"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2017 07 25 14:10

En bättre värld skapas genom mod, rättfärdighet och sanning

 

Nu skall jag avslöja en hemlighet. Min största idol heter Jesus från Nasaret. Han har inga brister alls och är värd att efterlikna så långt nu en vanlig människa kan göra detta. Själv lyckas jag inget vidare, men jag har i alla fall något att sträva efter. En kompass i mitt liv.

Men jag har också mer uppnåbara idoler. En av dem är Ronald Reagan (1911-2004). Enligt kultureliten i vårt avlånga land så kan han sammanfattas som en medelmåttig B-skådis från Hollywood, som myglade sig till presidentposten. Han styrde sedan USA ungefär som en cowboy tyglar sin häst (han gjorde en del cowboyroller under sin skådespelarkarriär). Han var republikan och trodde på patriotism, mod, sanning, rätt och fel, och allt annat som kultureliten hatar.

Men, den svenska kulturelitens bild av Reagan är knappast hela sanningen. Han var oerhört populär som president och idag ses han av de flesta amerikaner som en av landets stora presidenter.

Han var inte bara en duktig talare. Han var också en genuin människa, som vågade stå för sina åsikter. Honom kunde inga journalister knäppa på näsan. Han stod inte och bugade och bockade inför korkade och oförskämda frågor från vinklade journalister. Han var definitivt inte en politikerbroiler av den typ vi idag har i Sverige i alltför hög grad, vars drivkraft tycks vara maktbegär, och som likt en vindflöjel hela tiden har de åsikter som kultureliten och media har bestämt såsom varande de för tillfället goda och rätta åsikterna.

Reagan var dessutom en handlingens man! Alldeles i början av sin presidentperiod (1981-1989, han var således 70 när han tillträdde som president) ställdes han inför en flygledarstrejk, som han löste på ett sätt vilket skulle fått Sveriges tama pratpolitiker att få dåndimpen (Läs mer om detta här).

Flygledare är ett höglöneyrke (vilket det skall vara med tanke på det stora ansvaret). Men mycket vill ha mer, och de amerikanska flygledarnas fackförbund beordrade strejk för att trissa upp sina redan höga löner, plus att man krävde 4 dagars arbetsvecka i stället för som tidigare 5 dagar. Den 3/8 1981 gick man ut i strejk, mitt under den tid på året när det är som mest flygresenärer. Första dagen ställdes 7 000 flighter in. Reagan ansåg att strejken var illegal (det var inte bara hans åsikt utan Högsta Domstolen hade redan 1971 fastställt att flygledarstrejker var olagliga) och hotade med avsked för varje flygledare som inte återvände till arbetet inom 48 timmar. Dessutom skulle de som fortsatte strejka stoppas på livstid från att arbeta som flygledare. Den 5/8 (Reagans första dag som president) sparkades ca 11 000 flygledare och man kallade in 3 000 pensionerade flygledare och 900 militära flygledare plus att flygledare som avancerat till chefsbefattningar nu fick återgå till att leda flygtrafik. 2 000 flygledare hade dessutom inte deltagit i strejken, vilket ytterligare bidrog till att lösa den uppkomna situationen. Allt detta sammantaget gjorde att flygtrafiken i USA kunde fortsätta i stort sett som normalt.

Reagan beordrade att man omedelbart skulle börja utbilda nya flygtrafikledare, för att ersätta de som fått sparken. Man kan anta att de sparkade flygledarna var chockade. Sparkade från sitt höglönejobb plus livstids yrkesförbud i USA inom detta yrke. Man kan säga att de fick betala ett högt pris för sin girighet. Ronald Reagan blev oerhört populär genom sitt sätt att ta itu med denna lyxstrejk — som vanligt folk såg det som.

Jag har faktiskt en egen, personlig, fast indirekt, erfarenhet av Ronald Reagan och hans handlingskraftiga politik. När jag 1985 - 87 gjorde en långsegling till Brasilien och Västindien, besökte vi bl a Grenada våren 1987 (Grenada är den sydligaste ön i det som kallas Windward Islands, och ligger norr om Trinidad/Tobago — jag talar alltså om Västindien). Detta var bara några år efter att USA invaderat Grenada för att hindra ön från att bli en kommunistisk, kubastyrd diktatur. Bakgrunden var följande (nedan bygger jag huvudsakligen på svenska Wikipedia):

Invasionen av Grenada, kodnamn Operation Urgent Fury, skedde den 25 oktober 1983, då Grenada invaderades av USA, Antigua och Barbuda, Barbados, Dominica, Jamaica, Saint Lucia och Saint Vincent och Grenadinerna. Bakgrunden var att öns diktator Maurice Bishop, efter en statskupp 1979 mot den dåvarande envåldshärskaren Eric Gairy, relationsmässigt hade fört Grenada närmare stater som Sovjetunionen och Kuba. Den 19 oktober 1983 greps makten av den starkt sovjetvänlige Bernard Coard som lät mörda Bishop. I detta läge bad Östkaribiska staters organisation (OECS) USA, Barbados och Jamaica att ingripa vilket ledde till invasionen den 25 oktober (jämför man svenska och engelska Wikipedia så framgår att svenska Wikipedia är betydligt mer negativ till USA:s invasion).

