"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2013 09 13 23:40

Israel oktober 2000 — vad händer och varför?

Det som pågår just nu i Israel kommer kanske att definitivt stoppa fredsprocessen mellan palestinier och israeler. I värsta fall kan det leda till ett nytt världskrig. Men det kan också leda till att palestinierna äntligen förstår att de aldrig kan få fred med judarna om de fortsättar att demonisera och hata allt som har med Israel att göra.

När jag under de senaste dagarna tagit del av massmedias rapporter från striderna i Israel, blir jag så upprörd att det känns som om jag skulle sprängas inifrån. Jag har bl a skrivit till CNN och The Economist och skarpt kritiserat dem för deras ensidiga israelrapportering, som de själva kallar nyheter, men som jag snarare skulle vilja kalla för proarabisk propaganda.

Låt mig ta några exempel:

1. I mängder av tidningar över hela världen har vi fått se en bild tagen av franska fotografer (se bilden till vänster), vilken föreställer en blodig ung man med en aggressiv israelisk polisman i bakgrunden. Bildtexten lyder ungefär, "En israelisk polisman och en palestinier på Tempelberget". Man antyder således att bilden föreställer en stackars palestinier som blivit brutalt misshandlad av en sadistisk israelisk polis. Bilden publicerade bl a i den ansedda tidningen The New York Times. Några dagar senare fick tidningen följande brev från Dr Aaron Grossman i Chicago. Denne skriver:

Angående er bild på sidan A5 (30/9) med den israeliske soldaten och palestiniern på Tempelberget — så är palestiniern i själva verket min son, Tuvia Grossman, en judisk student från Chicago. Han och två av hans vänner, drogs ut ur den taxi de färdades i genom Jerusalem av en palestinsk-arabisk pöbelhop och blev svårt misshandlade och knivskurna. Bilden kan omöjligen ha tagits på Tempelberget, eftersom det inte finns några bensinmackar på Tempelberget, och speciellt inte sådana med skyltar skrivna med hebreiska bokstäver, som den som tydligt skymtar i bilden bakom den israeliske soldaten, som i själva verket försöker skydda min son mot pöbeln.

Efter att ha fått brevet publicerade The New York Times en rättelse där man identifierade Tuva Grossman som en "amerikansk student i Israel". Samma bild har också publicerats i ett antal stora svenska tidningar. I en av de stora kvällstidningarna löd t ex bildtexten, "En ung palestinier har träffats av en gummikula i Jerusalem". Så vitt jag vet har ingen svensk tidning kommit med någon rättelse. Jag har svårt att tro att något intresse finns för dylika tillrättalägganden.

Detta är bara ett exempel av många på den oerhörda snedvridning som nyhetsrapporteringen från Israel lider av. Man kan tycka att normalbegåvade journalister, som ser hebreiska bokstäver i bakgrunden, borde reagerat. Den som vet det allra minsta om Jerusalem och som kan lite elementär hebreiska (och det bör de journalister göra som skriver om Israel, annars skall de inte skriva om detta ämne), borde lätt kunnat inse att bilden omöjligen kunnat vara tagen uppe på Tempelberget. En sådan miss, måste vara fullt medveten. Hatet mot Israel är så stort idag att det inte finns någon gräns för vilka skamligheter som journalisterna kan göra sig skyldiga till. Talar man bara illa om Israel, ja då kommer ingen journalist i världen (eller i varje fall få) att undersöka om det man säger verkligen är sant. De vet ju att det är sant, eftersom allt ont kommer från judarna. Ungefär på samma sätt behandlades Livets Ord på den tiden när massmediadrevet gick mot denna församling. S k avhoppare kunde sitta i TV och säga vilka lögner som helst och alla bara visste att allt de sa var sant, eftersom det var negativt om Livet Ord. Jag tycker det är tragiskt att majoriteten av journalisterna så skamligt sviker sitt höga kall, att vara sanningens tjänare!

2. Tidningarna rapporterade några dagar innan jag skriver detta om att två israeliska soldater blivit dödade av en uppretad palestinsk folkmassa. Man har dock inte vågat (eller snarare velat) skriva hela sanningen, eftersom den inte är speciellt smickrande för den palestinska sidan. Genom en bekant, vars syster bor i Israel, har jag fått veta lite mer om hur det hela gick till. De två soldaterna kidnappades av den palestinska motsvarigheten till polis (detta är avsett att vara ironiskt om du inte förstod det). Man tvingade dem att uppge sina hemnummer och de palestinska "poliserna" ringde till deras familjer och berättade att man skulle döda de två soldaterna. Sedan slängde man ut dem genom fönstret, där en folkmassa tog hand om dem och styckade dem i småbitar (Här kan du läsa en ögonvittnesskildring av denna händelse).

