"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2016 07 22 17:07

Kyrkohistoria för fotgängare

Men det fanns också falska profeter i Israels folk, liksom det även bland er kommer att finnas falska lärare som smugglar in fördärvbringande kätterier; de kommer till och med att förneka den herre som har friköpt dem och störtar sig därmed i fördärvet.       (2 Petr 2:1)
Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människors regler. ...Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare.      (Mark 7:7-8,13)
Efter det nu Kristus, som var Guds faders enborne son, icke vill annat lära och predika än det hans himmelske fader honom bjudit och befallit hade, ville det ej väl lämpa sig att någon skröplig människa skulle vara så dristig att hon i andliga saker ville annat lära och predika än det som Gud själv bjudit haver.      (Olaus Petri)

 

När man diskuterar kristen tro är det tyvärr nödvändigt att ta upp vissa obehagliga saker. Jag tänker då på religionskrig, inkvisition och häxprocesser. För många människor utgör dessa hemskheter avgörande hinder när det gäller att ta ställning för kristendomen. Det är därför viktigt att klargöra om dessa företeelser verkligen är uttryck för sann, biblisk kristendom eller om de kanske bara är konsekvenser av en avfällig och förvärldsligad kyrkoorganisation med kristna förtecken, där mänskliga maktambitioner förverkligats med religionen som täckmantel. Jag skall därför försöka att ge min syn på kyrkohistorien. Självklart handlar det om min egen personliga uppfattning som lekman, och min ambition är inte att ge en vetenskapligt dokumenterad framställning. Trots detta och trots att skildringen av utrymmesskäl är starkt förenklad, ger den ändå, hoppas jag, en i stort sett korrekt bild av huvuddragen i kyrkans utveckling. Även om någon eller några detaljer i det följande skulle visa sig vara felaktiga, vilket jag inte tror, påverkar detta knappast de principiella slutsatser som dras. Om någon tycker att jag är hård i mina omdömen, tänk då på vad Jesus själv säger i Matt 12:33, "På frukten känner man trädet". Och det träd, vars frukt är inkvisition, där tiotusentals, ja kanske till och hundratusentals eller ännu fler människor torterats ihjäl, korståg där inte bara människor med en annan tro utan även hela byar och städer med kristna "av misstag" massakrerats, det "trädet" heter definitivt inte Jesus Kristus. Det "trädet" har inte sina rötter i himlen, utan i underjorden!

Historierevisionism tycks vara på modet. Pionjärerna i modern tid var Förintelseförnekarna, som vi alla känner till. Vad som kanske är mindre känt, är att det pågår en liknande revision av historien bland kommunister, speciellt då de som står långt åt vänster. Jag har en god vän som är medlem i KPML(r). Han har försett mig med ett antal artiklar som alla menar sig bevisa att det bara var några få som dog i Sibirien och att t ex de 4,5 miljoner ukrainska bönder som mördades av Stalin (på olika sätt, en del sköts, många svalt ihjäl) i själva verket aldrig dog. Etc, etc. På samma sätt finns det idag grupper, inom eller nära den katolska sfären, vilka sysslar med att upprätta den Katolska Kyrkans dåliga rykte.
Min avsikt är inte att moraliskt likställa de som ifrågasätter om det verkligen var hundratusentals som dog under inkvisitionen, med Förintelseförnekarna — men det kan kanske ändå vara intressant att se hur det i vår tid är på modet att skriva om historien och ifrågasätta det som tidigare betraktats som självklarheter. Givetvis kan en allmänt accepterad "historisk sanning" visa sig vara felaktig, vilket har hänt åtskilliga gånger. Men att så är fallet bevisar inte att hela vår historieskrivning är felaktig.
Som ett led i detta menar man att det i själva verket var ganska få som dog i inkvisitionen, och att mycket av det negativa som tillskrivs Katolska Kyrkan i själva verket är myter och legender som protestanterna hittat på. Jag är inte historiker, och jag har inte forskat i originaldokument från den här tiden, utan precis som de flesta så är jag utlämnad åt att försöka avgöra vilka källor jag skall lita på. Enligt Paul Johnson, engelsk historiker och författare till många böcker, och som jag har mycket stort förtroende för, var antalet offer för den spanska inkvisitionen 341.000 (History of the Jews, 1988, sid 226). Cirka 30.000 av dessa brändes på bål (många var judar som tvingats konvertera, men där man menade att de fortsatte att praktisera judendomen i hemlighet). De övriga fick lindrigare straff. Om nu 30.000 brändes bara i Spanien, kan man misstänka att det totalt rör sig om mångdubbelt fler. Det bör rimligen ha varit hundratusentals. Jag har som sagt stort förtroende för Paul Johnson, som alltid är mycket noggrann när det gäller källor etc (självklart kan även han ha fel). Min bedömning är således att det handlar om hundratusentals döda. Men även om detta skulle vara en för hög siffra, är det illa nog om det bara rör sig om några tusen (att det skulle vara färre än så kan man nog helt utesluta). Att i Jesu namn mörda en enda människa är ett stort nederlag för Kyrkan.
Beträffande korstågen var dessa kanske inte helt omotiverade, rent politiskt sett. Islam hade erövrat Jerusalem och höll som bäst på att förstöra alla kristna kyrkor och minnesmärken i staden. Om man nu ifrågasätter korsfararnas rätt att med fysiskt våld erövra Jerusalem, så borde man rimligen av samma skäl ifrågasätta muslimernas rätt att med fysiskt våld erövra Jerusalem (det var ju genom krig, dvs fysiskt våld, som Jerusalem kom att hamna under islam). Speciellt med tanke på att muslimerna förstörde allt som på något sätt hade anknytning till kristendomen. Att sedan korstågen bl a urartade till besinningslösa massakrer är givetvis att beklaga. Men det är så det går när kyrkan sysslar med politik. Jesus poängterade att Hans rike inte var av denna världen. Tron att man kan utbreda kristendomen med arméer har ingen förankring i vare sig Bibeln eller Jesu undervisning, och sådana försök har alltid slutat med katastrof.

Det är absolut omöjligt att till fullo förstå kristendomens utveckling utan att ta hänsyn till de andliga skeenden som ligger bakom det vi kan iaktta med våra fysiska sinnen och beskriva historiskt. Det jag därför framför allt skildrar i det följande är inte enskilda människor utan den avfälliga, organiserade kyrkan och de ondskefulla andliga krafter som drivit fram de vederstyggligheter som begåtts i Jesu namn. Samtidigt har det inom alla kyrkor och samfund alltid funnits (och finns) sanna gudsmänniskor. Människor som gråter över den synd och den falskhet som råder bland vissa av det egna samfundets ledare och medlemmar. Eftersom mycket av det följande handlar om den katolska kyrkan vill jag, för att inga missförstånd skall uppstå, speciellt poängtera att det finns (och alltid har funnits) många underbara katoliker, som är frälsta, som älskar Jesus och som är frukter av det "goda trädet". Vad jag huvudsakligen talar om är alltså organisationer eller system och de kyrkoledare som inte är, eller har varit, ledda av Guds Ande, utan i stället drivits av en kombination av egna ambitioner och onda krafter. När jag använder begreppet Katolska Kyrkan i den följande texten, avser jag inte dagens Katolska Kyrka (i så fall framgår det).

Ibland får jag mail och brev som menar att jag sprider lögner om den Katolska Kyrkan och att min kritik är utan grund. Att det skulle funnits antisemitism inom kyrkan är t ex fel etc, etc. Som jag ser det så är det inte trovärdigt att påstå att det aldrig förekommit några fel eller övergrepp eller oegentligheter inom Katolska Kyrkan. Ett sådant påstående faller på sin egen orimlighet. Inom en rörelse som idag har nästan två miljarder medlemmar, och som existerat i ca 1900 år, och som haft så mycken världslig och ekonomisk makt, har det givetvis förekommit många olika typer av människor bland både lekmän och präster och ledare. En rörelse som har stor makt och mycket pengar drar till sig människor, vilka ibland är mer intresserade av just makt och pengar än av rörelsen som sådan. Rörelsen blir bara en plattform för deras egna ambitioner. Även i en liten frikyrkoförsamling med 15 medlemmar så finns olika människotyper representerade — på gott och ont. Alla människor har svagheter och kan frestas av olika saker. Att då påstå att det aldrig förekommit några fel inom Katolska Kyrkan, ja det är som sagt inte trovärdigt. Det har förekommit grava fel inom Katolska Kyrkan! Det har förekommit grava fel inom alla samfund och enskilda församlingar! Så fort människor är involverade, blir det både rätt och fel. Jag har inget otalt med dagens Katolska Kyrka. Jag har flera vänner som är katoliker och vem vet, kanske blir jag själv katolik en dag. Det är inte omöjligt. Men, i en artikel om kyrkohistoria måste man ge den sanna bilden av kyrkans historia. Och det är det jag försöker göra i föreliggande artikel. Jag sträver efter att det jag påstår skall vara underbyggt av fakta. För ateisten är givetvis kritik av kristna samfund som ljuvlig honung. Men då vill jag påminna dig som är ateist om att mänskliga svagheter inte kastar någon skugga över den kristna tron. Den kristna tron definieras av Jesus Kristus och inte av svaga, ofullkomliga människor och är oberoende av våra tillkortakommanden.

Under de första 70 åren, dvs fram till år 100, predikades evangeliet i hela den då kända världen. Efter att från början endast ha varit en handfull kristna, räknar man med att det redan år 100 kan ha funnits flera hundra tusen troende[1]. En mycket snabb ökning alltså (Du kan läsa mer om kristendomens tillväxt fram till vår tid här). Runt detta årtal kanoniserades Nya Testamentet, dvs man bestämde vilka böcker som skulle ingå där. Mellan år 100 och år 200 växte kyrkan snabbt, men samtidigt ökade också förföljelsen. De flesta känner väl till hur t ex kejsar Nero (54-68) anklagade de kristna för att ha anlagt den stora branden i Rom år 64, trots att det troligen var han själv som låg bakom. Hur som helst använde han detta som skäl till att anställa svåra förföljelser mot de kristna. De offrades till lejonen på arenorna eller fick göra tjänst som facklor vid Neros fester. Efterföljarna till Nero fortsatte i ungefär samma anda. Problemet var att ju fler som dödades, desto snabbare växte kristendomen. Kejsar Decius (249-251) insåg ganska snart att "fackelmetoden" inte var någon speciellt effektiv metod när det gällde att eliminera de kristna. Lejonens kapacitet var också tämligen begränsad. Eftersom hans mål var att definitivt förinta kristendomen en gång för alla, började han en mer systematisk utrotningskampanj. I likhet med nazisterna förstod han att sadism och andra perversiteter är betydligt mindre effektivt i detta avseende än iskalla rationella metoder. Han började därför med utrotning i mer industriell skala. Inte heller han lyckades. När 100 kristna hade gripits och avrättats, hade den nya rörelsen redan vuxit med mångdubbelt fler nya medlemmar, som alla var beredda att gå i döden för sin tro. När han några veckor senare hade lyckats eliminera även dessa, hade ännu fler blivit frälsta under tiden, etc. När han dog år 251 fanns det därför betydligt fler kristna än när han tillträdde sitt ämbete två år tidigare.

