"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2011 01 14 17:05

Då blev jag förskräckt...

Men, varför måste allt vara så komplicerat? Varför måste Jesus plågas och dö för oss? Om Gud nu älskar oss så mycket, kunde han då inte helt enkelt förlåta oss och sedan låta allt vara glömt? Det är ju så kärleksfullt och fint med förlåtelse. Sa inte Jesus själv förresten att vi skulle förlåta?

Jovisst är det fint med förlåtelse, men det finns saker som inte kan förlåtas utan att den skyldige erkänner sin skuld och ångrar sig. Denna princip, enligt vilken endast den som erkänt sitt brott kan benådas, tillämpas i de flesta länders rättskipning. Det är sant att Gud är kärlek, men Gud är också helig, sann, felfri, rättvis och oföränderlig. Han är densamme igår, idag och i evighet.

Guds helighet innebär att han hatar det onda. I Habackuk 1:13 står t ex om honom, "Du vilkens ögon är för rena för att se på det onda, Du som inte tål att skåda på orättrådighet". Orsaken till att vi rent mänskligt sett tycker att Gud skulle kunna kompromissa lite, är att vi själva är så besmittade av ondskan att vi inte inser dess sanna natur. Gud vet emellertid att det inte går att kompromissa med ondskan. Den tar en liten bit i sänder, precis på samma sätt som när Hitler tog en liten bit i sänder av Europa, medan Chamberlain naivt deklarerade, "Peace in our time (Fred i vår tid)". "Bara herr Hitler får Tjeckoslovakien också så är han nog nöjd", menade han, medan Hitler samtidigt hånskrattade åt den "senile gubben från London". Churchill sade, efter att han efterträtt Chamberlain som premiärminister, "Man försökte köpa fred till priset av vanära. Först fick man vanäran, sen kom kriget i alla fall". Ondskan är aldrig nöjd. Inte förrän den lagt beslag på allt. Gud har därför beslutat att ondskan skall utrotas en gång för alla. Detta betyder inte att han vill utrota människorna, tvärtom. Gud älskar varje människa och vill inte att någon enda skall gå förlorad, eller som Petrus säger i 2 Pet 3:9, "Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad, utan att alla skall få tid att omvända sig".

På sätt och vis kan man säga att Gud redan har förlåtit människorna deras synder.

Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser... (2 Kor 5:19)

Genom Jesu försoningsdöd hålls vi inte längre ansvariga för synden. Det finns emellertid ett villkor förknippat med detta, nämligen att vi erkänner vår synd och vädjar till Guds nåd. Vi måste alltså erkänna att vår enda möjlighet till räddning går genom Jesus Kristus. Gör vi inte detta får vi inte del av förlåtelsen.

Vårt stora problem är således att vi inte förstår hur fruktansvärd ondskan och synden egentligen är. Tidningar, TV och böcker bidrar till att vi blir alltmer avtrubbade inför det onda. Många människor tillbringar hela kvällarna framför TV, tittande på våldsfilmer där människor söndersågas, massakreras, våldtas, lemlästas etc. Till och med verklighetens fruktansvärda manifestationer av det onda åstadkommer hos oss knappast mer än en gäspning. Att barn mördas eller våldtas, att flyktingar massakreras eller att människor i miljoner svälter ihjäl, är något som vi dagligen matas med från TV-rutan. Men även om vi nu har blivit så tillvanda att vi knappast reagerar längre, är inte Gud sådan. För honom är lidandet inte vardagsmat, utan är i hans ögon något vedervärdigt och oacceptabelt. När vi begär att Gud skall överse med ondskan, visar vi bara att vi inte förstått hur allvarligt problemet är. Djävulen i sina röda trikåer på Casinorevyn må vara nog så skrattretande. I form av en SS-vakt i ett tyskt koncentrationsläger — en betydligt sannare bild av honom — inbjuder han inte lika mycket till skratt, i varje fall inte för den som själv just är på väg in i gaskammaren.

För åtskilliga år sedan kunde man i tidningarna läsa om en sjuårig, italiensk flicka som mördats av sin styvfar. Hon hade hållits inlåst i åratal, knappt fått mat och regelbundet misshandlats. Vid ett tillfälle hade hennes styvfar slagit henne med en planka försedd med en stor spik ända tills hon dog. Av någon anledning blev denna händelse speciellt verklig för mig. Jag tänkte mig in i hur den lilla flickans liv blivit, hur hon plågats oavbrutet, hur hon måste ha gråtit och kvidit i sin ensamhet! Hur det enda liv hon kände till var lidande! Plötsligt började jag storgråta. Jag minns att jag grät i flera timmar, och att jag var alldeles otröstlig. Fortfarande väcker det starka känslor inom mig varje gång jag tänker på den lilla flickan.

Det är kanske tur att vi inte reagerar lika starkt på allt lidande vi möter. Vi skulle inte klara av det, utan skulle gå under. Jag är emellertid övertygad om att Gud, inför varje enskild människas lidande, reagerar minst så starkt som jag gjorde när det gällde den lilla flickan. När man förstår det, då förstår man också varför han varken kan eller vill kompromissa med det onda!

Ett genomgående tema i Bibeln är att ingen människa kan se Guds ansikte och leva. När Moses ber att få se Guds härlighet, svarar Gud:

"Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står och jag skall utropa namnet 'Herren' inför dig. Jag skall vara nådig mot och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över". Ytterligare sade han: "Mitt ansikte kan du dock inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva ". (2 Mos 33:19-20)

I första Timotheosbrevet 6:16 talar Paulus om Gud, "som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se". Orsaken till att vi inte kan nalkas Gud, är att ondska och Guds helighet är oförenliga storheter. Lika lite som is kan existera inuti en eld, kan ondska existera i Guds närhet. Och precis som att isen förintas i elden, så förintas ondskan när den kommer inför Guds ansikte. Ingen människa kan antagligen till fullo förstå Guds absoluta helighet och renhet, eftersom vi själva är så förorenade av det onda. Kunde vi det, skulle vi säkert också förstå vad som skulle hända med den människa, som utan att vara fullständigt renad från allt ont genom Jesu blod, försökte träda fram inför Gud. Hon skull omedelbart förintas. Ingenting som är besmittat med ondska, om än aldrig så lite, kan bestå inför Guds helighet och renhet.

Jag läste en gång om en legosoldat i något afrikanskt land. Vid ett tillfälle var han med och intog en by som påstods vara ett gerillafäste. Soldaterna rensade byn genom att först slänga in en handgranat i varje hydda och sedan rusa in med kpisten i högsta hugg. För legosoldaten var detta rutin, han hade dödat hundratals människor under sin karriär och ett människoliv betydde inte mycket för honom. När han så kom in i en hydda efter att handgranaten detonerat, möttes han av en fruktansvärd syn. En hel familj hade gömt sig inne i hyddan och alla var döda utom en liten flicka på cirka fem år som låg invid sin mammas söndersprängda kropp. Flickans båda ben var krossade och hennes blick mattades inför den annalkande döden. När soldaten för ett kort ögonblick mötte hennes stora, tårfyllda, oförstående ögon var det som om benen knappt ville bära honom. Flickans ögon ville inte släppa honom, de skar rakt in i det innersta av hans väsen. Dessa ögon kom att förfölja honom dag och natt, ända till dess att han några veckor senare satte sin pistol i munnen och tryckte av. Den lilla flickans ögon hade i ett enda nu visat honom vem han var, hans egen ondska och allt ont han hade gjort. Detta var mer än han orkade bära.

Denna historia har något att lära oss när det gäller att förstå varför inget orent kan existera inför Guds ansikte. Den syndfulla människa som träder fram inför Gud skulle i likhet med soldaten ovan, konfronterad med Guds absoluta renhet och helighet, plötslig till fullo förstå sin egen orenhet och sina egna onda gärningar. Ingen människa skulle kunna bära en sådan insikt. Sinnet eller förnuftet skulle i ett enda ögonblick bryta samman och upphöra att existera. När profeten Jesaja i en syn fick se Guds härlighet, var hans första spontana reaktion, "Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar" (Jes 6:5).

Gud har skapat människan till att älska. Den sanna relationen mellan Gud och människa är kärlek och inte fruktan. Den människa som bär på synd och orenhet kan inte med frimodighet komma inför Gud, eftersom ondskan i henne omöjliggör detta. Den fallna människan har i princip två sätt att förhålla sig till problemet. I västvärlden har en majoritet — stödjande sig på inbillade vetenskapliga argument — valt att döva samvetets röst och intala sig att Gud inte finns. För de människor som tror på Gud, och det är majoriteten av mänskligheten, är Gud i stället många gånger skrämmande och fruktansvärd och hela tillvaron går ut på att med olika medel blidka honom. Dessa människor befinner sig i samma situation som Adam och Eva efter syndafallet. Innan synden gjorde sin entré i världen, hade de första människorna umgåtts med Gud ansikte mot ansikte. När ondskan kom in i deras hjärtan, tappade de all sin frimodighet och greps i stället av fruktan för honom.

Och de hörde Herren Gud vandra i lustgården, när dagen började svalkas. Då gömde sig mannen med sin hustru för Herren Guds ansikte bland träden i lustgården. Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde Dig i lustgården. Då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig." (1 Mos 3:8-10)

Den syndiga människan känner sig naken inför Gud och försöker, precis som Adam och Eva, att skyla över sin ofullkomlighet genom olika typer av "fikonlöv". Exempel på sådana "löv" kan vara; goda gärningar, späkningar eller självpåtagen fattigdom. Det mest radikala är givetvis att helt enkelt förneka hela problematiken. Dessvärre visar det sig vara betydligt lättare att intellektuellt förneka existensen av synd och ondska än att bli av med syndens och ondskans faktiska konsekvenser!

Människan problem är inte omständigheterna utan hennes egen natur. Människan är andligt sjuk. Problemet är därför inte i första hand att människan syndar, utan att hon är en syndare. Till sin natur är människan fallen och begår därför felaktiga och onda handlingar. Hon blir således inte en syndare därför hon syndar, utan syndar på grund av att hon är en syndare. Gud kan inte återupprätta mänskligheten genom att låtsas att synden och ondskan inte existerar. Hans helighet gör att han aldrig kan acceptera det som är fel.

Även om nu Gud trots allt skulle förlåta alla, så skulle våra egna samveten omöjliggöra för oss att leva i en kärleksrelation med honom. Först måste allt klaras ut. Situationen påminner om en otrogen äkta man som ångerfull återvänder till sin hustru. Han har till slut insett att när han lämnade sin familj för en tillfällig fysisk tillfredsställelse, så bröt han en värdefull relation. Han återvänder full av sorg och skam till den kvinna han egentligen älskar. Han skulle bli mycket förvånad och besviken om det visade sig att hustrun var helt likgiltig inför vad han gjort och t ex sade, "Det spelar ingen roll, bara du hade det skönt". Ännu mer besviken skulle han säkert bli, om hon inte ens en gång hade märkt att han varit borta i flera veckor. En värdefull relation kan inte vara grundad på likgiltighet. Mannen vill att hustrun skall veta och förstå allt vad han gjort, så att återupprättandet av deras relation bygger på fullständig sanning, dvs att hustrun verkligen förstår vad som hänt och ändå accepterar och förlåter. Inte förrän han kan se sin hustru frimodigt i ögonen igen, är deras relation fullt återupprättad och de kan gå vidare i ömsesidig kärlek.

Människor, som tycker att Gud gott kunde bortse från synden, har inte förstått kärlekens väsen. De tror att Gud är en allmän, senil välvilja, som lite lojt tycker att det nog vore bra om alla var så lyckliga som möjligt. Precis som när en person, för att döva sitt samvete, med en gäspning sätter in en tia på Rädda Barnens konto i hopp om att "alltid hjälper det någon". Man kan då jämföra detta med hur en människa reagerar när någon hon verkligen älskar har det dåligt eller lever ett felaktigt liv. Inte säger en förälder, vars barn knarkar eller går på gatan, "det gör väl inget så länge dom trivs med det". Nej den som verkligen älskar är beredd att göra precis vad som helst för att rädda sin älskade ur svårigheter och problem. Normalt timida och blyga föräldrar kan i sådana situationer förvandlas till vilda lejon, som rasande går till rätta med myndigheter, knarklangare etc. Kärleken kan aldrig acceptera att den man älskar går under, eller ens lever efter en lägre moralisk standard än den man själv har. Endast den som är likgiltig kompromissar och unnar den man påstår sig värna om något annat än det absolut bästa. En orsak till att Gud inte kan kompromissa med det onda, är att han är kärleken själv och att han på grund av detta inte kan acceptera något annat för oss än det högsta och det bästa.

För att förstå Guds ovilja att kompromissa med ondskan, kan det vara nyttigt att studera människans historia lite grand. Ett sådant studium visar att ett demokratiskt land kan ha två typer av fred i förhållande till andra länder: fred gentemot demokratier och fred gentemot diktaturer.[1] Det första slaget av fred innebär att om ena sidan vid en konflikt gör en eftergift så uppfattas detta av den andra sidan som tecken på god vilja och en strävan efter att lösa konflikten, vilket leder till att andra sidan i sin tur gör eftergifter. Till diktaturer sänder eftergifter emellertid helt andra signaler och tolkas i stället som tecken på svaghet, vilket normalt leder till ytterligare aggression från diktaturstatens sida. Det är oerhört viktigt att skilja mellan dessa två typer av fred. Fred med en diktatur måste tyvärr alltid bygga på avskräckning. Försöker man kompromissa, visar historien oss att detta förr eller senare leder till krig. Gulfkriget föregicks t ex av att Kuwait gjorde den ena eftergiften efter den andra gentemot Irak. Till slut invaderade Irak i alla fall. Ett annat klassiskt exempel på en tragisk sammanblandning av de två typerna av fred, var när demokratierna praktiserade avspänning gentemot Nazityskland och fick historiens dittills värsta krig. Gentemot Sovjetunionen, den kanske mäktigaste diktaturen någonsin, praktiserade man i stället, vis av sitt tidigare misstag, avskräckning och undgick på grund av detta med all säkerhet ett tredje världskrig. All erfarenhet visar att det är omöjligt att kompromissa med ondskan i någon av dess former! Djävulens fred är alltid fred på hans villkor.

Men kan inte Gud, om han nu är allsmäktig, besegra Djävulen? Svaret är att det onda aldrig kan besegras med våld. Det onda måste besegras med det goda. Frågan är således inte vem som är starkast i universum. Bibeln säger visserligen att Gud är starkare än Djävulen. Ändå kan Gud inte använda sin styrka hur som helst. Bland annat så är han, som vi så småningom skall se, begränsad av människans fria vilja. Konflikten är i första hand andlig och moralisk och gäller huruvida Gud eller Djävulen skall vinna människans tro, lydnad och gensvar. Gud söker kärlek och lydnad från uppriktiga hjärtan som känner sanningen. Guds vapen är sanningen, sedan får människorna välja om de vill ta emot den eller ej. Det står om Jesus i Joh 1:14, "Och han var fylld av nåd och sanning". Djävulen däremot vet att han aldrig kan vinna någon människa genom att ärligt redovisa sitt alternativ. Precis som alla diktatorer ogillar han fria val, eftersom han innerst inne vet att mycket få, om ens någon, skulle rösta på honom om de kände till hela sanningen. Han använder därför lögn, bedrägeri och förvanskning för att dra människor till sig. Skriften kallar honom av denna anledning för "lögnens fader"..

Redan i Första Mosebokens tredje kapitel avslöjar Gud sin plan för att återupprätta skapelsen. I vers 15 säger han att "kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud". Uttrycket "kvinnans säd" kan tyckas konstigt och är unikt i Gamla Testamentet. Där används normalt formuleringar som "När Adam var 130 år gammal, födde han en son", vilket avspeglar dåtidens patriarkaliska uppfattning. "Kvinnans säd" måste syfta på att någon man inte skulle vara involverad i den avkomma till Eva som så småningom skulle krossa ormens, dvs "Djävulens", välde. Redan här uppenbarar Gud således att Jesus skulle födas genom jungfrufödsel. Vad Gud egentligen säger till djävulen vid detta tillfälle är ungefär (fritt tolkat), "Det du stulit från mig det skall jag ta tillbaka, men på ett rättfärdigt sätt så att det som hänt aldrig kan upprepas. Jag skall inte krossa ondskan med våld utan utplåna den en gång för alla genom kärlek".

Syndens rötter i oss är så djupa att vi aldrig kan frigöra oss från den av egen kraft. Den är som en drog som krossar vår vilja och hindrar oss att på egen hand frigöra oss ur dess järngrepp. Gud var därför tvungen att själv lösa problemet åt oss. Av denna anledning sände han sin egen Son till jorden som medlare. Jesus var både 100 % Gud och 100 % människa i en och samma person. Skriften säger att han var född av Maria, som hade blivit "havande genom helig ande". Vad detta exakt innebär och hur det kunde vara möjligt, är ett mysterium som vi förmodligen aldrig kommer att kunna förstå, utan som vi måste acceptera. Möjligen kanske vi kan förstå varför det var nödvändigt att Jesus var både Gud och människa. Hade han enbart varit människa hade han haft samma behov av frälsning som vi. Då vore han en del av problemet och inte lösningen. Om han å andra sidan enbart var Gud, skulle han inte känna igen sig i dem som behöver frälsning. En medlare måste känna båda sidor för att rättvist kunna representera dem.

Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus. (1Tim 2:5)

Då nu barnen är av kött och blod, måste han på samma sätt bli människa för att han genom sin död skulle göra dödens herre, Djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit, kan han hjälpa dem som prövas. (Heb 2:14-18)

Pastor Sten Nilsson (en av de kristna personer jag känner, som jag respekterar allra mest) uttrycker det så här i sin bok Blodsförbundet (Livets Ords Förlag, 1985, sid 137-138):

Bara denne "Ben-Adam" [dvs Jesus] — denne människoson, var sådan, att han kunde lyfta hela människosläktet ut ur den förbannelse, som drabbat det genom den förste Adam. Gud behövde en syndfri representant för människosläktet. Jesus Kristus representerar hela mänskligheten. Han kan sluta förbund med Gud å alla människors vägnar och vara garant för det….
Lyssna nu: När Jesus låg till bords och åt förbundsmåltiden med sina lärjungar [den sista påsken innan han dog], så var han där som den gudomlige Messias och intog Messias plats vid bordet [enligt judisk tradition dukar man alltid för en extra person vid påskmåltiden — denna plats är avsedd för den kommande Messias]. Det var han som tog brödet ur mellanfacket. Det var han som drack vin ur den kalk, som var avsedd för Messias. Han representerade Gud inför människor, och han ingick ett förbund med mänskligheten som sann Gud. Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv.
Men strax därefter gick han ut som Människoson för att betala priset för mänsklighetens återlösning. Bara som människa var han dödlig när han tog vår synd på sig.
När han uppstod från de döda, så for han upp till Fadern som representant för människorna. Han var nu deras Överstepräst.
.......
Här ingås alltså ett förbund, ett kontrakt, mellan Gud Fader och människosläktet genom Jesus Kristus, som är sann människa och samtidigt sann Gud. Som Gud slöt Jesus ett förbund med människorna. Som människa slöt han ett förbund med Gud. Han är medlaren. Gud och människa förenas och blir ett med varandra. Gud är nu vår Fader. Han är inte bara Gud, som i det gamla förbundet [Gamla Testamentets förbund], utan han är vår Fader. Vi har nu kommit in i Guds familj, och Jesus är vår broder!

På grund av att Jesus var människa, kunde han också frestas. Skriften säger att Gud inte kan frestas, men Jesus hade frivilligt avstått från sina gudomliga egenskaper när han kom till jorden. I Filipperbrevet 2:6 säger Paulus:

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

Hebréerbrevet 4:15 talar om att han "frestats på alla sätt och varit som vi men utan synd". Jesus är den enda människa som inte någon enda gång syndat, inte ens i sina tankar. Och det var inte på grund av sina gudomliga egenskaper som han klarade av att leva syndfritt. Nej, enbart i egenskap av människa lyckades han stå emot alla frestelser. Hade han en enda gång tvingats att använda något av sin gudomlighet för att rå på synden, hade han därmed visat det omöjliga i att leva efter Guds lag. Om även han fallit, skulle inte Gud haft rätt att döma någon enda människa för hennes synd. Eftersom Gud är rättfärdig, kan han naturligtvis inte begära att vi skall klara av det som är omöjligt.

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

Du kan läsa mer om kristen tro i: Gud är din vän och inte din fiende!


[1] Quincy Wright har i sitt verk A Study of War undersökt demokratiers respektive diktaturers krigsbenägenhet. Han konstaterar att under 116 större krig mellan 1789 och 1942, i vilka 438 självständiga stater deltagit, har i inte ett enda fall demokratier deltagit på motsatta sidor. Flera andra forskare har kommit fram till liknande resultat. Professor Rudolph Rummel, som ägnat en stor del av sitt liv år att studera diktaturer och deras förtryck av sin egen befolkning och andra länder, har kommit fram till att av 353 krig har i inget fall en demokrati stridit mot en annan demokrati. I 155 av de 353 krigen var konflikten mellan demokrati och icke-demokrati och i restan av fallen (198) mellan diktaturer. Slutsatsen av detta blir att demokratier startar inte krig. Det är alltid diktaturer som startar krig. Rummel visar också att mellan 1900 och 1988 begicks folkmord och massmord på minst 169 miljoner människor. Av dessa mördades 167 miljoner av totalitära eller auktoritära stater. Demokratiernas andel i dödandet var ca 2 miljoner. I den senare siffran är då inräknat Storbritanniens och USA:s terrorbombningar av tyska städer under andra världskriget och USA:s bombningar av Nordvietnam. Samtidigt som 169 miljoner människor dödats genom massmord och folkmord under 1900-talet, har ungefär 40 miljoner människor dödats i krig under samma tid. Massmord och folkmord står således för fyra gånger fler dödsoffer än väpnade konflikter. Det är svårt att förena detta med den allmänt accepterade åsikten att den mänskliga civilisationen under vårt århundrade nått sin absoluta höjdpunkt.

Per Ahlmark diskuterar ovanstående betydligt mer ingående i boken Det öppna såret, om massmord och medlöperi, Timbro, 1997, sid 27 - 38.
© Krister Renard