"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2009 11 17 22:12

Ibland skäms jag över att vara svensk!

Det är tragiskt men sant. Ibland så skäms jag över att vara medborgare i landet Sverige. Detta vackra och fantastiska land. Varför skäms jag då? Jo på grund av den feghet som alltför ofta kännetecknar Sverige och svenskar sedan några hundra år tillbaka. Feghet, kopplad till en tragisk aningslöshet när det gäller ondskan. Känslan av skam har vuxit sig stark hos mig på senare tid, speciellt när jag hör och ser vad som sägs och skrivs i svenska massmedia beträffande terrordåden mot World Trade Center och Pentagon den 11/9 2001.

Något som verkar känneteckna majoriteten av svenska folket och svenska massmedia, är att man nästan alltid tar ställning mot de goda makterna i världen och kryper för ondskan och dess aggressiva företrädare. Svenska folket är ökänt i hela världen för att vara besserwissers, som vet hur alla problem i världen skall lösas (utom Sveriges egna förstås). Därför skrattar man i många länder åt de problem som Sverige har idag ("läkare, hjälp dig själv"). Sverige har synpunkter på det mesta, och bara man följde våra råd, så skulle hela världen förvandlas till ett paradis — tycks svenskarna tro. Konstigt då, att Sverige självt inte är något paradis, och att det bara tycks bli värre med tiden. Man tycker att i ett paradis så borde t ex inte den vanligaste dödsorsaken bland unga människor vara självmord, vilket är fallet i Sverige idag.

Även om nu många svenska intellektuella tycks leva i föreställningen att det som sker i Sverige, och det som sägs i Sverige, är högintessant ute i stora vida världen, och att Sverige har stor betydelse internationellt, så är det knappast så. På 1960-talet var Sverige ett intressant land, och många utlänningar kom hit för att studera oss. De var bl a intresserade av hur man i Sverige till synes lyckats förena kollektiva intressen med individens frihet och samtidigt skapa en oerhört hög levnadsstandard. Idag, när det visat sig att den svenska välfärdsmodellen inte fungerar, eftersom den till stor del byggde på att man lånade pengar utomlands för att finansiera den, har intresset för vårt land dalat betydligt. Sverige har knappast bidragit med någonting väsentligt under de senaste decennierna, när det gäller internationell politik eller fred (beträffande Mellanöstern har både Sten Andersson och Anna Lindh, genom sin genuint antiisraeliska hållning, förstört Sveriges möjligheter att inom överskådlig framtid på något som helst sätt bidra till verklig fred mellan judar och palestinier).
Vill man verkligen veta vad omvärlden anser om Sverige, räcker det inte med att ta del av vad självgoda svenska journalister och intellektuella säger om vårt land. Då måste man gå till utländska massmedia. Och den bild som där målas upp är inte speciellt smickrande för oss. Det svenska valet 2002 behandlades t ex i 32 sekunder i TV-kanalen CNN. Så intressant var det (och samtidigt sitter svenska intellektuella och slår sig för bröstet och tror att Sverige är universums medelpunkt)! Under valveckan hade tidskriften Time ett nummer som handlade om världens framtid. Där förutsade man bl a att den svenska välfärdsmodellen med all sannolikhet kommer att braka ihop år 2007, och att Sverige då kommer att tvingas rekonstruera sin ekonomi för att inte kastas ut ur EU. Den svenska intellektuella elitens "lösningar" på världsproblemen framstår som en "prutt i tomma rymden" (I rymden finns inga ljudvågor, eftersom dessa kräver ett medium för att fortplantas). Ursäkta liknelsen, jag vet att den inte är så trevlig, men jag kan inte hitta något bättre uttryck.