Bakom alla dessa förföljelser fanns naturligtvis Djävulen som drivande kraft. Under hela Gamla Testamentets tid försökte denne med alla medel förhindra att Frälsaren skulle födas. I Esters bok berättas t ex hur han nästan lyckades med att utrota det folk genom vilket detta skulle ske, dvs det judiska folket. När Jesus väl hade fötts, gjorde Djävulen allt för att döda honom innan han hade hunnit uträtta sitt verk på jorden. Herodes mördade ju t ex alla pojkar under två års ålder i Betlehem av detta skäl. När Djävulen till slut trodde sig ha lyckats i sitt uppsåt genom Jesu död på korset, visade det sig att han i stället gjort sitt livs dittills största misstag. Jesus dog visserligen, men döden kunde inte behålla honom i sitt grepp. På tredje dagen uppstod han, vilket blev människans räddning och början till slutet för Djävulen. In i det sista fortsätter Djävulen likafullt att försöka fördröja den oundvikliga upplösningen på kampen mellan ont och gott, som enligt Bibeln kommer att avslutas med att han kastas i "den brinnande sjön".

När Djävulen förstod att han inte kunde utrota kristendomen, ändrade han omedelbart taktik. "Låt oss bli som en av dem" blev hans nya motto. "Låt oss söndra och förvanska inifrån". Genom kejsar Konstantin (306-337) förverkligades denna nya taktik. Det är mycket osäkert om Konstantin någonsin blev kristen, även om han utåt sett var mycket positiv till kristendomen. Enligt vissa källor lät han döpa sig på sin dödsbädd, men det är inte osannolikt att detta var någonting som de närvarande kyrkopotentaterna hittade på för att stärka sin egen position. Den rationella orsaken till att Konstantin anammade kristendomen var antagligen helt enkelt att han insåg att den var omöjlig att utrota. Det var därför bättre att kontrollera den och kanske till och med använda den för att ena det sönderfallande romerska imperiet. När kristendomen under Theodosius den Stores (kejsar Konstantins barnbarn) regering (379 - 395) förklarades som statsreligion, förändrades situationen för de kristna radikalt. Människor tvingades nu att "bli kristna" bara för att få behålla sina jobb inom staten. Det säger sig självt att många lät döpa sig till den nya tron av opportunistiska skäl, utan att ha upplevt någon verklig omvändelse.

Den organiserade kyrkan började nu växa till i makt och världslig styrka. Samtidigt förlorade man Andens styrka och kraft. Uppenbarelse ersattes mer och mer av intellektuella spekulationer och spetsfundigheter. Man fick en stark centralstyrning genom biskopar, kardinaler och slutligen påve. Kyrkan blev alltmer knuten till statsmakten. Folk lät döpa sig utan att ens ha hört evangeliet, vilket är helt i strid med Guds Ord. I Apg 2:42 står t ex: "De som tog till sig hans ord lät döpa sig..." Först hörde de alltså, därefter trodde de på vad de hade hört och sedan lät de döpa sig! Enligt Skriften blir man inte renad från synd bara för att någon skvätter lite vatten på en. Det enda som kan rena från synd är Jesu Kristi blod, vars renande kraft man får tillgång till genom att tro på hans uppståndelse. Dopet är bara en bekräftelse på detta.

När kyrkan nu äntligen fick frid med världen började omedelbart inre stridigheter. Istället för att vara världens salt och ljus och komma med "glädjebudskapet" till de betryckta, började man diskutera treenigheten eller hur många änglar som fick plats på ett knappnålshuvud. Vissa — arianerna — hävdade att Jesus visserligen var högre än en ängel, men att han definitivt inte var Guds son, något som är oförenligt med Skriftens klara uppfattning att Jesus är Gud, att Fadern är Gud och att den helige Ande är Gud. Andra — de s k gnostikerna[2] — menade att det materiella helt saknade värde, vilket antingen ledde till en onaturlig asketism eller ohämmad njutningslystnad. Istället för att lyda Jesus "och gå ut i hela världen och predika evangelium", stängde man in sig i kloster. Frälsningen grundades inte längre i ordet, tron och omvändelsen, utan i dopet och andra av kyrkan instiftade sakrament. Kanske kom man till himlen om man tog emot alla sakramenten, men helt säker kunde man ändå inte vara, så det var nog bäst att köpa några avlatsbrev[3] också.

Vägen till frälsningen gick således inte längre genom Jesus Kristus utan genom kyrkans präster. Detta trots att tempelförhänget brustit vid Jesu död för att symbolisera att hädanefter hade alla som var Guds barn tillträde in till det allra heligaste, dvs till Gud själv, utan några mellanhänder. Och trots de välkända orden från Rom 10:9-10:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig och genom munnens bekännelse blir man räddad.

Den som uppfyller detta är enligt Bibeln frälst. Några ceremonier, vigvatten, rökelse eller sakrament behövs inte. Aposteln Johannes säger i 1 Joh 2:27:

Men i er förblir den smörjelse som ni har fått av honom, och ni behöver ingen lärare. Ty hans smörjelse undervisar er om allt — den talar sanning och inte lögn.

Den helige Ande kan alltså tala direkt till oss, utan att gå via präster, biskopar eller påvar. Den helige Ande bor i varje pånyttfödd kristen. Paulus skriver t ex till sin lärjunge Timotheos i 2 Tim 1:13, "Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig".

Bibeln blev förbjuden att läsas av lekmän vid kyrkomötet i Toledo 1229. För säkerhets skull såg man till att den endast fanns på latin. Till och med gudstjänsterna började hållas på detta språk, så att människorna inte ens förstod vad som sades. I vissa fall gick det t o m så långt att inte ens prästerna själva fick läsa Bibeln under sin utbildning, utan endast godkända böcker som tolkade skriften på "rätt sätt". Mycket av gammal hednisk avgudadyrkan och symbolik assimilerades. Så infördes t ex processioner, liturgier och religiösa uttryckssätt från äldre romersk religion. Det finns de som menar att nattvardsbrödet, eller oblaten, fick formen av den runda solskivan för att påminna om solguden, vilken varit romarrikets viktigaste gud innan kristendomen gjorde sitt intåg (det är ju inte ovanligt, när ett land byter religion, att man behåller en hel del av de gamla riterna och låter dem bli en del av den nya religionen — självklart var inte alla så förtjusta när Romarriket blev kristet och protesterade säkert genom att behålla delar av den tidigare religionen). Gudstjänsterna fick i vanligt folks ögon mer och mer formen av ockultism och magi. Dogmen att brödet förvandlas till Kristi kropp vid nattvarden antogs t ex av påven Innocentius III år 1215 och saknar helt stöd i Bibeln. Uttrycket "hokus pokus" kommer för övrigt från den katolska mässan, där prästen håller upp brödet och säger "Hoc est Corpus meum", vilket betyder "här är min kropp". Man kan lätt föreställa sig bondeparet som kommer hem efter gudstjänsten och börjar diskutera vad prästen egentligen sade. "Ja töckte de lät som 'hokus pokus', å nog måtte det vart trolleri allt. Di säger ju att bröet blir till Hanses kropp".

Helgondyrkan, mariadyrkan, fetischism och en mängd andra företeelser, vilka saknar eller har tveksamt stöd i Bibeln, öppnade mer och mer upp för vidskepelse och ockultism. Vidskepelsen bland både präster och lekmän var oerhörd och man tillbad nästan allt som gick att tillbe. Det kunde vara reliker som påstods vara delar av jungfru Maria klänning, en bit av Mose brinnande buske eller ett strå från krubban i Betlehem. Detta trots att det första budordet lyder, "Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig!" Det är kanske inte förvånande att det just inom katolicismen uppstått så många ockulta rörelser som voodoo och den brasilianska motsvarigheten macumba, där man dyrkar både afrikanska avgudar och olika helgon i en osalig blandning.

Jesu Moder, Maria, blev en allt viktigare person (bara det att hon är Jesu moder gör henne utan tvekan till en mycket betydelsefull person inom kristendomen och här kan man kanske tycka att de protestantiska kyrkorna gjort henne alltför trivial — kanske var detta för att visa sitt avståndstagande från katoliscismen) och började närma sig Jesus i betydelse. Enligt den katolska läran så föddes Maria obefläckad, utan arvsynd, och hon förblev jungfru livet ut. Hon dog inte heller en naturlig död utan blev upptagen till himlen (eftersom hon var syndfri kunde detta ske). I Bibeln talas om Jesu bröder. Om nu Maria förblev jungfru, efter att ha fött Jesus (som tillkom utan någon man), så kan dessa inte ha varit Jesu biologiska bröder. Jag kan inte se något bibliskt stöd för denna syn på Maria, utan den måste vara helt och hållet baserad på den katolska traditionen. Nu kan ju traditioner vara sanna, så jag avfärdar ingenting. Men för mig är trots allt Bibeln den absoluta grunden för den kristna tron, och allt utöver Bibeln ser jag som spekulationer (som kan vara sanna, men som inte med hundraprocentig säkerhet är sanna och som därför inte bör ses som dogmer, vilka definierar vad som är sann kristen tro).

Gud blev alltmer en "arg, vred Gud" som det gällde att passa sig för (detta gällde nog i minst lika hög grad inom den protestantiska kyrkan — när det gäller frikyrkorna så har man kanske hamnat lite grand i andra diket, där man är hejsan-svejsan med Gud och förmodligen skulle behöva lite mer utav gudsfruktan — det är tydligen inte lätt att hålla sig på vägen). Blev han riktigt sur kanske han inte nöjde sig med att sända vanliga sjukdomar som spetälska eller blindhet för att plåga folk med, utan tog i lite extra med en liten digerdöd eller något annat passande.

