"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2016 06 19 15:58

Fanatism i vetenskapens namn; eller sagan om den snälla isbjörnen; eller när djuren blev människor

 

Föreliggande artikel handlar bl a om biologer. För att eventuella läsare, som tillhör denna profession, inte skall behöva ta illa vid sig i onödan, vill jag poängtera att jag skiljer mellan två typer av biologer; de som stämmer in på min beskrivning nedan och de som inte stämmer in på den. Om du är biolog och inte stämmer in, behöver du inte känna dig sårad. Det är inte dig jag talar om. Stämmer beskrivningen in på dig, ja då bör du känna dig sårad (annars har du inte förstått någonting). Då är det precis dig jag talar om.

I början av augusti kunde man i media läsa om en isbjörn som dödat en 17-årig pojke och skadat fyra andra personer innan man lyckades skjuta den (hade man inte haft tillgång till vapen, kunde det ha gått riktigt illa). Det hela utspelade sig på Svalbard. Det är inte första gången sådant händer. Turister, som har sett alla tv-program om den snälla isbjörnen Ingvar (och den snälla vargen Vera och den snälla hajen Harald), förstår inte hur farliga rovdjur kan vara. De rovdjursfanatiker som brukar göra den här typen av program och skriva dylika böcker, framställer isbjörnar och vargar och hajar etc som gulliga och nästan mänskliga. Flera gånger har turister, inspirerade av sådana program och böcker, kommit för nära isbjörnar (och andra farliga djur), och blivit dödade eller skadade. På Svalbard har turister till och med blivit uppätna inför ögonen på det chockade ressällskapet. Detta har skett när ingen i sällskapet varit beväpnad. "De flesta människor som rör sig mer än några hundra meter från bebyggt område har med sig gevär för att kunna försvara sig mot eventuella isbjörnar. Enstaka dödsfall har inträffat de senaste 10 åren", enligt Wikipedias artikel om Svalbard. Jag minns för övrigt när jag för många år sedan låg med min segelbåt i Fort Lauderdale i Florida. Då kunde man läsa i tidningarna om en tysk student som simmat ut till några alligatorer och blivit uppäten inför sina chockade kamrater.

Incidenter av den här typen är inte isbjörnarnas (eller alligatorernas etc) fel. Eftersom isbjörnar lever uppe i Arktis och det kan gå veckor eller mer innan de hittar ett byte, måste de ta varje tillfälle att skaffa mat, för att överleva. Isbjörnen är därför bland de farligaste djur som finns (den är ju inte bara vansinnigt hungrig utan oerhört snabb och kraftfull — en obeväpnad människa är totalt chanslös; det är lika lönlöst att försöka fly som att kämpa emot). Om du möter en isbjörn står du normalt på hans matsedel, om du inte har har vapen (eller är rovdjursexpert som vistats bland isbjörnar i flera år och lärt dig deras signaler — men inte ens då går du säker). Att närma sig isbjörnar är att leka med döden. Gör man det, och är vuxen, får man skylla sig själv, anser jag.

Den dödade isbjörnen obducerades senare och man upptäckte då att den hade svåra tandskador som "kan ha gjort den aggressiv". SVT Text skrev den 17/8 2011 (det var denna text som triggade mig att skriva föreliggande artikel):

— Djuret hade nerverna blottlagda på två hörntänder och flera framtänder. Det bör ha gett stora smärtor, säger veterinären Björnar Ytrehus till NTB, Norsk Telegrambyrå
Han tror också att björnen haft svårt att få i sig föda. När isbjörnen angrep det brittiska ungdomslägret den 5 augusti hann den också skada fyra andra personer innan den sköts ihjäl.

Så orsaken till att björnen angrep ungdomarna var alltså att den hade tandvärk. Detta är typiskt biologer. Vill man därmed antyda att isbjörnar normalt inte äter kött, om de inte har tandvärk? Eller vill man antyda att människor normalt går fullständigt säkra om de möter en isbjörn (som inte har tandvärk)? Även om jag inte är biolog ställer jag mig tvivlande till den typen av argument. En isbjörn tar nog för sig av allt ätbart den hittar. Vare sig den har tandvärk eller ej. Även om människan kanske inte står högst på isbjörnens matlista (det är sälar som är favoritfödan) finns hon definitivt med där om det kniper.