När vi promenerade runt i huvudstaden Saint George's såg vi till vår förvåning att det i nästan varje skyltfönster fanns ett inramat fotografi på Ronald Reagan med blommor runt omkring, och längst ned på bilden stod, "Thank you Mr President!". Sveriges intellektuella rasade givetvis över USA:s angrepp på "ett försvarslöst land", medan majoriteten av invånarna på Grenada tydligen var tacksamma för att de blivit besparade decennier av marxistisk terror. Till saken hör att man på dessa öar till stor del lever på turismen (och man lever gott på den), och majoriteten av turisterna är dessutom amerikanska. Det hade blivit lika fattigt på Grenada som på Kuba om vänsterdiktaturen fått fortsätta. Inte heller Grenadas grannar ville ha en kubadiktatur där.

Ett antal år senare var jag tillbaka på Grenada. Strax före julen år 2000 hyrde jag och några vänner en segelbåt i Västindien under 8 dagar och besökte då lite olika öar. Vi låg även denna gång ett par dagar i Grenada (i Saint George's). Vi fick då veta att man numera varje år, den 25/10, firar dagen för USA:s invasion och att den kallas "Thanksgiving Day" (Tacksägelsedagen — observera att detta inte har någon koppling till Thanksgiving Day i USA och andra anglosaxiska länder). Detta nämns typiskt nog inte på svenska Wikipedia.

Jag skulle vilja veta med vad rätt svenska intellektuella har synpunkter på det som skedde i Grenada 1983. Om invånarna där är tacksamma (vilket jag kunde se med egna ögon att de var) finns väl inte så mycket mer att tillägga. Men de förstår givetvis inte sitt eget bästa lika bra som den svenska intellektuella eliten förstår deras bästa. En typisk inställning som karakteriserar alla vänsterrörelser och alltför många intellektuella. Här har vänstern en lång och mörk historia. Redan 1848, när fransmännen skulle gå till val, utlyste marxisterna (Marx bodde själv i Paris då) demonstrationer, vars uppgift var att stoppa valen. Per Stig Møller skriver i sin bok Den omänskliga marxismen (Rabén och Sjögren, 1976), "Det är tankeväckande att den första vänsterextremistiska och kommunistvälsignade demonstrationen hade till syfte att hindra folket från att avge sina röster av rädsla för att de skulle rösta fel, om de inte var uppfostrade i förväg."

Ovanstående visar kanske lite grand på vilken slags person Reagan var. Allmänt anses det också som att det var han som till största delen bidrog till Sovjetimperiets kollaps. Genom det försvarsprojekt som kallades Star Wars, rustade han medvetet och planerat ihjäl Sovjet. De hade inte råd att hänga med i utvecklingen och kollapsade därför ekonomiskt. Genom personkemin mellan Reagan och Margret Thatcher (ett annat av den svenska kulturelitens hatobjekt — och en annan av mina idoler) och Sovjetledaren Gorbatjov kunde det kalla kriget avslutas på fredlig väg. Alla tre tycks ha varit genuina, goda människor (vilket inte skall tolkas som att de var felfria — men du och jag är inte heller felfria!), vilket givetvis bidrog.

Min personliga övertygelse är att Ronald Reagan, när historien så småningom fäller sin dom, kommer att betraktas som en av USA:s största presidenter genom tiderna.

Detta var en (inte så) liten upptakt till dagens ämne. Vi förflyttar oss nu 50 år bakåt i tiden. Till den 27/10 1964, dvs 17 år innan Reagan blev president. Denna dag höll Reagan ett 30 minuter långt, mycket viktigt tal, med titeln, "Tid att välja". Talet var ett stöd för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater (ett ytterligare hatobjekt för den svenska kultureliten/vänstern etc). I talet står Ronald Reagan upp för allt som den svenska kultureliten (eller snarare kulturdräggen) hatar (och som jag älskar).

(Här kan du lyssna på talets sista 4 minuter, vilka jag ser som den viktigaste delen av talet.
Och här kan du läsa en transkription av talet på engelska — även om jag har en översättning nedan så innebär översättningar alltid att man missar något, och allra bäst är att läsa på originalspråket)


Från videoklippet med Reagans tal.

Den här delen av talet handlar huvudsakligen om det kalla kriget och kärnvapenhotet från Sovjetunionen, men det han säger här gäller i princip alla konflikter.

De som vill sälja ut vår frihet för välfärdsstatens soppkök, har sagt oss att de har en utopisk lösning som innebär fred utan seger. De kallar sin politik för anpassning (kompromiss), och de säger att om vi bara undviker all direkt konfrontation med fienden så kommer han att glömma sina onda vägar och lära sig älska oss. Alla som säger emot dem kallas "krigshetsare". De säger att vi ger enkla svar på komplexa problem. Men det kanske finns ett enkelt svar — inte ett lätt svar — men ett enkelt. Om du och jag har modet att säga till våra valda ombud att vi vill ha vår nations politik grundad på vad vi i våra hjärtan vet är moraliskt rätt.
Vi kan inte köpa oss fria från bombhotet [kärnvapenhotet] genom att begå en så enormt omoralisk handling, som det skulle innebära att säga till en miljard människor, vilka nu är förslavade bakom järnridån, "Ge upp er dröm om frihet, eftersom vi, för att rädda vårt eget skinn, är villiga att ingå ett avtal med era slavdrivare." Alexander Hamilton sade, "En nation som kan föredra vanära framför fara, är förberedd för en härskare, och förtjänar en sådan!" Låt mig tala klartext. Det finns ingen oenighet när det gäller valet mellan fred och krig, men det finns bara ett sätt att få garanterad fred, och att få detta inom nästa sekund, och det är genom kapitulation.
Jag erkänner att det finns en risk med varje alternativ annat än kapitulation, men varje lärdom från historien lär oss att det finns en ännu större risk med att göra eftergifter. Och det är denna aspekt våra välmenande, liberala vänner vägrar att inse, dvs att deras kompromisspolitik innebär eftergifter. Och denna [politik] innebär inget val mellan krig och fred, utan bara mellan strid och kapitulation. Om vi fortsätter med eftergifter, fortsätter att gå bakåt och retirera, så kommer vi så småningom att stå inför det slutgiltiga kravet, ett definitivt ultimatum. Och vad sedan? — när Nikita Chrusjtjov har berättat för sitt folk att han visste vad vårt svar skulle bli? Han har berättat för dem att vi retirerar under trycket av det kalla kriget, och att en dag, när tiden har kommit för att överlämna det slutgiltiga ultimatumet, så kommer vår kapitulation att vara frivillig, eftersom vi då kommer att vara försvagade inifrån; andligt, moraliskt och ekonomiskt. Han tror så, eftersom han från vårt håll hört röster som vädjar om fred till varje pris, eller "bättre röd än död", eller som en kommentator formulerade det — han skulle hellre "leva, liggande på sina knän, än dö, stående upp". Och i detta ligger vägen till krig, eftersom dessa röster inte talar för resten av oss.
Du och jag vet, och tror inte, att livet är så kärt och freden så ljuv, att den är värd att köpas till priset av kedjor och slaveri. Om inget i livet är värt att dö för, när började detta? Bara i konfrontationen med just denna fiende [Sovjetunionen]? Eller skulle Mose ha sagt till Israels barn att leva i slaveri under Farao? Skulle Kristus ha vägrat korset? Skulle patrioterna vid Concord Bridge* lagt ned sina vapen och vägrat att avlossa de skott som hördes över hela världen? Historiens martyrer var inga dumbommar, och våra ärorika döda, som gav sina liv för att stoppa nazisterna, dog inte förgäves. Vari ligger då vägen till fred? Det finns trots allt ett enkelt svar.
Du och jag har modet att säga till våra fiender, "Det finns ett pris vi inte kommer att betala. Det finns en gräns vi inte kommer tillåta er att passera." Detta är innebörden av något som Barry Goldwater myntade, "Fred genom styrka". Winston Churchill sade, "Människans öde mäts inte genom logiska beräkningar. När starka krafter verkar i världen, inser vi att vi är andliga varelser och inte djur". Han sade också att det sker "någonting i tid och rum, men också bortom tid och rum, vilket, vare sig vi gillar det eller ej, stavas plikt!"
Du och jag har ett möte med ödet.
Vi skall bevara, för våra barn, detta det bästa hoppet för människan på jorden, eller så dömer vi dem till att ta steget in i tusen år av mörker.
Vi skall tänka på, och komma ihåg, att Barry Goldwater har tro på oss. Han har tro på att du och jag har förmågan, värdigheten och rätten att fatta våra egna beslut och bestämma över vårt eget öde.
Tack så mycket!
* "Patrioterna vid Concord Bridge" syftar på en legendarisk strid 19/4 1775 mellan amerikanska patrioter (av engelsmännen kallade rebeller) och brittiska styrkor under upptakten till det som sedan kom att kallas Nordamerikanska inbördeskriget. Engelsmännen försökte avväpna rebellerna och striden uppstod när rebellerna motsatte sig detta. När Reagan nämner "de skott som hördes över hela världen", syftar han på en känd dikt av Emerson — Concord Hymn — där Emerson kallar det första skottet som avlossades av patrioterna för "the shot heard round the world" (skottet som hördes över hela världen). Concord Bridge utgör en mycket viktig händelse i USA:s historia och alla amerikaner känner till den.

[Citaten av Hamilton och Churchill i Reagans tal lyder i original:

The nation which can prefer disgrace to danger is prepared for a master and deserves one (Alexander Hamilton).
The destiny of man is not measured by material computation. When great forces are on the move in the world, we learn we are spirits—not animals (Winston Churchill).
There is something going on in time and space, and beyond time and space, which, whether we like it or not, spells duty (Winston Churchill).]

Första gången jag hörde/såg det här talet började jag nästan gråta. När man tar del av våra förljugna media och den ynkliga parodi på debatt som vi har i vårt land, så känner man sig alltmer ensam och utanför. Ja, tillspillogiven. Att då få höra ett sådant här tal känns som balsam. Tänk att det finns människor för vilka sanningen är viktigare än vad som är politiskt korrekt! Som sätter sanningen före Aftonbladet och SVT. Och för vilka att leva i frihet är viktigare än livet självt. Utan sådana människor hade vi alla varit slavar under grymma rövarbaroner, som plundrat och våldtagit oss, eller under iskalla ideologer, vilka plågat oss "för vårt eget bästa" (det är därför ideologer är värre än rövarbaroner, eftersom ideologer plågar oss med gott samvete, och därför aldrig tröttnar).

Reagan var en utomordentlig talare. Hans skådespelartalang och erfarenhet som skådespleare bidrog givetvis till detta. Det här talet var förmodligen det som så småningom kom att ge honom presidentposten. Det utgjorde en slags programförklaring över var Reagon stod när det gällde demokrati och frihet. Normala, sunda människor attraheras av äktheten i Reagans tal och också av den logiska konsistensen. Med normala, sunda människor menar jag sådana som inte är hypnotiserade av vänstermedia (dvs i stort sett alla media i Sverige) eller av studier på Södertörns Lågskola, förlåt jag menar förstås Högskola, och andra akademiska skamfläckar i vårt land.

Jag ser detta tal som ett viktigt dokument för att definiera vad vi menar med demokrati och frihet. Det är inte att krypa för aggressiva hot mot vår frihet (som Sovjet på den tiden och islam idag). Allt vad Reagan säger kan tillämpas på dagens situation. Det är bara att byta ut Sovjetunionen mot islam. Till slut kommer dagens Europa att stå inför ett ultimatum; antingen böja sig för islam eller öppen konfrontation med islam. Att böja sig, innebär en framtid i kedjor och slaveri under ett ondskefullt, vidrigt fötryckarsystem.

Reagan säger i talet, att vid en konfrontation så kommer ett land, som är försvagat inifrån; andligt, moraliskt och ekonomiskt, att kapitulera frivilligt. När det gäller Europa så har vi fortfarande en förvånansvärt god ekonomi, trots allt, men moraliskt och andligt har vi ingen som helst styrka. Vi tror inte på någonting, vi skäms för vårt land och vår kultur och genom vår otacksamhet gentemot vår bakgrund så förbannar vi i princip våra förfäder, som under stora uppoffringar byggde detta land. Muslimerna i Europa ser allt detta, och föraktar oss — med all rätt! De ser oss som omoraliska, fega och självgoda. Och jag kan inte annat än hålla med. De vet att de bara behöver vänta så kommer Europa att falla som en mogen frukt. Det framgår av Reagans tal att det också var så som Chrusjtjov såg på Västvärlden. Den gången räddades vi av att Europas länder hade starka försvar (minnet av hur stora delar av det militärt svaga Europa erövrades av nazisterna på några få månader i början av WW2, hade ännu inte förbleknat), plus att USA fanns i bakgrunden med sin kärnvapenarsenal. Även England och Frankrike hade kärnvapen. Idag har Sverige inget försvar alls, värt namnet. Inget annat land i Europa har rustat ned lika extremt som Sverige. Allt detta bidrar till att islams övertagande av vårt land kommer att gå lätt och smidigt. Få svenskar kommer att lyfta ett finger överhuvudtaget. Och sedan är det för sent. Då finns ingen återvändo!

Mycket av det Reagan säger känns lika aktuellt idag. Bland annat säger han, "Alla som säger emot dem ["dem" syftar här på de intellektuella liberalerna] kallas 'krigshetsare'. De säger att vi ger enkla svar på komplexa problem." Det är exakt samma argumentering idag från både liberalt och vänster/anarkistiskt håll. De liberala talar om liberalism, men anser att den som har, i deras ögon, otillåtna åsikter, inte skall tillåtas verka i det offentliga rummet eller ha rätt att få sin röst hörd. Dessa parias skall bara tiga. Vänstern har i princip samma syn. Men av dem förväntar man sig inget annat. Jag förvånas ständigt över hur oliberala många av dagens liberaler är. Skillnaden mellan vänstern och de liberala är dag obefintlig rent konkret (de finns givetvis personer som kallar sig liberala, som faktiskt är det, men de tycks bli allt färre). De har visserligen helt olika ideologier, men tycks ha ungefär samma syn på yttrandefrihet och demokrati. Endast den som har av etablissemanget "godkända" åsikter skall ha rätt att uttrycka dessa och verka politiskt. Och etablissemanget är givetvis de själva. I mina ögon handlar det idag inte så mycket om olika politiska ideologier. Det tycks snarare handla om en strid mellan ont och gott, och i alla läger så finns både onda och goda människor.

Reagans konsekventa och modiga sätt att leda USA under 8 år bidrog till att hotet från kommunismen försvann. Åtminstone det konkreta hotet med kärnvapenkrig och att Sovjet skulle erövra hela världen (eller i varje fall hela Europa, som var en i högsta grad realistisk möjlighet).

Idag har vi som sagt ett annat hot. Lika allvarligt, ja kanske på sätt och vis ännu värre. Europa går mot att islam får allt större inflytande. Inom ett antal decennier kommer muslimerna att vara i majoritet i Europa. Speciellt gäller detta Sverige. Sverige tar just nu emot 4-5 gånger fler muslimer per år (i absoluta tal, inte relativt folkmängden) än vad USA, Canada och Australien gör! Och tillströmningen till vårt land bara ökar, eftersom ryktet går att man här blir försörjd livet ut, får ta hit sina anhöriga (inklusive mormor och morfar etc) som också försörjs, och allt detta utan att några krav ställs på en. Jag förringar inte det lidande som drabbat människor i Syrien, men vi kan hjälpa dessa människor utan att förstöra vårt eget land (dvs utan att ta hit dem)! Att konsekvenserna av en snabbt växande muslimsk befolkningandel, kommer att bli katastrofala för Sveriges och Europas folk, verkar rimligt att förvänta sig. Det är ju bara att titta på hur det ser ut i islamvärlden. Problemet är att vi inte bara tar emot lidande, fattiga människor (det hade varit fullt ok), utan vi tar hit den kultur och ideologi som gör att dessa människor flytt (och det är inte ok). Vi tar således inte bara in somalier, afghaner, palestinier etc, vi släpper också in Somalia, Afghanistan, Palestina etc. Vilket med absolut nödvändighet kommer att innebära att Sverige och Europa kommer att få exakt samma problem som vad Somalia, Afghanistan, Palestina etc har. Och det kanske inte var tanken.

Det finns ju skäl till att miljoner människor flyr från dessa länder!!!

Reinfeldt och de övriga vindflöjelpolitikerna i Alliansen (och i princip alla partier utom SD) leder Sverige mot en katastrof. Vi skulle sannerligen behöva någon som Ronald Reagan. Om inte, är katastrofen ett faktum. Ja förmodligen är den redan ett faktum. Jag kan inte se hur vi skulle kunna undgå att bli islams slavar. I varje fall inte utan ett förödande inbördeskrig i Europa, vars lidande kommer att vara i full paritet med WW2. Ett lidande som dessutom är orsakat av våra aningslösa politiker, som i sin tävlan om vem som är mest god, har sålt ut sitt eget folk. I stället för att värna om det folk som tillsatt dem, har de förrått detta folk! På godhetens altare. Det kallas ondska. Eller varför inte godska? — ondska i godhetens namn!

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard