"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2011 06 03 00:54

Alternativa teorier

Vad vi hittills har kunna konstatera är att mikroevolution, dvs anpassning till miljön utan någon kvalitativ förändring av organ eller kroppsuppbyggnad, förekommer i naturen. Bevisen för detta är överväldigande. Denna typ av evolution kan uppenbarligen åstadkomma tillräckligt stora förändringar av en art för att det skall vara motiverat att tala om artbildning. Växt- och djurförädling är exempel på mikroevolution. Skillnaden är att människan och inte naturen i detta fall står för urvalet.

Även om man genom förädling på lång sikt kan åstadkomma relativt stora förändringar, har man hittills inte lyckats skapa några nya organ eller andra kvalitativa modifieringar. Men även om man skulle lyckas med detta så småningom, utgör det inget bevis för att en blind evolution kan göra samma sak. Allt förädlingsarbete är ju styrt av en intelligens och är därför målinriktat och medvetet. Den som sysslar med förädling kan t ex offra vissa saker just nu för ett framtida mål. Det kan inte naturen, eftersom den inte har några framtida mål. Varje förändring måste därför ge en omedelbar fördel för att föras vidare.[1]

Allt fler forskare erkänner att de darwinistiska modellerna för mikroevolution är otillräckliga när det gäller att förklara arternas makroevolution. I en artikel i Science diskuterade ganska nyligen fyra forskare med olika bakgrund, en är t ex matematiker, evolutionsteorins nuvarande status och dess framtid. Avslutningsvis skrev man som sammanfattning:

Stora evolutionära övergångar — som uppkomsten av liv, bildandet av eukarotiska celler och utvecklingen av den mänskliga språkförmågan — kunde inte befinna sig längre bort från jämvikt. Inte heller kan de tillfredsställande beskrivas av etablerade mikroevolutionsmodeller. Vad som behövs är en öppen modell, i vilken evolutionära nyheter kan fortsätta att uppstå oavbrutet. Denna modell måste kopplas till en ännu inte existerande teori för variation, vilken i sin tur måste relateras till teorin för organisationen av de objekt, vars evolution vi vill beskriva. En teori för fosterutveckling (ontogenés) saknas fortfarande.[2]

I olika tidigare avsnitt har vi konstaterat att bevisen för darwinistisk makroevolution i stort sett lyser med sin frånvaro. Att hävda att makroevolution inte är något annat än kumulativ mikroevolution, dvs en massa mikrosteg hopkopplade, har en smak av magi. Ofta verkar man tro sig kunna avfärda alla invändningar genom att vifta med den magiska trollstaven "små steg och lång tid". Det är ungefär som att släppa ut en rökridå för att maskera sin egen flottas svaghet. Nej, skall man bevisa att makroevolutionen följer av mikroevolutionen, krävs betydligt mer.

Läroböckerna verkar indirekt göra ungefär följande antagande för att motivera kopplingen mellan de två typerna av evolution:

Observationer av evolution i liten skala (mikroevolution) kan extrapoleras[3] (utifrån uniformismen) till att antyda att allt liv kan ha utvecklats från en enkel gemensam urcell.

Det tråkiga är att författarna ytterst sällan redovisar detta antagande. Den vetenskapliga standarden skulle öka högst betänkligt om man kunde erkänna att det faktiskt handlar om en extrapolation, dvs ett försök till en rimlig gissning, utifrån antagandet att allt uppkommit av sig själv.

Olika hjälphypoteser har lagts fram för att försöka överbrygga gapet mellan observerad mikroevolution och påstådd makroevolution. Man har t ex föreslagit att mutationer i nonsens-DNA:t, vilka inte påverkar organismen, lagras som nya potentiella anlag i vilande form. Under speciella omständigheter, genom än så länge oförklarade mekanismer, antas sedan dessa kunna ersätta de dominanta gener som normalt bestämmer organismens fysiska egenskaper. Neutrala mutationer ligger så att säga och bara väntar på att aktiveras när de behövs.[4] En annan teori är att virus kan överföra information från kroppsceller till könsceller och därmed göra förvärvade egenskaper ärftliga, vilket ju var vad Lamarck en gång i tiden föreslog. Vissa observationer har gjorts[5], som skulle kunna tyda på förekomsten av sådana mekanismer. Inget av detta ger emellertid någon förklaring till de fossila luckorna när det gäller makroevolution, utan utgör helt enkelt olika försök att rädda darwinismen.

Det faktum att man funnit färre övergångsformer när det gäller stora evolutionära förändringar (t ex kräldjur till fågel) än när det gäller små (hästens utveckling) är synnerligen besvärande. Darwinister tar sällan detta problem på allvar. I värsta fall klamrar de sig fast vid den klassiska darwinismen, med motiveringen att det inte finns någon bättre förklaring till arternas ursprung, en inställning som är metafysisk och inte vetenskaplig. Eller också hävdar de att fossilletandet fortfarande är i sin linda och att man så småningom kommer att hitta avgörande mellanformer. En tredje utväg är att påstå att man inte kan förvänta sig att hitta alla fossil. Det är bara tur att vi hittat de fossil vi hittills hittat, säger man. Inget av dessa argument är emellertid hållbart. Om darwinismen är en korrekt teori, måste den absoluta majoriteten av alla fossil utgöras av makroevolutionära mellanformer. Stora förändringar genom naturens blinda "trial and error" måste ju dels kräva mångdubbelt fler misslyckade experiment, dels många fler gradvisa mellanformer, än vad små förändringar gör. Således fler fossil när det gäller makroevolutionära mellanformer än mikroevolutionära sådana. Men då borde också de flesta fossilfynd bestå av makroevolutionära mellanformer. Och detta borde rent statisktiskt gälla även om vi än så länge inte funnit alla fossil, och även om det är en slump vilka fossil vi hittills funnit. Frågan är således; varför hittar vi i stort sett bara mellanformer när det gäller mikroevolution? En teoretisk möjlighet är ju faktiskt att detta beror på att ingen makroevolution ägt rum!

