"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2009 11 17 22:02

Skuld-, skam- eller polissamhälle — vilket vill vi ha?

(Nedanstående artikel kan mer ses som lite lösa reflektioner som jag lägger ut för att få respons. Jag tror det ligger en del i resonemanget, men är tacksam för synpunkter så att jag kanske så småningom kanske kan skriva ihop något mer genomtänkt.)

Det finns egentligen bara tre sätt att upprätthålla lag och ordning i ett samhälle, dvs att få ett fungerande samhälle (ett samhälle där man inte upprätthåller lag och ordning kommer på sikt att gå under). I renodlad form skulle man kunna kalla dessa tre varianter för skuld-, skam- och polissamhället.

1. I en skuldkultur (eller skuldsamhälle) är varje individ ansvarig för sina handlingar. Skuld är alltid relaterad till en norm, som man anser vara sann och rättfärdig och god. Att bryta mot normen upplevs som objektivt fel och ondskefullt. Skulden, när någon bryter mot normen, faller över individen själv (till skillnad från skamkulturen, där skulden då faller över den grupp som individen tillhör). Den kristna kulturen är ett exempel på en skuldkultur. Normen där är Bibeln, som bl a inkluderar Tio Guds Bud. Skuldsamhället bygger på att människor känner verklig skuld i sina hjärtan när de bryter mot normen. Ett sådant samhälle bygger således på människans samvete, och man behöver inte speciellt mycket lagar, eftersom människor i detta fall har en inbyggd spärr mot att göra saker som de upplever som felaktiga. Det som avhåller människor från att bryta mot normen är i detta fall inte yttre tvång, utan att man mår dåligt och skäms och känner sig usel när man gör fel. Samvetet tvingar människor i skuldkulturen att följa normen, vilket kräver att man i djupet av sitt hjärta bejakar denna norm. Skuldkulturen förutsätter antagligen att man tror på en högre Makt, annars finns knappast förutsättningarna för att tro att det finns absoluta normer, som det är objektivt fel att bryta mot.

2. I en skamkultur (eller skamsamhälle) är gruppen ansvarig för individens handlingar. Om en familjemedlem gör något fel (en flicka är lösaktig eller något liknande) bär hela gruppen (familjen) ansvar för detta. Självklart finns även här en norm, skillnaden är bara vem som är ansvarig när normen bryts. I skamkulturer avhålls människor från att bryta mot normen genom ett starkt grupptryck. Detta yttrar sig så att man antingen blir utfrusen, och då även av sina allra närmaste vänner och släktingar, eller också blir man till och med dödad för att gruppens (familjens) heder skall upprätthållas (hedersmord). Grupper som inte själva tar i tu med avvikande individer utesluts ur den större samhällsgemenskapen. Grupptrycket tvingar således människor att leva efter den accepterade kulturnormen. Det finns många kulturer i världen som är utpräglade skamkulturer, t ex den muslimska kulturen (självklart är det mer komplicerat än så, på ett sätt skulle man kanske hellre säga kulturen i Mellanöstern, eftersom även kristna araber ofta har samma hederskultur — men denna har inget med sann kristendom i sig att göra).

3. I ett polissamhälle har man i stället för skuld- eller skam som kontrollerande faktorer, en oerhört stark poliskår, oerhört stränga straff och mycket stor sannolikhet att åka fast när man begår brott. Ett typexempel på ett sådant samhälle var Sovjetstaten. Trots att människor där vare sig trodde på skuld eller kände av något grupptryck, var brottsligheten förhållandevis låg, helt enkelt eftersom man hamnade i Sibirien om man begick brott (i praktiken var det mer komplext, sovjetstaten försökte genom intensiv propaganda skapa ett slags skuld- och skamsamhälle, där marxismen var normen, frågan är bara vilken faktor som var den starkaste — efter att kommunismen föll, tycks det i varje fall inte finnas så mycket skam och skuld kvar). Polissamhället förutsätter att ungefär halva befolkningen bevakar den andra halvan av befolkningen, annars fungerar det inte. I en sekulariserad kultur utan vare sig grupp- eller samvetstryck, är det endast polisstaten som kan skapa ett tryggt och säkert samhälle, där människor inte behöver vara rädda för att gå ut.

Ser man historiskt så har samhällen ofta varit en kombination av ovanstående. Går vi tillbaka till 1960-talet och tidigare i Sverige, så hade vi både en skuld- och en skamkultur. Även om inte alla trodde på Gud, så fanns den kristna moralen kvar, och människor trodde att det fanns rätt och fel, och att vissa handlingar faktiskt var onda. Förbrytare kunde på den tiden till och med vädja om att få ett hårt straff, så att de fick sona det onda de gjort. Först då kände de sig fria från sitt brott. De kände verklig skuld och ansvar för sina handlingar. Samtidigt fanns också en skamkultur. Ungdomar som blev med barn, eller som inte lydde sina föräldrar kunde till och med bli utkastade på gatan. Människor skämdes för anhöriga som inte följde normen och tog avstånd från den som felade. I många kristna sammanhang blev den avfällige utfrusen ur gemenskapen. Något som kan tyckas gå stick i stäv mot Jesu kärleksbud, men som i själva verket inte alls behöver göra det. Jesus sade själv att den som gör fel skall tillrättavisas, men om vederbörande inte tar rättning, så skall han uteslutas ur gemenskapen (Matt 18:15). Normerna upprätthölls således både genom samvetets röst och genom grupptryck. På den tiden behövde inte lagarna vara så detaljerade som idag, när man anser allt vara tillåtet utom det som uttryckligen är förbjudet. En normal direktör på den här tiden skulle t ex aldrig kommit på tanken att plocka ut miljardbonusar ur det företag han fått förtroendet att förvalta.

Under 1970-talet kom så den kulturrevolution i vårt land som lett fram till dagens, enligt mitt sätt att se, onda samhälle. Färre och färre människor trodde på Gud och därmed Guds lag och grupptrycket försvann gradvis. När den 13-åriga dottern på fredagsnatten kom hemdragandes med killar och haschångorna läckte ut genom den stängda dörren, så sade inte föräldrarna någonting. I stället så bjöd de paret på kaffe på sängen så lördagsmorgonen. Ingen skam här inte. Skuld- och skamsamhällets upplösning upplevdes av många som en stor befrielse. Det gällde också mig, som var ung vid den här tiden. Äntligen kunde man göra allt man ville göra utan att någon hade några synpunkter. Vad jag då inte anade, och förmodligen inte någon annan heller, var att det enda som kan ersätta skuld- och skamkulturen är en polisstat. Och frågan är om detta alternativ är så mycket bättre. Samvets- och grupptrycket övervakar varje individ 24 timmar per dygn. För att ersätta detta måste varje medborgare övervakas 24 timmar per dygn på annat sätt. Alternativet till skuld- och skamkulturen är att varje person, 24 timmar per dygn, övervakas av en tungt beväpnad polis iförd skyddsutrustning, som hela tiden siktar på en med sin osäkrade k-pist för att ha fullständig kontroll. Problemet är, vem övervakar denne polis? I polisstaten har man alltid ett enormt nätverk av angivare och spioner, annars fungerar det inte. Endast genom rädsla, vilken åstadkoms genom att alla övervakar alla, kan man kontrollera medborgarna.

Att skamkulturen försvunnit visas av att på senare tid tre domare (varav en i Högsta Domstolen) åkt fast för sexköp. Ingen av dem har behövt lämna sin tjänst. JK har konstaterat att det är helt förenligt med svensk lag och praxis att dessa domare sitter kvar på sina tjänster, och dessutom antagligen kommer att döma i sexmål. Man skäms inte för någonting längre i vårt land.

Att skuldkulturen försvunnit visas av att ingen av dessa tre domare valt att avgå frivilligt. Uppenbarligen känner de ingen som helst skuld över vad de gjort. Och uppenbarligen tycker man att det inte är det minsta konstigt att samma domare sedan skall döma andra som står anklagade för samma brott som domarna själva begått, dvs sexköp.

I dagens Sverige har vi som sagt inte längre någon skuld- eller skamkultur. Men vi har inte heller någon polisstat (mer än i vissa avseenden, jag tänker då t ex på hur det statsbärande partiet försöker kontrollera människors tankar via skola och media och hur man försöker förbjuda bibeltrogen kristendom i vårt land). Tvärtom så har vi alldeles för få poliser, som dessutom har för små resurser och befogenheter. I en nyutkommen doktorsavhandling om svenska polisen konstateras att poliser som arbetat i 20 år eller mer, blir alltmer passiva. De avstår från att ingripa om de inte absolut måste. En viktig orsak till detta är att poliserna upplever att det ändå inte tjänar någonting till. Bovarna är snart ute igen och fortsätter sin verksamhet. Och dessutom är det idag snarare poliserna som sitter på de anklagades bänk (journalister tycks vara notoriska polishatare), anklagade för misshandel, övergrepp etc. Journalisterna uttrycker förvåning över att anmälda poliser så sällan fälls. Man tycks okunnig om att många bovar rutinmässigt anmäler poliser för övergrepp, bara för att ställa till besvär både för samhället och de enskilda poliserna (att inse att så är fallet kräver inte ens att man är kunnig, det går att räkna ut för den som har över 20 i IQ). Det är ganska intressant, att om boven säger att poliserna har misshandlat honom och poliserna säger att de inte gjort det, då tror alltid journalisterna på boven (personligen tycker jag att vissa bovar gott kunde få ett kok stryk ibland).

Sverige håller på att bli ett alltmer otryggt samhälle. I frihetens namn har vi skapat ofrihet. Bovarnas frihet betyder vanliga, skötsamma människors ofrihet. Många människor idag upplever det otryggt att gå ut och promenera i Stockholm på kvällen. Folk på landsbygden upplever otrygghet efter att många äldre människor, som bor ensligt på landet, rånats och även mördats. Man börjar tala om medborgargarden ute i stugorna, och jag är övertygad om att många ute på landsbygden ställt hagelbössan med ammunition lätt åtkomlig (men ve den gamling som råkar skada en bov, när han hotas till livet — då uppvisar inte samhället någon som helst nåd — nåden tycks endast vara till för de som notoriskt missköter sig). I frihetens namn tycks polis och myndigheter handlingsförlamade när det gäller att ingripa mot bovarna.

Även om vi nu i nästa val skulle få ett politiskt maktskifte, och man tillsätter fler poliser och stiftar hårdare lagar, som inte bara är riktade mot vanliga, skötsamma människor utan även är till nackdel för bovarna, kommer det i alla fall inte att hjälpa (om vi inte inför en verklig polisstat i Sverige à la sovjetmodell). Eftersom de flesta människor i vårt land inte längre har något samvete, och eftersom det inte heller finns något grupptryck som håller tillbaka människans ondska, så kommer brottsligheten att fortsätta att öka. Polisen har inte möjlighet att övervaka varje individ och ett fungerande rättssamhälle, som inte är en polisstat, förutsätter att medborgarna har någon form av inbyggd moral.

Jag är övertygad om att ett fungerande samhälle antingen måste vara en skuld-, skam- eller polisstat, eller möjligen någon kombination av dessa tre. Inget annat kommer att fungera. Sverige som det är idag, kan omöjligen fungera på sikt. Det kommer bara att bli värre och värre. Om människor i Sverige fick uppleva en väckelse, där hundratusentals människor blev härligt frälsta, och fick möta Jesus, så skulle vi få se att brottsligheten skulle gå tillbaka dramatiskt (något som faktiskt sker i Holland just nu, där vi har en stor väckelse på gång, speciellt bland svarta — brottsligheten bland dessa grupper har minskat drastiskt. Två nyfrälsta prostituerade har t ex startat var sin församling och i invandrarförorten Bylmer — en förort till Amsterdam — har 1/5 av invandrarna blivit frälsta. Samtidigt har brottsligheten där minskat med 25 procent, enligt Trons Värld, 11/2005).

En fungerande skuldkultur kan aldrig vara ond, tror jag. Skuld bygger på samvete, och samvete är inget som kan inympas i människan av en ideologisk stat. Det är en egenskap hon fått från Gud. Samvetet ljuger inte, men det kan försvagas om man hela tiden lever i ondska. Men det finns där. Även i Nazityskland visste människor att det man gjorde mot judarna och vissa andra folkgrupper var fel, vilket har framkommit i många olika sammanhang efter kriget.

Däremot kan en skamkultur vara ond. Grupper kan samlas kring normer som inte är goda. Det finns oräkneliga exempel på detta. Nazityskland hade en slags skamkultur, där den som bröt mot nazismens doktriner, blev utfrusen (och dessutom. efter att nazisterna fått makten, mördad). KuKluxKlan är ett annat exempel. En god skamkultur., där normerna är goda, kan fungera väl, eftersom grupptrycket hjälper vårt samvete att leda oss rätt. Ett samhälle efter Bibelns principer är en kombination av skuld- och skamkultur. Ett genomsekulariserat samhälle, där enda normen är vad som för stunden anses vara politiskt korrekt, måste antingen bli en polisstat eller på sikt gå under, är min övertygelse.

Den arabiska hederskulturen betraktas i Sverige som något felaktigt och primitivt. Jag anser dock att det finns något positivt i den, nämligen att man åtminstone har en heder (självklart sympatiserar jag inte med hedersmord). Svenskar idag tycks inte ha någon heder alls. De skäms inte för någonting. De har ingen skam i kroppen. Precis som att man talar om hedersrelaterade brott, så kan man tala om ohedersrelaterad likgiltighet, där man i frihetens namn låter sina egna barn förstöra sina liv utan att reagera. Problemet med skuld- och skam är inte att de i sig är förtryckande. Problem uppstår om det inte finns någon nåd. Det underbara med den kristna kulturen är att där finns det nåd. Överflödande nåd! För den som ångrar sig och vänder om, finns fullständig upprättelse och nåd.

För att ett samhälle skall fungera, måste det kanske finnas en hårdhet, nämligen hårdheten att till intet pris acceptera det som bryter ned och förstör människan. Om denna hårdhet balanseras av Jesu Kristi kärlek och nåd, blir den inte förtryckande utan den kommer istället att upprätta människan till den höghet hon innerst inne har. Den normlöshet vi ser idag, reducerar människan till ett lågt stående djur. Kristendomen, upprättar människan till det hon var tänkt att vara, Guds avbild.

Tillbaka till kontroversiella sidan.

© Krister Renard