"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2013 03 11 22:42

Krister ogillar

Det finns vissa saker som jag ogillar i allra högsta grad. Här följer några:

1. Ljugande journalister (se också avsnittet om intellektuella nedan). Journalistyrket är ett av de mest ansvarsfulla yrkena i världen, med tanke på den makt som massmedia faktiskt har. Massmedia kan förstöra enskilda människors liv, de kan till och med bidra till att förstöra hela länder om de förråder sitt höga kall. Samtidigt kan massmedia, förutom att rent allmänt upplysa människor om vad som händer i Sverige och övriga världen, avslöja skandaler och exponera korruption och konspirationer bland höga politiker och tjänstemän. Tidningar, TV, radio och böcker är en ytterst viktig del av det demokratiska systemet. Journalistyrket är därför ett av de viktigaste yrkena för att garantera demokratins fortbestånd. Lika mycket som jag respekterar sanningsenliga och ansvarsfulla journalister, lika mycket föraktar jag de journalister som inte har någon som helst respekt för sanningen. Och de är tyvärr alltför vanliga!

Hur lätt är det inte att missbruka den makt som massmedia har. Hur frestande kan det inte vara för en journalist att svika sitt kall och tumma på sanningen för att t ex propagera för egna, personliga åsikter. Kanske inte genom att ljuga direkt, men genom att utelämna viktiga fakta och kanske vinkla det hela en smula, vilket ju är samma sak som att ljuga. Eller som Melvin Burgess sa;

You arrive at the truth by telling a pack of lies if you are writing fiction, as opposed to trying to arrive at a pack of lies by telling the truth if you are a journalist.

Det är ju allmänt känt att vänsterpolitiska åsikter var klart överrepresenterade, i förhållande till den allmänna folkopinionen, bland den svenska journalistkåren under 70- och 80-talen, vilket tydligt märktes i massmedia. De politiker och författare och det fåtal journalister, som kritiserade Stalin och Mao, hånades och förlöjligade i de flesta tidningar och tidskrifter. Och givetvis även i TV och radio. Vänstervridna journalister reste i skytteltrafik till Sovjetunionen och Kina för att beundra de socialistiska experiment som där pågick (ett av de värsta exemplen var DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz). Sällan eller aldrig framfördes någon kritik, utan med beundran och vördnad skrev man om det "underbara" som skedde i dessa länder, där "den nya människan" höll på att skapas. Arbetsläger och dödsläger, galna jordbruksexperiment som ledde till att miljoner människor svalt ihjäl (i folkets namn) nämndes aldrig. Kanske visste man inte, eller också ville man inte veta.[1] Lite spill måste man ju under alla förhållanden räkna med när det nya paradiset skapas. Eller som massmördaren Lenin sa[2], "När man gör en omelett måste man faktiskt knäcka några ägg". Cyniskt så det förslår. Idag är det inte lika inne att vara stalinist eller maoist, nu när vi vet alltför mycket om de grymheter som begicks av Stalin och Mao, så nu har massmediadrevet tagit en annan riktning.[3]