Korset förvandlades till ett magiskt tecken med en ständigt lidande och korsfäst Kristus i stället för att vara en symbol för Jesu uppståndelse och kraften i hans blod, dvs en symbol för livet självt. Kyrkor, helgonbilder och mumifierade likdelar från helgon blev heliga föremål, vilket inte heller stämmer med Skriften. Då Jesus dog på korset och förhänget i templet brast, lämnade Gud templet i Jerusalem och bor sedan dess i varje pånyttfödd människa genom sin helige Ande. Paulus skriver i 1 Kor 3:16, "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?" Det finns därför inte längre några heliga föremål eller byggnader. Varje människas köksbord är lika "heligt" som altaret i Peterskyrkan eller i Uppsala Domkyrka! Ingenting hindrar att en troende firar nattvarden hemma i sitt kök tillsammans med andra troende vänner. Skriften säger ju:

Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohänder. (Apg 17:24)

Katolska kyrkan stod under den här tiden för antisemitism.

En tradition som tyvärr den protestantiska kyrkan till stora delar fortsatte med ända fram till Andra Världskrigets slut, då det av uppenbara skäl inte längre ansågs politiskt korrekt att vara antisemit. Tyvärr tycks antisemitismen nu vara på väg tillbaka i Svenska Kyrkan och även vissa frikyrkor (där man maskerar sin antisemitism under namnet "antisionism").

Under korstågen passade t ex de "ädla" korsfararna, dvs de pöbelhopar som utgjorde majoriteten av dessa, på att ta livet av alla judar som kom i deras väg. Många judar fick också sätta livet till under inkvisitionen. Kyrkans negativa inställning till judarna byggde bl a på den s k ersättningsteologin. Enligt denna gäller de löften som Gud gett om Israels återupprättande inte det judiska folket, utan handlar om de kristna.[4] Man menade således att kristenheten var "det nya Israel", och att Guds löften inte längre avsåg judarna. I och för sig är det riktigt att de kristna på sätt och vis kan betraktas som det nya Israel, eftersom de genom Jesus har del i alla löften som Gud gett till det judiska folket. Men att ur detta dra slutsatsen att judarna är förkastade av Gud och inte längre hans utvalda folk, är helt felaktigt. Man behöver bara gå till Romarbrevets elfte kapitel för att inse att så är fallet.

Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt. (Rom 11:1-2)
Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. (Rom 11:17-18)

Som kristen har man således ingen anledning att förhäva sig. De kristna är oäkta grenar inympade på det äkta trädet, medan judarna är de äkta grenarna på samma träd.

Många kristna judeförföljelser har börjat med ropet, "Död åt judarna! De mördade ju Jesus."

Minnesstenen på Praça de São Domingos i Lissabon. Texten lyder: "Till minne av de tusentals judiska offren för intolerans och religiös fanatism, mördade i massakern som initierades den 19 april 1506 på detta torg."

På Praça de São Domingos i Lissabon finns en minnessten (se bild ovan) med en stor Davidsstjärna. Den påminner oss om massakern i april 1506, då ca 4 000 judar mördades av pöbeln, som uppmuntrades till detta av två dominikanska präster. Dessa marscherade genom staden, bärande var sitt krucifix, under det att de ropade, "hädare, hädare..." om stadens judar.

När man beskyller judarna för att ha mördat Jesus, glömmer man bort att Jesus själv och även apostlarna var judar. Dessutom var det i praktiken inte judarna utan italienarna som mördade Jesus, åtminstone rent fysiskt. Italienarna, eller romarna om man så vill, var ju nämligen de som verkställde korsfästelsen.

Det finns två saker som är viktiga för vår förståelse av orsaken till Jesu död. För det första kom Jesus till jorden just för att dö. Det var huvudsyftet med att Fadern sände honom hit. Om sitt liv säger han själv:

Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. (Joh 10:18)

Att Jesus verkligen gav sitt liv frivilligt och att ingen tog det från honom, framgår klart av Jesu egna ord när han grips i Getsemane. En av lärjungarna drar då sitt svärd för att försvara honom, varvid Jesus säger:

Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd. Tror du inte att om jag bad min fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? Men hur skulle då skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända. (Matt 26:52-54)

För det andra var det varken judar eller italienare som dödade Jesus. Enligt Skriften var det nämligen du, käre läsare, som dödade honom! Bibeln säger nämligen att han dog för att sona dina (och mina) synder. Han var tvungen att dö, för att vi skulle få liv!

Ja han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. (Jes 53:5)

Det är inte ovanligt att katoliker förnekar den antisemitism som funnits inom Katolska Kyrkan, både bland dess medlemmar och bland dess ledning. Men om det nu aldrig funnits någon antisemtism inom Katolska Kyrkan, varför bad då påven Johannes Paulus II det judiska folket upprepade gånger om ursäkt för den Katolska Kyrkans antisemitism? Johannes Paulus II räknas som en av de stora påvarna, och att han skulle be om ursäkt för något som aldrig skett, framstår inte som trovärdigt. När han år 2000 besökte Israel, bad han än en gång offentligt det judiska folket om ursäkt för århundraden av katolsk förföljelse av judar, inkluderande Förintelsen (Polen var ju ett katolskt land och den polska antisemitismen var oerhört stark), och stack in en lapp med en bön om förlåtelse i Västra Muren (Klagomuren) i Jerusalem.

Det som från början varit "Kristi ljuvliga brud" hade i slutet av 1400-talet förvandlats till Uppenbarelsebokens "babylonska sköka" (med detta menas den avfälliga kristenheten). Öppen synd tolererades alltmer inom kyrkan men inte fria åsikter. Påvar och präster som hemfallit i homosexualitet höll sig t ex med pojkbordeller, medan sanna gudsmän och gudskvinnor som gick till rätta med avfallet brändes på bål på löpande band. Det gick till och med så långt att många människor vid den här tiden sade, "Ju närmare Rom, desto närmare helvetet". Ibland kunde det till och med hända att prästen gick direkt från bordellen till altaret för att förrätta mässan. Många gånger förstod prästen inte ens latinet, utan mumlade de liturgiska fraserna ungefär som magiska formler.

Inkvisition, korståg och religionskrig är alla frukter av den "babylonska skökan", det avfälliga och av Djävulen kontrollerade skökoväsendet. Den ursprungliga läran, evangeliets sanning — glädjebudskapet — hade utarmats av mänskliga doktriner och tankar. Tro innebar inte längre tro på Skriften och Jesus Kristus, utan tro på kyrkans lära och dess präster. I stället för Jesus som herre, hade man påvar och andra kyrkopotentater, och i stället för genom tro och omvändelse trodde man sig bli frälst genom medlemskap![5]

Den 31/10 1517 spikade så Martin Luther upp sina berömda 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Detta blev inledningen till den s k reformationen. Efter att i många år i ett augustinerkloster ha kämpat mot sin egen synd och sina orena tankar genom späkningar och andra asketiska övningar, hade Luther till sist upptäckt huvudbudskapet i Romarbrevet, nämligen att människan inte blir frälst av sina egna gärningar, utan endast genom Guds överflödande nåd. I Ef 2:8-9 säger Paulus:

Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.

Nyckeln till Guds nåd är enligt Romarbrevet vår tro och inte våra gärningar. Som påpekats i andra artiklar på denna hemsida, gavs egentligen inte Lagen till människan för att den skulle hållas. Gud visste att detta var omöjligt. Den fallna människan kan inte, hur mycket hon än anstränger sig, till fullo hålla Lagen! Denna fungerar i stället som en "spegel", vilken Gud håller upp framför henne, för att hon skall förstå sin sanna natur, och i sin förtvivlan inse att det enda hon kan göra, är att vädja till Guds nåd och kärleksfulla barmhärtighet.

Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd. (Rom 3:20)

Bakom varje radikal frälsningsupplevelse ligger alltid en djup förståelse av den egna ofullkomligheten.

Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Den däremot som står utan gärningar men tror på honom [dvs Jesus Kristus] som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. (Rom 4:4-5)

Det är alltså tron som ger oss tillgång till Guds nåd, inte något samfund, någon kyrka, några präster eller pastorer eller våra egna goda gärningar. Vad Martin Luther återupptäckte var således den gamla sanningen, att frälsningen kommer genom tron, eller som det står i Rom 3:27-28:

Vad blir det då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro oberoende av laggärningar.

Fritt och för intet får vi således del av nåden. Den är gratis, eftersom Jesus har betalt för den med sitt eget liv.

Luther satte Bibeln samt det egna samvetet över alla andra auktoriteter, inkluderande påven. Hans lärosatser sammanfattades i fyra punkter, vilka angavs som grunden för människans frälsning:

  1. Sola gracis — enbart nåd
  2. Sola fida — enbart tro
  3. Sola Scriptura — enbart Skriften
  4. Sola Christo — enbart Kristus

Fritt översatt skulle man kunna säga, "Jesus i stället för påven, Bibeln i stället för traditionen och nåden i stället för gärningar och sakrament".

Till en början försökte katolska kyrkan bemöta Luthers kritik. Denne var emellertid mycket skicklig i att försvara sin sak, och efter många turer bannlystes slutligen Martin Luther och uteslöts samtidigt ur kyrkan. Luther svarade med att den 10/12 1520 bränna påvens bannbulla tillsammans med ett exemplar av den kanoniska lagen (den katolska kyrkans rättsordning). Han förklarade också påven vara Antikrist, dvs den falska profet som Bibeln talar om på några ställen.

Den evangeliska läran eller protestantismen, som det nya trossystemet kom att kallas, spred sig snabbt i Europa. Något som starkt bidrog till detta, var att Luther själv översatte Bibeln till tyska, så att gemene man kunde ta del av dess innehåll. Jag skall inte trötta någon med alla detaljer om hur kungar som Gustav Wasa och andra nu såg ett gyllene tillfälle att göra sig kvitt det katolska oket och därför på rent politiska grunder ivrigt anammade Luthers lära. Sverige blev i alla fall det första land som förklarade sig vara protestantiskt, vilket skedde 1529. Så småningom uppstod avarter och missbruk också här, och hela historien med maktkamper, mänskliga doktriner etc upprepades i viss mån, om än aldrig lika uppenbart som inom katolska kyrkan.