De fossil som är kända till dags dato visar egentligen på exakt samma sak som de fossil som var kända på Darwins tid, nämligen att arter uppkommer plötsligt, mer eller mindre fullt utvecklade och förändras föga eller inte alls innan de försvinner (99 procent av alla kända arter är utdöda).

Nu kanske någon läsare invänder att han eller hon minsann har läst böcker skrivna av framstående biologer, där man i detalj redogjort för mängder av fossila mellanformer mellan t ex reptiler och däggdjur. Problemet är att man kan läsa andra böcker, skrivna av andra framstående biologer, som precis lika övertygande bevisar att dessa fossil inte alls utgör de påstådda övergångsformerna. Saken är definitivt inte alls så enkel som många gymnasieläroböcker vill göra gällande. Till och med den välkända utvecklingsserien från urhästen Eohippus till den moderna hästen är omtvistad, och det även av ortodoxa darwinister. Det finns forskare som idag menar att den antagna urhästen Eohippus inte alls är någon föregångare till den moderna hästen, utan att Eohippus förblev Eohippus, för att sedan dö ut.

De fossila luckorna när det gäller makroevolution har lett fram till alternativa teorier till neodarwinismen. För att bortförklara de felande länkarna har man antagit att evolutionen inte sker gradvis och kontinuerligt utan att den sker i stora hopp eller språng. Detta är också något som stöds av fossila fynd. Det mest kända exemplet på ett sådant diskontinuerligt språng är den s k kambriska explosionen, som inträffade för ca 550 miljoner år sedan. Under en relativt kort period skedde en veritabel explosion av komplexa livsformer — mollusker, blötdjur, trilobiter etc. Inga förfäder till dessa har hittats i äldre bergarter.

Den gradvisa utveckling som vi hittills studerat kallas ofta för gradualism, medan den utveckling som "hoppteorierna" beskriver går under namnet saltationism. På svenska kanske man i det senare fallet hellre säger "språngvis utveckling". Problemet kan sammanfattas på följande sätt: Små förändringar är långt ifrån orimliga sannolikhetsmässigt. Vi kan alltså förvänta oss att sådana skall inträffa regelbundet. Stora förändringar kan sedan ske genom en kedja av många, många små förändringar. Om dessa små förändringar är alltför obetydliga, ger de emellertid ingen fördel och därmed inget utslag i det naturliga urvalet. Ett anlag som inte ökar förmågan att överleva[6], sprider sig ju inte i populationen, varför utvecklingskedjan borde brytas ganska snabbt, långt innan den lett fram till ett användbart organ, t ex ett primitivt öga. Detta är gradualismens dilemma. När det gäller språngvis utveckling, står vi inför det motsatta problemet. Här förutsätts förändringarna vara så stora att de omedelbart ger utslag i "kampen för tillvaron". Man kan därför förstå varför det nya anlaget kommer att sprida sig inom populationen. Svårigheten nu är att förklara hur sådana stora och samtidigt positiva förändringar kan ske genom en enda slumpmässig mutation[7]. Det är t ex synnerligen svårt att förstå hur ett primitivt, användbart synsystem (ljuskänsliga celler, nervkopplingar plus en hjärna som kan reagera adekvat på informationen från de ljuskänsliga cellerna) skulle kunna uppstå genom en enstaka mutation. Sannolikheten för detta måste vara i det närmaste noll. Och saknas en enda av de nödvändiga komponenterna, ger systemet ingen urvalsfördel. Ljuskänsliga celler som inte kan skicka sin information vidare är till ingen nytta ur överlevnadssynpunkt. Och synnerver utan vare sig öga eller syncentrum i hjärnan är inte heller mycket att ha.[8]

Problematiken kan illustreras med hjälp av figuren nedan. Den föreställer ett slags abstrakt landskap, där varje livsform representeras av en cirkel och avstånden mellan de olika livsformerna är omvänt proportionella mot sannolikheten för en direkt, slumpstyrd övergång mellan dem. Ju större avstånd, desto mindre sannolikhet. De svarta cirklarna representerar organismer som antingen kan observeras idag eller som återfunnits i fossil form. Det som kännetecknar dessa, är att de alla är livsdugliga (funktionella). Även mellanformer som kunnat rekonstrueras, och som teoretiskt sett är funktionella, kan räknas hit. De grå cirklarna representerar "felande länkar", dvs saknade mellanformer. Existensen av dessa bygger på spekulation utifrån antagandet att en makroevolution verkligen skett. Ett stort problem när det gäller många sådana tänkta mellanformer är att visa att de är livsdugliga.

För att överbrygga gapet mellan 1 och 2 i figuren (vi kan t ex anta att representerar övergången mellan kräldjur och fågel) finns i princip två alternativ:

