"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2016 10 20 14:16

Islam

Materialet på dessa sidor kommer från många håll. Jag har själv läst Koranen två gånger mycket noggrant. Jag har också hämtat idéer och material från andra böcker. Jag vill speciellt nämna att jag haft stor hjälp av en skrift utgiven på det kristna förlaget Proklama 1998. Den heter "En Kristen läser Koranen" och är författad av L M Abdallah (som så vitt jag kan förstå är kunnig i arabiska).

Precis som kristendom och judendom, och till skillnad från hinduism och buddhism, är islam en monoteistisk religion[1]. Gudomen kallas Allah, vilket helt enkelt är det arabiska ordet för Gud. Islam, som är den yngsta av de stora världsreligionerna — den uppstod i början av 600-talet e Kr — delar många av sina profeter med Bibeln, bl a Abraham och Jesus. Enligt islams heliga skrift, Koranen, föddes Jesus av en jungfru och gjorde många underverk, men det är hädelse att hävda att han är Guds son. Även treenigheten avfärdas av Koranen som hädelse.

Kristus, Jesus, Marias son, är blott Guds apostel och hans ord, det han ingivit Maria, och en hans ande; tron alltså på Gud och hans apostlar och sägen ej: "De äro tre", utan avhållen eder därifrån till fromma för eder själva! Gud är en enda Gud, honom allena all ära! Bort det att han skulle hava barn! (sura 4:169)

Du kan läsa mer om Koranen här.

Och här hittar du förklaring till en del begrepp inom islam (t ex vad skillnaden mellan sunni- och shiamuslimer är).

Grundläggande för islam är de s k fem pelarna. De är:

  1. Läsandet av trosbekännelsen, "Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans profet"
  2. De dagliga fem bönestunderna.
  3. Allmosor till de fattiga.
  4. Fasta en gång om året i månaden Ramadán. (Man fastar mellan solens uppgång
    och dess nedgång, men får sedan äta).
  5. En gång under livet skall man vallfärda till Mecka.

I muslimernas paradis, dit man kommer om Allah så vill, går mörkögda, storbröstade och alltid villiga jungfrur omkring och vinet flödar i aldrig sinande strömmar.

De gudfruktiga väntar förvisso en tillflyktsort — Trädgårdar och vingårdar, högbarmade, jämnåriga jungfrur och en bräddad bägare — (sura 78:31-34)

Andra verser där man kan läsa om paradiset är sura 44:51 och 55:56.

Den första fråga man kan ställa sig är naturligtvis hur det som på jorden, enligt Koranen, är omoral och synd — muslimerna är ju t ex förbjudna att dricka alkoholhaltiga drycker — plötsligt kan vara rätt och riktigt i Allahs paradis?! Har paradiset en lägre moralisk standard än vad man har på jorden? Det är uppenbart att Koranens paradis är precis vad en arabisk man på 600-talet skulle drömt om att få uppleva. En produkt av önsketänkande med andra ord. Detta till skillnad från det könlösa och eteriska paradis som Bibeln beskriver, vilket knappast är något som den naturliga människan med alla sina drifter och begär längtar efter. Att Bibelns paradis, vilket ibland påstås, skulle vara ett resultat av mänskliga drömmar och önskningar verkar därför synnerligen osannolikt.

Islam gör gällande att Koranen kom till Muhammed i fullt färdigt skick. På flera ställen hävdas att Koranen utgår från och är en fortsättning på Bibeln (se också sura 41:43 och 46:11).

Sägen: "Vi tro på Gud, på vad som nedsänts till oss och vad som nedsänts till Abraham, Ismael, Isak och Jakob och stamhövdingarna, på vad Mose och Jesus fått och vad profeterna fått ifrån sin Herre, utan att vi göra någon skillnad på någon bland dem, i det vi underkasta oss honom." (sura 2:130)

Enligt Koranen är således både Gamla och Nya Testamentet uppenbarelser från Gud. Samtidigt innehåller emellertid Koranen påståenden som direkt motsäger Bibeln. Förutom treenigheten och Jesu gudomlighet förnekas också korsfästelsen, uppståndelsen och att Jesus är människans frälsare (t ex sura 4:156). Muslimerna hamnar här i ett olösligt dilemma. Om de förkastar Bibeln måste de också förkasta Koranen, eftersom den stödjer sig på Bibeln som Guds Ord. Om muslimerna å andra sidan accepterar Bibeln, måste de i alla fall förkasta Koranen, eftersom den motsäger Bibeln. För att undvika detta problem menar man att Bibeln förvanskats efter det att Koranen kom till. Detta kan lätt tillbakavisas, eftersom vi idag har tillgång till bibelmanuskript som är mycket äldre än Koranen, vilken ju skrevs under 600-talets början. Det finns inte några som helst belägg för att Nya Testamentet, efter sin tillkomst år 40 - 90, skulle förvrängts på så väsentliga punkter som Jesu korsfästelse, uppståndelse eller att han är vår frälsare. Samma sak gäller Gamla Testamentet, vars trovärdighet bara ökat ännu mer tack vare fyndet av dödahavsrullarna.

Den ärlige muslimen, som påstår att Bibeln förvanskats, står som sagt inför ett i det närmaste olösbart logiskt problem.. Det framgår klart av Koranen att Muhammed var övertygad om att Bibeln och Koranen stämde helt överens. Han uppmanar t ex på flera ställen sina anhängare att hålla sig till Bibeln och att fråga "Bokens folk" om de har några tvivel. Muhammed kan av detta skäl inte förstå varför judar och kristna inte tar emot honom som Guds Profet. Han tycker att de borde förstå att så var fallet utifrån sina egna Skrifter. Frågar man sig nu när Bibeln förvanskades (förfalskades), verkar det inte finnas något rimligt svar. Det kan inte ha hänt före Koranen, eftersom den uppmanar både kristna och judar att hålla sig till Bibeln. Således måste Bibeln ha varit tillförlitlig på Muhammeds tid. Det kan inte heller ha hänt efter Koranen, eftersom vi har ca 5 000 handskrifter enbart till Nya Testamentet (lite beroende på hur man räknar), vilka daterats till tiden före Muhammed. Och alla etablerade textkritiker (även icke troende sådana) är nästan helt överens om att den Bibel vi har idag, i allt väsentligt är identisk med den Bibel som fanns på 600-talet, dvs när Koranen skrevs (och även med den Bibel som fanns 400 år innan Koranen skrevs).
Koranen erkänner att Jesu lärjungar var sanna troende (i sura 3:52 och 3:45). Och det var ju dessa lärjungar som tecknade ned Evangelierna. Det var också lärjungarna som var de som inledningsvis spred kristendomen (och Evangelierna) i det romerska imperiet. Om nu Bibeln förfalskats av judar och kristna (vilket är vad islam menar), måste detta ha skett efter att Evangeliet spritts ut över stora områden (annars var inte lärjungarna sanna troende). Då uppstår omedelbart frågan hur detta skulle vara möjligt. Hur har det skett? När? Av vem? Hur skulle det vara möjligt, att efter att Bibeln spritts ut över hela Romarriket och längre än så, förvanska alla bibelvarianter så att de motsäger Koranen men samtidigt är inbördes överensstämmande? Det kanske vore möjligt i dessa dagar av Internet och automatisk uppdatering av länkar, men defintivit inte på den här tiden. Och vem skulle dessutom ha velat göra en sådan förfalskning (här kan du läsa om Bibelns tillförlitlighet)?

Sammanfattningsvis kan man, enligt min mening, dela in Koranen i fem typer av texter:

  1. Muhammed försvarar sig och hotar de som inte tror på honom. Det talas mycket om att lyda profeten. Allah talar aldrig direkt till människor, utan endast genom Muhammed. På flera ställen försöker Muhammed bortförklara varför han, trots att han är Guds profet, inte kan göra några under och tecken.