Under kyrkomötet i Trident 1546-63 beslöt katolska kyrkan att gå till motangrepp. Man insåg att det var lönlöst att försöka stoppa reformationen genom att argumentera. Eftersom de kontroversiella delarna av den katolska läran helt saknade stöd i Bibeln, var det givetvis omöjligt att försvara sig utifrån Guds Ord. När t ex den framstående teologen Dr Johan Eck debatterade offentligt med Luther i Leipzig 1519, och därvid hela tiden stödde sig på traditionen i stället för på Bibeln, sa Luther till slut om sin motståndare, att han "flydde för Skriften likasom Djävulen för korset".

Det enda språk som återstod för kyrkan var nu maktens språk. Den relativt nybildade jesuitorden kom att spela en viktig roll under den s k motreformationen, vars syfte var att utrota protestantismen och återkatolisera Europa. Jesuitorden, som grundats 1540 av Ignatius Loyola, hade två syften:

  1. Bekämpa kätteri (= motreformationen).
  2. Hednamission.

Huvudmålet för orden var således att vidmakthålla och utbreda kyrkans makt. Enligt Loyola var alla medel tillåtna i denna kamp och en känd devis som tillskrivits jesuiterna var "ändamålet helgar medlen" (huruvida de verkligen hade detta som devis är tveksamt — vissa menar att uttrycket utgör en del av protestanternas försök att svärta ned jesuiterna). 1562 startade motreformationen på allvar. Människor torterades, deporterades och avrättades på löpande band. Under den s k Bartolomeinatten 24/8 1572 mördades 10 000 (enligt vissa källor så mycket som 30 000) protestanter i Frankrike, varav ca 3 000 bara i Paris. Hur många som fick sätta livet till efter att ha hamnat i inkvisitionens klor kan man bara gissa, men det torde röra sig om hundratusentals (se tidigare diskussion). Motreformationen kulminerade i det trettioåriga kriget. Sverige som var starkt hotat beslöt sig för att ingripa i detta krig. Bättre att förekomma än förekommas resonerade man. Kriget slutade som bekant med att Nordeuropa undgick återkatolisering, samt för Sveriges del att landet blev en protestantisk stormakt.[6]

Självklart fanns under hela denna tid av avfall levande kristna inom den katolska kyrkan. Män och kvinnor med en stark relation till Gud, vilka hade lärt känna Jesus Kristus som sin frälsare, och som hade fått sina liv förvandlade av detta. En av de mest kända var munken Girolamo Savonarola i Florens, som till och med vågade predika mot påven Alexander VI:s syndfulla liv. 1498 brändes han på bål för kätteri och villfarelse.

Det hade till och med funnits rena väckelserörelser inom kyrkan, men dessa hade antingen krossats med våld, eller på ett mycket skickligt sätt assimilerats in i kyrkans hägn. Donatisterna, som vägrade att böja sig för både kejsaren och kejsarens kyrka, var t ex 300-talets stora väckelserörelse. Ett annat exempel är dominikanerorden, som vid 1200-talets början var en predikarrörelse, men som ganska snart tvingades in i kloster. Något som verkligen visar katolska kyrkans manipulationsförmåga, är att det under inkvisitionen ofta var just dominikanermunkar som skötte om tortyren. Väckelsepredikanterna hade således på några århundraden förvandlats till torterare och bödlar!

Luther var långt ifrån den förste som hade insett kyrkans problem. Under 1300- och 1400-talen uppstod flera s k "förreformatoriska väckelserörelser". Den kanske mest betydelsefulla av dessa leddes av engelsmannen John Wycliffe som levde ungefär mellan 1324 och 1384. Han hade genom att noggrant studera Skriften kommit fram till att flera av kyrkans läror var falska, bl a helgondyrkan, vallfärder och avlatshandel. Michael Nordberg skriver om honom i sin bok Den dynamiska medeltiden:

Wycliffes envetna, ständigt upprepade tes om bibeln som enda rättesnöret för tron gick mot vad kyrkan sedan länge accepterat, nämligen att kyrkofäderna och den kyrkliga traditionen hade samma normerande kraft som den Heliga skrift, vilken dessutom måste tolkas med ensamrätt av kyrkan. ...Den jordiska kyrkan med alla dess institutioner fördömde och förkastade han helt, eftersom den inte hade något stöd i bibeln.[7]

Genom olika småskrifter spreds Wycliffes undervisning vida omkring. Han översatte också Bibeln till engelska. På grund av sina många anhängare undgick han kättarbålet. Åtminstone så länge han levde. Flera år efter sin död, dömdes han som "hårdnackad kättare", och hans kropp grävdes upp och brändes.

En annan betydelsefull förreformator var den tjeckiske predikanten Jan Hus, som började fira gudstjänster på modersmålet och kritiserade avlatshandeln och påvens ofelbarhet. Trots att han lovats fri lejd om han inställde sig vid kyrkomötet i Konstantz 1414, greps han där och dömdes till döden. När han skulle brännas lär han profetiskt ha sagt, "De rostar gåsen, men det kommer en annan fågel som kommer att sjunga". Ungefär hundra år senare kom den "fågeln" i form av Martin Luther.

Protestantismen utgjorde den första genomgripande väckelserörelsen inom kristenheten. Även katolska kyrkan påverkades starkt och vissa av de värsta avarterna, som t ex avlatshandeln, togs bort. Luther var ingalunda ensam om att se hur förfärligt tillståndet var inom kyrkan. Många av dess höga dignitärer var själva medvetna om behovet av en reformation, och de medgav att Luther i princip hade rätt i mycket. Däremot kunde de inte tolerera att en fattig munk i en avkrok långt borta från Rom skulle bli den som gjorde anspråk på att förändra den romerska kyrkan. Förändringen måste komma från påve och kardinaler och inte från "fotfolket".

Det som kännetecknar all väckelse är att man skalar bort mänskliga traditioner och doktriner, och återvänder till källan, till Skriften. Detta har alltid lett till förföljelse. Genom hela kyrkohistorien har de institutionella kyrkorna — dvs de kristna som stelnat i dogmer, mänsklig vishet, organisationsplaner och ibland till och med förfallit i avfall och öppen synd — förföljt de väckelsekristna. Detta drabbade såväl protestanterna som alla de följande väckelserörelserna. Jesus talar på flera ställen om kommande förföljelser och säger t ex i Matt 24:9 "Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull". I andra Timoteusbrevet skriver Paulus, "Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas". Den som verkligen vågar tro att Bibeln är Guds ord och att kristendomen inte bara är en trevlig terapi bland tusentals andra terapier, utan att den utgör enda vägen till Gud, och som inte kompromissar med Jesu budskap, kan alltid räkna med förföljelse, både från världen och från avfälliga kristna. Vad som kanske är mest förvånande och oerhört tragiskt, är att de som senast förföljdes ofta är de som är snabbast och hätskast när det gäller att förfölja och försöka stoppa nästa väckelserörelse.[8]

Vid slutet av 1730-talet var det så dags för den s k Metodistväckelsen. Upphovsmännen var de båda engelska predikanterna John Wesley och George Whitefield. Om Martin Luthers uppenbarelse gällde trons betydelse för frälsningen, så upptäckte metodisterna vikten av att leva ett helgat liv, dvs ett heligt liv, för att kunna ha gemenskap med Gud. Allt i enlighet med Heb 12:14 där det står, "sträva efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren". Att leva ett helgat liv innebär att låta tron få konsekvenser i det egna, personliga livet. När den kristna tron får inflytande över individers liv, leder detta alltid till stora positiva förändringar i samhället. Det finns historiker som menar att metodistväckelsen, genom sitt starka positiva inflytande, räddade England från en liknande blodig revolution som i Frankrike. De sociala förutsättningarna i de båda länderna var mycket lika.

Steg för steg återerövrade Gud således det som Djävulen stulit från församlingen. Gradvis återupptäckte de kristna, ledda av Gud, det som varit självklarheter för den urkristna församlingen, men som tappats bort av den organiserade kyrkan som mer litade till mänsklig kraft och förmåga än till den helige Ande.

Redan i början av 1500-talet hade vissa kristna börjat ifrågasätta barndopet. Dessa kallades anabaptister eller vederdöpare. Den nya rörelsen började i samband med reformationen i Tyskland och Schweiz men spred sig sedan till andra länder. Kritiken mot barndopet fortsatte under 1600-talet. En av de mest kända av kritikerna, engelsmannen John Smyth (1560-1612), brukar räknas som den egentliga baptismens grundare. Till Sverige kom rörelsen på allvar ungefär vid mitten av 1800-talet. Baptisterna menade att Skriften enbart talar om s k troendedop, dvs att man först kommer till tro och sedan döps. Barndop förekommer inte i Bibeln även om dess anhängare ofta brukar hänvisa till Apg 16, där det berättas om en fångvaktare som blir frälst. I vers 33 står det "Sedan döptes han själv med hela sin familj". Det är dock tvivelaktigt att ta en enstaka bibelvers för att bevisa något. En god princip när det gäller bibeltolkning är att alltid försöka se vad Skriften som helhet säger. I Mark 16:16 säger Jesus t ex: "Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd". Den första meningen säger att man tror och sedan döps. Den andra meningen säger att den som inte tror skall bli dömd, vilket måste betyda att den som är döpt men inte tror, blir dömd! Att Jesus vid ett tillfälle sa; "Låt barnen komma till mig", innebär knappast något stöd för barndopet. Det var inte fråga om att de skulle döpas, utan det står klart och tydligt att han lade händerna på dem och välsignade dem (Mark 10:13-16).

Egentligen står inte motsättningen mellan barndop och troendedop, utan mellan spädbarnsdop och troendedop. Det förekommer idag, även om det inte är så vanligt, att man döper 8-10-åringar i frikyrkliga kretsar. Här rör det sig alltid om troendedop, eftersom dessa barn lärt känna Jesus och av egen fri vilja och på grund av sin tro och av hela sitt hjärta vill bli döpta![9] Om det nu förekom något "barndop" i samband med att fångvaktaren döptes "med hela sin familj", kan det alltså ändå ha rört sig om troendedop.

Då kyrkoherde Berith Öhrnberg i Dagens Nyheter i januari 1996, med anledning av Svenska Kyrkans skiljande från staten, fick frågan hur man fortsättningsvis skulle agera i dopfrågan, svarade hon:

I vår lutherska kyrka döper vi ju inte på tro. Dopet är ett nådeserbjudande, en gåva. ...Dopet är inte en namngivningsceremoni, utan en gudstjänst där barnet blir kristet, upptas i Guds nåd och inlemmas i Kristi kropp, dvs kyrkan.

Oberoende av vilken inställning man har till barndop så är det svårt att förena detta uttalande med Bibelns lära. Snarare bygger det på den kyrkliga traditionen. Något som helst stöd för att man blir kristen genom att döpa sig, vilket Berith Öhrnberg faktiskt påstår, kan man inte finna i Bibeln. Däremot säger Bibeln entydigt att enda vägen till frälsning går genom tro. Det är lätt att hitta hundratals bibelställen som styrker detta. Låt oss titta på några. Ett par av dem har vi redan tidigare stött på.

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror. (Rom 1:16)
Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Rom 3:28)
Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du blir räddad. (Rom 10:9)
Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva. (Ef 2:8)

Av det sista bibelstället framgår att frälsningen kommer av Guds nåd och genom vår tro. Det är Guds nåd som möjliggör vår räddning, men vi kan bara få tillgång till nåden genom att tro på den! Man kan säga att tron är den kanal genom vilken Gud kan verka i våra liv. Inget dop ensamt, utan tro, vare sig det sker genom vattenbestänkning eller genom nedsänkning av hela kroppen, kan rädda en människa undan Guds dom.

Baptisterna fick i många länder utstå svåra förföljelser från protestantiskt håll. Den lutherska kyrkan förvandlades således snabbt från att vara förföljd till att själv förfölja. Tusentals vederdöpare runt om i Europa dränktes med mottot, "Nu blir de väl i alla fall ordentligt döpta".

I Guds plan för att återupprätta församlingen hade hittills tre nygamla sanningar uppenbarats; frälsning genom tro och inte genom gärningar, vikten av att leva ett helgat och rent liv samt att man inte blir frälst genom att någon stänker lite vatten på en, utan att man först tror och sedan döps. I början av 1900-talet var det så dags för nästa stora väckelse, pingstväckelsen.

Kännetecknet för denna väckelse var "dopet i den helige Ande". Pingstväckelsen innebar återupprättandet av den urkristna, övernaturliga kristendomen, där under, tecken och mirakler är normala företeelser. Från 1901 till 1995 har den vuxit från 0 till cirka 500-550 miljoner anhängare. Den växer snabbare än någon annan kristen riktning och snabbare än någon annan religion överhuvudtaget!

Redan John Wesley hade under 1700-talets första hälft undervisat om dopet i den helige Ande. Här och var hade människor fått möta Gud på ett nytt sätt, märkliga helandeunder hade ägt rum och många andra typer av övernaturliga manifestationer hade förekommit. Under artonhundratalets sista årtionden växte sig denna yttring av kristen tro allt starkare. En känd förkunnare under denna tid var Maria Woodworth-Etter. I boken Guds Eld över Sverige av Torbjörn Aronsson[10] kan vi läsa följande:

Maria Woodworth-Etters möten kännetecknades av en mängd mirakulösa företeelser; förutom tungotal, profetia och helbrägdagörelse förekom det att människor kom i andehänryckning. Under andehänryckningen, som kunde vara i både timmar och dagar, hade man syner och uppenbarelser av olika slag. Den kanske mest kända inträffade vid ett möte som mrs Woodworth-Etter hade på världsutställningen i St Louis 1904. Hon kom där, mitt under en predikan, i en andehänryckning som varade i tre dagar. Hon stod i samma ställning under dessa tre dagar, för att sedan fortsätta predika där hon slutade.

I Wales utbröt i oktober 1904 en väckelse som kan betraktas som den egentliga början av pingstväckelsen. I åratal hade man inom vissa församlingar bett och fastat för att få se mer av Guds kraft. Själva väckelsen, som alltså hade sin grund i långvarig bön och fasta, började med att pastorn vid ett ungdomsmöte i en församling frågade ungdomarna om de hade något att säga:

Efter en stunds allmän tystnad reste sig en ung flicka, Florrie Evens. Med knäppta händer, darrande röst och djup rörelse utropade hon under tårar: "Om ingen vill säga något, så måste jag säga, att jag älskar Herren Jesus av allt mitt hjärta". I samma stund föll Guds helige Ande över hela församlingen och alla föll i gråt.[11]

På ett halvår blev minst 100 000 människor frälsta. Hela samhället förvandlades radikalt. Domstolarna hade nästan inget att göra, det begicks ytterst få brott och krogarna stod tomma. Idrottsarenorna användes för bönemöten i stället för fotboll. De walesiska kolgruvearbetarna, som var kända för att supa och svära värre än kanske några andra, inledde varje arbetsdag med en timmes bönemöte nere i gruvan.

De etablerade kyrkornas stora svaghet har ofta varit att de försökt arbeta i det naturliga i stället för i det övernaturliga. Man anlitar reklambyråer, försöker hitta logiska argument för sin tro, tänker ut aktiviteter som skall locka människor till kyrkan etc. Walesväckelsen var ett underbart bevis för att väckelse inte kommer som ett resultat av våra egen smart uttänkta taktik. Väckelse kommer alltid genom enskilda kristna, som ber och fastar och ropar till Gud, ofta under lång tid. Väckelse bygger inte på mänsklig kraft utan på den helige Ande.

Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. (Sak 4:6)

När den helige Andes kraft är utgjuten, blir människor överbevisade i sina hjärtan om sanningen. I stället för att bli arga och hatiska när de kristna predikar om synd och skuld, börjar de gråta över sina egna brister och längtar i djupet av sitt hjärta efter ett liv i renhet och sanning. Dopet i den helige Ande har som främsta uppgift att ge de troende tillgång till denna övernaturliga kraft.

En av de mest kända skandinaviska väckelsepredikanterna i vår tid har säkert varit Frank Mangs. Han verkade i Sverige, Norge och Finland under 1930-talet och framåt, och tiotusentals människor böjde knä för Jesus vid hans möten. Det berättas, att då han hade möte en kväll i en biograf i någon liten stad i Sverige, så var Guds Ande så mäktigt utgjuten, att när mötesdeltagarna kom ut efter mötet stod dussintals ungdomar utanför på gatan och grät. De visste inte varför de hade gått dit och de visste inte heller varför de grät. De bara stod där, påverkade av den helige Ande.

Under 1800-talets senare hälft verkade i USA en väckelsepredikant vid namn Dwight L Moody. Denne var småväxt, ofta illa klädd och hade till vardags en pipig, gnällig röst. När han predikade under Andens kraft, förvandlades han emellertid och fick en kraftfull stämma. Trots att han saknade formell utbildning, fanns många lärda män och kvinnor bland hans trogna åhörare. Ibland var Andens närvaro så stark att folk rasade omkull. Uppskattningsvis ca 3,3 miljoner människor blev frälsta genom honom. I sin biografi berättar han om en mötesserie han hade i någon av sydstaterna. Till ett möte kom en icke troende advokat, som var mycket kritisk till allt vad religion hette. Han satte sig längst fram, eftersom han hade planerat att avbryta mötet och vädja till åhörarnas förnuft att de "inte skulle låta sig duperas av den här bedragaren", dvs Moody. Som alltid, vid Moodys möten, var den helige Andes närvaro påtaglig och efter ca en kvart fick man bära ut advokaten. Inte för att han avbrutit mötet och försökt hålla sitt tal som planerat, utan för att han blivit så överbevisad om synden i sitt eget liv och behovet av frälsning, att han låg och rullade på golvet och grät och skrek och ropade på Guds nåd. "Förbarma dig över mig Herre, jag arma syndare". Innan mötet var slut hade han blivit frälst.

Apropå Moody och hur Gud verkar. Sten-Åke Bredmar berättade i Världen idag 2/4 2004 om söndagsskolläraren Edward Kimbell. Denne var söndagsskollärare i Chicago på 1840-talet. Han bad att alla pojkarna i hans klass skulle bli frälsta och göra tjänst för Gud. Den förste att bli frälst var värstingen i klassen, den ovan nämnde Dwight L Moody. Denne, som levde 1837 - 1899, reste sedan över hela USA och England och hade som sagt stora väckelsekampanjer, genom vilka flera miljoner människor blev frälsta. Trots att Moody behärskade det engelska språket mycket bristfälligt, kom mängder av människor till tro när de hörde honom tala. Kurser i retorik eller djupa kunskaper i teologi är inte tillräckligt för att föra människor in i Guds rike Jag säger inte att det är fel att vara vältalig eller att kunna teologi, men detta kan aldrig ersätta Andens kraft, som man inte kan tillägna sig på annat sätt än genom att leva nära Gud och i lydnad gentemot Guds vilja (kristna som försöker bortförklara allt i evangeliet som de inte gillar, vinner aldrig människor för Gud — i stället är de oftast arga på och motarbetar de som vinner människor för Gud). Billy Graham, en av vår tids mest kända kristna profiler (han var den som predikade på minnesgudstjänsten för offren vid terrordåden den 11/9 2001, vilket möjligen säger något om hur respekterad han är i USA), och som kanske talat till fler människor vid ett och samma tillfälle än någon annan människa (han höll vid ett tillfälle, tillsammans med popidolen Cliff Richard, en TV-predikan, som via satellit kunde ses av över en miljard människor), blev frälst som en följd av Moodys arbete (inte direkt genom Moody, det var flera led emellen, men ändå...). Resultatet av Edward Kimbells enkla bön blev således att tiotals miljoner människor kom till tro på Gud.

Det verkar inte finnas några gränser för vad Gud kan göra genom en person som är uppfylld av den helige Ande. Man räknar med att miljontals människor tog emot Jesus genom den amerikanske helandeevangelisten Oral Roberts, som verkade på 1950- och 1960-talet. Hundratusentals blev helade från olika sjukdomar. Oral Roberts hade jättelika tältmöten med tiotusentals åhörare och det hände ibland att Guds Ande var så starkt närvarande att i stort sett alla icke-troende i lokalen valde att böja knä för Jesus.