Varför försöker biologerna framställa alla rovdjur som snälla och gulliga och underbara och i stort sett ofarliga (om de inte har tandvärk)? Vad är det som driver dem? Det är för mig en gåta. Jag skall villigt erkänna att min inställning till biologer i allmänhet inte är speciellt positiv. Jag vet inte hur många tv-program jag sett, där ett eller flera lejon sliter sönder en liten antilopkalv. Kastar upp den i luften och sedan börjar äta på bakdelen medan antilopen fortfarande lever. Och så skriker speakern nästan i falsett, "Ser ni dessa magnifika käkar som evolutionen optimerat för att slita sönder och för att döda! Titta vilka fantastiska huggtänder! Är det inte underbart? Är inte evolutionen vacker!" Personligen tycker jag inte alls att det är underbart. Jag tycker det är vidrigt att se den här typen av program och min sympati ligger helt och hållet hos antilopkalven.

Det är inte så att jag är arg på rovdjur eller något sådant. Jag förstår att dessa jagar för att överleva. Det är deras natur att jaga och döda (människan gör ju samma sak). Rovdjur är inte onda i sig. De är amoraliska varelser, dvs saknar moral, och kan därför inte skilja mellan gott och ont (till skillnad från människan). De styrs av ett datorprogram (gener) som optimerar deras förmåga att överleva. Men, även om rovdjur inte är onda i sig, så ser jag inget gott eller vackert i att slita sönder en levande antilopkalv. Jag ser det snarare som en konsekvens av den fallna skapelsen. Jag tror inte något sådant fanns i den ursprungliga skapelsen — den skapelse som Skaparen kallade god — utan min tro är att det har med ondskans inträde i världen att göra.

Biologer av den här typen framstår för mig som mycket underliga människor (jag talar således inte om alla biologer, utan de biologer jag beskriver i denna artikel — fast utifrån min erfarenhet verkar det som att det jag skriver stämmer in på en oroväckande stor andel av biologerna). Jag har ju en viss erfarenhet av biologer efter att i åratal ha debatterat skapelse/evolution med dem, både offentligt och på nätet och via mail och brev.

Många biologer har en synnerligen märklig syn på vad vetenskap innebär. En syn som torde vara unik för biologin. De verkar inte ha förstått det mest grundläggande när det gäller vetenskapsteori. De förstår uppenbarligen inte skillnaden mellan hypotes och teori och tycks tro att teorier ger oss absoluta sanningar, medan i själva verket teorier ger oss användbara modeller av den fysisk/materiella verkligheten och inget annat. Den absoluta sanningen ligger utanför vetenskapens domän. Delar av biologin, och speciellt då evolutionsbiologin, tycks befinna sig i gränslandet mellan ideologi, metafysik och vetenskap.

Man menar att det är självklart att vårt universum uppstått av sig självt ur ingenting (även om biologer inte studerar universums ursprung, eller ens förstår de teorier man då använder, finns i deras övergripande världsbild detta tänkande). Det är också, enligt biologerna, självklart att detta universum av en slump råkade få de mycket speciella egenskaper som krävs för att kolkemi (liv) skall kunna existera (sannolikheten att de olika naturkonstanterna i ett slumpgenererat universum skall få de rätta värdena för att tillåta kolkemi är i stort sett noll). De tycks också anse att den som tvivlar på att ett universum kan uppkomma av sig självt ur ingenting är ond, korkad, fanatisk eller mentalt sjuk, trots att ingen människan någonsin observerat någonting uppkomma ur ingenting (detta skulle i så fall innebära verkan utan orsak, något som bryter mot en av vetenskapens viktigaste principer — kausalitet). Vi har inga som helst teorier för universums uppkomst. Vad vi har är metafysiska spekulationer och inget annat. Bigbangteorin beskriver universums utveckling efter att universum uppkommit, och utgör inte någon förklaring till hur det hela startade. Orsaken till att man ändå anser universums spontana uppkomst vara ett faktum, är att det helt enkelt måste ha gått till på detta sätt. Alternativet, en Designer, utesluter man definitionsmässigt. Dvs man låter ideologi begränsa sitt förutsättningslösa sanningssökande.

Vidare tror majoriteten av biologerna att livet, i form av enkla celler, uppstod av sig självt enbart genom slumpmässiga processer, där enkla organiska molekyler blev alltmer komplexa och till slut kombinerades till den första cellen. Detta trots att vi idag vet hur ofantligt komplext livet är. Vi kan inte ens syntetisera ett funktionellt protein (såvitt jag vet). Jag menar då utan att använda genteknik (vid genteknik använder man cellmaskineriet i fullt fungerande celler och några fullt fungerande celler kan ju inte ha funnits innan det fanns några fullt fungerande celler — i så fall skulle det redan ha funnits liv innan det fanns liv). Dessutom innehåller en modern cell ca en miljard proteiner och enzymer, som alla samverkar, plus att där finns ett oerhört komplext cellmaskineri, som får de mest avancerade, mänskliga maskiner att framstå som något som ungarna knåpat ihop på dagis.

Även om nu de första cellerna var enklare än dagens celler måste de ändå varit förbluffande komplexa. Det måste finnas ett hölje som skyddar cellinnehållet från omgivningen (organiska molekyler förstörs bl a av syre) men som ändå släpper in nödvändiga molekyler och släpper ut avfallsprodukter. Det måste finnas en metabolism (energiomvandling — som bara den är enormt komplex) och cellen måste kunna lagra information om sin struktur (DNA eller liknande) och dessutom kunna kopiera sig själv (vilket är ofattbart komplext). Och uppkomsten av allt detta kan inte ha skett gradvis utan den första cellen måste ha uppkommit genom en enda gigantisk och ofattbart osannolik slumphändelse.

Enligt den typ av biologer, som jag talar om i denna artikel (t ex Richard Dawkins), är den som på minsta sätt tvivlar på livets spontana uppkomst en fruktansvärd människa; ond, oärlig, djävulsk, farlig för mänskligheten etc, etc.

Och sist men inte minst, dessa primitiva celler har sedan genom slumpmässiga förändringar (variation och mutationer) och naturligt urval (utifrån konkurrens om livsutrymmet) utvecklats till den myriad av levande varelser vi ser idag. Och då bl a till människor, som kan skriva poesi, som kan skapa matematiska teorier (algebraisk topologi, grupprepresentationsteori etc) och som kan fundera över rummets och tidens innersta natur och sitt eget ursprung. Och det handlar inte om att biologerna tror att detta är möjligt. De vet att det är möjligt! Ja inte bara möjligt, det är enligt dem ett faktum att det gått till så. Och ve den som säger emot! Denna person stämplas då som ond, korkad, okunnig etc.

Biologernas fanatism när det gäller evolutionen och alltings ursprung är både motbjudande och skrämmande. Den är i full paritet med den värsta sortens religiös fanatism. Den som på något sätt uttrycker tvivel på den heliga evolutionen demoniseras av det evolutionära prästerskapet, som gör allt för att hindra en öppen och förutsättningslös diskussion om universums, livets och de olika arternas ursprung.

En allvarlig brist är att biologerna nästan aldrig ställer de verkligt grundläggande frågorna. Detta visar att de snarare sysslar med naturhistoria än med vetenskap i ordets rätta bemärkelse (kanske därför som Sveriges största biologiska muséum heter Naturhistoriska Riksmuséet). Biologer i allmänhet (ärligt talat känner jag inte till några undantag) är enbart intresserade av resultat, t ex vilka anlag som vinner över andra anlag under kampen för överlevnad och hur på så sätt arter utvecklas till nya arter. Men resultat säger nästan ingenting om de grundläggande lagar som styr universum. Om nu livet uppkommit av sig självt och de olika arterna är resultatet av en evolution som saknar mål och mening, måste varje sann vetenskapsman ställa sig frågan varför universum har sådana lagar, som möjliggör att liv kan uppkomma av sig självt och nya arter utvecklas. En vetenskaplig förklaring måste innefatta en förklaring till varför universums lagar är som de är. Allt annat innebär att man enbart skrapar på ytan.

Jag förnekar absolut inte att det finns en evolution. Det jag ställer mig tvivlande till är att evolutionens mekanismer fullt ut kan förklara hur encelliga organismer blivit till människor. Att bakterier kan bli resistenta mot antibiotika (som är ett exempel på evolution) utgör inget bindande bevis för att bakterier kan bli till människor (genom exakt samma mekanismer i båda fallen). Det jag framför allt kritiserar är biologernas fanatism och intolerans, som bl a yttrar sig i att man idiotförklarar alla som inte är övertygade om evolutionens omnipotens. Sin bristande insikt i vad vetenskap är, visar de gång på gång när de hävdar att evolutionsteorin är ett faktum (teorier utgör inte fakta utan är tolkningar av fakta, och fakta kan alltid tolkas på flera sätt — och det är inte säkert att den mest politiskt korrekta tolkningen är lika med sanningen). Genom att vilja förbjuda varje form av seriös debatt (det är precis detta man vill — tro mig jag har decenniers erfarenhet av detta) visar de att de snarare är trångsynta ideologer än sanna vetenskapsmän/vetenskapskvinnor. Den senare kategorin studerar verkligheten utan några som helst förutfattade meningar.

När jag hör biologer tala om evolutionens skönhet äcklas jag. De framstår då nästan som omänskliga. Richard Dawkins, som i sina många böcker gång på gång i närmast lyriska ordalag beskrivit den "fantastiska evolutionen" och allt vad den kan göra, verkar i ett ögonblick av klarsyn ha insett innebörden av hans egen fasansfulla världsbild. Vid ett tillfället avslutade han en artikel i Scientific American med följande dystra ord:

Den totala mängden lidande i världen per år överstiger all mänsklig fattningsförmåga. Under den minut det tar mig att författa denna mening äts tusentals djur upp levande, många andra flyr för sina liv, kvidande av fruktan, andra förtärs långsamt inifrån av parasiter, tusentals individer av alla slag dör av svält, törst och sjukdom. Det måste så vara. Om det någon gång skulle förekomma en period av överflöd leder detta automatiskt till en ökning av populationen tills att det naturliga tillståndet av svält och misär är återställt (Scientific American, November 1995, sid 67).

Dawkins erkänner här den ohyggliga verklighetssyn som evolutionen leder fram till. Det han skriver visar på evolutionens sanna natur (därför är det för mig obegripligt hur vissa kristna kan tro att evolutionen är Guds skapelseverktyg — det är uteslutet att en god Gud skulle använda ett så vidrigt och ondskefullt sätt att skapa de olika arterna). Evolutionen innebär enbart ett dödande och ätande. Den har ingen skönhet, den bara är. En känd svensk författare, som jag glömt namnet på (någon läsare kanske vet), skrev ungefär så här efter att han i 12-årsåldern hade tappat sin tro, "Det förstår du väl att det inte kan finnas någon god Gud. Titta bara hur det ser ut i naturen. Det är ett enda oavbrutet slaktande, dödande, sönderslitande och ätande. Allt går ut på den starkares överlevnad. Äta eller ätas. Döda eller dödas. I ena ändan sugs köttslamsor och blod in och i den andra ändan sprutar en stråle av avföring ut. Det är hela sanningen om tillvaron".

Låt oss nu tala lite grand om vetenskaplig specialisering. När det t ex gäller juridik är det uppenbart att många jurister för länge sedan har tappat all känsla för vad som är rättfärdigt. De ser bara till lagens bokstav, och om lagens bokstav leder fram till att den oskyldige blir dömd medan den skyldige går fri, så tycker man det är lika tillfredsställande som motsatsen. Så länge lagens bokstav har följts är juristerna fullt nöjda. Den blinda rättvisan har på detta sätt blivit blind, inte i första hand till person (vilket den skall vara), utan när det gäller vad som är rätt och fel (vilket den inte skall vara). Förklaringen är, enligt min mening, att juristerna, genom sin utbildning och vetenskapliga specialisering, inte längre lyssnar till sitt samvete eller hjärtats röst, utan enbart ser till paragrafer och juridiska metoder. Verkligheten har för dem ersatts av teorier om verkligheten och människor har blivit pjäser på ett schackbräde. Nu kanske någon invänder, att det är precis så juridiken måste fungera för att vara objektiv, något som jag inte håller med om. Jag tror att juridiken behöver en renässans för att bli vad den från början var tänkt att vara — en metod för att skipa rättvisa (och inte ett sätt för jurister att bli rika). Men detta är en diskussion som för oss långt utanför ämnet. Hur som helst så tror jag att biologernas rovdjursfanatism och deras bristande vetenskapssyn på liknande sätt kan ha sin förklaring i vetenskaplig specialisering.

Vetenskaplig specialisering var antagligen förklaringen till att så många läkare kunde engagera sig i Förintelsen. De såg inte lidandet när de gjorde experiment på människor eller när de sorterade vilka barn som direkt skulle skickas till gaskamrarna och vilka som skulle arbeta ihjäl sig som slavarbetare. Deras vetenskapliga specialisering bidrog till att deras medmänsklighet kortslöts (detta är knappast en tillräcklig förklaring — det krävs nog också en stor portion inneboende ondska för att Förintelsen skall få en fullständig förklaring). På samma sätt bidrar biologernas och juristernas professionalism till att de inte ser lidandet hos offren, utan enbart ser allting iskallt logiskt utifrån sina vetenskapliga teorier. Nu kan detta i och för sig ibland vara nödvändigt för att skydda sig själv. En rättsläkare som obducerar ett mördat barn måste antagligen stålsätta sig och bara se den sönderslagna barnkroppen på obduktionsbordet som ett biologiskt preparat och inget annat, för att inte själv bryta ihop. Men bortsett från sådana speciella situationer menar jag att det är oerhört farligt när människor enbart ser verkligheten i ett vetenskapligt perspektiv. Speciellt farligt blir det när det gäller vetenskapliga områden som direkt har med människor och liv att göra. Logik och intelligens utan en övergripande moral kan leda hur fel som helst. Högt begåvade jurister, läkare, psykiatriker och biologer var djupt insyltade i Förintelsen. De var drivande i Förintelsen och hade höga chefsbefattningar i denna djävulska verksamhet (läs t ex här).

