"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Outbildade idioter utgör inte
något större problem.
Välutbildade och intelligenta idioter
är däremot fullständigt livsfarliga.
De kan förstöra ett helt land på
nolltid."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2019 11 04 13:40

Kränkningsindustrin i verksamhet

Konfrontationen mellan Summers och West (diskuteras här) beskrivs ingående i boken The Professors av David Horowitz (Regnery Publishing INC, 2006, sid 365-372). Jag ger ett kort sammandrag här:

2001 tillsattes ekonomen Lawrence Summers som Harvard Universitys 27:e rektor. Han var extremt välmeriterad. Förutom att han varit finansminister i Clintons administration var han den yngste professor som blivit tenure vid Harvard (tenure, som uppnås efter många års tjänst, innebär att man har en fast anställning och inte kan avsättas annat än av extraordinära skäl — att bli tenure är något alla professorer i USA strävar efter).

Cornel West å sin sida, vars ämne är "Afroamerikanska Studier" (West är själv afroamerikan), hade titeln "University Professor", vilket är en titel med stor prestige. En sådan professor svarar endast inför universitetets rektor och har dessutom högre lön än en vanlig professor. West var en ikon bland progressiva grupper. Han hade undervisat vid toppuniversitet som Princeton, Yale och University of Paris och hade mottagit 20 akademiska hedersutnämningar. Samtidigt betraktades han utanför universitetsvärlden som något av en charlatan. Den 6/3 1995 skrev Leon Wieseltier i en artikel i The New Republic med rubriken "The Decline of the Black Intellectual [Den svarte intellektuelles förfall]":

Eftersom det inte finns något problem i USA som är mer överhängande än rasproblemet [apropå den, enligt svenska intellektuella, lyckade mångkulturen i USA] och eftersom det inte finns någon intellektuell i USA som är mer beundrad för sin analys av detta problem, vände jag mig till West och läste hans böcker. De är nästan helt värdelösa… [de utgör] monument över förstörelsen av ett intellekt genom teorins kastvindar [eller kanske den politiska korrekthetens kastvindar — Kristers kommentar].

Utan att överdriva kan man nog säga att Wests huvudsakliga meriter bestod i att han uttryckte de "rätta" åsikterna i sin undervisning och i det han skrev. Dvs de rätta åsikterna enligt de vänsterorienterade, progressiva intellektuella, som tyvärr fått alltför stort inflytande inom vissa mer flummiga ämnen (som genusvetenskap, antropologi, historia — det finns självklart seriösa antropologer, historiker etc, men på grund av dessa ämnens karaktär finns också stort utrymme för charlataner). Detta fenomen ser vi både i Europa och i USA. En ytterligare faktor, som förklarar varför West överhöljts med akademiska utmärkelser och fått föreläsa vid toppuniversitet, är säkert att han anses tillhöra en "förföljd minoritet", och därmed inte får granskas på samma sätt som normala akademiker granskas. Varje form av ifrågasättande betraktas här som en grov kränkning.

I Sverige har vi många exempel på detta fenomen, t ex Jonas Gardell, som utnämnts till hedersdoktor i teologi vid Lunds Universitet. Ett annat exempel är Eva Lundgren, tidigare professor i genusvetenskap vid Uppsala Universitet. Hennes professur inrättades speciellt för henne 1993 av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Lundgren hävdar (enligt svenska Wikipedia) t ex att kvinnomisshandel är motiverat och sanktionerat i den kristna tron. En sådan åsikt, som helt strider mot vad Bibeln säger, är givetvis oerhört akademiskt meriterande i det socialdemokratiska, ateistiska perspektivet. Precis som Cornel West så säger både Gardell och Lundgren precis det som Godhetskören vill höra, plus att de tillhör förment "svaga" grupper (de homosexuella och kvinnorna). Den här typen av pseudoakademiska aktiviteter förekommer givetvis inte i lika hög grad inom naturvetenskapliga ämnen, där det är svårare att bluffa sig fram. Ett felaktigt matematiskt bevis kan t ex inte uppvägas av att man tillhör en "förföljd" minoritet, som känner sig kränkt av varje form av kritik. För eller senare kommer någon matematiker att vara så ofin att han/hon påpekar att beviset faktiskt inte håller. Och kan dessutom logiskt bevisa sitt påstående. Och inom matematiken väger, åtminstone än så länge, logiska bevis tyngre än politiskt korrekta påståenden.

Ett av de problem som Summers försökte ta upp med professor West kort efter att Summers blivit rektor för Harvard 2001, var att West inte hade åstadkommit några publikationer på hög akademisk nivå sedan lång tid tillbaka. Visserligen hade hade han kommit ut med en bok 1989 med titeln The Evasion of Philosophy [Undvikandet av filosofi]. Men den bestod mest av ett omarbetande av hans egen doktorsavhandling samt sammanfattningar av idéer från olika ledande pragmatiska filosofer. De filosofer, som inte delade Wests progressiva politik, häcklades grovt (något som knappast utmärker skrifter på hög akademisk nivå) i boken (därav bokens titel). Sedan 1981 hade West inte publicerat en enda akademisk artikel i en "peer-reviewed" (faktagranskad) vetenskaplig tidskrift. Speciellt i USA bedöms akademiker efter hur många artiklar de får in i erkända vetenskapliga tidskrifter. Den som inte publicerar minst en artikel om året sitter löst i sin anställning (om vederbörande inte är tenure).

Dessutom kritiserades West för att han varit frånvarande från sin undervisning under tre veckor på grund av att han deltagit i Bill Bradleys presidentkampanj.

Summers bad West att under det kommande året skriva en bok på hög akademisk nivå, som också skulle recenseras i en akademisk tidskrift och inte bara i Times och New York Review of Books. Han bad också professor West att inte dela ut så många höga betyg till sina studenter, vilka bidrog till betygsinflationen vid Harvard.

West betraktade Summers kritik som ett typexempel på den rasism han själv var "expert" på. Och det var inte bara en personlig kränkning utan också en kränkning av hela den afroamerikanska gruppen vid Harvard. Summers backade och bad om ursäkt (för vad kan man undra — hans kritik av West var ju synnerligen befogad). West kallade Summers, som är jude, för "Harvards Ariel Sharon" (som ju bl a anklagades för att ligga bakom en massaker på palestinier i Libanon). Man undrar hur reaktionen blivit om Summers kränkt West lika grovt (t ex sagt att West var inget annat än en primitiv kannibalhövding). Men som sagt, vissa grupper har ju rätt att säga vad som helst om andra, medan de själva blir kränkta av minsta kommentar som inte stämmer med deras åsikter.

Den djupt sårade Cornel West meddelade nu att han lämnade Harvard, eftersom han blivit erbjuden en topposition vid Princeton. Man kan väl knappast säga att Harvard hade någon anledning att sörja över detta. Tvärtom.

Det finns både vita och svarta skitstövlar!

Och så var det dags för Summers nästa "klavertramp". Under ett föreläsning den 15/1 2005, vid ett slutet fakultetsseminarium i ämnet "kvinnor inom vetenskapen", försökte Summers besvara frågan varför det inte finns fler kvinnor i vetenskapliga toppositioner i allmänhet och vid Harvard i synnerhet. Summers försökte analysera de olika faktorer som ligger bakom. En av dem, menade han, kunde vara att kvinnor och män inte har samma fallenhet för vetenskap. Detta stöds av mängder av psykologiska tester och neurologiska, vetenskapliga data (vilket diskuteras här — det är en lång artikel, sök på "Annika Dahlström"). Så fort Summers hade sagt detta, reste sig Nancy Hopkins, professor i biologi vid MIT (Massachusetts Institute of Technology), ett annat toppuniversitet i USA, och lämnade lokalen. Hopkins sade sig ha mått fysiskt illa efter Summers föreläsning. Flera andra av de närvarande uppgav efteråt att de kände sig djupt kränkta. Eftersom det Summers sagt gjorde att de, i egenskap av kvinnor, inte kände sig välkomna vid Harvard, handlade det enligt dem om "sexuellt ofredande" (här ser vi alla modeorden i verksamhet). På några dagar växte kritiken mot Summers till en storm och den 19/1 gick Summers ut med en ursäkt. Återigen kan man undra, för vad?

Summers hade aldrig sagt att kvinnor var underlägsna män. Det han grundläggande hade antytt var att det finns vetenskapliga belägg (det gör faktiskt det) för att kvinnor och män statistiskt sett har olika begåvningsprofiler. Kvinnor lyckas ofta bättre än män när det gäller verbala tester medan män lyckas bättre än kvinnor när det gäller geometriska och logiska tester. Varför skulle det inte kunna vara så? Detta innebär inte något nedvärderande av kvinnor när det gäller ämnen som matematik. En matematiskt begåvad kvinna är givetvis oerhört mycket mer matematiskt begåvad än en genomsnittlig man. Men faktum är det finns/har funnits ytterst få verkligt framstående kvinnliga matematiker. Algebraikern Emmy Noehter (1882-1935) är en av de få.

Jag är övertygad att de kvinnor, som kände sig sårade av Summers, alla ser evolutionen som enda förklaringen till människan, och att människan i deras ögon enbart är en biologisk varelse, som till 100 procent (även när det gäller våra psykiska egenskaper) kan förklaras utifrån gener och andra materiella faktorer. Varför skulle det då inte kunna finnas psykiska skillnader mellan män och kvinnor? Om nu det psykiska är genetiskt/biologiskt betingat.

Det är uppenbart att de som kände sig kränkta av det Summers sade inte var intresserade av hans ursäkter. De ville helt enkelt tysta honom. Vilket ju är det normala när det gäller politiskt känsliga frågeställningar. Därmed visar dessa kvinnor att de är anti-intellektuella och allt annat än vetenskapliga. Stephen Thernstrom, professor vid Harvard, som själv blivit attackerad för politiskt inkorrekta åsikter, hade följande att säga om professor Hopkins (som var den som reste sig och lämnade Summers föreläsning):

Om att höra idéer som hon starkt tar avstånd från, får henne att må fysiskt illa, så antyder detta att professor Hopkins temperament gör henne olämplig för ett akademiskt liv, vars själva livsblod är friheten att undersöka och debattera utan begränsningar.

Den 14/3 2005 förklarade Harvard Faculty of Arts and Sciences (med 218 för, 185 emot och 18 nedlagda röster) att de saknade förtroende för Summers ledarskap. Nu var detta inte enbart en seger för den politiska korrektheten och det som Salman Rushdie kallar kränkningsindustrin. Flera tunga namn, både inom och utanför universitetet, stod upp för Summers. En enkät visade också att majoriteten av studenterna vid Harvard stödde honom. Så än har tydligen inte den hjärndöda konsensuskulturen helt tagit makten. Ingen krävde att Summers skulle avgå (även om han fick misstroendevotum). Den 21/2 2006 lämnade han i alla fall sin post som rektor för Harvard. Kanske kände han att det var dags att gå vidare (läs gärna vad engelska Wikipedia skriver om Lawrence Summers och hans vidare öden — en stor del av de fakta jag angett ovan har jag f ö hämtat där).

Fallet med Summers är intressant, eftersom det exponerar de starka odemokratiska och ovetenskapliga krafter (ofta med dragning åt vänster) som verkar även i universitetsvärlden. Inom många discipliner idag (speciellt humaniora) är politisk aktivism en minst lika stark drivkraft som objektivt sanningssökande. Genom att använda vapen som offerrollen, stigmatisering och kränkning, och genom att låta varje kritik mot gruppen bli ett hatbrott, kan man tysta all opposition mot gruppens åsikter. Till och med på världens mest ansedda universitet. Självklart finns samma problem i Sverige. Jag har själv råkat ut för detta på både Linköpings och Göteborgs Universitet när jag föreläst om intelligent design (läs om detta här). I Sverige är det antagligen mycket värre än i USA. Harvard är trots allt ett toppuniversitet som producerat nobelpristagare på löpande band. Där har den politiska korrektheten ännu inte lyckats slakta den akademiska friheten och standarden (akademisk frihet är enligt min ringa mening en förutsättning för hög akademisk standard).

Men om vi tar ett universitet i andra ändan av skalan, t ex Södertörns Högskola (som i mina ögon utgör en tragisk parodi på allt vad akademisk standard heter — i varje fall om vi talar om humanistiska ämnen), så inser man att det på sådana ställen i alltför hög grad handlar om politisk korrekthet. Vid den typen av "läro"säten är det "rätta" genusperspektivet, kristofobi och islamofili och en vänsterpolitisk agenda starkt framträdande. Att ha "rätt" åsikt är här betydligt mer meriterande än att utan förutfattade meningar söka Sanningen. Akademisk standard, sanning, objektivitet och logik, har av allt att döma låg prioritet på de högskolor som befinner sig i den akademiska avgrunden. Med menlig inverkan på den intellektuella och akademiska nivån. Dessvärre. Och det är ju precis därför som dessa högskolor befinner allra längst ned på skalan. Det kanske vore dags att definiera en ny kategori av lärosäten för postgymnasiala studier: lågskolor? Vad sägs om Södertörns Lågskola! Det vore antagligen ett mer relevant namn än Södertörns Högskola.

 

Tillbaka till Rädslans kultur.
© Krister Renard