Under väckelsen i Skottland på 1950-talet blev tre av fyra frälsta innan de ens kom i närheten av ett väckelsemöte eller hörde någon väckelsepredikan. Guds kraft vidrörde människor i hemmen, på arbetet, på krogen, ja överallt. När den amerikanske väckelsepredikanten Charles Finney (verksam under 1800-talet) kom till en stad, så började han alltid med att fasta och be under en period, innan han började predika. Människor i staden började då känna syndanöd. Det hände att människor satt på krogen och plötsligt började gråta och kände att de måste lämna sina liv till Gud. Sann väckelse förändrar både individer och hela samhället. I Nagaland i nordöstra Indien, är nästan 100 % av befolkningen kristna. Nästan ingen dricker alkohol. I staden Almalonga i Guatemala är 90 % troende. Där finns varken krog eller fängelse, eftersom ingen dricker sprit och ingen begår några brott. Stadens tre fängelser är stängda sedan lång tid tillbaka.

För att återvända till pingstväckelsen så kom det verkliga genombrottet för denna 1906 i Los Angeles, genom en färgad pastor vid namn William Seymour. Denne var småväxt, halt och nästan blind, och då han gick på Parhams bibelskola i Houston, Texas, fick han sitta utanför dörren till lektionssalen och lyssna genom dörrspringan, eftersom han var svart (enligt delstaten Texas lag vid den här tiden fick inte samundervisning av svarta och vita äga rum). Vi fortsätter att läsa i Guds Eld över Sverige.

Seymour hade själv inte upplevt dopet i den helige Ande under sin tid vid Parhams bibelskola i Houston, men predikade ändå om det ämnet vid sitt första möte i Los Angeles. Hans text var Apg 2:4 och han förkunnade att tecknet på dopet i den helige Ande var tungotal. Det fick inte oväntat som följd att han bannlystes från församlingen. En familj tog emellertid emot förkunnelsen och anordnade möten med Seymour i sitt hem. Den 9 april 1906 föll så den helige Ande över de församlade och den förste som tog emot var en liten svart pojke på åtta år. Strax därefter upplevde många av medlemmarna i församlingen dopet i den Helige ande. På grund av tillströmningen av folk flyttade man mötena till en förfallen gammal metodistkyrka på 312 Azusa Street. Kyrkan hade en längre tid tjänstgjort som lagerlokal. På golvet strödde man ut sågspån och lade ut plankor på gamla tunnor för folk att sitta på. Som talarstol användes två tomma packlådor. Den enkla lokalen hindrade inte Gud från att uppenbara sin härlighet. Under de följande tre åren kom den helige Andes kraft att vila över lokalen på ett oerhört starkt sätt. Under dessa år hölls ständigt möte i den lilla lokalen på Azusa Street. Dygnet runt fanns det människor i lokalen som bad och ropade till Gud. En svensk vid namn Andrew Jansson, vilken senare skulle föra pingstelden till Sverige, befann sig i Los Angeles vid denna tid och berättar att Anden i början av väckelsen föll tre kvällar i rad så mäktigt att husen skakades och jorden skalv.

Det är så typiskt att Gud använder just en sådan person som Seymour för väckelsen. En helt obemärkt person, utan någon imponerande utbildning och vars utseende inte var mycket att skryta med. Detta för att verkligen "utrannsaka människornas hjärtan" och se vad deras läppars bekännelse är värd. Gud ser på människor på ett annat sätt än vad vi själva gör. "En människa ser på det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat" (1 Sam 16:7).

Ett ögonvittne vid namn Eric Hollingworth berättar i Svenska Tribunen den 25/3 1908 om väckelsen på Azusa Street:

Gud verkade inte bara i lokalen utan enskilda personer i hemmen blev döpta i den helige Ande under det att de arbetade i hemmet eller på gatan... Inget anseende till person, fattig och rik, svart och vit, alla älskade varandra, alla sökte Jesu ära. Pastorn där, enögd, låghalt och svart, såg jag mer än en gång i famnen på lärda och aktade män. Skrymtare fanns också där men de blev snart avslöjade. Aldrig tog de upp någon kollekt. De trodde helt barnsligt att Herren skulle draga försorg om alla utgifter och han gjorde det.

Att bli döpt i den helige Ande innebär att få tillgång till Andens gåvor, vilka omnämns i bl a 1 Kor 12. Sammanlagt räknar Paulus upp nio gåvor i detta kapitel. Dessa är bl a tungotal, uttydning av tungotal, gåvan att profetera samt förmågan att be för sjuka så att dessa blir friska, dvs helandets gåva. Alla dessa gåvor var verksamma i den urkristna församlingen men hade tappats bort på vägen. Den som konsekvent lever i synd eller otro bedrövar enligt Skriften den helige Ande och förlorar därmed tillgången till Andens gåvor. Om man betänker den organiserade kyrkans förfall, var det inte konstigt att gåvorna för länge sedan försvunnit. Nu hade alltså Gud åter gett dessa tillbaka till den levande församlingen.

Det kan kanske vara på sin plats att här helt kort nämna något om tungotalet , eftersom detta är så omtalat och förlöjligat men samtidigt så lite känt av icke troende. Att helande är någonting som är användbart och positivt och att det kan vara praktiskt att profetiskt kunna förutsäga vad som skall ske, är inte svårt att förstå. Men vad kan det vara för vits med att tala i tungor och vad innebär det? Rent konkret betyder tungotal att man ber med ord som i allmänhet inte är ord på något känt språk. Olika troendes tungotal kan därför skilja sig åt. Att tungotalet är viktigt framgår av att hela kapitel 14 i Första Korintierbrevet huvudsakligen handlar om detta. Mycket enkelt uttryckt finns det tre olika typer av tungotal i Bibeln:

1. Man talar inte till människor utan till Gud för att bygga upp sig själv eller för att be för saker som Guds Ande vill att man skall be för. Saker som man själv med sitt förstånd inte förstår att man skall be för. Gud har ju, vilket diskuteras i andra artiklar på denna hemsida, gett människan auktoriteten över jorden och kan därför bara göra det som vi tillåter honom att göra. Genom denna typ av tungotal får Gud möjlighet att fritt agera på jorden.
2. Någon talar ett budskap till församlingen eller till en enskild person. Denna typ av tungotal kan inte förstås direkt och skall alltid åtföljas av tolkning, där antingen den som talat eller någon annan, på ett begripligt språk, tolkar det som sagts. Profetior kan t ex komma i denna form.
3. Man talar på ett riktigt språk som man själv inte behärskar. Det man säger utgör ett meddelande till någon eller några åhörare som kan detta språk. En muslimsk kvinna i Göteborg blev t ex för några år sedan frälst efter att ha sett ett kristet TV-program. Då en rysk kvinna som medverkade i programmet bad i tungor, hörde den muslimska kvinnan plötsligt hur den ryska kvinnan framförde ett personligt budskap till henne på perfekt arabiska.

Tungotal av den första typen beskrivs i Romarbrevets åttonde kapitel:

På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar. (Rom 8:26-27)

Första Korintierbrevets 14:e kapitel behandlar den andra typen av tungotal ingående. I Apostlagärningarnas andra kapitel möter vi slutligen den tredje typen. Där beskrivs hur apostlarna på pingstdagen var församlade, när det plötsligt hördes ett dån som av en stormvind. Tungor av eld fördelade sig över var och en och de fylldes av helig Ande "och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem" (v 4). I Jerusalem hade under pingsthelgen, som var en viktig judisk helg till åminnelse av lagens utgivande, samlats judar från hela världen och de strömmade nu till då de hörde det mäktiga ljudet.

När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? (Apg 2:6-8)

Många människor upplever tungotal som något udda, konstigt och sekteristiskt. I den urkristna församlingen var det emellertid något helt normalt. Petrus och de andra lärjungarna talade i tungor. Jesu moder Maria talade med alla sannolikhet i tungor. Paulus talade i tungor och säger om sig själv, "Gud vare tack, jag talar mer i tungor än någon av er..." (1 Kor 14:18). Tungotal är därför en fullkomligt normal yttring av biblisk kristendom.

Syftet med att bli döpt i den helige Ande är inget självändamål, som enbart syftar till att människor skall tala i tungor, utan avsikten är att den troende genom Andens dop skall utrustas med övernaturlig kraft för att kunna överbevisa människor om evangeliets sanning.

I början av 1993 höll evangelisten Reza Fakour Safa väckelsemöten i den forna Sovjetrepubliken Kirgizistans huvudstad Bysjkek. När Reza, som själv är före detta muslim, berättade om sin omvändelse till kristendomen blev det nästan upplopp. Uppretade muslimer rusade fram och försökte avbryta honom. Under mötet hade flera människor blivit helade från svåra sjukdomar. När muslimerna på olika sätt försökte hindra människor från att blir frälsta, ropade folk därför till dem, "Vi har gått i er moské i flera år, men vi har aldrig sett Allah göra några under. Jesus lever verkligen, det har vi själva sett".

De under som mötesdeltagarna sett, hade övertygat dem om att Jesus fortfarande lever och att han även idag botar sjukdomar och befriar människor.

Låt mig, för att avsluta diskussionen om tungotal, citera vad en pastor i ett samfund, där man var motståndare till tungotalet, skrev i ett öppet brev till sin organisation efter det att han själv helt oväntat börjat tala i tungor:

En kväll när jag som vanligt var i bön (utan att någon i min närhet talade något "hokuspokus" i mitt öra eller försökte tvinga fram ett psykologiskt tillstånd) kände jag att Guds kraft kom över mig på ett nytt sätt. Jag minns tydligt att jag bad speciellt över den vilsegångna världens behov och min egen oförmåga att möta dessa behov, när den helige Andes smörjelse kom över mig.
En sådan kärlek och glädje började flöda i min själ att jag kände att jag inte kunde ta emot mer. Jag älskade Jesus och hela världen på ett sätt som jag aldrig förut hade älskat. Under en halvtimme, eller kanske var det mer, tycktes det som om jag inte kunde tala ett enda ord på mitt modersmål men från mitt allra innersta började jag ära Gud i tungor. Kanske det skedde för att mitt naturliga sinne inte kunde uttrycka min kärlek till Kristus. Och den helige Ande satte mig i stånd att göra det på ett sätt som inte begränsades av mitt förstånd. Endast Gud känner dess fulla syfte.[12]

I och med pingstväckelsen hade församlingen nu återupprättats på följande fyra grundläggande plan:

  1. Läran (rättfärdiggörelse genom tro) — Martin Luther.

  2. Livet (helgelse, dvs att leva ett rent och heligt liv) — John Wesley och metodismen.

  3. Dopet (troendedop i stället för barndop) — baptiströrelsen.

  4. Kraften (församlingen blir åter den övernaturliga församlingen) — pingstväckelsen.

Under 1960-talet kom så den karismatiska väckelsen, då Gud bl a visade på betydelsen av lovsång och tillbedjan, och under 1970-talet växte sedan trosväckelsen fram. Den senare kom på allvar till Sverige 1983 då Ulf Ekman startade Livets Ords Bibelskola samt församlingen Livets Ord i Uppsala. Både den karismatiska väckelsen och trosväckelsen kan man betrakta som fortsättningar av den ursprungliga pingstväckelsen. Trosväckelsen innebar och innebär, precis som namnet antyder, ett återupprättande av trons betydelse. Precis som de tidigare väckelserna innebär den egentligen inget nytt. "Det nya budskapet är att det gamla räcker" som Ulf Ekman brukar säga. Det som väckt så mycken debatt och även hån är att man ibland talar om "den troendes auktoritet", dvs att den troende genom kraften i Jesu namn har auktoritet över sjukdomar, demoner och andra omständigheter. Detta var självklarheter för den urkristna församlingen men hade som så mycket annat tappats bort under färden. Egentligen räcker det med några korta ord från Jesus för att rättfärdiga trosbudskapet.