I. En språngvis, direkt utveckling mellan de observerade livsformerna (1 och 2). Att en sådan skulle ske genom en ren slump, via antingen en "makromutation" (en jättelik mutation) eller genom en serie av mindre men samtidiga mutationer (eller andra slumpmässiga variationer), verkar vara att begära det omöjliga av slumpen. Sannolikheten (p) måste vara mycket nära noll för en direkt övergång mellan 1 och 2. Under alla förhållanden är förespråkarna för denna modell tvungna att visa att ett sådant språng är sannolikhetsmässigt möjligt. De observerade, funktionella livsformerna (svarta cirklar) verkar därför ligga som isolerade öar, med gap av i det närmaste oändligt liten sannolikhet mellan sig.
II. En gradvis utveckling, dvs kumulativ evolution. De grå cirklarna är olika mellanformer mellan 1 och 2. Dessa mellanformer ligger så nära varandra (är så lika varandra) att en övergång mellan dem borde kunna ske rent slumpmässigt (p>0). De är emellertid aldrig observerade och har i vissa fall inte ens kunnat rekonstrueras, utan bygger på ren spekulation. Det är också svårt att förstå hur vissa av dessa mellanformer skulle kunna vara livsdugliga. Dessutom kan inte darwinismen förklara varför dessa små förändringar inte dör ut. Att de alltid skulle innebära en överlevnadsfördel verkar inte speciellt sannolikt.
Eftersom man bestämt sig för att darwinismen är sann, måste de saknade mellanformerna helt enkelt ha existerat och haft större förmåga att överleva än sina föregångare, menar man. Det är emellertid svårt att inse hur t ex den tidigare nämnda övergången mellan kräldjurslunga och fågellunga skett. Dessa två lungtyper är helt olika uppbyggda, och varje tänkbar mellanform borde ha minskat överlevnadsförmågan i stället för ökat den. Liknande problem torde gälla övergången från tvåkammarhjärta till fyrkammarhjärta.

Många försök att uppskatta sannolikheten för att en mutation[9] skall överleva och föras vidare har gjorts. Mutationer kan vara antingen negativa, neutrala (ger varken för- eller nackdelar) eller positiva i förhållande till en viss miljö och till den övriga genpoolen. Negativa mutationer kan vi bortse från i sammanhanget. Genetikerna verkar vara överens om att de allra flesta mutationer är negativa eller neutrala. Positiva mutationer är mycket osannolika, enligt vissa uppskattningar utgör de högst 0,01 procent av alla mutationer. Trots att sådana mutationer ger en fördel, så försvinner de ofta snabbt från den population de uppstått i. Enligt Wright så har ett anlag, som ökar överlevnadssannolikheten med en procent, en sannolikhet att fixeras, dvs blir permanent, på ca två procent. Neutrala mutationer har givetvis ännu mindre sannolikhet än positiva att sprida sig till hela populationen. Det återstår fortfarande att bevisa att positiva eller neutrala anlag har en så pass rimlig sannolikhet att sprida sig, att de så småningom kan ge upphov till komplicerade organ eller beteenden; ögon, spinnvårtor, flygförmåga etc. Darwinismens påstående att makroevolution är kumulativ mikroevolution är således inte grundat på fakta, utan på en tolkning av fakta utifrån antagandet att darwinismen måste vara sann.[10]

Innan ett anlag utvecklats så långt (vilket normalt anses kräva många mutationer eller andra genetiska förändringar) att det bidrar till individens överlevnad, är det således svårt att förstå varför det nya anlaget inte dör ut. Det torde vara ytterst osannolikt att ytterligare positiva mutationer, som alla passar ihop med varandra, sker i flera generationer i rad i rakt nedstigande led. Om det t ex krävs en utveckling i tio kumulativa steg innan ett anlag får någon positiv effekt, måste därför den första mutationen, plus de nio följande, bevaras under många generationer (förmodligen hundratals eller mer) av en ren slump, eftersom bärarna av dessa mutationer inte har större överlevnadsförmåga än de som saknar dem. Först när en ytterligare mutation, tillsammans med de tidigare mutationerna, åstadkommer egenskaper som ökar chansen att överleva, kommer det naturliga urvalet att bevara och sprida de nya anlagen.

Frågan är alltså hur ett delsteg kan "låsas" för en senare funktionell vidareutveckling om det inte har någon urvalsfördel (jämför med det exempel som gavs i inledningen till kapitlet "Makroevolutionen" och som handlade om att slumpa fram ett givet ord). Den som hävdar denna gradvisa förklaringsmodell, måste bevisa att de olika livsformerna mellan 1 och 2 i modellen ovan alla är funktionella, antingen genom fossilfynd eller rekonstruktion av dessa, samt att det är statistiskt möjligt att neutrala anlag bevaras i generation efter generation, trots att de saknar överlevnadsvärde, för att sedan kopplas ihop med nya slumpvisa mutationer innan detta så småningom, genom sin kumulativa effekt, aktivt bidrar till individens överlevnad. Alternativt måste man visa att alla delstegen mellan 1 och 2 medför en alltmer ökande överlevnadsförmåga eller också måste man postulera nya mekanismer som möjliggör detta scenario.

Den amerikanske biologen Michael Behe använder uttrycket irreducibel komplexitet (irreducible complexity) för att uttrycka ovanstående. Med denna term menar han system som omöjligen kunde ha utvecklats genom små evolutionära förändringar, eftersom alla systemets delar är nödvändiga för att det skall fungera. Darwinismen kan enligt Behe förklara smärre evolutionära innovationer som hästens hovar och liknande, medan den inte har en chans att förklara de intrikata mekanismer som ligger bakom t ex immunsystemet eller som får blodet att koagulera.

Det finns idag en stark och alltmer inflytelsefrik rörelse bland skapelsetroende forskare som kallas "Intelligent Design". Michael Behe, som är den som myntat begreppet "irreducibel kompleixitet", har varit en av initiativtagarna. För den intresserade läsaren finns ett antal internetsiter som behandlar detta ämne. Här följer några länkar:
iscid — ett internationellt sällskap för komplexitet, information och design

Discovery Institute — sysslar med miljö, demokrati etc, men har också en vetenskaplig avdelning som stöder forskare som vågar avvika från den darwinistiska dogmen

Access research network — har en omfattande hemsida som bl a ägnas åt intelligent design

Som ett exempel på intelligent design tar Behe synsinnet. Han beskriver i ett sammanhang detaljerat de biokemiska processer som ligger bakom vårt seende.

