"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2014 12 09 12:10

Ondskans makter samlas...

Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.
           Martin Luther King

 

Har du kommit hit via Kornhalls bok Skapelsekonspirationen? Läs då det här innan du går vidare!

Det jag nu tänker skriva är kanske det mest kontroversiella jag någonsin skrivit, och det kommer definitivt att framkalla den optimala och slutgiltiga adrenalingenomströmningen i vissa personers vener och artärer (visst är rubriken till denna avdelning av min hemsida — Dagens adrenalinkick — passande?!). Jag ber redan nu om ursäkt för eventuella fall av stroke eller hjärtinfarkt orsakade av nedanstående text.

Jag tänker börja med att hårddra mitt resonemang ordentligt för att principiellt klargöra vad jag menar. Sedan skall jag försöka att moderera mig. Verkligheten är ju komplex och skulle man ta i beaktande alla faktorer och nyanser, vore det nästan omöjligt att visa på viktiga principer (från vilka det givetvis alltid finns undantag). I skolans fysikundervisning bortser man t ex av detta skäl från friktion och luftmotstånd i den inledande mekaniken. Skulle man ta hänsyn till detta blev resonemangen alltför komplicerade för nybörjaren. Efter att eleverna förstått mekanikens viktiga grundprinciper, som tröghet, rörelseenergi etc, inför man så småningom friktion och andra "störningar". Modellerna blir på detta sätt alltmer realistiska men också allt mer komplexa. Egentligen fungerar all vetenskap på detta sätt. Det var först när fysikerna avstod från att beakta alla faktorer på en och samma gång, och bortsåg från friktion och andra störningar, som man började förstå det viktiga begreppet tröghet. I och med detta tog fysiken ett oerhört stort steg framåt. Om man samtidigt försöker ta hänsyn till alla faktorer som påverkar ett system, är det många gånger omöjligt att dra rätt slutsatser. Det blir alltför komplicerat. Det går inte att avgöra vad som orsakar vad. Skillnaden mellan en skicklig fysiker och en medelmåtta är bl a att den senare bortser från fel saker, medan den förre ser vad som verkligen är väsentligt och vad som kan betraktas som sekundärt. Så käre läsare, om du tycker jag överdriver eller förenklar alltför grovt nedan, var lugn, det handlar om att visa på viktiga principer.

I hjärnan hos oss människor virvlar alla möjliga tankar runt, runt. Man läser olika saker, hör talas om olika saker och gör själv diverse erfarenheter. Allt detta utgör en massa isolerade byggstenar, som ofta inte blir något mer än isolerade byggstenar. Ibland, när man skakat runt lite på dessa tankar, tycker man sig dock upptäcka mönster, vilka avslöjar viktiga principer här i tillvaron och som gör att isolerade iakttagelser kan sättas ihop till en helhet, en teori om verkligheten. Det är om ett sådant mönster som jag nu tänker berätta.

Låt mig först nämna några isolerade observationer som jag gjort under senare år, och vilka så småningom lett fram till de tankar jag om en stund skall dela med mig av.

1. Karl Marx skrev "religion är ett opium för folket". Samma påstående har gång på gång förts fram av kommunismens företrädare över hela världen. Hur ofta har inte vänstervridna intellektuella i västvärlden uttalat dessa ord, när de i svepande ordalag avfärdat kristendomen som frihetens och mänsklighetens fiende nummer ett. Är det inte konstigt att man nästan aldrig hör någon företrädare för marxismen tillämpa denna sats på islam? Hur kommer det sig att vänsterfolket nästan aldrig höjer rösten mot islamvärldens förtryckarregimer, vilka inte kan stava till ordet demokrati? Deras kritik är ständigt riktad mot Israel, den enda demokratin i Mellanöstern. Jag kan inte minnas att jag hört någon svensk vänsterdebattör uttala orden "religion är ett opium för folket" över islam. Varför är inte islam ett opium för folket om nu kristendomen är det? Detta är något jag funderat över i många år. Jag tror att jag nu har kommit på svaret. Och jag skall alldeles strax avslöja det.

2. Hur kunde det komma sig att förre ledaren för Vänsterpartiet, Lars Werner, flera gånger på vänskaplig fot besökte Rumäniens grymme tyrann och diktator Nicolae Ceausescu? Aldrig någonsin berättade Werner om den terror som pågick i detta land. Aldrig någonsin höjde han sin röst och talade om "ondskans lakejer". Tvärtom så vill jag minnas att han mottog minst en medalj ur Ceausescus blodbesudlade hand (rätta mig om jag har fel). Bara några månader innan kommunismens fall, skickade Werner ett hyllningstelegram till Ceausescu. Att påstå att Werner inget visste, verkar inte trovärdigt. Nog måste väl en partiledare med försänkningar bakom järnridån vara bättre informerad än så!

3. Hur kommer det sig att de radikala feministerna sällan eller aldrig fördömer islams behandling av kvinnor? Framförs kritik är den ytterst försiktig och ödmjuk. "Man måste ju respektera andra kulturer!", heter det ofta (att ayatollorna i Iran under en period beordrade att man skulle hugga fingrarna av kvinnor med nagellack kanske är ett exempel på kulturella olikheter...? Ehhhhh...?). Samtidigt är man fullständigt förödande i sin kritik av Bibelns kvinnosyn. Och västvärldens kvinnosyn.

4. Och hur kommer det sig att feministerna aldrig någonsin uttrycker uppskattning och beundran för kvinnor som lyckats, men som inte har en marxistisk världsuppfattning (därmed avslöjar man att man egentligen inte företräder kvinnor i främsta hand, utan att man framför allt företräder marxismen — kvinnorörelsen tycks i själva verket utgöra en av marxismens många tentakler)? Låt mig ta ett talande exempel. Margaret Thatcher var Storbritanniens premiärminister i elva och ett halvt år (4/5 1979 - 27/11 1990). Jag har roat mig med att kontrollera alla engelska premiärministrar ända tillbaka till 1721. En enda har suttit längre vid makten än Margaret Thatcher, och det var Robert Banks Jenkinson, som satt mellan 1812-1827 (dvs 15 år). En har suttit ungefär lika länge som Thatcher, Henry Pelham (1743-1754 = 11 år). Jag kommer ihåg veckan när Thatcher 1989 firade tioårsjubileum som premiärminister. Jag lyssnade mycket noga på kvinnoprogrammet Freija den veckan (nu kommer jag inte ihåg om programmet hette så på den tiden, i vilket fall lyssnade jag på det kvinnoprogram som då fanns på radion). Jag kollade också den dominerande feministtidningen Hertha (det var så länge sedan att jag börjar glömma bort vad tidningen hette, men jag vill minnas att det var namnet). Varken Freija eller Hertha (eller vad de nu hette) nämnde Margaret Thatchers jubileum med ett enda ord. Här har vi således den kvinna, som kanske bäst av alla kvinnor under 1900-talet, lyckats hävda sig i konkurrens med män, och som verkligen visat att "kvinnor kan". Och inte fick hon några extrapoäng för att hon var kvinna — ingen könskvotering här inte — det var inte därför hon blev premiärminister. Orsaken var att hon var så mycket bättre än någon av de manliga medtävlarna om posten. Det är svårt att tänka sig att t ex hennes efterträdare, Mayor, skulle tagit tillbaka Falklandsöarna, när de ockuperades av Argentina. Blair kanske är tillräckligt tuff för att göra något sådant. Churchill var det definitivt. Annars är det nog tunnsått i leden av brittiska premiärministrar, när det gäller den sortens tuffhet. Man kan tycka vad man vill om Thatcher. Hon hade säkert sina sidor, men ingen kan förneka att hon visat att "kvinnor kan" mer än kanske någon annan kvinna under 1900-talet. Ändå gratulerades hon inte av den svenska kvinnorörelsen när hon firade tio år som premiärminister (rätta mig om jag har fel). Det hela tegs i stället ihjäl. Varför då? Jo, hon hade fel partifärg. Hade hon varit marxistisk premiärminister i något asiatiskt land och utrotat halva befolkningen för att skapa det "nya marxistiska lyckoriket", kan jag garantera att feministtidningarna varit fulla av översvallande hyllningar!

5. Och hur kommer det sig att tongivande "intellektuella" (journalister, kulturpersonligheter, vänsterpolitiker etc) i Sverige — och västvärlden i stort — hela tiden öser galla över USA och Israel, samtidigt som de nästan aldrig framför någon kritik mot världens alla blodiga diktaturer?! Och varför tuggar dessa människor nästan fradga av hat när de talar om bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna), medan de samtidigt överbjuder varandra när det gäller att tala om hur fredsälskande och kärleksfull islam är?! Hur kommer det sig t ex att italienska intellektuella ropade "outhärdligt, oacceptabelt, skandalöst" när den italienska journalisten Oriana Fallaci hävdade att västvärlden är överlägsen islamvärlden när det gäller vetenskap och förmåga att skapa välstånd och fred, medan de samtidigt inte hade något att säga, när Arafat, då han intervjuades av Fallaci, påstod att den islamska kulturen var överlägsen den kristna kulturen?! Ja, käre läsare, svaret på frågan kommer alldeles strax. Som en liten kommentar till Arafats påstående, skulle jag vilja be dig som läser detta om en sak. Skriv gärna till mig och nämn en enda stor uppfinning eller upptäckt som gjorts i den islamska kultursfären under de senaste 800 åren (observera, självmordsbombarbältet räknas inte).

6. Och hur kommer det sig att dessa intellektuella nästan alltid tycks hysa mer sympati för mördaren än för offret och de anhöriga till offret?! Och varför är dessa människor alltid för abort och samtidigt mot dödsstraff — dvs de accepterar att man dödar oskyldiga barn, medan de starkt motsätter sig att man dödar skyldiga massmördare?! Och varför är de så negativa till familjen (åtminstone den "normala" familjen bestående av en man och en kvinna plus eventuella barn, där mannen och kvinnan dessutom har "oförskämdheten" att hålla ihop hela livet). Vad kommer det sig att filmer som visar lyckliga familjer nästan alltid får lägsta betyg av recensenterna (ofta använder man ord som "sliskig, sirapssöt, patetisk"), medan filmer om familjer där alla hatar varandra, sviker varandra och begår självmord, nästan alltid höjs till skyarna som "mästerverk"? Följande recension av filmen "En satans eftermiddag" i Aftonbladets TV-bilaga nr 16 2004 får illustrera vad jag menar:

Al Pacino är mycket bra som misslyckad bankrånare. Han vill ha pengar för att hans manlige älskare ska kunna göra könsbyte. Bygger på verkliga händelser, och Pacino är gripande som den gifte mannen som försöker tänka på fru och barn och sin homosexuelle älskare när krisen byggs upp. John Cazale, som spelar Pacinos rånarkompis, känner vi igen från "Gudfadern".

Självklart kan jag känna medkänsla med en person som brottas med sin sexualitet, men det är inte det saken handlar om. I förlängningen ser man framför sig hur den gifte mannen till slut bejakar sin homosexualitet fullt ut och lämnar sin familj. Och alla politiskt korrekta personer klämmer en tår över hur vacker kärleken kan vara. Barnen, vars liv blir oåterkallerligen förändrat genom skilsmässan, och som kanske får dras med psykiska problem resten av sina liv, tycks inte vara intressanta. Inte heller den övergivna kvinnan. Det tycks inte finnas något vackrare än när en person upptäcker att han/hon är homosexuell och sedan "kommer ut". Att ha en homosexuell älskare när man är gift och har barn är faktiskt liktydigt med att vara otrogen, och innebär att man bedrar sin fru och sviker sina barn. Jag ser inget gripande alls i ovanstående. Jag tycker bara det är tragiskt och dessutom oerhört hänsynslöst mot barnen. Som förälder är man skyldig att avstå från vissa saker för sina barns skull.

7. Och varför tycks dessa intellektuella nästan alltid hata polisen, och nästan alltid försvarar stenkastande demonstranter och talar om polisövervåld, när poliserna vägrar att låta sig lynchas av de professionella ligister som alltid finns med i sådana här sammanhang.

I mitten av januari 2003 kom den kommitté som skulle utreda Göteborgs- kravallerna med sin slutrapport. Där ger man polisen svidande kritik och skyller att det gick som det gick delvis på polisen. En del av kritiken är antagligen befogad. Jag känner poliser, som anser att ledningen för Göteborgspolisen uppvisade en sällan skådad inkompetens under kravallerna (detta kan givetvis inte den enskilda polisen på gatan lastas för). Samma dag som rapporten kom, intervjuades några av de s k fredliga demonstranterna i TV. Några av dem menade sig ha blivit synnerligen illa behandlade vid stormningen av Schillerska Gymnasiet. Och det är mycket möjligt att de har rätt. De uttryckte sin tillfredsställelse över att de i viss mån nu kände sig upprättade. Men det som gör att jag ändå tvivlar på att dessa s k fredliga demonstranter verkligen står på det godas sida, är att de för det första inte skarpt fördömde stenkastarna och för det andra att de inte uttryckte minsta förståelse för polisens situation och agerande. Poliserna var hotade till livet. Flera poliser kunde lika gärna ha dött — en gatsten i huvudet kan utan tvekan vara direkt dödande. När polisen stormade Schillerska Gymnasiet hade de dessutom fått telefontips om att tungt beväpnade ligister gömde sig där. Men tanke på de polismord som skett i Sverige under senare år, är det inte svårt att förstå att man inte ville ta några risker vid stormningen. Men inte ett ord från de intervjuade demonstranterna om detta! Ingen som helst förståelse för polisens belägenhet. Och därmed anser jag att dessa s k "fredliga" demonstranter dömer sig själva! De strider inte för det goda!

8. Och varför påstår så många ateister att det är självklart att livet uppkommit av sig självt. Detta trots att människan nätt och jämnt kan kopiera de allra enklaste funktionella proteiner (utan att använda genteknik, då man utnyttjar ett redan färdigt cellmaskineri). Och observera, skillnaden mellan ett enkelt protein och den enklast tänkbara cellen är gigantisk. Hur kommer det sig att man samtidigt betraktar fynd av några stenar i en ordnad konfiguration som ett absolut bevis på intelligent ursprung. Och hur kommer det sig att man dessutom är så säker på sin sak? Livets uppkomst är det minsta man kan begära av slumpen, tycks vara den allmänna åsikten. Samtidigt som Francis Crick, en av 1900-talets främsta biologer, betraktade livets uppkomst "nästan som ett mirakel" och samtidigt som Arvid Carlsson, svensk nobelpristagare i medicin 2001, i en radiointervju menade att vi förmodligen aldrig kommer att förstå hur hjärnan fungerar, så komplex är den — samtidigt som allt detta så påstår läroboksförfattarna konsekvent att det inte finns några som helst problem när det gäller att förklara livets uppkomst. Det är självklart att slumpen kan ge upphov till något sådant. Endast en idiot (läs "skapelsetroende") skulle kunna betvivla detta, tycks man mena. Och samtidigt som avelsarbete och växtförädling tycks visa att det finns en gräns för hur stora förändringar som variation och urval kan åstadkomma (dvs darwinismens mekanismer), postulerar materialisten trosvisst att det är ett faktum att evolutionen kunnat förändra en enkel cell till att bli en människa. Och samtidigt som man vet hur oerhört liten sannolikheten för att ett universum som tillåter kolkemi (dvs liv) skall uppstå slumpmässigt (ja hur stor är sannolikheten för att ett universum överhuvudtaget skall uppstå av sig självt), betraktar man vårt universums slumpmässiga uppkomst som en självklarhet. Det är det minsta man kunde begära! Jag kan inte annat än beteckna ett sådant förhållningssätt som djupt orättfärdigt! Det är inte ens värt respekt! Jag kan respektera att någon har en materialistisk världsbild. Men jag kan inte respektera att man handskas så vårdslöst med sanningen. En ärligt materialist borde åtminstone erkänna det extremt osannolika i universums, livets och de olika biologiska livsformernas spontana uppkomst.

9. Och hur kan det komma sig att samma journalister som talar sig varma för tryck- och yttrandefrihet, och som med av vrede darrande stämma fördömer inskränkningar i dessa rättigheter i andra länder, samtidigt kan acceptera att deras egen redaktionsledning förbjuder dem att t ex skriva något positivt om bibeltroende kristna i allmänhet och Livets Ord i synnerhet (en journalist på en känd tidning erkände vid ett tillfälle för en medlem i Livets Ord att så var fallet på just den tidning han arbetate på i varje fall)? Hur kan en person som skarpt kritiserar Nazitysklands och Sovjetunionens censur, samtidigt acceptera samma typ av orättfärdig censur (låt vara att den inte är statsinitierad) på den egna tidningen.

10. Och hur kommer det sig att svenska nynazister hatar judar (semiter) medan de samtidigt är kompisar med israelhatande araber (också semiter) och kan samarbeta med dessa. Och hur kommer det sig att nynazisterna i ena ögonblicket förnekar förintelsen och i nästa ögonblick höjer Hitler till skyarna för att han gjorde det de alldeles nyss sa att han inte gjorde, dvs försökte utrota judarna? Exakt likadant är det i arabländerna idag, där man ena ögonblicket i massmedia förnekar Förintelsen, och i nästa ögonblick tackar Hitler för den. Och hur kommer det sig att svenska journalister aldrig nämner att man i arabiska och palestinska massmedia konsekvent förnekar Förintelsen?!

11. Apropå nazister, hur kan det komma sig att SS-chefen Himmler, som föraktade allt utom den ariska rasen och kulturen, ansåg islam vara den finaste av alla religioner. Och hur kan det komma sig att det på Himmlers initiativ skapades SS-förband, bestående av enbart muslimer. Och hur kan det komma sig att Himmler instiftade förordningar om att den som kränkte islam skulle straffas oerhört hårt, samtidigt som han arbetade heltid på att kränka den judiska religionen. Både judar och araber är ju semiter, dvs nästan samma folk om man ser det rent rasmässigt, vilket tyskarna gjorde. Varför föraktade nazisterna judar men respekterade araber, om det nu enbart handlade om ras (Stormuftin av Jerusalem, Arafats föregångare, tillbringade t ex Andra Världskriget i Tyskland som ärad gäst)?

12. Och till slut, hur kan det komma sig att intolerans i den politiska korrekthetens namn, inte kallas intolerans?! Hur kan det komma sig att man i den politiska korrekthetens namn kan undertrycka uppenbara sanningar, utan att kallas vinklad?! Varför tillåter man att debattörer och journalister som har de "rätta åsikterna" (dvs de politiskt korrekta åsikterna) beter sig som Stalins förhörsförrättare gjorde under 1930-talets utrensningar när de debatterar eller intervjuar. Och hur kan det komma sig att massmedia, i den politiska korrekthetens namn, sysslar med censur av icke önskvärda åsikter, och att nästan alla intellektuella tycker att detta är helt korrekt. Vad är i så fall den principiella skillnaden mellan Nazitysklands massmedia och dagens media i Sverige ur tryck- och yttrandefrihetssynpunkt?

Jag skulle kunna fortsätta att i timmar räkna upp liknande frågeställningar som ovan. Hur kommer det sig...? Hur kommer det sig...? Men jag stannar här.

Ja, käre läsare, jag tror mig ha funnit svaret på ovanstående frågor! Och nu tänker jag avslöja det för dig. Det är kanske bäst att du först sätter dig ned. Ta gärna fram ett glas vatten också. Och kanske en huvudvärkstablett. Har du högt blodtryck är det nu läge att ta en tablett mot detta i förebyggande syfte. Och har du dåligt hjärta kanske en nitroglycerintablett kan vara på sin plats (men konsultera först din läkare).

Och nu kommer det. Håll i dig!

Jag tror att förklaringen till allt jag nämnt ovan, är att onda människor dras till varandra och till ondskan, ungefär som flugor dras till en koskit (du kanske märkt att jag gillar skarpa formuleringar — jag kan faktiskt inte komma på något som bättre uttrycker det jag försöker förmedla). Även om de onda människorna har olika åsikter om vissa detaljer, känner de igen sina sanna bröder. De andra onda. De som vill utbreda ondskan och förslava mänskligheten. Visst kan de ha olika syn på enskilda detaljer. Men de är rörande överens om vad som hotar ondskans utbredning här i världen. Familjen, moral, polisen, USA, Israel, de bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna), allt detta är saker som förhindrar ondskans snabba utbredning över vår planet (i Sverige på 70-talet fanns många intellektuella som hävdade att om man tog bort polis och fängelser, skulle alla brott försvinna — det var polisen som provocerade fram brotten — suck!!!). Utan USA hade Hitler med all sannolikhet lyckats i sitt uppsåt. Vi hade antagligen talat tyska vid det här laget, judarna hade varit utrotade från jordens yta (men inte bara judar utan också zigenare och många andra grupper av s k "undermänniskor", t ex alla långtidssjuka och handikappade). Och även om USA nu hade räddat oss undan Hitler, men sedan inte hade neutraliserat Sovjetunionens aggressiva expansionsplaner under kalla kriget, så hade vi definitivt talat ryska i Sverige. Alla oppositionella hade skickats till Gulag och en mörk ideologisk vinter hade lagt sig över Europa i kanske hundratals år (de flesta intellektuella, inkluderande större delen av Sveriges samlade journalistkår, hade givetvis omedelbart börjat slicka de nya makthavarnas stövlar — det tvivlar jag inte en sekund på). Så vi har USA att tacka för mycket (jag påstår inte att USA aldrig gör fel, jag säger bara att vi har USA att tacka för mycket). Ändå tycks det inte finnas någon gräns för de svenska intellektuellas USA-hat. Och varför upplever så många intellektuella de kristna skolorna som det största hotet mot Sverige? Jo därför att sådana skolor hotar ondskans framväxt i vårt samhälle. Hur kommer det sig t ex att professorer i biologi kan ställa sig upp och offentligt, t ex på kurser för biologilärare (detta hände alldeles nyligen vid en kurs på SLU — Sveriges LantbruksUniversitet — i Uppsala), baktala Livets Ords skola utifrån vad avhoppare berättat för dem. Var är deras vetenskapliga källkritik? Men det är klart, när det gäller Livets Ord behövs ju inte någon sådan. Man vet ju hur det är i alla fall, tycks man mena. "Det vet man ju hur dom är." Och därmed avslöjar man sin egen ondska!

Låt mig citera att mail jag fick från en ateist som varit inne och läst på min hemsida.

Dina analyser, slutsatser och åsikter om sakernas tillstånd och om vad som borde göras, stämmer så väl överens med vad jag själv har kommit fram till, att det känns rent kusligt. Vissa delar som jag har formulerat och skrivit, stämmer nästan ordagrant med vad jag läser på dina sidor.

Hur kan det komma sig att människor med så olika utgångspunkt, som vad en ateist och en kristen har, kommer fram till nästan samma slutsatser? Jag känner många ateister, som har samma syn som jag på det mesta; samhälle, skola etc. Jo, därför att det finns en enda sanning! Och alla som älskar sanningen, kommer att komma fram till den. Den som med öppet hjärta söker sanningen, kommer alltid att finna den. Romarbrevet 1:18 talar om Guds vrede över den "som i orättfärdighet undertrycker sanningen". Gud är vred på sanningens fiender. Varje människa har möjlighet att finna sanningen. Även i en värld av ljugande journalister, vinklad skolundervisning etc har människan ett samvete, som fungerar som en moralisk kompass.

Bibeln delar in människor i frälsta (de som är Guds barn) och ofrälsta människor (de som av olika skäl inte är Guds barn). I Apostlagärningarnas kapitel 10 finns emellertid ett exempel på en annan indelning. Där berättas om Cornelius. Denne var vare sig jude eller kristen, men var from och rättfärdig (älskade sanningen och rätten) och Gud hade funnit behag till honom. Utifrån detta skulle man kunna göra ytterligare en indelning av mänskligheten. De som älskar sanningen och rättfärdigheten och de som skyr sanningen och rättfärdigheten. Det finns "kristna" som skyr sanningen och rättfärdigheten (tyvärr). Och det finns ateister som älskar sanningen och rättfärdigheten. Och tvärtom. De som älskar sanningen, dvs de goda, tycks komma fram till ungefär samma slutsatser om världen oavsett vilken världsbild de har. Och på samma sätt kommer de onda fram till ungefär samma slutsatser och ställningstaganden.

Precis som ateisten jag citerade alldeles nyss, som skrev till mig och tyckte det var kusligt att vi kommit fram till nästan samma slutsatser om saker och ting, kan man tänka sig den omvända situationen. Vi tänker oss att en marxist skriver följande till Bin Laden (liknelsen är inte så dum, marxisten är ateist och Bin Laden djupt troende):

Bäste Bin Laden. När jag läser det du skriver på din hemsida, känns det nästan kusligt, så väl stämmer det överens med vad jag också kommit fram till. Du har dragit nästan exakt samma slutsatser som jag själv när det gäller USA, Israel, de kristna etc. Vissa delar av det jag skrivit, stämmer nästan ordagrant överens med vad jag läser på dina sidor. Tack broder! Det känns skönt att inte vara ensam. Även om vi kanske har lite olika åsikter om vilka vi vill mörda och förslava, tycks vi ändå vara överens om att massmord och förtryck är den säkraste vägen, ja antagligen den enda vägen, för att skapa ett paradis på jorden. Så låt oss tillsammans arbeta för det kommande lyckoriket!

I en intressant artikel i DN 25/11 2003, med rubriken "Islamister går ihop med kommunister", skriver Per Ahlmark med anledning av våldsamma demonstrationer mot president Bush, när denne strax innan gjorde ett officiellt besök i London:

Som lidelsefull demokrat från en muslimsk diktatur ser Taheri [Ahlmark hänvisar till en artikel av den iranske författaren och journalisten Amir Taheri] snabbt hur absurd den västliga debatten om terrorismen och Irak delvis har blivit. Bushs officiella besök i Storbrittanien utlöste vulgära demonstrationer i London. En väldig pappdocka som skulle föreställa en staty av Bush, drogs som vi vet omkull och sparkades sönder på Trafalgar Square. Aktionen avsåg att spegla Saddamregimens fall i Bagdad den 9 april i år [då statyer över Saddam revs omkull och förstördes].
Parallellen är intressant. Saddam tog initiativ till krig och massakrer, som troligen dödade över två miljoner människor. Han styrde Irak genom tortyr och terror i trettio år.
USA är en demokrati, där omkring tre tusen civila dödades i en terroristattack för drygt två år sen. Amerikas och Englands krig mot talibanerna i Afghanistan och Baathstyret i Irak försökte befria omkring 50 miljoner muslimer från totalitärt välde.
Vilken ideologi driver då de demonstranter i London som söker jämställa Saddam Hussein och George W Bush?
Styrelsen för den allians av extrema organisationer som kallar sig Stop the War Coalition, domineras av resterna av de gamla marxist-leninisterna i samverkan med militanta muslimer. Enligt Amir Taheri kommer 18 av dess 33 medlemmar från grupper med kommunister, trotskister, maoister och Castroanhängare. Tre tillhör Labourpartiets vänsterflygel. Åtta är islamister. De fyra återstående är vänsterekologer som brukar kallas vattenmeloner (gröna utanpå, röda inuti).
Taheri går igenom deras personliga bakgrund. Ordföranden var förr en av ledarna för brittiska kommunistpartiet och anställd av Sovjet. Flera tillhör radikala muslimska organisationer.

- - - - - - - -
Denna intensivt antiamerikanska koalition bildades efter al-Qaidas attacker den 11 september 2001. Förr såg stalinister och trotskister på islam som en "feodal relik". Islamisterna betraktade de vänsterextrema som ateistiska dödsfiender.
Koalitionens triumf var att övertyga alla dessa antidemokrater att marschera under samma paraplyorganisation med gemensamma slagord. Runt dem fanns naturligtvis de vanliga medlöparna, som sniffar sig fram till centrum av antiliberala aktioner, alltså folk som Lenin kallade "nyttiga idioter".

Ahlmark skriver vidare (med anledning av den totala fråvaron av plakat som kritiserade Saddams folkmord eller al-Qaidas terror):

Två dagar senare i Expressen efterlyste utrikesredaktören Mats Larsson plakattexter som "Stoppa attackerna mot Röda Korset". Han skriver att förr kunde Saddam "massakrera irakier i tiotusental utan att det väckte protester på Londons eller Stockholms gator".

Bröderna och systrarna känner uppenbarligen igen varandra, både ondskans bröder och systrar och det godas bröder och systrar (ungefär som i Stjärnornas krig — Star Wars)!

Kenneth M Pollack är forskningschef på "Saban Center for Middle East Policy" i USA. Han är expert på Irak-, Iran-, Persiska Viken- och Mellanösternpolitik och har ägnat de senaste elva åren åt att analysera Irak under Saddam Hussein och kan nog räknas som en av världens absolut ledande experter på landet. I sin bok The Threatening Storm: The Case for Invading Iraq (Random House, October 2002) ger han ett antal exempel på Saddams skräckvälde.

Saddams bödlar kunde sticka ut ögonen på barn för att tvinga fram hemligheter från deras föräldrar. Man kunde krossa alla ben i fötterna på en tvåårig flicka för att tvinga mamman att avslöja var pappan gömde sig. Man kunde bränna bort armar och ben på människor för att tvinga fram bekännelser. Personer, som fällt kritiska kommentarer mot Saddam, kunde få tungan utsliten. Kvinnliga fångar, även unga flickor, utsattes för våldtäkt inför kvinnans man eller flickans föräldrar, för att på så sätt tvinga fram uppgifter och erkännanden. Man stoppade in glödheta metallstavar i fångars analöppning. Man förgiftade människor med thalium, vilket ger en oerhört plågsam död. Man kunde hugga huvudet av en kvinna inför hennes barn enbart på grund av att man misstänkte att hennes man hade kritiserat regimen. Saddams hejdukar dödade tiotusentals kurder genom att bomba deras byar med kemiska ämnen. Man experimenterade på iranska krigsfångar för att studera effekterna av kemiska och biologiska vapen. Den som skulle plågas extra raffinerat sänktes långsamt ned i ett bad med frätande syra. Saddam lär ha varit speciellt förtjust i denna metod. Under tjugo år försvann mer än tvåhundratusen människor spårlöst i Saddams tortyr- och fängelsesystem. De har aldrig hörts av mer.

Visst är det intressant att vänstergrupper, feminister, mängder av intellektuella och många andra mer eller mindre tuggar fradga på grund av att USA gjort slut på Saddams terror, samtidigt som de inte med ett ord har kritiserat Saddam Hussein och hans bödlar! Jag tycker det säger allt. Jag ser detta som ett absolut och avgörande bevis för att min analys i denna artikel är korrekt.

Det finns som sagt många gemensamma nämnare mellan ovannämnda grupper. Jag kan inte låta bli att ta ytterligare ett par exempel. Annika Dahlström är professor i histologi med neurobiologi vid Göteborgs Universitet och verksam vid Institutionen för anatomi och cellbiologi. Hennes forskningsinriktning är nervsystemet, framför allt nervcellernas "inre liv". Hon är även intresserad av morfologiska och fysiologiska skillnader mellan manliga och kvinnliga hjärnor, som bas för olikheter i tänkesätt och beteenden. "Det finns tydliga skillnader mellan könen", säger hon i en artikel i Världen idag (14/11 2003). Låt mig ge läsaren ett smakprov på vad professor Dahlström kommit fram till:

Mäns hjärnor lär sig hur de ska reagera på hormonstormar i livmodern och efter födseln, medan kvinnors hjärnor feminiseras genom basal insöndring av kvinnliga hormoner under hela utvecklingen. I de fall då hjärnan inte alls påverkas av könshormoner, t ex vid kromosomrubbningen X0, uppstår Turner´s Syndrom, vilket kan betecknas som "neutralhjärnor". Redan under fosterstadiet påverkas således hjärnan åt maskulint eller feminint håll. Testosteron tillskjuts speciellt under fosterstadiets tredje månad respektive 2-5 veckor efter födseln. Kvinnor som utsätts för långvarig stress, exempelvis under en krigssituation, maskuliniseras genom att binjurarna ändras och ett foster blir då mer maskulint präglat, oavsett kön. Hjärnbalken mellan de två hjärnhalvorna är tjockare hos kvinnor. Denna skillnad finns hos foster före födseln. Det innebär fler förbindelser mellan logiska och emotionella hjärnfunktioner, större simultankapacitet, bättre förmåga till översikt över problem — troligen har vi här förklaringen till att kvinnor har färre språkrelaterade bekymmer; dyslexi, afasi. Utifrån detta beskriver Annika hur män och kvinnor har olika begåvningsprofiler — kvinnor är ofta bättre på långsiktig planering och socialt kompetenta, medan män är mer fokuserade och avgränsade (sammandrag av ett föredrag som Annika Dahlström höll när Svensk Förening för Psykosomatisk Medicin firade sitt 10-årsjubileum den 25-26/9 2003).

Professor Dahlström anser sig i sin forskning ha kommit fram till hur katastrofalt det är för samhället när mödrarna inte kan vara hemma och ta hand om sina barn. Enligt henne är den verkliga kvinnofällan att ha ett krävande heltidsjobb och ständigt dåligt samvete för barnen som tillbringar hela dagarna på dagis (enligt feministerna är det att vara hemma med sina barn som är kvinnofällan). Att ta hand om barnen själv är ju i det närmaste omöjligt, då den som vill stanna hemma hos barnen straffas ekonomiskt av samhället. Professor Dahlström menar att både feminister och politiker vet att deras politik strider mot vetenskapliga slutsatser. Frågan är dock så infekterad att det är närmast omöjligt att diskutera den på ett meningsfullt sätt. Sedan hon börjat föreläsa om, och skriva artiklar om, skillnader i hjärnan mellan män och kvinnor, har hon upptäckt vad det innebär att inte vara politiskt korrekt. Hon har fått elaka brev, innehållande bl a avföring från råttor. Kvinnliga kollegor från andra fakulteter har ringt upp henne och sagt att det absolut inte finns några skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor (min personliga gissning är att det handlar om fakulteter där man sysslar med ämnen som genus"vetenskap", socialpsykologi, psykologi och liknande — dvs ämnen som ligger i vetenskapens utmarker, eller till och med utanför vetenskapen). Professor Dahlström brukar då kontra med att fråga om de själva studerat ämnet. I artikeln berättar hon om hur man då kan svara "Nej det har jag inte, och även om det funnits sådan forskning skulle jag aldrig någonsin tala om den." Vid ett tillfälle inbjöd hon en amerikansk forskare att komma till Göteborgs Universitet och föreläsa i ämnet. Besöket stoppades dock efter protester från feminister vid universitetet. Och här ser vi än en gång hur mycket som feminister, marxister, nazister och islamister har gemensamt. Man gör allt för att stoppa alla åsikter och all forskning som på något sätt kan visa att man har fel. Om kartan inte stämmer med verkligheten, ja då gäller kartan. Sanningen den spelar ingen roll. Den offras på ideologins altare (det är kanske därför det ser ut som det gör i Sverige). Dessa gruppers åsikter verkar bestå av ett sammelsurium av motsägelser. Feministerna vill ju t ex att alla bolagsstyrelser skall bestå av hälften män och (minst) hälften kvinnor, för att få in andra perspektiv i affärsvärlden. Men om det nu inte är någon skillnad mellan hur män och kvinnor tänker, varför är det då värdefullt att få in kvinnor i styrelserna? Då har de ju inget nytt att tillföra. Och om de har något nytt att tillföra, ja i så fall tycks ju professor Dahlström ha rätt när hon hävdar att det finna skillnader mellan hur mäns och kvinnors hjärnor fungerar.

I februari 2005 ansökte Norrbottensteatern om bidrag från Länssyrelsen i Norrbotten för att publicera en bok om jämställdhet. När Länsstyrelsen fick veta att boken innehöll en intervju med Annika Dahlström, krävde man att denna intervju skulle tas bort. Annars blev det inga pengar. Jämställdhetsdirektör Britt-Marie Lugnet-Häggberg motiverade beslutet med att Annika Dahlströms åsikter om könen inte är i enlighet med regeringsdirektivet om jämställdhet. Genusforskningen har tydligen uppnått nya oanade nivåer av idioti och fördumning. Verkligheten tycks inte spela någon roll. Har regeringen deklarerat att planeten Mars inte existerar, ja då existerar den inte, även om den skulle existera. Här ser vi verkligen socialdemokratins mörka sida och att den aldrig lyckats frigöra sig från sina rötter i den odemokratiska marxismen. Jämställdhetsdirektörens sätt att argumentera är i princip identiskt med hur alla andra förtryckare av det fria ordet och den fria tanken i alla tider resonerat (jag tänker då på Hitler, Stalin, Pol Pot och andra onda ledare).

KD:s förste vice ordförande, Maria Larsson, skrev med anledning av Länsstyrelsens beslut ett öppet brev till Britt-Marie Lugnet-Häggberg. Där skrev hon bl a "Om vi tillåter att myndighetschefer censurerar åsikter som går emot socialdemokraternas tankar kommer Sverige att bli ett tyst land där åsiktsförtryck gäller". Även media reagerade. Och då till och med Aftonbladet, som ju har klar partifärg åt det röda hållet, dvs (s). Carl Hamilton skrev där i sin krönika den 12/2:

Förutom att ta ställning i denna vetenskapliga fråga, har regeringen valt att ställa sig på samma sida som de mest extrema forskarna: Genusteoretiker som på ideologiska grunder slår fast att biologin inte kan ha någon betydelse för att förklara varför manligt och kvinnligt beteende skiljer sig åt.
Det får mig att tänka på den sovjetiske biologen Trofim Lysenko. Lysenko utropades av Stalin till vetenskapligt geni och hans "kreativa darwinism" hyllades som ett stort steg framåt för den genetiska forskningen. Lysenko menade att inlärda egenskaper kunde ärvas och att man genom att manipulera miljön på ett enkelt sätt kunde åstadkomma grundläggande förändringar hos växter och djur. Karriärsugna politiker älskade honom. Ideologin betydde allt, experiment och vetenskaplighet inget.
De riktiga vetenskapsmännen, som protesterade, rensades ut (och avrättades).

Efter all kritik beslöt sig Länsstyrelsen för att tillåta intervjun med Annika Dahlström. Jag uttrycker på många ställen skarp kritik mot media och hur journalister sviker sitt höga kall att vara sanningens riddare och i stället blir dess förrädare. Här tog dock flera journalister sitt ansvar (nu är knappast Carl Hamilton någon normal journalist och det länder Aftonbladet till heder att de faktiskt låter olika åsikter komma fram).

Vem vet, det kanske inte dröjer alltför länge innan Annika Dahlström står inför arkebuseringsplutonen (eller den svenska motsvarigheten till arkebusering, dvs utfrysning och indragna anslag). Förhoppningsvis kommer dock utvecklingen att ske åt ett annat håll. I dag skrattar man åt Lysenko och hans dumheter (även om det är ett ihåligt skratt med tanke på hur många riktiga forskare som avrättades på grund av att de sade emot honom). Sanningen har en obehaglig tendens att segra, även om det ibland tar lång tid. Jag är övertygad om att man inom några decennier kommer att skratta åt dagens genusforskning, och betrakta den som en pinsam parentes i vetenskapens historia (ungefär som rasforskningen på 1930-talet). Sann jämlikhet är inte att förneka de skillnader som finns. Sann jämlikhet är rätten för varje människa att utvecklas optimalt efter sin förmåga och sina förutsättningar. Sann jämlikhet är friheten att kunna välja utbildning och yrke i enlighet med den kapacitet man har intellektuellt, motoriskt etc. Sann jämlikhet är också rätten att ha och uttrycka åsikter fritt. Och allt detta oberoende av kön, ras, religion, politisk ideologi etc. Detta är jämlikhet. Att förneka att det finns skillnader är på samma nivå som sagan Kejsarens nya kläder. Genusteoretikernas jämlikhet innebär, att eftersom det inte finns några skillnader, så har alla samma värde och samma rättigheter. Sann jämlikhet innebär att alla har samma värde och rättigheter, även om det till och med skulle existera skillnader mellan individer, mellan könen och mellan olika folkgrupper.

Genusideologin är inte bara korkad. Den är också motsägelsefull. Samtidigt som man talar i mun på varandra, för att bevisa hur mycket man tror på evolutionsteorin och att människan bara är ett djur bland andra djur, så hävdar man således att de olika könen inte är biologi, utan har andra förklaringar. I ideologins namn är man tydligen beredd att göra vilka logiska kullerbyttor som helst. Och detta är något som verkligen karakteriserar ondskan. Nämligen ett djupt förakt för sanningen. Ideologin är för den onda människan oerhört mycket viktigare än sanningen. "The tragedy of science is a beautiful hypothesis slain by an ugly fact [vetenskapens tragedi är en vacker hypotes som slaktats av ett vederstyggligt fakta]". Forskarna accepterar att det är så, det gör inte företrädarna för onda ideologier. Deras teorier står över alla fakta och alla observationer av verkligheten.

Det tycks som att socialdemokratin börjar närma sig den gräns när det gäller åsiktsförtryck och manipulation, där man riskerar att få hela mediavärlden mot sig (dock knappast SVT, som ju i alla tider slickat maktens stövlar). Kanske kommer detta att leda till att svenska folket vaknar upp och ser vart vi är på väg. Hoppas kan man alltid.

Samma antidemokratiska anda som hos feministerna och socialister finner vi hos många propalestinska grupper i Sverige (vare sig dessa består av svenskfödda personer eller invandrade palestinier). På biblioteket i Kortedala, utanför Göteborg, hade man under hösten 2004 en propalestinsk utställning, som innehöll mycket skarp kritik mot Israel. Denna åtföljdes sedan i december av en pro-israelisk utställning, arrangerad av föreningen Fred i Mellanöstern, som gav den andra sidans syn på konflikten (heder till Kortedala Bibliotek, som därmed visar att de vet vad demokrati innebär). Där beskrevs bl a våldsindoktrineringen av palestinska barn etc (dvs allt sådant som jag skildrar på mina sidor om Israel och mellanösternkonflikten). Torsdagen den 9/12 kom tre unga män in på biblioteket och förstörde stora delar av den proisraeliska utställningen. Bl a så slog de sönder en monter med brev skrivet från en mamma till sina två barn, vilka dödats i terrordåd. Till saken hör att bibliotekets chef, Ingrid Atlestam, hade granskat båda utställningarna mycket noggrant, för att kontrollera att de inte innehöll något som kunde ses som hets mot folkgrupp.

Här ser vi än en gång asymmetrin mellan det onda och det goda. En propalestinsk utställning (som jag är övertygad om innehöll mängder av grova lögner om Israel — jag ger många exempel på sådana lögner på mina sidor om mellanösternkonflikten) fanns uppställd i flera veckor och utsattes aldrig för några hot eller angrepp. En proisraelisk utställning på samma bibliotek förstördes nästan totalt. Till saken hör att föreningen Fred i Mellanöstern inte är antipalestinsk. Den verkar för en tvåstatslösning, där Israel och Palestina skall kunna leva i fred sida vid sida. Bland medlemmarna finns både judar, kristna och muslimer. De anser dock att freden måste bygga på sanning, och en sanning är att de palestinska barnen indoktrineras till att hata judar och Israel, något som knappst gör en varaktig fred möjlig eller ens trolig. Den som verkligen vill ha fred i Mellanöstern, måste givetvis kritisera allt som står i dess väg, även om detta innebär att kritisera palestinierna (den sistnämnda gruppen verkar totalt oförmögen att ta till sig någon form av kritik).

Åtminstone en av gärningsmännen är igenkänd (de var omaskerade) och polisutredning pågår. Jag betvivlar att den leder till något, vilket är oerhört oroväckande. Samhället måste kraftfullt markera att vi inte accepterar hot mot vår åsiktsfrihet och yttrandefrihet, inte ens om dessa hot kommer från invandrare.

Nu vet jag inte om de ungdomar som förstörde utställningen var palestinier. Det är dock troligt att så var fallet. Proisraeliska demonstrationer har flera gånger attackerats av palestinier boende i Sverige. Dessa kallar sig flyktingar. Man undrar, flyktingar från vad? De säger sig ha flytt från terror och förtryck. Och sedan vill de införa samma terror och förtryck i vårt land, där svenskar inte skall få demonstrera för Israel eller ha proisraeliska utställningar. Detta är fullständigt oacceptabelt, och jag anser att de invandrare, var de än kommer ifrån, som har denna inställning, omedelbart borde skickas tillbaka till de länder de säger sig ha flytt från. Obs!, jag säger inte detta för att jag är invandrarfientlig! Det finns självklart många palestinier som bor i Sverige och som är goda demokrater och accepterar andra åsikter. Det jag talar om är de invandrare som försöker göra Sverige till en totalitär stat, där endast deras åsikter skall vara tillåtna. Detta kan inte accepteras. Sådana människor har ingenting i Sverige att göra!!!

Om du som läser detta råkar vara palestinier, och tillhör den grupp som anser sig ha rätt att förstöra proisraeliska utställningar och hindra proisraeliska demonstrationer i Sverige, då skulle jag vilja fråga dig följande; Vad skulle du säga om jag bosatte mig på Västbanken och sedan försökte hindra palestinska demonstrationer mot Israel och palestinsk kritik mot Israel, och att jag då även använde våld? Förmodligen skulle du inte bara förneka mig rätten till detta, du skulle antagligen döda mig. Och jag håller på sätt och vis med dig. Jag har ingen rätt att komma till Västbanken och bestämma vad som får sägas och inte sägas där. Men då skulle jag vilja fråga dig, "Vad har du för rätt att komma till Sverige, och försöka hindra mig att försvara Israels rätt att existera?!" Kan du ge mig ett enda logiskt hållbart skäl till att du skall få säga vad du vill i Sverige (du som har tagits emot med öppna armar här och som kanske till och med försörjts i åratal av svenska skattebetalare) men inte jag (som levat här i hela mitt liv)?! Det kan du inte! Du är gäst i Sverige och av en gäst förväntas att han anpassar sig till den han gästar. Annars är man normalt inte välkommen som gäst. Jag har besökt över 70 länder under mitt hittillsvarande liv, och har alltid försökt att anpassa mig till de länder jag besökt. Jag skulle inte ens komma på tanken att försöka bestämma vilka åsikter människor i dessa länder skall tillåtas ha.

Att hota eller till och med mörda alla som har en annan åsikt, kännetecknar alltid ondskans lakejer. Har så alltid gjort och kommer så alltid att göra. Existensen av hot, skrämsel, våld, hån och aggressivitet fungerar ungefär som ett lackmuspapper, som avslöjar ondskan. Därför framstår med all tydlighet vulgärfeminism, marxism, nazism, islamism, palestinsk terror, de aggressiva homosexuella (t ex RFSL), vissa grupper av militanta ateister/evolutionister m fl, som ondskans axelmakter (för att citera George W Bush). De är inte onda för att jag säger att de är onda. De är inte onda för att de har en annan åsikt än vad jag har. De är onda, därför att lackmuspappret blir rött (vem som helst kan se att det blir rött). De är onda, eftersom de hotar och försöker skrämma alla som dristar sig att ha andra åsikter än vad de själva har. Därför är de onda!

(här återfinner läsaren en artikel som mer detaljerat diskuterar vad som kännetecknar ondskan och som utgör ett komplement till ovanstående text)


"Men käre Krister", kanske någon nu skulle vilja invända, "du definierar ju de goda som de som tycker precis som du och de onda som de som inte tycker som du". Nej, det gör jag faktiskt inte, även om jag kan förstå invändningen. En ateist tycker definitivt inte som jag, när det gäller den grundläggande uppfattningen om världen. Egentligen har ju en kristen och en ateist helt olika referensramar till verkligheten. Men, som jag påpekat ovan, så kan människor av de mest skilda åsikter ändå komma fram till samma slutsatser.

Hur vet jag då vad som är gott? Jag tror att svaret på detta är mycket enkelt. Jag tror alla människor vet vad som är gott och vad som är ont. Kärlek och glädje och välstånd och att vara frisk är gott. Hat och våld och lidande och svält och fattigdom är ont. Nazismen var ond, eftersom dess frukter var onda. Marxismen är ond, eftersom dess frukter är onda (hundratals miljoner har mördats i Marx' namn). Marxismen är inte ond för att jag säger att den är ond, utan den är ond för att den helt enkelt är ond. På samma sätt är islams mullor onda, eftersom de inte sprider kärlek, utan enbart sprider hat och våld. Moder Théresa var god på grund av att hon var god. Hon lindrade människors plågor. De flesta människor känner igen det goda. De behöver inte vara kristna för att göra detta. När Moder Théresa dog, ställdes alla tv-sändningar in på de statliga tv-kanalerna i Indien och man spelade sorgemusik hela dagen. Alla känner igen den sanna, osjälviska kärleken. Samma sak när det gäller sanning. En sak är inte en lögn, för att jag säger att den är en lögn. Den är en lögn, eftersom den inte stämmer med sanningen, eftersom den inte avspeglar det som verkligen hänt eller hur det verkligen är. Ideologier och religioner och individer som använder lögn, våld, förtryck och hot som vapen är onda redan på grund av det, oberoende av vad de för övrigt säger. Jesus talade om att "på frukten känner man trädet". Det spelar ingen roll vad som står i en religions eller ideologis dokument. Ondskan är expert på att använda ord som "frihet, demokrati" etc. Man måste alltid titta på frukten av en lära. Det är där man ser om den är ond eller god.

Du tror inte att det finns gott och ont i absolut bemärkelse? Ont och gott är bara en fråga om åsikter, menar du. Det som är ont för dig, kanske är gott för mig och tvärtom, skulle du vilja säga till mig just nu. Ok, men förklara då för mig varför diktatorer, som plundrar sina länder och mördar stora delar av sitt folk (du som försvarar sådana diktatorer kanske skulle vilja kalla det för "avlägsnande av olämpliga element i samhället", men kalla det vad du vill, vi kan ju för att vara neutrala säga "som genom aktiva åtgärder minskar landets befolkning"), nästan aldrig mördas (undantag finns, men är ytterligt få — och om nu det ondas representanter ibland mördas, så är det oftast andra onda människor som anstiftar eller utför det). Röda Khmerernas ledare Pol Pot, som mördade minst 25 procent av Kampucheas befolkning, dog av sjukdom. Stalin, mänsklighetens kanske värste massmördare, dog av ålderssvaghet. Lenin dog av hjärtfel och Mao dog av ålder och sjukdom, Hitler tog sitt eget liv (trots att det gjordes några försök att mörda honom). Den romerske kejsaren Nero, som tände eld på Rom för att få lite omväxling, och sedan gav de kristna skulden, vilket ledde till att tusentals kristna mördades på de mest plågsamma sätt, dog för egen hand. Vad kommer det sig att man mördade samhällsbyggaren Ceasar, medan ingen hand lyftes mot samhällsförstöraren Nero? Hur kommer det sig att Martin Luther King mördades men inga KuKluxKlanledare mördades (såvitt jag vet)? Hur kommer det sig att Stormuftin av Jerusalem, den som kanske mer än någon annan bidragit till situationen i Mellanöstern, dog av ålderdom, medan Jordaniens kung Abdullah, som ville ha fred med Israel, mördades? Hur kommer det sig att Egyptens president Nasser, vars mål var att utplåna Israel, dog av sjukdom, medan Anwar Sadat, som mäklade fred mellan Israel och Egypten, blev mördad? Hur kommer det sig att Gandhi, som ville skapa ett fritt Indien på fredlig väg, mördades? Hur kommer det sig att massmördaren Saddam Hussein (som visserligen är en ynklig amatör jämfört med Hitler och Stalin) inte mördades under sin tid vid makten, trots att säkert många i Irak hade velat bli av med honom på vilket sätt som helst. Och hur kommer det sig att den amerikanske presidenten Abraham Lincoln, som gjorde slut på slaveriet i USA, mördades? Hur kommer det sig att bibeltroende kristna aldrig mördar muslimer, medan tiotusentals och åter tiotusental kristna varje år mördas av korantroende muslimer. Vad kommer det sig att Jesus säger, "Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria" och "jag kommer med liv i överflöd", medan anarkisten säger "Människan är inte fri förrän den siste kungen strypts med den siste prästens tarmar"? Jesus ger liv och frihet medan anarkismen talar om död och förtryck! Och hur kommer det sig att folket valde att frige mördaren Barabbas och korsfästa Jesus, som bara gjort gott? Och hur kommer det sig att när Jesus gjort sitt första underverk och botat en man med förtvinad hand, så blev fariseerna inte glada, utan de "gick bort och började genast överlägga med Herodes anhängare om hur de skulle röja Jesus ur vägen" (Mark 3:6)? Hur kommer det sig...? Hur kommer det sig...? Om det inte fanns någon skillnad mellan ont och gott, skulle vi ha symmetri, dvs det skulle vara lika vanligt att diktatorer, tyranner och krigshetsare mördades som att samhällsbyggare och fredsstiftare mördades. Nu är det alltid den förra kategorin som mördar, medan det så gott som alltid är den senare kategorin som mördas. Den totala bristen på symmetri bevisar att det trots allt finns en skillnad mellan fredsstiftare/ samhällsbyggare (liv) och krigshetsare/folkmördare (död). Och den skillnaden döper jag härmed till gott respektive ont.

Apropå asymmetri så har jag på senare tid funderat över en annan sak. I slutet av januari 2003 har media berättat om att ett tusental västerlänningar rest till Irak för att tjänstgöra som "mänskliga sköldar" och på så sätt förhoppningsvis förhindra att USA attackerar Irak. Skulle någon kunna förklara för mig var de mänskliga sköldarna var när Irak överföll Kuwait? Varför stod de inte på kö för att åka till Kuwait och skydda Kuwaits folk? Och var var de när Saddam Hussein gasade tusentals människor i norra Irak? Och var var de när Hitler angrep Polen? När Nordkorea invaderade Sydkorea på 1950-talet? Varför åkte de inte till Kampuchea för att visa sitt stöd för Kampucheas befolkning när Pol Pot bedrev systematiskt massmord på landets folk? Jag tycker detta är en mycket intressant iakttagelse. Nu menar jag inte att alla som rest till Irak för att vara mänskliga sköldar är genomonda. Det finns säkert många godhjärtade människor bland dem. Men ändå, varför är det så lätt att demonstrera mot att USA attackerar en ond förbrytarregim som den i Irak, medan man samtidigt aldrig visar sympati eller stöd för de länder som drabbas av dylika, onda regimer? En förklaring är kanske att man innerst inne vet att mänskliga sköldar inte fungerar något vidare mot onda förbrytarstater, utan att de endast fungerar mot en civiliserad, moralisk motståndare. Saddams stridsvagnar hade knappast stannat för att några tusen européer hade blockerat infarten till Kuwait City. Hans stridsvagnar hade antagligen inte ens saktat farten. Vad betyder några tusen döda för en sådan som Saddam Hussein?! Ingenting! Han vet att man inte kan göra en omelett utan att knäcka några ägg, som skämtaren Lenin en gång uttryckte det. Inte heller hade Pol Pot, Hitler eller Stalin backat för några mänskliga sköldar. Så på sätt och vis kan man kanske säga att denna asymmetri talar väl för USA. Man vet att USA:s regering, till skillnad från Iraks, är civiliserad. Och därmed erkänner man indirekt den asymmetri mellan det onda och det goda som jag beskrivit alldeles nyss. Synd att det skall vara så svårt för många intellektuella att i ord erkänna detta.
I Italien samlades i februari 2003 över en miljon människor för att demonstrera mot USA:s och Storbrittaniens planer på att anfalla Irak. I Sverige demonstrerade samtidigt mängder av skolelever mot "krigshetsaren Bush". Även detta kan jag respektera. Givetvis. Men varför samlades inte en miljon människor i Italien och demonstrerade när Saddam attackerade Kuwait?! Eller när Saddam tände eld på alla Kuwaits oljekällor och orsakade en av historiens största miljökatastrofer?! Och var var de demonstrerande skoleleverna när Pol Pot mördade 25 procent av Kampucheas befolkning?! Etc, etc... Tja, det är inte utan att man undrar.

Hama Dostan, kurdisk flykting bosatt i Sverige, kommenterade i Expressen den 17/2 2003, under det att USA-allisansen förberedde sig för angreppet mot Irak, i en lång artikel med titeln "Hatet mot USA hindrar er från att se sanningen", demonstrationerna mot Bush och Blair. Jag saxar några avsnitt:

Men dessa senaste organiserade demonstrationer väckte min rädsla, min avsky! Jag kan inte vara tyst, mina personliga minnen dök upp igen och jag blev ledsen. Jag mindes, därför var jag tvungen att bryta min tystnad.
Människor samlades i helgen för att demonstrera mot krig. Är det manifestationer mot krig eller försvar för ett system som demonstranterna inte vet mycket om? Känner ni till vad Saddam gör med sitt folk? Hans blodiga historia? Ni gömmer er bakom politiska och ekonomiska intressen. Hatet mot USA hindrar er att se sanningen. På vems sida står ni? Det irakiska folkets eller Saddams? Eller bara på er egen sida, den europeiska sidan?
I 37 år har folket i Irak levt i helvetet. När kommer demonstrationerna som hedrar de irakiska offren? När krävs att ansvariga krigsförbrytare från Irak ställs inför rätta?
Varje dag Saddam varit vid makten har han i genomsnitt dödat 185 personer [jag kan tänka mig att totala antalet civila, irakiska offer under USA-alliansens fälttåg mot Saddam är ekvivalent med ett par dagars normal verksamhet hos Saddams säkerhetspolis — Kristers kommentar]. Om Saddam blir räddad även denna gång ska historien visa vem ni har demonstrerat för, vem ni har försökt rädda.
Krig är något fruktansvärt, i princip är icke-våldsmetoder alltid de bästa, men när det gäller Saddam Hussein hjälper tyvärr inga andra medel.

Den 10/4 2003 kunde man läsa följande insändare i Stockholmsupplagan av gratistidningen Metro:

Såg igår på tv-bilder hur Elever mot krig demonstrerade utanför svenska företag som hade exporterat vapen till Storbritannien och USA.
På dessa få sekunder korta tv-bilder fastnade min blick på en fana med Lenins nylle och hammaren och skäran. Hade det varit nynassar som hade demonstrerat och hade haft hakkorset på en fana och bilder på Adolf Hitler hade det med all rätt blivit ett ramaskrik. Men det är tydligen okey att springa runt och hylla en massmördare som Lenin och använda symboler som hammaren och skäran.
Är inte budskapet lite konstigt som Elever mot krig för fram? Det är okej att skicka miljontals människor till arbetsläger och döda miljontals oliktänkande, men när två av världens frihetsälskande länder vill befria ett land från en grym slaktare, då åker genast rödfanorna fram.
Undertecknat: Var finns logiken?

Som sagt, det är tydligen inte bara jag som reagerar. Apropå logik förresten, så läste jag om att ett antal i Sverige bosatta irakiska flyktingar rest till Irak för att slåss för Saddam! Flyktingar? Från vad? Ja, det är mycket man inte begriper här i världen.

Låt mig ta ytterligare ett par exempel på assymmetrier mellan det onda och det goda:

Jag läste nyligen om en 14-årig flicka som gjort abort. Pojkvännens mamma hade beställt tid hos abortkliniken. Aborten skedde utan att flickans egna föräldrar fick veta någonting. I detta fall är tydligen unga (t o m omyndiga) människors integritet så viktig att inte ens deras egna föräldrar får veta vad som försiggår. Jämför detta med den 18-årige Carl-Johan som blev kristen, och genom mammans försorg blev intagen på mentalsjukhus för att avprogrammeras från sin tro (om detta berättar jag utförligt här). Observera att Carl-Johan var 18 år gammal, dvs myndig, när detta hände. I ena ögonblicket får således inte föräldrarna veta att deras 14-åriga dotter gjort abort, så mån är man om barnets personliga integritet (observera att pojkvännen, som antagligen var äldre än 15, uppenbarligen haft samlag med en minderårig flicka, vilket är olagligt). I nästa ögonblick får inte en myndig ung man bestämma att han vill bli kristen. Då plötsligt finns ingen integritet alls gentemot föräldrarna!

Kritiken mot kristna skolor går till stor del ut på att föräldrar inte har rätt att välja en konfessionell skola åt sina barn. Barnens integritet kräver att de skall ha rätt att gå i en kommunal skola, där de får möta andra åsikter än sina föräldrars (som om kristna skolor skulle vara mindre objektiva än vad den kommunala skolan är). I Lärarnas Tidning nr 4, 2004 skrev Louise Jonsson en artikel, där hon krävde att alla konfessionella friskolor stängs. Hon skrev bl a:

Barn som växer upp i djupt religiösa hem blir starkt påverkade av föräldrarnas uppfattning om livet och världen. Om ett sådant barn dessutom placeras i en religiös friskola blir indoktrineringen total.

Jonsson kommer här med påståenden som saknar täckning. Det finns ingenting som säger att barn i en "religiös friskola" indoktrineras mer än i den kommunala skolan — det beror ju helt och hållet på skolan — en ateist kan vara minst lika fanatisk som en kristen. Men, hon visar exakt på det jag talar om. Föräldrarnas rätt att påverka sina barn, och deras framtid, skall begränsas så mycket som möjligt. Barnens integritet (på föräldrarnas bekostnad) är således, enligt Louise Jonsson, oerhört viktig. Jag är emellertid helt övertygad om att Louise Jonsson samtidigt skulle kunna skriva en artikel, där hon talade sig varm för den fria aborten, dvs föräldrarnas integritet på barnens bekostnad. Motsägelsefullt minst sagt!

Dessutom, om nu Louise Jonsson verkligen är så objektiv som hon tydligen vill göra gällande, och värnar om barnens rätt att få ta del av alternativa åsikter, så att inte indoktirneringen blir total (som hon själv uttrycker det), så borde hon också skriva så här:

Barn som växer upp i djupt ateistiska hem blir starkt påverkade av föräldrarnas uppfattning om livet och världen. Om ett sådant barn dessutom placeras i en ateistisk skola [den svenska, kommunala skolan är de facto ateistisk och strävar medvetet efter att överföra denna världsbild till eleverna] blir indoktrineringen total.

Vore Jonsson konsekvent, och verkligen vill att barnen skall växa upp utan att totalt indoktrineras av sina föräldrar (vare sig dessa är kristna eller ateister), så borde hon kräva att barn som vuxit upp i ateistiska hem skall tvångsplaceras i kristna skolor. Den ateistiska indoktrineringen av barn som växer upp i ateistiska hem och går i ateistiska skolar är för övrigt mycket mer massiv än den kristna indoktrineringen av barn som växer upp i kristna hem och går i kristna skolor. TV, media och hela samhället andas ateism. Överallt påverkas människor till ateismen. Massivt och konstant. Man kan inte se ett naturprogram på TV utan att evolutionen nämns minst en gång i minuten. Ser man en deckare på TV, och en av personerna som finns med är präst, ja då vet man att han är mördaren. Det är så gott som alltid så. I olika artiklar på min hemsida och blogg har jag oräkenliga exempel på den massiva propagandan mot bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?). Ibland består kristendomskritiken av subtila nålstick, ibland handlar det om grova, öppet hatiska angrepp. Långsamt men obevekligt försöker man omvända människor så att de till slut kommer att uppfatta kristendomen som den mest ondskefulla kraft som någonsin existerat i mänsklighetens historia. Hur som helst, kristna barn som växer upp i kristna hem och går i kristna skolor kommer ändå att möta andra åsikter i väldigt hög grad. Det räcker med att slå upp en tidning eller sätta på TV:n. Ateistiska barn som växer upp i ateistiska hem och går i den ateistiska, kommunala skolan kommer med stor sannolikhet aldrig någonsin att ta del av den kristna världsbilden. Annat än i starkt förvrängd form.

Vem minns inte den lilla ryska flickan Vanja, som kom till Sverige för att få vård för sin svåra ögonsjukdom som hotade att göra henne blind. Trots att många människor engagerade sig för hennes sak, utvisades hon så småningom från Sverige. Och visst, Sverige har inte råd att ge sjukvård åt hela världen. Det handlar om att prioritera. Intressant är då att notera vissa uttalanden som på senare tid gjorts av olika politiker i vårt land när det gäller utländska kvinnors rätt att få göra abort i Sverige. För närvarande är det inte tillåtet för utländska kvinnor, som ej bor i Sverige, att göra abort här, men man vill med ett nytt lagförslag ändra på detta. I sammanhanget brukar man använda uttrycket abortturism. Mona Sahlin sade t ex i DN 20/1 2003 i en artikel med titeln "Ny abortlag öppnar gränser":

Det gör mig väldigt upprörd att vi kan ha en sådan omoralisk abortlag. Jag anser rätten till den egna kroppen, inklusive abort, är en del av de mänskliga rättigheterna [men är verkligen fostret en del av kvinnans kropp? — Kristers kommentar].

Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) skrev i nyhetsbrevet FoBo-Bulletinen (oktober 2002):

Kvinnor ska ha rätten till fri abort på svensk mark — även om vi inte råkat ha turen att födas i välfärdsstaten Sverige. Allt annat luktar rasism.

Att kvinnor som bor i länder där abort inte tillåts skall kunna komma till Sverige och göra en subventionerad abort anses tydligen självklart av vissa. Om vi nu bortser från vem som skall betala det (skall gamla människor, som under ett långt liv fyllt av hårt arbete byggt upp välfärdsstaten, få sänkt levnadsstandard och sämre sjukvård för att betala utländska kvinnors aborter?) innebär abortturismen att Sverige lägger sig i andra länders lagstiftning. Det vore ungefär som att man i ett grannland till Sverige skulle tillåta pedofili och låta svenska pedofiler komma dit för att leva ut sina lustar och vägra allt samarbete med svensk polis. Vad skulle Sverige säga om det? Varför är det för vissa intellektuella oändligt mycket viktigare att hjälpa utländska kvinnor att döda sina barn (det är ju faktiskt det det handlar om om man talar klartext) än att rädda en 8-årig liten flicka från att bli blind?

När Skolverket inspekterade Livets Ords Kristna Gymnasium, kritiserade man bl a att eleverna inte fick dricka alkohol på sin fritid. Ungdomars frihet att förstöra sin framtid är tydligen oerhört viktigt för Skolverket. Jämför detta med den fria aborten samt ännu värre, att filosofer som Peter Singer och Torbjörn Tännsjö m fl, fört fram åsikten att föräldrar även borde ha rätt att döda sina födda barn (det måste givetvis ske utan lidande). När föräldrarnas egoism betraktar barnen som en alltför stor uppoffring av den egna friheten, betyder plötsligt barnens integritet ingenting alls. Då är det bara att ta dem av daga.

Integritet innebär således, i det postmoderna samhället, friheten att göra negativa saker. Man värnar om barnens rätt att supa, och att ha ett vidlyftigt sexualliv utan föräldrarnas vetskap, samtidigt som föräldrarna har rätt att döda sina ofödda barn och hindra de födda barnen från att bli kristna. Integritet betyder således rätten att göra det som är ont och friheten att slippa god påverkan. Detta kallar jag ONDSKA!!! Sen får du kalla det vad du vill.

August Strindberg sammanfattade en gång ovanstående på följande sätt, "Den onda viljan söker frihet för att få göra ont och den onda tanken söker frihet för att få tänka galet".

Självklart är det inte så enkelt så att alla "onda" hatar allt det jag räknat upp ovan. Nynazister kan beundra USA och kanske tycka att familjen är bra. Men enstaka undantag bevisar ingenting, det visar bara på att verkligheten är komplex, men det visste vi ju redan innan.

Och så var det nu dags att införa friktion och luftmotstånd i våra formler, dvs nu är det dags att moderera ovanstående resonemang. Låt mig först säga att jag inte menar att alla muslimer eller alla marxister eller alla feminister är genuint onda, och endast strävar efter att introducera ondskan här på jorden. Absolut inte. Det finns givetvis många välmenande människor bland dessa grupper. Men jag tror att dessa ideologier ändå i sin grund är onda och att de är totalt oförmögna att skapa en bättre värld. Tvärtom så har de en förmåga att ge människan en försmak av helvetet redan här på jorden. De enskilda medlemmarna vill jag inte uttala mig om. Men de nazistiska/socialistiska/marxistiska ideologerna, kvinnorörelsens hårdföra ideologer och islams mullor och imamer är enligt min mening onda ända in i djupet av sina svarta själar. Jag menar att både Marx och Lenin och Stalin och Mao var genuint onda människor. Jag menar också att Arafat, Bin Ladin och många andra (säkert inte alla) ledande muslimer är onda. Jag tror inte goda människor skulle söka sig till ledande ställningar i sådana sammanhang. Jag menar också att de intellektuella, som själva gör anspråk på stora kunskaper och vishet, och som solidariserar sig med ondskan, är onda. Och jag menar slutligen att en hel del (tyvärr alltför många) journalister i vårt land är genuint onda människor (de använder lögnen som vapen, ljuger om bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?) och Israel, vägrar ta in rättelser, förvränger intervjuer etc, etc).

Sedan har vi den stora gruppen fega människor, vilka möjliggör för ondskan att kunna manifestera sig. Antag att Hitler hade kommenderat Himmler att utrota judarna och denne sagt nej. Vad hade hänt då? Kanske hade Hitler kommenderat någon annan att skjuta Himmler för ordervägran. Men om denne sagt nej då? Etc. Ja, då hade inte Förintelsen kunnat genomföras. Andra Världskriget hade aldrig blivit av. De fega har en stor skuld i ondskan. Bibeln talar om att feghet är en form av ondska. Intressant är att det i Uppenbarelseboken 21:8 talas om vilka som skall kastas i den brinnande sjön efter Guds Dom. Där står, "Men de fega och otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden". Det är ganska intressant att de fega nämns först. Feghet är således en mycket svår synd i Guds ögon. Och på ett sätt är det inte svårt att förstå. Fegheten är förutsättningen för att ondskan skall kunna manifestera sig fullt ut. De intellektuella och de politiker i Sverige, som av feghet, sviker sanningen och rättfärdigheten är i Guds ögon onda. Och fega människor är det synnerligen gott om i Sverige, den politiska korrekthetens högborg, där nästan ingen vågar säga det som inte "får" sägas.

Så har vi de lurade människorna, dvs de som återfinns bland muslimer, marxister etc, men som inte vet vad det hela handlar om. De är lurade och vet egentligen inte riktigt vad som försiggår. Att vara lurad är bättre än att veta, och av feghet eller ondska, gå det ondas ärenden. Jesus säger i Johannesevangeliet 9:41 följande till några fariséer, "Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar." Den som inget vet är således inte skyldig.

Problemet är att många av de människor, som säger sig inte veta, vet att de inte vill veta. Men för att inte vilja veta, måste man veta något om det man inte vill veta något om. Ungefär som att människor i Nazityskland inte ville veta vad som hände med de judar som forslades bort med tåg. Vet man att man inte vill veta, ja då vet man antagligen att det handlar om något ohyggligt, som man inte vill känna till. Och därmed drar man i alla fall en skuld över sig.

"Eftersom jag inte visste bättre då, måste det ha varit rätt för mig att ta den ställning jag gjorde då, ingen kan anklaga mig ", är ungefär den ursäkt eller bortförklaring, som den som på 70- och 80-talet med näbbar och klor försvarade Stalin, Pol Pot, Castro etc, idag brukar komma med. Men i så fall skulle jag vilja komma med en fråga till den personen, "Hade du kunnat veta bättre, än vad du visste då? Hade du någon möjlighet att ta reda på vad som verkligen försigick i t ex Röda Khmerenas Kampuchea?" Mitt svar är, "JA!!! JA!!! JA!!!" Om man hade varit ärlig och verkligen sökt sanningen, hade man också funnit den. Varje människa är skyldig att ta reda på sanningen. Den som inte orkar göra detta har inte rätt att yttra sig eller ens att ha en åsikt, anser jag. När jag har diskuterat konflikten i Mellanöstern med svenskar, har jag ofta hänvisat till utländska media, t ex Jerusalem Post, MEMRI (som granskar och översätter arabiskspråkiga tidningar och TV-program till engelska) etc. Ibland får man då motargument som får en att ta sig för pannan. Vid ett tillfälle, när jag hänvisade till det judehat som förekom i arabiska media, fick jag svaret, "Men hur vet du att dina källor stämmer?" Mycket intressant! Här har vi alltså en person som enbart läser DN och tittar på TV1:s och TV2: s k rapportering från Israel, och så har vi en annan person (jag), som dels tar del av dessa källor, men som dessutom tar del av vad som står i både israeliska och arabiska media (och även amerikanska och engelska media). Och då är det den personen som ifrågasätter mig! Det borde rimligen vara tvärtom. Det borde vara den som har mängder av olika källor, som ifrågasätter den som bara har ett fåtal källor (som alla hämtar mycket av sitt stoff från samma nyhetsbyråer, som t ex Reuter, vilken sannerligen har valt sida i konflikten och är genuint fientlig mot Israel). Nu menar inte jag att man inte får ifrågasätta mina källor. Sjävklart får man det. Men att nästan definitionsmässigt avfärda mina källor, eftersom de inte stämmer med vad man kan läsa i DN, anser jag vara oärligt och orättfärdigt (för många svenskar tycks inte DN betyda "Dagens Nyheter" utan "Gud har talat").

Läsaren kanske märker att jag är arg. Och det är helt rätt. Jag är mycket vred på människor som med öppna ögon går det ondas ärenden, vare sig det är av feghet eller att man älskar det onda. Samtidigt hyser jag ingen som helst vrede mot de som är lurade. Det finns miljoner och åter miljoner människor som hjärntvättats till marxism, nazism etc. De är bedragna. De flesta muslimer är på samma sätt offer för en ond religiös ideologi (jag talar alltså om islamismen och inte om islam i sig). Hade jag vuxit upp i t ex ett palestinskt flyktingläger, hade jag med all säkerhet varit muslim och förmodligen också islamist. Vem vet, jag kanske hade blivit självmordsbombare. De unga människor, ibland bara tonåringar, som spänner på sig självmordsbombarbältet och ger sig ut för att spränga intet ont anande busspassagerare i luften, är lurade till detta av intellektuella, militanta, karismatiska, palestinska ledare, vilka ofta studerat i åratal vid västerländska universitet, och vilkas studier många gånger betalats av intet ont anande skattebetalare i Västvärlden. De har åtnjutit friheten i Västvärlden, de har studerat historia och filosofi, och använder sedan dessa kunskaper för att sprida hat och våld och död. En minst lika stor skuld har mullorna, som varje fredag i moskéerna i hela arabvärlden predikar ett oförsonligt hat mot den västerländska civilisationen och mot Israel (samma sak sker också i mängder av moskéer i Europa). Dessa mullor förför olyckliga, fattiga tonåringar till att genom martyrskapet byta ut sina miserabla liv, vilka knappt är värda att leva, mot en garanterad plats i Paradiset, där vackra, villiga jungfrur står till martyrens tjänst dygnet om, och där mat och vin flödar över (här kan man verkligen tala om att religionen utgör ett "opium för folket"). De arabiska ledare, som vägrat att lösa det palestinska flyktingproblemet, och som dessutom försnillat en stor del av Västvärldens biståndspengar till palestinierna och därigenom tvingat flyktingarna att leva i fattigdom och misär i läger i över 50 år, är den tredje kategori som har skuld. Dessa tre grupper; de militanta palestinska ledarna, mullorna och merparten av de arabiska politikerna, hör till de genuint onda människorna i vår tid. Bibeln talar om att i tidens ände så skall ondskans makter samlas för att angripa de goda. Hur många sagor och böcker idag behandlar inte detta ämne? Sagan om Ringen, en enorm litterär och filmatisk succé, är bara ett exempel bland många. Filmerna i serien Star Wars utgör ett annat exempel. Jag tycker vi klart kan se hur ondskans krafter alltmer börjar enas inför den stora slutstriden, där hela världen skall dra upp mot landet Israel för att förinta detta land. Och där Antikrist skall försöka utrota de troende kristna. Men Bibeln har ett underbart budskap. Det goda skall segra! Jesus kommer tillbaka som "Lejonet av Juda" och kommer att besegra ondskan.

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta och havet fanns inte mer. ...Och från tronen hörde jag en röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade; "Se jag gör allting nytt." (Upp 21:1-5)
Men utanför är hundarna [i den judiska kulturen vad hunden en bild på hedningarna och på liderliga människor] och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den [här förväntar jag mig en ansamling av bl a journalister] (Upp 22:15).

Tillbaka till kontroversiella sidan.
Tillbaka till "Irakkriget — april 2003".
Tillbaka till "Jakten på friskolorna".
Tillbaka till "Islam".
Tillbaka till "Om brott och straff och dödsstraff".

© Krister Renard