Vad är det för ett folk som gör något sådant? Jo ett folk, vars drivmotor är hat och inget annat än hat. Jag tycker oerhört synd om det palestinska folket, som inte är offer för Israel, utan för sina egna ledare. När människor växer upp i flyktingläger under svåra förhållanden, och hela tiden hjärntvättas till att tro att allt ont i världen är judarnas fel, ja då är det inte konstigt att det blir som det blir. Jag har på andra sidor av min hemsida diskuterat bland annat den palestinska grundskolans läroböcker, där staten Israel inte finns utsatt på några kartor och där judarna demoniseras och de små barnen får lära sig att hata allt judiskt, fast de i själva verket borde hata sina egna ledare, som ju är den yttersta orsaken till deras lidande (om de nu nödvändigtvis skall hata någon, det vore bättre om hatet kunde ersättas av kärlek i stället).

3. En annan bild från Israel som upprört känslorna är den 12-årige palestinske pojken Muhammad al-Durra, som dog i sin pappas farm. Vad man inte talat om någonstans i massmedia (åtminstone inte i Sverige) är bakgrunden till händelsen. Det hela inträffade vid en israelisk polisstation, som omringats av palestinier och besköts av dessa. Självklart besvarade israelerna elden (Hitlers gaskammare fick judarna att definitivt tröttna på att leka slaktfår, som utan motstånd låter sig ledas till slaktbänken). Man kan undra vad pappan gjorde där med sin son. Han hade gått med sin grabb över en halvmil för att sonen skulle få vara med om upproret. När de två närmade sig den omringade polisstationen (och rimligen måste ha hört skottlossningen) hamnade de mellan två palestinska posteringar som sköt mot israelerna. Vad hade de där att göra överhuvudtaget? Vad är det för far som tar med sitt barn till fronten? Det kallar inte jag en god far! Tvärtom! Det är för övrigt inte ens säkert att det var israeliska kulor som dödade pojken, det kan lika gärna varit palestinska kulor.

Tisdagen den 19/3 2002 visade den tyska tv-kanalen ARD en film om Muhammad al-Durra. Där hävdades att det var palestinska kulor som dödade honom. Några fakta som man stödde sig på i filmen var:
1. Kulorna som dödade pojken sköts rakt framifrån, ur en vinkel från vilken endast palestinier kunde ha skjutit mot honom.
2. En stor sten skymde sikten för de israeliska soldaterna, så att de inte kunde se pojken och hans far. Dagen efter byttes den stora stenen ut mot en mindre, kanske för att dölja det faktum att israelerna omöjligen kunde varit de som sköt pojken.
3. Palestinierna vägrade släppa den film av händelsen, som tagits av en palestinsk kameraman. Det enda man visade upp för västerländska media var några korta, hopklippta avsnitt.
4. Palestinska läkare tillät inte att kroppen obducerades.

Käre läsare, har du sett något program på svensk TV eller läst i någon av de stora svenska tidningarna om dessa nya uppgifter? Nej, det har du inte! Var är alla granskande journalister? Med tanke på de braskande rubrikerna om hur den lille pojken blivit skjuten, borde det varit lika braskande rubriker om vilka som verkligen sköt honom. De "granskande" journalisterna tycks vara fullt upptagna med att granska helt andra saker. Fy skäms svenska journalister! Ynkligt! Ynkligt! Ynkligt! Ni gör verkligen skäl för titeln "sanningens förrädare"!

Enligt uppgifter jag fått från Israel, så betalar den palestinska myndigheten familjerna 200 dollar för varje barn som såras och 2000 dollar för varje barn som dör. Man uppmanar, och till och med pressar, föräldrar att låta sina barn delta i stenkastning och liknande. Det förekommer också att kristna palestinier, som inte vill låta sina barn medverka i upproret, misshandlas av den palestinska motsvarigheten till polis. Numera (april 2002) betalar Iraks Saddam Hussein mellan 10 000 och 25 000 dollar till varje självmordsbombares familj. Även Saudiarabien skänker stora summor pengar till efterlevande till självmordsbombare. Samtidigt som landet uppträder, eller kanske snarare har uppträtt, som USA:s viktigaste allierade i arabvärlden. Motsägelsefullt kanske, men antagligen smart. Mycket talar dock för att USA börjar inse det motsägelsefulla och just nu håller man på och flyttar sin högteknologiska stridsledningscentral från Saudiarabien till Qatar, Oman och Bahrein. Någon påpekade för mig vid ett tillfälle att palestinierna tydligen återupptagit den urgamla seden att offra sina barn för att få favör med gudarna.

I islam betyder tydligen inte ett människoliv speciellt mycket. Vi i västvärlden har (eller borde i varje fall ha) svårt att förstå hur ett folk kan använda sina egna barn som sköldar. Man undrar hur världen t ex skulle ha reagerat om tjeckerna, när de invaderades av Sovjet på 60-talet, hade kastat sina spädbarn framför de framryckande sovjetiska stridsvagnarna. Jag är övertygad om att alla hade uttryckt sitt förakt mot ett folk som handlar på ett sådant vis. När palestinierna gör samma sak, ja då blir de nästan hjälteförklarade. Jag förstår ingenting!


Bilden, som är hämtad ur en israelisk tidning, visar enligt min mening exakt hur det är. Tyvärr!

4. I Sydsvenska Dagbladet kunde man den 8/10 i år se en grupp skrattande palestinier som var i färd med att trampa sönder en tavla med Guds namn skrivet på hebreiska. Platsen var Josefs grav i Nablus. Denna grav, som är helig för alla judar, har nu rivits av palestinierna och sedan bränts. Så vitt jag förstått är man i full färd med att bygga en moské på platsen. Josefs grav är också en helig plats för muslimer, eftersom muslimerna betraktar Josef som en av Guds profeter. Man gick således emot sin egen tro när man förstörde graven. Massmedia har inte kommenterat detta speciellt. Man undrar vad de skulle skrivit om judarna tagit sig upp på Tempelberget och rivit Klippdomen och al-Aksamoskén! Då hade vi nog fått se journalister som i TV vänt ut och in på ögonen och börjat tugga fradga!

Enligt massmedia så var det Sharon som utlöste krisen genom att besöka Tempelberget. Man kan då fråga sig varför han inte skulle få besöka denna plats, som är den heligaste av alla platser för en jude. Det är sant att han visste vad han gjorde. Han ville visa hur muslimerna kommer att förvalta de heliga platser i Israel som de eventuellt kommer att få överhöghet över. Och han fick rätt! Det blev precis som han trodde! I en palestinsk stat har inte judar tillträde till sina heliga platser. Många svenskar (och andra) tycks tro att Västra Muren (även kallad Klagomuren) är judarnas heligaste plats. Helt fel! Judarna håller till godo med den Västra Muren, eftersom de gett muslimerna auktoritet över själva Tempelberget. Varför skulle inte en jude få besöka Tempelberget? Den plats där det allra Heligaste i Templet låg. Intressant är också att när araberna efter fredagsbönen rusade fram till Västra Muren (som ligger nedanför Tempelberget) och började kasta sten på de bedjande judarna, var avsikten att driva bort dem även från den platsen. I ett eventuellt framtida Storpalestina har således ingen jude tillträde till en enda av sina heliga platser. Palestinierna visar själva med all önskvärd tydlighet att det är uteslutet att de skulle kunna få förvalta t ex Jerusalem. Som jag påpekat på en annan av mina sidor om Israel, så blev området vid Västra Muren soptipp och latrin när Jordanien ockuperade Jerusalem mellan 1948 och 1967.

Låt mig kortfattat ge några ytterligare data om Jordaniens förvaltning av Jerusalem, efter att Östra delen av staden erövrats 1948. Inga judar tilläts besöka Västra Muren. Det judiska kvarteret i Gamla Staden las i ruiner och befolkningen deporterades. 30 av synagogorna i Gamla Staden förstördes av de jordanska myndigheterna. Den judiska begravningsplatsen på Olivberget vanhelgades och gravstenarna användes som vägbeläggning. Av 50 000 gravar förstörde araberna 38 000 under den 19 år långa ockupationen (Data hämtade ur en artikel om Jerusalem av Stefan Dominique i Magazinet 41/00).

I nr 8/01 av Magazinet kunde man läsa om en nyligen utfärdad fatwa (dvs ett heligt religiöst påbud som är bindande för alla muslimer), enligt vilken Västra Muren (även kallad Klagomuren) inte har någon som helst judisk anknytning, utan är en enbart muslimsk helgedom. Fatwan utfärdades av den muslimske religiöse ledaren i Jerusalem, muftin Ikrema Sabri, efter att man upptäckt att flera stenar i Västra Muren är lösa och behöver repareras. Enligt Sabri får judar inte utföra några reparationer på muren, eftersom den till hundra procent är en muslimsk helgedom (så först förnekar man judarnas anknytning till Tempelberget och nu även till Västra Muren!). Ännu ett bevis för att judarna, enligt muslimerna, inte anses ha någon som helst anknytning till Jerusalem och att palestiniernas yttersta och enda mål är ett totalt judefritt Storpalestina. En inställning som knappast är förenlig ens med Koranen. I sura 45:15 läser vi t ex, "Vi [dvs Allah] hava ju givit Israels barn [dvs judarna] skriften, visheten och profetkallet, beskärt dem goda ting och givit dem företräde framför all världen". Palestinierna håller tydligen inte med om detta. Det hela är dessutom oehört motsägelsefullt om man betänker att Jerusalem finns nämnt vid namn sammanlagt över 600 gånger i Gamla Testamentet och inte en enda gång i Koranen (jag utmanar vilken muslim som helst att visa mig den sura där ordet "Jerusalem" finns). Maken till fräckhet får man faktiskt leta efter. Men skall man ljuga, så skall man tydligen göra det med besked om man vill nå framgång. Den taktiken har tillämpats i alla tider av diktatorer och orättfärdiga människor.

I UNT (Uppsala Nya Tidning) kunde man den 26/10 2000 läsa ett debattinlägg skrivet av fil dr Julian Ilicki. Denne ifrågasatte där starkt massmedias tolkning av vems felet är att freden spårat ur. Han skriver bl a:

Hur mycket jag än ogillar Sharon och hans politik måste jag konstatera att han var i sin fulla rätt att promenera på Tempelberget. Att palestinier reagerade som de gjorde visar bara hur mycket värda deras försäkringar är om att de ska låta alla ha tillträde till de heliga platserna ifall de får kontroll över östra Jerusalem, där inte bara muslimska utan även judiska heliga platser finns.

Ilicki fortsägger:

Sharons besök på Tempelberget var visst en provokation. Den var dock riktad inte mot palestinier utan mot premiärminister Ehud Baraks fredspolitik och kompromissvilja i fråga om östra Jerusalem, samt mot Sharons rival i kampen om partiledarposten i Likud, den förre premiärministern Benjamin Netanyahu. Genom sitt besök på Tempelberget ville Sharon visa att det är han som kraftigast motsätter sig Baraks beredvillighet att tillerkänna palestinierna viss kontroll över delar av Tempelberget. Att palestinierna på grund av Sharons promenad startade besinningslösa våldsamheter var det bästa stöd han någonsin kunde få. Palestinska ungdomar, som genom att angripa israelisk polis och bedjande judar vid Klagomuren startade våldsamheterna, blev i praktiken soldater i Sharons tjänst.
Man glömmer ofta att Tempelberget är en helig plats inte bara för islam utan även för judendomen - det var på detta berg som två judiska tempel en gång stod. Det verkar som om påminnelser om detta fungerar som ett rött skynke för palestinierna som då startar blodiga upplopp. Nu efter Sharons promenad, för några år sedan efter öppnandet av en tunnel vid sidan av Tempelberget. Då försökte de inbilla världen att tunneln går under Tempelberget och därmed hotar al-Aqsamoskén, trots att tunneln ligger utanför Tempelbergets västra sida, några hundra meter från moskén, och har gjort det sedan hasmoneisk tid, långt innan islam, al-Aqsamoskén och Klippdomen ens var påtänkta. Nu försöker de inbilla världen att Sharons harmlösa promenad på det berg som är heligt för såväl judar som muslimer var en provokation mot dem.
I en intervju i ABC News 15 oktober 2000 berättade Ehud Barak att den israeliske säkerhets- och tillförordnade utrikesministern Shlomo Ben-Ami informerade den palestinska ledningen att Sharon tänkte besöka Tempelberget och frågade om de hade några önskemål i samband med detta. Enligt Barak ställde palestinierna bara ett krav: att Sharon inte går in i vare sig al-Aqsamoskén eller Klippdomen. Sharon protesterade men valde att efterleva kravet. Allt detta leder mig till slutsatsen att Sharons promenad inte var en orsak utan en förevändning för palestinierna att starta blodiga våldsamheter.

Tunneln som nämns ovan har som sagt funnits sedan hasmoneernas tid, dvs före Kristus. Vad som skedde 1996 var att en port öppnades norrut, mot Via Dolorosa, så att turisterna inte skulle behöva gå tillbaka genom tunneln samma väg som de kom. Dessutom öppnades denna port efter en överenskommelse med den muslimska myndigheten för Tempelplatsen. Den israeliska motprestationen var att en muslimsk böneplats skulle få inredas i de s k Salomos Stallar. Denna böneplats invigdes 12/10 1996. När sedan israelerna utnyttjade sin del av överenskommelsen, och öppnade tunnelns norra port, ja då blev det palestinska upplopp. Frågan är om det finns något enda avtal med Israel som palestinierna hållit. Jag känner då inte till ett enda. Om du som läser detta har kännedom om något sådant avtal hoppas jag att du mailar mig (Det har nu, november 2003, gått minst två och ett halvt år sedan jag skrev detta, och än så länge har jag inte fått något mail som kunnat ange ett avtal som hållits av palestinierna — jag väntar fortfarande, och observera jag skulle bli glad om någon kunde vederlägga mitt påstående, för i så fall finns det åtminstone något litet hopp för fredsprocessen). Få svenska massmedia har nämnt något av ovanstående — Svenska Dagbladet hade faktiskt en artikel där man redogjorde för det hela på ett korrekt sätt. Men majoriteten av massmedia har gett en helt annan bild. Jag har själv talat med många människor som sagt ungefär så här, därtill hjärntvättade av svenska journalister, "Varför måste israelerna hela tiden provocera palestinierna? Varför måste de bygga en tunnel rakt under Klippmoskén, muslimerna heligaste plats?" Det är frestande att komma med motfrågan, "Varför måste muslimerna bygga en moské på judarnas allra heligaste plats, Tempelberget?"

Idag talar araberna om att Jerusalem aldrig varit huvudstad i något judiskt rike och att det judiska templet aldrig stått på Tempelberget (Du kan läsa mer om detta här). Till och med västerländska massmedia börjar köpa denna flagranta lögn. I CNN har det t ex flera gånger på sistone uttryckts tvivel på att templet verkligen stod på Tempelberget. Det skulle inte förvåna mig om man så småningom, låt oss säga om så där en tio år eller så, i västvärlden, inkluderande Sverige, kommer att totalt förneka förintelsen. Snart har ju den siste överlevande från koncentrationslägren dött.

(På denna site (som endast verkar fungera med Internet Explorer och inte med Netscape) hittar du bilder och videos som visar på verkligheten bakom det som svenska massmedia så ensidigt skildrar. Man bör lämpligen ha en stark mage för att titta på vissa videoinslag. En video är hämtad från palestinsk TV och visar små söta barn som talar om hur hela Israel skall dränkas i blod.)

Det är nästan otroligt att massmedia så totalt har tagit ställning för den palestinska saken. Man bortser helt från den historiska bakgrunden till konflikten och låter sig styras av känslor. Jag menar att västerländska journalister har en stor skuld till det som idag händer i Israel. Hade dessa t ex i granskande reportage brännmärkt de palestinska läroböckernas hatpropaganda mot Israel och judar och kritiserat de arabiska ledarna, är jag övertygad om att situationen hade varit helt annorlunda. Och de som hade tjänat mest på detta hade varit palestinierna.

Hatet mellan judar och palestinier är givetvis inte ensidigt. Det finns judar som hatar palestinier och illdåd har begåtts av båda sidor under den pågående konflikten. Jag vänder mig inte mot att massmedia rapporterar om israeliska övergrepp (bara det är sant), utan det jag vänder mig mot är att man bara rapporterar om israeliska övergrepp medan man nästan helt förtiger vad den andra sidan gör, plus att man dessutom blåljuger när man talar om att judarna generellt sett begår övervåld mot de "stackars oskyldiga palestinierna". En sak är dock säker, hade vi haft ett liknande uppror i ett arabiskt land, så hade det kvävts på några dagar — till priset av tiotusentals döda (något som t ex hände i Syrien för inte så värst många år sedan). Det faktum att "bara" ca 600 människor hittills dött (maj 2001), trots extremt våld från palestinsk sida, visar att Israel är en demokrati, till skillnad från sina grannar. Det handlar ju inte om enbart stenkastning, vilket i och för sig kan vara dödande, utan palestinerna har mängder med automatvapen, som bl a Israel försett dem med (avsett för den palestinska motsvarigheten till polis). Som jämförelse kan nämnas att när USA 1993 ingrep i Somalia för att försöka reda upp det kaos som rådde i landet, sköt man vid ett enda tillfälle ihjäl ca 500 civila somalier för att rädda några amerikanska soldater från att lynchas. Hade Israel använt proportionleligt lika mycket våld som FN och USA gjort i liknande situationer, hade antalet dödade palestinier kunnat räknats i tiotusental i stället för i hundratal!

Kravallerna i Göteborg, under EU-toppmötet där i juni 2001, har kanske varit en nyttig läxa för sörgårdsidyllen Sverige. Majoriteten i vårt land är ju ytterst upprörd över det israeliska "övervåldet" mot stenkastande palestinier (numera handlar det som sagt i lika hög grad om palestinier beväpnade med automatvapen). Samtidigt har svenska folket nu fått se hur vår egen polis tvingats att skjuta flera demonstranter (varav en fortfarande, en vecka senare, svävar mellan liv och död) för att freda sig och allmänheten. Jag undrar om svenska folket och massmedia kommer att se sambandet. Förmodligen kommer man inte det, utan fortsätter i vanlig ordning att anse att israelerna skall lägga sig ner och dö när palestinierna kastar sten, samtidigt som svenska polisen givetvis skall ha rätt att till och med använda skjutvapen i samma situation. Genom att inte på något sätt uttrycka förståelse för israelernas situation, bevisar man sin egen orättfärdighet och att det egentligen innerst inne handlar om att man hatar landet Israel och det judiska folket. Flera debattörer har, efter upploppen i Göteborg, hävdat att massmedias positiva bild av stenkastande palestinier, gjort stenkastning mer eller mindre legitim, vilket lett till att även mer "normala" ungdomar (till skillnad från psykopatiska ligister, vars enda mål är att slå sönder, skada och mörda) idag kan tänka sig att kasta sten mot det man inte tycker om (banker, MacDonalds, polisen etc). Vi ser här vilket ansvar massmedia har, något som de tyvärr alltför sällan lever upp till.

Massmedia avspeglar egentligen ett bakomliggande judehat som idag sprider sig över hela värden. De flesta journalister är alldeles för fega att våga skriva något som inte faller i god jord, så de skriver bara det som de flesta människor vill höra (eller som det står i Bibeln, "Klia våra öron med det vi vill höra...").

I Sakarja 12 talas om hur hela världen på vid yttersta tiden skall dra upp mot Israel för att förgöra landet:

Se jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring. Också över Juda skall det komma, när Jerusalem blir belägrat. Och det skall ske på den tiden att jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk. Var och en som försöker lyfta den skall skada sig illa på den. Och alla jordens folk skall församla sig mot det (vers 2-3).

Men Sakarja talar också om att Gud skall strida för sitt folk när detta sker:

Och jag skall på den tiden sätta mig i sinnet att förgöra alla folk som kommer mot Jerusalem (vers 9).

Vi kan idag se hur judehatet sprider sig som en löpeld i både FN och EU och bland alltfler "vanliga" människor. Kanske är den tid som Sakarja talar om inte alltför avlägsen. Den dag främmande trupper, från FN, EU etc, marscherar på Jerusalems gator, ja då vet vi att ändens tid, när Jesus kommer tillbaka, är mycket nära förestående. Då har de bibliska profetiorna fullbordats in i minsta detalj. Kanske är det födslovärkarna för den yttersta tiden som vi ser just nu. Världen hatar judarna, inte därför att de är judar, utan därför att de är Guds eget folk.

Islam har inte någon egentlig, ursprunglig anknytning till Jerusalem, medan judendomen är oupplösligt kopplad till Jerusalem (Du kan läsa mer om detta här). Jerusalem har aldrig någonsin varit huvudstad i en arabisk eller muslimsk stat, däremot har Jerusalem under mycket lång tid varit huvudstad i en judisk stat. Att då förmena judarna varje form av rätt och koppling till staden Jerusalem är helt orimligt. Araberna har gång på gång visat sig oförmögna att förvalta staden, genom sitt sätt uppenbara förakt för judendomens heliga platser.

Al-Aksamoskén var från början en bysantinsk (kristen) kyrka som byggdes om till moské av araberna när de på 600-talet intog Jerusalem. Om muslimerna verkligen strävade efter en riktig fred — dvs inte bara en fred på deras villkor, utan en sann fred som håller att bygga framtiden på — så skulle de erbjuda judarna att bygga en synagoga på Tempelberget! Om muslimerna verkligen respekterade judendomen så skulle de också respektera judendomens heliga platser och dessutom underlätta för judar att besöka sina heliga platser. Så är det inte och har heller inte varit någon enda gång. Jag har aldrig sett någon svensk journalist påpeka detta.

Det framkommer mycket tydligt gång på gång att inte en enda ledande arabisk eller palestinsk politiker söker verklig och permanent fred med Israel.

Varje arab som verkar för fred med Israel riskerar att mördas. Mängder av statsöverhuvuden, politiker och fredsaktivister har mördats av militanta, muslimska grupper. För att nämna några: 1951 — kung Abdullah av Jordanien (som försökte åstadkomma fred med Israel och därför betraktades som förrädare), 1958 — kung Feisal av Irak (vars lik bands fast i en bil och släpades runt på Bagdads gator), 1974 — kung Feisal av Saudi-Arabien, 1981 — president Anwar Sadat i Egypten (brottet var att han slutit fred med Israel), 1982 — Bashir Gemayel i Libanon samt 1983 — Isam Sartawi som skötte PLO:s kontakter med den israeliska fredsrörelsen. Sedan 1948 har tjugo arabiska statsöverhuvuden eller premiärministrar mördats för sin fredsvilja gentemot Israel eller andra liknande orsaker. Hundratals "vanliga" palestinier har också torterats och mördats på grund av att de arbetat för fred mellan palestinier och judar. Så det är inte konstigt att de flesta palestinier verkar så fientliga mot Israel. De som innerst inne tror eller har trott på en fredlig samexistens med Israel, är antingen mördade eller vågar inget säga, eftersom de vet att det är samma sak som självmord att erkänna att Israel har rätt att existera (Nu kanske någon invänder att även judiska fredsaktivister mördats, t ex premiärminister Yitzhak Rabin. Visst, jag förnekar inte att det också finns extrema judiska grupper. Skillnaden är dock att dessa har väldigt lite stöd bland Israels befolkning och religiösa ledare.).

Historikern Paul Johnson berättar i sin bok Moderna Tider (se litteraturförteckningen) om hur det under mellankrigstiden i Japan rådde en slags militär anarki. Hemliga grupper, bestående av officerare, mördade alla politiker, journalister och debattörer, som uttryckte kritik mot Japans aggressiva expansionspolitik, och som därför ansågs lida av bristande patriotism. Domstolarna visade i allmänhet stor mildhet mot de få lönnmördare som åkte fast (precis som inom det palestinska självstyret idag). Det fanns till och med långt framskridna planer på att mörda Charlie Chaplin, när denne var på besök i Tokyo och skulle dricka te med premiärministern. Motivet var att detta förhoppningsvis skulle leda till krig med det hatade Amerika. Planerna sattes dock aldrig i verket.

Amiral Yamamoto, den förmodligen mest kompetente av alla de japanska militära ledarna, var strax före kriget tvungen att få ett sjökommande för att undgå att mördas. Orsaken var att han hade uttryckt tvivel på Japans möjligheter att besegra USA i ett utdraget krig. 1940 fick den japanske kejsaren veta att han skulle mördas om han motsatte sig krigspolitiken. Trots att han i japanernas ögon var en gud, drog sig inte militärerna för att mörda honom. Allt för att få sitt efterlängtade krig.

Yamamoto var som sagt den främste av de japanska militärerna och var realist. När han, efter den framgångsrika räden mot Pearl Harbor, gratulerades till sin seger, sa han lakoniskt, "Jag är rädd att vi bara väckt den björn som sover". Och hur rätt hade han inte. Några år senare, när USA:s väldiga industri ställt om för att producera vapen i stället för konsumtionsartiklar, producerade t ex en enda flygplansfabrik en B-17 (flygande fästning — ett avancerat fyrmotorigt bombplan) var 53:e minut dygnet runt. För varje plan som tyskar och japaner sköt ner och varje fartyg som de sänkte, så byggde USA 10 nya, dvs ju fler som sköts ner eller sänktes, desto fler nya tillkom. Japan hade givetvis ingen som helst chans att hävda sig mot någonting sådant i ett långt utdraget krig.

Kriget mot USA, och därmed det japanska rikets undergång, var ödesbestämd. Efter det att alla modererande krafter mördats eller skrämts till tystnad, fanns inte längre något som kunde hindra katastrofen. Exakt samma sak pågår idag i arabvärlden, och speciellt då bland palestinierna, där snart alla som vill ha verklig fred med Israel, har likviderats eller inte längre vågar säga något. Jag tvivlar starkt på att det finns något (bortsett från Guds övernaturliga ingripande) som skulle kunna hindra den totalkonfrontation mellan Israel/västvärlden och palestinier/araber, som obevekligt tycks närma sig. Bibeln talar om att alla människor har både goda och onda sidor. En god kultur/religion hjälper människan att bejaka sina goda sidor och att undertrycka sin mörka natur (utan att för den skull krossa människan). Det råder ingen tvekan om att det existerar genuint onda kulturer/religioner/ideologier, som förlöser det allra sämsta hos människan. Den japanska bushidokoden, på vilken den japanska mellankrigstidens kultur vilade, var en sådan ondskefull ideologi. Japaner i sig är givetvis inte ondare än några andra människor. Men indoktrinerade till att tro sig själva vara supermänniskor, som inte behövde ta några moraliska hänsyn till andra, lägre stående kulturer, hängav gav man sig åt det mest fruktansvärda barbari, fullt i klass med det värsta som Hitler och Stalin sysslade med (nazism och marxism utgör två ytterligare exempel på ondskefulla ideologier, som tar fram det allra sämsta hos människan). Än idag så hatar de flesta äldre koreaner japanerna för vad de gjorde i Korea före och under andra världskriget.

Man kan undra vad de muslimska fundamentalisterna egentligen är ute efter. Det tycks i varje fall inte vara att skapa en bättre värld. Slutmålet, efter att man erövrat hela världen är, såvitt jag kan förstå, att överföra all makt till prästerna, som sedan skall styra samhället efter sharialagarna. Jag kan inte se något konstruktivt hos de muslimska fundamentalisterna. De har ingen vetenskap eller teknik eller något annat som kan skapa verkligt välstånd. Arabländernas ekonomi är nästan helt och hållet baserad på deras olja (som de utvinner med västerländsk teknologi). När oljan tar slut, vad skall man då göra? De enda drivkrafter jag ser är hat och förstörelse. Och då inte bara förstörelse av andra länder och folk. Drivna av, eller kanske snarare slavar under, sitt hat förstör de också sina egna länders framtid. Hur skall ett land kunna ha en framtid, när det enda man överför till sina barn är ett förtärande hat gentemot västvärlden och Israel.?! De, dvs mullorna och ledarna, har inget ekonomiskt manifest för att skapa välstånd, inga planer när det gäller hur deras länder skall styras och hur politiska institutioner skall byggas upp eller hur beslutsprocesserna skall kunna demokratiseras. De fundamentalistiska ledarna är inte ute efter att skapa ett rättvisare, jämlikare samhälle. De är enbart ute efter att "stjäla, slakta och förgöra". Deras mål är att få total kontroll över människor, inkluderande människornas tankar. Mullorna förnekar allt som västvärldens humanististiska och judisk-kristna tradition har betraktat som kännetecknet på civilisation; humanism, demokrati, tolerans, jämlikhet, medmänsklighet och medkänsla. Man förnekar också all vetenskaplig forskning (om den inte kan användas för att skapa ännu mer ondskefulla terrorvapen). Skulle islam få makt att dominera världen, skulle Mordors mörker sänka sig över jorden. Det tycks dessvärre som om islam har en förmåga att ta fram det allra sämsta hos människan.

Lika lite som japaner, tyskar eller ryssar så är palestinier ondare än andra folk (så självklart att det inte borde behöva påpekas), men dessvärre är det palestinska folket tragiska offer för en mörk islamisk kultur. En kultur, som alltmer verkar utvecklas mot det genuint ondskefulla, där hat och vapenmakt är det enda man förstår, och där alla goda krafter mördas eller tvingas till tystnad. Det palestinska folket är de verkliga offren för konflikten i Mellanöstern. Att långsamt förtäras inifrån av sitt eget hat, är förmodligen oerhört mycket värre och nedbrytande än att vara föremålet för detta hat. Och att se sina egna barn berövas sin barndom och bli stenkastare, terrorister och självmordsbombare, måste vara en djup tragedi för tiotusentals palestinska föräldrar (som givetvis inte vågar säga vad de tycker av rädsla för att bli mördade), och måste på sätt och vis vara mer nedbrytande än att vara offer för stenkastning och terrordåd (även om det senare inte på något sätt skall förringas).

Enda, jag säger enda, orsaken till att Israel överhuvudtaget finns kvar, är att Israel vunnit alla krig mot arabstaterna. Araberna har således tvingats böja sig inför fakta. På sikt verkar alla ledande araber, inkluderande Arafat, mena att det slutgiltiga målet är statens Israels fullständiga utplånande och upprättandet av en muslimsk stat i hela området. Vad som skall hända med det judiska folket är inte lika klart. Säkert är dock att Adolf Hitlers Mein Kampf är en av de mest populära böckerna i Mellanöstern just nu. En utbredd föreställning bland många palestinier är att Allah låtit judarna återvända till området bara för att araberna skall kunna avsluta det som Hitler påbörjade (att man samtidigt förnekar Förintelsen visar hur totalt ologisk man är). Det kan inte uteslutas att ett tänkbart framtida scenario är att araberna försöker att helt utplåna den judiska rasen från jordens yta. Jag undrar om det är det scenariot som svenska journalister längtar efter?! De verkar åtminstone arbeta övertid för att det skall bli en verklighet. Eller kanske är de bara omedvetna och naiva, och dessutom djupt okunniga.

Det finns för övrigt mycket som talar för att det palestinska upproret inte är det spontana, folkliga uppror som massmedia vill ge sken av. Den palestinske kommunikationsministern Imad Faluji berättade, enligt israeliska tidningar, vid ett PLO-möte i det palestinska flyktinglägret Ein Hilwe i södra Libanon den 2/3 2001 om upproret. Han sade där bl a, "Det hade planerats sedan ordförande Arafat återvände från Camp David, när han lämnade den amerikanske presidenten och förkastade de amerikanska villkoren." Den officiella palestinska versionen, som till hundra procent köpts av svenska massmedia, är att upproret startade som en följd av det palestinska folkets frustration över de misslyckade fredsförhandlingarna och Sharons besök på Tempelberget.

Det som pågår just nu i Israel är således inte ett palestinskt uppror för att finjustera vilka områden som så småningom skall tillfalla palestinierna eller otålighet och frustration över att fredsuppgörelsen går för långsamt. Det handlar i själva verket om Israels fortsatta existens. Upproret, som alltså initierats av Arafat själv, och till stor del kontrolleras av hamasrörelsen, har som yttersta mål att på sikt utplåna landet Israel och antingen utrota, förtrycka eller fördriva den judiska befolkningen (här verkar arabsidan något delad, men några ytterligare alternativ, förutom dessa tre, verkar inte finnas). Att tro något annat är att vara nästan kriminellt godtrogen.

I Magazinet 41/00 fanns en intervju med en kristen palestinsk kvinna. Hon säger bland annat:

"Palestinierna tror att alla kristna älskar judarna mer än palestinierna. Det är inte sant, jag själv ber för båda sidorna. Vi behöver människor som kan höja sig över konflikten. Jesus älskade alla människor lika mycket...", säger Hanani och betonar att endast Jesus kan skapa verklig fred i Mellanöstern. ...Hanani berättar vad en omvänd före detta muslim som varit aktiv i Hamas sade till henne, "Jag har aldrig upplevt Guds kärlek, jag har bara mött Gud som lagar och bud. Ni kristna är ansvariga för att vi inte känner till att Gud älskar oss och erbjuder oss förlåtelse. Jag önskar att de kristna var mer aktiva i att rädda unga muslimer som annars ofta får sina liv förstörda av hat och våld." ...Hon beskriver den vrede och den förkastelse som finns över det palestinska folket, en vrede som i sin tur leder till hat, bitterhet och våld. "De är arga på Gud och på hela världen. Samtidigt har de ett behov av att bli behandlade som människor, inte som terrorister. På djupet handlar det om att de längtar efter kärlek."

Det enda som kan skapa verklig fred mellan de två folken, är ömsesidig kärlek. Hat kan aldrig lösa några problem, bara skapa nya. En stor del av skulden för att situationen är som den är kan läggas på de arabiska och palestinska ledarna. Kanske kan det tragiska som nu skett leda till att palestinierna vaknar upp och förstår att om de verkligen vill ha fred, så måste de på djupet ändra sin inställning till judarna och till Israel. Och förhoppningsvis kanske också judarna kommer att vakna upp och förstå att man inte kan behandla sin arabiska minoritet och palestinierna som andra rangens medborgare, vilket tyvärr sker alltför ofta.

Du kan läsa mer om Israel i:
Israel maj 2002 — en lägesrapport

Tillbaka till avsnittet "Israel - älskat hatobjekt!"
Tillbaka till avsnittet "Journalister — sanningens riddare eller dess förrädare?"
Tillbaka till avsnittet "Ingen fred så länge fredspristagare Arafat sitter vid makten"

© Krister Renard