"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2009 12 28 16:01

Frihet?

För en tid sedan (3/9 - 5/9 2001) var jag med om någonting mycket intressant och märkligt. Vår skola inspekterades då av Skolverket. Till saken hör att vår skola (Livets Ords Kristna Skola och Gymnasium) har en kristen värdegrund (vilket vi har tillstånd till av Skolverket). När eleverna väljer att gå på vår skola, får de ta del av de ordningsregler vi har. En regel säger att eleverna förväntas ha en helnykter livsstil, och att de inte skall dricka alkoholhaltiga drycker som har högre alkoholhalt än lättöl. Det är fullt frivilligt att söka till vår skola, och den elev som tycker att våra ordningsregler är felaktiga har givetvis möjlighet att välja en annan skola.

Skolverkets inspektion varade i tre dagar. Vid ett tillfälle var vi fem lärare som skulle samtala med Skolverkets tre inspektörer. Efter en avslappnad inledning halade plötsligt en av inspektörerna fram ett exemplar av våra ordningsregler och läste upp vad som stod där angående alkoholförtäring. Med en anklagande underton (åtminstone uppfattade vi lärare det så), frågade han om detta också gällde elevernas fritid, och på vad sätt vi hade rätt att bestämma över eleverna på fritiden. Vi började skruva på oss och någon lärare påpekade lite vagt att det ju kanske inte hade så stor betydelse, eftersom vi ändå inte kunde kontrollera vad eleverna gjorde på sin fritid. Jag kände mig personligen som om jag var anklagad för någon ovanligt ondskefull handling, och upplevde mig som djupt skyldig, fast jag egentligen inte förstod vilket hemskt brott som jag var skyldig till. Här gällde det att slingra sig undan så att man inte åkte fast, var ungefär de undermedvetna tankar som rusade runt i min hjärna. Efteråt skämdes jag som en hund. För vad? Jo för min ynkliga feghet. Här satt alltså vi lärare och "anklagades" för "brottet" att vilja hjälpa våra elever till en nykter livsstil. Och vi till och med skämdes när vi nu hade ertappats på bar gärning, och vår instinktiva reaktion var att försöka slingra oss ur det hela. Jag skämdes så det hettade i kinderna. Varför då? Jo därför att jag reagerade som jag gjorde. Vad borde jag ha gjort då? Tja, jag borde kanske med emfas ha sagt någonting i stil med, "Så ni anklagar oss för att försöka hjälpa våra elever att leva helnyktert och drogfritt? Samtidigt som massmedia är fulla av larmrapporter om att drogmissbruket bland unga ökat dramatiskt under det senaste året! Bara för några dagar sedan rapporterade Ekot att haschanvändandet av elever både i och utanför skolor ökat lavinartat. Vad är det för framtida samhälle som Skolverket i så fall eftersträvar?"

Frihet är ett ord på modet. I aulan till Uppsala Universitet står devisen "Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större." Det har framförts kritik, speciellt från vänsterhåll, mot denna devis och att den borde målas över eller ändras till "Att tänka rätt är stort men att tänka fritt är större". Dvs, det finns inte längre något rätt, utan var och en är fri att hävda att de egna åsikterna är de som gäller. Detta motsägs emellertid av verkligheten (jag talar här inte om att t ex mammas köttbullar är godast och liknande). Alla vet att om en ingenjör bara tänker fritt, utan att tänka rätt, så kommer den bro han konstruerar att rasa. En läkare som tänker fritt men inte rätt kommer att i värsta fall döda sin patient. En människa kan ha hundraprocentigt och totalt fel! Varje åsikt är faktiskt inte rätt eller sann. Är det inte lika viktigt att lära svenska ungdomar att tänka rätt som att tänka fritt?! Detta utgör inte förtyck. Unga människor behöver vägledning. De har mer att lära sig än vad de själva kan bidra med. Det vore ju konstigt om så inte vore fallet.

Det är som sagt en märklig värld vi lever i. Man kan undra vilken typ av skola, och därmed samhälle, som massmedia, intellektuella och åtskilliga politiker arbetar för? Visst är det bra med frihet, men frihet är något som också kräver ett ansvar (någon i USA föreslog att det nu var dags att bygga "a statue of Responsibility" som komplement till Frihetsgudinnan). Ett ansvar som man inte är kapabel att ta i alla svåra frågor när man är barn eller ungdom. Barn och ungdomar behöver regler och klara gränser. Är det t ex verkligen frihet att tvingas bli av med sin oskuld när man är 14 år bara för att inte bli utmobbad av de andra flickorna i klassen. En lärare från en kommunal skola berättade för mig om en skolresa, där en halvfull 14-årig flicka satt och grät över att ingen av pojkarna i klassen ville ta hennes oskuld? Är det frihet? Vad kommer ordet "kärlek" att betyda för den flickan resten av livet? Och är det verkligen frihet att få börja röka eller dricka när man är 13, och sedan bli slav under detta, och resten av sitt liv ångra att man började röka eller dricka?!

Vårt gymnasium försöker också hjälpa eleverna att hantera sin sexualitet. Den kristna grundinställningen är att det sexuella hör äktenskapet till och att föräktenskapliga förbindelser är något som förstör i ställer för tvärtom. Och med facit i handen, verkar människor verkligen så superlyckliga idag, när de från 12-årsåldern har möjlighet att para sig ohämmat som djur?. Skilsmässostatistiken talar sitt tydliga språk. Självklart kan man ha olika syn på detta, men de elever som väljer vårt gymnasium, gör det för att de bejakar den kristna synen på kärlek. Den store psykologen Jung sa en gång ungefär så här, "Kastar man ut kärleken genom dörren, kommer sexualiteten farande in genom fönstret". Han tyckte sig, i sin kliniska verksamhet, kommit fram till att barn som inte fick någon verklig kärlek från sina föräldrar, ofta började ett mycket tidigt sexualliv. De söker desperat efter den kärlek och fysiska närhet de aldrig fick som barn. Det verkar som om alltför många ungar i vår tid, får alltför lite kärlek och kramar från sina föräldrar. Kanske beroende på att makarna Myrdals dröm om att krossa familjen nästan gått i uppfyllelse. Verkligheten bekräftar dock knappast den myrdalska familjesynen.

Ett litet exempel hämtat från verkligheten: Ann-Britt Grünewald, f d anstaltschef på Österåkeranstalten, och numera välkänd skribent och föredragshållare, intervjuade under 10 års tid alla interner vid denna anstalt. Det visade sig att inte en enda av dem hade haft en positiv manlig förebild närvarande under sin uppväxt. Med en positiv manlig förebild menas då en man som inte bara ger kärlek och värme och trygghet, utan som också står för sanning och rättfärdighet. Familjens, kärlekens och moralens betydelse tycks synnerligen underskattade i vårt land.

Bland kristna ungdomar finns en internationell rörelse som kallas "True Love Waits". De ungdomar som går med i denna lovar att vänta med sexuella förbindelser tills de blir gifta. Deras inställning är således att sexualiteten hör hemma i livslånga förbindelser, som kännetecknas av trohet, värme och kärlek. Den sexualitet som vi dagligen matas med i såpor, veckotidningar och filmer karakteriseras alltför ofta av otrohet, egoism, utnyttjande och ren och skär elakhet. I USA gjorde man nyligen en granskning av 1351 prime time tv-program. I två tredjedelar av dessa anspelades på sex på något sätt. Endast i tre procent (!!!) av programmen var sex kopplat till äktenskap, familj och trohet.

Ledaren för Vänsterpartiet, Gudrun Schyman, proklamerade i slutet av september 2001, "Död åt familjen!" Det råder nog ingen tvekan om att vi verkar vara på väg åt det hållet, när den sanna kärleken, det kitt som sammanhåller familjer både i medgång och motgång, försvinner. Konsekvenserna för vårt samhälle kommer att bli förödande. Vi ser redan idag tendenser på vad som kommer att ske. Gruppvåldtäkter, barn som dödar barn, alltmer råa våldsbrott etc. Samtidigt som statsfinansierade sociologer och kriminologer överbjuder varandra när det gäller att försäkra allmänheten om att brottligheten inte alls ökat eller blivit värre. Ändå är jag säker på att jag aldrig i min ungdom hörde talas om att barn dödade barn (annat än av olyckshändelse). Idag kan man läsa en liten notis om att en styckad manskropp hittats i Hammarbyhamnen. På 60-talet medförde ett sådant mord att hela Sverige stannade av. Tidningarna hade hela uppslag om det bestialiska dådet.

Jag såg för några dagar sedan ett TV-program som visade hur småflicksmodet blivit alltmer sexualiserat. Sjuåringar måste i vissa klasser ha tangatrosor för att inte mobbas av sina små väninnor. På ett diskussionsforum på nätet hittade jag följande tänkvärda inlägg av en gymnasist:

När jag för några veckor sedan som vanligt skulle åka hem från skolan med tåget, kom tre små flickor och satte sig mittemot mig. Det var inte något speciellt med det, ja förutom att jag undrade var deras föräldrar var någonstans. Efter ett tag kunde jag dock inte undgå att lägga märke till dem, deras sätt att prata och vad de pratade om. Dessa flickor kan inte varit äldre än 7 år, max. Och de hade alla tre nästan identiska H&M och JC kläder, blonderat hår, mascara och små snygga handväskor i händerna. De hade varit "på stan" och handlat hårspännen, smink, något slags medel till naglarna + lös-naglar och kläder. Jag förstod ingenting. Visst, jag tyckte också att det var roligt med kläder när jag var yngre, precis som nu, och jag tyckte också att det var roligt att "gå på stan", precis som nu. Men jag gjorde det aldrig ensam, inte förrän jag var minst 10, 11 år fick jag åka in till stan själv. Men de här flickorna... Jag pratar alltså om flickor med storlek 30 på skorna, mjölktänder och små, små händer. Tjejer som inte ens vet vad puberteten är för något. Tjejer som inte vet vad sprit är egentligen, tjejer som uppenbarligen inte vet hur lätt det är att råka försvinna bland hundratals människor en eftermiddag/kväll i en stor stad. Jag mådde illa. Tjejerna fortsatte sitt samtal som var väl berikat med ordval som "jävla pucko", "fan va barnslig du är" och så vidare. De lekte med sina mobiler (har man ens mobil när man är 7 år?!), diskuterade dagens inköp och svor över att det inte fanns någon sändning/mottagning på "mobben". När det äntligen ringde i deras mobiler svarade de nonchalant "tjena morsan" och skämtade om att de var fulla och glada. Hur fan ska man reagera? Under deras skrattattacker märktes det i alla fall att de var barn. De fnissade, skrek, brottades, busade och störde alla andra resenärer. Underbart! Men sen började de kalla varandra småbarn och idiot. De sjöng på Eminem låtar, skrattade rått åt min palestinasjal och när de såg min piercing så snackade de om att de funderade på att pierca tungan snart. Det värsta var när den ena flickan slet i flicka nr 2s hår, som i sin tur blev arg och skrek: "Sluta, din hora!"

Man kan sannerligen fråga sig vad det är för samhälle som våra politiker, massmediafolk och intellektuella vill ha. Skall inte barn få ha en barndom?! Och varför fördömer man så konsekvent pedofili när man samtidigt sexualiserar små barn (obs, jag försvarar inte pedofili, jag bara påtalar hur motsägelsefullt samhället är).

Ett led i kärlekens omdefiniering är att man för könsakten använder ordet "älska" (eller "älska med"). För en tonårsflicka som halvt medvetslös förlorar sin oskuld under en föräldrafri fest, och sedan vacklar ut till toaletten och spyr, upplevs nog det hon nyss varit med om som oerhört avlägset från ordet älska. Skå-Edebydoktorn Gustav Jonsson kritiserade flera gånger att man använde ordet "älska med" när man avsåg tillfälliga sexförbindelser. Han tyckte det vore mer ärligt att kalla det för vad det var, "slemhinnegnidning"!

Vad är frihet? Problemet med frihet är att man visserligen är fri att välja, men... det finns en sak man inte kan välja, nämligen konsekvenserna av sina val. De är absoluta och kan inte väljas bort. Det är här ansvaret kommer in. Frågan är om en 14-åring (eller ännu yngre) är mogen att göra val som han eller hon sedan kommer att djupt ångra resten av livet? Alla, som har någon erfarenhet av barn och tonåringar, vet hur kortsiktiga och ansvarslösa de ibland kan vara. Kanske kommer de senare att förbanna den, som i den falska frihetens namn, tillät dem att välja, när de inte var mogna för det! Den personen har ju faktiskt indirekt förstört något i deras liv. Kanske behöver ungdomar regler som skyddar dem mot att kortsiktiga och omogna ställningstaganden får långsiktiga konsekvenser. Kanske är det ett oerhört svek mot unga människor, när vuxna av feghet eller möjligen ovishet låter ungdomar fatta beslut de inte är mogna att fatta.

Ett exempel är den ljudnivå och stökighet som kännetecknar många klassrumssituationer. Eftersom skolan inte längre tycks ha någon påföljdssystem som kan stävja detta, är det till 100 procent upp till den enskilde läraren att skapa ett bra inlärningsklimat. Långt ifrån alla lärare klarar detta. Många elever som busar och stökar kommer senare att djupt ångra sitt beteende, när de plötsligt inser att det finns ett liv efter grundskolan. Kanske får de resten av livet ta konsekvenserna av att ingen tvingade dem att vara tysta och sköta sig (kanske kom de inte in på den utbildning som skulle lett fram till drömyrket och kanske orkade de inte gå den långa vägen via Komvux etc — jag har träffat många bittra människor vars liv blev annorlunda av det skälet). "Disciplin", ett ord som av det intellektuella etablissemanget i Sverige, föraktfullt spottas fram, har sina rötter i samma ord som engelskans "disciple", dvs lärjunge. Disciplin (lika med lärjungaskap) har ingenting med kadaverdisciplin att göra, utan betyder helt enkelt den ordning som är nödvändig för att man skall kunna lära sig något. Man kan ha oerhört trevligt på disciplinerade lektioner och där kan finnas stor frihet (frihet är inte normlöshet, då talar vi om anarki). På sikt uppskattar eleverna de lärare som har auktoritet i klassrummet. Den nödvändiga disciplinen saknas i väldigt många klassrum i Sverige idag.

I oktober 2001 publicerade förre skolöverläkaren i Norrköping, Jan Tenstam, en rapport, som granskar skolhälsovården i Norrköpings kommun 1994 - 2001. När det gäller det alltmer råa våldet i våra skolor skriver han, "Här tror jag att den våg av våld, porr och 'action' som rinner ut ur tv-apparaterna dygnet om har en stor del i det hela". Han pekar också på det alltmer grova och råa språk som till och med lågstadiebarn använder. "Det kan komma långa haranger av svordomar, könsord och andra tillmälen som är rent kränkande. Detta gäller även gentemot lärare. Vilken annan yrkesgrupp skulle acceptera att bli tilltalad på det sättet? Skolan har misslyckats i att bibringa våra elever en känsla av respekt för andra." Jan Tenstam menar i sin rapport att bristen på normer slår hårt mot barnen. "Naturligtvis har föräldrar huvudansvaret för barnens uppfostran. Många av barnens föräldrar växte upp under de flummiga 60- och 70-talen, då man levde i förvillelsen att barn inte behövde regler att gå efter. Människan är en social varelse som behöver normer och regler för att kunna leva i grupp." Jan Tenstam tycker också att idén att alla elever skall ha högskolekompetens är felaktig (jag=Krister håller med till 1000 procent — jo jag vet att 100 procent är max). "Det är en absurd och ungdomsfientlig tanke", skriver han. "Alla har inte resurser för det hur mycket hjälp de än får. Låt barn och ungdomar utveckla det de är bra på."
Min egen kommentar är att många av de elever, som bråkar i skolan och förstör lektioner, kanske i själva verket är de mindre teoretiskt begåvade elever som vägrar att låta sig knäckas. Medan de andra svagbegåvade eleverna tiger och lider och till sist ger upp och accepterar att de är totalt värdelösa. Att under 12 års skolgång ständigt uppleva sig som misslyckad, med IG på prov efter prov, och att alltid svara fel så att kanske resten av klassen skrattar, kommer obevekligt att krossa en människas självkänsla (Källa: Världen Idag, 2/11 2001)

Jag är medveten om att en smart advokat lätt skulle krossa ordningsreglerna på Livets Ords Kristna Gymnasium, åtminstone i den mån de talar om elevernas fritid (men å andra sidan har rättfärdigheten många gånger fått träda tillbaka inför smarta juristers missbruk av lagens mening). Men, våra elever på gymnasiet har frivilligt valt att gå där. De kan när som helst byta skola, vilket också ett litet antal gjort. Valet, när det gäller förhållandet till alkoholhaltiga drycker, gör de i och med att de väljer vår skola. När de bestämmer sig för att gå på vårt gymnasium, har de således fattat ett beslut avseende sin livsstil. De ordningsregler vi har, hjälper dem sedan att stå fast vid det beslutet, även när de kanske vacklar (påminner kanske lite om "Viktväktarna").

Det känns oerhört frustrerande att känna sig anklagad för att man strävar efter att ge ungdomar en livsstil fri från droger, och där kärleken är något fint som är kopplat till livslånga förbindelser. Ett liv, där kärleken är garanten för trohet och inte som alltför ofta idag, ett incitament för att slå sönder familjer. Eller som Magnus Malm skrev i en artikel i Ars Medicina (nr 3 - 4 1999):

Från att ha utgjort själva fundamentet för trofasthet, har kärleken blivit den allmänt accepterade legitimeringen av trolöshet. Från att ha varit den kraft som kunde få en människa att stanna kvar i en svår situation, uppfattas kärleken idag som en signal till uppbrott. Från att ha tvinnat bärande rep av vilja genom vardagens känslovågor river den sönder våra sköra relationer med känslornas tvära kast.

Om nu Skolverkets klara och entydiga inställning är att det är fel att hjälpa (uppfostra) gymnasieelever till drogfrihet och även trohet i sitt kommande äktenskap, och detta dessutom är förankrat i Regeringens och Riksdagens övergripande riktlinjer, ja då kan man fråga vart vi är på väg i Sverige. Vill man bekämpa skolor som försöker råda bot på något som utgör ett ytterst allvarligt ungdomsproblem, vems sida står man då på? Ljuset eller mörkrets? Godhetens eller ondskans?

För ett antal år sedan skrev jag ett brev till Ingvar Karlsson, då vår skola stod i rampljuset och vi precis hade fått avslag på vår ansökan om bidrag. Låt mig avsluta genom att citera detta:

Hur kan ni vilja stoppa en skola där eleverna efter bästa förmåga, och av fri vilja, försöker leva efter Bibelns principer? T o m om Bibeln inte vore sann är väl dessa principer ändå värda att leva efter! I Psaltaren 15:1 - 3 finns en underbar sammanfattning av vad det innebär att vara kristen.
Herre vem får bo i din hydda? Vem får vistas på ditt heliga berg? Den som vandrar ostraffligt och gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat, den som inte bär förtal på sin tunga, den som inte gör sin broder något ont och inte drar vanära över sin nästa;
Hur kan människor, som försöker leva efter dessa reglar, utgöra ett hot mot samhället? Och om de utgör ett hot, vad är det i så fall för samhälle de utgör ett hot mot? Är det verkligen ett samhälle värt att leva i?

Hur kan man betrakta kristna skolor och den kristna tron som ett hot mot samhället? Och hur kan man, som Gudlrun Schyman, ställa sig upp och utropa "Död åt familjen!"? Oerhört få barn skulle nog rösta på fru Schyman. Hur många barn i vårt samhälle längtar inte efter en riktig familj, med en trygg mamma som bakar bullar och en kramgo pappas knä! Barn behöver förbehållslös och överflödande kärlek. Då har de inget behov av att börja med ett sexualliv i tolvårsåldern och inte heller av att spela coola. Det är svårt att förstå varför människor skulle vara så arga på familjen och allt kristet. Det finns emellertid en andlig makt, som har ett stort inflytande i vår värld, och som hatar allt kristet. Som hatar familjen, den sanna kärleken, trofastheten och sanningen. Denna andemakt går under namnet Djävulen eller Satan och brukar kallas Mörkrets Makt och Lögnens Fader. Det är den makt om vilken Jesus i Joh 10:10 säger, "Tjuven kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra...". På vems sida står egentligen våra politiker och massmedia? I 5 Mos 30:15 säger Gud till oss, "Se jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, och döden och vad ont är". I vers 19 fortsätter Gud, "Jag tar i dag himmel och jord till vittnen mot er, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du välja livet..." Det finns inget tredje val. Antingen väljer man liv eller död, antingen väljer man Gud eller Djävulen. Något annat val existerar inte.

Tillbaka till kontroversiella sidan.
Tillbaka till "JO — folkets eller maktens försvarare?"

© Krister Renard