  2. Angrepp på judar och kristna. På vissa ställen uppmanas till blodbad på otrogna (sura 47:4). Treenigheten kritiseras utifrån missuppfattningen att den utgörs av Gud, Jesus och Maria (sura 5:116)[2]. Korsfästelsen förnekas.

  3. Löften om ett paradis med sköna och alltid villiga oskulder och flödande vin, dvs precis vad ett mänskligt (manligt) önsketänkande skulle förväntas ge upphov till.

  4. Återberättelser av delar av GT och NT, ofta i grovt förvanskad form.

  5. Eget material från Muhammed. Lite poesi. Lagar och bestämmelser, t ex att profeten får gifta sig med sina adoptivsöners hustrur, vilket framgår av sura 33:36-38. Denna sura kom mycket lägligt neddimpande från "himlen", när Muhammed ville ta sin adoptivsons hustru och hans anhängare då blev upprörda över att profeten kunde göra något så skamligt.

Det är förvånande att så många muslimer idag anser sig ha all rätt i världen att kritisera Bibeln och påstå att den är förvanskad och motsägelsefull medan de, när någon vågar att på liknande sätt ifrågasätta Koranen, anser detta vara stötande, hädiskt och till och med rasistiskt! Denna rädsla för att kritiskt granska sin egen tro är naturligtvis ett svaghetstecken. Det som är sant, håller givetvis för vilken prövning som helst.

Den 12/10 2002 rapporterade SVT:s text-tv att tre lutherska präster, varav den kände amerikanske evangelisten Pat Robertson var en, har dömts till döden av en iransk mulla, Mohsen Mujtahed Shabestari. Denne utfärdade en fatwa mot de tre prästerna under fredagsbönen den 11/10 2002 i staden Tabriz i Iran (på samma sätt som man tidigare dömde Salman Rushdie till döden). De lutherska prästerna anses ha hädat islam genom att bl a påstå att islam är en ond religion samt att Muhammed var att jämföra med en terrorist. Detta skedde under en intervju i det välkända tv-programmet CBS 60 minutes. Intressant! Mullorna tror sig tydligen bevisa att islam är en god och kärleksfull religion och att Muhammed inte var en terrorist, genom att själva bete sig som terrorister och mörda alla som påstår att islam är en ond religion. I själva verket tillhandahåller de muslimska mullorna här själva det absoluta beviset för att kritikerna av islam har rätt. Man kan ju tänka sig scenariot där några muslimer säger till en kristen, "Du har påstått att islam är en mordisk religion. Därför skall vi nu mörda dig för att bevisa att du har fel." Underbar logik, eller hur?

Och här framstår skillnaden mellan kristen tro och islam. Mängden av hädelser mot vad de kristna tror på och håller för heligt är monumental. Och då talar jag inte om kritik, utan om ren hädelse, där man hånar det som är heligt för de kristna. Jesus framställs som läderbög i Uppsala Domkyrka, Jesus påstås ha varit allt möjligt (utom det som Bibeln säger) i film efter film, på Internet finns de mest fruktansvärda sidor som skymfar de kristna och deras tro etc, etc. Ändå förekommer inte att kristna hotar eller mördar för att försvara sin tro. De kanske blir ledsna och arga, men de vet också att Jesus har befallt oss att inte löna ont med ont, utan att älska även våra fiender. Bara kärleken kan skapa en bättre värld. Hat skapar bara mer hat. Det har säkert förekommit att mentalsjuka och andra störda personer i missriktat nit gjort onda saker i Jesu namn, men inga präster jag känner till har vare sitt stött sådana handlingar eller själva utfört dem. När det gäller islam, är prästerna (mullor och imamer), dvs de som representerar Allah här på jorden, värre än alla andra. Det är de som framför allt uppmanar till bombdåd och att slakta de otrogna. Nu försvarar inte jag att man hånar andras tro, jag försöker att inte själv göra detta, t ex skulle jag nog inte vilja gå så långt att jag kallar Muhammed för terrorist, men man måste kunna kritisera andras tro, utan att riskera att bli mördad. Och speciellt då trosföreställningar som har som mål att ta över hela världen. Det är synnerligen oroväckande att muslimerna försöker skrämma alla kritiker till tystnad. Det är oerhört viktigt att då inte backa. Gör vi det, ja då kommer vi snart att ha sharialagar även i Sverige. Det skulle nästan vara lite roligt att se hur den fega svenska intellektuella s k eliten då skulle reagera. Antagligen skulle de bli mullor hela bunten.

Jag är övertygad om att Pat Robertson och de andra två prästerna inte har något som helst mot muslimer som personer eller människor. Tvärtom så tror jag att de älskar muslimerna och vill dem väl. Varför skulle de annars riskera sina liv genom att kritisera islam? Det de kritiserar (och det som även jag kritiserar) är det muslimska prästerskapet och politikerna i muslimvärlden, som förtrycker sina folk, och håller folken nere i fattigdom och ofrihet och hjärntvättar dem — och då i väldigt hög grad ungdomar, som ju är lätta att manipulera — till att hata och förakta alla andra folk och religioner. Det är dessa präster och politiker som utgör en stor fara för hela vår planets framtid. Det tycks som om islam har en speciell förmåga att ta fram det allra sämsta hos människan!

Allahs allmakt betonas så starkt inom islam att han också i viss mening blir ansvarig för det onda. Ingenting sker utan att han vill det. Att vända sig mot lidande och sjukdom är därför egentligen liktydigt med att häda. Allahs vilja går ju inte att ifrågasätta. Det han vill, det vill han. Hur långt ifrån detta ligger inte den tankens och förnuftets frihet som Bibeln visar på! Där finns många exempel på människor som ifrågasätter Guds handlande och som till och med argumenterar med Gud, utan att detta anses vara hädelse. I 1 Mos 18:20 berättar t ex Gud för Abraham att han tänker utplåna Sodom och Gomorra på grund av den stora ondska som råder i dessa två städer. Abraham börjar då resonera med Gud.

Vill du då förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? Kanhända finns femtio rättfärdiga i staden. Vill du då förgöra den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? Bort det att du skulle göra så och döda den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige som den ogudaktige. Bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare [dvs Gud] inte göra vad rätt är? (1 Mos 18:23-25)

Det hela slutar med att Lot, som var den ende rättfärdige som fanns i de två städerna, tillsammans med sin familj fick lämna Sodom innan Guds vredesdom gick i fullbordan.

Robert Morey, känd expert på islam, berättar i sin bok[3] The Islamic Invasion om en debatt han vid ett tillfälle hade med en lärd muslim. Denne inledde diskussionen med påståendet "Koranen är sann i alla avseenden". Följande dialog utspann sig därefter:

— Men den motsäger den bibliske Jesus.
— Då är Bibeln felaktig.
— Men hur vet du att Bibeln är felaktig. Har du några bevis i form av manuskript
eller liknande.
— Jag behöver inga sådana bevis, eftersom jag vet att Bibeln är felaktig.
— Men hur vet du det.
— Koranen är sann i alla avseenden.

Cirkeln är därmed sluten. Koranen är sann, eftersom den är sann. Att ifrågasätta detta är för en muslim hädelse av värsta slag, medan en normalt tänkande västerlänning givetvis har svårt att ta en argumentering som ovanstående på allvar.

