"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2010 02 04 11:05

Irakkriget — april 2003

Så har då det väntade irakkriget börjat. USA och Storbritannien har, stödda av några ytterligare länder, gått in i Irak för att avväpna landet, avsätta Saddam Hussein och försöka göra landet till en demokrati. Att säga att kriget dominerar massmedia är att göra sig skyldig till dagens understatement. Tusentals västerlänningar har rest till Irak för att fungera som mänskliga sköldar och på så sätt försöka stoppa kriget. Miljoner och åter miljoner människor i väst, unga som gamla, har demonstrerat mot kriget. De intellektuella har tuggat fradga i raseri, och idiotförklarat Bush (Blair är man av någon anledning lite mer försiktig med — kanske är de intellektuellas USA-hat förklaringen till detta). FN stöder inte Bushs och Blairs agerande. Tvärtom så är man mycket kritisk. Frankrike och Tyskland har klart tagit avstånd (att många arabstater också gjort så, och att det förekommit hatdemonstrationer i dessa länder mot Bush och Blair med flaggbränning m m är närmast självklart, och behöver knappast påpekas).

Krig är alltid hemskt, precis som det är hemskt att amputera kroppsdelar. Men ibland kan amputation var enda möjligheten att rädda en patient. Hade England och Frankrike anfallit Nazityskland 1935, hade förmodligen Andra Världskrigets fasor, med tiotals miljoner offer, kunnat undvikas (vi vet det idag, det var givetvis svårare att inse detta 1935). Det tycks vara ungefär så som Bush och Blair resonerar. Och det kan inte uteslutas att de har rätt. Ett Irak, under ledning av Saddam, med kärnvapen och andra domedagsvapen, och raketer som kan bära dessa, vore en absolut mardröm.

De som är mot kriget menar att man borde fortsatt med vapeninspektionerna. Förhandling borde vara vägen till en lösning. Problemet är att det inte går att förhandla med ondskan. Det vet både Bush och Blair. Det lärde man sig nämligen under Andra Världskriget, där Chamberlain till en början försökte förhandla med Hitler. Den snälle Chamberlain trodde att god vilja och lite lagom med kompromisser skulle beveka Hitler. Ondskan betraktar emellertid motpartens förhandlingsvilja som ynklig svaghet. Varje kompromiss leder till att ondskan tar för sig. Englands och Frankrikes kompromissande med Hitler, ledde inte till fred som man hoppats, utan till att Hitler tog en sak i taget; Ruhr, Tjeckoslovakien, Österrike etc. När turen kom till Polen var visserligen måttet rågat, men då var det nästan för sent. Chamberlain avgick och den klarsynte Churchill blev ny premiärminister. Churchill sade när han tillträdde sitt ämbete, "Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran och sedan kom kriget i alla fall". Och så är det alltid när det gäller förhandlingar med diktaturer.

Alldeles innan angreppet på Irak började, uppvisade Irak en ovanlig öppenhet mot FN:s vapeninspektörer. Massmedia och många intellektuella, med sin dokumenterat begränsade förmåga till logisk klarsyn, menade att detta bevisade att en fredlig lösning var möjlig, och att USA/Storbritannien var krigshetsare och inget annat. Man glömde bort att orsaken till Saddams medgörlighet var just den militära uppladdning som skedde runts Iraks gränser. Saddam hade helt enkelt kniven på strupen. Utan detta tryck, hade knappast Irak släppt in inspektörerna. Vad skulle nu hänt om USA böjt sig för FN, och skickat hem sina trupper igen? Saddam vet att det då skulle ta minst ett halvår, och enorma kostnader, för USA och Storbritannien, att få tillbaka dessa trupper till området igen. Det är ju dessutom inte bara att skicka dit trupperna, först måste man ta en ny förhandlingsomgång med Turkiet, Bharein, Kuwait etc. Under denna tid skulle åter inspektörernas rörlighet begränsas (precis som tidigare) eller också skulle de helt enkelt slängas ut ur landet. Och så skulle det hela börja om från början igen. USA etc skickar trupper, Saddam släpper in vapeninspektörer och uppvisar viss förhandlingsvilja. USA etc skickar hem sina trupper, inspektörerna slängs ut. Etc, etc. Och dessutom, hur lätt är det inte att lura vapeninspektörerna. På så sätt skulle Saddam sitta kvar vid makten inom en oöverskådlig framtid och det skulle inte dröja länge förrän han utgjorde ett mycket allvarligare hot mot världsfreden än idag.

