"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2013 09 14 00:14

Vad är lösningen då?

1. Hisorien visar att enda sättet att få slut på 2 000 år av judeförföljelser var att judarna fick ett eget land. Hade staten Israel funnits 1930, så hade sex miljoner människoliv kunnat räddats.

2. Judarna har en naturlig och historisk rätt till landet Israel. Inget annat folk har bott lika länge i området som det judiska.

3. Palestinamandatet delades 1920 i en arabisk och en tänkt judisk del. Den arabiska delen omfattade fyra femtedelar av området och utgörs ungefär av det som idag kallas Jordanien. Den resterande femtedelen skulle sedan delas 1948 i en arabisk och en judisk del (trots att delningen egentligen redan skett 1920). Araberna skulle få 45 procent och judarna 55 procent (varav stor del var ren öken). Man kan tycka att denna uppdelning borde kunnat accepteras av arabsidan, men bl a av religiösa skäl så motsatte de sig varje form av delning (områden som en gång legat under islams välde måste så förbli, enligt Muhammeds läror).

4. När Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarna anklagades för att ha stulit jord från indianerna svarade han kort, "Jorden tillhör den som brukar'n". När man ser judarnas kärlek till och omsorg om det egna landet, hur de bokstavligen förvandlat öken till ett paradis, hur de planterat över 200 miljoner träd[1], kan man inte undgå att tycka att judarna har en viss rätt till den lilla del av det ursprungliga Palestinamandatet som blivit deras.

5. När judarna började flytta tillbaka till området köpte man urusla landområden från turkiska feodalherrar till ockerpriser — största delen var sumpmarker och träsk eller öken — som turkarna betraktade som värdelösa. Stora delar av landet har således köpts som värdelös mark och sedan odlats upp. Enligt min mening ger det dubbel besittningsrätt.

6. Före 1967, då Israel tog över Västbanken, fanns inget jordbruk att tala om bland palestinierna, vilka till stor del levde på FN-bidrag. Nu finns mängder av palestinska jordbruk, där man lärt sig moderna metoder av judarna. Levnadsstandarden bland dessa palestinier (nu talar jag inte om de som lever i Gaza eller flyktingläger) har sedan dess ökat med hundratals procent. Vid en undersökning i början av 90-talet ville 99 procent av de araber som bodde i Israel ha en palestinsk stat. Nästan 100 procent svarade dock nej på frågan om de ville flytta dit. De visste att de skulle få det mycket sämre där, ekonomiskt sett.

7. Israel är den enda demokratin i området. I Knesset finns även arabiska partier representerade. De araber som är israeliska medborgare har således samma rättigheter som alla andra. Vid ett tillfälle, då Intifadan pågick, sade en jude till mig, då jag besökte Israel, "Vi hade kunnat göra slut på Intifadan på 30 minuter. I vilket arabiskt land som helst hade man gjort slut på den på 15 minuter". Vid ett uppror i norra Syrien sköts t ex ca 18 000 människor ihjäl. Det föranledde bara små notiser i svenska tidningar. Alla vet, inklusive svenska journalister, att så gott som alla arabstater är diktaturer, som varken tolererar demonstrationer eller uppror och där respekten för människoliv är minimal.
     En bidragande orsak till de arabiska ledarnas motstånd mot varje form av samverkan och förståelse mellan de judiska och de arabiska folken kan vara rädsla för inte längre kunna kontrollera massorna. Om judarnas demokratiska idéer sprids till araberna, kunde ju detta leda till ökade krav på demotkrati i arabvärlden. Israel torde dessutom vara ett av de länder i världen som har mest jämställdhet mellan män och kvinnor. Kanske är man av detta skäl från arabiskt håll rädd för att kvinnorna skall kasta av sig slöjorna och kräva samma rättigheter som männen?! Få länder har väl större kvinnoförtryck än vissa arabländer. Och då räknar jag inte in Afghanistans talibaner, de spelar ju i en egen division.

8. De arabiska ledarna (inklusive Arafat) är palestiniernas största fiender. I bästa fall kan palestinierna, om fredsprocessen förs till ett lyckligt slut, få ungefär det område de redan kunde fått 1948. Det outsägliga lidande som drabbat främst palestinierna själva men också det judiska folket, hade kunnat undvikas med andra ledare. I flyktinglägren hjärntvättas ungdomar till ett oförsonligt israelhat, och judehat, där Israel framställs som roten till allt ont i världen. Det muslimska prästerskapet förvärrar det hela genom att predika hat och blodtörst.
    Någon gång i slutet av 80-talet inträffande en fruktansvärd tragedi när israeliska poliser öppnade eld mot araber som kastade sten på bedjande judar vid Västra Muren. Ett hundratal palestinier dödades. Det hela startade med att man från minareternas högtalare på Tempelberget ropade "Slakta judarna", varefter ca 3 000 muslimer rusade fram till Västra Muren, som ligger nedanför berget, och började kastade sten på de judar som samlats till fredagsbönen. Poliserna hade tyvärr inget annat val än att öppna eld.

Att de arabiska ledarna inte har mycket till övers för det palestinska folket, annat än att utnyttja dem för sina egna syften, visas av hur de palestinska flyktingarna behandlats. Under kriget 1948, då Israel bildades, flydde ca 730 000 araber/palestinier från det område som sedan blev staten Israel. 160 000 araber valde att stanna kvar och 40 000 återvände till sina hem efter kriget. Dessa blev alla fullvärdiga medborgare i staten Israel.

Orsaken till att så många palestinier (eller snarare araber) flydde 1948 var inte i första hand att israelerna fördrev dem. Nej skälet var att de uppmanades att fly av sina ledare, vilka försäkrade att deras exil skulle bli kortvarig, endast några veckor eller högst ett par månader. När judarna besegrats av de förenade arabiska arméerna, skulle flyktingarna få återvända för att ta över judarnas hus, jordbruk etc. Det skedde säkert en del judiska övergrepp mot palestinier i form av vräkningar, psykologisk krigföring etc, och jag påstår inte att alla judar är helgon. Under de värsta striderna 1948 förekom det att speciellt judefientliga byar, av israelerna, tömdes på palestinier, på grund av att judarna inte vågade ha fiender i ryggen när de stred för sina liv. Men man får inte glömma bort att det rådde fullt krig, där judarna slogs för sin existens. Krig är fruktansvärt. Man får inte heller glömma bort att judarna bara några år tidigare blivit utsatta för Förintelsen — många av de judiska soldaterna hade Hitlers koncentrationsläger i färskt minne, de kanske var de enda överlevande från sin släkt eller hemby — och det vore mycket anmärkningsvärt om inte en sådan bakgrund skulle göra att man slåss fullständigt desperat när ens existens än en gång hotas.
En starkt bidragande orsak till att många araber inte vågade stanna kvar, var säkert att de var rädda för repressalier om judarna vann kriget. Från hösten 1947 till 14 maj 1948 (det datum när staten Israel proklamerades) mördade olika arabiska organisationer ett stort antal judar (flera judiska byar utplånades helt). De tog fotografier av de svårt lemlästade kropparna och spred ut dessa bland den arabiska befolkningen, för att visa vad som skulle hända alla judar när araberna väl fått makten. Även om långt ifrån alla araber sympatiserade med dessa terrordåd, var de av förklarliga skäl beredda på en fruktansvärd hämnd, om nu araberna inte vann kriget. Några judiska hämndaktioner hade redan utförts, vilka hade satt skräck i många araber. Förutom den reguljära israeliska armén fanns två paramilitära organisationer (som hade tjänstgjort som guerillaförband innan Israel bildades); Irgun och Sternligan. Dessa utförde under krigets inledningsskede några motbjudande terrordåd. Bl a så mördade man nästan hela befolkningen i den arabiska byn Deir Yassin — eller i varje fall hävdade arabsidan detta. Mycket talar för att detta inte stämmer (för närmare detaljer läs här!). Skillnaden mellan den arabiska och den judiska mentaliteten visas emellertid av hur judarna som folk ställde sig till detta. Terrordåden fördömdes (om det nu ens var några terrordåd i egentlig mening, det kanske snarare handlade om det man brukar kalla collateral damage) enhälligt av Ben-Gurion och de andra judiska ledarna och av alla ledande rabbiner (när fördömde en muslimsk mulla ett terrordåd? — svar "aldrig!"). Sternligan och Irgun förbjöds omedelbart och upplöstes och har inte hörts av sen dess (Arafat påstår att han fördömer muslimska terrordåd — ändå finns Hamas, PFLP etc kvar i högönsklig välmåga och fortsätter med sin terror).

Ovanstående utgör historiska fakta, och finns väl dokumenterat genom bl a inspelningar av arabiska radioprogram från den här tiden. Den som vill veta mer om det palestinska flyktingproblemet hänvisas till Sune Perssons Mellanöstern (Studentlitteratur 1974). Där finns många fler detaljer och omfattande källförteckning.

Idag, mer än 50 år senare, lever de arabiska flyktingarna från Israel (vilka idag kallas "de palestinska flyktingarna") och deras barn, barnbarn etc kvar i flyktingläger i Jordanien, Libanon etc. De har idag blivit ca 4 miljoner. Trots att så många år gått, har de omkringliggande arabstaterna inte lyckats, eller kanske inte velat, assimilera de palestinska flyktingarna (trots sina oljerikedomar och sin stora areal). Jordanien är det enda arabland som arbetar på att integrera flyktingarna och har hunnit en bit på vägen. Orsaken till att man inte velar integrera flyktingarna är antagligen för att man bland flyktingarna vill kunna odla hat mot judarna för att sedan använda detta i ett framtida krig mot Israel. Dessutom är ju flyktingarna som sådana ett påtryckningsmedel mot Israel. Förblindade av hat har således de arabiska ledarna förrått sina egna bröder och systrar och utelämnat dem till ett obeskrivligt lidande i fattigdom och misär, där det enda som hållit flyktingarna uppe har varit ett besinningslöst hat mot judar och Israel. Ett felriktat hat, som i själva verket borde riktas mot de verkligt skyldiga; de arabiska ledarna och Arafat samt det muslimska prästerskapet.

När det gäller flyktingar så har FN två olika organ: UNHCR och UNRWA. Det sistnämnda har enbart hand om de palestinska flyktingarna medan UNHCR har hand om alla andra flyktingar i världen. De två organen definierar begreppet flykting helt olika. Enligt UNHCR räknas inte barn som föds av flyktingar i de länder de flytt till, som flyktingar. Blir man medborgare i det land man flytt till, räknas man inte heller längre som flykting. Enligt UNRWA är barnbarn och barnbarnsbarn etc till de som flydde från Israel 1948 fortfarande flyktingar och kommer alltid att vara så. UNHCR försöker hjälpa flyktingar att börja ett nytt liv i de länder de flytt till, medan UNRWA stöder kravet att varje palestinsk "flykting" skall ha rätt att återvända till exakt den plats i Israel han/hon (eller vederbörandes anfader) flydde från 1948. År 2000 var UNRWA:s budget 293 miljoner USD, varav arabstaterna stod för endast 2 procent! Det säger kanske en hel del. Man kan dessutom undra varför FN har två olika flyktingorgan. Och man kan sannerligen undra varför svenska media sällan eller aldrig berättar ovanstående för sina läsare eller tittare eller lyssnare (vilket ju skulle ge människor en betydligt mer korrekt förståelse för Mellanösternproblematiken). Detta svek av media när det gäller sanningen, käre vän, kallas ondska, om du inte visste det!

En ytterligare sak som är intressant att notera är att svenska massmedia aldrig nämner de minst 750 000 judar som 1948 tvingades fly från arabstaterna. Detta flyktingproblem löstes snabbt genom att judar i Israel och andra delar av världen hjälpte sina bröder och systrar att integreras i de länder de flydde till (merparten, ca 500 000, kom till Israel). Arabstaterna däremot har, som sagt, konsekvent vägrat de palestinska flyktingarna (sina bröder och systrar) att integreras (Jordanien utgör som sagt ett undantag — där erbjuder man palestinska flyktingar medborgarskap). I allmänhet har palestinierna fått status som statslösa utan rättigheter. Det är inte konstigt att ett så sargat folk, är så fullt av bitterhet och hat. Något som inte bådar gott för fredsprocessen. För att få en verklig fred mellan judar och araber/palestinier måste statsledare och journalister i hela världen sätta press på arabstaterna att lösa flyktingfrågan och på de palestinska ledarna att upphöra med demoniseringen av judar och Israel i palestinska massmedia och skolböcker (se nästa punkt).

9. Palestinska och arabiska massmedia är fulla av antiisraelisk och antisemitisk propaganda (diskuteras mer i detalj på mina andra sidor om Israel). Även skolböcker är fulla av sådant. Sions Vises Protokoll, som försöker visa att judarna ligger bakom en konspiration att ta över världen, säljs öppet i de flesta arabländer. [2] Hitlers Mein Kampf, i arabisk översättning, ligger på bestsellerlistorna i många arabländer.


Du som läser detta kanske tror att jag tycker illa om palestinier, ja rent av hatar dem. Det är helt fel! Jag har varit mycket i arabländer och tycker att araber är underbara människor. Men jag tycker också att judar är underbara människor. Jag tycker att både judar och araber har rätt till ett bra liv. Självklart finns det onda människor bland alla folk. Jag är den förste att erkänna att det finns judar jag tycker hemskt illa om. Judar som faktiskt är rasister och som hyser ett djupt hat mot alla araber.[3] Lyckligtvis är dessa i minoritet. Israels regering är inte arabhatande på något sätt. Tyvärr kan man inte säga samma sak om de arabiska ledarna. De har här ett mycket stort ansvar.

Den som kanske bär största skulden till dagens situation är Haji Amin al-Husaini eller som han också kallas, "Stormuftin av Jerusalem". Denne var förutom att han avskydde allt brittiskt, passionerat hatisk till judarna. Utan att överdriva kan man nog påstå att han var en genuint ondskefull person i stil med Hitler och Stalin. Att han inte fick fler människoliv på sitt samvete kan nog framför allt tillskrivas att han inte fick chansen att döda alla han ville döda. Stormuftin, som tillsattes av britterna (ett av deras större misstag) 1921, kan betraktas som Arafats föregångare (enligt vissa källor är Arafat släkt med Stormuftin — i varje fall vet man att Arafat som ung umgicks mycket med honom, och att Arafat utan tvekan är Stormuftins ideologiske arvinge). Under andra världskriget flydde Stormuftin till Tyskland, där han togs emot med öppna armar av nazisterna. Han kände väl till Förintelsen och stödde den helhjärtat. Vid ett tillfälle lär han ha besökt Auschwitz tillsammans med Eichmann. Hade han nu varit en god människa, som enbart ville sitt eget folks bästa, kunde man förvänta sig att han skulle sagt någonting i stil med, "Ja men det var ju inte så här vi ville ha det. Vi vill inte utrota det judiska folket, vi vill bara ha rättvisa för det palestinska folket." I stället så påstås det att han hånskrattade åt det han såg. Haji Amin al-Husainis hat gentemot det judiska folket var tydligen oerhört mycket starkare än hans kärlek till sitt eget folk!  Därför lider hans folk idag!
Stormuftin av Jerusalem (i mitten med svart kappa och vit mössa) tillsammans med ett antal bosniska frivilliga i Waffen-SS (den militära grenen av SS). Det "bosniska" SS-förbandet var på drygt 21 000 man och bestod till 90 procent av bosnienmuslimer plus några tusen "kristna" kroatier. Efter kriget anklagades förbandet för krigsförbrytelser. Bl a hade man, i samband med upproret i Warzawa, deltagit i mördandet av omkring 200 000 civila polacker.
Stormuftin (grabben hela da'n heller hur?) inspekterar den bosniska SS-brigaden. Till höger om muftin ser vi SS-Brigadeführer (motsvarade Generalmajor i tyska armén) Karl-Gustav Sauberzweig. Under kriget skrev Muftin 15 brev till Hitler (och även Mussolini) där han bad att de skulle låta Palestina och de andra arabländerna själva lösa "det judiska problemet" i överensstämmelse med arabernas intresse och genom samma metoder som användes av axelmakterna (dvs genom systematiskt folkmord). Minst en gång träffade han personligen Hitler

Jag tror att det finns en absolut sanning, som är oberoende av våra åsikter, och som till och med är oberoende av vad svenska journalister tycker (hur otroligt det än kan verka). Innan man kan lösa ett problem, måste man se sanningen i vitögat. Här har många journalister ett stort ansvar. De kan utan tvekan försvåra fredsprocessen genom sina vinklade och osakliga reportage. Oberoende av vad man tycker, så existerar landet Israel och det har kommit för att stanna. Det finns plats för både palestinier och judar i området. Båda dessa folk skulle kunna leva sida vid sida i fred och harmoni och också ökat välstånd.

En verklig lösning förutsätter dock att arabernas oförsonlighet byts mot förhandlingsvilja. Att arabiska ledare och massmedia slutar att demonisera det judiska folket. Att det muslimska prästerskapet upphör med att predika israelhat. Och att PLO stryker kravet på Israels utplånande från sin agenda. Och sist men inte minst, den dagen terrorn stoppas av palestinerna själva, och inte av den israeliska militären, då först kan vi få en verklig fredsprocess, som kan leda till en verklig och varaktig fred mellan de två folken. Som läget är just nu, så försöker inte den palestinska motsvarigheten till polis stoppa terrorn. Tvärtom! Flera av den senaste tidens självmordsbombare har varit just palestinska "polismän".

Israel är berett att betala fred med land. Men man måste då vara säker på att också få fred. Israel annekterade Västbanken huvudsakligen av strategiska skäl. För att få mer lättförsvarade gränser. Utan Västbanken blir landet så smalt på vissa ställen att en överraskande angripare mycket snabbt kan skära av landet i två delar. Precis som att Israel lämnade tillbaka Sinai mot fred med Egypten, så är landet berett att lämna tillbaka Golanhöjderna till Syrien mot en trovärdig fred. Många svenskar tycker att israelerna kunde vara lite mer generösa och lämna tillbaka Golanhöjderna i alla fall. Men antag nu att Israel gör detta och sedan attackeras av arabstaterna, och på grund av detta lider ett avgörande nederlag. För dig som har denna åsikt skulle det knappast betyda någonting. Du skulle sitta där i din favoritfötålj och smutta på kaffekoppen under Rapport och se hur judar i hundratusental massakreras och kanske säga till din fru, "Jag hade visst fel" (om du nu överhuvudtaget skulle erkänna att du hade fel — de allra flesta skulle inte ens göra detta). Möjligen skulle kaffet smaka lite sämre än vanligt. Men du kan ju ha råd att ha fel i denna fråga, du behöver ju inte ta konsekvenserna. Det är lätt att fatta beslut åt andra, när man själv inte drabbas.

Ett stort problem när det gäller islam, är att bedöma trovärdigheten hos dess företrädare. Profeten Muhammed har givit muslimer tillåtelse att ljuga i vissa situationer (något som är totalt förbjudet i kristendomen — det finns inte någon situation där lögn anbefalls eller accepteras i Bibeln). Detta kallas inom islam för Taqiyya (läs mer om detta här). I samhällen där muslimerna utgör en minoritet eller befinner sig i underläge är det t ex tillåtet att ljuga för att beskydda och försvara islam. Problemet är därför att man egentligen aldrig fullt ut kan lita på muslimska löften om fred. Hur skall vi veta att palestinier och araber verkligen menar allvar med ett eventuellt fredsavtal med Israel? Tyvärr kan vi aldrig vara säkra på detta, och judarna måste därför vara mycket försiktiga och noga betänka vad som skulle hända om man först ger tillbaka stora delar av landet till Syrien och palestinierna, och sedan Israel plötsligt angrips (sannolikheten att detta kommer att ske är enligt min mening nästan hundra procent — frågan är inte o m utan n ä r). Enda, jag säger enda, orsaken till att araberna ännu inte utplånat den judiska nationen, är att de inte kunnat!!! Det finns ingen som helst annan orsak. Arabernas yttersta strävan är med absolut säkerhet att så småningom erövra hela området från judarna, men först måste man bli starkare militärt (och Israel svagare). Så för tillfället nöjer man sig med att ta en sak taget. Israel måste definitivt ha säkra gränser som är möjliga att försvara. Det tragiska är att judarna förmodligen aldrig kommer att helt kunna slappna av i sin relation till sina omgivande oförsonliga grannar.

En judisk bekant sa till mig vid ett tillfälle, "Till den som sitter hemma i Sverige och menar att Israel skall lämna tillbaks Golanhöjderna skulle jag vilja säga, 'Om Israel lämnar tillbaka Golanhöjderna, garanterar du då med ditt liv att Israel inte blir attackerat?" Gör du det? Och om inte, med vad rätt uttalar du dig då?'"

Hur kan det lilla Israel utgöra ett sådan hot för arabvärlden (observera att också Iran, som saknas på kartan, hör till Israels svurna fiender)? Hur kan det t ex komma sig att araberna inte kunnat assimilera de 700 000 palestinier som flydde från området 1948? Minst lika många judar kastades ut från arabländer vid detta tillfälle och assimilerades i olika länder på mycket kort tid (varav 500 000 i lilla Israel). Nog borde väl hela arabvärlden, med tanke på dess stora areal och dess oljerikedomar, kunnat ta emot 700 000 arabiska flyktingar, om Israel, vars areal utgör mindre än en tiondels procent av arabvärlden, kunde ta emot 500 000 judiska flyktingar?
Ovanstående bild, som visar Israels storlek jämfört med Norge, ger förhoppningsvis en känsla av hur litet Israel i själva verket är. Det är märkligt hur ett så litet landområde så totalt kan dominera världspolitiken! Läsaren inser förmodligen det absurda i Arafats krav att alla flyktingar skall få återvända till Israel (av de 700 000 som flydde 1948 har det blivit ca 4 miljoner). Ett sådant omöjligt krav (som skulle innebära slutet för landet Israel) skulle aldrig ställas av någon som verkligen och på allvar ville ha fred. Till saken hör dessutom att stora delar av Israel består av öken och att vattenbristen är akut redan som det är.

Tillbaka till avsnittet "Israel - älskat hatobjekt!"

Du kan läsa mer om Israel i:
Tillbaka till "Israel"

Fler och mer aktuella artiklar om Israel och konflikten i Mellanöstern hittar du i avdelningen "Aktuella händelser" (se menyn!).


[1] Nästan dagligen startar palestinierna skogsbränder för att bränna ned vad de förhatliga judarna planterat. I sitt hat anser de tydligen att hellre får landet vara skövlat än att "judiska" träd får växa där. Detta är anmärkningsvärt, eftersom det enligt Islam är förbjudet att hugga ned träd (de är ju öknens liv).
[2] Vi vet idag att Sions Vises Protokoll var ett beställningsverk från den antisemitiske ryske tsaren Nikolaus II. Verket sammanställdes ca 1890 och utgick från en pamflett skriven av Maurice Joly 1864, där Napoleon III anklagades för att vilja dominera hela världen. Man ersatte, i den nya versionen av pamfletten, helt enkelt Napoleon III med judarna. I Nazityskland fick verket givetvis stor spridning.
[3] Nu brukar svenska massmedia försöka bortförklara arabiska terrordåd med de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktinglägren. Och det ligger en del i det, även om terrordåd aldrig kan ursäktas. Men om nu arabiska terrordåd kan förstås utifrån palestiniernas lidande, varför kan då inte judiska terrorhandlingar (t ex då ett antal bedjande muslimer sköts ihjäl i Hebron) förstås utifrån de fruktansvärda upplevelser som många äldre judar hade under förintelsen, där de kanske förlorade hela sin familj. Även för yngre judar är förintelsen ett trauma, eftersom de ofta berövats sina mor- och farföräldrar i Hitlers gaskammare. Men som sagt, även om terrordåd kan förstås i ljuset av förtvivlan, fattigdom och hopplöshet, så kan detta aldrig ursäkta sådana handlingar.
© Krister Renard