"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2009 10 31 17:20

Vägen

Antag att du promenerar tillsammans med en god vän längs en kaj. Plötsligt kastar sig denne med dödsförakt ned i vattnet, fem meter nedanför kajkanten, och ropar upp till dig, som står där gapande av förvåning, "Det här gör jag för din skull, eftersom jag älskar dig". Du skulle antagligen se ut som ett frågetecken och inte förstå nånting. Din väns handlande skulle te sig både oförnuftigt och meningslöst. Möjligen skulle du kanske tro att vännen där nere i vattnet var förälskad i dig och på grund av olycklig kärlek försökte begå självmord. Låt oss nu säga att du vet att så inte är fallet. Den enda förklaring som då återstår är att din vän gripits av någon slags sinnesförvirring och din uppgift vore då att först få upp honom ur vattnet och sedan få iväg honom till närmaste akutpsykmottagning.

Låt oss emellertid förändra scenariot en aning. Du och en kamrat promenerar längs en kaj. Plötsligt snubblar du, som inte är simkunnig, över en vajer och faller handlöst ned i det smutsiga vattnet fem meter nedanför kajkanten. Din vän, som är duktig simmare och utbildad i livräddning, tar av sig skor och byxor och hoppar snabbt efter. När han bogserar dig in mot en trappa som går ner i vattnet en bit bort, säger han, "Det här gjorde jag för din skull, eftersom jag älskar dig".

Om du ramlat i vattnet och inte kan rädda dig själv, är du helt beroende av hjälp utifrån. Att en annan människa, kanske med fara för sitt eget liv, hoppar i, blir då en meningsfull handling.

Ovanstående utgör en utmärkt illustration av vad kristendomen innebär. Många människor ser på Jesus som om han vore den gode vännen i det första exemplet ovan. Man förstår inte Jesu offerdöd, eftersom man inte har förstått att det finns ett problem. Man måste naturligtvis först inse att det finns ett problem, innan man kan förstå behovet av lösning på det. Först måste man alltså förstå och acceptera att både man själv personligen och hela skapelsen, på grund av synd och ondska, är i största behov av räddning. Räddaren, eller frälsaren, för alla människor heter Jesus Kristus. På grund av människans synd var hans offer på Golgata både meningsfullt och nödvändigt.

Många människor är idag oerhört negativa till biblisk kristendom, dvs till den kristendom där man verkligen tror på det man säger sig tro på och inte bara uppfattar sin tro som en terapi bland tusentals andra terapier. Det man kanske framför allt retar sig på är kristendomens absoluta sanningsanspråk. Man tycker att en verkligt ödmjuk människa borde erkänna att också andra kan ha rätt. Det märkliga med detta resonemang är att man tydligen anser att den som vill kalla sig kristen egentligen inte får tro att det han tror på är sant. Men varför skulle någon vilja tro på något som man samtidigt är övertygad om bara är sagor och myter? Man skulle förstå att människor blir upprörda om de kristna på olika sätt försökte tvinga sin tro på andra.[1] Men så är ju inte alls fallet.

Om man betänker allt gott som kristna gör; u-hjälp, hem för gatubarn, alkoholister i vårt eget land som får hjälp etc borde ju folk vara glada för dessa försök att skapa en bättre värld. Man är ju beredd att prova vilken underlig terapi som helst för att bota människors problem (primalskrik, rosenterapi etc). Varför ondgör man sig då över den kristna "terapin"? Även om Gud inte finns, borde väl den kristna "terapin" bemötas lika välvilligt som de övriga terapierna med tanke på allt positivt som den faktiskt åstadkommer. Möjligen kunde man kanske, om man är materialist, tycka att vissa kristna är lite löjliga som talar i tungor och ber för sjuka, men varför blir man så arg på och ibland till och med hatisk mot allt vad levande kristendom heter? För mig är detta ett avgörande bevis för att kristendomen inte bara är en terapi, utan att kristendomen verkligen är den levande Gudens uppenbarelse till människan. Finns det, som Bibeln hävdar, en ond makt som med alla medel arbetar mot Guds verk, är det ganska logiskt att denna makt gör allt för att stoppa varje form av levande kristendom, eftersom den utgör enda vägen till Gud. Hur skall man t ex annars förklara varför fariséerna och prästerna ville döda Jesus, han som bara gjorde gott. I Mark 3:1-6 kan man läsa om när Jesus botar en man med förtvinad hand (ett av hans första underverk).

Och till mannen sade han: "Håll fram handen." Han höll fram den, och den blev bra igen. Men fariséerna gick bort och började genast överlägga med Herodes anhängare om hur de skulle röja Jesus ur vägen.

Märkligt, eller hur? När Jesus gör ett av sina första mirakler, en god gärning mot en medmänniska, så bestämmer man sig omedelbart för att döda honom. Och på samma sätt var det när folket fick välja mellan att frige Jesus, som enbart gjort gott, och mördaren Barabbas, som bevisligen var skyldig till flera mord. Då valde man att frige Barabbas och ropade "korsfäst, korsfäst" om Jesus.

Nej hatet mot Jesus och hans lära, både då och nu, kan nog endast förstås om man betänker hur radikal och utmanande kristendomen är. Till och med Jesu egna lärjungar blev ibland upprörda över hans undervisning. Då Jesus i Johannesevangeliets sjätte kapitel säger att han är livets bröd och att den som kommer till honom aldrig skall hungra eller törsta mer, blev några av lärjungarna upprörda och sade, "Det är outhärdligt det han säger. Vem står ut med att höra honom" (Joh 6:60). Jesus förklarar då för lärjungarna varför vissa människor reagerar på detta sätt inför hans undervisning. Han säger:

Er kan världen inte hata, men mig hatar den därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. (Joh 7:7)

En av de kanske mest utmanande bibelverserna överhuvudtaget är när Jesus talar om att han skall sända den helige Ande till lärjungarna efter det att han lämnat dem.

...när han kommer [den helige Ande], skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. (Joh 16:8)

Många icke-troende reagerar ytterst negativt då Jesus talar om synd och dom. "Vad har Gud, om han nu finns, för rätt att döma mig", säger man t ex. "Jag har väl inte gjort något. Jag är väl inte värre än andra!" Denna inställning är till stor del den döda kristendomens fel, där man enbart talat om synd och skuld utan att berätta för människor om Guds oändliga kärlek och nåd. Varje bok i Bibeln innehåller underbara löften om upprättelse och befrielse från skuld. Gud säger inte, vilket många verkar tro, "Jag tycker om dig så länge jag har lust". Han är inte en nyckfull despot som ibland hjälper människor för att i nästa ögonblick slå dem i huvudet. Nej, han säger, "Du är min. Du är dyrbar". I Jes 31:3 säger han till Israel men också till varje människa idag, "Ja med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig". Och där har vi hela hemligheten — Guds nåd. Och också förklaringen till varför de självrättfärdiga och religiösa (t ex fariséerna på Jesu tid) gnisslar tänder åt den levande tron. Dessa företrädare för en död, förmänskligad gärningslära, som helt saknar stöd i Bibeln, reagerar ofta ännu starkare än gudsförnekaren, när det levande evangeliet predikas. Det visar sig nämligen att alla deras goda gärningar är värdelösa inför Gud. Jesaja säger t ex att vår egen rättfärdighet är lika mycket värd som "smutsiga trasor" i Guds ögon. När man gjort allt man kan av egen kraft — avstår från att göra det man vet är fel, lever rent, ger gåvor, fastar, späker sig, tar på tagelskjortan etc — så kommer man varken till Gud eller blir rättfärdig inför honom. Det enda man uppnår på detta sätt är insikt om sin egen synd och ofullkomlighet, något som t ex Martin Luther fick erfara, då han i klostret försökte behaga Gud genom olika andliga övningar. Resultatet blev bara att han kände sig ännu mer syndig och oren. Nej rättfärdighet i Guds ögon kommer genom tro och beror endast på vad Gud gjort och inte på vad man själv gjort.

Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. (Ef 2:8-9)

Vägen till rättfärdighet och frid med Gud går således genom tro på Jesus Kristus och vad han gjorde på korset. Någon sa en gång, "Endast ogudaktiga människor kan bli rättfärdiga". En annan sa, "Ett helgon är en ovanligt svår syndare som just fått möta Guds gränslösa kärlek och nåd". När man väl fått möta Guds nåd på detta sätt vill man inte längre synda. Inte på grund av att det är förbjudet, utan på grund av att man fått möta HANS kärlek. Det handlar då inte längre om att bryta mot en lag, utan att svika ett förtroende, en kärleksrelation.

Den lagiska människans problem är att hon inte förstått detta. I stället för en hjälp och ett stöd för henne, blir lagen, som Paulus säger, "en förbannelse". Avsikten med lagen var egentligen inte i första hand att den skulle hållas. Gud visste att detta var en omöjlighet för den fallna människan. Att fariséerna exploderade i öppet hat mot Jesus berodde på att han påpekade just detta för dem, och sedan underkände deras yttre laglydnad, eftersom deras hjärtan samtidigt var fulla av orenhet. Nej Guds avsikt med lagen var att den skulle fungera som en spegel. Varje människa med ett ärligt hjärta som "speglade sig i lagen", skulle bli så förtvivlad av det hon såg, att hon i desperation skulle anropa Guds nåd. Och det är precis detta som kristendomen handlar om. Att vädja till Guds nåd och erkänna sin egen ofullkomlighet. I samma ögonblick som man gör detta så blir man ett Guds barn! Det handlar således inte om någon yttre laglydnad utan om hjärtats förvandling. Att få en ny natur, Guds egen natur.

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

Du kan läsa mer om kristen tro i: Men är inte Bibeln kvinnofientlig?


[1] Det är sant att människor som kallat sig kristna vid olika tillfällen med våld tvingat andra att ansluta sig till kristendomen. En sak är dock säker, dessa människor har definitivt inte varit kristna i Bibelns eller Jesu mening.
© Krister Renard