Någon av vänsterpartiets provisoriska partiledare uttryckte i en intervju förhoppningen att Iraks folk skulle rösta bort Saddam. ????????? Suck!! Kommentarer överflödiga. En ung flicka, som demonstrerade mot kriget, sade i TV att Iraks folk borde göra en "fredlig revolution" mot Saddam. ?????????? Suck! Gulligt! Jovisst! Men naivt, ack så naivt. Visst vore det underbart om hela världen var en saga, med snälla människor och utan sjukdomar och ondska. Men så är tyvärr inte fallet. Jag kan förstå om en femåring skulle yttrycka åsikter som ovan. Men vuxna människor! Tja, inte är det speciellt smickrande för vänsterpartiet att ha sådana talesmän.

Nu kanske någon tänker att jag är krigshetsare, eftersom jag inte tar avstånd från attacken på Irak. Inte alls! Jag avskyr krig, lidande och ondska. Men tyvärr lever vi i en fallen värld, där ondskan är en realitet. Att stoppa huvudet i sanden och önska bort ondskan fungerar tyvärr inte.

Det finns några saker man inte kan låta bli att undra över. Miljoner människor i västvärlden har demonstrerat mot kriget. Intellektuella har uttryckt sin avsky för Bush och Blair. Jag respekterar att man är mot krig. Det är jag också. Jag anser dock att man måste försvara sig mot ondskan, till och med genom att angripa den. Men jag respekterar den som inte håller med om detta. Jag respekterar också den som är mot varje form av krig, till och med att man försvarar sig när man blir angripen. Vad jag dock inte kan förstå är var alla demonstranter var när Saddam angrep Kuwait. När Nordkorea angrep Sydkorea. När Nordvietnam angrep Sydvietnam (så var faktiskt fallet). I Sudan har det pågått ett krig i 20 år. Facit hittills är ca fyra miljoner döda. Var är demonstranterna mot detta krig. Varför ser vi inte miljoner västerländska ungdomar och intellektuella som demonstrerar mot att den muslimska regimen i Sudan mördar sina egna medborgare (när det gäller Irak demonstrerar man för att 11 civila dog när en bomb träffade fel — varför inte när 4 miljoner dör i Sudan?)? Varför reser inga mänskliga sköldar till Sudan? Var fanns förresten demonstranterna mot Milosovics folkmord på muslimer i Bosnien? Varför reste inga mänskliga sköldar dit? Ursäkta, men jag bara undrar. Vad kommer det sig att man enbart kritiserar USA och dess allierade? Varför nästan aldrig världens alla blodiga diktaturer?! Varför demonstrerar man t ex inte mot Nordkoreas galne diktator som låter miljoner koreaner svälta ihjäl, samtidigt som han bygger enorma skrytpalats och har en gigantisk försvars-(angrepps-)makt? Varför reser inga mänskliga sköldar dit? Jag bara undrar. Jag kan som sagt respektera den som är mot alla krig. Men jag kan inte respektera den som säger sig vara mot varje form av krig, men i praktiken bara är mot (demonstrerar mot) vissa krig, dvs den "som silar mygg och sväljer kameler". Sådana människor visar att de i själva verket inte alls är mot krig, utan att det är USA de är mot (=hatar).

Och så har vi FN:s roll i det hela. FN ja, "United Nothing" (UN). De enda gånger FN har handlat kraftfullt har varit när USA backat upp det hela. Korea, Gulfkriget, Somalia etc. USA stod för den absoluta merparten av operationerna. Utan USA tycks FN vara i det närmaste totalt handlingsförlamat. Vad gjorde t ex FN mot folkmordet i Rwanda? Ingenting! Dessutom, vad är det för stater som är med i FN? Över hälften av staterna är odemokratiska stater och borde egentligen inte få vara med överhuvudtaget. Vad sägs t ex om att Libyen, med terroristsupportern Khadaffi som diktator, just nu leder FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna?! Det är ju skrattretande. Libyen borde inte ens få vara med i FN. Irak leder för övrigt FN:s kommission för nedrustning. Hehehe... FN har blivit en lekstuga för världens diktaturer och genom sin partiskhet har man tappat varje form av trovärdighet när det gäller att medla i olika konflikter. Majoriteten av alla FN-resolutioner är t ex vända mot Israel. Inte en enda resolution fördömer arabiska angrepp på Israel, eller palestinska terrordåd (här kan du läsa om FN:s partiskhet när det gäller denna konflikt). Hur skulle en sådan organisation på något som helst sätt kunna fungera som medlare mellan judar och palestinier! Att det blivit så är inte det minsta förvånande med tanke på vilka stater som är med där, och som mer eller mindre har majoritet, genom sitt stora antal. Utan USA:s vetorätt, hade det varit ännu värre. Personligen tror jag FN mer eller mindre har spelat ut sin roll, om inte något radikalt sker snart. Kanske skulle man kräva att ett land måste uppfylla vissa krav på demokrati etc för att få sitta med i Säkerhetsrådet. De icke-demokratiska staterna kunde tilldelas någon form av observatörsstatus utan rösträtt i Generalförsamlingen. Det kanske skulle räcka med en sådan förändring. Risken finns givetvis att många länder då skulle lämna FN. Men det vore med all sannolikhet positivt. Då kanske FN skulle kunna fungera som det var tänkt.

Och vad skall vi säga om Ryssland, Tyskland och Frankrike då, som brutit med USA när det gäller Irakkonflikten? Tja, Ryssland och Frankrike har feta oljekontrakt med Irak. Det var för övrigt Frankrike som hjälpte Irak med sitt kärnvapenprogem (vilket Israel tack och lov stoppade när de bombade Osirakreaktorn 1981 — då kritiserades Israel, nu inser alla att det var bra det Israel gjorde). Chirac brukar ibland kallas Monsieur Ch-Irac. Frankrike har alltid varit ett pompöst land av närmast megalomanisk (storhetsvansinne) karaktär (jag vågar säga detta eftersom jag har franskt blod i mina ådror — självkritik är ju tillåtet). Ett exempel är Frankrikes enorma, men samtidigt löjeväckande stolthet över sitt språk, där man föraktar alla människor som inte talar perfekt franska (på Charles de Gaulle — en av Europas största internationella flygplatser — finns en stor tidskriftsbutik, med tusentals olika tidskrifter. Allt är på franska, inte en enda tidskrift på engelska — i varje fall har jag inte sett någon när jag bytt plan där. Det är ju skrattretande). Chirac ser väl nu en chans att ge Frankrike en världsledande ställning igen, så att franska språket åter kommer att bli det stora världsspråket. Han kommer nog att bli besviken. Jag skulle tro att både Ryssland, Tyskland och Frankrike kommer att förlora mycket av sitt internationella inflytande genom sitt ställningstagande mot USA och England.

Ja, det finns mycket att säga och undra över (min förklaring till varför ingen demonstrerade när Saddam gick in Kuwait etc, hittar du här).

Som sagt krig är ingen bra lösning. Det tycker inte jag heller. Jag har dock svårt att se någon annan lösning som det ser ut just nu. Man får inte glömma bort att Elfte September utgör ett svårt trauma för USA och att detta säkert kan ses som en delförklaring till det som sker just nu. USA menar sig ha rätt att söka upp terrorister och andra onda krafter var de än befinner sig och förinta dem. De skall inte ha någon fristad någonstans. Och det land som stöder eller hyser terrorister, kommer att få känna på USA:s vrede. Och jag kan inte säga att jag direkt är ledsen över detta.