Sannerligen, sannerligen säger jag er, Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar, som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern, och vadhelst ni ber om i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må bli förhärligad i Sonen. (Joh 14:12-13)
Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att det är er givet och det skall ske er så. (Mark 11:24)

Antingen är detta sant eller också är det falskt. Är det sant, så håller det att pröva! Och varför skulle det inte vara sant? Jesus har ju själv sagt att det är så! Bibeln säger således att oavsett vad omständigheterna säger och oberoende av hur svart allt ser ut, så är jag vad Gud säger att jag är, har jag vad Gud säger att jag har och kan göra allt vad Gud säger att jag kan göra! Denna inställning, som förlöjligats och förhånats både av icke-kristna och kristna, är precis vad Bibeln hävdar och precis vad sanna gudsmän och gudskvinnor inom alla samfund och i alla tider vetat och tillämpat!

Förföljelsen mot och skriverierna om Livets Ord och trosväckelsen idag är för övrigt nästan identiska med den förföljelse som för nästan hundra år sedan riktades mot den då framväxande pingstväckelsen. I DN kunde man t ex den 4/1 1907, apropå vad som just då pågick i Kristiania (dåvarande Oslo), läsa:

...hållits möten som trotsar varje beskrivning. Genom lågande predikningar, bön, sång och allehanda religiösa experiment har han (T B Barratt) försatt sina åhörare i formligt vanvett, de har skrikit och uppfört sig som galningar. Flera har störtat omkull på golvet i svåra krampanfall och sedan måst ligga till sängs, sjuka av upphetsningen och rädslan. Värst var det på nyårsafton, då församlingen tjöt så att det hördes långt ut på gatan.

Pingstväckelsen spred sig ganska snart till Sverige och den 30/3 1907 hade DN:s löpsedel följande rubriker:

VÅLDSAMMA EXCESSER I GÅR VID PASTOR BARRATTS MÖTE.
Bedjande bringar en kvinna till vansinnets gräns.
Orgier av religiös extas.

Känns ordvändningarna igen? Samma hån och kritik mötte också den tidiga Frälsningsarmén då den på sin tid gjorde sitt intåg i Sverige. Det förekom till och med att folk tog sig in på deras möten och klådde upp mötesdeltagarna. Varför, kan man undra.

På 1910-talet och ett tiotal år framåt drabbades den i Sverige nybildade pingströrelsen under Lewi Pethrus ledning av ungefär samma tidningsskriverier som Livets Ord idag. Tidningarna skrev om hur människor begick självmord, blev mentalsjuka, hjärntvättade och lurade på pengar. I skandaltidningen Fäderneslandet skrev t ex signaturen "Good Morning" en dikt om Lewi Pethrus som slutade:

Men "pastor" Lewi själv, han samlar skatter, han
och "fåren" klipper han så mycket som han kan
och "fåren" låta sig nog klippa gärna.
Ack, hur lätt i Jesu namn man folk bedrar,
om man en hal och listig tunga endast har
och bara lumpna tankar i sin hjärna![13]

Förvisso fyndigt skrivet, men ack så fel. Utgår man från bibelprincipen att "för den rene är allt rent, medan för den orene så är allt orent", blir slutsatsen att ovanstående dikt med all sannolikhet säger mer om lumpenheten hos dess författare än vad den säger något om Lewi Pethrus.

När Lewi Pethrus dog 1974 var totala kvarlåtenskapen tämligen anspråkslös. Att alla massmediala påståenden om hur han skodde sig ekonomiskt på de "dumma fårens" bekostnad var felaktiga, visas också klart av att han fick en form av statsbegravning. När en pingstpastor vid sin död blir ihågkommen på ett sådant sätt av en regering, som knappast kan kallas för kristen, kan man vara ganska säker på att han måste gjort oerhört mycket gott för landet. Så mycket gott att t o m en ateistisk regering förstod att uppskatta det.

Man har gjort flera undersökningar för att undersöka sanningshalten i de massmediala skandalartiklarna om pingströrelsen på 1920-talet och därvid kommit fram till att i stort sett allt varit lögn och förtal. När det gäller dagens trosväckelse har vi ännu inte tillgång till historiens facit, men vissa undersökningar av massmedias kampanjer mot denna väckelse har redan gjorts. I tidningen Makt och Media kunde man t ex i nr 2 1994 läsa en artikel av Claes Wallenius, psykolog och forskare på FOA[14]. Han är expert på psykologisk krigföring och granskade i artikeln massmedias behandling av Livets Ord. Han konstaterar där bl a att massmediakampanjerna mot Livets Ord är ett typexempel på psykologisk krigföring och skriver:

Vi har behov av fiender. Jag vill mena att Livets Ord fallit offer för en tendens att polarisera i ont och gott. Allt de gör beskrivs bottna i onda, skumma eller illvilliga motiv. Samhällsdebatten tycks behöva Livets Ord på samma sätt som en saga behöver en häxa. Livets Ord har blivit fredlösa i samhällsdebatten. De har blivit en emotionell avfallshink där det både i massmedier, i vetenskapliga sammanhang och hos gemene man tycks vara fritt fram att påstå vad som helst bara det är negativt.
Bilden ovan är hämtad från "den gamla goda tiden" på 1980-talet och början av 1990-talet, när förföljelsen av Livets Ord var som värst. Inne i tidningen kunde man läsa rubriken "Frikyrka uppmanar till blodsrit". I själva artikeln påstods att ungdomar från Södermalmskyrkan i Stockholm hade uppmanat ungdomar på en fritidsgård i Mora att skära sig i handlederna så att de skulle få se Guds kraft. Artikeln anmäldes till pressombudsmannen (PO), vilket ledde till att Pressens Opinionsnämnd fällde Dagens Nyheter för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Man skriver i sitt uttalande att "Påståendet [dvs DN:s artikel] var ägnat att skada både Södermalmskyrkan och medlemmarna i dess ungdomsgrupp". DN dömdes också att betala böter till PO.

För att nu avslutningsvis återvända till där vi började, så visar vårt lilla studium av kristendomens historia, att vare sig inkvisition, religionskrig eller korståg är en konsekvens av sann, biblisk kristendom. Vissa människor verkar nästan tro att det var Jesus som, förutom dop och nattvard, också instiftade korståg och inkvisition. Dessa företeelser har emellertid, som vi sett ovan, ingenting med Jesu budskap att göra. Istället är de en följd av Djävulens skickliga pervertering av den sanna läran.

Det faktum att det finns olika kristna samfund tas ofta som någonting som minskar kristendomens trovärdighet. Ovanstående historiska genomgång visar dock att detta är en felaktig slutsats och att de olika samfunden i stället är en följd av den fallna människans svagheter och begränsningar. Gud kan endast verka genom människor som är fyllda av den helige Ande och som lyder Andens tilltal mer än människors regler och doktriner. Så fort ett samfund eller en kyrka stelnat i dogmatik, och teologiska kunskaper blivit viktigare än att vara uppfylld av Guds Ande, kort sagt då elden falnat och endast askan finns kvar, då drar den helige Ande vidare till andra sammanhang. Och de gamla samfunden har, utan att de märkt det själva, tyvärr många gånger reducerats till ett slags "trosmuséum", där man vid högtidliga tillfällen stolt förevisar askan efter den eld som en gång brann, och av pastorn eller prästen har det blivit en museiintendent, som skriver långa avhandlingar och håller lärda föreläsningar om "den stora eldsvådan" för 50 eller 500 år sedan (Du kan läsa här om den nya typ av församlingar som håller på och växer fram i vår tid).

Frälsta judar, som av förståeliga skäl inte vill kalla sig för kristna, med tanke på allt ont som i kristendomens namn gjorts mot det judiska folket, föredrar att kalla sig messianska eller jesustroende judar. Vad man kallar sig har givetvis ingen betydelse. Vissa kristna verkar tyvärr mer vilja framhålla att de är lutheraner, baptister, metodister, pingstvänner etc än att de är kristna. Andra betonar vikten av att vara kristen, dvs att tro på den kristna läran och vara medlem i en kristen församling, men nämner knappast betydelsen av att ha en levande relation med Jesus. I samma anda har en del missionärer varit mer upptagna av att göra människor till samfundskristna, än att göra dem till jesustroende. "En äkta kristen går omkring i kostym och slips, dvs är klädd som vi, och sjunger samma sånger som vi, etc." Man har alltså framställt kristendomen som en västerländsk kulturyttring. Detta är naturligtvis rent nonsens. Kristen tro har ju sina rötter i Mellanöstern och man kan givetvis tro på Jesus, oberoende av hur man går klädd, vad man äter för mat eller vilka typer av sånger man sjunger. En indier eller arab behöver således inte först konvertera till den europeiska livsstilen innan han kan bli kristen.

I tidningen Magasinet, nr 6/96, fanns en artikel som handlade om Doug Coe, skriven av Gunnar Olsson, ledare för den kristna organisationen ICCC. Coe är en slags "grå eminens" i Washington, tämligen okänd men oerhört inflytelserik. Han är varmt troende och brukar bl a ordna bönefrukostar i Vita Huset. Vid ett tillfälle när Olsson samtalade med Coe, berättade denne om olika människor som funnit vägen till Jesus genom hans arbete. Som exempel tog han en muslimsk domare från Bangladesh.

