"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2011 05 22 17:02

Ondskan finns!

Hösten 1995 kunde man i tidningarna läsa om en 20-åring någonstans uppe i Norrland, som tyckte att det skulle vara kul att döda någon och därför gömde sig på sin arbetsplats med en pilbåge av Rambotyp. Första person han fick syn på skulle han sätta en pil i hade han bestämt. Den som hade oturen att vara först var hans chef som dog med tre pilar i kroppen.

Trots att psykologer och sociologer vetenskapligt studerat människa och samhälle i hundratals år, har man ännu inte kommit ett enda steg närmare att kunna förklara eller förhindra våld och hat. Hösten 1990 hade man t ex ett symposium i Oslo på temat "hatets anatomi". Ledande psykologer, sociologer, författare etc hade samlats för att försöka förklara vad hat egentligen är och hur det uppstår (även USA:s förre president Jimmy Carter var där). En av de slutsatser man kom fram till var att det är omöjligt att finna en rationell förklaring till företeelser som Nazitysklands judeutrotningar eller röda khmerernas illdåd i Kampuchea. Ondskans ursprung låter sig tydligen inte förklaras med hjälp av psykologins inomvärldsliga mekanismer. Orsaken till detta är att ondskan, som vi snart kommer att se, inte är ett psykologiskt eller medicinskt problem, utan ett andligt problem.

Under lång tid har det varit populärt att helt förneka det ondas existens, eftersom ett sådant begrepp inte passar in i den materialistiska världsbilden. Bara människor får mer utbildning, bara levnadsstandarden stiger, bara vi får mer demokrati och medbestämmande, kommer krig och brottslighet automatiskt att försvinna har man sagt. Ingenting tyder dock på att så skulle vara fallet. Tittar vi på i-länderna kan vi konstatera att människor där aldrig någonsin tidigare haft så mycket kunskaper som idag och att levnadsstandarden aldrig varit högre. Trots detta är den största industrin i världen vapenindustrin. 1990 omsatte denna ca 6 000 miljarder kronor. Som god — eller snarare ond — tvåa kommer, enligt FN:s uppskattningar, knarkindustrin, som samma år hade en omsättning av ca 4 000 miljarder kronor. Knappast något övertygande bevis för människans inneboende godhet! När det gäller porr- och sexindustrin finns inga direkta siffror, men med tanke på att det bara i lilla Sundsvall 1992 köptes pornografi för mer än 3 miljoner kronor, har man all anledning att tro att även denna industri ligger ganska högt upp på listan.

Påståendet att mer utbildning och kunskap skulle utrota det onda, kan egentligen vederläggas med ett enda exempel. Vid Wannseekonferensen 1942 beslutades om Hitlertysklands "Endlösung". Denna så kallade "slutgiltiga lösning" innebar att alla världens judar skulle utrotas. Av de elva deltagarna var åtta akademiker, två av dem var t o m både juris och filosofie doktorer (enligt Simon Wiesenthal i TV1 den 29/1 1995). Inte en enda av dessa högutbildade personer opponerade sig mot förintandet av ett helt folk. Joseph Mengele, den ökände läkaren i Auschwitz, var för övrigt både medicine och filosofie doktor. Inte ens om hela mänskligheten dubbeldoktorerade skulle således krig, hat och våld försvinna. Möjligen skulle ondskan kanske ta sig ännu mer raffinerade och subtila uttryck än vad den gör idag.

Ännu fler exempel: När nazisterna anföll Sovjetunionen 1940, följde s k Einsatzgruppen i Wehrmachts (den tyska arméns) fotspår. Dessa hade till uppgift att skjuta alla kommunister i ledande ställning samt till en början alla judiska män. Ganska snart utökades detta till att gälla alla judar. Man räknar med att Einsatzgruppen mördade uppemot två miljoner människor, män kvinnor och barn (även om de flesta var judar sköt man också zigenare, krigsfångar, mentalsjuka etc). Orsaken till att man så småningom gick över till den mer "humana" metoden (dvs human ur förövarens synpunkt) att gasa judar, var att personalen i Einsatzgruppen mådde psykiskt dåligt av sin verksamhet. Många av dem blev alkoholister eller fick psykiska sammanbrott. Cheferna för Einsatzgruppen var så gott som uteslutande högutbildade personer. En av dem, Dr W Stahlecker, hade doktorerat i juridik (han var den grymmaste av dem alla och betraktade Himmlers direktiv på vilka som skulle skjutas som minimikrav). En annan var Dr Rasch, som hade två doktorsgrader, en i juridik och en i statskunskap, och hans avhandlingar ansågs briljanta. Han brukade av detta skäl kallas "Dr Dr Rasch". Ondskan kan definitivt inte bortföklaras som resultatet av innerst inne goda människor, som på grund av bristande kunskap eller låg intelligens inte förstår vad de gör. Det råder nog ingen tvekan om att t ex Dr Dr Rasch förstod exakt vad han gjorde!

All statistik tyder på att brottsligheten stiger lavinartat i hela i-världen.[1] Förr kunde man åtminstone skylla många brott på att människor var fattiga, och att de därför helt enkelt tvingades att stjäla och råna för att överleva. Idag är det inte längre så. I t ex Sverige behöver knappast någon människa begå brott för att klara livhanken eller ens för att ha en dräglig existens. Trots detta ökar brottsligheten katastrofalt! Värdet på det som stjäls på svenska arbetsplatser uppgick t ex 1991 till ca tre miljarder kronor. Enligt TV3:s Efterlyst 25/5 1995 begås idag 90 procent av alla stölder på just arbetsplatser, vilket innebär att det inte bara är en liten grupp notoriska förbrytare som står för merparten av stölderna i Sverige, utan att det till stor del är "vanliga" människor som stjäl. År 1950 anmäldes 7 500 våldsbrott (misshandel, mord, våldtäkt och liknande). År 1987 var motsvarande siffra 35 300! Från polisens sida påtalas också gång på gång hur våldsbrotten blir allt grövre. Ungdomar från så kallade normala hem ger sig ut på gatorna för att slå ned folk bara för att det är "häftigt"! När det gäller egendomsbrott (stöld, inbrott etc) är siffrorna ännu mer skrämmande. Polisen bryr sig som bekant knappast längre om att utreda vanliga bostadsinbrott.[2]

Låt mig ge lite statistik från England (siffrorna gäller år 2000). Varje dag händer följande: 17 kvinnor våldtas, 20 skolflickor under 13 år blir gravida, 520 par skiljer sig, 250 barn rymmer hemifrån, 150 personer döms för knarkbrott. Var sjätte sekund begås ett brott. Varannan minut blir någon våldsamt överfallen. 1 - 2 barn dör varje vecka på grund av vanvård eller misshandel. 65 procent av alla hyr- och köpvideos handlar antingen om det ockulta eller är vålds- eller sexfilmer.

Ännu mer dystra siffor; Den vanligaste dödsorsaken bland europeiska kvinnor mellan 15 och 44 år är att de mördas i sina hem av sin partner eller annan nära anhörig.

Då vi har att göra med ont, brutalt våld i samband med t ex rån eller sexbrott, finns det åtminstone ett motiv till ondskan. Man vill skaffa sig något man eftertraktar och använder våld för att nå detta mål. Men vi kan också observera ondska för ondskans egen skull och grymhet för grymhetens egen skull, och i dessa fall existerar inget annat motiv än ondskan själv! Vandalisering och mobbing är exempel på sådan renodlad ondska. I början av juli 1990 handlade tidningarnas löpsedlar om 4-årige Mikael som brutalt sparkades ihjäl av sin styvfar efter att ha plågats och torterats av båda föräldrarna under lång tid. Några grannar berättade i Expressen om hur de när Mikael skrek, hörde hans mamma härma honom och hånskratta. Även de erfarna polisutredarna var chockade över den grymhet varmed Mikael behandlats.

Ett annat uppseendeväckande fall, där den nakna ondskan visade sitt verkliga ansikte, var de två elvaåriga, engelska pojkar som 1994 dödade en tvååring genom att lägga honom på järnvägsspåret när ett tåg kom. Psykologerna sade, "Vi kan inte förklara det som hänt. Hur kan vår vackra, gröna ö producera sådana människor". Under de senaste åren har liknande fall förekommit flera gånger även i lilla idylliska Sverige. I augusti 1995 misshandlades t ex 14-årige Johan Hron från Kode till döds av fyra skinheads, varav den yngste bara var 15 år. Innan Johan dödades, torterades han med utstuderad grymhet i flera timmar av sina plågoandar.

Men man behöver inte gå till sådana ytterligheter. Tidningarna är fulla av skildringar som beskriver hur barn och vuxna plågats år efter år i skolan eller på arbetet. I TV1:s Aktuellt den 18/5 1992 angavs antalet mobbade barn och ungdomar i den svenska skolan till ca 100 000. Enligt en undersökning gjord på Karolinska Sjukhuset i början av 2002 är vart fjärde barn mellan 10 och 15 år mobbat, dvs mobbning tycks bli allt vanligare (det verkar inte som om ateisterna hade rätt när de antog att bara Sverige blev avkristnat så skulle paradiset omedelbart infinna sig). Många mobboffer drivs till sådan förtvivlan att självmord ter sig som enda utvägen.[3] Och plågoandarnas grymhet bara växer ju mer de hänger sig åt sin skamliga sysselsättning. Enligt en artikel om mobbing i DN 5/5 1992 "känner mobbarna ingen nämnvärd skuld för vad de gjort". Artikeln fortsätter:

Om man frågar "hur reagerar du när någon blir mobbad i skolan", så svarar mobbaren ofta "det är kul" eller "dom förtjänar det".

I Expressen kunde man den 12/12 1996 läsa en artikel med rubriken "Mobbare blir ofta höjdare i näringslivet". Där intervjuades den brittiske forskaren Jon Sutton, som under två år studerat tonåringar vilka mobbat sina skolkamrater. Han säger sig vara skrämd av undersökningsresultatet.

— I många avseenden är mobbarna mer framstående än de andra barnen. De har ofta väldigt höga resultat på intelligenstester. Den som är intelligent och kan förstå hur andra tänker och kan manipulera dem, blir ofta en "bra" chef i framtiden, menar Sutton.

Han varnade för antimobbingsprojekt där man lär mobbarna att bättre förstå sina offer.

— Mobbarna förstår ofta sina offer väldigt bra. Att lära dem ännu mer gör dem ofta bara till bättre mobbare. De har ingen brist på förståelse, bara på medkänsla, menar han.

I Svenska Dagbladet den 8/11 2001 fanns en artikel med rubriken "På nätet har Mattias 30 000 vänner — alla mobbade". I artikeln berättas om Mattias Adamsson, som varit handikappad hela sitt liv. Han lider av ryggmärgsbråck, är 152 cm lång och i stort sett rullstolsbunden, även om han hjälpligt kan gå kortare sträckor. Mattias har startat en internetsite för mobboffer och har redan haft 30 000 besökare. Många besökare är flickor som blivit mobbade för sitt utseenden (Hur kan man mobba en människa för utseendet? För mig helt obegripligt. Ingen kan väl hjälpa hur han/hon ser ut). På mellanstadiet blev Mattias mobbad av sina klasskompisar. Han kallades "glasögonorm på hjul" och var helt utfrusen. De s k klasskamraterna slängde upp hans mössa i träd, liksom nycklarna till hans permobil (eldriven rullstol). Och ibland mekade de med permobilen så att den inte gick att köra. Hur kan man mobba en människa som är handikappad? Obegripligt! Det är sannerligen den nakna ondskan som sticker upp sitt fula tryne. S k "vanliga" människor är inte alls så goda som de gärna vill intala sig själva!

Man hör ofta människor säga, "Om nu Gud finns, har han ingen rätt att döma mig. Jag har inte gjort nåt". Käre läsare, Gud har all rätt att döma dig. Har du inte gjort fruktansvärt onda saker beror det antagligen på att du ännu inte fått tillfälle. En sak är säker, Du och jag hade mycket väl kunnat varit chef för Auschwitz om vi haft oturen att växa upp i Nazityskland. Och det skulle inte berott på att vi blivit förledda att göra onda saker, utan att vi fick möjlighet att visa vår sanna natur. Människan är inte en syndare för att hon syndar. Hon syndar för att hon är en syndare. Gud har all rätt att döma oss till den eviga döden. Det enda som hindrar honom till detta är hans oändliga kärlek till var och en av oss. Därför sände han sin Son att lida i vårt ställe!!!

Det är uppenbart att det finns människor som njuter av att plåga och förstöra![4] Ondskan existerar, vare sig vi vill tro på den eller ej! Den försvinner tyvärr inte bara för att vi förnekar den. Inte heller är den begränsad till en liten obetydlig minoritet av människosläktet. Man behöver bara tänka på vad som skedde i Nazityskland för att förstå att i stort sett alla människor, under vissa omständigheter, kan begå de mest monstruösa handlingar, vilket också med all önskvärd tydlighet framgår av vad som under de senaste åren pågått i det forna Jugoslavien. Även mobbing visar klart att ondskan är ett allmänmänskligt problem. De aktiva mobbarna på en arbetsplats eller i en skolklass är i och för sig ganska få, men de skulle aldrig kunna hålla på med sin avskyvärda verksamhet om övriga klasskamrater eller arbetskamrater reagerade kraftfullt. Genom sin likgiltighet och feghet, som också är en form av ondska, möjliggör åskådarna att mobbingen kan fortgå år efter år och blir därför i högsta grad medskyldiga.

Under en krigsförbrytarrättegång efter andra världskriget brast plötsligt ett av vittnena, en judisk före detta lägerfånge i gråt. Den åtalade SS-mannen hade begått de mest fruktansvärda grymheter; sparkat ihjäl dussintals fångar, krossat huvudet på småbarn inför ögonen på deras mödrar etc. Vittnet började gråta när han plötsligt förstod att om omständigheterna varit annorlunda, kunde han själv stått där framme anklagad för liknande brott. Vad han grät över, var att han plötsligt insåg att ondskan också fanns inom honom själv.

Simon Wiesenthal ger i sina memoarer Rättvisa — men inte hämnd ett talande exempel på hur "vanliga, normala" människor är kapabla till i stort sett obegränsad ondska. Han berättar där om en kvinnlig lägervakt i Auschwitz, "en trevlig, enkel flicka från Schwarzwald", som skrev om sin tillvaro i lägret, "Ännu ett halvår måste jag hålla på med det här, sen har jag fått ihop till inredningen i vår lägenhet". Varje månad sände hon hem små guldbitar som brutits loss ur mördade judars tänder.

När det gäller Nazityskland menar man ofta att det var en liten grupp psykopater som lång bakom Förintelsen, och att de flesta tyskar ingenting visste. De var bara offer för olyckliga omständigheter, och därmed oskyldiga. Det stämmer inte alls. Majoriteten av tyska folket deltog med stor entusiasm i de grymheter som begicks mot det judiska folket (och en del andra grupper och folk). Under senare år har flera böcker, skrivna av tyskar, tagit upp detta motbjudande faktum (en kommer alldeles strax att nämnas). Till med när kriget var förlorat fångade vanliga tyskar in judar som lyckats fly från lägren och överlämnade dem till SS, som givetvis gjorde processen kort. De allra flesta tyskar — gamla, medelålders, tonåringar, barn, män och kvinnor, intellektuella och arbetare — stödde fullt ut nazisternas judepolitik och förnedrade aktivt de judar de stötte på. Självklart var de påverkade av den nazistiska propagandan, men människan har ett eget ansvar att bedöma vad som är rätt och fel. Den nazistiska propagandan gjorde inte människor onda, den visade bara vilka som var onda (och det var skrämmande många). Läsaren har säkert hört talesättet, "Tillfället gör tjuven". Det är helt fel. Det är inte alls sant. Tillfället gör inte alls tjuven. Tillfället visar vem som är tjuv! Två personer kan hitta en plånbok med 10 000 kr i ute i skogen. Ingen ser dem, och risken att de skall bli avslöjade om de stoppar pengarna i egen ficka är så gott som noll. Ändå väljer kanske den ene att lämna in plånboken med pengarna till polisen, medan den andre väljer att lägga beslag på pengarna och slänga plånboken. Tillfället visar sannerligen vem som är tjuv.

Det finns flera exempel som visar på att det faktiskt var möjligt att behålla sin heder i Nazityskland. Och till och med utan att riskera livet. Den tyska filmregissören Margarethe von Trotta ger ett sådant exempel i sin film "Kvinnorna på Rosenstrasse", som handlar om en verklig händelse (vilken också finns beskriven i Nathan Stoltzfus' bok Rosenstrasse, Civilt motstånd och blandäktenskap i Nazityskland, Leopard Förlag). Utgångspunkten för filmen och boken är händelserna på det judiska församlingscentret på Rosenstrasse i Berlin i februari 1943. Hopsamlandet och transport österut av judar hade då pågått länge utan några större protester. Men när ca 2000 judiska män, som levde i äktenskap med ariska kvinnor, internerades på Rosenstrasse i väntan på att transporteras till lägren, protesterade ett tusental av dessa kvinnor högljutt. Under en veckas tid pågick intensiva demonstrationer för att deras män skulle släppas och resultatet blev faktiskt att männen frigavs. De flesta av dem överlevde kriget. Det finns också andra exempel på protester som lyckades. Den katolska kyrkans intensiva protester mot det nazistiska euthanasiprogrammet (dödshjälpsprogrammet) satte delvis stopp för dödandet av kroniskt sjuka (även om man i mindre skala fortsatte att avliva sjuka på ett mer diskret sätt). En liten del av tyska folket gick genom kriget med "rena händer" och avstod från att aktivt delta i skändligheterna eller kanske till och med passivt hjälpte judar att överleva. En ännu mindre del av tyskarna riskerade livet genom att aktivt hjälpa judar att fly eller gömma sig. Men de allra flesta valde det ondas väg. Mats Gellerfelt skriver i en recension av Stoltzfus' bok i Svenska Dagbladet den 21/4 2004, "Här ges många exempel på att man inte bara underlät att visa sina judiska medmänniskor vanlig anständighet, utan tvärtom aktivt deltog i förnedringen och förföljelser utan att ha tvingats till det."

Det finns emellertid knappast någon anledning för oss svenskar att slå oss för bröstet. Jag är helt övertygad om att exakt samma sak hade skett även här om nazisterna kommit hit. Tillfället visar vem som är ond! Och det finns ingen anledning att tro att svenskar på något sätt skulle vara godare än något annat folk.

Det judehat som florerar runt om i världen (inte minst i Sverige) är ett av många indicier som talar för att Bibelns världsbild är korrekt. Om Bibeln har rätt, och det verkligen existerar en ond makt, som hatar Gud och Guds främsta skapelse, människan, kan man förvänta sig att denna makt mer än något annat hatar det judiska folket. Detta folk är ju Guds egendomsfolk, genom vilket Gud verkat för att rädda och återupprätta människan. Många har försökt att förklara det utbredda hat som funnits i alla tider mot det judiska folket genom diverse psykologiska eller kulturella faktorer. Ingen har lyckats hitta någon sådan trovärdig förklaring. Judarna har alltid bidragit positivt till de samhällen de levat i. De har aldrig försökt göra uppror, ta makten eller förtrycka andra (undantaget är ryska revolutionen, där en del av ledarna var judar — men detta är kanske inte så konstigt med tanke på det oerhörda förtryck som judarna utsattes för i tsarens Ryssland — dessutom betraktas detta "uppror" av många människor som ett rättfärdigt uppror). De har arbetat hårt, skaffat sig bra utbildningar och oftast varit mycket hederliga (självklart har det funnits undantag, men knappast i en utsträckning som motiverar antisemitismen). Ändå hatas de nästan överallt där de bor eller har bott. Och hatet är oförminskat även i dag. I forna Sovjetunionen frodas judehatet som aldrig förr. Det nynazistiska ryska partiet NDPR blev officiellt registrerat i oktober 2002. På deras hemsida står det, enligt en artikel i DN den 4/10 2002, skriven av Michael Winiarksi (DN:s korrespondent i Moskva), "Partiet har bara en uppgift, att kämpa för makt. Vi har en gemensam fiende: juden, och ett gemensamt mål: statsmakten." Man kan verkligen undra på vad sätt förintandet av Rysslands judar skulle kunna skapa ett bättre Ryssland? Och varför just hata judarna så intensivt? Psykologiskt och kulturellt finns ingen förklaring. Hur kunde t ex ett av världens mest högstående kulturfolk, som producerat stora andar som Mozart, Beethoven, Göthe, m fl, hemfalla åt Förintelsens ofattbara barbari, där som vi sett ovan, en stor del av Tysklands intellektuella elit var djupt inblandad? Det tycks, som om det måste finnas en bakomliggande, andlig förklaring. Ondskan! (Här kan du läsa en djupare analys av ondskans verkliga ansikte)

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Jag är inte intresserad. Jag behöver inte någon Jesus!


[1] I USA ökade befolkningen med 25,6 procent från 1960 till 1980. Samtidigt ökade antalet grova brott med 296,2 procent och antalet våldsbrott med 400,8 procent (uppgifterna hämtade från FBI:s statistik).
[2] Enligt statistik från 1994 klarades ungefär 50 % av alla misshandelsfall upp, 25 % av alla rån, 8 % av bostadsinbrotten, och 2 % av cykelstölderna. Totalt klarades ungefär 1/3 av de begångna brotten upp.
[3] Flera undersökningar pekar på att mobbing är en vanlig orsak till självmordsförsök bland tonåringar. Statistiken visar också att en svensk tonåring tar sitt liv varje vecka.
[4] Bibeln talar om sådana människor som "på en gång bedragare och bedragna".
© Krister Renard