Ibland hugger drevet tag i enskilda personer, som Mona Sahlin eller någon annan kändis som råkar göra något fel. Det är i och för sig inte fel att skandaler bland personer i ansvarsfull ställning avslöjas, men proportionerna tenderar ibland att blir extremt överdrivna. Det finns dock två områden (som jag kommer att tänka på så här direkt — säkert finns det också andra) där majoriteten av dagens svenska journalister överträffar sig själva i dålig journalistik och det är när de diskuterar staten Israel och när de behandlar den kristna församlingen Livets Ord i Uppsala. Eftersom jag själv är väl insatt i fakta, både när det gäller Israel och Livets Ord (jag är själv medlem i denna församling sedan sex år tillbaka), vet jag vad jag talar om. Israel behandlas på annan plats på denna site. När det gäller Livets Ord, är det närmast ofattbart hur kända journalister kan sänka sig så lågt. Jag har sett program på i stort sett alla TV-kanaler och läst artiklar i de flesta dagstidningar som nästan fått mig att ramla av stolen. Det verkar vara fritt fram att påstå precis vad som helst om Livets Ord (och Israel), bara det är negativt. Ingen kommer att kritiskt granska sådana påståenden, under förutsättning att de är tillräckligt negativa. I princip skulle jag kunna ta hur många exempel som helst. Nyhetsprogram och dokumentärer (som ger sken av att vara faktabaserade) är i själva verket ytterst tendensiösa och vinklade och innehåller ofta rena lögner. Häromdagen, i TV-programmet "Reportrarna" hade man ett program som granskade Kristdemokraternas kopplingar till Livets Ord. Programmet var ytterst missvisande. T ex så påstod man att medlemmar i Livets Ord var tvungna att betala en tiondel av din lön för att få vara med. Som om detta med tionde skulle vara unikt för Livets Ord. Det är en biblisk princip, som nämns på flera ställen i Skriften och som tillämpas av de flesta bibeltroende kristna församlingar (kan det finnas "icke bibeltroende" kristna församlingar?). Tionde är således inte på något sätt unikt för Livets Ord och dessutom så finns inget som helst tvång att betala något tionde för att vara med. Det sker ingen som helst kontroll att så sker, utan det är en sak mellan den enskilda medlemmen och Gud.[4]

Det finns mycket att säga om ämnet. Under alla förhållanden är det oerhört tragiskt att så många journalister har så föga respekt för sanningen. Det är synnerligen olyckligt för demokratin och hotar demokratins själva grundvalar (Du kan läsa mer om journalister och sanning här).

2. Högmodiga psykologer och psykiatriker. Efter att under min studietid arbetat på olika psykiatriska avdelningar och efter att ha konfronterats med x antal skolpsykologer, måste jag tyvärr erkänna att min inställning till psykologi och psykiatri är något negativ. Precis som när det gäller journalister finns självklart duktiga och ödmjuka människor bland psykologer och psykiatriker. Personligen betraktar jag dock knappast psykologi och psykiatri som riktiga vetenskaper. Människan är alltför komplicerad och mångfacetterad för att kunna låsas in i psykiatrins eller psykologins sterila fack. Eftersom jag tror att människan inte bara är en biologisk robot, utan att hon har en andlig sida med bl a fri vilja, är det enligt min mening i stort sett omöjligt att till fullo beskriva en människa med vetenskapens verktyg. I bästa fall kan psykologin och psykiatrin hitta vissa grundläggande drag som kanske i viss mån stämmer. När man ser hur få patienter med psykiska problem som verkligen botas — i allmänhet tror jag snarare att de botar sig själva — ligger det nära till hands att tvivla på vetenskapens möjligheter att beskriva och förstå fenomenet människa. Jag talar då om människan som människa. Självklart kan vetenskapen beskriva blodomlopp och immunförsvar etc, men det är en annan historia. Psykologer som tror att man efter några tester kan etikettera en människa med någon latinsk term, överskattar sig själva och sin förmåga å det grövsta. Den amerikanske psykiatrikern Thomas Szacz sa en gång så här, "Det finns ingen psykologi och psykiatri, det finns bara biografi och självbiografi". Varje människa är så unik, menade han, att den enda fullvärdiga beskrivningen av henne är hennes biografi.

I en insändare i Kristdemokraten, nr 18 2000, skrev Thomas Jackson, själv specialist i psykiatri, följande:

När skolorna introducerade skolpsykologerna kom det ofta en osäker 30-35-årig kvinna, nyss färdig med sina universitetsstudier i psykologi och med en akademisk bakgrund som är helt anpassad till poliklinisk verksamhet, alltså för patienter som själva söker hjälp. Busungar söker inte hjälp, detta är psykologins ABC. Psykologernas närvaro på skolorna har ofta varit rent destruktiv på skolmiljön, eftersom de indirekt har hämmat välfungerande lärare att sätta gränser. En busig elev har ofta sänts till skolpsykologen och mer eller mindre sjukförklarats, vilket har medfört att lärarna inte "vågar göra något", problemen i klassen eskalerar, oordningen växer och de verkligt svaga mår dåligt. Jag tänker då på de fysiskt svaga, tysta och hämmade eleverna, inte på de fascistliknande typer som skolpsykologerna säger "har problem". Det är självklart deras offer som har problem, alltså de elever som blir slagna och trakasserade. Svenska skolan idag är en katastrof, regelbundet ser jag vid våra psykiatriska polikliniker tragiska konsekvenser av skolans flumpedagogik.
    Och tragiskt nog inget parti, inte ens kristdemokraterna, säger klart vad det handlar om, dvs en i historiskt perspektiv unik normlöshet, för vilken det icke finns en enda vetenskaplig studie som talar för.
    Det intressanta är att all vetenskaplig forskning (för 2 år sedan gick jag igenom över 100 artiklar publicerade i erkända tidskrifter) på detta område helt klart visar att det enda som fungerar för att få ordning i en kaotisk klass och på destruktiva elever är påtagliga konsekvenser och gränssättning.

I Aftonbladet den 2/8 2001 kunde man på sidan 34 läsa en artikel med rubriken "Många föräldrar är alldeles för naiva". Underrubriken var "Tydliga gränser håller ungdomar borta från brott".

En fast uppfostran är bäst för att hålla tonåringar borta från kriminalitet. Det visar en skotsk undersökning på 4 300 unga. "Det låter rimligt. Många föräldrar är för naiva", säger Anna Torbjörnsson, psykolog som jobbat med unga sedan 1977. Forskare vid universitetet i Edinburgh har följt 4 300 unga i tjugo år. Det har visat sig att föräldrarnas uppfostringsmetoder hade stor betydelse för om de unga började ägna sig åt brottslighet och droger eller inte, skriver The Independent. Enligt studien är den bästa uppfostringsmetoden att vara bestämd och ha fasta grundregler.

Min första tanke när jag läser detta är, "Äntligen har psykologerna förstått det som varje sund människa alltid vetat innerst inne". Min nästa tanke är att den psykolog som omnämns i artikeln, och som säger att föräldrana är alldelse för naiva, undviker att ta upp orsaken till denna naivitet. Jag menar att de problem vi idag har, när det gäller barn och ungdomar, till stor del beror just på den missriktade psykologin, där man omyndigförklarat föräldrar och lärare och försökt ge psykologin monopol på barnuppfostran, genom att mer eller mindre sjukförklara alla busiga och bråkiga barn. Problemet är att detta lätt blir en självuppfyllande profetia. Betraktar man en människa som psykopat, kanske till slut denna människa börjar leva upp till förväntningarna.

Att ha fasta gränser har ingenting med kadaverdisciplin, diktatur eller kärlekslöshet att göra. Tvärtom, att låta barn göra precis som de vill, och aldrig sätta gränser, det är verklig kärlekslöshet! Fasta gränser utesluter inte på något sätt att man lyssnar på barnet och låter barnet självt fatta viktiga beslut. Alla som arbetar praktiskt med barn och ungdomar (utanför psykologins slutna värld) vet att dessa behöver fasta gränser för att känna trygghet. Frihet är inte fråvaro av ordningar. Regler och lagar skapar i stället frihet och trygghet (anarkisten förväxlar frihet med kaos). Barn måste, både hemma och i skolan, ha absoluta, icke förhandlingsbara gränser, som de vuxna på inga villkor tillåter barnet att gå utanför.

Jag hävdar med bestämdhet, utifrån över 20 års lärarpraktik på olika stadier, att de flesta problem i skolan inte är psykologiska problem. De flesta elever som busar är varken psykopater eller mentalsjuka (även om det också finns sådana och de behöver givetvis adekvat hjälp), utan de är helt enkelt busiga (och ofta väldigt olyckliga) ungar som behöver en blandning av fasthet, absoluta gränser och mycket kärlek. Det psykologiska mantrat, "jag förstår, jag förstår, jag förstår" är en total katastrof för en ung människa.

Självklart beror inte alla barn- och ungdomsproblem på psykologin. En bidragande orsak är att hela samhället har förändrats på många sätt. En ytterligare orsak är säkert också att det helt enkelt är jobbigt att sätta gränser. Det blir ständiga konfrontationer. Lata, fega och trötta föräldrar, som kanske tycker sig uppleva sanktion härtill från psykologin, tycker att det är enklast att helt enkelt låta barnet göra som det vill, vilket innebär en total katastrof för barnet.

Man skulle önska att det fanns en större ödmjukhet bland de som studerar människans psyke. En öppenhet för att tolka sina testresultat mer försiktigt. Och att inte experimentera med människor genom att försöka få föräldrar, skola och samhälle att tillämpa ännu icke bevisade psykologiska teorier. Man leker inte med människoliv på det sätt som psykologerna gjort de senaste 50 åren. Min personliga övertygelse är att i de fall en psykolog eller psykiatriker är framgångsrik när det gäller att bota människor med psykiska problem, tror jag mer det beror på att denne är sund och harmonisk som människa, än på djupa studier i psykologi.

3. Intellektuella som tror att man har rätt bara för att man kan en massa fina ord. I tidningar och på TV slår Sveriges intellektuella "elit" regelbundet sina saltomortaler. När man t ex zappar mellan diverse debattprogram i våra TV-kanaler, möter man i stort sett samma människor i de olika kanalerna, som med ljusets hastighet verkar förflytta sig mellan dessa. Där sitter dessa "yrkestyckare" och lägger pannan i djupa veck och klämmer fram den ena plattityden efter den andra i ämnen, som de i själva verket inte verkar ha en aning om. Om man någon gång hör en originell tankegång, eller en tanke med substans och intellektuell skärpa, är det förmodligen någon scentekniker som av misstag förvirrat sig in framför kamerorna. Sällan eller aldrig förekommer någon skarp logisk analys av det man diskuterar eller redovisning av objektiva fakta, utan de flesta verkar överbjuda varandra i att uttala truismer. Man anar att bakom den så kallade debatten finns tysta överenskommelser om vad som är "sant", rumsrent och gångbart. Det är inte utan att man får känslan av att det hela bara är ett spel, där en självutnämnd tyckarelit uppträder inför svenska folket, vilka förväntas sitta och gapa framför TV-apparaten inför den vishet som anses välla ut ur den.

Just nu tycks det exempelvis vara fritt fram att säga vad man vill om kristna, om landet Israel och om församlingen Livets Ord (journalister och intellektuella verka vara såta bröder i detta avseende). Bara det sagda är tillräckligt negativt kommer ingen att protestera, och ingen kommer heller att begära något som helst faktaunderlag. Även om tidningar och radio kanske i allmänhet inte når ner till TV-mediets absoluta lågvattenmärken (bortsett kanske från vissa kvällstidningar) går dessa medier knappast fria i detta avseende. Tidningarnas kultursidor, med sitt konstlade fikonspråk (jag tänker t ex på vissa konstrecensioner) får mig ibland att skratta högt. Jag menar, bara för att man kan ord som "nureell" eller "inadvertent" behöver man ju inte ha rätt. Vad sägs om "antisymmetriska enhetspseudotensorn av tredje rangen"? Den var inte dålig va? Men vad hjälper fina ord om tankegångarna bakom är grådaskiga eller oärliga. Det går lika bra att ljuga på latin som på svenska. "Sk-t är sk-t om ock i gyllene papper", som min mormor brukade säga!

Frågan är om några människor ställt till med så mycket ont här på jorden som s k intellektuella människor. Hur ofta har de inte gjort anspråk på att sitta inte med lösningen på människans problem, medan de i själva verket inte ens kunnat lösa sina egna problem. Filosofen Rosseau, som anses vara den moderna pedagogikens fader, och således gjorde anspråk på att vara ett orakel i barnuppfostran och utbildning, kunde inte ens ta hand om sina egna fem barn. Dessa lämnade han till barnhem, där de dog (dåtidens barnhem var ofta s k änglamakerier, dvs de tog emot barn mot pengar och lät sedan barnen dö). Karl Marx, vars lära kostade miljoner och åter miljoner människoliv, kunde inte ens sköta sin egen ekonomi. Han lånade pengar till höger och vänster och brukade sällan betala tillbaka. Och om de olika kvinnosaksrörelserna, som ju ofta har starka vänstersympatier, visste vad Marx skrev om kvinnor, ja till och med om sin egen dotter, så skulle nog sympatin svalna en hel del.

När man ser vissa TV-debatter kommer man osökt att tänka på H C Andersens saga, Kejsarens nya kläder. Det enda man saknar är det lilla barnet som säger, "Men han har ju ingenting på sig!" Den massmediala intelligensaristokratin eller kanske ännu mer passande, "det falska intellektuella prästerskapet", dansar i förutbestämda mönster och ritualer. Gud nåde den som inte följer koerografin! Denne förvisas snabbt till det moderna kättarbålets iskyla. När någon ur intelligenseliten uttalar sig, skulle man bli nästan chockerad om vederbörande sade något oväntat. Nej, det är som att trycka på en bandspelare. Det enda man får höra är de slitna klyschor som är på modet för dagen, och som alla ropar ja och amen till. Det som enligt dagens intellektuella mode är värre än något annat, är (som nyss konstaterats); bibeltroende kristna (borde förbjudas) och Israel (borde försvinna). Dessutom avskyr man människor med personlig integritet, stark rättskänsla och sanningkärlek (borde hjärntvättas). Skälet till det senare är givetvis att sådana människor har en skrämmande förmåga att få vanligt folk att inse att kejsaren faktiskt är spritt språngande naken. Sanna intellektuella, som har en synnerligen djup och gedigen allmänbildning och personlig integritet, t ex Herbert Tingsten, Sven Stolpe, Vilhelm Moberg och i vår tid, Per Ahlmark, avskyddes eller avskys därför som pesten av de intellektuellas hemliga ordensbröder. De ylar ju inte med vargflocken. Det som däremot får intelligensian att applådera, är om någon uttalar de rätta trollformlerna. Då är man en människa i tiden; tolerant, vidsynt och framåtsträvande. Hävdar man t ex att homosexualitet är lika normalt som heterosexualitet (i så fall kan knappast evolutionsteorin vara sann), att kärnfamiljen är den största förbannelse som drabbat mänskligheten, att det ofödda och kanske för stunden oönskade barnet mår bäst av att aborteras, eller att Islam är en synnerligen tolerant och positiv religion, som orättvist har baktalats i väst, ja då får man tala till punkt i alla intervjuer och kameramannen sätter på bästa porträttlinsen på kameran för att göra full rättvisa åt intervjuobjektets anletsdrag. Skulla den intervjuade i stället antyda att det ofödda barnet kanske inte är en del av kvinnans kropp eller att det bara finns ett enda demokratiskt muslimskt land i världen (Mali), ja då träder klipp- och klistraklubben omedelbart i arbete. Den intervjuade avbryts av reporterns aggressiva staccatosmatter, det som sägs klipps sedan och uttalanden plockas ut ur sitt sammanhang. Och fotografen, vad gör han? Jo, han tar fram ett 30 millimeters vidvinkelobjektiv, som han kör upp i vänster näsborre på den som skall fotograferas (för den som inte vet hur ett sådant objektiv fungerar kan jag nämna att man på bilden kommer att se en jättelik grovporig näsa full med tjocka hårstrån och så ett lite tennisbollstort ansikte i bakgrunden).

Psykologiska tester har visat att intellektuella är mer lättlurade än människor i allmänhet. Och det bekräftas sannerligen av verkligheten. De tyskar som stödde Hitler redan från början, var inte arbetslösa eller vanliga arbetare, utan det var framför allt lärare, studenter, läkare, tandläkare, professorer etc. Det var samma sak i Sverige. Få vanliga intellektuella gick öppet emot nazismen. Tvärtom! Det relativa fåtal intellektuella som vågade detta var människor med stort mod i kombination med egna åsikter, som t ex Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt och revyartisten Karl-Gerhard. Dessa stod också på nazisternas dödslistor vid en eventuell invasion av Sverige. Och hotet om en sådan var minst sagt överhängande. Det var kanske tur för många intellektuella i Sverige att vårt land aldrig blev invaderat av Nazityskland. Därmed slapp de avslöja sin sanna natur. Det råder nog ingen tvekan om att åtskilliga svenska intellektuella villigt hade slickat de nazistiska stövlarna (facit från andra länder visar otvetydigt på detta).

Jag menar nu inte att det är fel att studera eller att använda sitt intellekt. Absolut inte. Men när människor missbrukar sitt intellekt, eller kanske låtsas ha intelligens och kunskap de egentligen inte besitter, utan maskerar sin okunnighet i sakfrågor genom att använda ett fikonspråk, då kan det bara bli fel. Jag talar således inte om skickliga yrkesmän, som uttalar sig inom sitt eget specialområde eller personer med en djup och gedigen allmänbildning som har synpunkter på sådant som de verkligen kan, utan jag talar om dessa professionella tyckare, som tror att de kan ha åsikter om allting utan att betala priset, nämligen att på djupet sätta sig in i sakfrågorna. Och dessutom träna sig i analytiskt tänkande. Förr i världen talade man inte bara om intelligens, utan också om vishet. Den senare kommer av erfarenhet, eftersom erfarenhet gör att man så småningom inser sin egen begränsning. Vishet är också kopplad till en passion för sanning och rättfärdighet. Sverige skulle behöva fler visa människor och färre intellektuella. Intelligenssnobbar har vi i överflöd. Men som alla vet, "tomma tunnor skramla mest"!

4. Förintelseförnekare. Läs närmare om detta genom att klicka på denna länk!

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag alltså inte tycker illa om journalister, psykologer/psykiatriker eller intellektuella i sig. Vad jag tycker illa om är de företrädare för dessa grupper, som missbrukar sitt ansvar och sin auktoritet, och som inte älskar sanningen. Och dessa verkar dessvärre vara i majoritet i dagens Sverige. Man kan sannerligen fråga sig vilken etisk standard man t ex står för på våra journalisthögskoler. På frukten känner man ju trädet, sägs det!

Tillbaka till avsnittet om Journalister — sanningens riddare eller dess förrädare?


[1] Men för att inte vilja veta, måste man veta att man inte vill veta. Dvs man måste veta att det man inte vill känna till något om, är synnerligen obehagligt. Därför har den som inte vill veta lika mycket skuld som den som vet.
[2] Han var faktiskt det, om man med massmördare menar en person som direkt eller indirekt tar livet av tusentals människor. Och om inte en person som begår sådana handlingar är massmördare, vem är då massmördare?
[3] Om detta kan man bl a läsa i Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet, utgiven 1994 på `Timbro.
[4] Här kan du läsa två brev jag skrivit till FRI (en organisation som granskar "sekter"). Du kommer då att förstå bättre vad jag talar om.
© Krister Renard