Det var ingen som helst tvekan om att han [dvs domaren] hade upplevt ett fullkomligt livsförvandlande möte med Jesus. Han var fortfarande muslim, sa han. Kanske hade han ännu inte upptäckt att han genom mötet med Jesus hade blivit kristen?

Artikeln fortsätter:

Finns det något i detta som vi behöver förstå? Ligger det möjligen en strategi i detta att inte försöka utbreda "kristendomen", men bara upphöja Jesus. I så fall måste vi tänka om i flera avseenden vad gäller traditionell mission.
...Det fenomenala i Dougs berättelse var att han gång på gång påpekade att han aldrig i sina kontakter har stött på något egentligt motstånd. Hemligheten, sa han, låg i att inte propagera för kristendomen, utan att samlas omkring Jesus. Han citerade flera gånger Jesu ord: "När jag har blivit upphöjd skall jag dra alla människor till mig". ...Doug sammanfattade sin inställning genom att utropa: "Herre fräls oss från kristendomen. Men låt oss lära känna Jesus och hans uppståndelsekraft".

Det som kännetecknar all levande kristendom, är att man talar väldigt mycket om Jesus och ganska lite om sitt eget samfund, och att man mer betonar relationen med Honom än kristendomen som sådan. När man i högre grad framhåller sitt medlemskap i en viss kyrka eller sin kunskap i teologi, än man betonar vikten av att ha blivit född på nytt, ja då är det fara å färde. När pastorer, evangelister, missionärer och äldste inom ett samfund tillsätts nästan enbart utifrån akademiska eller sociala meriter, utan att man tar hänsyn till deras andliga nivå, ja då befinner sig detta samfund utan tvekan i en andlig utförsbacke.

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."
Tillbaka till avsnittet "Kristendomen är ju död. Varför bry sig?"
Tillbaka till avsnittet "Om händelserna i Knutby"

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Om det nu finns en Gud, varför skulle det just vara Bibelns Gud?


[1] Siffran är naturligtvis mycket osäker. Ingen vet egentligen hur många kristna det fanns vid den här tiden. På 320-talet, dvs under kejsar Konstantins tid, uppskattas de kristna ha utgjort ca en tiondel av Romarrikets hela befolkning. Eftersom tillförlitliga befolkningssiffror saknas, är det svårt att översätta detta till antal, men det måste rimligtvis ha rört sig om åtskilliga miljoner.
[2] Termen "gnosticism" kommer från grekiskans "gnosis", som betyder "kunskap". Grunden för denna lära är att det finns en motsättning mellan det fysiska och det andliga. Den fysiska världen är enligt gnostikerna ond och är totalt separerad från och i strid med den andliga världen. Den högste Guden dväljs i oåtkomlig härlighet i den andliga dimensionen och har ingenting att göra med det materiella, som till sin natur är ont. Det fysiska har inte skapats av den högste Guden utan av en lägre gudom, den s k Demiurgen, som med hjälp av sina archoner håller mänskligheten fången i den materiella existensen. Endast den som har den gudomliga gnistan (pneuma) inom sig kan någonsin hoppas att bli fri från det materiellas förbannelse och efter döden nå den andliga världen. Allt detta strider klart mot Bibelns förkunnelse, enligt vilken Gud vid skapelsen såg på sitt verk och fann att det var gott. Det materiella är således inte något ont i sig. Däremot har skapelsen perverterats genom synden, vilken är en helt annan sak.
Genom sitt förakt för det materiella tar gnosticismen avstånd från kristendomens engagemang för de svaga och värnlösa. Jesu offer på korset blir här betydelselöst, eftersom man menar att människan är sin egen frälsare. Gnosticismen, som är en blandning av judiskt, österländskt och kristet tänkande, var som mest inflytelserik mellan 200 till 400 e Kr, då den allvarligt hotade den kristna tron. I våra dagar har gnosticismen åter dykt upp i form av new age, där ungefär samma tankar återfinns. Se fotnot i avsnittet "Varför just kristendomen?".
[3] Katolska kyrkan gjorde vid den här tiden gällande att man genom s k avlatsbrev kunde köpa sig fri från sin syndaskuld inför Gud, någonting som naturligtvis helt strider mot Guds Ord. Avlatshandelns uppenbara missbruk var en av de faktorer som utlöste reformationen.
[4] Ända till helt nyligen har katolska kyrkan hävdat ersättningsteologin. Inte förrän 1995 erkände man staten Israels existens. Men inte bara katoliker utan även många andra "kristna" har gjort sig skyldiga till mycken grymhet mot det judiska folket. I rättvisans namn skall också erkännas att judeförföljelserna i Nazityskland faktiskt stötte på betydligt större motstånd från katolskt håll än från protestantiskt håll. Den tyska protestantiska kyrkan var vid den här tiden genomsyrad av antisemitism från topp till tå. Riksbiskop Müller omnämnde t ex Hitler och nazisterna som "gåvor från Gud". En luthersk präst gick så långt att han förklarade att "Kristus har kommit till oss genom Adolf Hitler... Vi vet idag att frälsaren har kommit..." Hitler själv hade däremot inte höga tankar om kyrkan och menade att kristendomen snart skulle kollapsa av sin egen ynkliga feghet. "Prästerna skall få gräva sina egna gravar. De kommer att förråda sin Gud till oss. De kommer att förråda vad som helst för sina futtiga jobb och inkomster!" Hitlers cyniska kommentar var antagligen berättigad. Vad han inte insåg, var att den ynkliga kristendom han talade om, inte var någon kristendom alls, utan att det återigen var den babylonska skökan som stack upp sitt fula tryne. En ulv i fårakläder med andra ord (Citaten hämtade ur De vågade allt av Mary Craig, Libris, 1989). Det är inte svårt att av ovanstående förstå judarnas mycket stora tveksamhet till allt vad kristen tro innebär. Nazistledaren Julius Streicher, som dömdes till döden vid Nürnbergrättegången, anförde för övrigt till sitt försvar, att nazisterna bara gjort det som Augustinus, Katolska Kyrkan och Martin Luther uppmanat de kristna att göra när det gällde judarna. Det sorgliga är att han tyvärr hade rätt!
[5] Listan på tveksamma läror, och läror som saknar klar biblisk grund, inom den katolska kyrkan kan göras nästan hur lång som helst. Här följer ett axplock: Den äldsta obibliska läran är bönerna till de döda samt korstecknet. Tillbedjan av Maria, Jesu moder, och bruket av titeln "Guds Moder" började år 381 och blev erkänd dogm vid kyrkomötet i Efesus 431. Prästkläder och skrudar togs i bruk på 500-talet. Läran om skärselden antogs 593 av påven Gregorius den store. Bönerna till Maria började år 600. Tillbedjan av kors, bilder och reliker auktoriserades 787. Helgonförklaring av döda personer infördes av Johannes XV år 995. Celibat för präster blev lag år 1079 (Celibatet har kanske varit den största förbannelse som drabbat kyrkan. Paulus säger att endast den som av Gud är kallad att leva ensam klarar av detta. När en normal ung man eller kvinna i egen kraft försöker leva i celibat, slutar det oftast med att man ersätter det naturliga sexuella umgänget med allehanda perversioner. Skandalerna inom katolska kyrkan i detta avseende är legio. Det blir allt vanligare, nu när kyrkan mer och mer förlorar sitt grepp om samhället, att katolska präster och biskopar anklagas för att ha utnyttjat korgossar sexuellt. Jag har själv träffat flera män som berättat hur de i sin ungdom blivit utsatta för detta.). Transsubstansiationsläran, dvs läran att brödet och vinet under mässan förvandlas till Kristi fysiska kropp respektive blod, antogs av påven Innocentius III år 1215. Tillbedjan av nattvardsbrödet hittades på av påven Honoratius år 1220. Bibeln förbjöds att läsas av lekmän vid kyrkomötet i Toledo 1229. Påvens ofelbarhet proklamerades som dogm 1870 av Pius IX.
[6] Det ligger en svart ironi i att katolska kyrkan förmodligen har mördat mångdubbelt fler sanna kristna än alla de romerska kejsarna tillsammans.
[7] Tiden, 1984, sid 314.
[8] Det tragiska i detta är att de förföljande, institutionella samfunden nästan alltid, förr eller senare, tar till sig väckelsens budskap och därmed indirekt erkänner att de hade fel. Efter reformationen ändrades mycket av det som varit obibliskt i katolska kyrkan, t ex avlatshandeln. Ändå fortsatte man att motarbeta protestantismen, fast man således medgav att Luther i mångt och mycket haft rätt. Ungefär samma sak upprepades när baptistsamfundet 1913 uteslöt den nya pingstväckelsen, som i Sverige började bland baptisterna själva. Orsaken till uteslutningen var en så trivial sak som huruvida nattvarden skulle vara öppen även för icke medlemmar, vilket pingstfolket menade. Ungefär ett år efter att man uteslutit de som höll fast vid den s k "öppna nattvardsgången", ändrade sig emellertid baptisterna och antog själva denna typ av nattvardssyn.
[9] Någon kanske vill invända att dessa barn påverkats av sina föräldrars tro. Ja det är sant. Alla är vi påverkade av någon eller något. Men oavsett yttre påverkan, så väljer de ändå att säga ja till Jesus. Om det nu anses vara hjärntvätt att bli påverkad till kristen tro, är det då inte hjärntvätt att bli påverkad till ateism? Och vilket är egentligen värst. Om Gud inte finns, då spelar det ingen roll om man är kristen. Det är definitivt inte skadligt och förmodligen kommer den tro man har att vara ett stöd i livet. Men om Gud finns och man blir påverkad till ateism, ja då har man allt att förlora.
[10] Förlaget Trons Värld Ordbild, 1990.
[11] Pingstväckelsen, av Arthur Sundstedt, Normans förlag 1969.
[12] Ur Syftet med Pingsten av T L Osborn, Livets Ords Förlag 1987.
[13] Lewi Pethrus, Ett Sagolikt Liv, Livets Ords Förlag, 1995, sid 122.
[14] Försvarets Forskningsanstalt, numera omdöpt till FOI.

© Krister Renard