"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2017 04 15 17:06

Journalister — sanningens riddare
eller dess förrädare?

Voltaire lär en gång ha sagt "Jag avskyr dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem". Detta citat har ofta använts för att visa vad sann demokrati är. Vissa journalister i Sverige och många andra s k demokratiska länder verkar ha missuppfattat Voltaire, eftersom deras defintion av demokrati alltför ofta tycks vara, "Jag avskyr dina åsikter och jag är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem".

 

På mina olika sidor tar jag på flera ställen upp kritik mot journalister och massmedia. Den senaste tidens (hösten 2000) händelser i Israel har än en gång visat på riktigheten i min kritik. Och inte bara visat på riktigheten, utan också visat att kritiken varit alltför återhållen och vek.

Innan jag går vidare, låt mig då påpeka att det inte är journalistyrket jag vänder mig emot. Det är ett yrke som jag respekterar i högsta grad. Och ett yrke som är oerhört viktigt i ett demokratiskt samhälle. Men att vara betydelsefull medför också ansvar. Jag har full förståelse för att det ibland kan vara svårt att komma fram till sanningen bakom det som synes ske. Men just därför är det desto viktigare att vara försiktig i sina påståenden. Något som tyvärr knappast kännetecknar majoriteten av dagens nyhetsjournalister. Givetvis är det särskilt viktigt att vara försiktig när man skriver om speciellt svåra och kontroversiella ämnen, där det kanske inte finns några enkla svar.

Låt mig också påpeka att det givetvis finns många journalister som gör ett utomordentligt bra arbete när det gäller att rapportera vad som händer och att avslöja fiffel och båg och felaktigheter i maktens korridorer och i andra sammanhang. Eller som skriver intressanta och djupt analyserande artiklar om andra länder och företeelser. En eloge till dessa journalister!!! Men, tyvärr är det alltför många som sviker sitt höga kall, och i stället blir maktens och ondskans tjänare (ungefär som i Sagan om Ringen). Dessa utgör en stor fara för vår demokrati. och det är detta jag vill diskutera nu. Varje journalist som läser denna artikel vet innerst inne om denna artikel handlar om honom/henne eller ej. Hans/hennes eget samvete kommer att döma eller frikänna!

Journalisternas uppgift är, så vitt jag kan förstå, att avspegla verkligheten så sanningsenligt som möjligt. Inte att skapa verkligheten. Häromdagen såg jag på TV hur en journalist frågade ut en politiker. Det var intressant att se hur det hela gick till. Någon artighet uppvisades inte av journalisten. Känslan man fick var en gammaldags husbonde (reportern) som skäller ut sin piga (politikern). Det var ungefär den hackordning som reportern verkade tycka var den rätta. Den stackars politikern stod och stammade och hade svårt att få en syl i vädret. Försökte han säga något mer än ja eller nej, så avbröts han omedelbart av nya aggressiva frågor. Man fick intrycket av att journalisten trodde sig vara huvudpersonen och politikern en obetydlig bifigur. Och journalisten verkade ungefär vara lika intresserad av att komma fram till sanningen som en maffiaavlönad advokat i USA. Personligen tycker jag att fler politiker skulle uppvisa samma mod som Laila Freivalds gjorde när hon smällde igen dörren mitt framför ansiktet på massmediadrevet. Jag tycker att så fort en journalist börjar låta som en sovjetisk förhörsledare, så borde den som intervjuas bara vända på klacken och gå. I direktsändning (varför just bara då överlåter jag åt läsaren att räkna ut) borde han dessutom säga några väl valda ord om journalisten i fråga.

De flesta människor vet innerst inne att oerhört mycket som står i tidningar etc är mer eller mindre fel eller missvissande på grund av att journalisterna missuppfattar, inte förstår, vantolkar, utelämnar väsentliga delar av sanningen eller blåljuger. Ibland talar tidningarna om det s k "politikerföraktet". Sällan nämner man att det samtidigt finns ett utbrett journalistförakt. Ett förakt som är synnerligen välförtjänt. I Sunt Förnuft nr 6 2000 fanns en artikel om SEB:s chefsekonom Klas Eklund. Där berättades bland annat om hur TV4:s "Kalla Fakta" vid ett tillfälle menade att alla ekonomer var köpta. Detta ledde till att Klas Eklund, när han av en slump träffade Jan Scherman, tryckte upp denne mot väggen och sedan blev fälld för ofredande och fick böta 1000 kr. Händelsen filmades och visades i TV, och inom ett par dagar så hyllades Klas Eklund med blomsterkransar och mängder av beundrarbrev och -telegram. Klas Eklund berättar själv i artikeln vad som hände en tid senare:

När jag en kort tid efteråt klev upp i en talarstol på ett möte i Göteborg, där jag presenterades som den som gjort vad alla velat men ingen vågat — sopa till en journalist — så ställer sig 500 ingenjörer upp och ger mig stående ovationer. Nästan otäckt; det visar på det latenta journalistförakt som finns.

Man behöver inte vara särskilt observant för att notera att vissa företeelser är speciellt avskydda av den svenska journalistkåren. Några exempel är; bibeltroende kristna, staten Israel, konservativa åsikter och begreppet moral. Det torde inte råda någon tvekan om att väldigt många journalister i vårt land har sympatier långt ut på vänsterkanten. I tidningen Metro fanns den 27/10 2000 en artikel med rubriken "Vänsterpartiet stöds av var tredje journalist". Även det liberala folkpartiet (som idag verkar vara motståndare till varje form av moral och biblisk kristendom) har starkt stöd. Artikeln konstaterar att andelen journalister som stöder folkpartiet är tre gånger så stor som bland befolkningen i övrigt. Endast fem procent av journalisterna stöder kristdemokraterna, medan detta parti brukar vara nästan lika stort som vänsterpartiet i SIFO-undersökningar etc.


En liten uppdatering (januari 2008):
Att begreppet "mediavänstern" inte är någon myt slås fast än en gång i boken Den svenska journalistkåren, (2007) utgiven av Göteborgs Universitet. Där presenteras ett antal undersökningar av journalisternas levnadsvanor och politiska och ideologiska sympatier. Boken är sammanställd av professor Kent Asp och bygger på fem omfattande undersökningar, vilka gjorts av en rad forskare och doktorander mellan åren 1989 och 2005. Journalister har fått svara på ett stort antal frågor i diverse olika ämnen och dessa svar har sedan jämförts med allmänhetens åsikter. Enligt undersökningen så kommer genomsnittsjournalisten från övre medelklass, har svensk bakgrund och bor med sambo i lägenhet i en storstad (2005 bodde 40 procent av Journalistförbundets medlemmar i Stockholm). Den genomsnittlige journalisten läser mer på sin fritid än allmänheten, ägnar sig mindre åt praktiska sysslor och går oftare ut på restaurang eller pub. Medan 39 procent av allmänheten dricker alkohol minst en gång i veckan så gör 71 procent av journalisterna detta. När det gäller partisympatier så stöds miljöpartiet av 29 procent av journalisterna, medan vänsterblocket som helhet stöds av ca 67 procent. Allra mest vänstersympatier har de journalister som bevakar poltik och samhälle. Där föredrar 73 procent vänstern (13 procent v, 30 procent s och 30 procent de gröna). Journalisterna har ock&så större tillit till politiker än vad allmänheten har.
Beträffande kristendomen så har journalisterna genomgående en ljum inställning, medan de är mer positiva till buddismen. Hela 25 procent är uttalat negativa till den kristna tron, medan 9 procent av allmänheten är det. Kanske inte så konstigt att kristendomen behandlas så negativt som den faktiskt gör i media!
Kent Asp försöker dämpa bilden av vänstervridna journalister genom att hänvisa till en undersökning som kan tolkas som att redaktionsledningarna inte är lika vänstersympatiserande som journalisterna. Dessvärre talar verkligheten ett annat språk.
Ovanstående är hämtat ur en artikel i Världen idag (12/12 2007), skriven av Kjell Broberg. Artikeln avslutas med orden, "Den enda fråga som inte får sitt svar i boken Den svenska journalistkåren är vilket förtroende allmänheten har för journalister. En av de stora dagstidningarna ställde just den frågan på sin hemsida. Svaret blev att 95 procent inte litade på journalister."

Problemet är egentligen inte journalisternas politiska sympatier. Precis som alla andra så har också den som arbetar inom massmedia rätt att tycka till om saker och ting. Problemet är att alltför många journalister blandar in sina personliga åsikter i sin nyhetsrapportering. I en ideal tidning rapporterar nyhetssidorna om vad som hänt utan att tala om för läsaren vad denne skall tycka om det som hänt. Sedan kommenterar man dessa sanningsenliga och objektiva nyheter på debattsidor och ledarsidor, där alla vet att det inte längre handlar om enbart objektiv nyhetsrapprotering utan om olika personliga åsikter om det som hänt. Alla har rätt att ha åsikter. Vad man inte har rätt till, är att framställa sina egna åsikter, som den objektiva sanningen. Då ger man ju inte allmänheten möjlighet att själv ta ställning, utan man lurar allmänheten att få samma åsikter som journalisterna. Och det är inte journalistik, det är manipulering. Den typen av journalistik förekommer allmänt i diktaturer, men borde inte förekomma i ett demokratiskt land som Sverige. Tyvärr är det ofta manipulering som kännetecknar massmedia i dagens Sverige. Överallt och alltför ofta. Och speciellt då man rapporterar om kontroversiella saker, som Israel, abort, homosexualitet, Livets Ord etc, etc. Man kan tycka att när man t ex skriver om Israel och de problem som finns där, och som ter sig närmast olösliga, borde man vara betydligt mer försiktig i sina reportage. Och inte ständigt ge Israel 100 procent av skulden till allt som sker. Den arabiska lösningen på problemet, dvs att Israel utplånas, judarna mördas eller fördrivs och araberna tar över, är ju väldigt enkel. Men jag kan inte tro, eller vill i varje fall inte tro, att den svenska journalistkåren i allmänhet stöder en sådan lösning. Det tragiska är dock att man indirekt stöder den.

Första gången jag verkligen började förstå hur illa ställt det är när det gäller journalisternas sanningssyn, var när jag blev medlem i församlingen Livets Ord. Att läsa de påhopp och anklagelser som fördes fram i tidningar, radio och TV och samtidigt veta hur det i själva verket var, kändes oerhört frustrerande. Jag ringde några gånger till klagomuren och talade med programansvariga, vilka genom sitt synnerligen otrevliga sätt bevisade sin egen orättfärdighet. Jag har gång på gång i olika TV-program, typ "Kalla Fakta", "Reportrarna" etc sett s k avhoppare som suttit och vräkt ur sig de mest fruktansvärda lögner (inte vet jag varför, men världen är full av sjuka människor) om Livets Ord. Samtidigt har jag känt till flera av dessa personers bakgrund och vetat att det de säger är ren och skär lögn (visst kan enstaka detaljer ha stämt — Livets Ord är inte perfekt, men vem är det? — men själva grunden för deras anklagelser har varit helt felaktig). Och ingen har ifrågasatt deras påståenden, trots total avsaknad av några som helst bevis. Och har man från Livets Ord, eller från enskilt håll, försökt gå i svaromål, så har detta oftast ignorerats helt. När Livets Ord, efter en ovanligt lögnaktig artikelserie i Aftonbladet försökte få in ett genmäle, vägrade tidningen ta in detta. Församlingen ville då betala för en helsidesannons. Inte heller detta beviljades. Reportrarna har varit besatta av en närmast religiös övertygelse om Livets Ords demoniska natur (du kan läsa mer om detta här). Nu tror jag också att andliga krafter är involverade i detta. Bibeln säger att det finns en ond makt som vill förstöra det Gud älskar mest, nämligen människan. Därför jobbar denna makt på övertid för att påverka människor att förakta allt som har med biblisk kristendom att göra. Det världsvida hat som finns mot judarna och det judiska folket har säkert också en andlig förklaring. Men icke desto mindre — professionella journalister borde ha varningsklockor som ringer så att man inte skriver vad som helst, bara för att man vill att det skall vara så.

Något som verkar känneteckna journalister (i allmänhet) är deras utomordentligt dåliga allmänbildning. Det är kanske en orsak till deras tvärsäkra uttalanden i svåra frågor. Ju mindre man vet, desto mer säker är man ju oftast. Jag glömmer aldrig en TV-intervju med Carl Bildt efter Estoniakatastrofen. Jag tänker inte tala om vilket kanal det var, eftersom det hela är synnerligen genant för reportern i fråga. TV-reportern var synnerligen aggressiv (han är känd för sina vänstersympatier) och anklagade i stort sett den dåvarande borgerliga regeringen för vad som hänt. Han hänvisade till en tidigare färjeolycka utanför Polen och sa ungefär så här, "Men efter den haveriutredningen lovade ni ju att detta inte skulle kunna upprepas. Nu har det hänt igen!" Bildt försökte förklara att man dragit vissa lärdomar av den olyckan och att man också infört rutiner som skulle hindra att den typen av olycka upprepades. Men han menade att Estoniaolyckan kanske hade en helt annan förklaring. Reportern blev mer och mer aggressiv och Bildt lugnare och lugnare. Till slut försökte han förklara för reportern ungefär som man förklarar för ett litet barn. Suck! Ungefär på samma sätt var det då JAS Gripen störtade mitt inne Stockholm under en uppvisning. En reporter, som intervjuade en representant för Flygvapnet frågade upprört om man nu kunde garantera att det inte skulle bli några fler haverier med Gripen. Mannen från Flygvapnet tittade på reportern som om denne inte var riktigt klok. Hur skulle man någonsin kunna garantera något sådant? Reportern förstod uppenbart inte att SAAB mycket väl hade kunna konstruera ett plan som var lika säkert som en Cessna att flyga. Problemet vore då att detta plan inte skulle ha någon som helst chans mot en eventuell fiende. Det skulle vara självmord att ge sig upp med detta plan i strid. För att skapa ett plan som har en chans mot det bästa som t ex Ryssland har, måste man ligga på gränsen till vad man kan göra teknologiskt. Det blir således ett experiment och oväntade saker kommer att hända. Det är snarare anmärkningsvärt att det inte skett fler olyckor med Gripen. När man t ex provflög Hawker Typhoon (ett jakt/attackplan under andra världskriget) fick ca 30 provflygare sätta livet till (givetvis inget att sträva efter, men det var ju krig och allt utvecklingsarbete forcerades). Att låta en reporter som är så totalt okunnig när det gäller flyg, överhuvudtaget göra en intervju med koppling till flyg är helt fel. Och den reporter som går med på att göra detta uppvisar ett synnerligen dåligt omdöme!

Ett absolut lågvattenmärke, ja rent av en journalistisk skamfläck, när det gäller nyhetsrapportering är den skeva bild av mellanösternkonflikten, som ges av svenska massmedia (även om det finns undantag). Bortförklaringen att det inte går att vara objektiv håller inte här. Visst, det är omöjligt att vara helt objektivt. Det är sant. Det finns en gråzon, där det kan vara svårt att med säkerhet avgöra vad som är sant. Men det betyder inte att vad som helst är sant.

Enligt uppgifter jag fått från Israel, och som jag inte har någon anledning att betvivla, så måste alla journalister som vill rapportera från palestinskt område skriva på en försäkran att de inte kommer att skriva något som är negativt för den palestinska sidan. Och man får ju verkligen säga att journalisterna för en gångs skull står vid sitt ord. Att överhuvudtaget gå med på att skriva på något sådant, visar att man inte kan vara intresserad av sanningen. Att gå med på sådana restriktioner visar att man tydligen är villig att ge avkall på sanningen bara för att få ett scoop.


Stenkastande palestinier med sin massmediala publik

Jag har ibland undrat över att journalisterna vågar befinna sig mitt i kul- och stenregnet när de tar sina bilder av "grymma och tungt beväpnade israeliska soldater som beskjuter hjältemodiga, obeväpnade och fredliga unga palestinier". En slutsats måste vara att de är säkra på att israelerna inte skjuter på någon i onödan och att de därför inte riskerar att träffas av några kulor från det hållet. Och att de också vet att palestinierna i sitt ursinne, ändå har sådan kontroll att de inte råkar träffa någon journalist av misstag. För säkerhets skull har dock vissa journalister både skottsäker väst och skyddshjälm, vilket framgår av bilden ovan. Jag blir samtidigt synnerligen betänksam när jag ser denna bild som hämtats ur Magazinet 44/00. Den tyder på ett långt gånget och välregisserat samarbete mellan palestinier och journalister.

Demokratin behöver journalister som granskar maktens korridorer, som informerar allmänheten om vad som händer i Sverige och världen etc. Förutsättningen är dock att denna granskning bygger på objektiv sanning, eller i varje fall på en strävan efter detta. Tyvärr blir min slutsats, efter att levat i snart 6 decennier, att alltför många gånger är så inte fallet. Man förväxlar gång på gång sanning med personliga åsikter. Dessutom förvanskar man ofta sanningen genom att underlåta att berätta hela sanningen, vilket i själva verket är en utstuderad form av lögn! Jag kan i och för sig förstå att journalister vill vara med och påverka världen. Deras främsta uppgift är dock inte att uppfostra människor utan att möjliggöra för människor att själva ta ställning. Påverka kan man göra på ledarsidorna. Nyheter skall vara nyheter och inte hjärntvätt!

Hur journalistik borde bedrivas i en sann demokrati är en sak. Verklighetem är en annan sak. Vad säger journalisterna själva? Givetvis finns det blandade meningar bland journalister, men verkligheten talar ändå sitt tydliga språk (det jag talar om här är inte vissa typer av fackjournalister — medicinska journalister, sportjournalister etc — utan det jag framför allt talar om är nyhetsjournalister, utrikesjournalister, politiska journalister, etc). Visserligen skulle nog de flesta journalister förneka att de manipulerar verkligheten på ett otillbörligt sätt, även om de kanske skulle medge att de då och då väljer vilka fakta som presenteras (även detta innebär en stor möjlighet till manipulering). Men ibland så erkänner man öppet att man sysslar med opinionsbildning (Obs! Att presentera åsikter som om dessa vore objektiva nyheter, är inte opinionsbildning utan manipulering). Låt mig citera den brittiske journalisten Roland Huntford. Denne, som var korrespondent för den ansedda tidningen The Observer, bodde i många år i Sverige på 1960- och 1970-talet och skrev sedan en bok, The New Totalitarians (Stein and Day Publishers, 1972). Där analyserar han det svenska samhället, som enligt honom inte är demokratiskt i egentlig mening, utan snarare totalitärt — en slags frivillig diktatur, där t ex pressen frivilligt censurerar sig själva och där samförståndet blivit viktigare än den personliga friheten. (därav titeln på boken). Enligt Huntford ligger inte makten i Sverige hos vare sig folket eller Riksdagen, eller ens Regeringen, utan hos det socialdemokratiska partiet, hos högre tjänstemän på de olika verken (Skolverket etc) och hos de stora intresseorganisationerna (LO, TCO etc). Pressen är enligt Huntfords analys ingenting annat än villiga jasägare till maktens representanter (om inte dessa gör bort sig med kontokort eller liknande), som ibland kommer med försiktig kritik för att inte förlora sin trovärdighet. Den verkligt skarpa kritiken använder man bara mot vissa speciella mål, t ex länder som ligger väldigt långt bort från Sverige (och då framför allt demokratier som USA och Israel — risken att sådana länder skall låta mörda journalister är ju minimal), bibeltroende kristna och annat som inte ligger i tiden, och som dessutom är helt ofarliga att kritisera. I ett kapitel som handlar om svenska messmedia skriver Huntford:

"Nyheter", säger Dr Olof Lagercrantz, chefredaktör på Dagens Nyheter, en av de två rikstäckande morgontidningarna i Sverige, "måste användas för att förändra samhället och påverka människor. Om de är objektiva, och endast avsedda att informera, är de konservativa. I ett litet land som Sverige har en stor tidning som Dagens Nyheter enorm makt. Vi kan ensamma förändra den allmänna opinionen." (sid 295)

Vidare läser vi:

Idag är tidningarna lika vinklade som TV och radio, och ger samma märkliga bild av världen, avsedd att underblåsa svenskarnas självuppskattning. I en svensk tidning är det svårt att separera fakta, reporterns syn och redaktionsledningens åsikter. Tanken att reservera nyhetsspalter åt fakta, och placera kommentarer på ledarsidan är främmande. (sid 295)

Han menar att svenska media inte sysslar med information utan med formation (dvs forma människor). Låt mig ge ett ytterligare citat:

Svenskarna är speciellt mottagliga för massmedialt inflytande. Deras tidningar arbetar medvetet på att få dem att tänka rätt. Mannen på gatan tvekar att uttrycka en egen åsikt, innan han tagit del av vad "experterna" tycker [precis som om en genomsnittlig journalist skulle vara någon expert — min kommentar]. Han vill vara säker på att det han säger stämmer överens med vad de som finns runt omkring honom säger. ... Ett elakt skämt, som man ibland hör, säger att en person inte vet vad han skall tycka innan han läst morgontidningen. (sid 295)

Apropå Dagens Nyheter och Olof Lagercrantz, kan nämnas att samme Lagercrantz (en typisk företrädare för det intellektuella skrået) reste till Kina flera gånger och återkom med oerhört positiva artiklar, vilka skildrade t ex Kulturrevolutionen i ett utopiskt rosenskimmer, där man anade hur det slutliga Paradiset höll på att formas (miljontals människor mördades eller dog av svält och umbäranden under Kulturrevolutionen — idag är det inte längre lika inne bland intellektuella att vara positiv till den). Dagens Nyheters tradition av opinionsbildare har uppenbart fortsatt (mycket framgångsrikt för opinionsbildningen kanske — man kan dock ifrågasätta om det inneburit lika mycket framgång för sanningen). Låt mig ta ett exempel från våren 2002. Den 16/2 kunde man läsa en artikel, skriven av Cecilia Bodström (syster till justitieministern), som handlade om Livets Ords Skola. Den var stort uppslagen, med jättebokstäver på första sidan. Redan i rubriken påstods att man sysslade med demonutdrivning på lektionstid och andra märkligheter. Läste man själva artikeln var den i och för sig mer modererad (det är inte artikelförfattaren som sätter rubriken, utan redaktören för den sidan som artikeln publiceras på — så här kan man kanske inte lasta Bodström, men däremot kan man lasta DN). Artikeln utgick från ett brev till Skolverket, skrivet av "nio elever som gått tolv år i Livets Ords skolor". I brevet påstods en del märkliga saker, bl a att elever som fick MVG på prov togs in i ett särskilt rum, där läraren drev ut högmodsdemonen ur dem, etc, etc. Till saken hör att jag själv arbetar som lärare på Livets Ords Kristna Gymnasium sedan 13 år tillbaka. Det är sant att människor är kapabla till alla möjliga underliga saker (något som även gäller journalister), och jag kan inte garantera att lärare på Livets Ords skolor aldrig gjort fel. Självklart har de gjort fel ibland, de är människor som alla andra. Men jag kan garantera att innehållet i brevet inte på något sätt avspeglar verksamheten på våra skolor. Hur som helst så visade en närmare granskning av brevet att DN hade missat en hel del detaljer vid genomläsandet. Den kristna tidningen Världen Idag har granskat brevet och skriver

I inledningen av brevet påstås det att "vi är nio elever som gått på Livets Ords Kristna skola" med 12 års erfarenhet från Livets Ords skolor. Men i slutet av brevet finns i stället åtta namn ditskrivna, fyra förnamn, två med förnamn och initial på efternamn och två namn där både för- och efternamn finns med. Språkbruket tyder på att en vuxen person har skrivit brevet. Namnen är ditskrivna i efterhand med en annan penna än själva brevet. Handstilen tyder på att flertalet namn är ditskrivna av samma person. Och en genomgång av elevkatalogerna för skolan från och med att skolan fick statsbidrag i början av 90-talet visar att de namn (förnamn med efternamn eller initial på efternamn) som har skrivits i slutet av brevet under denna tid överhuvudtaget inte finns med i skolans elevkår. (Världen Idag, fredagen 19/4 2002)

En reporter från UNT (Uppsala Nya Tidning) som sett brevet, sade i en intervju med skolans rektor, att hon inte tänkte skriva någon artikel om brevet, eftersom hon kände på sig att något var fel. Underbart att det finns journalister som tänker själva, och som respekterar sanningen! Synd att de utgör undantag — DN borde kanske skicka sina reportrar på en kurs i undersökande journalistik. Jag har själv sett en kopia av brevet och kan garantera att man inte behöver vara någon Sherlock Holmes för att komma fram till samma slutsatser som Världen Idag eller reportern på UNT gjorde. Så småningom tog DN in en delkorrektion, där man erkände att brevet verkade vara anonymt. Underförstått var att innehållet i brevet nog i alla fall var korrekt. Dagen efter artikeln skrev eleverna på Livets Ords Kristna Gymnasium ett mail till både chefredaktören på DN och Cecilia Bodström (mailet var undertecknat av ca 100 elever), där de påpekade att de också gått i många år på Livets Ords skolor, men aldrig någonsin mött något av det som påstods i brevet. Behöver jag påpeka att DN inte ens svarade på deras mail. Skäms DN! Men det är klart, för att skämmas måste man väl ha någon skam i kroppen. DN har dessutom vägrat att publicera ett debattinlägg från lärarna på Livets Ords skolor, och även ett genmäle från ledningen för skolan. DN påstår sig vara en liberal tidning. Liberal betyder att respektera andras åsikter, även sådana man inte sympatiserar med. Behöver mer sägas?!

För ganska många år sedan besöktes Uppsala av en legendarisk kristen profil, Arthur Blessit. Denne hade under många år släpat ett tungt kors över nästan hela jorden (inte bara bildligt således, utan ett riktigt kors). Detta för att påminna människor om den Korsfäste, dvs Jesus. En tidning som berättade om besöket, och som var djupt imponerad av Blessit, var mycket noga med att i artikeln påpeka att denne absolut inte hade något med Livets Ord att göra. Det roliga var att Blessit hade kommit till Uppsala just för att besöka Livets Ord. På natten sov han hos Ulf och Birgitta Ekman (om någon mot förmodan inte skulle veta vem Ulf Ekman är, så kan jag nämna att det var pastor Ulf Ekman som startade Livets Ord). När någon från församlingen ringde till tidningen i fråga och påpekade att artikeln var felaktig, sa journalisten som vederbörande talade med, att det inte spelade någon som helst roll att Blessit besökt Livets Ord. "Redaktionsledningen har bestämt att vi inte får skriva någonting som kan tolkas som positivt för Livets Ord."

Så det är uppenbart att Olof Lagercrantz hade helt rätt när han beskriver massmedias sätt att arbeta. Det handlar inte om att berätta om vad som hänt, utan att påverka människor till de "rätta" åsikterna. Problemet är, vem bestämmer vad som är de "rätta" åsikterna? Jo journalisterna. Men vad är det som säger att journalisterna har rätt att bestämma vad människor skall tycka. Genom att inte ge människor tillgång till hela sanningen, blir man demokratins dödgrävare, och lägger grunden för den "totalitära demokratin", där människor tror att de väljer, medan de i själva verket är lika förtryckta som någonsin sovjetmedborgaren var. Låt vara utan fysiskt våld.

Att inte ge människor hela sanningen är att nedvärdera dem. Då betraktar man den vanliga människan som oförmögen att själv fatta rätt beslut och att Sveriges befolkning därför måste manipuleras till den "rätta åsikten" (i alla kommunistdiktaturer har det gått till exakt på detta sätt — alla val har varit manipulerade och alla tidningar censurerade, eftersom arbetarna inte ansågs förstå sitt eget bästa). Så brukar man också behandla små barn ibland, men att behandla vuxna människor på detta sätt, innebär ett djupt människoförakt. Man underskattar den styrka som faktiskt finns i sanningen (eller också är man rädd för den). Man brukar ju säga att lögnen hinner två varv runt jorden innan sanningen fått på sig stövlarna. Men sanningen har kraft att stå på egna ben, när den väl kommer igång, medan lögnen kräver manipulation, skrämsel och andra lögner för att frodas. Kan det vara så att majoriteten av journalistkåren i Sverige innerst inne vet vilken slutsats som svenska folket skulle komma fram till när det t ex gäller konflikten palestinier/judar eller homoadoptioner, om de serverades hela sanningen? Kanske är detta förklaringen till massmedias självpåtagna censur när det gäller vad som händer i Israel just nu och andra brännande frågor!

Förr i världen fanns ingen speciell journalistutbildning. Den som skrev om vetenskap eller ekonomi var ofta en fackman inom sitt område, som gillade att skriva och förklara. Sådana journalister (som givetvis fortfarande finns) hade en djup kunskap och visste vad de talade om. Dagens svenska journalistutbildning verkar försöka skapa professionella "tyckare", som anses kunna tycka till om det mesta utan att egentligen veta någonting (jag överdriver kanske en del, men tyvärr ligger det också mycket sanning i det jag säger). Just med tanke på detta, borde journalisthögskolorna framhålla hur viktigt det är att man därför rapporterar objektivt om vad som sker och inte blandar in sina egna mer eller mindre okunniga åsikter. Ibland undrar jag vad man har för sanningssyn på våra journalisthögskolor, med tanke på de elever man släpper ut. Förr brukade jag kalla Journalisthögskolan i Stockholm för "Karl Marx-institutet". Kanske har den politiska färgen ändrats något sedan 70-talet (men tydligen inte speciellt mycket). Sanningssynen verkar dock vara densamma som instiftades av Karl Marx och som sedan blev normen i de kommunistiska "paradisen" på jorden. Man behöver bara tänka på det sovjetiska partiorganet Pravda, som ju ironiskt nog betyder "sanning" Jag minns en artikel i denna tidning (1970-talet) som skildrade "svälten" i Sverige (något sådant förekom ju givetvis inte i Sovjetparadiset). Ett foto som påstods visa på matköerna i Stockholm, visade i själva verket ungdomar som köade utanför Konserthuset i Stockholm för att få biljetter till en popkonsert. Dessvärre har det förekommit lika "oärliga" bilder i svenska massmedia på senare tid. Ett exempel på detta hittar läsaren på mina sidor om det som sker i Israel just nu. Man undrar hur journalister som sysslar med sådant kan se sig själva i spegeln varje morgon när de rakar sig, utan att kräkas.

Om man nu känner som sin livsuppgift att förändra samhället, finns det stora möjligheter att göra detta inom sanningens ram. Eller varför inte byta yrke och bli politiker. Då är man på rätt ställe om man brinner av patos att bygga det goda samhället.

Självklart finns det områden där nyhetsreportagen är ganska så bra och ibland mycket bra. Det finns dock vissa frågeställningar, kanske kopplade till journalistkårens politiska världsbild, där man sannerligen sätter bottenrekord på bottenrekord. Och dit hör som sagt reportage om Israel, bibeltroende kristna, abortmotståndare och generellt sett då man intervjuar och skriver om människor med konservativa värderingar.

Rädda Barnen har uttalat skarp kritik mot att palestinierna använder sina barn som soldater. Inte en enda av de stora tidningarna eller TV-kanalerna har ens nämnt detta. När drottning Silvia uttryckte samma sak i FN, kritiserades hon i svenska massmedia, även om kritiken var förvånansvärt återhållsam. Drottningen är ju mycket populär och de "modiga" journalisterna vet att svenska folket skulle reagera starkt om de skrev vad jag tror att de innerst inne skulle vilja skriva. När drottning Silvia vädjade till palestinierna att inte använda sina barn som soldater, väljer således svenska massmedia att kritisera drottning Silvia i stället för att kritisera palestiniernas användning av barnsoldater. Detta trots att FN:s konvention om barnens rättigheter, som antogs 20/11 1989, i artikel 38 säger, "Inget barn under 15 år ska direkt delta i väpnade konflikter". När FN utfärdar en resolution som kritiserar Israel, är man mycket snabb att citera denna. Varför citerar man då inte FN:s barnkonvention när det gäller palestinska barnsoldater.

Träning av palestinska barnsoldater. Hur kan det komma sig att svenska journalister valt att nästan totalt förtiga att sådant existerar? Vad är det för krafter som driver journalister att svika sitt höga kall som sanningens försvarare och svartmåla ena sidan i en konflikt medan man samtidigt nästan helt undviker att kritisera den andra sidan. Hur skulle man reagerat om israelerna utbildade barnsoldater?

AnnaLena Andrews på Rädda Barnen i Stockholm undrar i en intervju i Magazinet (44/00) varför det varit så tyst om de palestinska barnsoldaterna i svenska massmedia. Hon kritiserar också den militära utbildningen av palestinska barn på sommarläger. Även om svenska massmedia sopat detta under mattan, så har det internationellt sett framförts viss kritik mot att barn befinner sig mitt i eldstrider mellan palestinier och israeler. Detta föranledde faktiskt den palestinske informationsministern Abed Rabbo att den 8/11 säga att man skall genomföra en kampanj för att hindra barn under 16 år att delta i "demonstrationerna", som upploppen kallas av palestinierna. Något som visar att palestinierna faktiskt är känsliga för kritik. Svenska journalister, som förvränger sanningen, bidrar således aktivt till att palestinska barn dödas genom att man indirekt uppmuntrar palestinierna att utnyttja sina barn som sköldar (palestinierna har helt enkelt upptäckt att detta ger favör hos massmedia i stället för tvärtom)! Vill man nu vara med och påverka världen, ja då måste man också leva upp till det stora ansvar som detta faktiskt medför.

I den palestinska dagstidningen "Al Hayat Al Jadida" kunde man den 31/10 2000 läsa följande i en artikel som förhärligade barnsoldaternas martyrskap:

Döden är bättre än livet. Det är den 15-årige Azams åsikt, där han tålmodigt väntar vid norra infarten till El Bireh för att kasta sten på ockupationssoldaterna trots den skada han ådrog sig i sin vänstra hand vid konfrontationen förra veckan. Skolbarnen väntar otåligt på att skoldagen skall ta slut så att de kan gå till dödens karga fält där dödens prickskyttar, som lockats dit av doften av blod, väntar på dem..."

Här kan du se några videoinslag (Real Player krävs) från palestinsk barn-TV, vilka visar hur små söta barn talar om att de skall dränka hela Israel i blod när de blir större. Efter att du har sett dem kanske du föredrar att tro att dessa inslag är felaktigt och illvilligt översatta, och att barnen i själva verket läser dikter för att hylla den palestinska våren eller liknande. Jag har emellertid låtit arabisktalande personer kontrollera den engelska översättningen och den visade sig vara i stort sett helt korrekt. Hur skall det någonsin kunna bli fred mellan judar och palestinier när palestinierna sår en sådan draksådd bland sina egna barn?!

Svenska media anser normalt att det är förkastligt när vuxna använder sig av barn som soldater. Varför anses det då plötsligt acceptabelt när palestinierna gör det?

Ett ytterligare flagrant exempel på massmedias självpåtagna blindhet (=censur) är när den palestinska myndigheten i början av januari 2001 avrättade 4 palestinier för påstått samarbete med Israel. Minst en av dem avrättades offentligt inför en jublande folkmassa (=pöbelhop) i Nablus. I ett telegram från TT-AFP, vilket publicerades i ett flertal tidningar, och som huvudsakligen handlade om förhandlingar mellan fredspristagarna Shimon Peres och Yassir Arafat (fredspristagare, jo jag tackar jag...), nämndes kortfattat på slutet av telegrammet om dödsdomarna och avrättningarna (fastställda av fredspristagaren Arafat). Inga kommentarer om hur rättegången gått till eller det motsägelsefulla i att en person som belönats med Nobels fredspris snabbt och summariskt fastställer dödsdomar i sedvanlig revolutionär stil. (Att Israel inte har dödsstraff har aldrig framförts som något positivt i svenska massmedia vad jag vet).

Amnestys redogörelse över händelseförloppet skiljer sig radikalt från TT-AFP:s telegram. Så här skriver Amnesty i sin blixtaktion för att stoppa genomförandet av de redan avkunnade dödsdomarna: "Två män har dömts till döden efter en rättsvidrig rättegång. De har inte rätt att överklaga domen. Om domen fastställs av president Yassir Arafat kan de avrättas när som helst.... De två männen dömdes i en rättegång som endast pågick under fem timmar och under vilken endast ett vittne kallades att vittna. I strid mot internationella normer för en rättvis rättegång, har de enligt palestinsk lag ej rätt att överklaga domen till högre instans. Amnesty International har tidigare fördömt rättegångar i palestinska säkerhetsdomstolar för att de varit rättsvidriga. Rättegångarna är summariska, genomförs inför militära domare, hålls ofta nattetid utan rätt att överklaga domen. Domarna skall fastställas av president Yassir Arafat och kan utföras inom några timmar eller dagar efter rättegången." Samtidigt som Amnesty således framförde svidande kritik mot det palestinska rättssystemet valde de flesta svenska massmedia att publicera telegrammet från TT-AFP utan någon som helst kommentar. Kommentarerna sparar man tydligen till de tillfällen då Israel begår fel.

Ungefär samtidigt med de fyra avrättningarna på det palestinska området, avrättades en man i USA som begått dubbelmord och där bevisningen var överväldigande. Han hade suttit i dödscell i flera decennier i väntan på sin avrättning. Grymt kan det tyckas, men att så lång tid ibland förflyter mellan dom och avrättning beror på att man i USA inte avrättar folk hur som helst. Trots kanske bindande bevis, skall den amerikanska rättsapparaten mala, med överklaganden, ansökan om ny rättegång, ansökan om nåd etc, etc. I detta fall sparade svenska massmedia inte på krutet. Alla tidningar fördömde entydigt USA:s brutala agerande. Nu kan man ju tycka vad man vill om dödsstraff, men det är anmärkningsvärt att man skoningslöst kritiserar USA när man där efter en ytterst långdragen process, där den anklagade haft tillgång till dyrbara advokater och där allt som talar för honom föhoppningsvis kommit fram, till slut låter lagen ha sin gång, och samtidigt inte med ett ord kommenterar det rättsvidriga palestinska systemet. Det är inte utan att man tänker på Cirkus Scott, när cirkusdirektör Bronett inför det livsfarliga trapetsnumret utan skyddsnät andäktigt viskar i mikrofonen, "Får jag be om störsssssta möjliga tyssssstnad!",

Några dagar efter att de palestinska avrättningarna ägt rum besökte en palestinsk minister Norge. Han blev mycket förvånad, för att inte säga chockad, över det iskalla mottagande han fick (Att en svensk toppolitiker skulle demonstrera någon form av missnöje med den palestinska sidans handlingar är väl närmast otänkbart! Heder åt norrmännen som vågar stå upp för det som är sant och rätt!!!). De palestinska tidningarna fylldes sedan av upprörda artiklar som frågade sig hur någon kunde ha mage att kritisera den palestinska myndighetens dödsdomar. Man påminde Norge om de inte skulle blanda sig andra länders interna angelägenheter och att de dessutom kastade sten i glashus, och jämförde med hur Norge efter andra världskriget avrättat den norske förrädaren Quisling (vars namn kommit att bli synonymt med att vara förrädare). Jämförelsen är emellertid helt felaktig. Quisling avrättades, inte efter en summarisk rättegång där han inte fick inkalla egna vittnen och inte kunde överklaga, utan Quisling avrättades efter en långdragen process, där han hade tillgång till förstklassiga försvarsadvokater och där han utförligt fick lägga fram sin sak och där han hade möjlighet att överklaga ända upp till högsta instans.

Ännu ett exempel på massmedias bristande objektivitet är hur man skildrar offer för konflikten mellan judar och palestinier. När palestinier dödas ges de ett mänskligt ansikte genom att massmedia ofta anger ålder, yrke och andra personliga uppgifter. När judar dödas talas bara om antal, men inga övriga uppgifter som kunde ge läsaren eller TV-tittaren en känsla för att det handlar om en människa, som kanske har fru och barn. Visst finns det undantag, men ändå är tendensen mycket klar. När t ex en israelisk bilist dödades den 19/3 2001 var rubrikerna i Aftonbladet, "Israel stänger av Betlehem". Artikeln baserades på ett telegram från AP, som började, "En israelisk bilist sköts idag till döds (dvs mördades — min kommentar) utanför Betlehem. De palestinier som sköt (dvs mördarna — min kommentar) flydde in i staden. Israel har börjat stänga vägarna in och ut från Betlehem för att isolera staden". Huvudrubriken var således inte att en jude mördats, utan att Israel stänger av Betlehem som en reaktion på detta. Den döde beskrevs i massmedia som en "judisk bosättare (och därmed givetvis ond)", "en israelisk bilist" eller en "man". Jämför detta med ett telegram från TT-AFP samma dag, "I en annan våldsincident på Västbanken skadades Hannan Ashrawi, palestinsk universitetslärare som blev känd under 90-talets fredsprocess". Därefter ges ännu fler personuppgifter om Hannan Ashrawi. Uppenbarligen jämställer man de två händelserna, där en judisk man mördats och en palestinsk kvinna andats in tårgas under en demonstration (vilket var vad som hade hänt Hannan Ashrawi). TT och de andra telegrambyråerna kunde ju t ex ha nämnt att den mördade juden var flerbarnsfar, att han var på väg till sitt arbete som lärare i Jerusalem, när han mördades och att det var hans egen son som kom först till mordplatsen och hittade honom död. Är massmedia möjligen rädda för att svenska folket skall känna sympati även för mördade judar?

Nu kan man ju invända att Hannan Ashrawi är en internationellt känd person, vilket inte den mördade juden var. Men man kan ändå tycka att massmedia åtminstone kunde gett mordoffret ett ansikte och inte reducerat honom till "man" eller "bilist". Dessutom är tendensen synnerligen tydlig. Jag har skrivit brev till olika tidningar och påpekat detta långt innan jag fick del av ovanstående uppgifter.

Låt mig ta ytterligare ett exempel. Den 16/4 2001 var huvudnyheten på svensk text-tv och i de flesta andra massmedia att Israel hade gjort flyganfall mot mål i Libanon. Förhistorien nämndes i stort sett inte alls och de israeliska argumenten för anfallet utelämnades nästant helt (för att inte säga helt). Den ärlige läsaren av denna hemsida är säkert nyfiken på vad det var som till slut ledde fram till den israeliska flygattacken, vilken bestod i bombardemang av en syrisk luftvärnsradar.

Bakgrunden var följande: Israel hade innan flygattacken blivit utsatt för åtta (8!) angrepp med pansarbrytande vapen och granatkastare från libanesiskt territorium, vilket hade kostat tre israeler livet. Efter samtliga dessa angrepp hade Israel vädjat till Libanon och Syrien att stoppa angreppen. Man hade även bett FN:s generalsekreterare att uppmana Libanon att utöva sin auktoritet i södra Libanon för att hindra vidare angrepp på Israel. Inget av detta hade dock någon som helst effekt och efter flera månader av diplomatiska försök att få stopp på angreppen, så beslutade Israel till sist att slå tillbaka mot dem som bar ansvaret för våldet (man kan nog ganska säkert säga att ingenting sker i Libanon om inte Syrien tillåter det).

Tyvärr är skillnaden mellan verkligheten och svenska massmedias israelbild många gånger så stor att det är omöjligt att tro att det bara handlar om misstag och osäkra källor. Det måste vara avsiktligt. Den 22/5 2001 kunde man på Sydsvenska Dagbladets hemsida läsa följande; "Den israeliska armén uppgav [dvs det är inte säkert att det är sant, det är bara vad israelerna säger] att fyra granater sköts mot israeliskt territorium och mot en judisk bosättning i Gazaremsan på tisdagsmorgonen, utan att någon skadades, rapporterade nyhetsbyrån AFP. Sex personer skadades i skottväxling mellan bosättningen på Gilo och palestinska Beit Jala på Västbanken." Beträffande skottväxlingen mellan "bosättningen" på Gilo och Beit Jala får läsaren en synnerligen vinklad bild av de faktiska händelserna. För det första är Gilo ingen bosättning utan en stadsdel i södra delen av Jerusalem (från och med september 2001 har CNN, efter påtryckningar från bl a Israel, instruerat sina reportrar att i fortsättningen inte kalla Gilo bosättning — av det enkla skälet att Gilo inte är en bosättning utan en stadsdel i Jerusalem). För det andra innebar "skottväxlingen", vilket antyder att båda sidor var ungefär lika skyldiga, i själva verket att palestinier kl 5 på eftermiddagen den 21/5 öppnade eld mot stadsdelen Gilo. En israelisk man fick ena ögat bortskjutet och käken och munnen spräckt. Ytterligare en man träffades i bröstet och tre israeliska barn skadades. 20 lägenheter i Gilo förstördes dessutom. Inget av detta har nämnts i svenska massmedia (så vitt jag vet, och skulle så vara fallet blir jag djupt chockad!).

I slutet av augusti 2001 dominerades massmedia av nyheten att israelisk militär och israeliska stridsvagnar nu gått in i Beit Jala och mer eller mindre ockuperat stora delar av samhället. Ingenstans nämnde man att palestinierna i elva månaders tid regelbundet beskjutit Gilo från Beit Jala. Inte heller nämndes att israelerna gång på gång vädjat till palestinerna att upphöra med eldgivningen och även bett Yassir Arafat att försöka få stopp på beskjutningen från Beit Jala. Ingenting gjordes dock åt saken från den palestinska ledningens sida, och till slut, dvs efter att stått ut i elva månader, gick judarna in i Beit Jala för att själva få slut på de ständiga attackerna. Att inte nämna bakgrunden till varför Israel gick in i Beit Jala är ett bra exempel på usel journalistik, eller om vi så vill, på hur journalistik blivit demagogi.

Den 20/5 2001 angrep Israel en fabrik i Gaza med flyg. TT/AFP hade följande att säga, "För första gången sedan det palestinska upproret inleddes för åtta månader sedan var civila fabriker mål för robotattackerna, enligt palestinska säkerhetskällor". Just det, "enligt palestinska säkerhetskällor". Enligt israeliska armén så tillverkade man vid fabriken i fråga granater, som användes för att beskjuta israeliska bosättningar etc. Och fabriker som tillverkar granater är inte att betrakta som civila. Om nu TT/AFP kunde citera palestinska säkerhetskällor, varför inte då också låta israeliska armén ge sin syn på händelsen.

Den 15/5 2001 rapporterade SVT:s text-TV att sex personer hade dödats på Israels årsdag. "Fem palestinier dödades idag och över 130 skadades vid sammanstötningar i Gaza och på Västbanken. En israelisk kvinna sköts ihjäl vid en bosättning". Skillnaden mellan dessa dödsskjutningar är dock mycket stor. Den israeliska kvinnan, som hette Idit Mizrahi och var 22 år gammal, var på väg från den israeliska byn Rimonim till Jerusalem för att närvara vid ett bröllop. En kilometer norr om Ma'aleh Michmash blev de beskjutna av palestinska terrorister. Idit träffades i nacken och ryggen och avled nästan omedelbart.

De fem palestinier som dog samma dag, dödades inte i ett planlagt israeliskt terrordåd, utan dog som en följd av sitt eget våld. Detta gäller generellt. De israeler som dödats i konflikten har till största delen varit obeväpnade civilpersoner. De palestinier som dödats, hur beklagligt detta än är, har till överväldigande del dödats när de råkat i strid med israelisk militär eller polis i samband med att de utfört eller planerat våldsdåd mot judar (även stenkastning räknas som våldsdåd).

Den 3/10 2001 hade SVT:s text-tv följande rubrik, "Palestinier sköts efter attack". I själva artikeln kunde man sedan läsa, "Israeliska prickskyttar sköt i går kväll ihjäl tre palestinier som tidigare under dagen hade intagit ett hus i en bosättning i Gazaremsan och dödat minst två israeler". Den som bara läser rubriken, och det är de allra flesta, får således intrycket av att några stackars oskyldiga palestinier mördats av grymma och blodtörstiga israeliska soldater. Men jag antar att det var precis det som var meningen med rubriken. Låt mig ta en liknelse som illustrerar hur absurt ovanstående är. Antag att en person, med ett lätt handikapp, tagit en familj som gisslan och skjutit ihjäl två barn i familjen. Så småningom stormas lägenheten och polisen tvingas skjuta mannen för att hindra honom att döda resten av familjen. På kvällstidningarnas löpsedlar kan man sedan läsa, "Polisen sköt ihjäl handikappad". Inget mer. Inte ett ord om varför polisen sköt. I tidningstexten kan man sedan läsa om vad som verkligen hänt. De flesta skulle tycka att en sådan löpsedelsrubrik vore groteskt missvisande. Rimligare hade varit att på löpsedlarna skriva, "Galning tog familj som gisslan och mördade två av barnen". Sedan i tidningstexten skulle man givetvis nämna att polisen tvingades skjuta gärningsmannen. Men samma pressetiska regler som gäller normalt, gäller tydligen inte då Israel är inblandat. Ingen reagerar då över rubriker som ovan. Utom några få, som t ex jag.

Något som skrämmer mig, och är synnerligen obehagligt, är att de s k nyhetsbyråerna (TT, AFP etc) numera verkar sänka sig till kvällsstidningarnas låga nivå när det gäller objektivitet. Man kan tydligt se hur de nyheter som nyhetsbyråerna väljer ut är synnerligen vinklade i många fall. Händelser som inte stämmer in på den massmediala världsbilden rapporteras inte vidare utan "försvinner", medan händelser som tycks bekräfta massmedias favoritåsikter, t ex israelernas stora ondska, president Bush' bristande intelligens etc, etc får stora rubriker. På detta sätt tenderar massmedia att bli demokratins dödgrävare. Förutsättningen för en fungerande demokrati är att medborgarna i ett samhälle har tillgång till tillförlitliga och objektiva källor så att de själva kan bilda sig en uppfattning och sedan förverkliga denna uppfattning genom politiska fria val. Genom att otillbörligt påverka människor till att tänka "rätt" (dvs att tänka som journalisterna tänker), upphöjer man sig till tankens diktator och sanningens förrädare!

HonestReporting är en ideell organisation som granskar hur framför allt västerländska massmedia rapporterar från mellanösternkonflikten. Den 7/1 2002 tilldelades BBC priset "Dishonest Reporting Award 2001" (priset för mest oärliga rapportering 2001). Det fanns också andra kandidater till priset, t ex AP, CNN och Reuters, men BBC vann överlägset. Ett av de reportage som togs som exempel på BBC:s oärliga och vinklade rapportering från Israel, var när man på BBC förfalskade ett filmavsnitt för att visa på israelernas brutalitet. Enligt BBC visade filmen hur palestinska offer från en israelisk attack i Gaza anländer svårt sårade till ett sjukhus. Sanningen var emellertid en helt annan. Israelerna hade slagit till mot palestinska baser i Gaza, men byggnaderna som slogs ut var tomma (den uppmärksamme tidningsläsaren kanske har noterat att israelerna normalt först evakuerar människor innan man förstör byggnader, man undviker om möjligt att döda palestinska civila — när det gäller terrorister är det en annan sak, de för ju krig mot Israel). Det fanns således inga sårade palestinier. BBC klippte då in ett filmavsnitt, som visade hur israeliska offer från ett palestinskt terrordåd anlände till ett sjukhus (HonestReporting lyckades identifiera detta filmavsnitt), och antydde sedan att det i själva verket var sårade palestinier det handlade om. Nyhetsuppläsaren kommenterade inslaget med att säga att, "detta är bilderna från Gaza". Ren lögn således! Det kan påpekas att en av BBC:s tongivande israelrapportörer heter Fayad Abu Shamala. Det verkar dessvärre inte som om Mr Shamala är helt objektiv. Namnet antyder kanske varför.

Överhuvudtaget så genomsyras brittiska massmedia av antisemitism och israelfientlighet. Orsaken till detta kan delvis ha att göra med det brittiska s k "Lawrence av Arabien"-syndromet, dvs en romantisk bild av den arabiske shejken som rider iväg mot solnedgången på sin vita springare. Onekligen mer tilltalande för en romantiskt lagd person än juden med sina korkskruvslockar som nickande står och ber vid Västra Muren i Jerusalem. Britterna har alltid varit arabofiler. Dessutom är de beroende av den arabiska oljan, vilket kan ha sin betydelse. BBC, som tidigare varit ett mönster när det gäller objektiv nyhetsrapportering, har dessvärre hemfallit åt samma vinklade israelrapportering som många andra europeiska media. BBC har på sin hemsida "BBC News Online" (oktober 2002) lagt ut bakgrundsinformation som skall förklara orsakerna till situationen i Mellanöstern. I en artikel med titeln "Palestinierna markerar två år av intifada" ger man följande förklaring till intifadan, "Intifadan började efter att Ariel Sharon, då ledare för den israeliska oppositionen, gjort ett kontroversiellt besök på Tempelberget september 2000, en plats som är helig för både judar och muslimer." För att försöka verka objektiv, fortsätter man "Många israeler säger att Mr Sharons besök användes av palestinierna som en ursäkt för att återuppta våldet". Att Sharon inte skulle få besöka Tempelberget, som är judarnas heligaste plats, är för det första anmärkningsvärt, och detta borde påpekas av BBC. Eller menar BBC att det är fullt ok att judar inte får besöka sina heliga platser i Jerusalem?! Dessutom, BBC:s förklaring till intifadan är en större lögn än vad den är en sanning med tanke på den utelämnar. Att BBC underlåter att nämna att palestinierna vid Camp David, av Israels dåvarande premiärminister Barak, erbjöds allt de krävt (en palestinsk stat på Gazaremsan och 97 procent av Västbanken med Östra Jerusalem som huvudstad, samt en fond på 30 miljarder dollar till de palestinska flyktingarna), visar att BBC inte alls strävar efter att ge en sann bild av orsakerna till intifadan. Hade man varit ärlig hade man dessutom nämnt att Arafat svarade på Baraks erbjudande genom att komma med två fullständigt omöjliga, ytterligare krav; att 4 miljoner palestinska flyktingar skulle få återvända till Israel samt att judarna skulle förbjudas tillträde till Västra Muren, en av judarnas heligaste platser. Man hade också då nämnt att Clinton gav Arafat hela skulden för de sammanbrutna förhandlingarna. Arafats krav visar att han inte vill ha någon som helst fred med Israel. Han vill inte ha en palestinsk stat vid sidan om Israel, utan en palestinsk stat byggd på Israels ruiner! Skäms BBC! Ynkligt! För 15 år sedan, när jag arbetade till sjöss, och lyssnade mycket på BBC World Service på kortvåg, brukade jag skryta om hur föredömligt objektiva BBC var i sin nyhetsrapportering. Men det var då det. Nu får man skämmas för BBC i stället.

Jag hoppas att läsaren ursäktar att jag tar så många exempel just från mellanösternkonflikten. Men eftersom massmedia här är så monumentalt orättfärdiga och lögnaktiga, så måste jag ta många exempel för att visa att det inte bara handlar om olycksfall i arbetet. Vem som helst kan ju göra enstaka misstag. Det gäller dock inte denna konflikt. Här handlar det inte om misstag, utan om en genuin israelfientlighet. Journalistens uppgift är att rapportera sanningen, oavsett vilken sida han/hon sympatiserar med i en konflikt. Gör han/hon inte det, så förråder vederbörande sanningen!

Jag menar verkligen att journalisterna (det finns undantag, här kan du läsa ett sådant) har en mycket, mycket stor skuld till det som händer i Mellanöstern just nu och därmed till det palestinska folkets misär. Genom att inte på något sätt kritisera de palestinsla ledarna för att de använder sina barn som sköldar, att de hjärntvättar sina barn i skolan till att hata allt judiskt, att de militärutbildar sina barn på sommarloven, att de inte tillåtcer judar att besöka sina heliga platser på palestinskt område etc, etc, uppmuntrar man palestinierna att fortsätta på den väg som bara kan leda till olycka och misär för dem själva (Detta behandlas närmare på mina sidor om Israel).

Tillbaka till kontroversiella sidan.
Tillbaka till avsnittet "Israel maj 2002 — en lägesrapport"
Tillbaka till avsnittet "Sverige — en totalitär demokrati?"
Tillbaka till avsnittet "Krister ogillar"

© Krister Renard