"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2013 05 03 13:21

Utdrag ur artikeln
"Om kärlekens omdefiniering i ett kallnande samhälle" i Ars Medicina nr 3-4 1999, författad av Magnus Malm.

För några år sedan ordnade Göteborgs museer ett bildspel i Nordstan, för att locka nya besökare. Mitt i detta tröstlösa köptempel kunde man bakom ljustäta förhängen beskåda allehanda skatter ur stans museer. Bland rubrikerna som skulle visa att museerna inte lagrar damm utan speglar människans liv och drömmar fanns även "Kärlek".

Och vad visades under denna rubrik? Gissa tre gånger. Naturligtvis diverse mer eller mindre erotiska scener, från europeiskt måleri till ostasiatisk skulptur. Var det någon som reagerade på detta? Inte att det visades intima scener, utan att kärlek självklart är lika med sex? Föll det någon in att kärlek även skulle kunna vara ett gammal mans skrynkliga hand vid ett barns kind, en mammas böjda rygg över blöjbytet, familjen som tåligt vakar vid dödsbädden? Att inte bara veckopressen utan även finkulturen aningslöst sväljer kärlekens sexualfixering som en självklarhet, är bara toppen på ett isberg som tycks föra oss alla in i en kollektiv nedfrysning.

Under 60-talet talades det mycket om "kärlekens frigörelse". Nu skulle kärnfamiljen krossas som stängt inne kärleken, nu skulle det förkvävande normsystemet rivas som hindrat oss från att älska fritt. När vi nu 30 år senare har lyckats ta upp antalet enpersonershushåll till 40 procent av alla hushåll i det här landet, kanske man kan säga att denna kärlekens frigörelse har varit mycket framgångsrik. Alltså borde Sverige vara ett oerhört varmt och kärleksfullt samhälle, där kärleken rör sig fritt och utan hämningar. Hur kommer det sig då att så många upplever att det har blivit så djävulskt kallt här, och så förtvivlat långt mellan människors hjärtan.

"Björn Borg visar upp sin nya kärlek" är bara kändisvärldens glittrande spegelbild av en gigantisk omdefiniering av kärlek. Från att ha utgjort själva fundamentet för trofasthet, har kärleken blivit den allmänt accepterade legitimeringen av trolöshet. Från att ha varit den kraft som kunde få en människa att stanna kvar i en svår situation, uppfattas kärleken idag som en signal till uppbrott. Från att ha tvinnat bärande rep av vilja genom vardagens känslovågor river den sönder våra sköra relationer med känslornas tvära kast.

Jag var en gång med på en samling för ungdomsledare, där en socialarbetare med mångårig erfarenhet av tonåringar berättade. Hon frågade oss bland annat vad vi trodde var det värsta en tonåring kan råka ut för. Hennes eget svar var detta: "en förälskad förälder". Det betyder naturligtvis inte en nytändning mellan tonåringens föräldrar, utan just den "kärlek" som river sönder familjen och lämnar tonåringen med en högst begriplig fråga: vad är egentligen kärlek om den måste krossa hela min värld?

Steget är inte så långt till en scen från en av Paris förorter. Jag har en god vän som arbetar i en församling där, bland annat med att undervisa barn. När hon försöker förklara för barnen att Jesus älskar dem, händer det att flickor ryser och slår ifrån sig med händerna och svarar "nej, han får inte röra mig!". Kärlek?

Nu kunde man kanske vänta sig att den kristna kyrkan skulle företräda en mer märgfull syn på kärleken, eftersom detta ord förekommer så flitigt i den kristna förkunnelsen. Det finns dock illavarslande tecken till att sekulariseringen blöder igenom de ytliga ordplåstren i kyrkan. Om inte kärlekens sexualisering slagit igenom i kyrkan, så är åtminstone dess sentimentalisering på bred frammarsch även där. Man kan urskilja två drag i den processen. Dels att skilja kärleken från sanningen, från frågan om sant eller falskt. Resultatet blir lögn i kärlekens namn. Dels att skilja kärleken från rättfärdigheten, från frågan om rätt eller fel. Resultatet blir orättfärdighet i kärlekens namn....

... Kärleken börjar inte med hur det borde vara, den börjar med hur det faktiskt är. När kärleken är blind för sanningen dör den.

Sak samma med den falska tröstens förkunnelse och själavård, som i kärlekens namn alltid talar bekräftelse och uppmuntran till människor utan att någonsin sätta gränser för orättfärdigheten, avslöja våra lögner och försvar, kalla till omvändelse och efterföljelse. Det är som i barnuppfostran: att alltid tolka kärlek som att ge efter för barnets önskningar och aldrig ställa några krav, skapar inte trygga barn utan osäkra och konturlösa, och visar sig till slut vara ett kärlekslöst svek mot dem.

... Kristendomen är inte kärlek som princip, den är kärleken förkroppsligad. Lösryckt från Jesus själv blir den ett förtryckande normsystem, ett utopiskt ideal, ett religiöst överjag att släpa på bland alla andra bördor och krav i livet. Endast i honom själv flyter den heta källa i dagen som kan tina upp våra liv, och förena oss med hans liv i världen.

Tillbaka till avsnittet "Gud, kärlekens källa"
Tillbaka till avsnittet om homoadoptioner och homosexualitet
Tillbaka till avsnittet om förlåtelse

© Krister Renard