När ljus i form av en foton träffar näthinnan, absorberas fotonen av en organisk molekyl kallad 11cisretinal, vilket leder till att denna molekyl inom picosekunder [biljondels sekunder] ombildas till transretinal. Förändringen av retinalet åstadkommer en motsvarande förändring av proteinet rhodopsin, till vilket det är bundet. Som en konsekvens av detta proteins omvandling ändras dess egenskaper på ett speciellt sätt. Det växelverkar nu med ett annat protein kallat transducin. Innan växelverkan med rhodopsinet, så är transducinet hårt bundet till en liten organisk molekyl kallad GDP, men när transducin binds till rhodopsin, dissocieras GDP från transducinet och en molekyl kallad GTP, som är nära relaterad med, men kritiskt annorlunda än GDP, binds till transducinet.[11]

Sedan fortsätter beskrivningen av de olika biokemiska reaktioner, vilka så småningom leder fram till att hjärnan tar emot en elektrisk signal från det stimulerade området av näthinnan. Ovanstående utgör endast cirka en fjärdedel av hela denna komplicerade process. Och då bortser Behe från vad som sedan sker i hjärnan, då synintrycken tolkas och medvetandegörs. Att fullständigt förklara ögats och synens utveckling, innebär enligt honom, att förklara utvecklingen av varje steg i den kompletta synprocessen. Fattas en enda del i detta komplexa system är det oanvändbart och ger ingen överlevnadsfördel. Att synen skulle vara resultatet av planlösa evolutionsprocesser i små steg, är således enligt Behe ytterst osannolikt, för att inte säga omöjligt.

Ett annat exempel på ett irreducibelt system är, enligt Behe, koagulering av blod, något som är av största betydelse för levande organismer. En varelse som saknar denna förmåga, skulle inte leva tillräckligt länge för att hinna få avkomma. Det evolutionära trycket för att utveckla en sådan mekanism är, för att uttrycka sig med den evolutionistiska terminologin, synnerligen starkt. Men det räcker inte med ett behov, för att kunna förklara lösningen av detta. Blodkoaguleringen måste ha mycket speciella egenskaper, som knappast kan åstadkommas med en enda kemisk reaktion. Blodet måste snabbt koagulera även i stora öppna sår, men när koaguleringsprocessen börjar, måste den enbart ske lokalt och får inte sprida sig till hela blodomloppet. Koaguleringsmekanismen består av mängder av samordnade kemiska reaktioner.

För att översiktligt beskriva hela den komplexa blodkoaguleringen skulle krävas 20 - 30 sidor. En strikt vetenskaplig beskrivning kräver en hel bok. Den intresserade läsaren hänvisas till Behes bok Darwin's Black Box (se litteraturförteckningen)

Tar man bort en enda av dessa delreaktioner, så, fungerar inte systemet (vid de olika former av blödarsjuka som finns, är det normalt en enda faktor som saknas — vilket är dödligt). Det handlar således om "irreducibel komplexitet". Även om vi skulle kunna tänka oss ett enklare system, måste detta ändå innehålla många delreaktioner. Det är svårt att förstå hur alla dessa reaktioner skulle kunna uppstått samtidigt. Och utan en enda av dem (jag talar nu om det enklaste tänkbara systemet för koagulering), har ju systemet ingen överlevnadsfördel, och borde därför inte sprida sig i populationen. Alternativet vore förstås att några av reaktionerna funnits sen tidigare, och då haft helt andra funktioner, något som det inte finns minsta bevis för. Sedan har mutationer lett till en ytterligare process, som gett en ny funktion åt hela systemet. Ett sådant resonemang är emellertid ren spekulation. Evolutionsteorin blir då ett axiom, som alla observationer måste anpassas till. I julinumret år 2000 av Scientific American skrev biologen Ernst Mayr:

Ingen bildad person ifrågasätter längre giltigheten av den s k evolutionen, vilken vi nu vet utgör ett absolut faktum (sid 79 - 83).

Att göra anspråk på att en teori, som bygger på synnerligen vågade spekulationer, utgör "ett absolut faktum", är ett typexempel på pseudovetenskap, och borde inte få förekomma i seriösa vetenskapliga sammanhang (jag påminner läsaren om att teorier utgör möjliga tolkningar av fakta, och är inte själva fakta). Det intressanta är att dylika påståenden förekommer, så vitt jag vet, ingen annanstans inom naturvetenskapen än inom biologin. Jag har aldrig hört någon fysiker påstå att en fysikalisk modell skulle utgöra ett "absolut faktum", trots att sådana modeller går att bevisa med oerhört mycket större säkerhet, eftersom man där studerar upprepbara och direkt mätbara fenomen. Förmodligen anser fysikerna att deras teorier talar för sig själva, sanningen har ju en märklig förmåga att stå på egna ben. Att biologerna hela tiden poängterar, ofta väldigt aggressivt, att deras älskade evolutionsteori utgör ett "absolut faktum", måste bero på att de inte är riktigt säkra på att allmänheten innerst inne tror på evolutionen, och de kanske inte ens själva är helt övertygade innerst inne. Och lögnen kräver ju som bekant, hela tiden nya lögner och aggressiva demagogiska påståenden, för att kunna vidmakthållas.

För att återvända till språngteorierna så finns i princip två olika sådana; punkterad(avbruten) jämvikt och makromutationsteorier. Vi skall nu granska dessa i tur och ordning. En fullständig redovisning skulle kräva en hel bok, varför den följande framställningen blir mycket kortfattad. Avsikten är att ge läsaren en översiktlig uppfattning om grundprinciperna.