Många biologers, juristers etc mänsklighet har således kortslutits genom deras vetenskapliga specialisering. Deras glasögon filtrerar bort verkligheten (lidandet, smärtan, hemskheten) och de ser allting enbart utifrån teoriernas mekanismer. När jag på TV ser en späckhuggare kasta upp en sälunge i luften och leka med den innan den äter upp den, ligger min fulla sympati hos sälungen. Biologernas sympati ligger uppenbarligen enbart hos späckhuggaren. "Åhh dessa storslagna käftar som evolutionen optimerat…. Åhhhhh….. Är det inte vackert?! Är det inte underbart?! Vilka tänder! Titta hur blodet sprutar! Åhhhhh!". Ungefär som om en polis skulle berätta med samma entusiasm om en sadistisk mördare som håller sina offer inspärrade i källaren och torterar dem och sedan äter upp dem. "Ser ni dessa fantastiska piskor på väggen och alla knivarna! Är det inte underbart hur dessa kan slita sönder mänsklig vävnad! Ser ni blodstänken på golvet? Är det inte vackert så säg!" En sådan polis skulle nog av de flesta betraktas som psykiskt sjuk. Eller vad sägs om en slaktare som i liknande ordalag beskriver ett slakteri. "Åhh, titta på den här underbara köttkvarnen! Den kan mala tolv ton härligt, blodigt kött i timmen till strimlor. Är den inte fantastisk? Dräggel, dräggel!" Nej nu är jag elak. Men ärligt talat, är det så stor skillnad mellan biologerna och en sådan polis eller slaktare?

Jag är ganska säker på att många biologer betraktar sig själva som oerhört överlägsna vanligt folk. Människor i gemen kan ju tycka att vissa av de saker jag nämnt ovan är äckliga och motbjudande. En biolog känner övermänniskans maktberusning när han iskallt betraktar lidande och död i naturen utifrån sitt upphöjda, vetenskapliga perspektiv (medan vanliga människor gråter över en dödad antilopkalv). En biolog kan till och med tycka att ett ruttnande djurkadaver är vackert (det är ju bara en del av det biologiska kretsloppet och "jag känner minsann till varje kemisk reaktion i nedbrytningsprocessen — och eftersom jag har full kontroll, känner jag mig trygg").

Självklart är det så att man präglas av sitt yrke. En rättsobducent tvingas vänja sig vid lukten av ruttnande lik och synen av fruktansvärt massakrerade kroppar. En vanlig människa, som skulle besöka Rättsmedicinska Avdelningen i Solna och komma in i obduktionssalarna, där det ligger uppsprättade lik i rader, skulle antagligen svimma eller i varje bli chockad. Obducenterna kanske sitter och tar en kopp kaffe i ett hörn. På samma sätt kan jag förstå att biologerna vänjer sig vid synen av lejon som sliter sönder sitt byte och att de kan se skönheten i ett rovdjurs optimering (precis som flygentusiasten kan se en slags skönhet i ett modernt jaktplan). Och rent yrkesmässigt är det förmodligen nödvändigt att fungera så. Men samtidigt måste man inse riskerna. Det finns en risk att man tappar sin mänsklighet (som läkarna i koncentrationslägren gjorde och som många jurister idag gjort). Kanske måste man som jurist, biolog etc ibland ta ett steg bakåt och fundera lite grand över vad man håller på med och vad detta egentligen innebär. Alltför få tycks göra det.

Låt oss återvända till biologernas rovdjursromantik. Hur många program på Discovery och liknande kanaler handlar inte om hajar. Jag blir trött bara jag tänker på den typen av program. Jag har sett alltför många (jag höll på med dykning i många år och har själv dykt bland hajar, därför tyckte jag till en början att det var lite intressant med sådana program). Ofta ser man några biologer/dykare, som sitter i en bur av titanstål, och runt buren simmar vithajar. Biologerna skriker i munnen på varandra när de försöker överbjuda varandra i att tala om hur snäll vithajen är och att den egentligen är vegetarian, men att människans onda ingrepp i naturen tvingat vithajen att gå över till köttdiet (ok, jag överdriver lite — men inte mycket). Och så sticker de till hajarna några köttbitar som snabbt försvinner i hajarnas gap. Och biologerna vrålar, "Ser ni dessa magnifika käftar som evolutionen optimerat…. Etc, etc.". Biologerna brukar dessutom falla i ett tranceliknande tillstånd när de entusiastiskt och med hög röst berättar att hajarnas tänder växer ut direkt om de förstörs. Ahhhhrrrgggg! Man kan för övrigt undra varför dykarna sitter i en titanstålbur om nu vithajen är så snäll. Men det kan ju förstås finnas någon vithaj som har tandvärk.

Rovdjursromantiken är nog till stora delar ett stadsbofenomen. Bortskämda stadsbor, för vilka naturen är ett njutningsmedel och inte en verklighet, ivrigt påhejade av biologerna, älskar att översvämma Sverige med vargar. Men vargarna skall givetvis inte finnas i Stockholm. Och de som bor där vargarna skall planteras ut, tillfrågas givetvis inte. Och skulle de protestera framställs de som onda och efterblivna.

Jag läste för övrigt nyligen på en ridsporthemsida att en stor vargflock på ca 400 uthungrade vargar i vintras dödade 30 hästar på några dagar i den ryska byn Verkhojansk. Bara en idiot skulle tro att dessa vargar inte skulle ge sig på t ex ett ensamt barn som kommer gående i skogen. Såvitt jag kan förstå så räknar rovdjursentusiasterna med att vargbeståndet bör bestå av ca 3000 djur eller mer, som är fritt rörliga mellan Sverige, Norge och Finland, för att vargarna skall vara "genetiskt självförsörjande" (så att inte inavel inträffar). Med så stor vargpopulation får man nog räkna med att det blir många konflikter mellan människa och varg. Som någon skrev på ett forum, "När stadsborna kräver att vi skall ha vargar överallt på Sveriges landsbygd men inte i städerna, så är det lika löjligt som om norrlänningarna skulle kräva högre trängselskatter och parkeringsavgifter i Stockholm". De lokala invånarna måste rimligen ha det största inflytandet över sitt eget närområde.

Det är ju också intressant att rovdjursmaffian lyckats påverka politikerna så att man kan få samma straff om man dödar en varg som om man dödar en människa. Såvitt jag har kunnat inhämta på nätet är maxstraffet för att döda en varg 4 års fängelse. En av de två killar som för några år sedan dödade två flickor på Hallandsåsen, genom att sparka dem medvetslösa (de hade fått lift med flickorna och tackade på detta sätt) och sedan låta dem frysa ihjäl (det var -20 grader), fick 4 års sluten ungdomsvård för detta. En sak kan jag säga — såg jag någon skjuta en varg är jag inte alls säker på att jag skulle ha sett något, om jag blev inkallad som vittne. Jag tycker en sådan lagstiftning är äcklig. Pervers! Den visar att Sverige är ett vargsamhälle. Ett rovdjurssamhälle som står på rovdjurens och mördarnas sida mot offren.

Apropå vargar så finns en intressant bok, Animals in the Third Reich: pets, scapegoats and the Holocaust (Djur i Tredje Riket: husdjur, syndabockar och Förintelsen) av Boria Sax. Den handlar om synen på djur i Nazityskland och vilka konsekvenser detta fick. På sidan 75 läser vi:

Det faktum att inga vargar överlevde vargjakten [under 1800-talet och bakåt] i Tyskland gjorde det enkelt att använda djuret för symboliska ändamål, eftersom erfarenheten sällan kunde motsäga den förhärskande retoriken. Till skillnad från USA och andra länder, behövde inte nazisterna bry sig om bönder som fruktade att rovdjur skulle angripa deras husdjur. 1934 blev Tyskland den första nationen i modern tid att stifta skyddslagar för vargen, en gest som bara var symbolisk inom landets egna gränser [men som fick betydelse i Östeuropa, där det fortfarande fanns många vargar].

Nazityskland hade alltså redan på 1930-talet, precis som Sverige idag, skyddslagar för vargen. Eftersom inga människor som levde 1934 hade några egna minnen av vargar var det lätt att inbilla folk, inklusive bönder, att vargen var ofarlig och att det var önskvärt att ha vargar i skogar och mark. Och det är ju precis samma sak i Sverige idag. Människor vet inte vad det innebär att ha tusentals vargar strövande omkring i vårt land och därför går vargpropagandan hem hos många (som känner sig duktiga när de står på den "goda sidan" — uttryck som "biologisk mångfald" skapar, precis som "mångkultur", de rätta vibbarna, eller hur? — då känner man att man är fullvärdig medlem i Godhetskören). Folk på 1600-talet hade en helt annan syn på vargen, eftersom utsvultna vargar då vintertid drog omkring i stora flockar och ve den människa som kom ridande eller gående obeväpnad. Hade det funnits tiotusentals vargar i Sverige idag hade nog rovdjurfanatikerna inte haft lika lätt att övertyga svenska folket om hur viktigt det är att vi har massor av stora rovdjur i våra skogar.

