"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Tidigare svensk minister)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2021 03 10 12:19

Från datorernas barndom i Sverige — egna minnen från 1950-talet och framåt

Först några inte helt träffsäkra framtidsprognoser (som visar hur svårt det varit att förutsäga datorutvecklingen):

Jag tror det finns en världsmarknad för kanske fem datorer.
             Thomas Watson, styrelseordförande i IBM, 1943
Det finns inga skäl att någon skulle vilja ha en dator hemma.
             Ken Olsen, VD för stordatorföretaget Digital Equipment, 1977
ENIAC är utrustad med 18 000 elektronrör och väger 30 ton. I framtiden kan datorer komma att bara ha 1 000 rör och väga endast 1,5 ton.
             Tidskriften Popular Mechanics om den då mest kraftfulla datorn och framtida datautveckling, 1949

 

(Jag ber om ursäkt för den i allmänhet dåliga bildkvaliteten nedan. Men de flesta bilderna är från gamla broschyrer och var rastrerade. Jag har försökt att snygga till dem och minska rastereffekten men det är svårt att få dem perfekta. Förhoppningsvis ger de den information jag vill att de skall ge. Dessutom ger de ju lite tidsfärg, eftersom det var så bilder i broschyrer såg ut på den tiden. Bilderna har välvilligt ställts till mitt förfogande av Erlings dotter (och min kusin) Birgitta i London)

Den här artikeln tillägnar jag min morbror Erling Kaiser (1919-2000). Han var min fosterpappa från att jag var 8 år tills jag blev 14. Större delen av den tiden bodde vi på Bergsrådsvägen 88 i Bagarmossen (en söderförort till Stockholm). Erling var dansk och kom till Sverige strax efter Andra Världskrigets (WW2) slut. Där träffade han min moster Vera Behrn varvid tycke uppstod. Erling var alltså det man kallar ingift morbror (i Småland säger man tokmorbror). Efter att ha haft lite olika jobb, bl a som bårhusvaktmästare (man tager vad man får), så fick han anställning som kontorist på Pensionsstyrelsen (som 1961 blev en del av Riksförsäkringsverket).

Under kriget hade man börjat använda datorer, både för beräkningar (t ex för att knäcka de tyska och japanska koderna) och för administration (USA:s krigsapparat var en gigantisk maskin och krävde givetvis en omfattande och effektiv administration). Att räkna fram pensioner för miljoner människor kräver stor beräkningskapacitet, plus att det inte är speciellt upplyftande att göra sådant för hand. På Pensionsstyrelsen började man därför fundera över om detta skulle gå att automatisera med de nya maskinerna. Eftersom det inte fanns någon på Pensionsstyrelsen som kunde något om datorer, och Erling hade visat sig vara både duktig, ansvarsfull och intelligent och dessutom var ung (och därmed förväntades ha lätt att lära sig nya sätt att tänka), så skickades han, tillsammans med några andra, på kurs. De maskiner som köptes in kom från det franska företaget Bull (Compagnie des Machines Bull), som vid den här tiden, vid sidan av IBM, var först med att introducera hålkortsbaserade "datamaskiner" (ett samtida uttryck) eller som man också sade "kalkylatorer" (calculators) i Europa. Bull (uttalas ungefär som "Byll", eller kanske snarare som ett mellanting mellan u och y), finns fortfarande kvar internationellt (ofta kallat Groupe Bull) men har numera ingen representation i Sverige.

Det visade sig att den unge dansken hade känsla för det där med datorer och programmering och han fick, trots sin ringa ålder, vara med om att bygga upp det datoriserade pensionssystemet i Sverige. Vilket han tydligen gjorde med stor framgång. Naturligtvis lärde han sig mycket på kuppen, vilket kom till stor nytta när han några år senare startade sitt eget dataföretag.

Men nu måste vi ta ett sidospår. Veras (dvs Erlings frus) pappa, Nathan Behrn (som också var min älskade morfar), ägde en stor skoaffär vid Norra Bantorget i Stockholm (hörnet av Upplandsgatan och Barnhusgatan). Nathan hade blivit sjuk i cancer och orkade inte längre sköta affären, som drogs med allt större skulder och till slut stod på konkursens brant. Erling, som var en mycket duktig administratör och också hade ett enterprenörshjärta, såg här sin chans och gjorde en deal med banken (dvs den största fordringsägaren). "Om jag ser till att ni får tillbaka alla era pengar, så vill jag låna en mycket stor summa för att starta ett privat dataföretag" (såvitt jag vet blev Erlings företag Sveriges första, och även under ett antal år Sveriges största, privatägda dataföretag). Banken gick med på detta och Erling fick driva skoaffären som han ville. Genom hårt arbete och stor skicklighet lyckades han på ett par år få skoaffären på fötter och banken fick tillbaka alla sina pengar.

Jag minns inte vad som hände med skoaffären, kanske såldes den, kanske lades den ned. Men det spelar ingen roll. Erling fick låna sina pengar och kunde 1954 starta sitt dataföretag, som fick namnet Hålkortscentralen Siffer-Service. Adressen var Kungsgatan 74 (snett emot Oscarsteatern) och kom att vara oförändrad ända fram till att Erling sålde företaget i samband med sin pensionering.

Bild 1. En reklambroschyr för Siffer-Service av senare datum. Förmodligen från mitten av 1960-talet (Klicka här för att se bilden i bättre upplösning).

Ordet "hålkortscentralen" syftar på att man vid den här tiden lagrade data på s k hålkort. Genom stansmaskiner gjordes hål på vissa förutbestämda ställen på dessa kort, vilka kodade för den data som lagrades. Även hålremsor på rulle förekom, vilka var långa remsor med stansade hål (se bild 1, tredje och fjärde "småbilden" uppifrån) — fördelen med dessa var att de kunde rymma i princip obegränsat med data medan en nackdel var att de lätt gick av). När jag i mitten av 1970-talet jobbade med den stora datorn på Fysikum i Stockholm (en Control Data 3600 — med den tidens mått kunde den betraktas som en superdator) använde vi fortfarande hålkort. Men inte för att lagra data utan för att lagra själva programkoden (som kunde bestå av en bunt med tusentals hålkort). Vid den här tiden hade man gått över till magnetband (och till viss del hålremsa) för datalagring. Beträffande programkoden så fanns vissa fördelar med att ha den på hålkort. Ville man ändra eller rätta en programrad var det bara att ta ut det aktuella kortet ur bunten och stoppa in ett nytt kort på samma plats. Och ville man lägga till en ny subrutin placerade man helt enkelt detta/dessa kort sist i bunten. Och så fick man på lämpligt ställe lägga in ett kort med kod som anropade subrutinen.

Bild 2. Närbild på ett hålkort. Kortet på bilden lagrar inte data utan en sats i ett Fortranprogram (Fortran är ett kraftfullt programmeringsspråk för numeriska beräkningar och används än idag). Programsatsen finns också, vilket var vanligt, utskriven i klartext högst upp till vänster — "Z(1)=Y+W(1)". Högst upp till höger finns angivet i vilket programprojekt satsen ingår (PROJ039). Till vänster på kortet, under programmet skrivet i klartext, finns programsatsen stansad och till höger projektinformationen. Den som arbetade med hålkort lärde sig ganska snart att direkt läsa den information som fanns på korten utifrån de stansade hålen, men det underlättade givetvis att också ha denna information i klartext.
Observera att kortet är snedskuret i övre, vänstra hörnet (det var standard). På så sätt kunde man omedelbart se om ett kort var felvänt i en tjock bunt.

På Siffer-Service och andra liknande företag fanns en särskild avdelning, stansavdelningen, där det satt stansoperatriser (det var oftast damer) som överförde olika typer av data (löneuppgifter, arbetstider etc) från dokument till hålkort (se bild 1, andra "småbilden" uppifrån). Detta skedde via stansmaskiner, vilka till en början bara hade 12 tangenter (vissa tecken skapades då genom att man tryckte ned två tangenter samtidigt), men som så småningom fick fullständiga, alfanumeriska tangentbord. Alla som jobbat med hålkort minns att det blev väldigt mycket felstansningar, vilket var ett stort problem och man utvecklade olika metoder för att upptäcka sådana fel.

Klicka här för en videodemonstration av en stansmaskin (4:14 min).

Formatet på de vanligaste hålkorten var 187x83 mm och de hade 80 kolumner (vertikala rader) och var tillverkade av styv kartong (de hade ungefär samma tjocklek som ett visitkort). Var och en av de 80 kolumnerna kunde lagra ett tecken, dvs varje hålkort kunde lagra 80 tecken (tillräckligt för att t ex lagra en persons namn, personnummer, adress, telefonnummer och andra data). För kodningen användes det s k EBCDIC-alfabetet, vilket kunde representera 256 olika tecken (klicka här för att läsa mer om den kod som användes på hålkort). Varje kolumn innehöll således 8 bits (eftersom 28=2⋅2⋅2⋅2⋅2⋅2⋅2⋅2=256) och 8 bits är lika med 1 byte. I modern terminologi så kunde man alltså lagra 80 bytes per hålkort (1 byte per kolumn och 80 kolumner). För att lagra 1 Gb (gigabyte) skulle det således krävas 12,5 miljoner hålkort, vilket blir en 2,2 km hög stapel av hålkort (för en förklaring till detta med bits och bytes hänvisar jag läsaren till denna artikel — den intresserade läsaren rekommenderas att söka vidare på Internet).

Hålkort började användas redan i början av 1800-talet för att styra vävstolar. Vid folkräkningen i USA år 1890 matades data in på hålkort, vilka sedan kördes i en primitiv föregångare till tabulatorn. Denna summerade sedan resultaten. Genom att använda hålkort förkortades sammanräkningstiden av folkräkningens resultatet från 2 år till 3 månader. Vid denna folkräkning valde man att ge hålkorten samma format som 1880 års dollarsedlar (kanske för att man då, efter mindre justeringar, kunde använda mekanismen i sedelräkningsmaskiner för att hantera hålkort) och detta format har sedan bibehållits (ett klassiskt boarding card har samma storlek).

Vid folkräkningen 1890 nöjde man sig inte bara med att ta reda på USA:s folkmängd, utan ville också veta befolkningens struktur, t ex hur många familjer som hade fler än 4 barn, hur många personer som levde ensamma, ålderfördelningen hos befolkningen etc. För detta ändamål konstruerades en hålkortssorterare. De två viktigaste maskinerna för hålkortsbearbetning, tabulatorn och sorteraren (se bild 3 nedan), fanns således, om än i primitiv form, redan 1890. Mannen bakom denna teknik hette Herman Hollerith (i USA kallas ibland hålkort för Hollerith cards). Denne grundade 1896 Tabulating Machine Company, vilket 1911 slogs samman med två andra företag och fick namnet IBM (International Business Machines).

(Den läsare som är helt ointresserad av teknikhistoria och enbart vill läsa om Hålkortcentralen Siffer-Services öden och äventyr, kan nu hoppa till stycket alldeles före bild 3, dvs stycket som börjar med "Men låt oss nu,...". Men jag kan försäkra läsaren att om du gör detta så kommer du att förstå mindre, inte bara när det gäller datorer, utan också när det gäller Siffer-Services historia.)

Under tidigt 1980-tal började hålkorten (och hålremsorna) ersättas av magnetband. Utvecklingen gick väldigt fort. De första hemdatorerna som kom runt 1980 — Sinclair, Commodore, Apple II, ABC 80/800 etc — använde vanliga kassettbandspelare för datalagring medan stordatorer använde betydligt mer avancerade s k bandstationer. Sedan dröjde det inte länge förrän disketter (som också använde magnetisk lagring) blev det vanliga lagringsmediet på hemdatorer. Dessa rymde 720 kb (kilobyte) alternativt 1,44 Mb (megabyte). En diskett på 1,44 Mb kunde lagra lika mycket data som 18 000 hålkort (en drygt 3 m tjock bunt av hålkort). Och så kom de mekaniska hårddiskarna (med snabbt roterande magnetiska skivor), kallade HDD (Hard Disc Drive) nästan i samma veva (även här var lagringen således magnetisk), vilket förändrade mycket. Äntligen hade man så mycket lagringsutrymme man kunde önska sig. Min första Macintoshdator (jag vill minnas att jag köpte den 1985) hade bara diskettstation. Ganska snart så kompletterade jag med en extern hårddisk. Denna var på 20 Mb och kostade 10 000 kr (i 1985 års penningvärde — i dagens penningvärde är detta ca 22 000 kr). 20 Mb kanske inte låter så mycket men eftersom filstorleken vid den här tiden låg runt 10-20 kb, så upplevdes 20 Mb som mer än tillräckligt. En hårddisk var dessutom avsevärt mycket snabbare än en diskett — både när det gällde läs- och skrivhastighet och filaccesstid (hur snabbt en godtycklig fil hittas och öppnas).

Ett ytterligare viktigt lagringsmedium som kom på 1980-talet var CD-ROM-skivor (ROM står för Read Only Memory — till en början kunde man endast läsa CD-skivor, det gick inte att skriva på dem). Dessa användes bl a för att distribuera programpaket, operativsystem, spel etc och var rent fysiskt identiska med CD-skivor avsedda för musik. De kallades också optiska skivor, eftersom läsningen sker optiskt med en laser (ingen magnetism var således inblandad). CD-ROM kunde lagra 650 Mb data (när denna teknik introducerades fanns inga hårddiskar avsedda för hemdatorer som kunde lagra tillnärmelsevis så mycket). Och idag (2020) håller SSD (Solid State Drive, också kallad flash drive — utan rörliga delar) på att ersätta de mekaniska, magnetiska hårddiskarna. De förbrukar mindre energi, har längre livslängd och är blixtsnabba jämfört med sina föregångare (de har omkring 100 gånger högre läs- och skrivhastighet och 100 gånger snabbare filaccesstid). SSD har samma anslutningar och protokoll som HDD, dvs det är enkelt att ersätta en HDD med en SSD. USB-minnen är också viktiga och kan ses som kusiner till SSD. Utvecklingen från hålkort till dagens lagringsmedia har sannerligen gått blixtsnabbt och i skrivande stund (oktober 2020) kan man köpa en hårddisk (HDD) på 2 Tb (2 terabyte lika med 2000 Gb) för 800 kr eller mindre (2 Tb svarar mot en 4 400 km hög trave av hålkort).

I digitala datorer (som är det vanliga) använder man det binära systemet för att representera tal och bokstäver och andra tecken (både vid lagring och bearbetning). Detta system innehåller bara två tecken, 0 och 1 (hålkort är ett exempel på digital datalagring — på en viss position finns antingen inget hål stansat, nolla, eller också finns där ett hål, etta). Grunden för digitala maskiner är strömbrytare (switchar). Dessa har två lägen, från och till, vilka kan användas för att representera 0 och 1.

0 (det binära talet "noll" eller logiska värdet "falsk") och 1 (det binära talet "ett" eller det logiska värdet "sann") representeras i datorer med olika elektriska spänningar. 0 representeras av 0 V (volt) och 1 i allmännhet av 5 V. Detta kallas femvoltslogik. Det finns också datorkretsar, avsedda för miljöer med starka elektriska störningar, som arbetar med högre spänningar. Spänningar är aldrig exakta och av praktiska skäl så representeras 0 av 0-1,5 V och 1 av 3,5-5 V. Alla spänningar mellan 0 och 3,5 V tolkas således som 0 och alla spänningar mellan 3,5 och 5 V tolkas som 1. Spänningar mellan 1,5 och 3,5 V är förbjudna, eftersom de inte kan tolkas korrekt av datorns kretsar, och datorkretsar konstrueras så att spänningar inom det förbjudna intervallet aldrig kan inträffa.

Till en början användes mekaniska reläer som strömbrytare (ofta utelämnar man "mekaniska" och säger bara "reläer"). Ett relä är en elektriskt styrd strömbrytare (som manövreras av en elektromagnet — klicka här för en demonstration av ett relä). Relämaskiner är relativt långsamma, och eftersom reläer inte kan göras hur små som helst. blir sådana maskiner stora och drar mycket ström. Radioröret (kallas också vakuumrör eller elektronrör) uppfanns 1904 och användes ursprungligen i radioapparater för att förstärka svaga radiosignaler (därav namnet) men kan också fungera som strömbrytare/relä. I den senare funktionen är radiorör enormt mycket snabbare än mekaniska reläer. Men tar stor plats (ett radiorör är ungefär lika stort som ett relä, dvs ca 3-5 cm) och kräver mycket effekt och avger av denna anledning stora kvantiteter värme. En transistor (som huvudsakligen består av kisel — "silicon" på engelska) gör exakt samma sak som ett radiorör och transistorerna kom snart att ersätta radiorören, eftersom de är mycket mindre, drar mindre effekt och har mycket, mycket längre livslängd. Plus att de är blixtsnabba. När transistorerna kom i slutet av 1940-talet tog datorutvecklingen således ett stort steg framåt.

Mekaniska reläer innehåller rörliga kontaktbleck och ett sådant kan inte röra sig (slå om) hur snabbt som helst. Vakuumrör och transistorer innehåller inga rörliga, mekaniska delar och kan därför slå om miljarder gånger i sekunden, vilket inte vore möjligt med en mekanisk anordning.

Det riktigt stora steget inträffade emellertid när man fann att man kunde integrera mängder av transistorer på en och samma kiselplatta, vilket kallas integrerade kretsar (IC). Ofta säger man numera chips (det område i Californien, söder om San Francisco, som tidigare utgjorde centrum för utveckling och tillverkning av chips, kom därför att kallas Silicon Valley, dvs Kiseldalen).

Den första integrerade kretsen tillverkades redan 1958 av Jack Kirby på Texas Instruments. År 2000 tilldelades han Nobelpriset i fysik för denna bedrift (vilket kanske antyder vilka svårigheter som måste övervinnas för att få de första integrerade kretsarna att fungera — man får inte Nobelpriset för ingenting). De första chipsen rymde upp till 100 transistorer. Sedan ökade antalet transistorer (eller mer korrekt antalet transistorfunktioner) sakta men säkert. 1986 rymde ett chip upp till 1 miljon transistorfunktioner. Och sedan har det bara fortsatt.

Idag får man plats med miljarder transistorer på några få kvadratcentimeter. Vilket gör att t ex en modern smartphone har enormt mycket större beräkningskapacitet än en stordator på 1960-talet.

Det chip som 2019 hade flest transistorfunktioner var ett 1 Tb eUFS RAM-minne från Samsung med 2 biljoner (2 miljoner, miljoner) transistorfunktioner! Varje transistor har som sagt samma funktion som ett radiorör. Inledningsvis nämndes ENIAC, en dator från slutet av 1940-talet, som hade 18 000 elektronrör (svarande mot lika många transistorfunktioner) och som vägde 30 ton. En dator med 2 biljoner rör skulle väga drygt 3 miljarder ton (om vi räknar proportionellt)!!! En sådan maskin skulle dessutom aldrig fungera ordentligt, eftersom tusentals rör ständigt skulle vara trasiga på grund av rörens korta livslängd. Och så fort man har bytt dessa trasiga rör har redan tusentals andra rör gått sönder.

Men låt oss nu, efter denna resumé över datorernas utveckling (vad gör man inte för att allmänbilda sina läsare), återvända till vår berättelse. De datorer som användes under WW2 för kodknäckning var kombinationer av relä- och rörmaskiner. För administrativ databehandling (ADB) använde man till en början maskiner som både var mekaniska (med kugghjul etc) och hade reläer. De första maskiner som Hålkortscentralen Siffer-Service köpte kom från det ovan nämnda franska företaget Bull. Vilket kanske var naturligt, eftersom Erling arbetat med Bull-maskiner på Pensionsstyrelsen och var van vid dessa.

Bild 3. Siffer-Services första maskinpark, Bull Series 150. Den första versionen av denna serie introducerades redan 1941 och var helt mekanisk. Senare versioner (dvs med all sannolikhet den som Siffer-Service köpte 1954) var relämaskiner. Till vänster ser vi tabulatorn, som var själva datorenheten, där beräkningarna skedde. I mitten på översidan ser vi skrivaren och strax till höger om denna hålkortsläsaren. Jag minns att korten lästes med rasande takt (ca 3 kort i sekunden). Kopplingspanelen, angiven med en pil, återkommer jag strax till (se bild 4).
Maskinen till höger är en sorteringsmaskin, vilken sorterade hålkorten efter de kriterier man satt upp. Denna var en mycket viktig maskin i "hålkortsvärlden". Sorteringen skedde efter hålkortens kolumner. En kolumn i taget. En fullständig sortering, efter alla 80 kolumnerna, krävde således att alla de aktuella hålkorten kördes 80 gånger genom maskinen (inte så konstigt att sorteringsmaskinerna gick nästan hela tiden). Klicka här för en kort videodemonstration av en sorteringsmaskin (15 sekunder).

Siffer-Service fick ganska snabbt många kunder (de var ju under flera år nästan ensamma i sin nisch). Jag minns att en av de största var Metall (det stora fackförbundet). Generellt så ville min morbror hellre ha många små kunder än ett fåtal stora. I det senare fallet påverkas ju verksamheten väldigt mycket om en kund t ex gör konkurs eller går till en konkurrent. Har man i stället många småkunder så märks det inte om en av dem försvinner.

Lite kuriosa: Erling berättade en gång att den tabulator från Bull som Siffer-Service hade köpt hade vissa begränsningar. Nu kommer jag inte ihåg exakt vad det handlade om. Jag har för mig att det var vissa typer av division som inte gick att göra. Erling hade kommit på ett listigt sätt att överlista tabulatorn för att kringgå detta problem. Vid ett tillfälle hade Siffer-Service besök av Monsieur et Madame Paul (herr och fru Paul) från Bulls huvudkontor i Paris. När Erling visade hur han löst problemet, så utbrast Monsieur Paul, "'Mais monsieur Kaiser, ce n'est pas possible!" ("Men herr Kaiser det är ju inte möjligt!").
Eftersom tabulatorn till viss del var mekanisk, så kunde även den som inte var expert ibland hitta lösningar. Den tiden är sedan länge förbi. Vilket kanske är naturligt men samtidigt lite tråkigt. Kugghul och reläer kan man se med blotta ögat och förstå vad de gör. Detta gäller inte halvledarkomponenter som transistorer och chips. För att verkligen förstå hur t ex en transistor fungerar (jag talar då om att verkligen förstå) så måste man ha doktorerat i fasta tillståndets fysik (jag skämtar inte).

Den datorintresserade läsaren kanske undrar hur dessa tidiga maskiner programmerades. Jo det skedde genom stora s k plugwires panels med flera tusen kontakthål, där man anslöt ett komplicerat nätverk av sladdar.

Bild 4. Närbild på kopplingspanel (på engelska kallad plugwires panel). Sladdarna representerar programflödet. Det här "programmeringsspråket" kanske man kan kalla för "Kabol" eller "Cobel" ("KabelCobol" eller "Cobol via Kabel" — för den eventuelle läsare som saknar humor kan jag berätta att jag skämtar). En sladd kan representera en goto-sats (t ex "goto 232"). Kopplingspanelen med sina sladdar representerar således ett program, som utför en viss uppgift, t ex räknar fram löner och skatter åt ett visst företag. I bild 3 visas kopplingspanelens (plugwires panel) placering på tabulatorn.

Min morbror var tydligen oerhört duktig på den här typen av programmering och gjorde alla program själv. Man använde då ett stort pappersark (ungefär i A2-format, dvs 420 mm x 594 mm), där alla hålen på kopplingspanelen fanns tryckta och den som programmerade ritade förbindelser mellan de olika hålen med färgpennor. Som framgår av bilden ovan kunde det bli ganska komplicerade kopplingar. Sedan fanns anställda, vars uppgift var att koppla sladdarna utifrån förlagan på pappersarket. Ett jobb som krävde både nogrannhet och uthållighet. En enda sladd fel så fungerade ju inte programmet. Jag minns att panelerna var tunga (jag var i 10-12-årsåldern så en vuxen kanske inte tyckte de var tunga). Bredden var någonstans runt 35-40 cm och höjden omkring 60 cm. Vissa program kördes bara en gång och sedan fick någon sitta och plocka bort sladdarna och sortera dem i olika fack efter längd och färg (det var mitt jobb ibland, så jag kan skryta med att jag jobbade med datorer redan på 1950-talet, vilket de flesta inte tror på — det kanske är en smärre överdrift men inte helt fel). Jag råkade f ö i gräl med en portugis häromdagen när jag berättade ovanstående, eftersom han menade att det inte fanns datorer på 1950-talet. Men där hade han uppenbarligen fel. Siffer-Service grundades ju 1954 (se bild 1 — klicka på länken till den högupplösta bilden).

På Siffer-Service fanns mängder av sådana här kopplingspaneler (plugwires panel) och för jobb som kördes regelbundet (löner för olika företag kördes ju en gång i månaden) så sparades givetvis kopplingspanelen med alla sina sladdar i ett förråd. När det var dags att köra jobbet igen gick man och hämtade den aktuella kopplingspanelen och anslöt den till tabulatorn (se bild 3 ovan — pilen där pekar på var kopplingspanelen sitter). Och så var det bara att köra programmet. För varje anställd, vars lön skulle beräknas (om vi tar löneberäkning som exempel) fanns ett eller flera hålkort och dessa måste uppdateras varje månad med övertid, semestrar och allt sådant och eventuella ändringar i avtal och individuell lön etc. Dessa hålkort lästes in och resultatet skrevs sedan ut på den skrivare som fanns på tabulatorn och stansades även på hålkort. Jag gissar att de stansade hålkorten sedan användes för att automatisera löneutbetalningar och även användes i samband med bokslut och liknande.

Så småningom kom modernare maskiner och jag minns när morbror Erling skaffade den första Elektronhjärnan (som den kallades) och stolt demonstrerade den för mig (vid det här laget var jag nog bortåt 20). Det officiella namnet var Bull Gamma 3. Denna snabbade upp beräkningarna dramatiskt. Det var en stor händelse när den kom. Nu började modernare programmeringstekniker dyka upp (där programkoden fanns lagrad på hålkort och man därför kunde använda moderna programmeringsspråk) och min morbror valde att anställa universitetsutbildade programmerare och själv satsa på företagets utveckling. Siffer-Service hade ju vuxit så mycket vid det här laget att det krävdes flera personer bara för att programmera de olika jobb som skulle köras.

Bild 5. I bakgrunden ser vi disponent Erling Kaiser i egen hög person (han ser sannerligen ung ut för att vara runt 40 — jag gissar att bilden är retuscherad, vilket var vanligt på den här tiden). Den stora maskinen han håller händerna på är en Bull Gamma 3, vilken var Bulls första elektronrörbestyckade kalkylator. Den var inte en autonom dator utan utgjorde ett komplement till de vanliga hålkortsmaskinerna och kopplades till ovan nämnda relästyrda tabulator Series 150 (se bild 3). Gamma 3 kom redan 1953 men det dröjde nog ett antal år innan Siffer-Service fick råd att köpa en sådan. Genom Gamma 3 snabbades beräkningarna upp dramatiskt. Ovanpå står ett oscilloskop, vilket ger den rätta effekten av avancerad elektronik (i alla gamla James Bondfilmer flödar det alltid av oscilloskop i superskurkens lya). Klicka här för en kort beskrivning av Gamma 3 (ca en A4-sida).
Maskinen i förgrunden med de två tjocka kablarna gick under namnet PRD (Punching, Reproducing, Duplicating) och kunde stansa, läsa och kopiera hålkort.

Erling var mycket noga med att påpeka att han inte var direktör utan disponent. Han menade att en VD (verkställande direktör) verkställer styrelsens beslut (dvs är styrelsens slav), medan en disponent disponerar sitt företag, dvs äger det. Och gör vad han vill med det. I sin ungdom arbetade min morbror en tid på ett litet mejeri i Danmark. Mannen som drev detta titulerade sig "mejeriejere" (mejeriägare). Detta gillade Erling uppenbarligen, eftersom han ofta nämnde denne mejeriägare. Han såg sig själv som ägare av Siffer-Service. Det var hans företag! Punkt slut! Erling tillhörde den gamla skolan och hade nog haft svårt att anpassa sig till dagens företagsklimat, där rätt värdegrund och kurser i sexuella och andra minoriteters rättigheter anses viktigare än att ha bra produkter och att driva företaget med vinst.

Från vänsterhåll påpekas ofta att företagaren visserligen satsar sitt kapital men att arbetaren å sin sida satsar sin arbetstid, som är lika viktig som kapitalet. Alltså skall företagare och anställda dela lika på kakan. Erling ansåg att detta påstående var missvisande och brukade omformulera det till, "Arbetaren satsar sin arbetstid men företagaren satsar både sitt kapital och sin arbetstid". När det gäller mindre företag så tvingas företagaren ofta ta stora lån, där denne är personligt återbetalningsskyldig, vilket innebär att man tar en stor ekonomisk risk (om företaget går i konkurs kan företagaren förlora allt; hus, bil, sommarbostad och ändå ha stora skulder kvar att betala). Och den som tar stora risker förtjänar att bli belönad om man lyckas. De flesta företagare jobbar dessutom oerhört mycket mer än sina anställda. Jag minns att Erling många gånger kom hem från Siffer-Service sent på kvällen och var jättetrött och hade huvudvärk. Ofta åkte han in till Siffer-Service även under lördag/söndag. Självklart förnekade inte Erling att de anställda var betydelsefulla. Men att vara företagare (speciellt småföretagare) är tufft! Mycket tuffare än vad många anställda anar. Och är man inte nöjd med sin lott som anställd står det en ju fritt att själv starta ett företag! Dessutom, om nu de anställda vill vara med och dela på kakan, måste de rimligen också vara beredda att dela på företagets eventuella förluster och skulder, eller hur?! Vilket jag misstänker få anställda vore intresserade av.

Hur som helst så gick datorutvecklingen vidare och så småningom lämnade Siffer-Service Bull och började använda maskiner från Univac. Nu handlade det om datorer i modern mening, vilka programmerades med programmeringsspråk liknande de vi har idag (ett av dem var Cobol, som skapades redan 1959 och som länge var det viktigaste språket inom affärs-, finans- och ADB-tillämpningar och som används än i dag, 60 år senare — imponerande eller hur?).

Bild 6. Sammanträde på Hålkortscentralen Siffer-Service. Bilden är tagen 1962 när Siffer-Service skriver ett viktigt kontrakt med Siemens. Vem som är morbror Erling går väl knappast att ta miste på (han är ju navet som alla ekrar pekar mot, dvs den sittande mannen med penna i handen). På bordet ligger en plåtask med Wilhelm II cigarrcigaretter (vita pilen), vilket var det märke Erling alltid rökte. På den här tiden var restauranger, sammanträdesrum och fikarum veritabla gaskammare på grund av alla rökare.

År 1974, min morbror Erling var då 55, sålde han sitt företag för ett antal miljoner och pensionerade sig.

Min kusin Birgitta berättade för mig att en av orsakerna till att min morbror sålde företaget var att lokalerna på Kungsgatan hade börjat bli för trånga. Siffer-Service var tvunget att växa för att kunna hänga med i konkurrensen. Och Erling ville inte flytta ut till någon industriförort. Han älskade Stockholms innerstad (speciellt Norrmalm) och miljön där. Han ville kunna äta lunch på Carlton (en klassisk hotellrestaurang på Kungsgatan — jag vet inte om den finns kvar) och sedan gå och hämta posten på stora Huvudpostkontoret på Vasagatan. Så han överlät flytten åt den som köpte företaget (efter försäljningen flyttade Siffer-Service till Solna).

Morbror Erling bodde ända fram till sin död i en etagevåning ute i Hagsätra med en vidunderlig utsikt och njöt av livet. Jag hälsade på honom ibland och då åkte vi in till Stan (Stockholms Centrum) och åt lunch (ofta på Ulriksdals Värdshus) och sedan åkte vi ut till Hagsätra och rökte cigarr och drack konjak och spelade klassisk musik. Och pratade om livet och annat. Erling hade mycket intressant att berätta. Eftersom han var dansk så kunde han, medan kriget pågick, bara åka till tyskockuperat område. Bl a så arbetade han något år i staden Gleiwitz (Gliwice på polska) i södra Polen (ca 5 mil väster om Auschwitz) med att köra spårvagn och hade många intressanta saker att berätta från sin tid där. I Gleiwitz fanns f ö 3 satellitläger till Auschwitz.

Låt mig ge några exempel på Erlings minnen från Gleiwitz. Han var mycket punktlig och när han körde spårvagn så försökte han alltid hålla tidtabellen. Vid ett tillfälle, när han skulle köra iväg från ändhållplatsen, kom en hög SS-officer springande och vinkade från långt håll att spårvagnen skulle vänta på honom. Vilket Erling inte gjorde. Han körde. Punktlighet var som sagt en dygd för honom! Några hållplatser senare gick en officer från Wehrmacht (den vanliga armén) av. På de här spårvagnarna gick man på där bak (där satt konduktören) och av där fram (så var det också på svenska spårvagnar och bussar fram till dess att konduktören i början av 1960-talet försvann och föraren blev både konduktör och förare). När Wehrmachtofficeren gick förbi Erling sade han med låg röst, "Seien Sie vorsichtig, Herr Kaiser!!!", vilket betyder "Var försiktig herr Kaiser!!!" (jag antar Erling hade namnskylt på bröstet). Nu tror jag inte det var någon fara, eftersom punktlighet var en dygd även hos tyskarna. Om en SS-officer kom för sent så fick han skylla sig själv och jag tror inte att Erling hade råkat illa ut om SS-officeren hade valt att anmäla honom. Snarare hade nog officeren fått sig en skrapa för att han inte passade tiden. Men vem vet, SS hade stor makt i Polen. Hade Erling varit polack hade det kanske varit farligt att göra som han gjorde, men nu var han ju dansk, dvs arier. En SS-officer kunde utan vidare dra sin pistol och skjuta ihjäl en polack på öppen gata om denne obstruerade, men gjorde han så mot en dansk fick han antagligen ett strängt straff, ja kanske till och med arkebuserades.
Erling blev under sin tid i Gleiwitz god vän med en polack och de brukade lyssna på BBC:s radiosändningar på kortvåg. Polacker som ertappades med att lyssna på utländska radiostationer skickades till Auschwitz I, där de antingen fick arbeta ihjäl sig eller gasades. Vad som hade hänt med Erling om de avslöjats är oklart. Förmodligen hade han skickats tillbaka till Danmark. Men påföljden kunde också ha blivit betydligt värre än så. I ett av programmen påstod BBC, enligt vad min morbror berättade, att judar systematiskt mördades i Polen. Och att detta skedde i stor skala. Han fick också höra från människor som bodde i närheten av Auschwitz att de kunde känna den tunga stanken av bränt kött hela tiden och det cirkulerade en massa rykten bland polackerna om att fruktansvärda saker skedde i lägren. Min morbror förnekade aldrig Förintelsen, trots att han således varit granne med den i ett års tid. Tvärtom så var han övertygad om den var en realitet.
I Gleiwitz eldade man med kol och luften var så dålig vintertid att lokalbefolkningen, enligt vad Erling berättade, brukade säga, "Andas in tre gånger och spotta ut en brikett".

Erling sade många gånger att skulle han skriva sin självbiografi så skulle den heta Rena rama turen. Han menade att han hade haft en väldig tur. T ex att han kom till Pensionsstyrelsen precis när de skulle datorisera och på detta sätt, utan egen förtjänst, kom in i datorvärlden. Dessutom, genom sin svärfar Nathan, så fick han möjlighet att rädda skoaffären och kunde på grund av detta sedan få låna pengar av banken (det handlade om stora summor). En ung, okänd dansk, utan någon formell utbildning (mer än realexamen, vilken svarar mot årskurs 9 idag), hade aldrig fått låna så mycket pengar annars. En av Erlings starka sidor var att han tog tillvara på de tillfällen som dök upp.

Bill Gates har f ö sagt ungefär samma sak. Hade han fötts ett par år tidigare hade det inte varit möjligt att utveckla DOS, eftersom det då inte hade funnits någon hårdvara att köra DOS på (DOS står för Disc Operating System och var Microsofts första operativsystem och den produkt som lade grunden för Microsofts enorma ekonomiska framgångar). Och hade han fötts ett par år senare, ja då hade DOS eller något liknande redan funnits (utvecklat av någon annan). Och detta gäller nog ofta. De som lyckas kanske är begåvade och skickliga och flitiga men utan en god portion tur kanske de inte fått den enorma framgång de fått. Och som sagt, deras styrka är att de tar tillvara på de tillfällen som erbjuds.

Summa summarum så var min morbror Erling utan tvekan en datorpionjär i Sverige, som förmodligen grundade det första privatägda datorföretaget i vårt land. Och till skillnad från de flesta företagsledare idag, som kommer från Handelshögskolan direkt till ett dukat bord och tillskansar sig groteska jättelöner utan att själva ha skapat eller uppfunnit eller riskerat någonting, så hade Erling byggt upp sitt företag själv. Från grunden. Det enda han hade var två tomma händer, begåvning, en stark vilja och lite tur.

Ja, det var en liten djupdykning i datorvärldens barndom. Hoppas du tyckte det var intressant! Om inte annat så tyckte jag själv att det var lite kul att friska upp gamla minnen från det förflutna. En del av det jag skriver ovan kanske inte stämmer helt (minnena bleknar med tilltagande ålder), men tillräckligt väl för ge läsaren ett ganska sann bild av hur det var under datorernas barndom.

 

Tillbaka till sidan med Kristers Kuriosa
© Krister Renard