Islams krav på blind underkastelse och Allahs ansvar även för lidandet medför en försvagning av individens personliga ansvar och ett undertryckande av det egna förståndet. Detta leder i sin tur till en olycklig fatalism (resignation inför ödet) och fanatism. Symptomatiskt är kanske att det inte finns ett enda muslimskt land som är demokratiskt i egentlig mening. En genomgående tendens är dessutom att ju större inflytande islam har, desto mer odemokratiskt är landet (klicka här för att se en tabell som visar de medborgerliga rättigheterna i några av de viktigaste muslimska staterna).[4]

I Wall Street Journal Europe fanns den 17/10 2001 en uppmärksammad artikel, skriven av Amir Taheri, iransk-muslimsk författare och journalist. Taheri ifrågasätter i artikeln den brittiske premiärministern Tony Blairs uttalande, "Detta [dvs terrorattackerna mot USA] har inget att göra med islam", och menar att uttalandet är oärligt, och att man dessutom gör muslimer en stor otjänst när man påstår att attacken inte har något med islam att göra. Amir Taheri ger en svidande sammanfattning av tillståndet i den muslimska delen av världen; Alla militärdiktaturer i världen utom en är muslimska. Av de 30 pågående konflikterna i världen så berör 28 av dem muslimska regeringar eller kontrahenter. Två tredjedelar av världens politiska fångar finns i muslimska länder och 80 procent av alla avrättningar i världen sker i muslimska länder. Muslimska skolböcker är fulla av hat och förvanskningar, och förkunnelsen i nästan vilken moské som helst, även i väst, är full av hat mot västvärlden [den västvärld vars frihet och demokrati de muslimska prästerna samtidigt utnyttjar för sina egna syften — Kristers kommentar].
Att hävda att ovanstående dystra fakta inte har något med islam att göra är enligt Taheri både farligt och oärligt. När i Iran anhängare av Khomeini brände 600 biobesökare levande så menade de som skönmålar islam att detta inte hade med islam att göra. Samma sak påpekas vid terrordåd efter terrordåd. Taheri anser att den muslimska världen idag är full av bigotteri, fanatism, hyckleri och okunnighet. Detta skapar en grogrund för terrorister och självmordsbombare. Och de främsta offren är inte Israel, USA eller västvärlden, utan muslimerna själva, vars länder hindras att utveckla de moderna politiska strukturer, som behövs för att reformera länderna och öka jämlikhet och levnadsstandard.

Den 1/7 2002 publicerade FN-organet UNDP (United Nations Development Programme) en omfattande rapport, i vilken man granskade arabvärlden när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. I UNDP:s pressmeddelande kunde man läsa följande:

De arabiska länderna tillhör världens rikaste med sina enorma oljeresurser. Trots detta har den arabiska regionen världens högsta arbetslöshet och den ekonomiska tillväxten är så långsam att det skulle ta invånarna 140 år att fördubbla sin inkomst mot 10 år på andra ställen i världen. Samtidigt rankas de arabiska länderna sist när det gäller medborgliga fri- och rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter (du kan läsa mer om denna rapport här).

Det tycks som om konsekvenserna av islam inte är speciellt positiva.

Vid ett tillfälle fick jag ett starkt kritiskt mail där bl a följande påstods:

"Varför inte berätta om att Islam var den första religionen som gav kvinnorna frihet, medans kristendomen förtrycker kvinnor?"

Ja, skall man ljuga är det lika bra att göra det med besked. Då kanske någon faller för det. Det skulle vara intressant att veta varifrån den som skickade mailet fått dessa uppgifter. Det finns dock inte mycket i den fysiska verkligheten som talar för att islam har upprättat kvinnans frihet. Snarare finns det mycket som talar för motsatsen.

Självklart kan man inte lasta islam enbart för tillståndet i arabvärlden (vilket några påpekat för mig). Många av dessa länder styrs ju inte efter islams principer (Syrien, Libanon, Pakistan och Irak under Saddam Hussein). En del av tillståndet kan säkert skyllas på en olycklig kombination av islam och olika inhumana kulturer, vanskötsel, inkompetens, korruption, diktatur etc. Men man kommer ändå inte ifrån att tillståndet i de länder som domineras av islam åtminstone delvis har med islams världsbild och människosyn att göra. Mullornas inflytande i islamvärlden är oerhört stort och det faktum att de konsekvent står för våld och hat och förtryck (inte minst av kvinnor) har mycket starkt bidragit till situationen idag.

Den 14/1 2004 dömdes Sheikh Muhammad Kamal Mustafa, imam i moskén i Fuengirola i Spanien, till 15 månaders villkorligt fängelse och en avsevärd bötessumma för att han publicerat sin bok "Woman in Islam (Kvinnan i Islam)". Sheik Mustafa, som är född i Egypten, diskuterar där bl a hustruaga enligt sharialagen. På sidan 86-87 skriver han:

Kvinnoaga får inte ske i blint raseri. Detta för att undvika allvarliga skador [på kvinnan]. Det är förbjudet att slå henne på kroppens känsligare delar, som ansikte, bröst, mage och huvud. I stället skall man slå henne på armar och ben med ett spö som inte får vara stelt utan smalt och lätt, så att inga sår eller skärsår orsakas.

Mustafa säger också att om man slår sin fru, så får inte slagen vara alltför hårda. Enligt sheikh Mustafa är hustruaga det sista man tar till mot en upprorisk hustru. (enligt Koranen Sura 4 vers 34 — i Zettersteens svenska översättning från 1917 är det vers 38, vilken finns att läsa på mina sidor om Koranen). Först skall man ge henne en reprimand. Hjälper inte detta skall mannen skilja henne från den äktenskapliga sängen (dvs inte ligga med henne). Det är endast om dessa två metoder misslyckas som mannen får ta till aga.

Jag upphör aldrig att fascineras av att så många människor i Sverige (inkluderande kvinnor, varav en del är feminister) är så ivriga försvarare av islam. Det finns säkert många delförklaringar till detta, men huvudförklaringen hittar läsaren här,

I Aftonbladet den 15/10 2003 kunde man läsa en artikel med titeln "Sönderbränd av sin familj". Artiklen handlade om Souad, född i en by på Västbanken i slutet av 1950-talet. Hon blev levande bränd på order av sina mamma och pappa. Orsaken var att hon blivit gravid. Souad hade förälskat sig i en granne och började träffa honom i smyg. Han lovar att gifta sig med henne, men när Souad upptäcker att hon är med barn överger han henne. Och för detta brott skulle hon således dödas. Det handlade ju om familjens "heder" (vad det nu är för hedersamt i att mörda sina barn). Souad berättar om sin barndom, "Vi [flickorna] behandlades som djur. Den enda fysiska kontakt jag hade med mina föräldrar var när de slog mig. Vi systrar fick aldrig en kram". Hon har nu skrivit ner sina upplevelser i en bok, Levande bränd, som nyligen översatts till svenska och getts ut av Wahlström & Widstrand. I boken berättar hon om en närmast ofattbart grym behandling under sin uppväxt.

Hon blev vittne till när hennes mamma kvävde nyfödda flickebarn — hon ville bara ha pojkar. Souads ende bror levde som kung i huset. För flickorna gällde hårt arbete, att skyla sig, aldrig titta på en man.

Efter att föräldrarna upptäckt att Souad är gravid, får en svåger i uppgift att "ta hand om henne". Han häller bensin över henne och tänder på. Men Souad överlever nätt och jämnt. Genom en hjälparbetare förs hon från det lokala sjukhuset till Schweiz, där ett helt nytt liv börjar. Hon har under årens lopp genomgått 27 operationer och har fortfarande stora ärr på hela kroppen.

I artiklen berättas att ca 5 000 "hedersmord" (jag skulle snarare vilja kalla det "skamlighetsmord") begås varje år i världen. De flesta på Västbanken, i Pakistan och i Afghanistan. I den politiska korrekthetens namn säger man i artikeln att "hederstänkandet" finns i flera religioner. Jag antar att man vill undvika att ytterligare utmärka islam som en ond religion. Faktum kvarstår dock, att de länder man räknar upp alla är muslimska. En sak är i alla fall säker, hedersmord förekommer definitivt inte i kristna sammanhang.