Teorin om punkterad jämvikt (punctuated equilibrium) formulerades som redan nämnts av Stephen Jay Gould och Niles Eldredge, båda mycket framstående evolutionsforskare. Deras förslag var att de flesta större förändringar sker relativt snabbt i små perifera eller isolerade populationer. En liten grupp individer kan t ex på grund av geologiska omvälvningar isoleras i en dalgång. På grund av att gruppen är så liten kommer genetiska förändringar att sprida sig snabbt i den. På kort tid förändras populationen radikalt och det kanske till och med uppstår en ny art, ja kanske rent av så stora förändringar att de kan klassificeras som makroevolution. Så småningom öppnas dalgången igen på grund av andra geologiska processer, och den förändrade populationen sprids ut och börjar konkurrera med den ursprungliga. Här finns flera möjliga scenarion. Den ursprungliga populationen kanske dör ut på grund av konkurrensen. Är skillnaden mellan de två inte alltför stor, kanske de korsas med varandra, varvid den ursprungliga populationen förändras. Hur som helst så har vi fått en avsevärd förändring på kort tid. Sannolikheten att vi skall hitta de fossila mellanformerna är givetvis ytterst liten. Det förutsätter ju dels att fossilisering sker, vilken redan det är ytterst osannolikt, dels att vi råkar gräva i just den lilla dalgång där evolutionen skedde, vilket inte är speciellt troligt. Utanför detta område kan man bara konstatera att en art utvecklats till en annan art. Några mellanformer kan man inte förvänta sig att finna där.

Den punkterade jämviktsteorin utgör egentligen en kombination av gradualism och saltationism. I det geografiskt isolerade område där evolutionen försigår, så sker den i små steg. Mekanismerna utgörs således av Darwins variation och naturligt urval.[12] Skillnaden mot darwinsimen är att det hela går mycket snabbt på grund av populationens litenhet[13]. Man kan säga att rent funktionellt är teorin darwinistisk. Observationellt är den däremot en språngteori, eftersom man inte kan observera de små evolutionsstegen. De lämnar ju inga fossila spår efter sig. Man kan säga att Gould och Eldredge har dörren på glänt till den ortodoxa darwinismen. Och det är kanske mycket klokt. Annars hade de antagligen, som så många andra "kättare", frusits ut av det "evolutionära prästerskapet". Nu har de visserligen utsatts för en del kritik, men den har till största delen varit ganska måttfull.

Gould och Eldredges teori verkar således på ett elegant sätt kunna förklara gapen i de fossila serierna. Detta innebär från deras sida, ett direkt erkännande av att fossilen inte stöder förekomsten av makroevolution. Man kan således inte, som vissa evolutionister gör, avfärda argumentet om de saknade mellanformerna som enbart baserat på okunnighet och religiös fanatism. Få skulle nog våga kalla vare sig Gould eller Eldredge för okunniga.

Även om den punkterade jämviktsteorin utgör en möjlig och rimlig förklaring av begränsade förändringar — t ex utvecklingen av vargar och rävar från någon gemensam förfader — är det svårt att förstå hur den också skulle kunna förklara mer omfattande strukturella förändringar. Att var och en av de tusentals eller kanske till och med hundratusentals mellanformer som måste funnits mellan t ex kräldjur och fågel, endast skulle ha existerat i ett fåtal exemplar som dött ut i något isolerat geografiskt område, låter inte som någon trovärdig förklaring. Det låter snarare som ytterligare ett försök att klamra sig fast vid det paradigm man gett status av absolut sanning — evolutionsparadigmet. Dessutom lider den punkterade jämviktsteorin av i princip samma svagheter som den konventionella darwinismen, eftersom mekanismerna är desamma. Det är svårt att inse varför reptillungans utveckling till fågellunga skulle blir mer sannolik bara för att utvecklingen sker i en isolerad population med få individer.

Svårigheten att falsifiera Gould och Eldredges teori utgör en ytterligare svaghet, och innebär en urholkning av dess vetenskapliga status. Finner man fossila mellanformer, ja då råkade man gräva i rätt dalgång, hur osannolikt det än var, och finner man inga mellanformer, ja då är detta precis vad teorin förutsäger. Eller som någon lite elakt lär ha sagt, "En gång i tiden sa forskarna att evolutionen går så långsamt att vi inte kan se den. Nu säger dom att den går så fort att vi inte kan se den". Ur fossilsynpunkt är således den punkterade jämviktsteorin immun mot falsifiering och utgör därför snarare en metafysisk än en vetenskaplig förklaring. Observationellt skiljer sig denna språngteori inte från skapelsescenariot. I båda fallen hittar man fullt färdiga arter medan alla mellanformer saknas. Richard Dawkins har sagt vid något tillfälle att man också kan kalla den bibliska skapelsen av människan "ur stoft", för ett språng. Ur fossilsynpunkt betyder språngteorier helt enkelt att nya former och strukturer uppstår "ur intet", och vi har ingen som helst idé om hur det går till (annat än obevisbara, spekulativa gissningar).

Makromutationsteorierna innebär att gigantiska mutationer direkt ger så stora förändringar att de kan karakteriseras som makroevolution. En tidig förespråkare för detta scenario var den tysk-amerikanske genetikern Richard Goldschmidt vid University of California. Han observerade under åratal bananflugor och drog så småningom slutsatsen att biologerna måste ge upp Darwins idé om att en ackumulering av mikroförändringar kunde skapa nya arter. Goldschmidt publicerade en lista på sjutton komplexa strukturer — inkluderande tänder, fjädrar, däggdjurens hår och blodfärgämnet hämoglobin — och utmanade vem som helst att försöka förklara hur de kunde ha utvecklats genom ackumulation och urval av små mutationer. Han menade att darwinismens variation och urval endast kunde åstadkomma förändringar inom artgränsen. Den evolution som skett utanför denna gräns, måste enligt honom ha skett i stora språng via makromutationer. Goldschmidts slutsats var att de flesta sådana mutationer skulle skapa hopplöst missanpassade monster, men vid ytterst sällsynta tillfällen så kunde slumpen åstadkomma ett "hoppfullt" monstrum[14] (hans egen terminologi), som var livsdugligt och kunde fortplanta sig. Ett problem som omedelbart infinner sig är med vem "herr monstrum" skulle fortplanta sig. Att slumpen samtidigt skulle råka skapa ett ungefär likadant "fru monstrum" är väl ändå att begära det mirakulösa. Dessutom skulle modern, i det fall att arten vårdar sina ungar, med all sannolikhet stöta bort en unge som vore allt för annorlunda. Sannolikheten att de nya anlagen skulle överleva och sedan sprida sig är således mycket liten.

Det är förvisso sant att små förändringar i vissa gener, t ex sådana som påverkar den tidiga fosterutvecklingen, kan ge mycket stora förändringar hos den vuxna individen. Men oavsett mekanismen bakom, verkar det föga troligt att en makromutation i ett enda steg skulle kunna åstadkomma övergången mellan kräldjur och fågel, låt vara en mycket primitiv fågel. Och som sagt, det krävs i så fall att en individ av vardera könet makromuterar på ungefär samma sätt, för att mutationen skall överleva.

Om nu makromutationsteorin vore sann, borde man funnit mängder av fossil efter makromutationer som inte fungerade. För varje lyckad, och därmed synnerligen osannolik, makromutation, t ex kräldjur till fågel, borde det rimligtvis skapats miljoner och åter miljoner bisarra, livsodugliga (hopplösa) "monster". Den totala frånvaron av dessa i fossilfynden torde utgöra ett nästan avgörande bevis mot makromutationsteorin.

Goldschmidt fick utstå mycket förföljelse för sina idéer. Kanske delvis för att de inte hade någon grund i vare sig genetisk teori eller experiment, men kanske framför allt därför att han hade förnekat darwinismens heliga mekanismer, variation och urval. Man kan utan vidare påstå att han utsattes för en ren hatkampanj under flera år, något som visar vilka starka känslor som är involverade i dessa frågeställningar. Gould liknar till och med hans behandling i vissa darwinistkretsar med George Orwells roman 1984. Där hade man varje dag en två minuters stund av hat, riktad mot "folkets fiende nummer ett, Emmanuel Goldstein".

En modern företrädare för makromutationsteorin är zoologiprofessorn Søren Løvtrup vid Umeå Universitet (numera emeritus). Han har skrivit en mycket omdebatterad bok med titeln Darwinism: The Refutation of a Myth.[15] I denna bok skräder han minsann inte på orden då han kritiserar darwinismen. Låt mig ta några axplock:

...på alla sätt har teorin [darwinismen] falsifierats, så varför har den inte övergetts? Jag tror att svaret på denna fråga är att vår tids evolutionister följer Darwins exempel ...de vägrar att acceptera falsifierande bevis.
...studenter kan få intrycket av att det de får lära sig är fakta, inte åsikter. Och eftersom fakta inte kan ifrågasättas, blir den kritiska vaksamheten inte tillräckligt utvecklad; Mycket få människor ifrågasätter vad de lär sig i skolan. Detta tror jag är huvudorsaken till varför myten "neo-darwinism" har överlevt mer än ett halvt århundrade. ... Jag tror att en dag kommer myten darwinism att rangordnas som det största bedrägeriet i vetenskapens historia. (sid 420)

Ovanstående två teorier utgör kanske de mest kända alternativen till darwinismen. Det finns dock åtskilliga andra teorier som också skulle kunna nämnas, och som visar att saken långt ifrån är så enkel och klar som ofta påstås.

Mycket kritik mot darwinismen kommer från fysiker- och matematikerhåll. Ofta är man kritisk mot de allvarliga logiska brister som man anser att darwinismen lider av. Den amerikanske kvantfysikern Henry Margenau, som också intresserat sig för filosofi, skriver i en av sina populärvetenskapliga böcker:

Det finns ett växande antal bevis för att gammalmodiga evolutionsteorier såsom darwinism, utökad med Mendels ärftlighetslagar, och även neo-darwinismen, inkluderande de senaste rönen inom genetiken — fortfarande saknar väsentlig förklarande förmåga. Slumpen måste utvidgas med ändamål (purpose).[16]

Margenau är knappast ensam om att uttrycka tvivel på darwinismens förklarande förmåga. I stället för att enbart vara styrd av slump och urval, tänker sig många fysiker och matematiker evolutionen som på något sätt lagbunden. En föregångare på området var den franske matematikern René Thom, som på 1970-talet försökte tillämpa sin s k katastrofteori på bl a livets och arternas uppkomst. Enligt honom "visste fiskarna redan innan de blev amfibier att ett liv på land skulle vara möjligt för dem och vilka nya organ de skulle behöva".[17]

I Scientific American, augusti 1991, fanns en artikel med titeln "Antichaos and Adaption" författad av Stuart Kauffman, professor i biokemi och biofysik vid University of Pennsylvania School of Medicine. Låt mig citera denna artikel:

Sedan Darwins tid så har biologerna betraktat naturligt urval som den enda källan till denna ordning [tidigare har man skrivit "Alla levande organismer är högt ordnade system..."]. Men Darwin kunde inte ha anat existensen av självorganisation, en nyligen upptäckt, inneboende egenskap hos vissa komplexa system... Vi kanske har börjat förstå evolutionen som föreningen av naturligt urval och självorganisation.[18]

Utrymmet tillåter oss inte att gå närmare in på detta, men jag kan kortfattat nämna att man på 1960-talet upptäckte en ny typ av matematik, vilken brukar gå under namnet kaosteori, Denna teori sysslar bl a med att studera hur relativt enkla matematiska samband kan leda fram till kaotiska system, dvs system vars framtid inte kan förutsägas. Denna typ av kaos har fått ett speciellt namn, deterministiskt kaos.

De formler som beskriver sådana fysikaliska system är deterministiska, därav namnet, vilket innebär att de ger exakta, entydiga lösningar. Stoppar man in ett värde i dem, så blir resultatet exakt bestämt av detta värde. Samtidigt som formlerna är deterministiska, så är de emellertid extremt instabila. Förändras det inmatade värdet det allra minsta, så kommer resultatet att ändras drastiskt. En obetydlig förändring i tjugoåttonde decimalen gör kanske att slutresultatet blir en biljon gånger större. Om vi nu känner systemets tillstånd exakt i ett visst ögonblick, så kan vi exakt beräkna systemets framtida utveckling. Problemet är att vi aldrig kan mäta exakt. Eftersom formlerna som beskriver systemet är mycket instabila, kommer minsta osäkerhet i de insatta värdena att mycket snabbt göra våra förutsägelser värdelösa. Följande tankeexperiment, vars upphovsman är fysikern och nobelpristagaren Max Born, kan tjäna som illustration:

Vid varje observation av verkligheten förekommer observationsfel. Vi kan aldrig utföra exakta mätningar, hur fina mätinstrument vi än har tillgång till. Antag att vi — vilket givetvis är teoretiskt möjligt men praktiskt omöjligt — observerar gasmolekylerna i en stor behållare. Hur noggranna dessa observationer än är, så finns alltid ett större eller mindre fel i vår kunskap om varje molekyls läge och hastighet. I bästa fall kan detta fel vara mycket litet, men det kan aldrig vara exakt noll. Om vi nu tillämpar Newtons lagar på gasmolekylernas rörelser, visar det sig att dessa lagar — trots att de är exakta[19] — inte bevarar den ursprungliga noggrannheten. Vid varje kollision mellan två gasmolekyler ökar nämligen osäkerheten i vår kunskap om dessa. Om det ursprungliga relativa mätfelet för molekylernas lägen är 0,005 procent, kan man visa att felet, om behållaren är av rumsstorlek, redan efter en mikrosekund ökat till 100 procent. Den ursprungliga kunskapen om systemet har således övergått i total okunnighet efter mycket kort tid.

Kaotiska system uppvisar många intressanta egenskaper. Bl a så kan, under vissa förutsättningar ordnade strukturer uppstå, vilket brukar kallas självorganisation. Detta kan inträffa t ex om ett system befinner sig långt från sitt jämviktsläge genom att energi tillförs utifrån. Den nyss citerade artikeln ur Scientific American utgör ett försök att förklara arternas utveckling mot alltmer komplicerade och ordnade strukturer genom att förena darwinism och kaosteori.

Tanken med denna förening är att evolutionen då blir lagbunden. Vi har ju tidigare konstaterat att kumulativ evolution utgör en ytterst osannolik händelsekedja. Att evolutionen dessutom så konsekvent verkar gå från det enkla till det komplexa, kan inte heller förklaras av darwinismen. Om det nu är så att den drivande kraften bakom evolutionen utgörs av kaosteorins självorganisation, har vi emellertid en helt annan situation. Evolutionen övergår då från att vara någonting ytterst osannolikt till att vara en nödvändig följd av förutsättningarna.

Än så länge finns inget som säger att arternas utveckling skulle kunna förklaras utifrån kaosteorins lagar. Det handlar bara om hypotetiska spekulationer. Men även om så skulle visa sig vara fallet, så står vi då inför ett minst lika stort problem, nämligen att förklara varför universums lagar är så speciella att de med nödvändighet leder fram till livets uppkomst och arternas utveckling.

Slutligen kan nämnas endosymbiontteorin, vars upphovsman, eller snarare upphovskvinna, är den amerikanska biologen Lynn Margulis[20]. Tanken bakom hennes teori, som är en variant av darwinismen, är att de levande organismerna har tillkommit genom ett samarbete mellan många olika livsformer, som bildat de celler varav organismerna är uppbyggda. Samarbetet har så småningom övergått i ett symbiotiskt förhållande. Margulis menar att hennes teori kan förklara den språngvisa utvecklingen. Plötsligt förenas två egenskaper som har stor nytta av varandra, t ex att röra sig och att förbränna syre. Och så uppstår en dramatiskt förändring, som i sin tur kan förändra betingelserna för andra organismer. Etc. Det som möjligen talar för teorin är att man idag anser att vissa delar av växt- och djurcellerna en gång varit självständiga organismer. Mitokondrierna, som står för cellernas energiproduktion, antas t ex vara resultatet av en bakterieinvasion i en cell, någon gång för länge sedan.

Endosymbiontteorin utgör ännu ett exempel på en hypotetisk gissning, som torde vara mycket svår att verifiera. Och ännu svårare att falsifiera på grund av dess svävande natur.

Inte heller någon av de alternativa teorierna utgör något bindande bevis för utvecklingsscenariot. Antingen är de hypotetiska, overifierade gissningar för att rädda evolutionsscenariot (t ex makromutationsteorin), eller också är de i det närmaste omöjliga att falsifiera (makromutationsteorin och den punkterade jämviktsteorin).

En del evolutionister menar att man inte nödvändigtvis måste välja någon viss evolutionsteori på de andras bekostnad. Det är möjligt att det ligger något i dem allihop. Ibland kanske utvecklingen har skett enligt den punkterade jämviktsteorin, medan andra gånger ortodox darwinism eller någon av de andra teorierna utgjort förklaringen. Problemet är att man nu har en "gummiteori". Vad man än observerar, så kan man alltid anta någon tillräckligt komplicerad kombination av de olika evolutionsmodellerna, och vips så har man förklaringen. Men i och med att man nu blivit helt immun mot varje form av falsifiering, så har man definitivt lämnat den vetenskapliga domänen.

Tillbaka till Arternas utveckling

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Är det inte si, är det väl så i stället


[1] Det är visserligen sant att en gen ibland kan vara fysiskt kopplad till en annan och mycket fördelaktig gen. Om den första genen muterar, har den därmed större chans att spridas, eftersom den så att säga åker snålskjuts på sin överlevnadsbenägne granne. Frågan är emellertid om detta räcker för att förklara en utveckling från bakterie till människan på några miljarder år. Att en neutral gen ibland kan föras vidare genom olika mekanismer, betyder inte automatiskt att mer komplexa strukturer kan uppstå.
[2] Fagerström, Jagers, Schuster, Szathmary, "Biologists put on Mathematical Glasses", Science, Vol 274, 20 December 1996, sid 2039-2040.
[3] Extrapolation innebär att man utsträcker observationer till att även gälla utanför det intervall man observerat. Ibland är extrapolation berättigad, ibland inte.
[4] Skulle detta vara korrekt, har således nonsens-DNA:t en mycket viktig funktion och är därmed inte något nonsens-DNA.
[5] Bl a av nobelpristagaren Howard Temin vid Wisconsin University.
[6] Det är ett något missvisande påstående. Det är inte på grund av att en individ lever så länge som möjlgt, som dennes anlag sprids, utan genom att individen får så mycket avkomma som möjligt. En individ kan ju leva långt över medellivslängden utan att få avkomma. Det vore kanske därför bättre att säga "ökar förmågan att skaffa avkomma".
[7] Sådana stora förändringar kan knappast åstadkommas av den rekombination som sker vid meios (könscelldelningen). Där omsorteras ju bara de anlag som redan finns.
[8] Som vi sagt tidigare så kan självklart ljuskänsliga celler ge någon annan fördel som inte har med syn att göra. Kanske kan de öka artens förmåga att bilda vissa nödvändiga vitaminer. Och det kanske är sant, men dylika spekulationer är inte vetenskap, utan metafysik.
[9] Det är självklart endast mutationer i arvsmassan, dvs i könscellerna, som är intressanta ur evolutionär synpunkt. Mutationer i t ex hudceller eller inre organ kan ge upphov till cellförändringar eller i värsta fall cancer, men detta förs inte vidare till avkomman. Något som ytterligare komplicerar problemet med positiva mutationer är att de allra flesta könsceller aldrig ger upphov till någon avkomma. Vid sädesuttömningen hos en däggdjurshanne sprutas t ex miljoner sädesceller in i honan. Endast en eller några få av dessa ger upphov till avkomma. Om en positiv mutation inträffar i en sädescell, vilket redan det är osannolikt, är sannolikheten att just denna cell sedan skall befrukta ett ägg oerhört liten.
[10] De flesta mutationer verkar vara recessiva och kommer därför inte att påverka urvalet förrän de uppträder i homozygot form (dvs både spermie och ägg innehåller detta anlag). Men innan homozygota individer kan bli något så när vanliga inom en population, måste motsvarande anlag hinna sprida sig. För att förklara detta förutsätter man, som nämnts tidigare, att dessa recessiva gener är kopplade till gener med stor urvalsfördel. Detta förutsätter att den muterade, recessiva genens läge i kromosomen är nära en funktionellt viktig gen. Mutationer i gener som inte uppfyller detta, vilket torde vara det normala, har således mycket liten chans att sprida sig.
[11] Ur Molecular Machines, en skrift som presenterades sommaren 1994 vid C S Lewissällskapets årsmöte.
[12] I små populationer kan s k genetisk drift åstadkomma stora förändringar. Denna mekanism anses också ha betydelse i sammanhanget. Genetisk drift innebär att genpoolen förändras, inte på grund av naturligt urval, utan genom slumpmässiga processer. I en liten population med få individer kan t ex en enda individs slumpmässiga död göra att ett visst anlag helt försvinner från genpoolen. Genetisk drift kan uppenbarligen inte skapa nya anlag utan endast öka eller minska frekvensen av redan befintliga anlag.
[13] Tidigare har påpekats problemet med genpoolens utarmning på grund av urvalet. Denna effekt blir mer betydelsefull vid en liten population. Ovanstående typ av evolution borde således reducera utvecklingspotentialen högst avsevärt. För att komma tillrätta med detta problem måste man anta att positiva mutationer är vanligen förekommande, vilket inte stämmer med observationer.
[14] Den punkterade jämviktsteorin kan i viss mån betraktas som en fortsättning på Goldschmidts teori och Gould har flera gånger försvarat Goldschmidt. I en av Goulds böcker, The Panda's Thumb, New York, W W Norton Co, 1980, så finns f ö ett avsnitt med titeln "Return of the Hopeful Monster" (det hoppfulla monstrets återkomst).
[15] 1987, Croom Helm, London
[16] Einstein's Space & Van Gogh's Sky, Harvester Press, 1983, sid 98.
[17] Structural Stability and Morphogenesis, The Benjamin/Cummings Publishing Co, Inc, 1975, sid 294.
[18] Redan som forskarstuderande började Kauffman ifrågasätta darwinismens förmåga att förklaringen utvecklingen från enkla till komplexa levande organismer. Han har publicerat flera böcker, där han pläderar för antikaos som den drivande kraften bakom livets uppkomst och arternas utveckling. Enligt hans modell så utvecklas inte generna slumpmässigt, utan konvergerar lagbundet mot ett litet antal mönster, s k attraktorer.
[19] Ordet exakt innebär här inte att dessa lagar ger en exakt beskrivning av verkligheten. Huruvida så är fallet saknar betydelse i detta sammanhang. Exakt skall i stället tolkas som att lagarna är deterministiska, dvs inte innehåller någon osäkerhet.
[20] Margulis betraktas av många darwinister, t ex Richard Dawkins och Stephen Jay Gould, som synnerligen flummig. Enligt John Horgan i boken The End of Science (sid 130) skriver hon just nu en bok tillsammans med sin son, där de argumenterar för en ny holistisk (helhetssyn) biologi, i vilken primitiva kulturers animistiska tro (naturen är besjälad) kombineras med Newtons och Darwins mekanistiska världsbild.
© Krister Renard