"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2013 08 20 15:19

Vad har kristendomen att säga om de fruktansvärda terrordåden vid World Trade Center och Pentagon den 11/9?

Hur ställer man sig som kristen till de fruktansvärda händelser som inträffade i USA den 11/9 2001, ett datum som säkert inte kommer att glömmas på hundratals år. Ett datum som kanske kommer att visa sig lika ödesdigert som den 1/9 1939, då Andra Världskriget började. Och ett datum efter vilket världen kommer att vara mycket annorlunda än innan. Dessvärre i negativ bemärkelse, med mer restriktioner och större övervakning av medborgare etc.

Det finns grundläggande två sätt att förstå och förhålla sig till terrorism:

1. Man tänker helt inomvärldsligt, dvs bortser från att det finns en övernaturlig verklighet. Inom ramen för detta finns många alternativa förklaringsmodeller. Man kan hävda, vilket f d statsminister Ingvar Karlsson och f d skolminister Carl Tham gjorde i en artikel i DN, att även om terrordåd aldrig kan accepteras, kan man inte bortse från att de till en del har sin upprinnelse i uppdelningen av världen i fattiga och rika länder. Fattiga människor kan till slut bli så desperata att allting tycks dem bättre än att fortsätta som förut. En annan förklaring man kan ge, är att om människor förtrycks tillräckligt mycket, så kan detta, i kombination med fattigdom och religiös eller ideologisk fanatism, skapa människor som är beredda att spränga sig själva i luften för att utbreda sin ideologi, religion eller ras. Det har förekommit försök att förklara Andra Världskriget på liknande sätt. Och visst ligger det en del i alla sådana förklaringar. Fattiga, olyckliga människor, som hjärntvättas till att tro att orsaken till deras olycka är ett visst folk, en viss regim, ett visst land eller någonting annat, kan manipuleras till att begå nästan vilka fruktansvärda handlingar som helst (Förintelsen utgör ett sådant exempel). Dessvärre är alltför ofta de egna ledarna den verkliga orsaken till sitt eget folks misär, och dessa försöker sedan rädda sig själva genom att vända folkets frustration och vrede mot yttre eller inre syndabockar.

De flesta torde vara överens om att terrordåd aldrig kan accepteras, utan att terrorism måste bekämpas, men att man samtidigt måste förbättra levnadsvillkoren för jordens mest fattiga länder och på så sätt undanröja grogrunden för terrorism. Och jag kan inte annat än säga ja och amen till detta.

Osama Bin Laden, som sannolikt på något sätt är knuten till terrordåden i USA mot World Trade Center och Pentagon (och även om han skulle var oskyldig just här, så har han bevisligen många andra terrordåd på sitt samvete), har ibland i åtminstone svenska massmedia skildrats med en viss förståelse. Man framställer honom då som en rik man, som avstått från sitt lyxliv för att hjälpa sitt folk till ett bättre liv, och att han i likhet med Robin Hood är hård mot de onda utsugarna men god mot de fattiga. Bin Laden själv är således vare sig fattig eller förtryckt. Tvärtom så är han inte bara rik, utan mycket rik. Dessutom kan det ifrågasättas om han verkligen hjälper de fattiga. Mycket talar för att han i själva verket mördat mängder av vanliga afghaner, som motsatt sig det talibanska förtrycket. Det mesta talar för att Bin Laden inte alls är speciellt intresserad av sitt folks välbefinnande, åtminstone inte i detta livet, utan att hans mål är att utplåna varje motstånd mot islam, och sedan islamisera hela världen. De av hans anhängare som dör i denna kamp, kommer ju garanterat till paradiset, varför man på sätt och vis kanske kan säga att han vill sitt folks bästa. Målet är dock mindre socialt och mer ideologiskt/religiöst.

Vad har då demokratierna för möjlighet att stoppa denna typ av terrorism, som i vår tid är så intimt knuten till just islam?

Låt mig först påminna om att det i princip finns två typer av fred; dels fred mellan demokratier och dels fred gentemot diktaturer. Vid en konflikt mellan två demokratiska stater betraktas varje eftergift från den ena sidan som ett tecken på god vilja, och åtföljs normalt av en eftergift från den andra staten, vilket till slut leder fram till en kompromiss (det finns inte ett enda exempel i historien på att två demokratier börjat krig mot varandra). Vid en konflikt mellan en demokrati och en diktatur tolkar diktaturen varje eftergift från den demokratiska staten såsom en svaghet, vilket omedelbart leder till nya krav.

Den 11/9 2001 besökte Sharons rådgivare Raanan Levy Livets Ord i Uppsala. Han sade då, under ett tal han höll:

—1998 skakade Rabin hand med Yassir Arafat, den man som uppfann "skyjacking" (flygplanskapning) och som gjort bilbomber till en livsstil.

Levy förklarade hur det var desperation och trötthet av att hela tiden leva med våldet, som fick Yitzhak Rabin att förhandla med Arafat. Levy fortsatte:

— Israels insikt var att det behövdes smärtsamma eftergifter för att få fred. Men palestinierna såg bara Israels eftergifter som svaghet. Trots fortsatt terror varje dag i åtta år fortsatte eftergifterna. Vissa har mage att kalla det fredsprocess, och även vi gjorde det misstaget. Vår längtan efter fred gick förbi vårt förnuft.

Diktaturen (ondskan) ger sig inte förrän den lagt beslag på allt. Exakt så var bakgrunden både till Andra Världskriget och Kuwaitkriget. Precis som när det gäller diktaturer, så tolkas varje eftergift gentemot terrorister bara som ett tycken på ynklig feghet, och leder omedelbart till nya terrordåd och ännu större krav. Demokratiernas kamp mot terrorismen måste således vara skoningslös. Terroristerna måste helt enkelt inse att deras terror kostar dem mer än vad de är beredda att betala. Eftersom terroristerna gömmer sig bakom vanliga civila (har sitt högkvarter i källarvåningen till dagis eller under sjukhus, skickar fram stackars hjärntvättade tonåringar att spränga sig själva i luften, eller låter barn sköta stenkastningen åt sig), måste demokratin själv bli en slags terrorist, dvs bli ond, för att lyckas utrota terrorn. Det finns ett judiskt ordspråk som säger, "If to beat the beast, you have to become the beast, the beast has won", dvs om man för att besegra ondskan, själv måste bli ond, så har i alla fall ondskan segrat.

USA kommer givetvis, och det är fullt förståeligt, slå tillbaka med fruktansvärd kraft mot de som ligger bakom terrordåden den 11/9, då kanske så mycket som 8 000 människor mördades (vid Pearl Harbor dog några tusen amerikaner, huvudsakligen soldater). Förmodligen kommer tiotusentals civila att drabbas då USA slår tillbaka. Jag tror dessvärre inte det kommer att gå att få bukt med terrorismen utan att samtidigt civila kommer att dödas. Terroristerna är så infernaliskt djävulska så att de iskallt räknar med att civiliserade människor inte bombar daghem och sjukhus och att man därför har fullständigt skydd i deras källare. Valet står således, enligt min övertygelse, mellan att antingen låta terrorister fortsätta sina onda gärningar, eller bomba daghem fulla med barn och sjukhus. Jag önskar inte att det vore så, men tyvärr lever vi i en verklig värld som man inte kan önska bort. Jag anser dock att de barn som dör i sådana lägen, inte mördas av USA, utan att det är terroristerna som mördar dem (de använder ju barnen som sköldar).

Många beundrar Gandhis icke-våldskampanj, som så småningom ledde fram till ett självständigt Indien utan alltför mycket blodspillan (även om fortsättningen blev nog så blodig). Vad man då glömmer bort är att Gandhis motståndare var civiliserade människor. Engelsmän skjuter i princip inte på sittstrejkande kvinnor och barn, även om undantag säkert kan ske. Men jag tror inte det vore möjligt att få engelska soldater att konsekvent och gång på gång skjuta verkningseld mot kvinnor och barn. Gandhis taktik hade däremot inte fungerat mot Nazityskland. I värsta fall hade nazisterna likviderat några tiotal eller hundratal miljoner indier och sedan hade upproret varit slut. Gandhis taktik hade inte heller fungerat mot islamistiska fundamentalister (vilket visas av att inbördeskriget mellan hinduer och muslimer, som så småningom ledde fram till bildandet av Pakistan, var oerhört blodigt). Människor, för vilka ett liv inte betyder någonting, kanske inte ens deras eget liv betyder något, gör vad som helst för att nå sitt mål, om det så innebär att utrota hela folk. Det är därför en grundläggande skillnad mellan terrororganisationer som IRA och baskiska separatister å ena sidan och muslimska terrorgrupper å andra sidan. De förstnämnda har visserligen begått hemska terrordåd, men de har ändå någon form av respekt för människoliv. Den respekten finns inte hos muslimska terrorgrupper.

Jag råkade vid ett tillfälle se ett program på den utmärkta Axesskanalen. Det handlade om hur den moderna världsbilden vuxit fram. I programmet kom man in på Gandhi och berättade saker som jag inte kände till. Jag har sedan kontrollerat på nätet och t ex Wikipedia bekräftar det som sades i programmet.
Ofta framställs Gandhi som en typisk exponent för det bästa hos hinduismen; ödmjukhet, kärlek, strävan efter fred etc. I programmet framgick att det inte alls var så enkelt. Gandhi växte upp hos kristna missionärer. Han var således starkt påverkad av den kristna tron. I november 1889, under en vistelse i London, besökte Gandhi en teosofisk loge där, och träffade då bl a Madame Blavatsky — känd spiritist och grundare av den teosofiska läran (som är starkt inspirerad av österländskt tänkande). Vid detta tillfälle blev han uppmanad att läsa Bhagavad Gita (en sammanfattning av Upanishaderna, vilka är en samling av hinduiska filosofiskt/religiösa skrifter). Innan dess hade Gandhi inte läst några indiska böcker. Det var således teosoferna som gjorde Gandhi medveten om sin indiska kultur och sina indiska rötter. Och i sitt bagage hade han säkert, under sin uppväxt, fått den kristna synen på kärlek och förlåtelse och fred. Detta är viktigt att komma ihåg när man diskuterar Gandhis icke-våldsmetoder.

Antag nu att USA till slut lyckat förinta Bin Laden och dennes organisation, och att talibanerna blir ett minne blott (jag tror definitivt att det som hänt innebär slutet för talibanernas skräckvälde i Afghanistan, och det är det väl knappast någon som beklagar). Får vi så frid på jorden nu? Svar, NEJ! Tyvärr. Ondskan finns kvar. I stället kommer man att ha skapat ännu mer hat mot USA, vilket i sin tur kommer att leda till nya och än värre terrordåd. Enligt uppgifter har det försvunnit ett antal kärnvapen från de tidigare sovjetiska staterna, som ingen vet vart de tagit vägen. Nästa steg blir kanske att terrorister smäller av några insmugglade vätebomber (de går att ta på fartyg och gömma dem så att ingen vanlig tullkontroll hittar dem) i ett par amerikanska hamnstäder, t ex Los Angeles och New York, med miljoner döda som följd. Eller utlöser en gastattack med miljontals döda i någon amerikans storstad. USA skulle givetvis utplåna det land som hyst dessa terrorister och förvandla detta land till en kokande asfaltsjö, och hatet skulle bara växa och växa och växa... Till slut skulle man i västvärlden, för att komma tillrätta med terrorismen, få rena skräckväldet, där medborgarna skulle kontrolleras in i minsta detalj. Kanske skulle man till slut utvisa alla muslimer bosatta i väst, och sedan bygga murar och ha en 500 km förbjuden zon, inom vilken allt liv förintas, runt muslimvärlden. Frågan är vilket som kommer att bli värst, islamistisk terror eller det framtida mardrömslika kontrollsamhället.

Finns det då, rent mänskligt sett, någon verklig lösning på problemet? Nej, menar jag. Det är grundläggande ondskan som är problemet, och ondskans problem kan inte människan själv lösa, eftersom hon är en del av detta problem. Även om man nu, genom att införa en förtryckande polisstat, till slut skulle lyckas knäcka terrorismen, skulle det bara innebära ett undertyckande av ondskan. Hatet skulle pyra under ytan och när som helst kunna explodera som en vulkan.

2. Bibeln talar om fruktansvärda händelser i den yttersta tiden. Kanske är det som nu hänt bara begynnelsen på något så fruktansvärt, att tanken svindlar när man tänker på det. Men Bibeln talar också om en högre väg för att lösa ondskans problem — Kärlekens Väg. Jag tror att enda sättet att befria människan från hennes bundenhet i hat och bitterhet, finns hos en person, Jesus Kristus. Varje människa som böjer knä för Jesus förvandlas i sitt hjärta. Hatet ersätts av kärlek, bitterheten av mjukhet och oförlåtelsen av förlåtelse.

Som framgår av mina sidor om islam, så anser jag att det inte är en tillfällighet att islam och terrorism är så intimt sammankopplade (jag tänker inte diskutera det här, den intresserade läsaren kan läsa mer på denna länk). Jag menar att islam i princip är en ond religion, som visserligen mildras av att många muslimer är underbara människor, som efter bästa förmåga försöker bortse från stora delar av sin religion (t ex stora delar av Koranen). De fundamentalistiska muslimerna, vars credo är "tillbaka till Koranen", avslöjar emellertid islams fruktansvärda natur. Enda lösningen på terror, krig, fattigdom och svält är att Jesus får förvandla människors hjärtan. En palestinsk tonåring, som vuxit upp i flyktinglägrens fattigdom, och från barnsben matats med hat mot Israel (som framställs som orsaken till allt ont), och i skolan haft läroböcker där inte ens Israel finns utsatt, och vars bäste vän kanske dött för israeliska gummikulor, hur skulle han kunna något annat än hata Israel och USA (som han fått lära sig är orsaken till att staten Israel existerar). Jag är övertygad om, att om jag vuxit upp under samma förhållanden, så hade det kanske varit jag som suttit vid spakarna på ett av planen som flög in i World Trade Center, och precis innan kraschen ropat "Allah är stor". Detta ursäktar ändå inte terrordåd, jag tror att varje människa innerst inne vet vad som är ont och gott. Men det är trots allt en förklaring. Alla människor har onda sidor, det gäller både dig som läser detta och mig som skriver detta. Vi behöver alla räddas från vår egen ondska!

Ondska kan aldrig besegras med våld. Detta leder bara till ny ondska, i en aldrig upphörande spiral. Den enda verkliga lösningen på den islamistiska terrorismen är en Jesus-väckelse bland muslimer. Och jag tror det kan bli så mycket snart. När man försöker vinna sekulariserade svenskar för den kristna tron, måste man först övertyga dem om att vetenskapen inte motbevisat Guds existens. Etc. Detta gäller inte för muslimer, de tror ju redan på Gud. Jag skulle f ö önska att de flesta kristna tog sin tro på lika mycket allvar som vad muslimer gör. Vid den fruktansvärda utställningen Ecce Homo, som visades under en gudstjänst i Uppsala Domkyrka, var muslimerna mer upprörda över den falska Jesus som presenterades i denna utställning, än vad de flesta kristna var. Hur som helst är jag övertygad om att det finns många, många muslimer, inkluderande framstående muslimska präster, som är hjärtligt trötta på Allahs grymhet och det ständiga hat och den aggressivitet som alltför ofta tycks känneteckna islam. Deras hjärtan och deras samveten talar om, och längtar efter, något mycket bättre än hat, våld och terror. Att vara kärlekens fundamentalist är oändligt mycket mer tillfredsställande än att vara hatets fundamentalist.

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro"
Tillbaka till avsnittet om "Det fruktansvärda som hänt"

© Krister Renard