"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2012 08 12 03:02

Jämlikhetens grund

En stor del av dagens svenskar bekänner sig till tron att universum och livet uppstått av en slump i kombination med naturlagar och att även människan själv är en produkt av en blind, slumpmässig evolutionssprocess. En process där sjuka, svaga och missbildade individer gallras bort för att säkra artens fortbestånd och utveckling. Trots att de flesta tror att detta utvecklingsperspektiv ger oss den yttersta sanningen om vem människan egentligen är, hävdar man samtidigt alla människors lika värde och rätt till jämlikhet. Vi skall nu undersöka om dessa två synsätt verkligen är förenliga med varandra. Om inte, står vi inför en världsbild fylld av motsägelse och inkonsekvens — en världsbild som på sikt kommer att leda fram till ett omänskligt och omöjligt samhälle.

 

Jämlikhet eller jämolikhet?

I den följande diskussionen kommer jag i huvudsak att tala om jämlikhet på tre skilda plan, nämligen jämlikhet mellan olika raser, mellan könen och mellan individer. Eftersom jämlikhet i princip antingen måste vara baserad på vår förmåga eller på vårt värde eller på någon kombination av dessa, kan man definiera följande två extremvarianter av jämlikhet, vilka man skulle kunna kalla jämlikhet respektive jämolikhet:

1. Alla är lika, dvs alla har i stort sett samma förutsättningar, egenskaper och förmåga. Eventuella skillnader beror på varierande miljöbetingelser. Jämlikhet motiveras utifrån denna likhet. Grundtanken är sålunda, "Eftersom du i stort sett är precis som jag, tolererar och respekterar jag dig".
2. Varje individ är unik. Vi är olika från födelsen, med olika förutsättningar, egenskaper och förmåga. Visserligen kan miljöpåverkan försvaga eller förstärka dessa skillnader men aldrig utplåna dem. Jämlikhet motiveras utifrån människans okränkbara värde, vilket i sin tur som vi strax skall se, förutsätter existensen av en absolut och objektiv, skapande Gud. Denna syn på jämlikhet sammanfattas i, "Trots att du på många sätt är annorlunda, tolererar och respekterar jag dig".

Alternativ 1 innebär i praktiken att vårt värde definieras utifrån vår eventuella förmåga. Alla antas i grunden vara lika, dvs ha samma förmåga, och har av denna anledning också samma värde. Detta värde är inte absolut, utan står och faller med antagandet att alla är lika. Är antagandet felaktigt, kommer det samhälle som bygger sin jämlikhetsdefinition på detta att hamna i uppenbara problem. Materialistisk humanism, marxism och de flesta former av socialism och socialdemokrati företräder alla i huvudsak alternativ 1.

I alternativ 2 finner man en fundamentalt annorlunda syn på jämlikhet. Här är individens värde helt oberoende av vederbörandes förmåga. Detta är den jämlikhet som framträder i Bibeln, och som är en av grundvalarna för den kristna tron. Enligt denna tro är alla människor skapade av en kärleksfull Gud. De är vidare skapade till Guds avbild. Varje individ har därför sitt värde förankrat i Skaparen själv, ett absolut värde höjt över alla mänskliga värderingar. Vill man ha en biblisk grund för detta påstående, kan man titta på följande verser i Skriften:

Dock gjorde Du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte Du honom (Ps 8:6).
Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:28).

I den hebreiska grundtexten till Ps 8:6 står inte ordagrant "nästan till ett gudaväsen" utan "lite lägre än Elohim", där Elohim är ett av gudsnamnen.[1] Människan är således skapad lite lägre än Gud själv. Av detta och många andra bibelställen framgår att varje individ i Guds ögon är oändligt värdefull. Människans okränkbara värde garanteras av Gud på ungefär samma sätt som att, när vi hade guldmyntfot, sedlars värde garanterades av motsvarande mängd guld i Riksbankens kassavalv. Att på en rent materialistisk grund — utan att förutsätta existensen av en absolut och av människan oberoende Gud — försöka definiera ett absolut människovärde är logiskt sett inget annat än en dröm, ett ogrundat, känslostyrt önsketänkande. "Vad är det för fel på känslor då? Jag känner inom mig att varje människa är oändligt värdefull och ändå tror jag inte på Gud!", kanske någon tänker. Javisst, men då måste man fråga dig vad som är upphovet till denna känsla. Varifrån kommer samvetets röst? Kanske denna känsla just är ett bevis både på Guds existens och att människovärdets grund är att söka hos Gud!

Man kan i massmedia, i skolans läroplaner etc, väldigt klart se att den inställning till jämlikhet som under de senaste 30 åren varit dominerande i det svenska samhället i stort sett är den som ges av alternativ 1. Eftersom man saknat en absolut grund för människovärdet och därmed för jämlikhet, har man tvingats förneka uppenbara skillnader mellan t ex olika individer eller mellan män och kvinnor. Ständigt har samma "trollformel" upprepats, "Alla är lika, alla är lika. Det finns ingen skillnad mellan män och kvinnor eller mellan svarta och vita eller mellan...". Vad man egentligen här säger, utan att kanske vara medveten om det är, "Om du inte är som jag, tolererar jag dig inte".

Ibland tvingas man naturligtvis att kapitulera inför objektiva, ofrånkomliga fakta, som t ex att kvinnan är mer lämplig än mannen när det gäller att föda och amma barn. För att motverka denna uppenbara orättvisa kan man då i rättvisans namn göra som ett par jag läste om i någon frågespalt för ett par år sedan. Varje gång kvinnan skulle amma på natten fick också mannen gå upp! Han skulle minsann inte ha några fördelar av att vara man!

I den svenska skolan har man sedan länge förutsatt att det inte finns några väsentliga, intellektuella skillnader mellan olika barn. Alla måste följa samma läroplan, läsa i stort sett samma matematikkurs etc. Kritik har i denna anda riktats mot t ex grundskolans fysikundervisning, vilken har anklagats för att vara alldeles för teoretisk. Man har då bortsett från att de duktigaste och mest teoretiskt begåvade eleverna samtidigt har tyckt att den är alldeles för lite teoretisk. Om någon vågat nämna nivågruppering som en möjlig lösning på problemet, har ilskna röster höjts och ord som "elitism" och "fascism" har använts. De skillnader, som man trots allt tvingats erkänna existerar mellan olika individer, har man försökt förklara såsom varande i huvudsak miljöbetingade. Får bara alla barn möta samma skolmiljö, har man resonerat, kommer de i stort sett att utvecklas lika långt i intellektuellt avseende. Ju tidigare samhället får hand om barnen — helst redan från spädbarnsstadiet via dagis — desto mer lika, och därmed "jämlika", kommer alla att bli. Vad denna politik har lett till, kan vi tydligt se idag. Vi har t ex en grundskola, där enligt flera undersökningar som gjorts, en oroväckande stor del av eleverna går ut nian som funktionella analfabeter. Många utländska universitet tar inte längre emot svenska studenter, eftersom dessa inte anses ha tillräckliga förkunskaper.[2]

Den 23/1 1980 hade Sven Rydenfelt, professor i nationalekonomi, ett inlägg i Svenska Dagbladet med titeln, "Inga pedagogiska insatser hjälper".

Läroplanen bygger på en dogmatisk jämlikhetsideologi enligt vilken alla barn har samma teoretiska begåvning och därmed samma möjligheter att tillägna sig undervisning i skolor och på universitet. Skillnaden mellan olika barns prestationer i skolan förklaras enligt denna tolkning av att somliga är handikappade av brister i hemmiljön. Brister som det är skolans uppgift att kompensera genom extra stödundervisning.
      En verklighetsfrämmande ideologi. Barn är unika varelser och skiljer sig från varandra i alla möjliga avseenden — fysisk spänst, praktisk händighet, musikalitet, kreativitet, social kompetens etc. Och självklart skiljer de sig i fråga om den teoretiska begåvning som krävs inom utbildningen.
      En följd av jämlikhetsdogmen är att orimliga krav ställs på de svagt utrustade. Med ständiga misslyckanden och nederlag som följd. Krav som djupt kränker deras ömtåliga självkänsla. Och det säkraste sättet av alla sätt att förödmjuka och förnedra en människa är att ställa krav hon inte kan uppfylla.
      De starkaste av de kränkta gör revolt mot förtrycket genom att som "värstingar" bråka och störa undervisningen. Medan de svaga underkastar sig och lider i tysthet.
      När de kränkta och förnedrade upplevs som odrägliga, är det för att skolan av dem upplevs som odräglig. När de gör revolt är det för att de känner sig förtryckta. Och när de rymmer från skolan — skolkar — är det för att de upplever skolan som ett fängelse.
      Jämlikhetsideologin bygger otvivelaktigt på en identifikation med de svaga. men god vilja i kombination med okunnighet har vållat många katastrofer. Och kränkningen och förnedringen av de svaga i dagens skola krossar deras självkänsla och skadar dem ofta för livet.

Jag är övertygad om att både de studiebegåvade och de mindre studiebegåvade eleverna skulle tjäna på att man accepterade att människor är olika, och anpassade skolsystemet efter detta. Demokrati och sann jämlikhet är att låta alla människor utvecklas optimalt utifrån sina förutsättningar. Det är för övrigt intressant att notera hur motsägelsefulla vänsterpartierna är (som ju speciellt kämpat för den integrerade skolan, där alla lär sig samma saker och där alla får högskolekompetens). Enligt deras grundläggande ideologi är människan till hundra procent resultatet av en blind evolution — vilken bl a bygger på att det inom varje art existerar stora genetiska variationer. Varför förnekar man då, ofta väldigt aggressivt, att några som helst sådana varationer kan existera hos människan?!

Det är intressant att notera att man hela tiden har accepterat vissa typer av elitskolor, vilket yttrar sig i förekomsten av idrottsgymnasier och musikskolor. Att tänka sig en skola där de intellektuellt framstående ungdomarna får utveckla sina anlag har däremot varit uteslutet. Då har man plötsligt med indignation väst fram någonting om "intellektuella elitskolor". Att man samtidigt accepterat exempelvis musikskolor, beror förmodligen till en del på att skillnaderna i musikbegåvning är så uppenbara att de är hart när omöjliga att förneka. Förmodligen kan inte ens den mest fanatiske "jämställdhetsivrare" i längden stå ut med att lyssna på en falsksjungande kör! Av stor betydelse har säkert också varit det faktum att den intellektuella förmågan i vårt samhälle blivit en slags norm för jämlikhet, eftersom den ofta, kanske omedvetet, ansetts vara intimt förknippad med människovärdet. Att vara musikbegåvad eller speciellt lämpad för någon viss idrott är inte lika värdeladdat som att vara intellektuellt begåvad, och man har av denna anledning kunnat acceptera att individuella skillnader existerar i dessa avseenden.

För att kvinnan skall betraktas som jämställd med mannen har det många gånger förutsatts att hon egentligen är en slags kastrerad man. Det är endast hennes eventuella manliga egenskaper som ansetts göra henne till mannens jämlike. Det specifikt kvinnliga har det mycket sällan talats om. Kvinnliga långtradarchaufförer och sjömän togs under det glada 70-talet som eftersträvansvärda exempel på jämlika kvinnor, medan kvinnor som trivdes med att arbeta med barn eller dylikt avfärdades lite nedlåtande som "indoktrinerade". Att flickor lekte med dockor och pojkar med bilar ansågs ofta bero på "hjärntvätt" från föräldrar och samhälle. Under senare år har man emellertid kunnat skönja en långsam utveckling mot ett paradigmskifte när det gäller synen på jämlikhet. Ställda inför ovedersägliga fakta har många psykologer, pedagoger, lärare, journalister etc börjat svänga mot insikten att varje individ är unik och att psykologiska teorier, som i likhet med behaviorismen försökt beskriva människan som en maskin, därmed också missat det specifika som gör människan till människa. Fler och fler har insett att kvinnan inte kan reduceras till en kastrerad man, utan att hon är någonting värdefullt i sig. Undersökningar har också visat att i klasser med bara flickor, når dessa bättre resultat än i blandade klasser och i rätt utformade, nivågrupperade undervisningsgrupper kommer både de svaga och de duktiga att lära sig mer. Man har börjat förstå att olikhet och mångfald inte är ett hot mot sann jämlikhet, utan tvärtom.

Synen på jämlikhet bygger naturligtvis på vår människosyn. Vem är människan? En biologisk, elektrokemisk maskin, eller någonting utöver detta? En falsk människosyn leder alltid till ett samhälle fullt av motsägelser, där man hela tiden måste sopa allt som talar emot under mattan och låtsas som om det inte existerar.[3] Under tiden ökar spänningen oavbrutet mellan verkligheten själv och det skolsystem, rättssystem eller ekonomiska system som bygger på denna falska grund.

 

Demokratisyn — kopplad till jämlikhetssyn

Ämnet demokrati är tillräckligt intressant för att förtjäna en egen avhandling. Kopplingen till jämlikhet är dock så viktig att det knappast går att undvika att åtminstone helt kort beröra ämnet här. Precis som vid jämlikhet, kan man också i samband med demokrati tala om två perspektiv, nämligen:

1. Demokrati innebär att majoriteten (51 % eller mer) tvingar minoriteten att böja sig för majoritetens vilja. Man kan här tala om den 51-procentiga majoritetens diktatur. Lag blir vad majoriteten "känner" lust till. Lagarna blir arbetsredskap för att nå politiska mål. Vi får ett enhetligt samhälle, där alla tycker lika, tror på samma saker etc. Individen är i detta perspektiv till för samhället och blir ett medel för att nå vissa mål.
2. Demokrati innebär att många olika åsikter, livsstilar, ideologier etc tillåts att existera, sida vid sida. Majoriteten försöker inte påtvinga minoriteten sina åsikter. Man tror att mångfald skapar ett rikt och meningsfullt samhälle och att detta samhälle är till för individen. Individen, som har ett absolut och okränkbart värde, blir här inget medel, utan i stället ett mål i sig.

Det existerar en direkt koppling mellan de två demokratialternativen ovan och motsvarande, tidigare nämnda, jämlikhetsalternativ.

Generellt kan man säga att den socialistiska synen på demokrati ligger mycket nära punkt 1 ovan.[4] Här hyllar man en rättspositivism (Se också artikel om "Rättspositivism och Värdenihilism" av Björn Nordling i Genesis nr 2 1990, sid 19), enligt vilken det inte finns några absoluta rättsprinciper.[5] Majoriteten bestämmer vad som är rätt och fel. Detta kan även innebära att minoriteter förtrycks, fängslas, dödas eller t o m utrotas. Det behöver inte, som i Nazityskland eller det forna Sovjetunionen, vara fråga om främmande raser eller politiskt misshagliga grupper, utan kan röra sig om svaga minoriteter, som t ex ofödda barn eller gamlingar. Andra yttringar av denna demokratisyn kan vara att man försöker få alla att tänka som majoriteten. Motståndet mot kristna friskolor i Sverige och den materialistiska propaganda som speciellt har pågått, men även idag pågår i den kommunala skolan är båda uttryck för sådana strävanden.[6] Utländska journalister har gång på gång kritiserat det tankemonopol som de menar har härskat i vårt land. All debatt, även de borgerliga partiernas inlägg, har enligt dessa kritiker under många år helt och hållet skett på socialismens villkor.[7] Att denna bild av vårt land inte enbart byggt på fördomar och okunnighet visas t ex av att statssekreterare Pierre Vinde på en socialistkongress i Suresnes 1975 kunde meddela de församlade att alla reformer och all debatt i Sverige numera fördes på socialismens premisser.[8]

Den andra varianten av demokrati måste alltid, för att fungera, vara kopplad till rättspositivismens motsats — naturrätt . Övertygelsen om att det finns en objektiv "naturrätt" har bl a lett fram till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt motsvarande Europakonvention. Nürnbergrättegången efter andra världskriget förutsatte på samma sätt en rättsordning som var överordnad de tyska lagar vilka tillät massdeportation och utrotning. Även om kristendomen inte på något sätt har monopol på naturrättstanken, är denna rättssyn ett genomgående tema i hela Bibeln. Precis som att jämlikhet enligt alternativ 2 förutsätter Gud som garant för människovärdet, bygger också naturrätten på Guds absoluta sanning.[9] Ingen stat har rätt att sätta sig upp emot denna. Enligt Bibeln har staten (överheten) vissa skyldigheter, bl a att garantera åsiktsfrihet, religionsfrihet, familjerätt, äganderätt, rätt till liv och jämlikhet. Dessa fri- och rättigheter är givna av Gud. Varje lag är, även om den beslutats av majoriteten, orättfärdig om den förnekar någon av de absoluta fri- och rättigheter som Gud instiftat. Den människa som bryter mot naturrätten vet innerst inne i sitt hjärta att det hon gör inte är rätt. Jag är rent personligen övertygad om att till och med de nazistiska bödlarna i koncentrationslägren innerst inne visste att deras handlingar var både felaktiga och avskyvärda.

En av statens uppgifter, enligt naturrätten, är att skydda svaga minoriteter från majoritetens godtycke, dvs att garantera en absolut jämlikhet. Detta gäller både fysiskt och psykiskt. I fallet abort hävdar Bibeln med bestämdhet att det ofödda barnet har ett absolut och okränkbart människovärde och därmed rätt till liv. Profeten Jesaja säger t ex:

Herren kallade mig medan jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte. (Jes 49:1)

Enligt vad Bibeln säger har således Gud kallat oss vid namn och har en plan för våra liv redan i moderlivet. Abort innebär därför ett brott mot Guds ordningar och är absolut fel, oavsett vad majoriteten i ett land anser.

 

Jämlikhet och evolution

Eftersom de flesta människor i Sverige omfattar evolutionstanken, är det omöjligt att diskutera jämlikhet utan att beröra de konsekvenser som evolutionsperspektivet får i detta sammanhang. Låt oss först slå fast att evolutionen är fullständigt neutral när det gäller etiska frågor. Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi i Lund skriver t ex i Forskning och Framsteg nr 1 1988 följande:

Evolutionen saknar mål och är fullständigt neutral i förhållande till människans värderingar. Varje försök att söka stöd i den moderna utvecklingsläran i etiska — eller oetiska — frågor är ett missbruk av denna vetenskap.

Överhuvudtaget kan inte etik, som ju handlar om hur saker och ting bör vara, härledas ur några som helst naturlagar, eftersom dessa endast beskriver det som är. Om människan till 100 procent är en produkt av en blind evolution, styrd av slump och nödvändighet, finns därför inget absolut människovärde. En åsikt som för övrigt majoriteten av svenska folket verkar bekänna sig till, åtminstone med sina läppar, om man får tro en en undersökning som 1988 gjordes på teologiska institutionen[10] i Uppsala, där 512 slumpmässigt utvalda personer tillfrågades om sin syn på människovärdet. Två tredjedelar av dessa menade att människor och djur har samma värde, medan endast en tredjedel ansåg att människan har ett speciellt värde.

Kjell Ulander skriver om vår tids syn på människovärde i Genesis nr 4 1991 (sid 29) följande:

Enligt den nyttomoral som helt nyligen förespeglats i svensk dagspress är inte människan mer värd än vad hennes medvetandegrad avslöjar. Det har till och med gått så långt att man ifrågasätter om det inte är ett slags rasism eller speciesism[11] att lägga etisk vikt vid arttillhörighet. Varför skulle människan tilldelas ett unikt värde, när hon har ett gemensamt stamträd med övriga arter? Förståndshandikappade tillhör de stora förlorarna om en sådan människosyn skulle få fotfäste i samhället.

Den kristna synen att människans värde är okränkbart redan från befruktningsögonblicket har starkt kritiserats av abortförespråkare. P C Jersild frågar sig t ex i DN (910609), Slår människovärdet ner som blixten vid befruktningsögonblicket? Svaret på denna fråga, dvs "när blir människan människa?", är avgörande inte bara för vår syn på fostret och dess rättigheter utan även på frågan om människovärde överhuvudtaget. Om det är så att ett foster blir människa först vid ett visst stadium av sin utveckling, får detta konsekvenser också för svårt sjuka och handikappade. Tanken att en människas värde är relaterat till hur utvecklad hon är fysiskt eller psykiskt, kan t ex leda till att en förståndshandikappad som befinner sig under en viss, av samhället fastställd, intellektuell nivå eller medvetandegrad riskerar att inte längre klassificeras som människa. Just här tror jag att vi vidrör själva kärnan och grundorsaken till det envetna hävdandet av allas likhet istället för allas värde. I det socialistiska och materialistiska perspektivet har man helt enkelt inte råd att erkänna att det kan finnas väsentliga skillnader, intellektuellt eller på andra sätt, mellan människor. Eftersom människans värde sett utifrån dessa båda perspektiv inte kan separeras från hennes förmåga, skulle konsekvenserna av ett sådant erkännande kunna bli fruktansvärda.

För att nu knyta an till jämlikhetsfrågan kan man konstatera, att om det inte finns något absolut människovärde så finns inte heller någon absolut jämlikhet. Man har då två möjligheter, antingen att bekänna sig till jämlikhetsalternativ 1 eller att ge upp tanken på jämlikhet överhuvudtaget. Den första möjligheten fungerar endast om alla verkligen är lika, vilket observationer av verkligheten definitivt talar emot. Den andra möjligheten leder till ett samhälle, där rättspositivism råder, där den starke tar från den svage, helt i enlighet med evolutionens principer. Där långtidssjuka, förståndshandikappade och oönskade barn lever mycket farligt — om de överhuvudtaget lever alls, och där Darwins tankar i Människans härledning och könsurvalet (Bonniers förlag, 1872, Förra bandet, sid 126-127) kommer att vara ständigt aktuella:

Alltså fortplanta de civiliserade samhällenas sjukliga medlemmar sitt slägte. Ingen, som har gifvit akt på de tama djurens afvel, skall betvifla, att detta måste vara högeligen skadligt för menniskan. ...menniskan sjelf undantaget, är knappast någon så okunnig, att han låter sina sämsta djur frambringa afföda.

Flera gånger under historiens lopp har utvecklingsperspektivet använts för att rättfärdiga omänsklig behandling av andra folkgrupper. Ett exempel ges av slaveriet i Nordamerika, där "kristna" människor, som regelbundet läste Bibeln och gick i kyrkan, ändå lyckades intala sig att de trots Jesu kärleksbudskap hade rätt att ha slavar, eftersom de själva tillhörde en överlägsen ras. Herrefolkstanken i Nazityskland fungerade på samma sätt. "Den starkare tar det han vill ha från den svagare, sådan är naturens ordning!"[12]

Jag vill gärna här påpeka att jag inte påstår att var och en som tror på evolutionen sympatiserar med slaveri eller Adolf Hitler! Absolut inte! Jag säger det än en gång, eftersom jag av erfarenhet vet att en del människor misstolkar vad jag nyss sagt. Jag menar alltså inte att man nödvändigtvis är nazist bara för att man tror på evolutionsteorin. Däremot kan man säga att Darwin ovan, i likhet med Hitler, men till skillnad från de flesta människor i vår tid, drog de logiska konsekvenserna av utvecklingsläran. Tror man på en slumpmässig evolution och samtidigt hävdar jämlikhet och människovärde, bortser man från sin utgångspunkt och får därför en världsbild full av motsägelse. Människovärde och jämlikhet kan aldrig baseras på blinda naturlagar, speciellt inte sådana som talar om den "bättre anpassades" överlevnad! Att de flesta människor inte drar de logiska konsekvenserna av sin tro på evolutionen, utan trots denna tro håller fast vid jämlikhetstanken, är i och för sig inte förvånansvärt, eftersom alla människor — vare sig de erkänner detta eller ej — är skapade av Gud och som en följd av detta också har ett samvete. Varje människa vet därför innerst inne i sitt hjärta vad som är rätt och vad som är fel.

 

En sann jämlikhet

Låt oss nu granska det kristna jämlikhetsbegreppet litet närmare. Vi börjar med förhållandet man-kvinna. I Första Mosebok 1:27 läser vi:

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.

Mänskligheten utgörs alltså inte av män eller kvinnor utan av män och kvinnor! Precis som att både våg- och partikelperspektivet behövs för att förklara atomära partiklars egenskaper, så behövs både det manliga och det kvinnliga för att förklara människan. Tillsammans utgör det manliga och det kvinnliga, det mänskliga. De två könen kompletterar varandra genom sina olika egenskaper. Kvinnan kan därför inte reduceras till någon mer eller mindre misslyckad kopia av en man, hon är någonting i sig! När mannen förnekar det manliga inom sig eller kvinnan förnekar det kvinnliga inom sig, är det egentligen det mänskliga som förnekas. Man och kvinna har därför samma värde, trots att det finns väsentliga olikheter mellan dem.[13] Att förneka dessa olikheter är att förneka sanningen.

När det gäller jämlikhet mellan individer och raser är förhållandet detsamma. Gud älskar alla oavsett hudfärg, intelligens, utseende etc. I Joh 1:12 kan vi t ex läsa:

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn...

Var och en har rätt att bli ett Guds barn. Gud älskar alla människor lika mycket. Jesus dog för alla människor! Alla är därför jämlika i den betydelsen att de har samma värde som människor. Även den som är intellektuellt svagbegåvad har inför Gud samma värde som en nobelpristagare. Det kristna jämlikhetsbegreppet kan därför aldrig leda till något elitsamhälle, eftersom man här klart kan skilja mellan människans värde och hennes förmåga. Värdet är inte beroende av förmågan! En jämlikhetsdefinition som inte förutsätter existensen av absoluta normer kan aldrig ha denna egenskap! Och den ende som kan ge absoluta normer är en oändlig Gud.

 

Jämlikhet i dagens samhälle

En falsk syn på människovärde och jämlikhet kommer att leda till ett samhälle fullt av problem. Om man hävdar att alla är lika och att därför alla måste läsa samma matematikkurs på högstadiet och detta sedan inte fungerar, hur gör man då? Sänker man kraven till dess att även de svagaste hänger med? Och är detta i så fall en bra lösning sett ur både individens och samhällets perspektiv? Om människan är en produkt av slumpprocesser i ett universum som själv uppstått av en slump, hur skall man då överhuvudtaget kunna motivera att alla har samma värde? Enligt evolutionstanken är det de bästa individerna som överlever för att släktet skall förbättras. Är det då riktigt att t ex låta individer med genetiska sjukdomar fortplanta sig? Kommer inte detta att leda till degeneration? Om vi hyllar evolutionen som den Stora Principen, varför skall inte denna princip tillämpas även på människan? Eller menar man kanske att människor och djur trots allt inte har samma värde?! Och hur motiverar man i så fall detta, om både människor och djur är en produkt av samma blinda och meningslösa evolution?

Avgörande för jämlikhetstanken är Guds existens. Existerar ingen absolut Gud, finns det inte heller någon absolut jämlikhet. Vill man ändå, trots att man förnekar Gud men samtidigt bejakar samvetets röst, hålla fast vid någon form av jämlikhet, återstår bara att mot bättre vetande hävda att alla väsentligen är lika och av denna anledning också måste ha samma rättigheter.

Hur skör denna syn på jämlikhet är framgår av vår inställning till invandrare. Eftersom man egentligen inte kan motivera varför alla har samma värde, tvingas man att i offentliga sammanhang förneka uppenbara skillnader och svårigheter. Att påstå att det finns invandrare som missköter sig är i vårt samhälle liktydigt med att häda. Alla invandrare blir därför definitionsmässigt snälla och goda. Redan matematikern och filosofen Bertrand Russel (1872-1970) myntade uttrycket "de saliga förtryckta", vilket enligt honom innebar att man ofta "saligförklarade" förtryckta grupper. I denna anda framställdes t ex färgade i litteraturen under 1850-talet ofta som Onkel Tom, dvs snälla, vänliga och med små barn i knät. När kvinnan under 1800-talet förtrycktes, kompenserades hon enligt Russel på liknande sätt genom att tilldelas änglalika egenskaper. Denna änglalikhet naggades dock i kanten mer och mer allteftersom kvinnan frigjordes och försvann helt när hon, från att ha varit en platonskt älskande, självuppoffrande ängel, av Freud förvandlades till en egoistisk, liderlig nymfoman. Hur synen på indianer på ungefär samma sätt pendlat mellan att betrakta dem som ett slags grymma, bestialiska halvdjur å ena sidan och överlägsna, ädla naturbarn å andra sidan, framgår med all tydlighet om man jämför indianfilmer från 1950-talet med dagens (Se också Genesis nr 4 1991, sid 24). Sanningen är naturligtvis att både färgade, kvinnor, indianer och invandrare är människor precis som alla andra, med allt vad detta innebär av hela spektrat från gränslös, självuppoffrande godhet till bottenlös ondska.

Tendensen att saligförklara invandrare späder tyvärr på den invandrarfientlighet som redan finns. Huvudorsaken till att man hamnar i denna fälla är att man saknar en objektiv grund för människans värde. I det kristna perspektivet, där det finns en sådan grund, vågar man erkänna att det finns invandrare som missköter sig utan att för den skull förneka deras människovärde. Man kan klart deklarera att den som kommer hit för att det är förmånligt att begå brott här inte är önskvärd. Man kan ställa krav på invandrare att de skall infinna sig på den svenskundervisning de t o m får betalt för att deltaga i. Man vågar tala om, att den som vill bli svensk medborgare men samtidigt inte är beredd att acceptera de lagar och sedvänjor som finns i Sverige, inte heller är välkommen att stanna här. En sådan ärlighet skulle ta udden av mycket av den invandrarfientlighet som även många "medelsvensson" idag hyser, och som i viss mån bygger på berättigad vrede över slöseri med resurser och pengar och flathet inför en liten minoritet av invandrare, som blivit experter på att utnyttja våra lagar och vårt sociala skyddsnät. Ja, en sådan ärlighet skulle förmodligen till och med kunna få "medelsvensson" att betrakta brottsliga invandrare mer som individuella representanter för det onda, vilket är ett allmänmänskligt problem, än som representanter för invandrare och främmande kulturer!

Lögnen leder alltid till problem. Ju mer vi sopar dessa problem under mattan, desto större blir spänningen mellan det vi säger och det vi gör. Sanningen däremot gör oss fria. Vi kan säga som det är, handla efter detta och skapa ett fungerande samhälle. Människan kan inte förändras genom politik, lagstiftning eller något annat. Människan är vad hon är och varje samhälle måste för att fungera optimalt ta hänsyn till detta. Varje samhälle, som har en felaktig syn på människovärde och jämlikhet och människans natur, kommer att få stora problem, eftersom man hela tiden kommer att veckla in sig i motsägelser och lögner. Östblockets sammanbrott är ett tydligt exempel på detta liksom den svenska skolans misslyckande, trots otaliga försök att komma tillrätta med problemen genom ständig förändring av läroplan och organisation. Vad man i det senare fallet tyvärr inte vågat prova är en förändrad människo- och jämlikhetssyn! En syn, där man i begreppet jämlikhet inte bara innefattar att alla människor har rättigheter, utan också att varje människa har vissa skyldigheter, inte bara mot sig själv utan också gentemot sin familj, sina medmänniskor och samhället i stort.

Sann jämlikhet förutsätter ett absolut människovärde. Ett sådant kan endast grundas i "Sanningens Gud"!

Så säger Herren, Israels konung, och hans förlossare, Herren Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finns ingen Gud. (Jes 44:6)

Det är först när man böjer sig för detta som man istället för att tveksamt mumla, "Jag accepterar dig för att du är precis som jag", med hela sitt hjärta kan brista ut i, "Jag accepterar och älskar dig, trots att du kanske inte är som jag. Trots att du är annorlunda, är du min broder och min syster!"

Tillbaka till "Kristendomens konsekvenser..."
Tillbaka till "Evolution och etik"
Tillbaka till "Har de kristna rätt att indoktrinera sin barn till kristen tro?"


[1] Vissa författare hävdar att detta bibelställe handlar om Jesus och inte om vanliga människor. Detta kan knappast vara sant, eftersom Jesus inte är "lägre än Elohim". Han är ju Gud själv enligt t ex Joh 1:1.
[2] Ett exempel på detta är den högklassiga schweiziska utbildningen av simultantolkar. Denna var tidigare öppen för svenska studenter, men numera antas inte elever som kommer direkt från svenska gymnasiet.
[3] Vilket man t ex försökt göra med de svenska grundskoleelevernas dåliga resultat i bl a matematik, som framkommit vid vissa internationella jämförelser. Enligt en nyligen gjord produktivitetsundersökning ligger svenska elever sist i hela I-världen när det gäller matematikkunskaper. Ett annat exempel på spänningen mellan verklighet och människosyn är de dåliga behandlingsresultat man har inom narkoman- och alkoholistvården. Den 7/11 1991 i 23-nyheterna i P3 omnämndes t ex en undersökning av Jan Ahlberg i BRÅ (Brottsförebyggande Rådet). Denne hade utvärderat resultatet av 11 olika svenska behandlingsprojekt för narkomaner och kommit fram till att inget av projekten hade haft någon som helst behandlande effekt på patienterna, vilket med all tydlighet visar att den människosyn som ligger bakom dessa projekt saknar verklighetsgrund. Det faktum att nästan alla gamla alkoholistanstalter i Sverige mer eller mindre skänkts till LP-Stiftelsen (Pingströrelsen), visar att till och med de tidigare socialdemokratiska regeringarna undermedvetet insett att modern psykologi och psykiatri bygger på en falsk människosyn och att resultaten blir därefter.
[4] Jag förnekar inte att socialdemokratin har gjort mycket gott i Sverige. Problemet är, att man från att ha varit ett parti som har kämpat en rättfärdig kamp mot orättvisor, har utvecklats till ett maktparti som strävar efter att kontrollera och manipulera människor. Ett led i denna strävan har varit försöken att slå sönder familjen — det är nämligen omöjligt att kontrollera människors tankar i ett samhälle med starka familjer — vilket tyvärr fått tragiska konsekvenser för vårt land. Mer tragiska än jag tror de flesta människor är medvetna om — än. Att mina anklagelser inte bara är tagna ur luften framgår av socialdemokratiska kvinnoförbundets program från 1979, Familjen i framtiden — en socialistisk familjepolitik, där man t ex hittar följande godbitar: "Individens rätt att själv forma sitt liv måste begränsas" (sid 41). "Den liberala friheten tar vi bestämt avstånd ifrån. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället och kollektivet i demokratisk ordning beslutar" (sid 6).
[5] Den s k Uppsalaskolans grundare Axel Hägerströms (1868-1939) tankar har till stor del påverkat den svenska socialdemokratins rättssyn. Enligt Hägerström hörde rättfärdighets- och rättighetsbegreppen till känslornas område och kunde därför inte vara objektivt sanna. En i och för sig naturlig konsekvens av en ateistisk grundsyn, men som beklagligtvis leder fram till en för individen farlig rättsrelativism.
[6] Det är inte svårt att bevisa detta påstående. I religionsläroboken Religion och Liv, som är dominerande på marknaden och som finns för alla stadier, utgår man t ex från att den kristna tron är grundad på sagor och myter och därför inte är sann. Litteraturkritikern Mats Gellerfelt kommenterar i en recension i Kyrkans Tidning nr 17 1991 en passus i denna bok på följande sätt: Detta mina kära läsare är ingenting mindre än en grov hädelse, en spottloska i ansiktet på bekännande kristna. Den boken bör omedelbart dras bort från undervisningen. I de flesta biologiläroböcker ger man bilden av skapelsetroende kristna som efterblivna och okunniga, och evolutionsläran hyllas som en av vetenskapens säkraste teorier, vilket inte är något annat än ren lögn! Samtidigt framställer många läroböcker materialism, socialism och new age i förföriska toner.
[7] Enligt boken Svenska journalister, ett grupporträtt av journalistprofessorn Lennart Weibull i Göteborg är journalisternas politiska sympatier fördelade enligt följande: socialdemokraterna 30%, vänsterpartiet 22% och miljöpartiet 12% medan endast 1% stöder KdS. Utifrån detta är det inte svårt att förstå varför den kristna tron av massmedia behandlas så styvmoderligt och varför de socialistiska idéerna haft så lätt att få genomslag.
[8] Den omänskliga marxismen av Per Stig Møller, Rabén & Sjögren 1978, sid 117.
[9] Även de icke-kristna varianterna av naturrätt förutsätter en absolut och av människan oberoende rättsnorm. En sådan norm är mycket svår för att inte säga omöjlig att motivera utifrån en materialistisk världsbild.
[10] Jeffner/Pettersson/Bråkenhielm.
[11] Speciesism innebär "rasism" mellan olika arter. Att påstå att människor är mer värda än spindlar eller kor är exempel på speciesism.
[12] Det är intressant att notera att så vitt skilda system som nazism, kapitalism och marxism alla har använt sig av Darwins utvecklingslära för att rättfärdiga sina idéer!
[13] Vissa undersökningar tyder på att kvinnor i genomsnitt är mer språkligt begåvade än män, medan männens logisk-matematiska förmåga är större. Se t ex The Psychology of Sex Differences av Maccoby and Jacklin, Stanford University Press, 1974 sid 89.
Antag nu att detta verkligen är sant, men att man genom skicklig propaganda i skolan, könskvotering etc lyckas få det dithän att 50% av eleverna vid de tekniska högskolorna är flickor. Resultatet skulle då bli att flickorna fick lägre medelbetyg än pojkarna och att flickorna därför blev en slags andra klassens civilingenjörer med lägre status på arbetsmarknaden. Vem skulle bli lyckligare av detta? Flickorna själva? Samhället? Genom att undvika könskvotering garanterar man på sikt kvinnliga civilingenjörer samma status som de manliga.
Ovanstående betyder naturligtvis inte att flickor skall utestängas från utbildningar i matematik och fysik. De begåvningsmässiga könsskillnader som eventuellt finns är genomsnittliga, vilket innebär att en matematiskt begåvad flicka är oerhört mycket mer lämpad som elev på en teknisk högskola än en genomsnittlig pojke. Slutsatsen man emellertid kan dra, är att det kanske inte är självklart att man skall sträva efter att få 50% flickor och 50% pojkar på alla utbildningar och inom alla yrken. Kanske är det bättre att låta "naturen" själv reglera detta.
© Krister Renard