Hur en svåger kan hälla bensin över sin unga svägerska och tända på är för mig ofattbart. Endast en ond och depraverad kultur/religion skulle kunna leda fram till att människor beter sig på detta sätt mot sina närmaste.

Hur började då islam? Många forskare, som studerat de preislamska (före islam) religionerna i arabvärlden, menar att alla islams fundamentala lärosatser hämtades av Muhammed från dennes födelsestad Mecka. Den religion som där praktiserades hade sin rötter långt tillbaka i tiden, århundraden innan Muhammed föddes. Den unge Muhammed växte upp i närheten av Kaba, som idag är muslimernas heligaste tempel, men på den tiden var en plats för 360 avgudar, vilka dyrkades av de pilgrimer som kom till Mecka varje år. Allah var en av dessa avgudar och Quarish, Muhammeds egen stam, hade upptagit Allah som sin huvudgud långt innan Muhammed föddes. Det fanns också många andra arabstammar som uppfattade Allah som den viktigaste guden. Allah hade en gemål, mångudinnan Allat. Den unge Muhammed såg pilgrimerna tillbe sina gudar genom att springa sju varv runt templet och sedan kyssa den svarta, heliga stenen, som ansågs föra lycka med sig, för att slutligen springa till en intilliggande wadi (bäck) och där kasta sten på Djävulen. Att islam idag innehåller de flesta av de kulthandlingar som Muhammed kom i kontakt med under sin uppväxt, och att just Allah blev Muhammeds gud, är knappast ägnat att förvåna. Även den svarta stenen dyrkas fortfarande. Av de fem tidigare nämnda "islams pelare" anser man att alla utom den första kommer från den preislamska religionen i Mecka. Detta motsäger naturligtvis Koranens anspråk att vara en uppenbarelse direkt nedkommen från himmelen, dvs från Allah själv (enligt Muhammed så dikterades Koranen för Muhammed av ärkeängeln Gabriel).

Muhammed gifte sig ganska ung med en 15 år äldre, rik änka som bl a ägde en karavan. Därmed var hans försörjning tryggad. Självklart tillbringade han många kvällar och nätter lyssnande till karavanfolkets spännande historier och mystiska berättelser. Med karavanerna kom alla möjliga sorters människor. De hade historier att berätta från världens alla hörn. Eftersom Bibeln ännu inte fanns översatt till arabiska, hade Muhammed själv inte tillgång till Bibelns texter utan var hänvisad till andras återberättelser av de händelser som där skildrades. Man kan lätt föreställa sig hedniska, kristna och judiska köpmän sittande runt elden, berättande sina favorithistorier, och så den unge Muhammed någonstans i utkanten, andäktigt insupande allt som sades. Det är inte underligt att Koranen är så full av missuppfattningar av de bibliska berättelserna. I sura 28:8-9 beskrivs t ex hur faraos hustru adopterade Moses. Enligt 2 Mos 2:5 var det i själva verket faraos dotter som gjorde detta. I sura 7:130 påstås indirekt att Mose var samtida med Noa, vilket inte alls stämmer med Bibeln. Maria sägs (sura 19:22-27) ha fött Jesus under en palm och inte i ett stall. Dessutom hävdar Koranen att Maria var syster till Aron, som ju var bror till Mose. Maria var således syster till Mose, vilket knappast är förenligt med Bibeln. Eftersom den hebreiska motsvarigheten till Maria är Miriam, har Muhammed förmodligen blandat ihop Maria med Moses syster, som hette Miriam. Listan på förvanskningar kan göras nästan hur lång som helst.

Muslimska uttolkare menar att det i den semitiska kulturen (både den judiska och den arabiska) var vanligt att alla medlemmar i en stam eller ätt kallades för "son" eller "dotter" till stammens hövding eller ättens grundare, även om det skilde på många generationer (detta förekommer också i Bibeln, där t ex Jesus kallas "Davids son", trots att det var fjorton generationer mellan dem). Mohammed Knut Bernström, vilken tidigare var svensk ambassadör i Rabat och konverterade till islam 1986, har tolkat Koranen till nutidssvenska i Koranens budskap (PROPRIUS, Stockholm, 1998). Enligt honom kan detta att Maria i Koranen påstås vara syster till Aron ha en liknande förklaring (även om den är långsökt — jag känner inte till att man i Bibeln kallar någon för syster till en viss person som inte är verklig syster till denna person). Men även om Bernströms resonemang skulle vara korrekt, återstår att förklara övriga motsägelser mellan Bibeln och Koranen. Kritiker av Bernströms översättning menar dessutom att hans översättning inte är helt korrekt och att han bl a tonat ned många av Koranens problem, för att göra islam mer attraktiv för en svensk läsare.

En ytterligare källa till Muhammeds förvirrade bibelsyn var att han med all säkerhet också hade tillgång till s k apokryfiska evangelier — dessa anses inte vara helt tillförlitliga och ingår därför inte i Bibeln — samt även andra "judiska" och "kristna" skrifter som var mer eller mindre direkta och avsiktliga förvrängningar av Gamla och Nya Testamentet (här kan du läsa mer om några av de senaste rönen inom koranforskningen). [5]

Apropå översättningar så är ett vanligt motargument från muslimsk sida, när det gäller kritik av Koranen, att den är skriven på perfekt arabiska (den är ju dikterad av ärkeängeln Gabriel), och att den av detta skäl inte går att översätta. Varje översättning innebär att man tappar något. Och visst är det svårt att översätta mellan så skilda språk som arabiska och t ex svenska. En sådan översättning kommer alltid att innehålla kompromisser. Samma problem gäller ju också Bibeln och då speciellt Gamla Testamentet. Men även om det finns svårigheter så kan man genom t ex kommentarer och fotnoter (som ju finns i de flesta bibelöversättningar) redovisa eventuella problem och oklarheter. Precis som när det gäller Bibeln kan man givetvis redovisa problem i en koranöversättning, vilket t ex Zetterstens gjort. Hans översättning innehåller 118 sidor med kommentarer, där han förklarar att det här arabiska ordet kan också betyda så här, men just i det här sammanhanget är den valda översättningen troligare, etc, etc. All mänsklig information, inklusive Koranen, kan översättas så att resultatet blir rättvisande.
Dessutom kan det diskuteras om Koranen verkligen är skriven på perfekt arabiska (som enligt islam är Allahs eget språk). Existensen av låneord i Koranen motsäger påståendet. De flesta framstående experter på semitiska språk tycks t ex mena att det arabiska ordet iblis (Djävulen), som förekommer i Koranen, är ett låneord från grekiskan (diabolos). Det finns en intressant bok, The Foreign vocabulary of the Quran, som ingående diskuterar låneorden i Koranen (ett kort utdrag finner läsaren här). Hela boken kan läsas här (tyvärr är bildkvalitén dålig).
Det faktum att Koranen innehåller låneord motsäger påståendet att den är skriven på perfekt arabiska. Tyvärr pågår inte mycket koranforskning i västvärlden. Att granska Koranen på samma sätt som man granskar Bibeln kan nämligen medföra livsfara.

Jag hittade på nätet en mycket intressant artikel (i pdf), som ger en alternativ teori för islams ursprung. Den heter Islams rötter (kan laddas ner här), och hävdar att islams ursprung är att söka i hinduismen. Ett sådant påstående är givetvis kontroversiellt och knappast allmänt accepterat bland forskarna, men jag tycker att artikeln innehåller många starka och bestickande argument, och är väl värd att läsa. Någon författare finns inte angiven, vilket givetvis har sina skäl. Jag kan i alla fall varmt rekommendera den. Lite nya tankar kommer nog artikeln att ge upphov till. Och det är inte alls omöjligt att författaren faktiskt har hittat sanningen bakom islam, eller i varje fall delar av den. Vem vet, kanske kommer denna artikel att bli en lika stor "succe" i islamvärlden som DaVinci koden blev i Västvärlden.

Ingen beskrivning av islam vore fullständig utan att man nämner Hadith (samlingar av citat av Muhammed — dessa är bindande, eftersom det är Profeten själv som talar), Siran (berättelser ur Muhammeds liv, vilka är vägledande för den som vill följa Profeten), Tafsir (de muslimska teologernas kommentarer till Koranen) och Sharíalagen (teologernas sammanfattande tolkning av islams skrifter, vilket inkluderar hur islam praktiskt skall tillämpas i livets olika skiften). Sharialagen har inom islam ungefär samma ställning som Talmud inom judendomen. För mer detaljer om dessa begrepp se mitt lilla islamlexikon (se respektive uppslagsord). För att förstå islam, räcker det således inte med att enbart läsa Koranen, man måste också sätta sig in i de andra heliga/vägledande skrifterna, vilka nämns ovan. Koranen kan många gånger vara svårtolkad, men i Sharíalagen, som bygger på Koranen, Hadith, Siran och Tafsir, finns angivet hur rättrogna muslimer skall tolka och praktisera islam.

Hadith har ungefär samma dignitet som Koranen för en rättrogen muslim. Alltså kan man inte negligera Hadith om man vill veta vad islam har att säga i olika ämnen. När man t ex vill veta vad straffet är för att konvertera från islam till kristen tro (vilket inte uttryckligen nämns i Koranen), är det nödvändigt att gå till de Hadither som tar upp detta. En Hadith som går tillbaka till Uthmân Ibn Affân lyder som följer:

Jag hörde Allahs sändebud [dvs Muhammed] säga:
Utgjut inte en muslimsk mans blod utom i ett av dessa tre fall:
— Man som begått äktenskapsbrott... han skall stenas.
— Man som dödat [en annan muslim — Kristers kommentar] utan giltig orsak.
— Man som avfallit från islam.
(Sunun, Hâfith Ibn Abdallah Muhammed Bin Yazîd Al-Qazwini Ibn Mâjah, Hadith 2533)

Profeten anbefaller således att den som lämnar islam skall dödas, utan något som helst undantag (vilket av taktiska skäl, eller möjligen okunnighet, förnekas av de flesta muslimer i vårt land, även om de ibland försäger sig). För den läsare som själv vill undersöka vad som står i Hadith, finns stora delar av Hadith (om inte hela) publicerat på Internet. Det är bara att söka på ordet "Hadith", så får man mängder av träffar. En mycket bra länk, som dessutom har en bra sökmotor hittar man här.

I Sverige finns många muslimer som är mycket skickliga på att försvara sin tro. När svenskar kritiserar islam för det tvång som denna religion är förknippad med, så citerar muslimerna ofta sura 2:257, som säger, "Det finns inget tvång i religionen, den rätta vägen är tydligt skild från förvillelsen...". Jämför man detta med verkligheten, klingar det emellertid ytterst ihåligt. Islam har, som många exempel på mina sidor om islam visar, en ytterst intolerant attityd mot de som inte böjer sig. I länder där islam har stort inflytande är det närmast livsfarligt att förkasta Muhammed och Koranen. "Ja, men samma sak har ju också gällt kristendomen under gångna tider när den hade stort inflytande", kanske någon invänder. Tyvärr är detta sant, men det finns en avgörande skillnad. Kristendomens grundare, Jesus Kristus, sanktionerade aldrig något sådant. Tvärtom, talade han om att vi skulle älska våra fiender! De kristna som förtryckt andra i kristendomens namn, har således gjort detta i olydnad mot sin mästare, medan de muslimer som förtryckt icke-muslimer i Allahs namn, gjort detta i lydnad mot sin mästare.

Ovanstående kanske kan tyckas vara ett obarmhärtigt och orättvist angrepp på en religion som omfattas av ungefär 1,6 miljarder människor. Många menar att kristendom och judendom inte alls är bättre än islam. "Det har minsann begåtts mycket våld också i kristendomens namn. Gamla Testamentet innehåller, precis som Koranen, grymheter av allehanda slag", säger man. Ja det är förvisso sant, men att jämföra GT och Koranen är helt missvisande. För att förstå varför, måste vi titta lite på förhållandet mellan GT och NT å ena sidan och GT och Koranen å andra sidan.

Nya Testamentet bygger på Gamla Testamentet och det förra kan endast förstås med hjälp av det senare. Gud uppenbarar inte sin fullhet i GT. Bilden av vem Gud är, växer långsamt fram då vi går från Gamla till Nya Testamentet. Sin fullbordan får den genom Jesus Kristus, som kom för att uppenbara Guds sanna natur.

Många gånger och på många olika sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son... (Heb 1:1-2)

Gud har talat till människan på många sätt och många gånger i historien. Jesus är emellertid Guds slutgiltiga ord. Lyssnar vi inte till Jesus, har Gud inte mer att säga oss.

Nya Testamentet innebär således den gammaltestamentliga uppenbarelsens fullbordan. Jesus ger den fulla bilden av Guds natur. Han säger ju själv i Joh 14:9, "Den som har sett mig har sett Fadern". Äntligen förstår vi så mycket av Guds väsen som det överhuvudtaget är möjligt för våra begränsade sinnen att förstå. Först nu förstår vi till fullo Guds oändliga kärlek till varje människa och hans överflödande nåd som "varar evinnerligen".

Enligt islam är det inte Nya Testamentet utan Koranen som är kronan på verket och således utgör Guds slutgiltiga uppenbarelse till människan. För att jämförelsen mellan kristendom och islam skall bli rättvis, måste man således jämföra Koranen med Nya Testamentet och inte med Gamla Testamentet. Allah, uppenbarad av Muhammed, måste således jämföras med Gud, uppenbarad genom Jesus Kristus. Och vem som kommer till korta vid en sådan jämförelse råder knappast någon tvekan om. Det har förhoppningsvis redan framgått med all tydlighet. Koranen innebär således inte någon höjdpunkt utan snarare ett antiklimax, något som är avsevärt mycket lägre än det den säger sig fullborda. Den läsare som tvivlar på detta, rekommenderas att själv läsa både Evangelierna och Koranen. För en mer utförlig jämförelse mellan Jesus och Muhammed, klicka här!

Något som ytterligare talar till NT:s fördel, är att profetiorna i GT förutsäger mycket av det som senare beskrivs i evangelierna. Detta har redan diskuterats på andra ställen på denna site, bl a här. På ett övernaturligt sätt bekräftas därför NT med hjälp av GT. Koranen däremot, har ingen sådan övernaturlig förankring i GT. Även om Muhammed hänvisar till GT, så finns inget av det som beskrivs i Koranen förutsagt där. Inte heller finns det någon profetia som förebådar Muhammeds uppdykande på scenen, och han gör, till skillnad från Jesus, inga tecken och under som styrker att han är Guds profet. Jesus säger t ex vid ett tillfälle till de judar som inte trodde på honom, "Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem [dvs hans underverk], om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern" (Joh 10:38). I Apostlagärningarna 2:22 skriver Lukas, "Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet".

Att Jesus var den han sade sig vara, bevisas både av profetiorna och de under och mirakler som följde i hans spår. Det enda som egentligen talar för att Muhammed är Guds profet och Koranen Guds ord, är att Muhammed själv säger att det är så.