Ovan har vi sett att nazisterna var de första som införde skyddslagar för vargen. Avslutningsvis tänkte jag nu diskutera nazisternas djursyn rent allmänt, utifrån Boria Sax' bok. Denne menar att nazisterna satte likhetstecken mellan nazistpartiet och naturen. På så sätt reducerades alla etiska frågor till biologi. Samhället blev helt enkelt tillämpad evolution. Därför bedrev man massmord på långtidssjuka i Tyskland (de svaga rensas ju bort av evolutionen) och flera hundratusen människor, inklusive minst 20 000 barn, mördades (jag talar då inte om judar utan om vanliga tyskar) i det s k T4-programmet. Förintelsen hade samma utgångspunkt. Judarna och en del andra (romer, homosexuella mm) var undermänniskor och skulle bort. I nazisternas perversa världsbild upphöjde man rovdjuren tillsammans med deras mänskliga motsvarigheter — partiledare och partifunktionärer — medan fienderna sågs som får som var ämnade för slakt. Hitler brukade för övrigt själv likna sig vid en varg.

Omslagstexten på Sax' bok sammanfattar problemställningen:

Nazismens förhållande till djur har under många år varit en het och omdebatterad fråga. Hitler själv levde delvis vegetariskt, liksom Heinrich Himmler. Den tyska djurskyddslagen från 1933 brukar ibland föras fram som ett exempel på hur förakt för människor ligger på lut för ett samhälle som värnar om djur. Hur ska man egentligen se på "Tredje rikets" kombination av djurskydd och judeutrotning? Vilken roll spelade djuren i den nazistiska ideologin?

Det är mycket intressant att titta på nazisternas lagstiftning när det gäller djurskydd. Jag ger några axplock nedan (sid 175-179 i boken — min översättning):

Lagen om djurskydd:
Sektion I
Grymhet mot djur.
#1
(1) Det är förbjudet att utan anledning plåga eller allvarligt missköta ett djur.
(2) Man plågar ett djur när man upprepade gånger eller ständigt orsakar avsevärd smärta eller lidande; Plågandet är omotiverat när det inte tjänar något rationellt, försvarbart ändamål. Man missköter ett djur när man orsakar det avsevärd smärta;
Sektion II
Bestämmelser för skydd av djur
#2
Det är förbjudet:
1. att så försumma ett djur som man äger, har hand om eller inhyser, så att djuret på så sätt upplever avsevärd smärta eller fara;
2. att använda ett djur i onödan för vad som klart överstiger dess fysiska styrka eller orsakar djuret avsevärd smärta, eller som — beroende på djurets tillstånd — det uppenbarligen inte klarar av;
3. att använda ett djur för uppvisning, filmskapande, show eller andra publika sammanhang i sådan omfattning att detta orsakar djuret avsevärd smärta eller utsätter djuret för avsevärd hälsorisk;
4. att använda svaga, sjuka, utarbetade eller gamla djur, för vilka ett förlängande av livet är en plåga, för något annat ändamål än att åstadkomma eller garantera en snabb, smärtfri död;
5. att sätta ut husdjur [t ex att sätta ut dem i skogen] i avsikt att bli av med dem;
7. att kupera öron eller svans på en hund äldre än två veckor. Det är tillåtet om det görs med bedövning;
9. att utföra en smärtsam operation på ett djur på ett oprofessionellt sätt eller utan bedövning. Kastrering räknas som en smärtsam operation när det gäller hästar, när det gäller boskap äldre än nio månader, grisar äldre än sex månader och med sexuellt mogna får och getter. Bedövning är inte nödvändig om smärtan endast är kortvarig eller om en liknande eller jämförbar operation på människor normalt sker utan bedövning, eller om bedövning i ett speciellt fall är omöjlig enligt gällande veterinärstandard;
10. att döda ett djur på en gård för dess päls, om det inte sker med bedövning eller på ett sätt som under alla förhållanden är smärtfritt;
11. att tvångsmata fåglar [detta görs t ex i Frankrike med vissa fåglar av gourmetskäl, t ex med gäss för att framställa gåsleverpastej]
Sektion III
Försök på levande djur
#5
Det är förbjudet att operera på eller handskas med levande djur i experimentellt syfte på ett sätt som kan orsaka avsevärd smärta eller skada, om inte regel #6 till #8 säger annorlunda.
#7
Vid utförandet av djurförsök (#5), måste följande iakttagas:
2. Försöken får endast utföras av någon som fått vetenskaplig utbildning eller är under övervakning av en sådan person, och där varje form av smärta undviks så långt som detta är förenligt med försökets mål.
5. Försök på hästar, hundar, katter och apor får endas utföras när syftet med försöket inte kan uppnås genom försök med andra djur.
7. Djurförsök i pedagogiskt syfte är endast tillåtet när inga andra hjälpmedel som bilder, modeller, uppstoppade djur och filmer är tillräckliga.
Sektion IV
Straffsatser
#9
(1) Den som i onödan plågar eller allvarligt missköter ett djur straffas med upp till två års fängelse, med böter, eller med båda dessa straff.
(2) Den som, bortsett från fall (1), utför försök på levande djur (#5) utan nödvändigt tillstånd straffas med fängelse upp till sex månader, med böter eller med båda dessa straff.

Lagen är undertecknad den 23 maj 1938 av bl a Adolf Hitler.

Det är ganska intressant att se hur långt före sin tid och hur etiskt högtstående denna lag är. Jag stämmer in helt och hållet i denna lagstiftning. Det moderna Europas djurskyddslagstiftning ligger mycket nära ovanstående. Men vi ser här en paradox som inte är lätt att reda ut. Å ena sidan värderade de ledande nazisterna tydligen djur och speciellt vissa djurarter väldigt högt, vilket visas av deras progressiva djurskyddslagstiftning. Å andra sidan var nazisterna helt besatta av idén om att utrota alla "biologiskt underlägsna" människor. Hur ska vi förstå denna motsägelsefulla inställning? Hur kunde nazisterna göra fruktansvärda experiment till och med på barn, samtidigt som de hade stora begränsningar när det gällde djurförsök? Endast i mycket speciella undantagsfall kunde man acceptera att försöksdjur underkastades smärtsamma försök, samtidigt som tiotusentals koncentrationslägerfångar utsattes för sådana försök. Men som sagt, ondskan är paradoxal i all sin vidrighet.

Ett samhälle som värderar djur högre än människor är ett farligt samhälle. Jag anser att man inte skall plåga djur. Tvärtom, djur skall behandlas väl. Den kristna förvaltarskapstanken säger också detta. Människan har ansvar för naturen och djuren. Det finns mycket jag är kritisk till när det gäller djurhållning (jag har själv vuxit upp på lantgård så jag vet vad jag talar om) och i vissa avseenden håller jag med många veganer. Men det är en sak att behandla djur väl. Att nedvärdera människan och upphöja djuren, så att man jämställer människans och djurens värde, ja kanske till och med tilldelar djuren ett högre värde, är något helt annat och något mycket obehagligt. De djurrättsaktivister som inte skyr några medel när det gäller att driva sin linje motverkar sitt eget syfte. Genom att försöka jämställa människa och djur, höjer man inte upp djurens värde. Man nedgraderar i stället människans värde. Det tycks finnas ett direkt samband mellan en extrem syn på djurens värde och ett omänskligt samhälle. Man brukar ibland säga att den som inte tycker om djur, kan inte tycka om människor. Det kan ju ligga något i det. Men man kan också vända på det och säga; den som inte tycker om människor, kan inte heller tycka om djur. En överdriven kärlek till djur kan antagligen vara kopplad till ett människohat (kanske bottnande i en olycklig uppväxt eller att man blivit gravt mobbad under sin uppväxt och därför hatar människor).

Som sagt, biologer i allmänhet är ett släkte jag inte förstår mig på. Deras världsbild tycks ligga ljusår från min världsbild. Inte i första hand för att vi har olika syn på evolutionen, utan för att deras vetenskapssyn, människosyn och världsbild känns totalt främmande för mig. Det finns någon omänskligt och hjärtlöst över många biologer. Något som gör att man i förlängningen anar en fasansfull mardröm, om veganerna, djurrättsaktivisterna, rovdjursfanatikerna etc skulle få bestämma samhällsutvecklingen.

Dagens elaking: En gång i tiden utvecklades astrologi, som byggde på vidskepelse och förutfattade meningar, till astronomi, som är en vetenskap. Man undrar, kommer biologi, som när det gäller vissa områden bygger på förutfattade meningar, någon gång i framtiden att utvecklas till bionomi, som utgår från objektiv och ideologiskt obunden vetenskap? Eller kommer förutfattade meningar att för all framtid styra biologernas tänkande?

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard