"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2016 09 25 01:26

Aten och Jerusalem — västvärldens två pelare

(I resonemanget nedan hårddrar jag vissa saker för att visa på principer — verkligheten är givetvis som alltid mer komplex. Jag menar dock att resonemanget ger en i stort sett korrekt bild)

Den västerländska civilisationens två viktigaste inspirationskällor kan nog utan överdrift sägas vara den grekiska och den judiska kulturen — Aten och Jerusalem. Från den förstnämnda har vi fått filosofi, konst och vetenskap (ibland via omvägar, t ex romarna), medan vi från den senare bl a fått grunden för vår moral och vår syn på människovärdet. Den grekiska kulturen baserades till stor del på människans intellekt. Med hjälp av filosofiska och logiska diskussioner analyserade man den observerbara verkligheten och försökte hitta intellektuella lösningar på olika sorters problem. Den viktigaste frågeställning man försökte besvara var "hur?" Hur fungerar detta? Hur skall vi göra för att lösa det och det problemet? Etc. Den judiska kulturen å andra sidan utgick från Guds uppenbarelse genom Skriften. Intellektet hade här inte samma avgörande betydelse som hos grekerna. Uppenbarelsen gav säkrare kunskap än intellektet. För att lära känna den yttersta sanningen måste man ha något utöver intellekt och intellektuella kunskaper. Människans ande betraktades här som viktigare än intellektuella gåvor. Kunskap om Gud sågs som den äkta visheten och andliga människor beundrades djupt. I den judiska kulturen hade frågan "varför?" större dignitet än frågan "hur?" Den sistnämnda frågan ignorerades givetvis inte, eftersom varje lösning av ett problem också innefattar ett "hur?". Men frågan "varför?" var ändå viktigare. Varför skulle man göra detta? Var det sant? Var det rättfärdigt? Var det i enlighet med Guds vilja? Detta var frågor man ständigt ställde sig.


Idag talar man nästan aldrig om vishet utan enbart om intellekt och intelligens. Man talar aldrig om absolut sanning utan endast om åsikter (Klicka här för en diskussion om relationen mellan intellektuell kunskap och uppenbarelse).

Än idag kan man i den västerländska kulturen se spåren av dessa två tankeströmningar. Grundläggande kan man säga att den grekiska kulturen poängterade "processen" medan judarna fäste större vikt vid "innehållet och resultatet". Därför kan vi idag se två huvudfåror inom många områden. Man skulle, om man vill vara lite elak (vilket jag vill just nu) kunna kalla dessa för "blah-blah-blah" respektive "handling". Det behöver kanske inte påpekas att den första fåran är totalt dominerande inom många områden i länder som t ex Sverige. Det är mycket ord och väldigt lite handling. Låt mig ta några exempel:

1. Vår tids debatter går inte ut på att komma närmare sanningen, utan på att vinna debatten genom diverse semantiska knep (ordvrängeri), personangrepp, snabb replik, aggressivitet etc, etc. Men om man "vinner" en debatt men har kommit längre bort från sanningen, ja då har man i själva verket förlorat. Innehållet i de slutsatser man drar tycks spela liten eller ingen roll alls för den moderna människan, det enda som räknas är att man fick sista ordet (processen). Jag är övertygad om att t ex Gudrun Schyman vid en debatt om modern fysik med Albert Einstein, skulle kunna fått denne att framstå som en babblande idiot inför svenska folket. Ändå skulle han haft rätt och hon fel.

2. Medias nyhetsflöde prioriterar inte längre vad som är sant (innehåll), utan handlar mest om åsikter och propaganda (process). Journalister har åsikter om det mesta, utan att egentligen kunna något om någonting (jag talar då inte om fackjournalister — vetenskap, ekonomi etc).

3. Moviespace, media-space, cyber-space och drug-space har för den moderna människan nästan blivit mer verkliga än verkligheten själv. En skådespelare som spelar Einstein i filmen om dennes liv, tjänar mer pengar på denna film än vad Einstein gjorde under hela sitt liv, och blir mer berömd och beundrad än vad Einstein någonsin blev. En 16-årig tennisspelare kan tjäna mer på en enda match än den prissumma en nobelpristagare (som kanske gjort banbrytande upptäckter när det gäller att bota svåra sjukdomar) får mottaga för ett helt livs arbete. Dessutom blir tennisspelaren sannolikt mer berömd och beundrad än nobelpristagaren. Process och inte innehåll.

4. I vår tids rättssystem är lagens bokstav oerhört mycket viktigare än att rättvisa skipas. Om mordoffrets anhöriga får betala miljonskadestånd till mördaren på grund av någon teknisk lagdetalj, är alla juristerna fullt nöjda. Lagens bokstav har ju fullgjorts (processen). Huruvida domslutet är rättfärdigt och rättvist är helt ointressant (innehållet). Om den anklagade av högsta instans förklarats skyldig, är han skyldig även om den absoluta sanningen är att han är oskyldig. Jag läste vid ett tillfälle om en ung man som gått ut på stan någonstans i USA och med ett basebollträ slagit ihjäl en ung flicka. Han greps på bar gärning, med det blodiga mordredskapet i sin hand och erkände även brottet. Försvarsadvokaten kom på att polisen glömt fråga mördaren om han ville ringa någon anhörig, vilket man har rätt till. Åtalet ogillades på grund av detta (kallas technicality) och den unge mannen lämnade domstolen som en fri man. Brottet, brottsoffren och gärningsmannen saknar nästan helt betydelse vid en modern domstol. Huvudaktörerna är åklagaren och försvarsadvokaten. Är åklagaren betydligt skickligare än försvarsadvokaten, blir den åtalade sannolikt fälld även om han är oskyldig och är försvarsadvokaten avsevärt skickligare än åklagaren blir den åtalade fri även om han är skyldig (man behöver bara tänka på mordrättegången mot O J Simpson för några år sedan). Det som är sant i juris-space behöver uppenbarligen inte vara sant i real-space (den vanliga rum-tiden). Det svenska rättssystemet är antagligen bättre än det amerikanska i detta avseende, eftersom en jury sannolikt är betydligt mer lättduperad än vad ett antal sura bisittare vid en svensk domstol är. Eller kanske inte bättre utan snarare mindre dåligt.

5. Inom vissa vetenskapsgrenar bortser man från att teorier utgör modeller av verkligheten (process) och inte är lika med verkligheten själv (innehåll/resultat). Man bortser också från att alla teorier utgår från obevisbara antaganden av filosofisk natur. Om en teori bortom alla rimliga tvivel är sann, då är den sann även om den är falsk. Vetenskapen ligger således juridiken mycket nära. Vetenskapen kan i och för sig inte fungera på annat sätt. Men varje god vetenskapsman tar hänsyn till detta, och talar inte om absoluta sanningar, ja vederbörande säger inte ens att hans teori är sann, utan han nöjer sig med att den är användbar. Så är inte fallet inom t ex evolutionsbiologin, där man normalt gör anspråk på att de teorier man har utgör absoluta sanningar.

6. I det politiska livet spelar kunskaper liten roll. Före detta ämbetsmän inom Svenska Kyrkan blir försvarsministrar, ministrar byter plats hur som helst etc, etc. Det är sant att ministrar har fackmän de kan konsultera, men ibland är det faktiskt så att man måste veta något för att kunna ställa rätt frågor till fackmännen och för att kunna förstå svaren fullt ut. I politiska sammanhang anses människor tydligen vara kapabla att besluta i viktiga frågor utan att egentligen kunna något om det de beslutar om. Det tycks som om det är viktigare hur besluten fattas (i god demokratisk ordning) än vilka beslut som fattas. Om sedan dessa beslut leder till total katastrof för vårt land tycks vara sekundärt, bara regeringens sammansättning har den rätta balansen mellan män och kvinnor etc.

7. Dagens ekonomi, där ekonomerna i stora företag anses viktigare än de som arbetar med själva verksamheten (driften etc), vilket bl a avspeglas i att de har i särklass högst löner i många företag (kan det var kopplat till att det är ekonomerna som själva sätter lönerna?). En f d elev till mig blev meteorolog och berättade för ett antal år sedan om hur man på SMHI rationaliserade och då anställde en massa unga civilekonomer (BMW med tonade rutor, svinlädersportfölj, Rolexklocka etc). Dessa fick omedelbart högre löner än de högst betalda meteorologerna, vilket enligt min sagesman ledde till mycket dålig stämning på SMHI, något som är synnerligen förståeligt. Man kan ju undra vilka som är viktigast för SMHI — meteorologerna eller ekonomerna. Till nöds skulle nog meteorologerna kunna klara av bokföring och budget (även om jag medger att en ekonom gör det betydligt bättre — det är ju hans yrke), men en sak är säker, ingen av ekonomerna skulle kunna göra en enda meningsfull väderprognos. Varför var det då självklart att ekonomerna som bara administrerar (processen) skulle ha mer betalt än meteorologerna som gör själva jobbet (resultatet)? Jo, därför att processen tydligen anses mer väsentlig än resultatet. Aten i stället för Jerusalem.

Axel Ax:son Johnson jr, var under 60- och 70-talen chef på Johnsonkoncernen, som bl a hade omfattande rederiverksamhet. Denne var en företagsledare av den gamla stammen. Han kallades allmänt för "Bergsingenjörn" (det var så han själv ville kallas). När sjöfarten på 70-talet gick dåligt och alla rederier avskedade folk, fick alla telegrafister (jag kände en del som då arbetade inom Johnsonlinjen) behålla sina arbeten. Bergsingenjörn såg till att de fick andra arbeten inom koncernen för som han sa, "Vi tar hand om dom som en gång har börjat hos oss". En god vän till mig som bedriver omfattande företagsamhet inom bl a verkstadsbranschen, avstod vid ett tillfälle från lön under många månader och lånade dessutom pengar privat för att kunna betala sina anställdas löner. Det var den gamla typen av företagare och entreprenör. De som en gång byggde upp Sveriges välstånd! Dagens företagsledare verkar inte kunna stava till ordet ansvar. Själva kräver de groteska jättelöner inkluderande många miljoner i fallskärm om de tvingas sluta. Motiveringen är att de har ett så svårt och ansvarsfullt jobb. Och det är sant att det är både svårt och ansvarsfullt att leda företag. Jag har dock aldrig hört talas om en modern direktör inom de stora företagen som verkligen tagit sitt ansvar. Går företaget dåligt på grund av ledningens inkompetens eller misstag, får visserligen ledningen ibland sparken, men i så fall utlöses den lilla nätta fallskärmen på x antal miljoner. Och något år senare sitter samme ekonom i någon ny styrelse eller är verkställande direktör på något nytt företag. Det tycks som om denna typ av ekonomer utgör en slags maffia som håller varandra om ryggen. "Du förstår säkert, käre broder, att vi måste ställa ut dig i kylan ett slag, men du klarar dig nog på dina 20 miljoner i fallskärm. Och om något år, när allmänheten glömt bort att du sumpade bort 100 miljarder av deras sparpengar, så stoppar vi in dig i någon annan styrelse, och så är du tillbaka i ruljansen igen."

Jag har faktiskt kommit på en ny doktrin. Det sägs att man skall ha hög lön om man har ett svårt och ansvarsfullt arbete. Helt fel! Man skall inte alls ha en hög lön för att man har ett svårt och ansvarsfullt arbete. Man skall ha en hög lön om man har ett svårt och ansvarsfullt arbete och dessutom klarar av det! En vanlig småföretagare tar stora risker. Ofta förlorar han hus och bil och allt om hans företag gör konkurs. Om min gode vän, som jag nämnde nyss, skulle göra konkurs förlorar han det mesta han äger. Därför förtjänar en sådan företagare att tjäna rejält med pengar. Han tar ju en risk! Ju större risk, desto större utdelning brukar det vara i spel. Inom den högre ekonomin tycks det vara tvärtom. Dagens direktörer inom finansvärlden tar inga som helst risker. De tjänar enorma löner, får optioner som de kan sälja med 60 procents vinst dagen därpå, får miljoner i bonus även om företaget går dåligt (och de vanliga arbetarna får sänkt lön) och får de sparken, ja då faller fallskärmen ut. De tar aldrig konsekvenserna av sina misstag eller sin inkompetens. Jag har i varje fall aldrig hört talas om att så skett någon enda gång. Konsekvenserna får i stället löntagarna och samhället ta.

Det är svårt att tänka sig en situation där en direktör i den högre skolan inte skulle få miljoner i årsbonus. Trots att Ericssonaktien fallit från över 200 kr ned till 6 kr (jag har för mig att den var nere så lågt — nu har den väl stigit något, kanske är den till med uppe i över 10 kr) så har företagets högsta ledning regelbundet fått gigantiska summor utbetalda i bonus (för vad har koncernledningen belönats? — bonus brukar ju normalt innebära en form av belöning). Om man nu får bonus när företagets aktie sjunkit till en femtiondel av sitt ursprungliga värde, kan det då överhuvudtaget finnas en situation när ledningen inte skulle få bonus? Jag bara undrar.
Samtidigt har man sparkat tiotusentals anställda. Och samtidigt pratar man om att direktörernas stora ansvar berättigar dem till enorma löner och bonus. Så vitt jag kan se är de enda som tagit något form av ansvar för Ericssons misslyckanden de anställda och aktieägarna. Jag kan inte se att direktörerna på något som helst sätt tagit sitt ansvar. En invändning mot mitt resonemang är då att börsens fall inte är direktörernas fel och de kanske dämpat konskevenserna av den negativa börsutvecklingen, och att de på grund av detta är förtjänta av bonus. Men om nu arbetare och aktieägare, utan att det är deras eget fel, blir utan arbete eller får se sitt kapital reducerat till en tiondel av det ursprungliga värdet, och ledningen då likgiltigt konstaterar "such is life", varför inte i konsekvensens namn säga "such is life" till direktörerena och sänka deras löner och hålla inne deras bonus?! Varför skall inte direktörerna också ta konsekvenserna av världens dåliga ekonomi?! Varför inte betala ut koncernledningens eventuella bonus (och eventuella fallskärmar) i företagets aktier? Då kanske vi slapp den alltför vanliga typ av direktör som verkar vara en kombination av lycksökare och rövare!

Ett typiskt exempel på den nya typen av företagsledare framkom i ett TV-program om "air rage" (luftraseri, dvs passagerare som blir våldsamma under flygningar och hotar säkerheten). Då under en flygning med ett AirCanadaplan en passagerare blev våldsam, stod kabinpersonalen helt handfallen. En passagerare lyckades med fara för eget liv brotta ned galningen men blev själv skadad. Senare visade det sig att gärningsmannen hade HIV och eftersom blodvite uppstod fanns stor risk att den passagerare, som mer eller mindre räddade planet, själv blivit smittad. Nu visade det sig att han hade tur och inte hade blivit smittad. Men han var mycket upprörd över att han inte ens fått ett tack från Air Canada. Och hade hans liv blivit förstört genom HIV hade han säkert inte fått något tack då heller, menade han. En sak är säker, Bergsingenjörn hade garanterat belönat den rådige passageraren rejält! Men förmodligen styrs Air Canada av den nya typen av ekonomer, som endast känner ansvar för sig själva och sin egen lön. De anser säkert att det är bättre att planen störtar i sådana här fall än att passagerare griper in. I det första fallet faller ju försäkringarna ut, medan det i det senare fallet kan bli olika typer av skadestånd och andra problem (sedan detta skrevs har Air Canada gått i konkurs).

För den moderne ekonomen, vår tids rovriddare, är finansvärlden som ett gigantiskt monopolspel. Insatsen består av vanliga människors arbete och sparkapital. Genom att leka med detta kapital, gör man sig själv rik (i finansvärldens monopolspel finns förlorarna bland framför allt småsparare och arbetare och inte bland aktiemäklare och andra finansmän). Enligt CBS 60 minutes, som visades i TV4 i början av november 2002, hade småspararna förlorat flera triljoner (biljoner på svenska) dollar genom börsens nedgång. Och för varje dollar någon förlorar blir någon annan en dollar rikare. Och denne någon annan, bor inte i Rinkeby och har en gammal folkvagn, utan bor i stort hus, kör BMW med tonade rutor och kallar sig finansman. Det framkom hur de stora aktieföretagen, som ger aktierådgivning åt småsparare, har haft dubbla intressen. Förutom aktierådgivning sysslar de också med olika ekonomiska tjänster åt storföretagen, t ex nyemissioner. Ett stort företag kan betala upp till 100 miljoner dollar per år för sådana tjänster. Det framkom att många aktierådgivare gett allmänheten helt felaktiga råd. Trots att de vetat att en viss aktie inte var värd att satsa på, har man i alla fall talat sig varm för den. Annars fanns risken att man skulle förlora det aktuella företaget som kund. Här handlade det ju om mycket mer pengar än vad man någonsin kunde få in från aktiespararna. En åklagare i New York har åtalat flera börsföretag på grund av detta. Bl a så har man beslagtagit e-mail där en mäklare skriver att en viss aktie är "POS" (= piece of shit), samtidigt som han rekommenderat småsparare att köpa denna aktie. Det framkom också att aktiemäklare fått optionsrätt vid nyemissioner från de företag, vars aktier de rekommenderat. Detta innebär att de får köpa ett antal aktier till nominella värdet. Normalt stiger en sådan aktie 60 procent första dagen. Dvs dagen därpå kan de sälja sina aktier med 60 procents vinst utan någon som helst risk. Som man sade i programmet, "Detta kallas inom varje annan bransch för mutor, men inte här, eftersom man ursäktar sig med att alla gör så." Det råder nog ingen tvekan om att forna tiders rövare numera har kostym och slips och blankputsade skor och har en högre ekonomisk examen. Med detta vill jag inte antyda att alla ekonomer är bovar (min far var civilekonom av den gamla stammen). Men det är ingen tvekan om att det finns alltför många ekonomer som är bovar. Som någon sa lite elakt en gång på radion, "Om man skulle stoppa alla BMW och Mercedes med tonande rutor och ge föraren tio års fängelse utan rättegång, så skulle många av dessa ändå hånskatta och tycka att de kommit lindrigt undan". Inte heller här vill jag antyda att alla som kör dessa utomordentliga bilar är bovar och banditer. Men det råder nog ingen tvekan om att en hel del människor skulle få sitt rättmättiga straff om man följde detta råd. Jag avstår från att yttra mig om procentsatser. Men det torde vara få med vanliga arbeten som kör en BMW eller Mercedes av de dyrare modellerna. I många delar av världen är det bara knarkmaffian och liknande som har råd med dylika fortskaffningsmedel.

Den nya ekonomiska ordningen avspeglas tydligt i bråket kring den nye migrationsministern Jan O Karlsson. Denne har från sin tid som revisor vid EU en pension på 80 000 kr i månaden efter skatt (Obs! Efter skatt!!!!!!!). Förutom detta har han sin statsrådslön som inte är direkt dålig. Som om inte detta vore nog har han låtit UD betala nästan 4 000 kr för en kräftskiva, som enligt flera av deltagarna var privat. Visserligen betalade han tillbaka pengarna så fort massmedia började uppmärksamma det hela, men det var nog mer för att han ertappades med fingrarna i syltburken, än för att han innerst inne tyckte han gjort något fel. Det är ju nästan otroligt. Tjänar man 80 000 kr i månaden efter skatt plus en statsrådslön kan man tycka att man borde ha råd att betala sina egna fester. Men mycket vill ha mer. Vanliga sjukvårdsbiträden får minsann betala sina egna kräftskivor (och då handlar det om kinesiska sumpkräftor och inte om nyfiskade svenska kräftor), trots att deras lön ligger runt 15 000 kr i månaden före skatt (och ibland lägre än det). Det är som övergrisen säger i Orwells Djurfarmen "Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra". I rättvisans namn bör nämnas att Jan O Karlsson efter all kritik valt att avstå från sin statsrådslön, dvs han tjänar nu "endast" 80 000 kr i månaden efter skatt. Frågan är varför han valt att avstå från statsrådslönen. Är det för att han ändrat åsikt eller är det på grund av kritiken? Ja, endast han själv torde veta varför.

Frågan är om inte den moderna typen av ekonom och finansman för lång tid framåt skapat en synnerligen negativ bild av dessa yrken. Och det är synnerligen välförtjänt.

Nu tänkte jag ge en kort lektion i nationalekonomi. Den heter "Farbror Kristers Nationalekonomiska snabbkurs".
Förr i världen hade man bytesekonomi. Dvs skomakaren gjorde skor till bonden och dennes familj mot att han fick mjölk och andra jordbruksprodukter av bonden. Etc. Detta hade både för- och nackdelar. En fördel var att en varas verkliga värde framgick klart. Självklart kunde man diskutera hur många skor som svarade mot 100 l mjölk och liknande. Bytesvärdet torde ha varit relaterat till skomakarens respektive bondens årsproduktion, dvs till den mängd arbete som svarade mot en viss varuenhet. Detta system hade dock sina uppenbara nackdelar och så småningom ersattes byteshandeln med mynt, där varje mynt hade ett värde som var lika med värdet av metallen i myntet (värdemynt). Detta hade också nackdelar (kopparmynt i större valörer fick transporteras med vagn). Någon uppfann då systemet att man kunde deponera pengar på en bank och sedan få en sedel som kvitto på detta. Denna sedel kunde sedan användas för betalning. Större mynt började snart ersättas med sådana sedlar. Detta utvecklades så småningom till den s k guldmyntfoten. Sedeln fungerade där i princip som ett kvitto på motsvarande mängd guld som förvarades i respektive lands nationalbank (Riksbanken i Sverige).
På denna hundralapp från 1960 fanns fortfarande texten om att sedeln inlöses i guld av Sveriges Riksbank kvar, även om detta i praktiken var borttaget för länge sedan.
På svenska sedlar stod långt in på mitten av 1960-talet "Sveriges Riksbank inlöser vid anfordran denna sedel å 100 kronor [eller vad nu beloppet var] med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873." Även detta system hade nackdelar, speciellt om Riksbanken inte hade så mycket guld i lager. Så småningom ersattes guldmyntfoten (den upphörde i Sverige 1931) av dagens system, där värdet på sedlar och mynt i princip bestäms av marknaden. I ett land med bra ekonomi, där människor arbetar hårt, där man har en måttlig statsskuld etc värderas valutan högt och vice versa. Varje sedel är helt enkelt en papperslapp, vars värde bestäms av hur mycket som produceras i ett land och hur mycket av detta som kan exporteras, dvs indirekt av hur hårt landets befolkning arbetar, samt hur idérika landets uppfinnare och ingenjörer är och hur skickliga hantverkarna och arbetarna är. Skulle man nu börja trycka dubbelt så många papperslappar, utan att landet producerar mer, blir varje papperslapp bara värd hälften så mycket etc. Visst kan smarta ekonomiska knep, tillfälligt få en valuta att öka i värde, men i långa loppet är jag övertygad om att man inte kan lura verkligheten. Värdet på valutan avspeglar helt enkelt det ekonomiska tillståndet i landet. Fler tryckta papperslappar kan inte höja levnadsstandarden. Man kan inte äta mat som inte producerats eller köra bilar som inte uppfunnits och tillverkats. Politiska beslut kan skapa ett gynnsamt klimat för uppfinnare och företagare och på så sätt indirekt bidra till en ökad levnadsstandard. Men ytterst så skapas levnadsstandard av uppfinningar, teknologi och hårt och skickligt arbete. Inga integraler, derivator, matriser, nationalekonomiska formler eller Nobelpris i ekonomi kan åsidosätta detta faktum!

Typiskt för västvärlden är "IT-bubblan". För många år sedan skrattade jag gott åt den naiva tro som många tycktes ha på Internet. Visst är Internet bra. Jag använder det själv oerhört mycket. Det går snabbt att få aktuell information om det mesta. Men Internet är inget annat än en gigantisk uppslagsbok kombinerad med vissa andra tjänster. Ibland när man hörde de riktiga entusiasterna tala om Internet, ofta nästan med tårar i ögonen, verkade det som om alla sjukdomar skulle försvinna, alla krig upphöra och paradiset komma till jorden i och med Internet. Värstingarna, som inte kunde koncentrera sig på vanliga lektioner, skulle andäktigt sitta och söka kunskaper på Internet och bli små forskare själva. Jo ja tackar ja! En uppslagsbok förändrar inte en människa. Endast Skolverket skulle kunna tro något så dumt! I en uppslagsbok letar man efter det som intresserar en. Internet gör att de duktigare eleverna söker kunskaper och blir ännu duktigare i skolan. Och värstingarna, ja de letar efter pornografi, läskiga bilder på ruttna och stympade lik (just nu är det tydligen en trend att hitta så fruktansvärda bilder som möjligt och våga titta på dem) eller bombrecept. Man får det man vill ha! När IT-bubblan var som mest i ropet verkade det som om man trodde att välstånd skapas genom att halva svenska folket sitter och gör hemsidor åt andra halvan, och att dessa hemsidor dessutom enbart handlar om hur man gör hemsidor (nu överdriver jag en aning, men inte mycket). Men man kan inte äta hemsidor, man kan inte bo i hemsidor etc. Och det måste finnas någon som utvecklar datorerna och sedan tillverkar dem. Det måste finnas någon som gör fiberkablar så data kan överföras etc. Grunden för ett lands välstånd är produktionen av varor och tjänster. Och välståndet bygger på att man dessutom till en del kan sälja dessa varor och tjänster utomlands. Annars kan man inte byta till sig tropiska frukter, viktiga metaller som inte finns i Sverige och alla möjliga andra importvaror.

På Sveriges Radios hemsida aviserades programmet "Vår grundade mening" (fredag den 3 januari 2003 kl 10.03) på följande sätt:
Var den så kallade "nya ekonomin" och IT-bubblan en hysteriskt iscensatt "showbusiness" som medierna svalde med hull och hår? I backspegeln möter bolag som var rena lekstugor eller skyltfönster. Plötsligt tycktes Wallenbergkulturens devis "vara men inte synas" utbytt mot "synas men inte vara". Det finns skäl till svidande kritik av ekonomijournalistikens roll i båda börsyra och börsras, finner tre veteraner i yrket : Hasse Olsson, Dagens Industri, Lena Svanberg, före detta Veckans Affärer, och Christer Hillbom, Ekonomiekot. Redaktör: Johannes Ekman.
Några tänkvärda saker som sades under programmet: "Under IT-bubblan blev transaktioner viktigare än substans." "Börsen och börsindex blev mer betydelsefulla än företagen och deras vinst." "'Oss är en frälsare född', skrev man om en av Sveriges IT-gurus."

Jag menar inte att det enbart är produktion av maskiner, apparater etc som är viktig. Skola, vård etc är också viktig för välståndet. Hög teknologisk standard kräver bra utbildning av landets befolkning och en sjukvård som tar hand om sjuka och skadade människor så att de kan komma tillbaka in i produktionen. Men ändå, utan produktion inget välstånd. Stenåldersmänniskan, som huvudsakligen levde av det naturen producerade, arbetade hela dagarna med att skaffa mat till dagen därpå. Det fanns inte mycket tid över till kulturella njutningar. Först när människan började bruka jorden fick hon tid över till mer än att bara överleva till nästa dag. Det är ingen som helst tvekan om att vi har den moderna vetenskapen och teknologin att tacka för vårt stora välstånd.

Det tragiska är att den grundläggande produktionen alltmer börjar försvinna i vårt land. Enligt försänkningar jag har på SCB (Statistiska Centralbyrån) bor det idag (2002) ca 9 miljoner människor i Sverige. 3,5 miljoner av dessa har ett normalt arbete (dvs ett arbete som inte bygger på bidrag från samhället). Endast 0,5 miljoner är sysselsatta inom produktionen. Och en stor del av de producerande företagen är dessutom sålda till utlandet. Gamla ASEA (Västerås), som är världsledande inom el- och industrirobotsektorn, är ju numera en del av ABB. Verksamheten i Västerås går med vinst medan ABB som helhet går dåligt. Faller ABB försvinner antagligen tusentals arbetstillfällen i Västerås. Ericsson går dåligt, SAAB går dåligt etc. Det ser mycket mörkt ut för Sveriges framtid.

Finansvalparnas monopolartade ekonomilek skapar vare sig välstånd eller arbetstillfällen (annat än möjligen för dem själva). Deras lek kommer i stället att förstöra vårt land för generationer framåt.

 

Sammanfattning

Det tycks som om allting i västvärlden numera bara är "på låtsas". Det spelar inte längre någon roll i det postmodernistiska samhället om något är sant eller ej. I cyber-space, media-space etc är allt möjligt. Vad som är sant eller falskt saknar betydelse. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. I juris-space (juridikens universum) är brottslingar skyldiga även om den absoluta sanningen är att de är oskyldiga och tvärtom. I science-space (vetenskapens universum) kan rimliga teorier vara sanna även om de är falska (bara de uppfyller de av oss uppfunna kriterierna för vad som är vetenskap). Vetenskapens modeller av verkligheten har ibland blivit verkligare än verkligheten själv. Eftersom den absoluta sanningen är oåtkomlig för intellektet bortser man helt och håller från denna. Real-space (det verkliga universum) verkar ingen bry sig om. Ändå vet alla att det finns absoluta sanningar. Och att saker och ting endast fungerar om man tar hänsyn till denna. Den som tvivlar kan ju försöka bygga t ex en helikopter utan att ta hänsyn till naturens lagar (vilka i sig inte är absoluta, men som avspeglar en absolut verklighet).

Matematik innebär uttalanden om matematiska objekt (t ex "2+2=4"). Metamatematik är när man står utanför matematiken och uttalar sig om matematiken utifrån (t ex "matematiken är motsägelsefri"). Metafysik är på samma sätt när man betraktar fysiken utifrån. Den moderna människan verkar vara en metamänniska, som står utanför verkligheten och ser på. Ungefär som en psykopat som är oförmögen att älska verkliga människor, men som kan älska kärleken som fenomen och tycka att kärlek är någonting oerhört vackert. Homo Sapiens (den vetande människan) tycks ha utvecklats till homo ludens (den lekande människan). Det tragiska är att västvärldens metamänniskor snart kommer att få betala ett oerhört högt pris för detta. Och deras barn kommer att få betala ett än högre pris!

Tillbaka till kontroversiella sidan.
Tillbaka till "Om händelserna i Knutby"

© Krister Renard