Att Koranen knappast utgör någon höjdpunkt på Gamla Testamentet framgår också med all önskvärd tydlighet av skillnaden mellan judars[6] och muslimers inställning till terrorism. När t ex 29 bedjande muslimer för ett par år sedan sköts till döds i en moské i Hebron av en judisk extremist, fördömdes detta av i stort sett alla judar, både vanliga människor, politiker, och ortodoxa rabbiner. Yitzak Rabin sade i parlamentet att Hebron-mördaren och hans sympatisörer är "en skam för judendomen, det judiska folket och sionismen". I Jerusalem demonstrerade religiösa ungdomar mot dem som "i judendomens namn" sprider hat och mördar. Israels ledande rabbiner undertecknade en deklaration som betecknade Hebron-massakern som "ett vanhelgande av Guds namn". Överrabbinen i landet uppsökte islams högste företrädare för att beklaga sorgen, för att nu ta några exempel. Men var finns de muslimska ledare som fördömer den terror som begås i Allahs namn?. En och annan politiker har kanske gjort det, som t ex Jordaniens kung Hussein, men rösterna är varken starka eller entydiga. Och framför allt, varför har inte en enda ledande imam eller mulla, dvs någon av islams uttolkare, trätt fram och uttalat sin avsky för muslimska terrordåd.

DN:s ledarsida den 12/3 1996 diskuterades det toppmöte mot terror som just då pågick i den egyptiska hamnstaden Sharm el Sheikh. Detta möte hade kommit till stånd med anledning av de många sprängattentat som månaden innan hade utförts i Israel av muslimska extremister, och som starkt hotade den ömtåliga fredsprocessen. Ledarskribenten sade bl a i sin artikel:

Toppmötets sammansättning visar nedslående hur svårt det är att samla den muslimska världen till praktiskt avståndstagande från Hamas och Islamiska Jihads självmordsattacker. Var finns en auktoritativ fatwa? Länder som Syrien, Libyen och Iran kan inte förmå sig ens att i ord vända sig mot en terror som systematiskt drabbar fullständigt värnlösa civila, bland dem många barn.

Om det nu var möjligt att utfärda en "fatwa"[7] mot författaren Salmon Rushdie för att han förtalat islam, borde det då inte vara möjligt att utfärda en liknande "fatwa" mot de muslimska terrorledare som "förtalar Allahs namn" när de sprider död och förintelse omkring sig?! Eller kanske de inte "förtalar Allah" genom dessa handlingar. Kan det rent av vara så att dessa terrordåd i själva verket uppenbarar Allahs sanna natur?! Jesus säger ju i Matteus 12:33, "På frukten känner man trädet".

Om jag skulle fråga 100 slumpvis utvalda svenskar vad fred heter på arabiska, skulle inte många, om ens någon, kunna svara. Däremot vet väldigt många människor att fred på hebreiska heter "shalóm". Väldigt många människor känner också till att kristna ofta använder uttryck som "frid", "kärlek" och "nåd". "Men", kanske någon säger, "det beror ju på att vi självklart vet mer om den kristna tron, eftersom den finns runt omkring oss. Även judendomen är mer välkänd i Sverige än vad islam är, alltså är det bara naturligt att vi kan ordet 'shalóm', men inte vet vad fred heter på arabiska". Resonemanget låter bestickande, men är felaktigt. Varför då? Jo därför att svenskar känner till andra arabiska ord mycket väl, t ex "jihad" och "intifada". Varför känner man bara till arabiska ord med krigisk och aggressiv anknytning? En förklaring skulle kunna vara att det är precis detta som karakteriserar islam (för den intresserade läsaren kan jag berätta att fred heter "salaam" på arabiska). Islams aggressiva sidor framgår med önskvärd tydlighet av det sätt på vilket islam utbretts. Det har konsekvent varit svärdets väg. Jihad! Redan Muhammed utbredde islam genom våld, mord och hot. Korståg och inkvisition har aldrig utbrett kristen tro, de har överhuvudtaget ingenting med kristen tro att göra. Kristendomen spreds i romarriket genom att hundratusentals kristna dog martyrdöden. Norden kristnades genom att en munk vid namn Ansgar kom till Sverige. Han kom med Guds frid, och när vikingarna blivit kristna så slutade de med sina härjningståg i Europa. Själv dog Ansgar som martyr, i likhet med så många andra kristna missionärer.

Man brukar kalla Ansgar för "Nordens apostel". Givetvis är det, som en läsare påpekat, inte riktigt så enkelt. Ansgar var inte den enda faktor som påverkade kristnandet av Norden. Kristendomen fick full genomslagskraft ca 200 år efter Ansgars sista besök i Sverige, men det är ingen tvekan om att Ansgar lade en grund för andra att bygga vidare på. Så epitetet "Nordens apostel" kanske inte är så fel i alla fall.

Sankt Patrick brukar kallas "Irlands Apostel" (läs gärna om honom på Wikipedia). Patrick, som var engelsman och troende kristen, rövades bort i 16-årsåldern av irländska "pirater" och var sedan slav där i 6 år. Detta inträffade på 400-talet. Irland var ännu inte kristet. Han lyckades fly, men upplevde några år senare en kallelse från Gud att återvända till Irland som missionär, vilket han också gjorde (genom sin tid som slav där hade han ju lärt sig språket flytande och var därmed väl förberedd för sitt kall). Han predikade evangeliet, med fara för sitt eget liv, och döpte tusentals människor och är idag Irlands skyddshelgon och anses allmänt vara den som kristnade Irland. Han kom inte med vapen och arméer, utan han kom med Jesu Kristi kärlek. Och förvandlade ett helt land. Detta är sann kristendom! Och det är så kristendomen till stora delar har spritts. Och även sprids idag. Kristendomen växer just nu snabbt i Kina. Tonåringar som fått möta Jesus går till nästa by och vittnar om sin tro, och människor blir frälsta.

Läsaren förstår säkert vad jag försöker säga med dessa exempel, oavsett historiska detaljer. Kristendomens apostlar kommer inte med svärd och hat utan med frid och fred och kärlek och med ett glädjebudskap (=evangelium).

Islams så kallade martyrer utgörs av självmordsbombare och jihadkrigare, dvs människor för vilka våldet varit och är vägen att utbreda Allahs vilja. Under jihad, som påbörjades redan under Muhammeds liv och fortsätter fram till idag, uppskattar man att så många som 270 miljoner människor hittills kan ha fått sätta livet till (islams egna förluster icke inräknade). Givetvis är sådana siffror osäkra, men ligger förmodligen i rätt storleksordning. Uppskattningar från olika kristna organisationer ger vid handen att ca 150 000 kristna dör martyrdöden varje år. De flesta i kommunistländer som Kina eller i muslimska länder. De dör för sin rätt att tro (här finns en länk till siten "Christian Persecution Info", som redovisar förföljelser mot kristna i bl a islamvärlden). De muslimska martyrerna dör när de försöker påtvinga andra sin tro. Terrordåd och självmordsbomber är inget annat än ett led i jihad, det heliga kriget för att islamisera hela världen. I den palestinska tidningen Al Hayat Al Jadida kunde man den 11/9 2001 (dvs samma dag som terrordåden i USA skedde) läsa följande, "Självmordsbombarna av idag är de ädla efterföljarna till sina ädla företrädare... De libanesiska självmordsbombarna, som lärde de amerikanska marinsoldaterna en läxa [i Libanon]... Dessa självmordsbombare är jordens salt, historiens motorer... De är de mest hedervärda bland oss".

Ordet "martyr" kommer från grekiskan martys, som betyder "vittne". De kristna martyrerna vittnar om Jesus när de är beredda att dö för sin rätt att tro och för sin rätt att berätta (vittna) om sin kristna tro. De muslimska martyrerna vittnar om Allah när de med våld tvingar människor att bli muslimer och mördar de som vägrar. Muslimerna själva bevisar, genom sitt agerande, vad för slags andemakt som driver dem. Hatets, våldets och ondskans andemakt!

Shejk Ibrahim Madhi predikade den 3/8 2001 i Shejk Ijilns moské i Gaza. Denna predikan sändes på palestinsk TV och har publicerats av MEMRI (Middle East Media Research Institute). Shejk Madhi talade bl a om att "vattna landet med deras [martyrernas] rena och obefläckade blod".

Detta är jihad: antingen seger eller martyrskap... En ung man sade till mig: jag är 14 år gammal och jag har 4 år kvar innan jag spränger mig bland judarna. Jag sade till honom: "Min son, jag ber Allah att ge dig och mig själv martyrskap... Vi spränger dem i Hadera, vi spränger dem i Tel Aviv och i Netanya, och så skall Allah etablera oss som härskare... tills den dag kommer när en jude gömmer sig bakom en sten eller ett träd och stenen eller trädet säger, "Åh, muslim, en jude gömmer sig bakom mig, kom och döda honom".

En snäll svensk är tolerant mot allt och alla (utom möjligen mot bibeltroende kristna och Israel). I den svenska snällheten ingår att tala gott om och försöka förstå olika folk och kulturer (utom möjligen den kristna och judiska kulturen). Och visst vore det skönt om det inte fanns några onda människor eller kulturer och att alla innerst inne ville ha fred och samexistens på jorden. Den politiskt korrekta åsikten i Sverige är därför att islam inte är ett dugg värre än biblisk kristendom (snarare är islam betydligt mer sympatisk). Av detta skäl är man mycket noggrann med att påpeka att elfte septemberdåden inte hade något med islam att göra, och att islam inte alls är kopplat till våld och hat, utan att islam är en religion full av kärlek och tolerans. Och jag önskar verkligen att så vore fallet. Det mesta talar dessvärre för att denna sörgårdsidylliska bild av islam har föga med verkligheten att göra. Vill man verkligen veta vad islam står för, bör man rimligen försöka ta del av vad som predikas i moskéer och inte vad som skrivs av politiskt korrekta svenska intellektuella i våra stora dagstidningar. Det finns en omfattande saudiarabisk internetsite, kallad Al-Minbar, vilket betyder "Predikstolen". Den startades 1999 av Sheik Wajdi Al-Ghazawi och presenterar sig själv som "en site för varje muslim som söker kunskap och mer specifikt för varje imam (präst) som vill förbättra sina predikningar och öka kunskapsnivån i sin församling". På Al-Minbar hittar man bl a tusentals Khutbas (predikningar), både som text och som ljudfiler. Det finns en avdelning med predikningar översatta till engelska men det mesta är på arabiska. De verkliga godbitarna hittar man av uppenbara skäl bland de arabiska predikningarna. MEMRI har gått igenom många av predikningarna i den senare gruppen och översatt delar av dem till engelska, vilket hittas här. Det man finner vid en genomläsning är inte speciellt smickrande för islam. MEMRI sammanfattar innehållet i dessa predikningar i 6 punkter:

  1. Judar och kristna är "otrogna". "Allahs fiender".
  2. "Judarna — avkomlingar till grisar och apor".
  3. "Det är omöjligt att ingå fredsavtal med judarna".
  4. "Muslimerna måste uppfostra sina barn till Jihad ... och till hat mot judar och kristna".
  5. "Den palestinska kampen måste bli ett islamskt Jihad".
  6. "Muslimska kvinnors rättigheter är ett västerländskt trick för att krossa islam".

Enligt snälla svenskar så har Jihad inget med krig att göra, utan innebär ett inre process, där den enskilde muslimen strider mot sina egna personliga svagheter. Detta är rent nonsens, självbedrägeri av värsta slag. Det finns inget som talar för en sådan tolkning (självklart kan det finnas intellektuella muslimer som har den tolkningen, men denna tolkning hittar man inte hos mullor i Mellanöstern). Jag rekommenderar varje "välmenande" svensk att gå till länken ovan och själv ta del av vad som predikas i saudiska och andra arabiska moskéer. Det är bättre att utgå från sanningen än att utgå från önsketänkande, när man skall ta ställning i viktiga frågor (För den som inte orkar läsa igenom hela MEMRI:s rapport om Al-Minbar, eller som inte så gärna läser på engelska, har jag översatt delar av den till svenska. Klicka här för att komma dit).

Apropå tolerans; I västvärlden tillåter man muslimer att ha sina moskéer, vilket jag tycker är helt rätt. Man accepterar att de fastar under Ramadan, etc. Detta tycker jag också är rätt. Man är kanske, speciellt i Sverige, till och med mer tolerant mot muslimer än mot bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?).

Jag läste vid ett tillfälle om en muslim som fått ledigt från arbetet vid ett statligt verk, för att han kände att han måste be till Allah. Jag kan garantera att om en kristen, som arbetar på ett statligt verk, kom till sin chef och bad att få ledigt för att be, så skulle detta inte beviljas.

lngen i västvärlden begär heller att muslimerna skall följa några kristna moralregler eller traditioner. Detta kallas religionsfrihet. Ordet religionsfrihet verkar inte finnas med i de arabiska ordböckerna. I Saudiarabien blir utlänningar t ex utvisade om de äter, dricker eller röker i andras åsyn under fastemånaden Ramadan. Ja man får inte ens ha med sig en Bibel för eget bruk in i landet.

I slutet av september 2001 visades en utställning gjord av studenter vid universitetet Al Najah i Nablus (en palestinsk stad). Utställningen innehöll bl a en detaljerad återgivning av ett självmordsattentat vid en pizzeria i Jerusalem i augusti då 15 israeler dödades. Man kunde på en stor målning se kroppsdelar ligga blandade med pizzabitar på golvet i pizzerian. Det behöver kanske inte sägas att utställningen hyllade dådet. Efter att den uppmärksammats i utländska massmedia (givetvis inte i svenska) ingrep så småningom Yassir Arafat och beordrade universitetet att stänga utställningen. Tyvärr kommer man inte ifrån att islam är intimt och oupplösligt kopplat till våld, terror och hat.

En annan föga sympatisk sida av islam, är att det under vissa förhållanden är tillåtet för dess företrädare att ljuga för icke-muslimer. Man kan därför inte lita på löften och uttalanden från muslimskt håll.

I norska TV2-programmet "Rikets Tillstånd", som sändes strax före jul år 2000, lät man en somalisk flicka besöka fyra olika imamer i Oslos afrikanska moskéer. Hon berättade för imamerna att hennes föräldrar ville ta med sig henne och hennes yngre systrar, tre och sex år gamla, till Somalia för att låta omskära de tre flickorna. Samtliga tillfrågade muslimska ledare uppmanade flickan att lyda föräldrarna och låta omskära sig och sina systrar, trots att kvinnlig omskärelse är förbjudet enligt norsk lag. Vid denna typ av kvinnlig omsärelse skär man bort flickornas yttre könsorgan — det vore därför kanske mer ärligt att kalla det hela för könsstympning.
Det var emellertid en sak som undgick imamerna. Flickan hade en dold mikrofon på sig och alla samtalen bandades. Flera av de imamer som den somaliska flickan besökte har i Norge framstått som mycket liberala och moderna. En av dem, Kebba Secka, var t ex barnskyddskonsulent och ledamot av den norska värdekommissionen, vars uppgift är att lyfta fram goda värderingar i det norska samhället. Secka har nu lämnat värdekommissionen. TV-programmet väckte stor uppmärksamhet och norska Rädda Barnen och Amnesty har reagerat starkt på imamernas agerande.

Vid ett tillfälle åhörde jag en debatt mellan några kristna och två muslimer. De kristna menade att islam var en våldets religion, som till stor del utbretts med svärdets makt. De två muslimerna ansåg detta påstående vara mycket orättvist. De menade att det var precis tvärtom. Muhammed, var enligt dem, en ytterst fridsam man, som endast motvilligt, och efter Allahs uttryckliga befallning, försvarade sig när han och hans anhängare helt oprovocerat blev angripna. Att framställa islam som en genuint fridsam religion, talar emellertid mot verkligheten och vad vi idag kan se och höra, och görs givetvis av taktiska skäl. Det finns mycket som bevisar att Muhammed knappast var så fredsälskande som man vill göra gällande. Ett exempel bland många utgör behandlingen av de tre judiska släkter som fanns i Medina på Muhammeds tid. Efter att ha misslyckats med att omvända dem till sin egen religion, blev Muhammed fientligt inställd till dem, även om han till en början tolererade dem. Så småningom förvärrades situationen och en av de judiska släkterna, Banû Qayanyqa, utvisades till Syrien (år 3 AH, dvs 624 e Kr). Den andra släkten, Banû Nadir, ägde hus och fruktträdgårdar i ett område som hette Fadak utanför Medina. Muhammed lade beslag på dessa rikedomar mot att Banû Nadir fick fri lejd ur landet (624 e Kr). De fick vara glada att de undkom med livet i behåll. Den sista judesläkten i Medina, Banû Quraiza, kom inte lika lindrigt undan. Männen i släkten avrättades genom halshuggning 627 e Kr. Enligt arabiska källor rörde det sig om ca 600 - 700 män som mördades på detta sätt. Kvinnorna och barnen blev slavar. Vilken avgrund mellan Jesu moral och Muhammeds! Ovanstående utgör inte något elakt kristet förtal av islam utan finns historiskt dokumenterat (se t ex Hjärpe, Islams lära och livsmönster, AWE/Gebers 1979, sid 53).

Problemet är således att muslimer kan säga en sak, men ändå tycka och göra en helt annan sak. De kan således verka liberala, integrerade och toleranta och innerst inne arbeta för helt andra syften och mål. Detta är något som måste uppmärksammas för att rätt kunna bedöma islam.

Överhuvudtaget är det svårt, för att inte säga omöjligt, att få en seriös och meningsfull diskussion om kristen tro med muslimer. Precis som Jehovas Vittnen så vrider och vänder de på orden och tycks ha svårt att förstå vad den kristne säger. Ofta kommer man med snusförnuftiga argument av typ, "Om nu Jesus var Gud, och dog på korset, hur kunde han då väcka upp sig själv?" Därmed visar man att man inte förstått någonting alls av treenigheten. Och dessutom visar det på en oerhört steril syn på det övernaturliga. Vad man grundläggande säger är, att om mitt förnuft inte kan förstå vad Gud gör, då kan inte Gud göra så. "Det jag inte kan förstå med mitt intellekt, det kan inte existera", säger man. Därmed gör man sig själv till Gud, vilket är den ultimata hädelsen! Det finns något som intellektuella muslimer brukar kalla "Shabbir Allys 101 påvisade motsägelser i Bibeln". Detta är en sammanställning av motsägelser som muslimska präster påstår sig ha hittat i Bibeln. De flesta av dessa är mycket lätta av avfärda och bygger helt enkelt på en total oförståelse för den bibliska texten. Man har helt enkelt, precis om många ateister, inte orkat sätta sig in i vad Bibelns författare försöker säga, utan leker bara med ord på ett oerhört barnsligt sätt. Kristna apologeter har sammanställt en skrift där man motbevisar vart och ett av Shabbir Allys 101 argument mot Bibeln. Läsaren kan ta del av hela denna artikel här — tyvärr bara på engelska).

Även om nu islam, sett utifrån det kristna perspektivet, utgör en falsk religion och således är en form av avgudadyrkan, har kristendomen samtidigt ett underbart budskap till alla araber. Deras verkliga identitet och framtidshopp ligger varken i islam eller i något arabförbund som skall erövra hela världen, utan i välsignelsen från Abraham. Araberna, som är ättlingar till Abrahams son Ismael, är tillsammans med judarna — ättlingarna till Abrahams andre son Isak — de enda folk som har blivit utlovade speciella välsignelser.

Då sade Gud: Nej din hustru Sara skall föda dig en son, och du skall ge honom namnet Isak. Med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter honom.
Men angående Ismael har jag också hört din bön. Se jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. (1 Mos 17:19-20)

Alla människor har genom sin tro tillgång till välsignelse i Jesus Kristus, men araber och judar har således utöver detta ett speciellt löfte som ger dem en unik ställning i förhållande till alla andra nationer och folkslag. Djävulen har därför gjort allt för att kuva och krossa båda dessa folk. När det gäller judarna har det skett genom förföljelser och pogromer, medan araberna blivit offer för ett religiöst bedrägeri av värsta slag som inneburit en olycka och förbannelse för dem bl a på grund av deras blockering när det gäller sina bröder, judarna. I konflikterna med Israel har de ständigt hamnat i förödmjukande underläge.

Jag är övertygad om att många araber (och även andra muslimer) innerst inne hatar Allah för dennes grymhet, likgiltighet, kärlekslöshet, förtryck och nyckfullhet, även om de inte vågar erkänna detta ens inför sig själva. Den dag araberna lär känna Jesu kärlek och nåd och förstår och accepterar att han älskar alla araber och vill sända en väckelse till arabvärlden för att befria dem från islams bojor och deras känslor av förkastelse och mindervärdeskomplex, kommer de att upptäcka sin verkliga identitet och frihet i Kristus. De kommer då också inse att judarna inte är deras fiender utan deras bröder. Detta och inget annat är enligt min mening nyckeln till fred i Mellanöstern.

Här kan du läsa mer om islams kärlekssyn

Du kan läsa mer om de olika religionerna och deras förhållande till kristen tro i: Sammanfattning

Tillbaka till "Men vad har araberna och islam för rätt till Jerusalem och Israel?"
Tillbaka till "Vad har kristendomen att säga om de fruktansvärda terrordåden den 11/9?"
Tillbaka till "Om händelserna i Knutby"


[1] Monoteism betyder att man tror på en gud (mono = ett).
[2] Kanske kände Muhammed till att kyrkan hade infört mariadyrkan som en dogm, och trodde att detta hade något med sann kristendom att göra. Detta antagande verkar inte orimligt med tanke på att Koranen skrevs på 600-talet och att mariadyrkan infördes i slutet av 300-talet.
[3] Harvest House Publishers, Eugene, Oregon, 1992.
[4] Se avsnittet "Biblisk kristendom fungerar".
[5] Detta är t ex den syn som Encyclopedia Britannica har när det gäller islams framväxt. Man skriver där bl a, "Avvikelserna från Bibeln är mycket markanta och kan i de flesta fall spåras till de legendartade berättelserna ur den judiska Haggada och de apokryfiska evangelierna. Mycket har skrivits om de källor från vilka Muhammed fick sin information; det finns inget bevis för att han kunde läsa, och hans beroende av muntlig kommunikation kan förklara en del av hans missuppfattningar." (Encyclopedia Britannica Inc., London, 1957, band 13 sid 479)
[6] Judarna är ju "Gamla Testamentets folk" medan muslimerna är "Koranens folk".
[7] En "fatwa" innebär ett utlåtande från ett råd av muslimska präster, dvs en slags religiös dom eller dekret. För varje muslim är en fatwa bindande och måste åtlydas.
© Krister Renard