En tendens, som är mycket tydlig, är att då vi kritiserar andra länder, är det alltid länder som ligger långt bort, och/eller som är så genuint demokratiska att vi knappast har något att frukta från dem. USA är ett av de länder som blivit mest kritiserade och hånade, medan den onda Sovjetstaten etc i stort sett undgick skarp kritik (åtminstone i massmedia och av de intellektuella). När man frågar svenskar varför de så skoningslöst klandrar USA och Israel, medan de knappast hade/har något att invända mot Nazityskland, Sovjetstaten, eller arabstaterna/palestinierna, får man ofta följande svar, "Jo men du förstår att Sovjet och araberna etc är så främmande och står så långt från oss, medan USA och Israel är mer lika oss, och därför kanske mer påverkbara. Det är ungefär som att man kritiserar sina egna barn men inte grannens barn". Den förklaringen håller dock inte när det gäller Nazityskland, eftersom Tyskland på 1930-talet var det land som stod Sverige närmast. Nåja, något ligger det kanske ändå i denna förklaring, men nog måste man väl i alla fall ta avstånd från ondskan i världen, om inte annat som en markering. Även om arabstaterna inte förstår vår kritik eller håller med om den, så förstår de i alla fall om vi stöder eller kritiserar deras agerande. Och de är långt ifrån okänsliga för kritik. Genom vår flathet mot aggressiva stater, visar vi dessa stater att det faktiskt lönar sig att vara aggressiv. Och försvårar så utsikterna till verklig fred i t ex Mellanöstern. Verklig fred där måste bl a bygga på att palestinierna slutar demonisera det judiska folket och att de erkänner Israels rätt att existera (det senare har ännu inte skett i praktiken — det enda man hittills erkänt är att Israel existerar, men inte ens det avspeglas i palestinska skolböcker eller kartor). Några sådana krav har dock inte framförts av Sveriges intellektuella (det finns några få undantag).

Orsaken till svenska folkets undfallenhet när det gäller diktaturer är, enligt min övertygelse, feghet och ingenting annat. Jo, möjligen feghet i kombination med dumhet och lathet/bekvämlighet (dvs man orkar inte ta reda på hur det i själva verket är eller också saknar man analytisk förmåga att förstå vad som är orsak och verkan). Muslimerna är ju farliga, de kanske börjar med terrordåd även i Sverige om vi säger något opassande, medan alla vet att vare sig Israel eller USA sysslar med sådant. Alltså säger vi ingenting när det gäller muslimska terrordåd, medan vi omedelbart kritiserar Israel och USA så fort judarna eller USA försvarar sig. Av samma skäl så avstod man från att kritisera både Hitler och den onda och aggressiva sovjetstaten. Kritiken mot Hitler kom först när krigslyckan vänt för nazisterna.

Ett ytterligare exempel är de iranska mullornas dödsdom mot författaren Salman Rushdi, vilken kritiserades förvånansvärt lamt av den fega svenska intellektuella eliten (alternativet till att de är fega är givetvis att de sympatiserar med dödsdomen, vilket jag har svårt att tro — det vore ju i så fall ännu mindre smickrande för de intellektuella). Rushdiaffären ledde till att tre ledamöter, varav Kerstin Ekman var en, lämnade Svenska Akademin i protest mot Akademins undfallenhet gentemot mullornas dödsdom av Rushdi. Så alla svenska intellektuella är inte lika fega, tack och lov.

Psykopatiska barn som far ut i våldsamma raseriutbrott och skriker i timmar i högan sky, får ofta sin vilja fram på syskonens bekostnad. Föräldrarna orkar helt enkelt inte stå emot. Och barnet märker snart att det fungerar att skrika och bära sig åt. På samma sätt faller man undan för den stat som hotar och är aggressiv, eftersom man bara vill ha lugn och ro. "Bara judarna kunde lägga sig ner och dö, så vi fick lugn och ro i Mellanöstern", verkar vara ungefär vad många svenskar tänker. Något intresse för vad som är rätt och fel, gott och ont, och vem som verkligen är boven i dramat, verkar inte finnas. Bara det blir lugn och ro, får gärna den oskyldige dömas. Och därför skyller allt fler svenskar terrordåden den 11/9 på USA och Israel, vilket givetvis var väntat.

Nu menar jag inte att Sveriges befolkning som sådan är mer feg (rent genetiskt) än andra folk (jag hoppas i varje fall inte det). Så egentligen är det väl det intellektuella etablissemanget jag framför allt angriper. Genom massmedias påverkan hjärntvättas svenska folket långsamt och obevekligt till de "rätta" åsikterna, dvs de åsikter som Sveriges intellektuella företräder. Grundläggande är dessa; man sympatiserar med vänsterideologier, man tar instinktivt avstånd från USA, man flörtar med alla blodiga diktaturer i världen — bara de är vänster eller islamistiska, man avskyr bibeltroende kristna, man hatar Israel över allt på Jorden, man anser familjen vara den största olycka som drabbat mänskligheten och man verkar med stor iver för det ofödda barnets rätt att dödas (till skillnad från de som verkar för det ofödda barnets rätt att födas). Vänsterpartiet och Miljöpartiet t ex tycks nästan hundraprocentigt leva upp till denna karakteristik. Och bara det faktum att så många svenskar röstar på dessa partier är tragiskt. Hur kan man t ex rösta på Gudrun Schyman, som till och med i TV utropat "Död åt familjen!"? Hur många barn i vårt land skulle t ex rösta på fru Schyman om de nu fick rösta?! För dem verkar familjen betyda mer än vad den tydligen gör för många vuxna i vårt land (vilka i allt för hög grad väljer att prioritera sig själva framför sina barn).

Men även om nu svenskarna är hjärntvättade av vinklade massmedia, har de faktiskt ett eget ansvar. Man är skyldig att tänka själv och att inte aningslöst svälja allt man matas med. Det man bl a kan anklaga många svenskar för är att det finns en lathet och liknöjdhet som gör att man inte bryr sig. Det finns stora möjligheter att ta reda på mer om mellanösternfrågorna etc än vad svenska massmedia är villiga att förmedla. Internet är här ett fantastiskt hjälpmedel. Där kan man t ex också få den judiska synen på det som sker i Mellanöstern. Ja men tänk om det är vinklat då! Javisst, men det är ju just därför som man måste ha tillgång till flera källor. Just därför att sådana känsloladdade frågor aldrig kan beskrivas neutralt, måste man ta del av båda sidornas synpunkter (det är sant att svenska massmedia borde förmedla detta, men det gör de inte i praktiken). Demokrati är att man får tillgång till flera olika åsikter, något som Sveriges intellektuella verkar försöka förhindra med näbbar och klor (kanske är de rädda att det skall avslöjas hur orättfärdiga de är). Personligen tycker jag att den som bara tar del av svenska massmedia och sedan ifrågasätter den som tagit del av svenska massmedia plus andra utländska källor (utan att ifrågasätta sina egna källor), är synnerligen förmäten och dessutom oärlig.

Låt mig ta några konkreta exempel på den svenska fegheten:

1. Före andra världskriget var det vanligt att svenska opinionsbildare vädjade om eftergifter för Hitler för att krig skulle kunna undvikas. Man talade om "Herr Hitlers måttfulla krav på Polen" och tyckte det vara ganska rimligt att de delar av Polen, som tillhört Tyskland fram till 1914, skulle återgå till Tyskland. Även om få svenska tidningar var direkt pronazistiska, var undfallenheten ändå påtaglig. När t ex Polen besegrats, och delats mellan Tyskland och Sovjetunionen, vädjade Hitler i ett tal den 6/10 1939 om fred med England och Frankrike (ondskan talar ofta om fred och frihet). Han fick stöd av svenska "fredsvänner". Efter det att Hitler besegrat Frankrike och England med nöd och näppe hade lyckats rädda resterna av sin armé tillbaka till England, återgav flera svenska tidningar Hitlers tal till den extrainkallade tyska riksdagen. Rubriken var "Hitlers fredsappell till England" (nu kan man ju säga att tidningar inte skall ta ställning och att det var korrekt att återge Hitlers tal — sant, men varför håller man då inte samma standard när det gäller Israel?). Örebrokuriren gav Hitlers tal positiva omdömen och fann att Hitler var återhållsam och utan hybris. "Hitler har sagt ett stort och sant ord igår — Kriget är meningslöst", skrev man. Några tidningar i Sverige beklagade också att England fått den rabiate krigshetsaren Winston Churchill som ledare, vilket skulle kunna medföra att Hitlers "fredsinviter" inte togs på allvar. Och som tur var avfärdade Churchill Hitlers "fredsinviter" och sa, "Vi föredrar ett London i grus och aska framför att böja oss för nationalsocialismen". Efter kriget var nog de flesta tacksamma för de allierades seger över den onda nazistaten. Vem vet, det tänkta nazistiska tusenårsriket kanske verkligen blivit ett tusenårsrike, om Churchill varit lika feg som majoriteten av Sveriges intellektuella. Och, efter det att alla judar, zigenare, homosexuella och kristna utrotats, kanske det blivit andra folkgruppers och kategoriers tur. Men det kan man väl acceptera, bara man får lugn och ro, eller hur? Och det är klart, är man bara en tillräckligt ynklig medlöpare, som anger sina grannar, låter diktaturstaten ta hand om barnen och aldrig säger något, så kanske man får vara ifred. Men bara kanske. I Sovjetstaten skickades miljoner människor till Sibirien eller sköts direkt, på grund av falska angivelser från avundsjuka grannar (som ville hämnas en oförrätt eller ville komma åt en lägenhet eller bara tyckte allmänt illa om den de angav) eller så greps man helt enkelt för att uppfylla kvoten. Den lokala kommissarie som inte grep tillräckligt många "förrädare" (huruvida dessa var skyldiga eller ej var ointressant) per månad, hamnade själv i Sibirien anklagad för förräderi.

Martin Niemöller var en intressant tysk pastor. Under första världskriget var han ubåtskapten men blev sedan pastor. Till en början stödde han Hitler, men 1933 bröt han med nazisterna och mellan 1933 och 1937 kritiserade han öppet nazisterna. 1937 arresterades han för förräderi men fick bara villkorligt straff, antagligen på grund av utländska påtryckningar. Genom Hitlers personliga ingripande arresterades han dock omedelbart efter att han fått sin villkorliga dom och sattes i koncentrationsläger (Sachsenhausen och senare Dachau). Han klarade sig med knapp nöd från att arkebuseras 1945 och överlevde kriget. Han har skrivit en mycket känd dikt, som är tänkvärd på många sätt:

I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna.
Och jag sade inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de och tog judarna
Och jag sade inget, för jag var inte jude.
Sedan kom de och tog fackföreningsfolket
Och jag sade inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de och tog katolikerna
Och jag var protestant, så jag sade inget.
Sedan kom de och tog mig...
Vid det laget fanns det ingen kvar
som kunde säga något.

2. Under Kuwaitkrisen 1990-91 var Sverige den enda västliga demokrati, som inte helhjärtat ställde upp bakom den USA-ledda FN-alliansen mot Irak. Olof Lagerkrantz, ledande kulturpersonlighet och publicist i Sverige, betecknade FN-alliansens angrepp på Irak som "en skam för mänskligheten". Det var således inte Iraks invasion av Kuwait, med åtföljande terror, Iraks kärnvapenuppbyggnad eller Iraks Scudmissiler mot Israel som var "en skam", utan att västvärlden hade mage att sätta stopp för ondskans härjningar. Men Lagerkrantz och hans intellektuella gelikar har ju även i lyriska toner lovsjungit maoismens blodiga diktatur i Kina. Personligen tycker jag att de alltför många intellektuella som är ondskans medlöpare, är de som är den verkliga skammen för mänskligheten.

3. 1958 (dvs när kriget fortfarande var i var mans minne) träffade jag en norrman som berättade för mig att man i hans del av Norge använde ordet "svenska sig", när någon var riktigt ynkligt feg. Detta med tanke på Sveriges agerande under andra världskriget. Nu kanske inte Sverige hade så mycket val under kriget. Den svenska aningslösheten hade ju fått oss att rusta ned i god tid före andra världskrigets utbrott, vilket ledde till att vi inte hade något att sätta emot Tyskland i början av kriget. Förmodligen hade även Sverige ockuperats av tyskarna om vi vägrat permittenttrafik och malmexport till Tyskland. Utifrån de två världskrig som hittills varit, tycks det som om nästa världskrig "normalt" inträffar ca 10 år efter att att Sverige börjat nedrusta. Det Tredje Världskriget bör således börja någon gång runt 2010 om detta stämmer. Den som lever får se.

Just nu verkar Sverige i alla fall ha en statsminister som inte är feg, vilket avspeglas av att Sverige stöder angreppen på talibanernas skräckvälde, dvs USA:s rätt att försvara sig. Men vår statsministers ställningstagande avspeglas inte i massmedia. Där menar man att "krig och bombangrepp alltid är fel". Det lustiga är att det oftast är vänsteranhängare som framför just dessa åsikter — detta trots att vänsterideologierna knappast varit främmande för "krig och bombangrepp". Tvärtom, man har till och med i folkets namn fört krig mot sig eget folk! Detta har varit regel och inte undantag. Frågan är om det överhuvudtaget funnits blodigare diktaturer än de kommunistiska. Men det är klart, i folkets namn är ju allt tillåtet. Kanske innebär Göran Perssons klara ställningstagande ett trendbrott i Sverige. Det normala har ju annars varit att Sverige lagt ner sin röst i FN när det gällt ställningstaganden mot internationell terrorism etc. När det gäller direkt orättfärdiga resolutioner mot Israel, har Sverige gång på gång lagt ned sin röst, medan norrmännen konsekvent röstat mot dessa resolutioner. De flesta internationella experter torde vara överens om att Norge betytt mer för fredsprocessen i Mellanöstern än vad Sverige gjort. Feghet bidrar aldrig till verklig och hållbar fred!

Den svenska traditionen av undfallenhet gentemot diktaturer och terrorregimer sker alltid under sken av hög moral och fredsvilja. Problemet är att diktaturer och terrorregimer skrattar åt denna naivitet och utnyttjar den för sina egna syften. Lenin talade om "nyttiga idioter". Med det menade han de välmenande, men naiva och okunniga människor, som kommunisterna utnyttjade för att komma till makten. När de väl fått makten, fick de "nyttiga idioterna" träda tillbaka. I den mån de motsatte sig detta, likviderades de. Det tycks mig som om den "normale", aningslöse svensken med råge uppfyller Lenins definition av "nyttig idiot". Man tillämpar "strutsmetoden" och stoppar huvudet i sanden, och hoppas att ondskan skall försvinna av sig själv. Tyvärr gör den inte det. Hånskrattande tar ondskan det den vill ha från de aningslösa jasägarna.

Överhuvudtaget är det intressant hur ondskan alltid använder förföriska ord för att lura människor. Nazisterna talade t ex om "positiv" och "negativ" kristendom. Med negativ kristendom menade man den bibliska kristendomen (kan det finnas någon annan), enligt vilken alla människor har samma värde och alla människor är syndare som behöver Guds nåd genom Jesus Kristus för sin frälsning. Enligt den positiva kristendomen var det tyska folket särskilt utvalt av Gud och behövde vare sig syndernas förlåtelse eller Jesus som frälsare. Genom att använda värdeladdade ord som "positiv" och "negativ", försökte man manipulera de kristna till att acceptera nazismens lära, som i själva verket står i total konfrontation mot Bibeln. Vem vill inte vara positiv?! På samma sätt kallade sig marxisterna på 70-talet för "progressiva (framåtsträvare)", medan deras motståndare var "reaktionära (bakåtsträvare)". Och vem vill inte vara progressiv! Definitionen av att vara progressiv, var enligt marxisterna att man var marxist (dvs det handlade om en cirkeldefinition). Det tragiska är att människor alltför ofta går på sådana semantiska knep. Den enda som tjänar på detta är ondskan!

I tidningar i Saudiarabien pågår just nu (början av november 2001) en debatt med anledning av en predikan i en moské i Saudiarabien. Under denna predikan uppmanades åhörarna att döda och förinta de kristna och judarna och att göra deras barn föräldralösa och deras fruar änkor. (källa: MEMRI — se min länksamling — Special Dispatch, Saudi Arabia November 1, 2001, No. 295). Svenskar har inte en aning om islams sanna natur. Det är sant att det finns moderata muslimer, men frågan är hur stort inflytande de har. Personligen tror jag risken för en totalkonfrontation mellan muslimvärlden och västvärlden är mycket stor. Då kommer de intellektuella som försökt framställa islam som fridens och kärlekens religion att stå där med skammen.

I Svenska Dagbladet den 21/10 2001 skrev Mats Johansson;

På den amerikanska nationaldagen fjärde juli skrev jag på denna sida att om det japanska angreppet mot Pearl Harbor hade ägt rum idag skulle amerikahatarna indignerat ha angripit USA. Mediavänstereliten skulle ha sagt att det är den västerländska kapitalismens och McDonaldsimperialismens fel att ett litet asiatiskt folk, i grunden fredligt, tvingas ta till vapen för att försvara sin kulturella särart. ...Det kan inte uteslutas, skrev jag, att man skulle skylla allt på den israeliska underrättelsetjänsten. Föga anade jag att det som då var en ironisk fantasi, föranledd av premiären på filmen Pearl Harbor, så snart skulle bli en blodig verklighet. Efter den 11 september har debatten om kampen mot terroristerna på ett närmast parodiskt sätt följt detta reaktionsmönster. De huvudteman som i olika variationer fyller spalterna och etern har som utgångspunkt att offren egentligen är förövare; t o m när talibanerna plundrar hjälporganisationerna i Afghanistan fördöms i stället de amerikanska matpaketen. Det är väl bara en tidsfråga innan George W Bush beskylls för att ligga bakom mjältbrandsdåden. Särskilt s k islamologer tillämpar kålsupardoktrinen och jämställer Bush och Blair med bin Laden. ...I själva verket heter det, bör vi "förstå" att talibanerna bara försvarar sina kvinnor mot den skadliga friheten. Samma logik präglar inställningen till Israel. "Det är judarnas fel", sade den lille pojken i tv-inslaget från den pakistanska koranskolan. Det var på sin tid en populär tanke även i Tyskland och är det fortfarande i de kretsar där man ser de arabiska utrotningskrigen mot den judiska staten 1967 och 1973 som självförsvar mot den oerhörda judiska arrogansen att existera.

Observera, jag påstår inte att USA och Israel är perfekta. USA har gjort många fel under årens lopp. Trots detta tror jag att USA ändå är ett land som står upp för grundläggande moraliska värden som demokrati, äganderätt och frihet. USA anklagas ofta av svenska intellektuella för att agera enbart utifrån ekonomiska intressen och en vilja till makt. Det är absolut inte sant. Även om USA inte på något sätt är felfritt, och har fattat många dåliga och ovisa beslut när det gäller utrikespolitik, så är jag övertygad om att det i USA ändå finns en grundläggande vilja att försvara demokrati och frihet i världen. Vi får inte glömma bort att USA började som en tillflykt för människor som förföljdes på grund av sin tro eller politiska övertygelse. Detta avspeglas i den amerikanska författningen som oerhört starkt försvarar individens rätt mot statsmakten. Det är förmodligen just av detta skäl som det amerikanska rättssystemet fungerar så dåligt idag. Så länge majoriteten i USA var personligt kristna, och hade tio Guds bud i sina hjärtan, fungerade den amerikanska friheten. Men när fler och fler tappade tron på en absolut moral, blev den amerikanska författningen alltmer kraftlös, eftersom den tillvaratog individens frihet i så hög grad, att det blev nästan omöjligt att fälla en brottsling mot dennes nekande (speciellt om denne hade tillgång till experter som kunde utnyttja lagens svagheter). Det är därför som mördare i USA ibland skrattande kan lämna rättegångslokalen som fria män, trots att bevisen mot dem är överväldigande. Detta kan t ex ske på grund av att polisen gjort något fel under sin utredning. Ett fall jag läste om var en ung man som på gatan slagit ihjäl en för honom okänd flicka med ett basebollträ. Han greps med det blodiga vapnet i handen. Försvaret kom på att polisen glömt att efter gripandet fråga honom om han ville kontakta någon anhörig (vilket man har rätt till). Detta ledde till att han frikändes på grund av "technicality", dvs att utredningen varit formellt felaktig. Men inte blir väl en skyldig mördare mindre skyldig bara för att polisen gjort ett fel i sin utredning?! Det rätta vore väl att den unge mannen fällts för mord men att sedan poliserna som gjort felet blev åtalade för tjänstefel. I USA brukar man idag säga att det kanske är dags att komplettera Frihetsgudinnan (Statue of Liberty) på Ostkusten med en Ansvarsgudinna (Statue of Responsibility) på Västkusten. Frihet utan ansvar leder alltid till anarki.

Hur som helst. Miljoner amerikaner har invalidiserats eller dött för friheten i världen. USA kunde ha låtit bli att engagera sig i både första och andra världskriget. Man kunde låtit bli att engagera sig i Korea (en sak vet jag, i stort sett alla sydkoreaner är oerhört tacksamma för vad USA gjorde — men det är klart, de inser väl inte sitt eget bästa). När jag 1985 - 87 gjorde en långsegling till Brasilien och Västindien, besökte vi bl a Grenada våren 1987. Det var bara några år efter att USA invaderat Grenada för att hindra Grenada att bli en kommunistisk, kubastyrd diktatur (1983). När vi promenerade runt i huvudstaden Saint George's fanns det i nästan alla skyltfönster en blomsterprydd bild på Ronald Reagan och under stod "Thank you Mr President!". Sveriges intellektuella rasade givetvis över USA:s angrepp på ett försvarslöst land, medan invånarna själva var tacksamma för att de blivit besparade decennier av marxistisk terror. Än idag (jag besökte ön strax före jul år 2000) firar man varje år dagen för USA:s invasion som "Liberation Day" (befrielsens dag). Egentligen skulle jag vilja veta med vad rätt svenska intellektuella har synpunkter på det som skedde i Grenada. Om invånarna där är tacksamma finns väl inte mer att tillägga. Men de förstår givetvis inte sitt eget bästa lika bra som den svenska intellektuella eliten förstår deras bästa. En typisk inställning som karakteriserar alla vänsterrörelser. Här har vänstern en lång och mörk historia. Redan 1848, när fransmännen skulle gå till val, utlyste marxisterna (Marx bodde själv i Paris då) demonstrationer, vars uppgift var att stoppa valen. Per Stig Møller skriver i sin bok Den omänskliga marxismen (Rabén och Sjögren,1976), "Det är tankeväckande att den första vänsterextremistiska och kommunistvälsignade demonstrationen hade till syfte att hindra folket från att avge sina röster av rädsla för att de skulle rösta fel, om det inte var uppfostrat i förväg."

Men låt oss återvända till ämnet. Någon kanske menar att mitt påstående att svenskar i allmänhet är fega är orättvist. Det finns kritik mot USA även i andra länder, t ex England (och då talar vi inte om kritik som framförs av muslimer boende i England, utan kritik från "vanliga" engelsmän). Här tror jag dock det finns en annan förklaring än feghet, nämligen en allmänt avog inställning mot USA. Denna har dels historiska rötter — USA är ett av de få länder som besegrat England i krig (då USA blev en egen nation) och dessutom har USA övertagit Englands roll som den dominerande stormakten. Det är svårt att förlåta USA för detta (ungefär som att fransmännen aldrig kan förlåta engelsmännen för att engelskan övertagit franskans roll som världsspråk). Sedan finns det säkert också ett drag av snobbism hos den engelska överklassen, där man tycker amerikanare är vulgära och smaklösa typer som vältrar sig i pengar. Här kanske också finns lite avundsjuka från den engelska "fattigadeln", som måste visa upp sina slott för allmänheten, mot betalning, för att ha råd att bo kvar. Men säga vad man vill om engelsmännen — fega är de inte i alla fall. Dessutom är känslorna gentemot USA synnerligen blandade i England. Man står också oerhört nära USA och är väl medveten om att det var USA som räddade England från nederlag under andra världskriget.

Sammanfattningsvis, svenska folket i gemen kryper för blodiga och aggressiva diktaturer och kritiserar de demokratier som försvarar sig (böj er under Saddam eller under Arafat, så det blir lugn och ro! Sedan om detta innebär er undergång, det struntar vi i, bara vi slipper bråk!). För sin egen bekvämlighet vill man bara ha lugn och ro, och det får tydligen kosta andra folk både deras frihet och liv. Och det tycker jag är ynkligt! Och dessutom, det kommer aldrig att leda till den lugn och ro man längtar efter. Churchill sade, efter att han blivit utsedd till engelsk premiärminister, när man till slut insett att Chamberlains eftergiftspolitik inte fungerade, "Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran och sedan fick vi kriget i alla fall." Och det är något som svenska folket så småningom kommer att inse. Det går inte att kompromissa med ondskan. Ju förr man inser detta, desto bättre. Det hade gått att stoppa Hitler i början om man satt hårt mot hårt. Nu kostade den brittiska fredsrörelsens (som vi idag vet var ekonomiskt stödd av nazisterna — smart va?) aningslöshet tiotals miljoner människor livet. Snällism räddar inte liv. Endast den som inser vad ondska verkligen är och aktivt och kompromisslöst strider mot den, kan rädda friheten och demokratin åt världen. Den frihet vi har idag i t ex Sverige har kostat mycket blod. Är vi inte beredda att slåss för den, kommer vi snart att förlora den, vare sig vi vill eller ej. Ondskan rörs inte av undfallenhet — den hånskrattar och tar för sig!

Tillbaka till kontroversiella sidan.

Klicka här för att se en jämförelse mellan vad som kännetecknar en "normal, icke troende, svensk" och vad som kännetecknar en äkta kristen (oberoende av etnicitet).

© Krister Renard