"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2010 06 12 20:30

Den nya människan

I Gamla Testamentet finns ca 300 profetior som talar om den kommande Messias och vilka alla i detalj uppfylldes genom Jesus Kristus. Genom profeten Jeremia talar Gud om den kommande framtiden:

Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, inte den ene brodern den andre, och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synder skall jag inte mer komma ihåg. (Jer 31:33-34)

I Hesekiel 11:19 säger Gud, ”Jag skall ta bort stenhjärtat ur deras kropp...” Lagen, som var nedtecknad på tavlor av sten, var till för människor vars hjärta var av sten. Lagen, som visade på Guds moraliska standard, var omöjlig att hålla för någon människa. Meningen med den var inte heller i främsta hand att den skulle hållas. Den var, som tidigare påpekats, i stället en ”spegel” som Gud höll upp framför varje människa, så att hon skulle förstå att hon aldrig i kraft av egna goda gärningar skulle kunna överbrygga gapet mellan sig och sin Skapare.

Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd. (Rom 3:20)

Sven Reichmann skriver i sin bok Fräslningen (XP Media 2010) att "den lag som gavs på Sinai [dvs tio Guds bud]" kan ses som "en andra dos av kunskapens träd". Frukten från det senare gav ju människan förmåga att skilja mellan ont och gott. Lagen ger människan en objektiv definition av vad som är ont och gott, dvs har samma funktion. Men lika lite som kunskapens träd kunde frälsa människan, så kan lagen göra detta. Därtill krävs Guds nåd! Dessutom, hade människan aldrig ätit av kunskapens träd, hade lagen inte behövts. Då hade människan levt rätt och rättfärdigt utan yttre tvångsmedel.

Avsikten med lagen var att driva människan till sådan förtvivlan, så att hon till slut i desperation skulle vädja till Guds nåd. Jesus är Guds nåd, ty han kom i ”nåd och sanning”. När en människa tar emot Jesus Kristus i sitt hjärta, förvandlas detta från att ha varit ett stenhjärta till ett hjärta av mjukhet och ödmjukhet. Lagen behöver då inte längre finnas nedskriven på stentavlor, eftersom den nu finns skriven i den troende människans hjärta. Det är detta Jeremia talar om ovan. När vi kastar oss på Guds nåd och tar emot det Jesus gjorde på Golgata, förlåter Gud oss all vår missgärning. Och inte nog med det, han har lovat att han inte ens skall komma ihåg våra fel och brister.

Människor vilka kallar sig kristna, men som aldrig egentligen omvänt sig och fått ett personligt möte med Jesus, har kvar sitt hjärta av sten. De förstår inte att de är frälsta enbart genom Guds nåd, utan tror att Gud funnit behag i dem på grund av deras rättskaffens leverne. De är därför ofta, precis som fariséerna, oerhört lagiska och fördömande gentemot andra människor, detta trots att Skriften säger att som vi själva dömer andra, så skall också vi dömas. Problemet med sådana personer är att de inte bara är syndare, det är vi alla, utan att de också är hycklare. En lagisk människa dömer nämligen inte andra efter samma förutsättningar som hon dömer sig själv. Andra människor dömer hon efter deras handlingar men sig själv dömer hon efter sina intentioner. Det senare innebär att hon bortförklarar sin oförmåga att leva upp till de egna höga idealen genom att åberopa sitt goda uppsåt. ”Innerst inne ville jag egentligen väl, men tyvärr blev det inte så”, heter det. Man menar alltså att avsikten betyder mer än själva handlingen. Men så säger inte Jesus.

”Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?” De [översteprästerna och de äldste] svarade: ”Den förste”. Då sade Jesus till dem: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike...” (Matt 21:28-31)

Enligt Jesus är det således våra goda handlingar som tillgodoräknas oss, inte våra goda avsikter. Vi måste alltså döma oss själva på precis samma sätt som vi dömer andra.

Den som inte har förstått sitt beroende av Guds nåd väljer ofta att spela god och måste därför hela tiden upprätthålla skenet genom att fördöma andra människor. Det finns knappast någon som kan vara så hård i sina omdömen som den lagiskt religiöse. Lösningen på ondskans problem är emellertid inte att spela god, utan att bli god. Detta kräver att vi låter Jesus förvandla oss inifrån och ”rena oss från all orättfärdighet”. Den som verkligen har blivit född på nytt vet att det enda som skiljer honom från den värste syndare, är en enda droppe av Jesu blod! Han vet att han är räddad enbart på grund av Guds överflödande och oförtjänta nåd! Lester Sumrall, en av mina favoritpredikanter, sa en gång så här, "Människor funderar över om Gud är rättvis. Jag vill inte ha Guds rättvisa, då vore jag på väg rakt ner i helvetet. Jag vill ha Guds nåd!"

Något som kännetecknar den lagiska människan är att hon betraktar vissa synder som värre än andra. De allra värsta synderna är alltid de hon själv inte är frestad att begå. Det är kanske därför som många äldre människor talar så mycket om hur fruktansvärd den sexuella synden är, samtidigt som man har mycket stort överseende med baktaleri och avundsjuka. Att homosexualitet kommit att anses som den värsta av alla synder, har kanske samma förklaring. Bibeln talar emellertid nästan mer om tungans synder än vad den talar om sexuell orenhet. I Jakobs brev finns t ex ett långt avsnitt som bara handlar om detta:

En liten eld kan sätta en hel skog i brand. Och tungan är en eld, själva den onda världen bland våra lemmar. ...Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. (Jak 3:5-6, 8)

Att man talar om Guds nåd, får inte tolkas som att lagen är oviktig. Jesus sade själv, att han inte kom för att upphäva lagen, utan för att fullborda den. Vidare sade han, ”Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå...” (Matt 5:18). Lagen finns alltså kvar, och den som undervisar att vi kan leva i synd och orenhet bara för att Jesus dött för oss, lurar således både sig själv och andra. Skillnaden är, att hos den frälsta människan så finns lagen inskriven i hjärtat. Även om hon ibland gör fel och faller i synd, vet hon i sitt hjärta att det är fel och gör allt för att rätta till där hon felat. Och det är inte av rädsla för straffet som hon gör detta, utan på grund av att hon, precis som Gud själv, avskyr ondska och orättfärdighet. Och då även sin egen ondska, inte bara andras. Att vara kristen innebär inte att vara perfekt. Det är omöjligt. Att vara en sann kristen innebär att hålla med Gud om vad som är rätt och fel. Någon uttryckte det ungefär så här; "Att vara kristen är att strida tillsammans med Gud mot sin egen fallna natur. Att stå på Guds sida mot sitt eget kött". Skall jag vara fullständigt ärlig tror jag inte att någon människa kan komma längre än så.

I Gamla Testamentet berättas om kung Saul och kung David. Saul förkastades av Gud, på grund av sin olydnad och ersattes av David. Trots att David på sätt och vis begick mycket värre synder än Saul, sade ändå Gud om honom, ”Jag har funnit David, Ishais son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer” (Apg 13:22). Jesus kallas också Davids son, och Gud säger bl a genom profeten Jeremia, ”I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig avkomling växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden” (Jer 33:15). Avkomlingen var naturligtvis den kommande Messias, dvs Frälsaren. Kung David hade många allvarliga brister och handlade åtskilliga gånger felaktigt. Han gjorde sig bl a skyldig till mord och äktenskapsbrott, då han lät mörda Uria och sedan äktade dennes hustru, den sköna Bat-Seba. Skillnaden mellan honom och Saul var emellertid att den senare försökte skylla på andra när han hade felat, medan David alltid erkände sin skuld utan förbehåll. ”Ty jag fruktade för folket och lyssnade till deras ord” (1 Sam 15:24), ursäktade sig kung Saul när han ertappades av profeten Samuel. Gud som ser rakt in i vårt ”hjärtas uppsåt och tankar” såg att Saul egentligen inte ångrade det onda han hade gjort, utan att hans tårar orsakades av rädsla för straffet. David däremot skyllde aldrig ifrån sig och han avskydde av hela sitt hjärta det onda han ibland frestades att göra. Därför var han en man efter Guds sinne. ”Ty han [Gud] vet vad för ett verk vi är, han tänker på att vi är stoft”, skriver David själv i den 103:e psalmen i Psaltaren. I samma psalm säger han:

Han handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. (Ps 103:10-11)

Frukta betyder här inte i första hand att vara rädd, utan snarare att vara lydig och ödmjuk gentemot Gud och Guds lag. Och detta är egentligen också vad Gud begär av oss idag. Han vet att vi på grund av ondskan är ofullkomliga, och han begär därför inte att vi skall vara perfekta och felfria i vår egen kraft. Vårt hjärtas inställning måste dock vara samma som kung Davids. Vi måste först inse och erkänna att våra egna gärningar aldrig kan rädda oss. Endast genom att böja knä för Jesus och till fullo bekänna vår skuld och ofullkomlighet inför Gud, får vi tillgång till vårt arv, vilket är att Jesus redan har sonat vår skuld. Den ofrälsta människan befinner sig i ungefär samma situation som den som har ett lån till skyhög ränta på en bank. Oavsett hur mycket han än betalar in, så växer skulden hela tiden. De goda nyheterna — evangeliet, vilket betyder glädjebudskap — är att Jesus till fullo har betalt denna skuld en gång för alla. När man i tro tar emot vad Jesus gjort, nollställs skuldkontot omedelbart.

Tillbaka till "Livsåskådning och kristen tro."

Du kan läsa mer om kristen tro i:
Vad är tro? — en liknelse

© Krister Renard