"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2016 10 12 18:54

Förlåtelse

Denna text är inspirerad av Sten Nilsson, metodistpastor och gudsman. Ingen kunde undervisa om Guds kärlek och förlåtelse som Sten Nilsson och jag är tacksam att jag fick vara hans vän under några år. Han kom att betyda oerhört mycket för mig.

Ett genomgående tema i hela Skriften är förlåtelse. Berättelsen om den förlorade sonen utgör ett underbart vittnesbörd om vad sann förlåtelse är. Guds förlåtelse finns tillgänglig för varje människa som vill ta emot den. Eftersom Gud aldrig kränker vår fria vilja, kan han emellertid inte tvinga sin förlåtelse på oss, utan vi måste tillåta honom att ge den till oss. Guds vilja är att vi sedan skall ge vidare samma förlåtelse till de som gjort oss illa. Han vill att våra liv skall vara sådana att förlåtelse strömmar ut från oss i ett aldrig sinande flöde.

Många människor tror att förlåtelse innebär att man överser med att andra behandlat en illa och kanske försöker glömma vad som hänt. Förlåtelse enligt Bibeln innebär emellertid mycket mer än så, och betyder också en aktiv handling från den som förlåter. Det grekiska ord som vanligen översatts med ”förlåtelse” i Nya Testamentet är aphiemi, som också har betydelsen att ”släppa taget”, ”efterskänka”, ”lämna” eller ”annulera”. Ordet användes i klassisk grekiska med innebörden att ”frivilligt frige eller befria en person över vilken man har juridisk eller verklig kontroll”. Att förlåta innebär alltså att man av fri vilja annulerar en skuld och därmed befriar den man förlåter från den bindning som denne har genom sin skuld.

Bitterhet är roten till en stor del av alla själsliga och psykiska problem idag. Oerhört många människor är bittra över sin olyckliga barndom, över sitt misslyckade äktenskap eller över sitt ensamma liv. Bitterhet är ofta riktad mot någon annan, det kan vara föräldrar, syskon, äkta make eller någon utomstående. Många gånger kan den också vara riktad mot en själv.

Att inte kunna förlåta, bottnar nästan alltid i bitterhet, och det finns många människor som till och med är så bittra att de upplever sig som totalt oförmögna att förlåta. De kan helt enkelt inte förlåta, hur gärna de än vill. De har blivit oförlåtelsens trälar. Genom sin oförlåtelse binder de andra människor i synd och skuld, medan de genom att förlåta skulle kunna ha befriat dem från skuldbördan. Jesus sade vid ett tillfälle:

Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden. (Joh 20:23)

Men kan vi verkligen förlåta människor deras synder? Det är väl bara Gud som kan förlåta synd?!”, tänker kanske någon. Svaret är att Gud redan har förlåtit alla människor deras synder! Det gjorde han för 2 000 år sedan, när Jesus bar alla våra missgärningar och all vår orättfärdighet upp på korset! Från Guds sida är allt klart. Det enda som återstår för oss är att acceptera Jesu offer. ”Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen”, säger Jesus i Joh 12:48. När Jesus talar om vikten av att förlåta, ja mer eller mindre befaller oss att förlåta, så menar han att om nu Gud har förlåtit alla människor deras synder, vad har då vi för rätt att hålla något emot någon?! Och om nu Gud har befriat alla människor från det förflutnas skugga, vad har då vi för rätt att binda någon i dennes förflutna?!

Förlåtelse innebär inte bara att förlåta dem som kommer och ber oss om förlåtelse. Nej förlåtelse innebär framför allt att förlåta dem som inte har bett oss om förlåtelse, som kanske inte ens ångrar det onda de gjort oss (Ibland kan naturligtvis orsaken till detta vara att personen i fråga inte vet om att han sårat oss, men det är en annan historia). Att förlåta utan att den skyldige ångrat sig, kallas ensidig förlåtelse. När Jesus förlåter är det alltid fråga om sådan ensidig förlåtelse. Det finns inte en enda skildring i evangelierna, där någon kommer till Jesus och ber om att bli förlåten [1].

Jesus förlåter alltid ensidigt! Ett underbart exempel på detta är följande berättelse:

En av fariséerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus, kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sitt balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ”Om den mannen vore en profet, skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” — ”Säg det mästare”, sade han. ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt skulle jag tro.” — ”Du har rätt”, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna”. (Luk 7:36-48)

Genom Jesu renhet och den sanning som han utstrålade, överbevisades kvinnan om synden och orenheten i sitt liv, och genom sina tårar visade hon att hon längtade efter något bättre. Det som utlöste tårarna och längtan efter rening var emellertid inte sanningen som sådan, utan Jesu kärlek. Utan denna kärlek hade kvinnan i stället reagerat med ilska och hat då hon påmindes om bristerna i sitt liv. Det fanns säkert många som redan tidigare talat om för henne vilken usel person hon var, men det var knappast det hon behövde höra. Det visste hon redan själv, innerst inne. Vad hon behövde, var i stället att få möta den fullkomliga kärleken som inte är rädd att säga sanningen, men som samtidigt är full av medkänsla och förlåtelse. Berättelsen visar hur viktigt det är, för den som verkligen vill hjälpa människor, att vara uppfylld av både sanning och kärlek (Du kan läsa om kärlek och sanning här).

Problem med bitterhet och oförlåtelse kan många gånger vara störst gentemot de som står en allra närmast, vilket följande sanna skildring visar:

En kvinna hade en alkoholiserad far. Under hennes barndom hade hon många gånger blivit misshandlad av denne. Hon flyttade därför tidigt hemifrån och tog helt avstånd från pappan. Hon var fylld av bitterhet och hat. Flera år senare fick hon höra en predikan, där förlåtelsens betydelse klargjordes. Hon sökte då upp sin pappa och berättade för honom att hon förlät honom och att hon älskade honom. För första gången någonsin fick hon tala ut med sin far. Det hela slutade med att båda föll i gråt och omfamnade varandra. Relationen mellan dem återupprättades och pappan, som fortfarande var alkoholiserad, blev på några få månader helt befriad från sitt beroende av alkohol.

Många gånger är bitterhet och oförsonlighet så starka krafter att vi omöjligen på egen hand kan frigöra oss ur deras järngrepp. Det kan ju vara fråga om människor som förorsakat oss ett oerhört lidande. Incest eller en äkta makes otrohet är exempel på sådant som kan vara helt omöjligt att förlåta av egen kraft. Men vad inte vi kan göra, det kan Jesus göra. I Joh 14:22 säger han, ”...och vad ni än ber om i mitt namn, det skall jag göra...” Även om vi upplever att det är totalt omöjligt att förlåta en viss person, kan vi därför ändå göra detta i Jesu namn. Oavsett vad vi känner när vi ber en sådan bön, har ju Jesus lovat, att det som vi ber om det skall också ske.

Det finns många fantastiska vittnesbörd om hur ensidig förlåtelse kan lösa människor från bitterhet och hat. Under en predikan berättade en pastor om en ung kvinna som hade en mycket dålig relation till sin mor. Hon hade aldrig fått någon kärlek från mamman och var mycket bitter på grund av detta. Det var helt omöjligt för henne att förlåta. Mor och dotter träffades av denna anledning nästan aldrig. Efter att ha blivit undervisad om betydelsen av ensidig förlåtelse, bad dottern följande korta bön, ”Jag förlåter min mor i Jesu namn och jag löser henne från hennes skuld i Jesu namn”.
Denna enkla bön, startade bokstavligen en andlig kedjereaktion. Det första som hände var att mormodern några dagar senare ringde till sin dotter, dvs till den unga kvinnans mamma, och bad om förlåtelse för sin kärlekslöshet och hårdhet. Detta befriade den unga kvinnans mor från den bitterhet hon i hela sitt liv burit på, och som gjort det omöjligt för henne att älska sitt eget barn. Några dagar senare ringde hon i sin tur till sin egen dotter, som alltså var den som genom sin bön hade startat hela processen, och bekände att hon varit en dålig mor som inte gett dottern tillräckligt med kärlek.

När den unga kvinnan löste sin mor från hennes skuld, dvs att inte ha gett sitt barn kärlek, löstes modern och även mormodern nästan omedelbart från den andemakt som band upp dem. Detta ledde alltså till att tre generationer försonades inom loppet av några veckor!

Mycket talar för att problem som går i arv inom en släkt, ofta har sin grund i oförlåtelse. Det kan röra sig om t ex alkoholism, okontrollerade vredesutbrott eller sexuella perversioner. Ibland talar även moderna människor, som egentligen inte tror på andliga förklaringar, om släktförbannelser. Att påstå att alla problem av denna typ har en andlig grund är säkert överdrivet. Självklart finns också genetiska och andra förklaringar. Men en sak kan man dock vara förvissad om och det är att det säkraste medlet för att bryta varje form av släktförbannelse heter förlåtelse. Det är aldrig försent att förlåta, inte ens om den som gjort oss illa är död. Vi har därför möjlighet att genom vår förlåtelse en gång för alla befria oss från tidigare generationers onda inflytande och oförrätter.

I Apostlagärningarna 7:54 och framåt berättas om hur Stefanos stenas på grund av sin tro. Här visas mycket klart på betydelsen av att förlåta. Innan Stefanos dör ropar han, ”Herre ställ dem inte till svars för denna synd”. En av dem som var med vid denna händelse var en ung farisé vid namn Saul. Skriften säger att ”Också Saul tyckte det var riktigt att han [Stefanos] dödades”. Saul skulle senare bli omvänd till kristendomen, byta namn till Paulus och själv bli den som kanske allra mest bidrog till den kristna trons snabba spridning. Hade inte Stefanos genom sin förlåtelse löst Saul från den skuld han ådragit sig, kanske aldrig Saul hade kunnat bli Paulus.

Att förlåtelse är mycket viktig framgår av vad Jesus säger i Markusevangeliets elfte kapitel. Först säger han i vers 22 att vi kan be om vad som helst. Bara vi tror i vårt hjärta, så skall vi få det vi ber om. Det finns dock ett villkor:

Och när ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då skall också er himmelske fader förlåta er era överträdelser. (Mark 11:25)

När vi ber, skall vi alltså först förlåta våra fiender. Gör vi inte det, mister våra böner sin kraft. Många kristna som har bett utan att få bönesvar, har inte förstått att deras oförsonlighet hindrat Gud från att välsigna dem.

Tyvärr uppfattar många människor Bibelns undervisning om förlåtelse som farlig och kärlekslös. ”Man lägger bördor på människor och ger dem fördömelse, när man påstår att de kan binda andra genom sin oförlåtelse. Det är ju som om det vore barnens fel att föräldrarna är alkoholister”. Som alltid är det emellertid i första hand en fråga om vad som är sanning. Om det är sant att det är viktigt och absolut avgörande att förlåta, ja då måste man undervisa om detta, oberoende av om människor tycker illa om det. Självklart är det ingen som hävdar att föräldrarnas alkoholism är barnens fel. Det vore ju helt absurt. Men oavsett vems felet är, säger Skriften att vi är skyldiga att förlåta dem som gjort oss illa. I bönen ”Fader Vår”, heter det ju, ”och förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Såsom vi förlåter andra, så förlåter Gud oss. Det vore bättre för människor om de, i stället för att bli bittra och känna självfördömelse när de undervisas om vikten av att förlåta, böjde sig under Guds vilja och började praktisera förlåtelse i sina egna liv!

I Matteusevangeliet 18:23-35 berättar Jesus liknelsen om ”den obarmhärtige medtjänaren”. En tjänare som var skyldig sin herre tiotusen talenter — en omåttligt stor summa, en tiondel av detta var hela årliga skatteinkomsten för betydande samtida regenter — skulle egentligen säljas som slav tillsammans med sin familj, men hans herre efterskänkte av medlidande hela skulden. När tjänaren gick därifrån mötte han en annan tjänare som var skyldig honom hundra denarer, dvs en tämligen obetydlig summa. Han krävde omedelbar betalning och när den andre tjänaren bad om medlidande lät han sätta honom i fängelse, trots att han nyss fått sin egen enorma skuld avskriven. Då deras herre fick höra vad som hänt, kallade han till sig den obarmhärtige tjänaren och sade, ”Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?” I sin vrede lät han sedan ”bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald”. Tjänarnas herre symboliserar i denna liknelse Gud och skulden till honom, som är oändligt stor och aldrig kan betalas av oss, är naturligtvis vår syndaskuld. Bödelsdrängarna eller som det står i 1917 års översättning, ”fångknektarna”, representerar de demoner eller andemakter som har rätt att plåga och binda den vi genom vår oförlåtelse överlämnat i deras våld. Vad Jesus säger här är helt enkelt, ”Det din broder är skyldig dig är försumbart jämfört med vad du är skyldig mig! Du har fått allt efterskänkt av mig. Skulle du då inte förlåta din broder?!”

Gud söker efter människans kärlek. Han älskar oss och vill att vi skall älska honom. Vår kärlek till Gud måste dock få konsekvenser i våra liv. Enkelt uttryckt kan man säga att vår attityd till andra människor visar vår attityd till Gud.

Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, så ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. (1 Joh 4:20)

Ett sätt att visa vår kärlek till våra medmänniskor är att förlåta dem som gjort oss illa. Det onda kan endast besegras med det goda! Skulle alla människor på jorden praktisera förlåtelsens evangelium, så skulle världen totalt förvandlas. Det som alla fredsrörelser, alla psykoterapier, FN, alla goda ideologier och alla religiösa system strävat efter, skulle då bokstavligen gå i uppfyllelse. Kristendomen säger egentligen, ”Gör det själv!” Dvs, föreställningen att världen kommer att förändras bara för att vi demonstrerar och visar solidaritet med lidande människor på andra sidan jordklotet, medan vi samtidigt förtalar våra grannar och bär på bitterhet och oförlåtelse mot våra vänner och släktingar, är bara ett fantasifoster. Kärleken börjar i det lilla och sprider sig utåt som ringar på vattnet. ”Gör det själv!”, betyder att du måste visa solidaritet, inte bara teoretiskt med någon idealiserad person femhundra mil bort, som du aldrig träffat, utan mot din granne som du kanske avskyr eller din arbetskamrat som du föraktar. Kristendom är inte bara prat. Den handlar inte bara om att lära, utan framför allt om att göra!

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Hur får man möta Jesus?


[1] Däremot tillåter de honom att förlåta, annars skulle förlåtelsen inte vara tillgänglig för dem. Jesus kränker således inte deras fria vilja, men det är han som tar initiativet till att förlåta.
© Krister Renard