"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Det toleranta Sverige — eller, vi kanske borde städa i vår egen garderob innan vi klagar på grannen — eller, har Sverige någon framtid?

Sverige och svenskar har synpunkter på det mesta här i världen. Om bara alla länder följde våra goda råd, skulle paradiset för länge sedan ha infunnit sig här på jorden. Häromveckan träffade Sveriges utrikesminister Leila Freivalds sin amerikanske kollega Colin Powell. Hon hade, som hon uttryckte det, för avsikt att "sätta press på" USA, så att de friger den svenske medborgare som sitter fängslad på Cuba för delaktighet i talibanernas skräckvälde i Afghanistan. När jag läste detta blev jag nästan full av skratt. Sverige "sätta press på" USA. Jo, det låter det. Personligen tror jag att USA fullkomligt struntar i vad Sverige tycker. Sverige har inga som helst möjligheter att pressa USA till någonting. Sedan kan givetvis USA av artighet eller av andra skäl göra vissa eftergifter, men det är en annan sak. Skulle t ex USA dra in all elektronikexport till Sverige, skulle en stor del av vår industri stanna. Största delen av JAS-Gripens elektronik innehåller t ex amerikanska komponenter. En svensk bojkott mot USA skulle däremot inte spela någon som helst roll för USA. Så det är nog snarare USA som skulle kunna "sätta press på" Sverige, om de så ville. Svenskar tycks notoriskt överskatta sitt lands betydelse i världen (kanske är vi släkt med fransmännen). Visst har vi ett visst inflytande hos en del stater i tredje världen, vilka fått mängder av pengar och hjälp från Sverige. En hel del av dessa stater är dessvärre diktaturer eller rena skurkstater.

Enligt den bild som svenska media ger, så är Sveriges internationella inflytande enormt. Vi löser internationella konflikter, skapar fred på jorden och ger goda råd till olika länder, och de länder som följer våra råd förvandlas nästan omedelbart till veritabla paradis. Svenska politiker som Olof Palme, Sten Andersson, Anna Lindh och Carl Bildt har aktivt bidragit till fred på jorden menar man. Det är ju möjligt att Carl Bildt spelade en viss roll för lösningen av konflikten i det forna Jugoslavien. Men det finns också de som menar att hans betydelse för freden där är försumbar. Olof Palme, Sten Andersson och Anna Lindh har knappast bidragit till fred i Mellanöstern eller någon annanstans. Snarare har de bidragit till att trappa upp konflikten i Mellanöstern genom sitt ensidiga stöd till Arafat och den arabiska sidan.

Dessutom, Sverige har oerhört många egna problem. En katastrofal skola, som varken skapar karaktär eller ger kunskaper, och som allvarligt hotar landets ekonomiska framtid. Vi har enorma problem med ekonomiskt fiffel, våld, droger, brottslighet, självmord etc, etc. 1975 förekom enligt BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) 25 000 fall av misshandel i vårt land. 2003 hade antalet ökat till 65 000!!! Endast 8 procent av de inbrott som begås idag klaras upp!! Och endast en tredjedel av brotten utreds överhuvudtaget. Storfinansens bluff- och bågaffärer, där man plundrat småspararna och aktieägarna på stora delar av deras sparpengar, har antagit gigantiska proportioner, och många "direktörer" försöker tydligen roffa åt sig så mycket det går innan det är för sent ("efter mig — Ragnarök"). Sverige tycks vara ett land på fallrepet, där stor risk finns för att hela ekonomin och välfärdssystemet snart kommer att kollapsa. Samtidigt som vi tydligen inte klarar av att sköta vårt eget land, försöker vi agera hela världens rådgivare och lilla samvete, något som tyder på bristande självinsikt. Först borde vi visa att vi klarar av våra egna monumentala problem, innan vi tar oss rätten att tala om för andra hur de skall lösa sina problem. I stället för att högmodigt dela ut goda råd till andra, borde vi stå där med hängande huvud och be andra om hjälp att reda ut vår egen situation.

Under Vietnamkriget var Sverige nära att bryta de diplomatiska förbindelserna med USA på grund av vad USA gjorde där. När Hitler utrotade judarna, sade vi inte ett knyst. Tvärtom så tipsade vi Gestapo (tyska hemliga polisen) om att det vore praktiskt om de stämplade ett "J" i alla judiska pass, så att vi lättare kunde skicka tillbaks judarna, när de försökte undfly Förintelsen genom att söka asyl i Sverige. Sverige var ett av de länder som allra tidigast kände till vad som pågick i Tyskland. Under större delen av kriget exporterade vi trots detta järnmalm och kullager av högsta kvalitet till den tyska krigsmaskinen och tjänade grova pengar. Det var inte förrän nazisternas krigslycka vände, och det stod klart att de allierade skulle segra, som Sverige upphörde med detta. Många historiker menar att Sveriges bidrag till den tyska rustningsindustrin gjorde att kriget förlängdes med kanske upp emot ett år. Sverige har sannerligen inget att yvas över när det gäller Andra Världskriget.

När jag jobbade till sjöss på 60-talet bemöttes man överallt i världen oerhört positivt om man sade att man var svensk. Svenskar var kända för sin ärlighet, sin hederlighet, sin förmåga att arbeta hårt och för att hålla sitt ord. Så är det definitivt inte alls längre. Det är få länder, om ens några, där det idag är en merit att vara svensk (möjligen då Västbanken, Gaza och Vietnam).

Sverige är inte alls speciellt respekterat utomlands längre. Utländska tidningar skriver ibland riktigt elaka artiklar om Sverige, något som nästan aldrig förekom tidigare. På 1960-talet beundrades Sverige allmänt på grund av vår höga levnadsstandard och vårt utbyggda välfärdssystem. Idag vet vi att grunden för detta lades i och med att Sverige undgick att dras in i Andra Världskriget. Efter kriget låg stora delar av Europas industri i spillror, medan Sveriges industri var helt intakt. Detta i kombination med vår järnmalm och vår skog lade grunden för välfärden. Jag förnekar inte att vi hade en mycket hög kvalitet på våra produkter då, bl a tack vare framstående uppfinnare och mycket dugliga arbetare, vilket givetvis starkt bidrog till framgången för svenska produkter. Dessvärre började man snart finansiera en allt större del av välfärden genom enorma utlandslån. Den svenska rikedomen var således potemkinkulisser — en bluff. Idag håller svenska kullager och svenskt stål inte högre kvalitet än motsvarande produkter från t ex Japan. Sverige är bara ett land bland många, när det gäller det som tidigare var våra paradgrenar. Med uppenbara konsekvenser för vår framtid (man kan inte skapa välfärd genom att halva svenska folket sitter och gör hemsidor åt den andra halvan — något man verkade tro under it-bubblans glada dagar). Någon ljusning tycks inte vara i sikte, tvärtom. T ex så har antalet patentansökningar från svenska företag och uppfinnare minskat drastiskt under de senaste åren. Betecknande är att svenska ungdomars framtidsdrömmar alltmer sällan kretsar kring verkliga yrken som skapar välstånd, utan att det allt oftare handlar om yrken som fotbollsproffs, popstjärna eller programledare i TV.

Alltfler länder börjar inse att svensk politik kännetecknas av feghet och flathet inför aggressiva diktaturer, samtidigt som Sverige är oerhört kritiskt mot länder vi inte har något att frukta från, t ex USA och Israel. Riksdagens talman Birgitta Dahl kunde inte nog uttrycka sin beundran för Röda Khmererna i Kampuchea. Hon kunde absolut inte tro på de illvilliga rykten som gick om folkmord (till hennes försvar skall sägas att hon senare gjort avbön). Palme gick arm i arm med massmördaren Arafat, när denne besökte Sverige. Samtidigt uppvisade Palme en enorm hätskhet mot USA. Och man kan nog säga att Sveriges israelfientliga politik inleddes under Palmes tid. Listan på svenskt krypande inför alla världens diktaturer (och framför allt då vänsterdiktaturer) kan göras hur lång som helst.

Nyligen var media fulla av kritik mot kung Carl Gustaf, som man menade hade gjort bort sig. Denne hade nämligen i en intervju uttalat sig positivt om Sultanen av Brunei efter ett statsbesök där. Och det får man inte göra om man är kung. Jag vill inte diskutera själva sakfrågan, men det Kungen tydligen avsåg var att Sultanen varje år personligen träffar alla sina medborgare och skakar hand med dem. Därför menade Kungen att det fanns en öppenhet i landet (egentligen svarade Kungen på en specifik fråga han fick om Sultanen som person, så det han sade var inte något allmänt omdöme om landet). Att sedan Brunei inte är en demokrati med fria val är en annan sak. Men att personligen få träffa landets högste ledare varje år, kan kanske också betraktas som en slags demokrati, speciellt om man då får tillfälle att framföra sina synpunkter. Frågan är hur mycket en normal svensk medborgare kan påverka Sveriges framtid. Sultanen av Brunei kan inte vara så värst hatad av sitt folk, eftersom han enligt uppgift kan gå omkring på gatorna utan någon livvakt. Sveriges Statsminister däremot måste ha bevakning dygnet runt. Så Kungens uttalande kanske inte var så totalt felaktigt. Däremot var det politiskt inkorrekt. Innan besöket i Brunei så besökte Kungen och Laila Freivalds Vietnam (Laila Freivalds följde inte med till Brunei). Under och efter besöket i Vietnamn så uttalade sig Freivalds oerhört positivt om landet, trots att landet är en kommunistisk diktatur. Vid ett tal på Hanois universitet 3/2 2004 sade hon bl a "Vid min återkomst har jag blivit imponerad, inte bara av utvecklingen i den juridiska sektorn, utan av Vietnam i allmänhet... Vietnam har förändrats på många andra sätt... ni upplever en större öppenhet i samhället och i regeringsaffärer." Till svenska media berättade hon att hon var mycket imponerad av utvecklingen i landet. Samtidigt skriver Amnesty International i sin årsrapport 2003 följande om Vietnam:

Situationen för de mänskliga rättigheterna förvärrades under 2002... Dissidenter... trakasserades, placerades i husarrest och fängslades. Förföljelse fortsatte mot... religiösa grupper... minst 48 människor dömdes till döden och minst 34 avrättades; den verkliga siffran tros vara mycket högre.

Ingen av de stora tidningarna hade något att invända mot Laila Freivalds skönmålning av en kommunistisk diktatur. Varför inte? Tja, varför inte? Jo, därför att Vietnam är en marxistisk diktatur och då är allt tillåtet och förlåtligt. I efterhand har Utrikesdepartementet försökt bortförklara Freivalds uttalande med att hon avsåg den ekonomiska utvecklingen i landet. Kanske var det så, men det framgår knappast av det hon sade.

Dessutom har det framkommit att Kungens uttalande till stor del utgick från en promemoria som Kungen fått från UD (Utrikesdepartementet) inför besöket i Brunei. Där kan man bl a läsa:

Sultanen uppges personligen ta del av förhållandena på olika håll i samhället genom att göra spontana besök... Många väljer att vända sig direkt till sultanen med sina problem... Detta engagemang för människors vardag torde ha bidragit till den popularitet som sultanen synes åtnjuta... Sultanen har uppmuntrat till ökad öppenhet.

Det hela tycks med andra ord handla om en storm i ett vattenglas. Kungen återgav i sitt uppmärksammade svar bara de fakta som UD försett honom med. Det verkar som om massmedia, genom övertolkningar och manipulation och förtigande av fakta (nog borde "grävande" journalister kunna få fram UD:s promemoria om Brunei) gjort allt för att skapa en höna av en fjäder.

Med anledning av Kungens uttalande om Brunei har krav rests på att Kungen borde abdikera och att det nu är dags att införa en republik. Alla undersökningar visar dock att monarkin har ett massivt stöd i Sverige. 72 procent av svenskarna är för monarki (efter tsunamikatastrofen har stödet vuxit till 80 procent), och vänstervridna och anarkistiska intellektuella och journalister är i klar minoritet. Jag tror att Göran Persson är alltför pragmatisk för att försöka avsätta vår kung. Det skulle kunna bli det socialdemokratiska partiets största misstag någonsin.

När det gäller konflikten i Mellanöstern och inställningen till Israel överträffar Sverige nästan sig självt i ynklighet. Palestinierna får nästan dubbelt så mycket bistånd som Kongo, samtidigt som antalet döda palestinier under den nuvarande intifadan kan räknas i max ett par tusen, medan kriget i Kongo hittills har kostat ca 3 miljoner människor livet. Vad kommer det sig att Kongo är så mycket mindre intressant än Israel? Konflikterna i Eritrea och Sudan har också krävt miljontals offer. Var är Sveriges skarpa kritik mot förbrytarregimerna i dessa länder? Och var är hjälpen från Sverige?

I en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 3/4 2004 fanns en intressant artikel med rubriken "Sida hemlighöll expertrapport" författad av Lisa Abromowicz, ordförande i Svensk Israel-information. Där framkom mycket intressanta och graverande fakta. 1997 gav biståndsorganet SIDA Sune Persson vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet i uppdrag att beskriva och analysera den palestinska myndighetens (PA:s) roll och framväxt. Den 20 september 1997 lämnade Persson sin rapport till Sida. Den hemligstämplades omedelbart. Lisa Abromowicz berättar:

I januari 2004 fick jag äntligen loss rapporten från Sida. Orsaken till hemligstämplingen kan vara Sune Perssons slutkläm i sin sammanfattning: "Nedskärning bör ske i det svenska biståndet till Västbanken och Gaza. Biståndet till det palestinska civila samhället bör fortsättas. Alls inga svenska biståndsmedel bör ges direkt till den korrumperade Palestinska Myndigheten."

1997 gav Sida över 300 miljoner kronor till den palestinska myndigheten. År 2002 var stödet nästan 300 miljoner kronor. Cirka 3 miljarder har alltså pumpats in till den palestinska myndigheten sedan 1994, då myndigheten bildades.

Perssons rapport innehåller en svidande vidräkning med president Arafats odemokratiska roll, som hela tiden har gått ut på att lägga så mycket makt under sig som möjligt, från valet av honom till president till makt över allt, stort som smått, som sker i Palestina. Arafat anklagas av Persson för att ha byggt upp en polisstat med omfattande rättigheter för sin jättelika säkerhetspolis utan klara ansvarsramar, och med mycket begränsade rättigheter för det palestinska folket. Något fungerande rättssamhälle är det inte tal om.

Arafats tre år vid makten fram till 1997 har karaktäriserats av att han målmedvetet etablerat ytterligare en polisstat i Mellanöstern. Direkt och indirekt har givarländerna därmed främjat uppbyggandet av denna polisstat.

Arafats säkerhetstjänster stöttar en politisk elit som omfattar ett tusental palestinier. De har skaffat sig en privilegierad ställning med luxuösa villor och flotta tjänstebilar som iögonenfallande uttryck för den nya parasitära klassens förmåner. PA-ministern Nabil Sha'at utpekas särskilt som korrumperad och maktmissbrukande.

"Det är ohållbart att fortsätta stödet till Arafat och hans korrupta regim. Vad beträffar stödet till fredsprocessen i Mellanöstern så håller Arafats diktatoriska enmansshow på att bli en belastning", skriver Persson.

Artikeln avslutas:

Vi frågar: Varför hemligstämplades rapporten? Varför stödjer Sverige fortfarande en myndighet som går emot allt det som den svenska regeringen säger sig stå för: mänskliga rättigheter, rättssamhälle och demokratisk utveckling? Det är den vanlige palestiniern som lidit skada genom Arafats diktat och ekonomiska brottslighet, förutom att fredsprocessen havererat.

Samma dag kunde Expressen avslöja ytterligare en sida av SIDA (obs ordleken!). På Expressens hemsida kunde man läsa:

Det statliga biståndsorganet Sida ger sedan flera år hemliga miljonbidrag till en palestinsk propagandacentral. Politikerna i Sidas styrelse har inte informerats.

Palestinian Negotiation Support Unit (NSU) bildades för att ge "tekniskt stöd" till PLO i fredsförhandlingarna. Men sedan de avbröts 2001 har NSU utvecklats till en ren propagandacentral. Trots det fortsätter Sida - som lyder under UD - att ge pengar till NSU, som hittills fått över 20 miljoner kronor av svenska skattemedel. Den Brysselbaserade stiftelsen European Institute for Research on the Middle East krävde att få ut information om bidraget: "Vi fick svaret att samtliga akter var hemligstämplade." UD hävde hemligstämpeln den 12 februari. Jan Bjerninger, chef för Sidas Asienavdelning, är högste ansvarig tjänsteman för stödet till NSU. Expressen frågar:

Enligt oberoende forskare är NSU numera en propagandacentral för PLO.
- Det känner jag inte till.
På vilken nivå i Sida togs det här beslutet?
— På min nivå.
Varför var akterna hemliga?
— Jag vet inte de ursprungliga orsakerna.
(Ingvar Hedlund, Expressen)

Jag har länge misstänkt att det är precis så här det går till på SIDA. Det tycks som om det på denna organisation ansamlats ett antal vänsterideologer som driver sin linje med den äran (dvs hata Israel, hata USA och stöd alla diktatorer i världen — speciellt om de också hatar Israel och USA).

Och då är vi framme vid själva huvudpunkten i det jag tänkte ta upp, något som blivit högaktuellt under den senaste tiden — den svenska antisemitismen. Det går som en våg av antisemitism över hela Europa, och även Sverige är således drabbat, i högsta grad. Sverige brukar ju göra anspråk på att kännetecknas av en unik grad av tolerans och att alla människor skall kunna känna sig mer trygga där än någon annanstans på jorden. Det senaste året har trots detta 131 fall av antisemitiska angrepp polisanmälts. Det handlar då om misshandel, hot och liknande. Säpo uppskattar att mörkertalet, när det gäller antisemitiska brott, är stort. Det har gått så långt att flera svenska judiska organisationer har uppmanat sina medlemmar att inte gå ut med kippa (den kalottliknande mössa som judiska män ofta bär) eller davidsstjärna, eftersom detta kan leda till att de blir angripna. Många judar har skaffat sig hemligt telefonnummer för att slippa hotsamtal.

Låt mig ge ett exempel jag fått från Ragnhild och Ilya Meyer i Göteborg.

Tisdagen den 16:e september åkte vår 13-åriga son Nadav som vanligt till skolan i Göteborg med spårvagn. Då han hade en Davidsstjärna runt halsen, blev han konfronterad av en kille i 14-15 års åldern som krävde att vår son, som en "smutsig jude", skulle knäböja inför honom. Ingen ingrep. Vår son vägrade, och när han skulle stiga av vid sin hållplats blev han avslängd med sådant våld att han ramlade, men lyckligtvis inte blev skadad. När spårvagnen körde iväg såg han genom fönstret att ingen hade ingripit mot hans attackerare, som fanns kvar på vagnen.

Onsdagen den 10:e september, åkte vår son som vanligt till sin schackklubb, Göteborgs Schacksällskap (GSS). Där mötte han bland andra 3 killar som talade om för honom att det var synd att Hitler inte hade kunnat avsluta det arbetet han hade börjat, och att de skulle se till att det blev färdigställt. En annan pojke i klubben hörde något senare dessa 3 killar diskutera något helt annat, huruvida spöken fanns i verkligheten eller ej. En av dem sade att spöken inte nödvändigtvis behöver vara så som de avbildas i Hollywoodfilmer utan kan mycket väl gestalta sig som riktiga människor, varvid en annan i gruppen tillade "men inte som judar, för de är inte riktiga".

Förra terminen på samma klubb hände liknande saker med samma killar, och tränaren gick motvilligt med på att prata med dem. Både då och nu säger tränaren att de är bara barn, att det hör till deras "jargong" att prata "tonårstufft". Vi påstår att det är fullkomligt oacceptabelt att betrakta antisemitiska och rasistiska uttalanden som jargong. Tränaren säger dessutom till en annan förälder som var upprörd över det inträffade att om någon upplever stämningen som otrevlig, kan vederbörande byta klubb.

Lördagen den 23:e augusti lämnade Nadav och vi synagogan ca klockan 11.30 efter lördagens gudstjänst. Vi föräldrar skulle cykla hem, medan pojken skulle ta spårvagnen till en kompis. Redan vid trottoarkanten utanför synagogan märkte Nadav att två killar i ca 15-års ålder följde efter honom, men han reflekterade inte mer över det. På andra sidan gatan började de två killarna ropa glåpord efter Nadav, nedsättande uttryck om vad de ansåg man skulle göra med judarna och att det var synd att inte Hitler fick avsluta sitt arbete. Vi har sagt till våra barn att inte besvara sådana tilltag, och Nadav fortsatte helt tyst att gå mot spårvagnen. Då ställde sig killarna framför Nadav och fysiskt förhindrade honom från att fortsätta. Därefter slog en av dem Nadav i bröstet. Då killen höjde näven för att fortsätta, slog vår son honom med full kraft i ansiktet så det började blöda från kinden, varpå båda killarna sprang iväg. Nadav åkte hem till kompisen, och där tvättade han handen, som var helt nersölad med blod — lyckligtvis inte hans eget. Han berättade att ingen ville sitta bredvid honom vid hållplatsen eller på spårvagnen då han såg mycket sjaskig ut med blod på handen och på skjortfronten.

Ett samhälle som inte reagerar mycket kraftfullt mot sådana tendenser som skildras ovan kommer att gå under. Eller transformeras till något ohyggligt. Att "vanliga" svenskar på spårvagnen inte lyfter en hand för att försvara en ung pojke som blir öppet trakasserad för sin religion eller sin etnicitet är mycket, mycket illavarslande!!!!

De värsta antisemiterna I Sverige är invandrarungdomar med muslimsk bakgrund. Överhuvudtaget så är en stor del av dagens antisemitism i Europa kopplad till muslimska invandrargrupper. Speciellt i Frankrike, som har stor andel muslimer, så är antisemitismen väldigt stark. Trots att flera undersökningar visar på en klar koppling mellan muslimer och antisemitism, så har man försökt lägga locket på (en EU-rapport som visade att ju större det muslimska inflytandet är i ett land, desto mer antisemitism finns också, stoppades t ex av EU-organet mot rasism, EUMC). Till varje pris tycks man vilja undvika att kritisera islam. Även i Sverige har den växande antisemitismen bland muslimer förtigits. Under hösten 2003 och framåt har dock problemet börjat uppmärksammats. Flera debattartiklar i de stora tidningarna har tagit upp antisemitismen liksom radioprogrammet "Människor och tro" och flera kritiskt granskande program i TV. I en stor artikel i DN den 20/10 2003 skriver Sverker Oredsson (professor i historia) och Mikael Tossavainen (forskare, som studerat antisemitismen i Europa) följande:

Lärare i de svenska storstadsförorterna vittnar om en ohöljd fientlighet visavi judar bland grupper av arabiska och muslimska elever. Denna fientlighet tar sig uttryck i vägran att befatta sig med någonting som överhuvudtaget kan uppfattas som judiskt. Elever kan sabotera eller utebli helt från religionsundervisningen när judendomen behandlas, låta bli att göra läxor... Under historieundervisningen kan det uppstå konfrontationer mellan lärare och elever som å ena sidan kan hävda att Förintelsen aldrig ägt rum — och i stället avfärda den som sionistisk propaganda — eller å andra sidan uttrycka beundran inför Hitler och beklaga att han inte lyckades mörda fler judar.

De judiska församlingarna runt om i Sverige har noterat en markant ökning av antalet trakasserier av, hot mot och angrepp på judar i det svenska samhället från araber och muslimer under de senaste åren...

Problemet förvärras dessutom av den nästan totala tystnad som omger denna form av judehat. Om antisemitism bland araber och muslimer i Sverige överhuvudtaget dryftas i svenska medier och debatt tenderar det vara i form av bagatelliseranden eller förnekanden av problemet.

Under en konferens för muslimska ledare i början av oktober 2003 hävdade Malaysias premiärminister Mahathir Mohamad att judarna styr världen genom ombud. Ofta hävdas att den muslimska antisemitismen är något som enbart frodas bland extrema muslimska minoritetsgrupper. Det stämmer inte alls. Malaysia är en ledande nation i Asien och uttalandet gjordes av landets premiärminister, som utan tvekan representerar sitt lands officiella inställning. I själva verket är antisemitismen islams själva livsblod. Det är den fullständigt politiskt korrekta inställningen bland världens alla muslimska stater och grupperingar (undantag finns säkert men utgör ytterst små minoriteter). Jag hävdar att den absoluta majoriteten av Sveriges muslimer är antisemiter. Den muslim som på något sätt uttalar sitt stöd för det judiska folkets rätt att existera (och jag talar då inte om Israels rätt att existera, vilket är en annan fråga) blir utfrusen eller i värsta fall mördad (det senare sker kanske inte i Sverige — i varje fall inte än). Enligt Metro 14/2 2004 anser USA:s sändebud till EU i Bryssel att antisemitismen i Europa idag är lika stark som på 1930-talet. I tidningen The Boston Globe fanns den 14/3 2004 en artikel, skriven av Jeff Jacoby, med rubriken "THE CANCER OF ANTISEMITISM IN EUROPE (Antisemitismens Cancer i Europa)". Jacoby ger där några exempel på vad som händer just nu i Europa, en kontinent som ju gör anspråk på att vara den mänskliga kulturens absoluta höjdpunkt:

Vid univerisitetet i Genéve attackerade arabiska studenter en kvinnlig judisk forskare, som bar en liten davidsstjärna runt halsen. När hon anmälde attacken fick hon tillsägelse att inte bära sin halskedja offentligt.

Under en fotbollsmatch i Hasselt i Belgien mellan Belgiens och Israels landslag viftade muslimska åskådare med Hamas- och Hisbollahvimplar och skanderade i talkör "Judarna till gaskamrarna" och "Stryp judarna".

Det brittiske förbundet för politiska karikatyrtecknare gav årets första pris till en karikatyr föreställande en jättelik, naken Ariel Sharon, bitande huvudet av en arabisk bebis. Texten löd, "Vad då, har du aldrig sett en politiker kyssa en bebis?"

I Tyskland har mängder av judiska gravar och förintelsemonument skändats. På kyrkogården i Beeskow, till exempel, hade man målat "Heil Hitler" och "Skit på lögnen om sex miljoner" på gravstenar.

I en ledande grekisk tidning skrev en journalist att judarna "har förtjänat nazismens förföljelser... De förtjänade en sådan bödel [som Hitler] eftersom de visat sig själva vara mördare." Den grekiske kompositören Mikis Theodorakis, som bland annat skrev musiken till filmen Zorba, sade under en TV-program om judarna, "Dessa små människor är roten till allt ont."

I Frankrike har det varit så många attacker på judar att den högste rabbinen bett religiösa pojkar och män att bära en basebollmössa i stället för kippan (den judiska mössan som alla troende manliga judar bär) när de går ut. I en tidningsartikel med titeln "Judiska barn är i fara", berättar sex franska forskare om nyligen inträffade fall av antisemitiskt våld i skolor i Paris. I ett fall knuffades en flicka omkull och slogs och sparkades av 20 elever, som skrek, "Smutsiga jude, smutsiga jude!"

Här kan läsaren läsa ett skakande exempel på judehatet i dagens Sverige, hämtat från Sydsvenskan.

Som sagt, knappast något att vara stolt över för oss européer. Det framgår här med all önskvärd tydlighet att staten Israel är en absolut nödvändighet. Någonstans på jorden måste det judiska folket ha en fristad, där de kan tillbe sin Gud, begrava sina döda, bära sin kippa och sin davidsstjärna utan att bli hånade, misshandlade, förföljda, och mördade.

Den svenska skolans och det svenska samhällets undfallenhet inför den alltmer ökande muslimska antisemitismen i vårt land har sin grund i den svenska fegheten. Att inte konfrontera. Att tro alla om det bästa. Fast varför är det bara ondskans makter man försöker se det bästa hos? Varför tror man inte USA och Israel om det bästa? Men även om nu svenska samhället så småningom skulle reagera med skärpa mot muslimsk antisemitism i vårt land, kommer detta inte att lösa själva grundproblemet. Huvudansvaret för att lösa problemet ligger nämligen hos de svenska muslimerna själva. Kan de inte lösa det, står vi inför ett mycket allvarligt problem som kan skapa mycket svåra konflikter i vårt land. Om muslimerna i Sverige blir tillräckligt många, står vi kanske inför ett inbördeskrig så småningom (jag skojar inte).

Det finns en aggressivitet hos många muslimer som får de flesta svenskar att backa. Långsamt flyttar de fram sina positioner, och svenskarna bara tiger. Jag minns ett tillfälle när jag diskuterade med en muslim och råkade nämna "Israel". Han blev alldeles ursinnig och skrek att "du får inte säga Israel, det landet finns inte". Jag svarade honom (vrålade med min högsta volym så att alla runt omkring tittade) att det fanns bara ett sätt för honom att hindra mig att säga Israel, och det var att han dödade mig här och nu. Dessutom sade jag någonting om att han hade kommit till Sverige som gäst, och att det var höjden av fräckhet att bestämma vilka åsikter människor i Sverige får ha. Han backade direkt. Detta visar hur viktigt det är att våga stå upp för sina åsikter. De fega har alltid haft en stor skuld i alla folkmord och förföljelser (därför talar Bibeln om feghet som en av de absolut värsta synderna).

Flera gånger har muslimer angripit pro-israeliska demonstrationer i Sverige (och då handlar det inte om anti-palestinska demonstrationer, utan demonstrationer som uttryckt stöd för Israels rätt att existera). När propalestinska grupper demonstrerar riskerar man att åka på stryk om man på något sätt visar att man inte håller med det som sägs på plakaten. Här kommer det således hit människor, som säger sig ha flytt från förtryck och terror. Och sedan försöker dessa människor hindra svenskar (och då menar jag alla medborgare i Sverige, inte bara infödda svenskar) att demonstrera och fritt uttrycka sina åsikter. Dessa människor som flytt från förtryck anser sig således ha rätten att inför förtryck i Sverige. Och tidningarna tiger still. Och polisen vänder alltför ofta ryggen till för att slippa bråk.

Den svenska undfallenheten är legendarisk. En kommunpolitiker i Göteborg skrev inför julen 2003 en artikel där han uppmanade göteborgarna att inte ha adventsljusstakar i fönstren, eftersom detta kunde såra muslimerna. Adventsljusstakarna har normalt sju ljus och symboliserar den judiska sjuarmade ljusstaken (menoran). Vi kanske skall sluta fira påsk också, eftersom man då firar Jesus död på korset och uppståndelsen, två händelser som muslimerna på det bestämdaste förnekar.

Men "vanliga" svenskar är inte bara undfallande gentemot muslimsk antisemitism. Det finns också ett aktivt judehat bland många infödda svenskar. Ofta maskerar man detta hat bakom kritik mot Israel, dvs man menar att man är antisionist (man är mot den judiska staten men inte mot det judiska folket) och inte antisemit (det senare är än så länge inte politiskt korrekt — mycket talar dock för att det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att vara det). Många gånger avslöjar man dock, genom det hat som ofta skiner igenom, att det innerst inne handlar om antisemitism. Låt mig berätta en upplevelse jag själv hade några dagar före julafton 2003. Jag skulle åka tåg från Uppsala till Hallsberg. Bredvid mig satt en kille i 25-årsåldern som såg väldigt trevlig ut. Vi började prata lite grand och han visade sig intresserad av tåg och en del andra saker. Vi hade ett ganska så trevligt samtal under någon timme. Så småningom kom vi av någon anledning in på Israel. Den trevlige, vänlige killen, som säkert skänkte pengar till Amnesty International och liknande och var mycket noggrann i sin sopsortering, genomgick, när han förstod att jag försvarade den judiska staten, en "Dr Jekyll - Mr Hyde"- liknande förvandling inför mina ögon. Hatet bokstavligen sprutade ur hans ögon. Det var nästan skrämmande att se styrkan i hans hat. Även om han så småningom lugnade sig var all vänlighet som bortblåst och han klev av några stationer före mig utan att säga hej. Man måste erkänna att massmedia lyckats väl i sitt uppsåt att demonisera Israel och judarna. Det blir nog inte så roligt för vissa journalister på Domens Dag.

Visst är det intressant. Judar i Sverige kan idag inte gå ut på gatan och visa sin judiska identitet utan att riskera att bli misshandlade. Samtidigt uppmanar en kommunpolitiker svenskar att ta bort alla judiska symboler, som skulle kunna såra våra muslimska invandrare. Muslimer kan idag gå omkring fritt på gator i Sverige och bejaka sin muslimska identitet, vilket är självklart att de skall kunna (det tycker jag också). Samtidigt så har man länge förtigit att judar inte har samma rätt. Detta visar sannerligen att landet Israel behövs! Historien visar att judarna inte kan lita på några andra än sig själva. De har gång på gång förråtts av de länder de bott i. Det råder knappast någon tvekan om att Sverige, villigt och glatt, skulle lämnat ut de svenska judarna till de nazistiska bödlarna om Tyskland segrat i Andra Världskriget. Det tvivlar jag inte en sekund på. Raoul Wallenberg utgör ett enstaka svenskt undantag. Folke Bernadottes "vita bussar", är mer tveksamma. Det finns indikationer på att bussarnas uppgift enbart var att rädda skandinaver och inte judar.

Folke Bernadotte — greve och ordförande i svenska Röda korset och initiativtagare till de vita bussarna (som enligt vad man fått lära sig, under slutet av kriget räddade tusentals judar undan gaskamrarna) — har de senaste 50 åren varit det närmaste en svensk krigshjälte vi kommit. På SVT 24, 24/4 1998 kunde man emellertid läsa följande apropå ett kommande radioprogram:

Men expeditionens [de vita bussarna] mål var inte så ädelt som det framställts. Målet var att rädda skandinaver ur koncentrationslägren. Judar, polacker skulle tas sist. Det visar en granskning som radions Eko- och dokumentärredaktioner gjort.

I radiodokumentären berättar en polsk fånge om hur han lyckades smita undan sina tyska fångvaktare och ta sig ombord på en av de vita bussarna, men när Röda kors-personalen upptäckte att han var polack, kastades han av igen.

Det har också på senare tid framkommit att räddningen av de danska judarna under Andra Världskriget inte heller var så glamorös som man tidigare trott. Många judar fick betala allt de ägde till de danskar som hjälpte dem över till Sverige.

Landet Israel är en absolut nödvändighet. Där kan judar fritt gå omkring på gatan med sin kippa och sin davidsstjärna utan att riskera att bli nedslagna (fast det är inte helt sant, när som helst kan de sprängas i luften, enbart för att de är judar). Muslimska ungdomar bosatta i Sverige kan ju roa sig med att resa dit och försöka slå ned några ortodoxa judar där (i stället för i Göteborg). Omgivningen kommer definitivt inte att passivt titta på.

Vad kommer att hända med Sverige? Kommer vi att lyckas vända utvecklingen? Ekonomiskt ser det inte just ut. Det är svårt att se hur vi skulle kunna bibehålla vårt välstånd. Tidigare har många högteknologiska företag flyttat sin tillverkning till länder med lägre lönekostnader. Nu börjar företagen även flytta sina utvecklings- och forskningsavdelningar till sådana länder, eftersom kompetensen där har höjts drastiskt. Kina har t ex aviserat att man kommer att utbilda 65 000 civilingenjörer per år i framtiden — dessa kommer säkert att vara lika duktiga som svenska civilingenjörer. Medan svenska skolelever leker sig fram (homo ludens — den lekande människan) och lektionerna ofta är rena parodin på skola, arbetar ungdomar i dessa länder stenhårt och målmedvetet på att bli duktiga och kunniga. De vet (homo sapiens — den vetande människan) att verkliga problem kräver verkliga lösningar och att dessa lösningar kräver verkliga kunskaper (inte pseudokunskaper om vilka popband som spelat in vilka låtar eller hur man vinner svåraste nivån i något dataspel). Svenska ungdomar tror alltför ofta att det i Universums stora lagbok står inskrivet att Sverige för all framtid kommer att ha en extremt hög levnadsstandard och att det aldrig kommer att finnas någon verklig nöd i vårt land. Allt talar emellertid för att Sverige inom 50 år kommer att vara ett av Europas fattigaste länder. Och när jag säger fattig, menar jag fattig. Jag talar om verklig ekonomisk nöd, där männiksor inte ens har råd att äta sig mätta. Jag betvivlar att de som är unga idag någonsin kommer att få någon pension från Staten, den kommer säkert att vara bortspelad på den montecarloliknande börsen.

Inte heller när det gäller trygghet och mänskliga rättigheter ser det ljust ut. Staten tycks stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar. Man lägger ned en oändlig möda på att försöka stoppa kristna skolor (som tydligen utgör ett oerhört hot mot vårt land) och motarbeta ideellt arbete (genom att t ex momsbelägga all ideell verksamhet), samtidigt som man agerar kraftlöst mot brottslighet och intolerans. De resurser som tilldelas är alltid otillräckliga och därför blir de flesta åtgärder bara kosmetiska, om ens det. Nu skall man t ex avskeda ett antal kontorister inom polisen för att få råd att anställa fler poliser. Det låter ju förnuftigt. Men tänker man efter, så inser man att det bara är ett slag i tomma luften. Skrivarbetet måste ju göras av någon, och nu kommer poliserna att syssla med arkivarbete och liknande i stället för att vara ute på gatorna för att förebygga brott eller leta efter bovar. Det arbete som tidigare utfördes av lågavlönade kontorister kommer nu att utföras av poliser, som har betydligt högre lön. Samma arbete kommer således att utföras men till en högre kostnad. Dvs nettoresultatet blir inte bara noll utan minus. Ungefär samma sak hände inom sjukvården när man bl a avskedade massor av läkarsekreterare för att få fåd att anställa fler läkare. Revisionsbyrån Komrev, som ofta anlitas av landsting och kommuner, har nyligen (mars 2004) publicerat en rapport som visar att läkare och sjuksköterskor bara använder mellan 30 och 50 procent av arbetsdagen till att direkt arbeta med patienterna. Resten går åt till administration och liknande. Trots att antalet läkare fördubblats och antalet sjuksköterskor tredubblats sedan 1975 går sjukvården på knäna. Vill man verkligen förändra saker och ting, medför detta alltid ett pris. Är man inte beredd att betala detta pris blir effekterna bara kosmetiska. Det tycks som att vi i Sverige alltför sällan är beredda att betala priset för att få verkliga förändringar till stånd!

Källa: Vi Skattebetalare (1/2005)

Jag har svårt att se att det kan finnas någon räddning för vårt land. Det finns inga som helst indikationer på att den destruktiva utvecklingen i vårt land håller på att vändas, eller ens bromsas in. Snarare verkar den accelerera. Jag förstår inte vad som skulle kunna rädda vårt land från en total, både ekonomisk och kulturell, katastrof inom några decennier. Men kanske finns ingen räddning. Samma tendenser som finns i Sverige, finns också i många andra länder i Västvärlden. Kanske vi bevittnar en hel kulturs undergång?! Det skulle inte förvåna mig. Tecknen verkar finnas. Moralupplösning, ökande kriminalitet, ungdomar som saknar respekt för vuxna och accepterande av homosexualitet som något fullt normalt tycks vara järtecken inför varje kulturskymning. Själv är jag för gammal för att egentligen bry mig. Men jag tycker synd om de som är unga idag. Vi får väl hoppas att jag har fel. Det enda som skulle kunna rädda vårt land vore, enligt min mening, en landsomfattande väckelse, där människor åter låter de principer som sammanfattas i Psaltaren 15:1-3 bli normgivande:

Herre vem får bo i din hydda? Vem får vistas på ditt heliga berg? Den som vandrar ostraffligt och gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat, den som inte bär förtal på sin tunga, den som inte gör sin broder något ont och inte drar vanära över sin nästa;.

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.