelligent ursprung.

Till saken hör att den spalt som Mims skulle skriva handlade om vetenskap som praktisk hobby. Dessutom hade han utfäst sig "att inte skriva om Gud". Det finns därför ingen anledning att förmoda att hans personliga tro skulle påverkat hans vetenskapliga integritet. I varje fall inte mer än vad alla andra forskares personliga världsbild påverkar deras vetenskapliga arbete. Självklart så beror en forskares drivkraft och perspektiv på vad denne har för övergripande livsåskådning. Tolkning av fakta beror i viss mån på vilken grundläggande syn man har på verkligheten. Att alla fakta, enligt vissa forskare, anses tala för att allt har ett naturligt ursprung, har t ex sin grund i dessa forskares materialistiska världsbild.

Det faktum att forskarnas personliga livsåskådning i viss mening påverkar dem och ger dem impulser, behöver emellertid inte nödvändigtvis vara till någon nackdel för vetenskapen. Olika perspektiv kan i stället befrukta och inspirera varandra och på så sätt ge idéer till nya och okonventionella lösningar.

Det finns inget som talar för att Mims syn på alltings ursprung, på något sätt skulle påverkat hans syn på etablerad, konventionell vetenskap, inkluderande biologi. Man kan mycket väl vara överens om hur någonting fungerar och är uppbyggt, trots att man har olika syn på hur detta någonting har kommit till. Jag kan inte se att t ex en läkares professionalism på något sätt skulle påverkas av dennes syn på människans ursprung. Blindtarmen torde sitta där den sitter, oberoende av om människan är en produkt av naturliga processer eller en övernaturlig skapelse.[6] Samma gäller fysik, kemi, teknologi och de flesta områden inom biologi. Jag känner själv forskare inom växtförädling som är skapelsetroende. Det är min absoluta övertygelse att detta inte påverkar deras arbete negativt. De enda tillfällen där skapelsetro och evolutionstro kommer på kollisionskurs är när man diskuterar de olika ursprungsfrågorna. Men som vi tidigare konstaterat så befinner man sig då i vetenskapens utmarker, och det vore kanske passande med en viss ödmjukhet i detta sammanhang. Att i sådana fall förbjuda vissa åsikter kan knappast vara förenligt med den objektivitet som sägs karakterisera allt sant vetenskapligt arbete.

Richard Milton berättar i sin bok Facts of Life (se litteraturförteckningen) om Immanuel Velikovsky, som 1950 skrev boken Worlds in Collision. Velikovsky förde där fram tanken att Jorden och andra planeter i solsystemet vid ett tillfälle var nära att kollidera och att de starka gravitationella effekterna orsakade katastrofartade, geologiska skeenden i Jordens historia. Han föreslog också att de allmänt accepterade dateringarna angav alldeles för höga åldrar.

Boken väckte våldsamma reaktioner från forskarhåll. En del geologer och astronomer var så ursinniga att de hotade Velikovskys förlag, Macmillan, som är ett av de dominerande förlagen när det gäller universitetslitteratur, med att bojkotta alla deras vetenskapliga publikationer. Det hela slutade med att boken i stället gavs ut på Doubleday, ett förlag som normalt inte ger ut vetenskaplig litteratur och som således var immunt mot forskarnas hot om bojkott.

Fyrtio år senare är Velikovskys idéer inte alls lika kontroversiella. Många av de s k massutplåningarna anses t ex numera vara orsakade av just kollisioner, eller nära kollisioner, mellan jorden och andra himlakroppar. Kanske reagerade forskarna som de gjorde delvis på grund av att Velikovksy inte var fackman, utan psykolog. Hur som helst så är uppenbarligen mycket starka känslor involverade när det gäller ursprungsfrågor.

Ovanstående fall är mycket intressanta. Ursprungligen betraktades vetenskapen som en metod för att studera olika fenomen och sedan överföra resultaten till andra forskare, så objektivt och sanningsenligt som möjligt, för att dessa forskare sedan skulle kunna bygga vidare på resultaten. Vetenskapens spelregler togs då för vad de var, nämligen spelregler. Man insåg att vetenskapen inte kunde uttala sig om allt, men att den utan tvekan var en viktig metod för att få kunskap om den fysiska verkligheten. Alla forskare var överens om att vetenskapen gav en "sann" men begränsad bild av verkligheten. Idag verkar en majoritet av speciellt biologerna anse att vetenskapens spelregler inte bara är spelregler, utan att de är ett uttryck för den yttersta verkligheten. Att vetenskapen skulle ha ett begränsat kompetensområde avfärdas med en fnysning. "Det som inte kan studeras vetenskapligt, existerar inte", säger man högdraget och verkar tro att detta upplysningsfilosofiska uttalande utgör ett vetenskapligt, objektivt faktum, medan det i själva verket inte är något annat än en metafysisk programförklaring.

Om den vetenskapliga metoden inte förmår finna sanningen, därför att sanningen ligger utanför vetenskapens kompetensområde, då struntar man således i sanningen. Den vetenskapliga metoden kan man under inga förhållanden överge. Metoden är tydligen viktigare än sanningen. Problemet är, att när vetenskapen används på detta sätt, så blir dess uppgift snarare att bortförklara än att förklara!

Självklart har också motsatsen till de tre fall som diskuterats ovan, förekommit, dvs att kreationister försökt hindra evolutionister att föra fram sin tro. Inledningsvis så omnämndes den s k Scopes- eller aprättegången i Dayton, Tennessee, 1920-talets utav tvekan mest berömda rättsfall. Bakgrunden var att en vikarierande skollärare vid namn Scopes anklagades för att ha undervisat i evolutionsteori, vilket var förbjudet enligt staten Tennessees dåvarande författning.

Det finns nu två olika versioner av händelserna i samband med denna rättegång. Enligt den första versionen, som ofta berättas i skolans läroböcker, så handlade det om religiösa fanatiker som släpade en tämligen harmlös lärare inför rätta, anklagad för att sprida "lögner" om att människan var släkt med aporna. Genom en hjältemodig försvarsadvokat segrade trots allt till slut förnuft och vetenskap över vidskepelse och religiöst förtryck.

Riktigt så enkelt var det emellertid inte. Att fallet kom att bli förstasidesrubriker berodde till stor del på att motståndare till förbudet att undervisa om evolution ville ha ett pilotfall, vilket ledde till att man gjorde allt för att rättegången skulle få så mycket publicitet som möjligt. Något som bidrog till det massmediala intresset var säkert också att både försvarsadvokat och åklagare var synnerligen färgstarka och berömda personligheter. Åklagaren, som således åtalade Scopes för att ha brutit mot lagen genom att undervisa i evolution, var William Jennings Bryan. Denne hade tre gånger varit demokratisk presidentkandidat och utrikesminister under president Wilson. Han var bibeltroende, men var öppen för att de sex skapelsedagarna mycket väl kunde vara perioder av obestämd längd. Hans motstånd mot darwinismen bottnade främst i att han ansåg att den underminerade etiska och moraliska principer genom att inspirera till hänsynslös konkurrens. Exempel på detta var enligt honom den tyska militarismen och vissa avarter av kapitalism.

Bryans farhågor var utan tvekan välgrundade. Darwinismen har alltför ofta använts för att motivera folkmord, eutanasi, abort etc, etc. Hitler var en varm anhängare till Darwin och vägleddes till stora delar av tanken på övermänniskan som utrotar allt som står i hennes väg (survival of the fittest). Det tyska dödshjälpsprogrammet (kallat T4-programmet), där hundratusentals långtidssjuka, gravt handikappade, förståndshandikappade etc icke-judiska tyskar mördades (varav ca 20 000 barn), var tillsammans med Förintelsen direkta konsekvenser av Hitlers evolutionsinspirerade ideologi. Karl Marx var en annan stor beundrare av Darwins teori. Konsekvenserna av Marx' teorier känner vi alla till (många, många miljoner människor mördade i folkets namn för att skapa det nya paradiset — enligt vissa uppskattningar kan det handla om flera hundra miljoner i Sovjetunionen och Kina). Ett antal biologer och filosofer har i samma anda förespråkat att även födda barn skall kunna "aborteras" (dvs mördas) om föräldrarna så vill (en fullständigt logisk och konsekvent slutsats om nu evolutionen är allt som finns att säga om människan). Nu påstår jag givetvis inte att alla som ansluter sig till evolutionsteorin är potentiella massmördare. Men i evolutionstänkandets förlängning ligger utan tvekan stora faror när det gäller moral och människosyn. Den franske matematikern och anti-darwinisten David Berlinski säger i den evolutionskritiska filmen Expelled, "Evolutionsteorin var kanske inte ett tillräckligt villkor för nazismen, men den var utan tvekan ett nödvändigt villkor." Det finns till och med framstående evolutionister som erkänner det Berlinski säger ovan. En av 1900-talets mest kända evolutionsbiologer, Stephen Jay Gould, skriver t ex i boken Ontogeny and Phylogeny (Belknap — Harvard Press, 1977):
Biologiska argument för rasism kan ha varit vanliga före 1850 [Darwins första bok publicerades 1859], men de ökade med tiopotenser efter att evolutionsteorin blev accepterad (sid 127-128).

Försvaret i Scopesrättegången leddes av USA:s kanske genom tiderna mest berömde advokat, Clarence Darrow, mannen som kunde betvinga och tjusa nästan vilken jury som helst. Det berättas t ex om honom att han vid olika rättsfall, då åklagaren höll sin slutplädering, brukade röka cigarrer som specialpreparerats med en ståltrådsspiral i mitten. Juryn tittade som förhäxade på askpelaren som bara blev längre och längre utan att ramla av cigarren och hörde knappast ett ord av vad åklagaren sade (man kan ju ifrågasätta Darrows moraliska standard — det är svårt att förstå hur den typen av metoder skulle kunna gagna sanningen och rättvisan). Hur som helst så lyckades Darrow lura Bryan att själv ställa upp som expertvittne, varefter han fullständigt krossade denne genom ett briljant korsförhör. Även om det hela slutade med att Scopes fick böta 100 dollar för att ha brutit mot lagen, blev processen en enorm triumf för darwinismen. Bryan kom att framstå som en ren idiot och fick löpa gatlopp i massmedia, åtföljd av hånfulla och ibland rent av hatiska kommentarer.

Som vanligt är vid diskussioner om evolution, så kom processen till en del att röra sig om människans ursprung. Var hon en apa, eller var hon någonting speciellt som inte kunde reduceras till apa eller djur? Bevisen för människans påstådda härstamning från aporna utgjordes vid den här tiden av i huvudsak två fynd, Nebraskamannen och Piltdownmänniskan. Idag vet man att inget av dem var vad det ansågs vara. Nebraskamannen, som enbart bestod av en tand, visade sig senare härröra från en utdöd grisart. När det gäller Piltdownmänniskan, så utgjordes fyndet av en del av en skalle samt en sönderbruten underkäke. Det skulle dröja ytterligare drygt 30 år innan Piltdownfyndet 1953 avslöjades som ett av de största bedrägerierna i vetenskapens historia (här kan man läsa mer om detta).

Båda dessa s k bevis användes av evolutionister i tidningar och radio för att förlöjliga Bryan och hela rättegången och bevisa darwinismens vederhäftighet. Om sanningen hade varit känd vid den här tiden, och om Bryan varit lika skicklig och smart som Darrow, så hade det i stället varit evolutionisterna som framstått som dumma och korkade.

Självklart är det inte bra när man av religiösa skäl försöker förbjuda vissa vetenskapliga teorier. Men det är inte heller bra när man med utgångspunkt från vissa vetenskapliga teorier försöker förbjuda varje form av kritik mot dessa. Om evolutionsläran framställdes som en vetenskaplig modell, och man erkände att vissa observationer talar för den, medan det också finns observationer som talar mot den, och om man dessutom kunde medge att det bakom evolutionsmodellen finns metafysiska antaganden, ja då fanns ingen som helst anledning att från t ex kristet håll försöka bemöta denna modell. Tyvärr är det inte så, eftersom evolutionen, vilket vi redan sett flera exempel på, ofta framställs som ett faktum och som ett uttryck för den yttersta sanningen. När man från kristet håll kritiserar evolutionsteorin är det inte evolutionen som vetenskap man går emot, utan evolutionen som religion!

Den kanske mest berömda sammandrabbningen någonsin mellan skapelse och evolution ägde rum sommaren 1860, dvs ett år efter utgivningen av Darwins bok Om arternas uppkomst. Debatten, som minst sagt blivit legendarisk, ägde rum mellan biskopen och amatörforskaren Samuel Wilberforce och biologiprofessorn Thomas Henry Huxley, en av utvecklingslärans främsta förkämpar. Den klassiska bilden av denna debatt är ungefär följande, här beskriven av idéhistorikern Kjell Jonsson i boken Harmoni eller konflikt — förhållandet vetenskap religion (Carlssons, 1991, kapitel 6):

Denna varma sommardag hade flera hundra människor samlats för att lyssna till biskopens förväntade slakt av evolutionsläran och betitta de okända försvararna av den s. k. Apteorin. Biskop Wilberforce anföll mr Darwins teori med bitande sarkasmer och han kryddade sitt inlägg med kvicka skämt. Legenden säger att han med gäckande röst vände sig till sin främste opponent, T. H. Huxley, och frågade denne "om det var genom sin farfar eller sin farmor som denne räknade sin härkomst från aporna". I sitt svar påstås Huxley ha undvikit allt skämtande och istället allvarligt ha deklarerat att han enbart representerade vetenskapens och sanningens intressen. Han talade om för auditoriet att Darwins teori gav en förklaring till arternas uppkomst och han sammanfattade evolutionsteorins grundläggande teser. Dagens livsformer härstammar från några få organismer och den viktigaste drivkraften för utvecklingen har varit det naturliga urvalet, där endast de till miljön bästa anpassade kunnat överleva och föra släktet vidare. Legenden säger också att Huxley avslutade sitt föredrag med att säga att han inte skulle skämmas över att ha en apa till anfader; däremot skulle han skämmas om han vore släkt med en människa som använder sin begåvning för att dölja sanningen, varvid han naturligtvis syftade på biskop Wilberforce. Vid detta tillfälle förtäljer myten att känsligt sinnade viktorianska damer svimmade av upphetsning. Fortsättning på legenden berättar att Huxley gjorde sensation vid mötet och fick mottaga oerhörda ovationer från den tidigare fientligt inställda publiken. Vetenskapen hade besegrat bigotteriet.

Ovanstående är den bild som de allra flesta böcker ger av debatten mellan Wilberforce och Huxley. Jonsson ger dock en mer nyanserad bild av Wilberforce, när han sedan fortsätter:

Wilberforce såg sig själv som den induktiva, empiristiska, filosofins lojale elev och lovade att erkänna sitt släktskap med svamparna om Darwin hade lika starka bevis för sin sak som Newton hade för sin gravitationsteori. Denne kyrkans trogne tjänare vände sig också direkt mot obskurantismen och sade sig inte ha någon som helst sympati för dem som vägrade erkänna fakta och teorier om naturen bara för att de tycktes motsäga vad bibeln lär ut... Biskopen ansåg att evolutionsteorin enbart var en hypotes och han gladde sig åt att de flesta av samtidens vetenskapsmän också var motståndare till Darwins idéer... Han ägnade mycken möda åt att plädera för den traditionella uppfattningen att arterna är stabila. Charles Darwin själv tyckte också att Wilberforce hade argumenterat väl mot honom och lyckats återfinna svaga punkter i den evolutionistiska teoribyggnaden.

Det finns också de som vill moderera bilden av Wilberforce ytterligare. Idag har vi nämligen tillgång till bättre källmaterial än vad man haft tidigare. Norrmannen Thomas Hylland Eriksen, professor i socialantropologi, har skrivit en biografi över Darwin, med den kanske något fantasilösa, men helt adekvata titeln, Charles Darwin (Nya Doxa 1999). I boken berättar Hylland Eriksen att man hittat ett referat av debatten mellan Wilberforce och Huxley, nedtecknat av Joseph Hooker, som själv var botanist och en av Darwins allra närmaste vapendragare.

Hooker skrev till Darwin att Huxley tyvärr inte klarat av att hålla huvudet kallt och hade agerat rasande och okontrollerat, men att han ändå inte förmått höja rösten tillräckligt för att publiken skulle höra vad han sade. Allvarligare ansåg Hooker det vara att Huxley inte besvarat biskopens invändningar i sak utan hållit sig på det retoriska planet. Hooker hade så själv tagit till orda, och hade lugnt förklarat att han själv länge varit tvivlande — ja, negativ — till läran om det naturliga urvalet, men att den empiriskt lagda bevisföringen i The Origin of Species, hade övertygat honom. Dessutom hade också hans egen långvariga forskning om växters form och utbredning gjort det sannolikt att Darwin hade rätt. Då Hooker var färdig, bad biskopen inte att få ordet igen, och mötesledaren, professor Henslow, avslutade mötet. (sid 89)

Hookers referat bekräftas av andra samtida artiklar från tidningar och tidskrifter. Professor Hylland Eriksen är själv darwinist men intar en relativt modererad och nyanserad hållning. Richard Dawkins, vår tids antagligen mest aggressive evolutionsprofet (omnämnd på flera andra ställen på min hemsida), kallar han i boken Charles Darwin för "Den nydarwinistiske predikanten..." (sid 64) och "den ultradarwinistiske svavelpredikanten" (sid 153).

