"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2009 11 09 15:29

Makroevolutionen

Som nämnts tidigare så utgörs den absoluta merparten av de observationer, som enligt läroböckerna anses bevisa evolutionen, av observerad mikroevolution. En väl dokumenterad variant av mikroevolution är avel och växtförädling. Skillnaden är att människan och inte naturen i detta fall står för urvalet. Det är ju människan som bestämmer vilka egenskaper som är önskvärda och som skall få leva vidare. På 1950-talet mjölkade t ex en genomsnittsko ca 12 kg per dygn med en fetthalt på ungefär 3 procent. Idag är det inte ovanligt att en ko kan mjölka 25 - 30 kg per dygn. Fetthalten ligger ofta en bra bit över fyra procent. Denna förändring är en följd av skickligt avelsarbete, där man låtit kalvar efter kor med speciellt hög mjölkproduktion och fetthalt överleva, medan andra kalvar gått till slakt. Idag premierar mejerierna inte bara mjölk med hög fetthalt utan man vill framför allt ha mjölk med hög proteinhalt. Detta leder till att bönderna nu låter andra kalvar överleva för att på så sätt förändra arten.

Det finns en grundläggande skillnad mellan avel och naturlig mikroevolution. Den senare är aldrig målstyrd. Naturen har inget syfte och ser inte framåt mot något slutmål när den "premierar" vissa anlag. Här handlar det om blinda processer i naturen som orsakar urvalet, det kan t ex röra sig om klimatförändringar eller förändringar av havets salthalt. Att målstyrd utveckling är oerhört mycket effektivare än slumpstyrd utveckling torde vara ganska självklart.

Låt oss ta ett enkelt exempel på detta. Vi tänker oss ett datorprogram som skriver 6 slumpvalda bokstäver på skärmen. Sannolikheten att dessa skall utgöra ett korrekt ord på sex bokstäver, t ex "tavlor", är ganska liten. Antag att vi nu på skärmen har fått upp de sex bokstäverna "t u v ä o r". Datorprogrammet antas vara sådant att vi kan "låsa" en eller flera av de sex bokstavspositionerna. Nästa slumpgenerering kommer då endast att lotta fram nya bokstäver på de positioner som inte har låsts. Läsaren ser antagligen direkt att ovanstående slumpord lätt kan bli "t a v l o r" om position 2 och 4 ändras. Vi låser därför alla positioner utom dessa två. Efter några ytterligare lottningar kanske vi råkar få ett "a" på position 2. Sannolikheten för detta är 1/28 per gång. På skärmen står nu "t a v ä o r", vilket föranleder oss att även låsa position 2. Sannolikheten är nu 1/28 att nästa slumpning ger det korrekta ordet "t a v l o r". Detta är ett enkelt exempel på målstyrd utveckling. Det är inte speciellt svårt att inse att sannolikheten att åstadkomma ett korrekt ord på detta sätt är oerhört mycket större än om vi låter datorn slumpmässigt avgöra vilka positioner som skall låsas, alternativt att inga positioner alls låses. Vi återkommer för övrigt till detta exempel lite senare i samband med diskussionen om livets uppkomst.[1]

Målstyrd avel måste uppenbarligen kunna åstadkomma förändringar som det naturliga urvalet behöver mycket längre tid för att frambringa. Och dessutom förändringar som det naturliga urvalet förmodligen aldrig någonsin skulle kunna åstadkomma.

För att ange hur snabbt evolutionen sker brukar man använda enheten 1 darwin. Denna enhet är proportionell mot hur mycket en art förändras per tidsenhet. Fossilstudier tyder på att evolutionen sker med hastigheter någonstans mellan 0,1 och 1 darwin. När det gäller avel kan förändringarna ske med hastigheter upp till 200 000 darwin.[2]

Ett stort problem med allt avelsarbete, speciellt extremt sådant, är att genpoolen utarmas, vilket innebär att allt fler anlag försvinner. Genom urvalet så väljer man ju bort individer med oönskade anlag. Populationen blir därmed mer och mer känslig för ärftliga sjukdomar. Detta är t ex ett mycket vanligt problem vid hundavel. För att komma tillrätta med detta måste man då och då korsa populationen med anlag utifrån, något som regelmässigt görs vid allt avelsarbete. Ovanstående innebär en avgörande svårighet också ur evolutionens synvinkel. Evolutionspotentialen[3] hos en population minskar givetvis när anlag på grund av det naturliga urvalet försvinner. Särskilt gäller detta små populationer. Detta gör att man måste anta en orealistiskt stor frekvens av positiva mutationer för att kompensera detta, något som inte iakttagits.

När man diskuterar sannolikheten för positiva mutationer är evolutionister mycket ivriga att förklara att detta inte utgör något som helst problem för evolutionsteorin. I andra sammanhang, när man inte diskuterar just den frågeställningen, kan dock evolutionister tala med helt andra tungor. I en artikel med titeln "Konsten att skapa ett virutellt universum" i tidskriften Framtider, nr 2/98, sid 23, säger biologen Thomas S Ray (professor i zoologi vid University of Oklahoma, USA):

Slumpmässiga förändringar av den genetiska koden, dvs mutationer, är nästan alltid förödande för de varelser som föds med dem. I mycket sällsynta fall spelar de slumpmässiga förändringarna just ingen roll och har inte heller någon särskild effekt. I än mer sällsynta fall är de varelser som föds med dessa slumpmässiga mutationer, hur orimligt det än kan tyckas, faktiskt bättre rustade än sina icke-muterade föräldrar. Det finns inte så många konkreta bevis för detta, men det är ändå på denna föreställning evolutionsteorin vilar.

Ray, som bl a arbetat med datorsimuleringar av evolutionsprocesser, erkänner här att mutationer ytterst sällan är positiva och att det finns få observationer som visar på sådana mutationer. Och sedan säger han, "...det är ändå på denna föreställning evolutionsteorin vilar." Observera ordet "ändå"! Här ser vi mycket tydligt hur evolutionister ofta resonerar. Även om något är så osannolikt att det förefaller vara orimligt, och även om detta något dessutom ytterst sällan har observerats, vet man ändå att det är så, eftersom evolutionsteorin är sann. Det finns helt enkelt ingen annan möjlighet. Evolutionsteorin är sann, oberoende av observationer och fakta, eftersom den tydligen utgör en absolut sanning, höjd över varje form av tvivel och kritik. Evolutionsteorin måste helt enkelt vara sann. Observationer och fakta bevisar inte att evolutionsteorin är sann. Att den är sann vet vi ju redan. I stället bevisar evolutionsteorin att observationer och fakta är sanna. Om observationer och fakta stämmner överens med evolutionsscenariot, ja då accepterar vi dessa som sanna. Om de inte stämmer överens, ja då vet vi att de är felaktiga. Evolutionisten tycks säga, "Evoluitionsteorin är perfekt, alltså måste den vara sann. Annars vore den inte perfekt". Resonemanget påminner om ett av de gamla gudsbevisen, det ontologiska, vilket säger, att eftersom Gud är perfekt, måste han existera. Annars vore han ju inte perfekt. Inte ens jag, som personligt kristen, anser detta vara ett bevis för Guds existens.

För att spinna vidare på temat avel, så kan jag nämna ytterligare ett problem. Våra erfarenheter tyder på att det finns en gräns för hur långt man kan förändra en art genom avel, oberoende av hur hårt "avelstryck" man utsätter den för. Om det nu till och med verkar finnas en gräns för vad målstyrd evolution (avel) kan åstadkomma, borde det definitivt finnas en gräns för vad som är möjligt för det naturlig urvalet, som ju inte har någon förmåga att se framåt utan endast kan ta hänsyn till omedelbara, kortsiktiga överlevnadsaspekter. Det är därför långt ifrån självklart att förekomsten av mikroevolution bevisar att också makroevolution är möjlig. Richard Milton säger i boken Facts of Life:

Om nu naturen, med slumpens hjälp, kan åstadkomma en sådan rik mångfald som vår tids växt- och djurrike uppvisar, hur kan det då komma sig att tusentals år av medveten, målstyrd avel bara har resulterat i förhållandevis triviala variationer hos husdjur och nyttoväxter, medan inte en enda ny art har åstadkommits? [4]

De två vanligaste bevisen (se bilder nedan) på makroevolution enligt läroböckerna utgörs av fossil härstammande från den s k urfågeln Archaeopteryx, samt av infångade exemplar av det "levande fossilet" kvastfeningen [5], även kallad Latimera. Archaeopteryx påstås i ett flertal läroböcker vara en mellanform mellan kräldjur och fågel, medan kvastfeningen i samma böcker anses vara en "felande länk" mellan fiskarna och de första landlevande djuren. Sanningen är dock att Archaeopteryx är synnerligen omtvistad. I "Vetandets Värld" i TV1 förekom för ett par år sedan ett program som enbart handlade om fåglarnas utveckling. Ledande experter inom området intervjuades. De verkade tämligen eniga om att Archaeopteryx inte utgör någon mellanform mellan kräldjur och fågel utan möjligen en sidogren (se nästa avsnitt). Några menade att det i stället rörde sig om en fullt färdig fågel.[6] Att den har klor på vingarna behöver inte tyda på att den är någon övergångsform. Det finns minst fyra nu levande fågelsläkten som också har klor på vingarna, bl a vissa rallfåglar och den afrikanska turakon. Även liknande stjärt som hos Archaeopteryx finns idag hos några fåglar. När det gäller kvastfeningen är det helt klart att den inte heller är någon mellanform utan en sidogren. Inget av dessa exempel är således något övertygande bevis för att makroevolution förekommer.

Detta mycket fint bevarade exemplar av Archaeopteryx har kallats "världens mest värdefulla fossil". Man ser tydligt drag från reptiler, bl a tänder i näbben, klor längst ut på vingarna samt en lång svans.

Det vanligaste sättet att förklara makroevolutionen är att hävda att denna i själva verket består av myriader små mikroevolutionssteg (kumulativ evolution). Förekomsten av mikroevolution skulle därmed bevisa makroevolutionen. Det finns emellertid mycket som talar för att så inte är fallet. En systematisk trend när det gäller fossilfynd är nämligen att man funnit mycket färre övergångs- eller mellanformer[7] mellan de stora utvecklingssprången (makro) än när det gäller de små (mikro). Mellan Eohippus, urhästen, och den moderna hästen har man hittat dussintals fossila övergångsformer, medan man mellan primitiva landdjur och valar eller mellan kräldjur och fågel inte funnit en enda med säkerhet identifierad övergångsform. Detta gäller universellt! Ju större skillnad mellan organismerna, desto färre tänkbara (teoretiska eller fossila) mellanformer finns det, fast det enligt evolutionsscenariot borde vara precis tvärtom! I fallet kräldjur-fågel har man inte ens en gång teoretiskt kunnat rekonstruera hur sådana mellanformer skulle sett ut. Om evolutionen nu är ett resultat av naturens blinda experimenterande, borde det naturligtvis ha existerat oerhört många fler övergångsformer och misslyckade varianter mellan exempelvis kräldjur och fågel än mellan urhäst och modern häst. Varför har man då inte hittat en enda av dessa? En möjlig förklaring till den systematiska frånvaron av fossila mellanformer i fallet makroevolution, är att det aldrig funnits några sådana mellanformer av det enkla skälet att ingen makroevolution ägt rum! [8]

Vissa evolutionister försöker att bagatellisera problemet med de saknade mellanformerna när det gäller makroevolution, och anser att detta inte är något problem alls. Man kan inte förvänta sig att hitta alla fossil menar man. Man får vara glad om man överhuvudtaget hittar några fossil alls. Det hör dock inte till normal vetenskap att man löser problem inom en teori genom att förneka deras existens. Dylika metoder används normalt inom ideologins område.

Andra evolutionister, som erkänner problemen med saknade mellanformer etc, har försökt ställa upp alternativa, icke-darwinistiska teorier (vilka kommer att diskuteras senare). Exempel på detta utgör de olika s k "språngteorierna" (saltational theories), där man antingen utgår från språngvis evolution inom små isolerade grupper av individer eller en utveckling genom gigantiska mutationer (makromutationer), vilka direkt kan leda från t ex kräldjur till fågel. I båda fallen blir sannolikheten att hitta mellanformer minimal. Svagheten hos dylika teorier är att de själva förutsäger att det är ytterst osannolikt att fossila mellanformer någonsin kommer att hittas. Dvs hittar man mellanformer är teorin bevisad och hittar man inga är den också bevisad. Det torde vara nästan unikt i vetenskapens historia med teorier som genom sina egna premisser gör sig immuna mot falsifiering.

Då man försöker förklara makroevolution med hjälp av mikroevolution menar man således att små, nästan steglösa, slumpmässiga förändringar hos en individ — förändringar som är för små för att ge någon omedelbar överlevnadsfördel — ackumuleras för att så småningom ge upphov till ett organ med positivt urvalsvärde, dvs ett organ som ökar individens möjlighet att överleva. Problemet är att detta omöjligen kan förklaras utifrån darwinismens lagar, vilka säger att endast de förändringar som omedelbart ger individen större förmåga att överleva, kommer att sprida sig (se också diskussionen om irreducibel komplexitet i min avdelning om intelligent design).

Den nybildade ansatsen till exempelvis ett öga eller en spinnvårta måste således direkt öka individens möjligheter att överleva. För att vi skall ha ett synsinne (eller spinnorgan etc) som överhuvudtaget fungerar, och därmed ökar sannolikheten att överleva, krävs många olika byggstenar som samverkar. När det gäller synen krävs ljuskänsliga celler, nervförbindelse mellan dessa och hjärnan, ett centrum i hjärnan som kan ta emot syninformationen och ett förändrat beteende, så att individen agerar utifrån det nya organet på ett sådant sätt att överlevnaden gagnas. Och även om man kan tänka sig ett synsinne, som är betydligt enklare än vad vi kan se idag hos olika arter, krävs i varje fall fler komponenter än bara en eller några ljuskänsliga celler[9] för att det skall fungera som en omvärldssensor. Klipp av synnerverna hos en person och se vad som sker. Det hjälper inte att personens näthinna fungerar och att syncentrum i hjärnan fungerar. Personen i fråga kommer inte att ha 75 procent syn (vi har ju tagit bort 25 procent = en fjärdedel av synsinnet, enligt uppräkningen ovan). Han kommer att ha noll procent syn. Alla delarna i synsinnet måste fungera samtidigt för att vi skall ha ett funktionellt synsinne. Samma sak gäller de allra flesta organ och funktioner.

Det finns dessutom ett annat problem relaterat till gradvis utveckling av organ. Eftersom evolutionen pågår även idag, borde det existera mängder av "slumrande organ" hos nu existerande arter. Med detta menar jag motsatsen till "rudimentära organ" (organ som inte längre anses ha någon funktion — t ex svanskotan och blindtarmen — och enligt evolutionisterna är rester från tidigare utvecklingssteg). Slumrande organ är således organ i vardande, t ex ett halvfärdigt, ännu icke fungerande öga eller liknande. Varför observerar vi inte mängder av sådana, endast delvis färdiga organ, om nu nya organ utvecklas i små steg hela tiden?

En möjlighet, skulle kunna vara att varje steg i utvecklingen trots allt har en funktion, som inte alls behöver ha något med det färdiga organets funktion att göra. Antag t ex att de nybildade, ljuskänsliga cellerna från början hade en helt annan funktion, som gagnade överlevnaden. och där det inte behövdes några ytterligare fungerande delar för denna funktion. Kanske producerade dessa celler vitamin D genom solljuset, vilket har föreslagits, och ökade på så sätt överlevnadsförmågan (men även en så pass enkel funktion måste rimligen kräva mer än att en ljuskänslig cell uppstår — läsaren kan ju själv gå ut i köket och försöka syntetisera fram vitamin D så får vi se hur lätt det är). Detta anlag spreds kanske sedan i populationen, eftersom det ju hade ett överlevnadsvärde. Så småningom, kanske långt senare, uppkom en ny mutation, vilken tillsammans med den ursprungliga mutationen kunde fungera som ett primitivt synsinne. Denna modell förklarar också varför alla organ vi observerar har en funktion (och varför vi inte observerar några organ som vi uppfattar som slumrande). Att sedan organet i fråga kan utvecklas vidare och få en ny funktion är inget vi har möjlighet av avgöra idag — evolutionär utveckling kan ju inte förutsägas, endast i efterhand kan man förklara varför det blev som det blev (i bästa fall). Problemet med sådana antaganden — "om utifall all" (på engelska brukar man kalla dem "'just so'-stories") — är att de inte baseras på vetenskapliga observationer, utan på en övertygelse om att evolutionen måste vara den sanna förklaringen till arternas uppkomst. Det handlar således om spekulationer och inte om vetenskap. Att postulera att alla komplexa organ uppkommit enligt liknande scenarion, är att dra stora växlar på rena hypoteser och gissningar. Man måste i så fall teoretiskt kunna ange i detalj ett möjligt scenario, som förklarar hur t ex ögat kunnat uppkomma i små, små steg, där varje delsteg haft en funktion som ökat chansen att överleva. Och man måste dessutom kunna ange exakt vilka funktioner de olika delstegen haft. Något man inte kan idag. Och dessutom, även om man skulle kunna ange en sådan kedja av utvecklingssteg, så måste man också hitta fossil som stöder resonemanget. Men inte ens då har man bevisat i någon absolut mening att ögat (eller det organ man studerar) utvecklats på just detta sätt. Det enda man har bevisat är då att organet i fråga skulle kunna ha utvecklats på detta sätt.

Norman Macbeth kommenterar ovanstående i sin bok Darwin Retried: an appeal to reason:

Är processen blind så kan den inte göra uppoffringar nu, till förmån för ett avlägset framtida syfte, därför att processen saknar förmåga att uppställa och infria mål. Varje förändring måste därför rättfärdigas av egna omedelbara fördelar och inte sådana som leder till något önskat slutmål.[10]

Skillnaden mellan naturlig mikroevolution och av människan kontrollerad sådan (avel) är, som påpekats ovan, att den senare kan vara målstyrd. Människan kan således avla fram arter utan att de nya anlagen direkt behöver innebära någon överlevnadsfördel. Den som sysslar med avel kan ju välja ut önskade mellanformer, trots att dessa ännu inte fått de eftersträvade anlagen fullt ut. Ja människan skulle till och med kunna välja ut anlag som tillfälligtvis är direkt skadliga om hon samtidigt med artificiella medel håller mellanformerna vid liv. Naturen kan inte arbeta på detta sätt. Varje förändring av en art måste där, enligt diskussionen ovan, ge en omedelbar fördel för att det nya anlaget skall ha större chans att överleva och därigenom kunna konkurrera ut motsvarande gamla anlag.

Endast under förutsättning att minsta lilla förändring leder till ökad överlevnadspotential, följer, enligt darwinismen, makroevolutionen ur mikroevolutionen, dvs endast om 1 promilles spinnvårta hos någon urspindel ger någon liten promilles större chans för spindeln att överleva eller om 1 procent ökad ljuskänslighet hos en hudcell ger en liten ökning av förmågan att överleva för en individ, så kan man förklara hur spinnvårtor och ögon uppstått genom darwinistisk evolution. Ingen har emellertid lyckats visa att så är fallet. Tvärtom så talar mycket för motsatsen. Att spindlarnas komplicerade spinnorgan skulle utvecklats genom en enda mutation är det knappast någon som påstår. Sannolikheten för en sådan mutation är så liten att denna möjlighet helt kan bortses ifrån.

När det gäller ögats utveckling brukar evolutionisterna säga att det är bättre med lite syn än ingen syn alls. Och det är ju i och för sig sant. Problemet är bara att detta påstående snarare är poetiskt än vetenskapligt, eftersom det sopar svårigheterna under mattan. Självklart är det bättre att lite vagt kunna uppfatta ljus och mörker än att inte kunna uppfatta något alls. Man bortser då emellertid helt från att, som diskuterats ovan, det inte räcker med enbart ljuskänsliga celler, utan att det samtidigt krävs nervbanor som kan överföra information från de ljuskänsliga cellerna till individens hjärna och dessutom måste hjärnan kunna tolka denna information och reagera korrekt på den. Att allt detta samtidigt skulle uppstå av en ren slump, verkar vara att begära det orimliga av slumpen. Ingenting i vår erfarenhet kan motivera dylika antaganden.

Ett om möjligt ännu värre problem har vi när det gäller däggdjurens uppkomst. Detta har faktiskt t o m uppmärksammats i en av gymnasiets läroböcker, Naturkunskap 2 av Nilheden m fl (Almqvist & Wiksell 1980). Man konstaterar där att en förändring i ett enda anlag sällan medför något positivt för arten eller individen.

I regel krävs det ett samspel mellan flera anlag för att en värdefull, ny egenskap ska framträda. Ofta krävs det också att ett nytt beteende uppstår eller ett tidigare beteende ändras för att den nya egenskapen ska ha något värde. Tänk bara på vilket invecklat samspel mellan olika kroppsdelar, vävnader, hormoner och beteenden som däggdjurens (och människans) fortplantning är. Ett så invecklat system av samverkande faktorer kan inte gärna ha uppkommit som resultat av en enda mutation. Vi kan också konstatera att systemets enskilda delar inte gärna kan ha spelat någon avgörande roll vid det naturliga urvalet om de tillkommit successivt. Det är bara det kompletta systemet som har positivt urvalsvärde. Så kan t ex körtlar som producerar mjölk inte vara till någon nytta för ett djur som inte vårdar sina ungar eller för ett djur vars ungar inte kan leva på mjölk eller där ungarna och de vuxna saknar de beteenden som är nödvändiga för att däggningen skall lyckas. Sannolikheten för att alla de för däggningen nödvändiga arvsanlagen och beteendena uppkommit samtidigt och av en slump är mycket liten. Det finns alltså redan efter detta enda exempel anledning att fråga sig om utvecklingen verkligen styrs på ett så mekaniskt och slumpmässigt sätt som antyddes i början av avsnittet. Måste vi inte på något sätt komplettera vår modell för utvecklingen?

Skepticismen mot darwinismen är betydligt mer spridd i vetenskapliga kretsar än vad som kanske framgår av skolans läroböcker. Förutom en välkänd grupp s k kladister (detta begrepp diskuteras senare) vid American Museum of Natural History är också många franska biologer negativa. Båda dessa grupperingar betraktar sig som evolutionister, eftersom de tror på allt livs gemensamma ursprung, men de tar inte ställning till hur det hela gått till.[11] Den kanske mest kände franske biologen genom tiderna, Pierre Grassé, kallade vid ett tillfälle darwinismen för en "pseudovetenskap" som "antingen är i konflikt med verkligheten eller inte kan lösa de grundläggande problemen". Grassé var bl a president för Franska Vetenskapsakademin och redaktör för ett berömt verk i zoologi i 28 band, Traité de Zoologie.

Tillbaka till Arternas utveckling

Du kan läsa mer om skapelse och evolution i:
Darwinismen — en historisk vetenskap


[1] Richard Dawkins använder ett liknande exempel i sin bok The Blind Watchmaker (sid 48) för att "bevisa" slumpens skapande förmåga. Han visar där hur en dator på 41 generationer (lottningar) kan åstadkomma en mening ur Hamlet. Detta menar han bevisar att kumulativ evolution är möjlig. Datorn har programmerats så att den bland framslumpade meningar väljer den som mest liknar den eftersträvade meningen. Så snart rätt ord hamnat på rätt plats låses det. Här handlar det således om målstyrd "evolution", eftersom datorn konsekvent strävar mot ett uppsatt mål, nämligen den mening som Dawkins bestämt sig för att slumpa fram. Han påstår således indirekt att evolutionen är målstyrd, vilket inte är vad darwinismen säger. Det valda exemplet utgör definitivt inte något bevis för makroevolution. Dawkins måste helt enkelt ha gjort ett tankefel här. I stället för att simulera slumpmässig evolution, kan man om man vill vara lite elak, säga att försöket i själva verket simulerar skapelse, där Dawkins själv är den allsmäktige skaparen.
[2] Reznick, Shaw, Rodd, Shaw, "Evaluation of the Rate of Evolution in Natural Population of Guppies, Science, March 28, 1997, vol 275.
[3] Dvs förmågan att i framtiden anpassa sig till nya miljöförändringar, där kanske tidigare utsorterade anlag plötsligt skulle visat sig vara fördelaktiga .
[4] Corgi Books, 1992, sid 23. Med art menar således Milton något mer än att människan lyckats avla fram olika hundraser eller liknande.
[5] 1938 fångades det första exemplaret av kvastfeningen i Indiska Oceanen. Sedan dess har ytterligare ett 70-tal exemplar hittats.
[6] Denna åsikt har t ex framförts av Alan Feduccia vid University of North Carolina i en artikel i Science, vol 259, February 5, 1993. Feduccia forskar på urfågeln och väntar, som han säger, fortfarande på att den felande länken skall dyka upp.
[7]Begreppet "felande länk" innebär en övergångs- eller mellanform som ännu inte hittats, vare sig som fossil eller som nu levande art.
[8] Vissa biologer försöker bortförklara frånvaron av mellanformer genom att påstå att alla existerande organismer, både nu levande och utdöda, i själva verket utgör mellanformer. De befinner sig ju mellan föregående evolutionssteg och nästa. En sådan argumentering förklarar emellertid inte varför man inte hittat en enda mellanform mellan de stora utvecklingsstegen. Även om nu både kräldjur och fåglar själva utgör mellanformer, kan man undra varför man inte återfunnit en enda länk mellan dessa mellanformer? Och varför observerar vi inte idag arter med halvt fungerande nya organ, som är på väg att utvecklas till helt nya och okända arter? Varför råkar just vi leva i en tid när ingen utveckling verkar ske och när alla arter tycks vara optimalt anpassade för sin uppgift.
[9] Nu kan man givetvis invända att alla celler är ljuskänsliga och det därför bara handlar om en gradvis förändring. Detta argument är irrelevant, eftersom det inte förklarar varför dessa vagt ljuskänsliga celler, utan att det inledningsvis ger någon överlevnadsfördel, så småningom utvecklar en allt större ljuskänslighet, samtidigt som nervförbindelser bildas mellan dessa celler och hjärnan etc, etc.
[10] Gambit, Boston, sid 99-100. Till skillnad från naturen, så kan människan vid avel "göra uppoffringar nu, till förmån för ett avlägset framtida syfte".
[11] Richard Dawkins diskuterar kladismen i The Blind Watchmaker (sid 284). Han skriver där, "Det är nästan för absurt för att överhuvudtaget diskuteras, men några av de ledande kladisterna uppvisar en verklig fientlighet gentemot själva evolutionsidén, och då speciellt mot den darwinistiska evolutionsteorin". Dawkins verkar inte kunna förstå hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan kritisera darwinismen. Underförstått, den utgör ju ett faktum, som helt enkelt inte går att kritisera. För en övertygad darwinist verkar det antagligen lika bisarrt att en biolog kan tvivla på darwinismen som om en framstående astronom skulle hävda att jorden är platt.
© Krister Renard