Vi ser således att den allmänt accepterade beskrivningen av debatten mellan Wilberforce och Huxley med all sannolikhet inte stämmer med verkligheten. Debatten innebar med andra ord inte den ljusets seger över mörkrets makter — där evolutionens vita riddare besegrade kreationismens ondskefulla och bakåtsträvande krafter — som man så ofta antyder från evolutionisthåll.

Filosofiprofessorn Michael Ruse, som är en välkänd evolutionsförsvarare, erkänner i boken Can a Darwinian be a Christian? att debatten Wilberforce-Huxley inte var en så solklar seger för evolutionisterna som allmänt anses, och att skildringen av denna debatt oftast mer handlar om en legend än om vad som verkligen hände. Men han ursäktar det hela med att vi alla behöver hjältar och legender, så och evolutionen. Och det kan ju vara sant. Men det är olyckligt om man medvetet och falskeligen misskrediterar och demoniserar sina meningsmotståndare, bara för att vinna poäng och själv framstå som mer sympatisk.

Nu spelar det i och för sig ingen roll vem som segrade i den ovannämnda debatten. Sanningen beror inte på vem av Wilberforce och Huxley som var den skickligaste debattören. Även om Wilberforce verkligen varit så osympatisk som han oftast framställs, så bevisar inte det att evolutionsteorin är sann. Naturligtvis gäller också motsatsen. Att evolutionister ibland missbrukar sanningen, eller töjer på den (de är inte ensamma om detta — även skapelsetroende gör sig skyldiga till sådant) motbevisar inte heller evolutionen. Men det kan ändå vara intressant att reda ut begreppen. Av de exempel som getts ovan ser vi hur lätt debatten kan övergå från att vara vetenskaplig till att bli känslomässig så fort ursprungsfrågorna diskuteras.

Den tysk-amerikanske filosofen och psykologen Hugo Münsterberg var väl medveten om faran med att låta vetenskap bli filosofi och religion, när han skrev:

Att hålla vetenskapen i ära betyder att respektera dess gränser: Vetenskapen är inte och kan inte vara och bör inte heller försöka vara något uttryck för den yttersta verkligheten. När vetenskapen försöker vara filosofi, inte blott överskrider den sina rättigheter utan försvagar på samma gång sin egen ställning.

Det råder knappast någon tvekan om att evolutionismen (tron att evolutionen utgör en absolut sanning som kan förklara i stort sett allting) överskrider vetenskapens gränser (till skillnad från evolutionsbiologi som inte har några absoluta sanningsanspåk). Så länge man erkänner att evolutionismen är en ideologi, är detta inget problem. Men när man gör anspråk på att evolutionen utgör ett absolut faktum som inte kan eller får ifrågasättas, så undergräver man vetenskapens ställning som objektivt sökande efter Sanning och gör vetenskapen till slav under en ideologisk världsbild, som i förlängningen har sin grund i den militanta ateismen. I långa loppet kommer detta att slå tillbaka mot evolutionsbiologin. Tyvärr!

Tillbaka till Skapelse kontra evolution
Tillbaka till avsnittet "Evolutionsteorin — vår tids religion"

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Intelligent design — vad är det?


[1] Mackean D G, 1973, sid 161.
[2] En tautologi är en upprepning av det redan sagda. Ett klassiskt exempel är "två tvillingar". På svenska används ibland uttrycket "tårta på tårta".
[3] Egentligen är detta ett exempel på en analytisk sanning, vilket innebär att påståendet är definitionsmässigt sant, oberoende av observationer av verkligheten. Ett annat exempel på ett sådant påstående är, "En kvadrat har fyra hörn", vilket direkt följer ur definitionen av en kvadrat.
[4] Denna berömda rättegång kommer alldeles strax att diskuteras.
[5] Ovanstående uppgifter är hämtade ur en artikel av Kjell Ulander, publicerad i Gensis nr 2 1992.
[6] Däremot kanske läkarens inställning till exempelvis abort och dödshjälp påverkas. Det torde vara ganska klart att den som tror att människan har ett unikt och absolut värde redan från befruktningsögonblicket, kommer att förhålla sig annorlunda till diverse etiska frågor jämfört med den som anser att evolutionens grymma utslagningsmekanismer är grunden för allt liv och att människan därför bara är ett djur bland andra djur.
© Krister Renard