En problem för USA och Storbritannien är att man vill undvika civila dödsoffer så långt som möjligt (det är bra i princip, men till nackdel för krigföringen). Detta, plus alla journalister, gör att man har händerna bakbundna. Skulle man angripa Irak, ungefär som man angrep Nazityskland, så skulle man t ex bomba Baghdad sönder och samman och sedan vore kriget vunnet. Problemet är att det kanske blir svårt att övertyga irakierna om att man är deras vän efteråt. Uppsåtet att undvika det man kallar "collateral damage" (skador på civila) har lett till underliga proportioner hos massmedia. Under Andra Världskriget dog runt 100 000 människor under en enda natts bombning av Dresden. Totalt dog 50 miljoner under Andra Världskriget. I Sudan har ca 4 miljoner dött hittills. I Irak handlar det om 3 civila dödade här och 11 civila dödade där. Det är liksom inga proportioner. Det är alltid hemskt när människor dör, men det är trots allt skillnad på tiotals människor och miljoner människor. Låt oss nu säga att det totalt kommer att dö 1000 civila innan Saddam är ett minne blott. Det är fruktansvärt. Men man får då inte glömma bort att Saddam säkert har mördat tusentals människor varje år. Han gasade ju t ex ihjäl tusentals människor i en by i norra Irak för ett antal år sedan. Så hur man än vänder på det, så kommer med all säkerhet färre personer att dö totalt tack vare USA:s och Storbritanniens ingripande, än vad som varit fallet om FN suttit och rullat tummarna i tio år till. Och som sagt, om man nu demonstrerar för 11 döda irakiska civila (vilket jag kan sympatisera med), varför demonstrerar man då inte för miljoner döda sudaneser? Det tycks vara skillnad på folk och folk.

Att USA och Storbritannien kommer att besegra Irak rent militärt, råder ingen som helst tvekan om. Vad som blir fortsättningen är dock svårt att sia om. Kanske kommer det att pågå ett gerillakrig i åratal framåt. Och ingen vet heller hur demokratiseringen kommer att gå. Erfarenheten visar att man inte bara kan införa demokrati hos ett folk som inte är vana vid detta. Kanske kommer någon annan diktator att ta över efter Saddam, och visa sig vara än värre. USA har ju tyvärr flera gånger uppvisat dåligt omdöme när det gällt vilka lokala politiker man skall stödja. CIA, verkar trots sina enorma ekonomiska resurser, oförmöget att förstå hur andra kulturer fungerar.

Ja men, kanske någon nu tänker. Du är ju kristen och borde vara mot varje form av våld. Jesus var ju mot våld. Ja, det är sant, men inte helt sant. Jesus är oförsonlig mot ondskan! Jesu undervisning handlar framför allt om människans personliga liv. Att vara kristen innebär en personlig relation med Jesus. Och ett sätt att leva, på det personliga planet. Att inte hämnas personliga oförrätter. Att vara mild och tålmodig och förlåtande. Att visa kärlek. Att ta hand om de svaga och fattiga. Inget av detta innebär att ondskan skall få härja fritt. Jesus fördömer aldrig statens maktapparat som princip — krig och annat våld (t ex att polisen stoppar farliga brottslingar med hjälp av fysiskt våld) är inte Guds bästa, men kanske finns ibland ingen annan lösning i en ond värld (utan de allierades krig mot Nazityskland hade alla judar, alla zigenare, alla mentalsjuka, alla handikappade etc i Europa mördats). Vid flera tillfällen talar Jesus med soldater. Han säger inte någon enda gång "du måste sluta som soldat". Däremot säger han vid flera tillfällen till människor, "gå och synda inte mer" (vilket handlar om deras personliga liv). Paulus talar om att överheten (dvs statsmakten) inte bär svärdet förgäves. Staten har polis som skydd mot inre fiender och militär som skydd mot yttre fiender. Det måste så vara i den fallna skapelsen, där ondskan finns. Krig och fysiskt våld kan dock aldrig slutgiltigt lösa ondskans problem. Det kan bara hålla ondskan i schack.

Att vara kristen handlar om en personlig omvändelse. Det bästa vore om Saddam Hussein och invånarna i Irak fick möta Jesus, då skulle landet förändras på ett sätt som med all sannolikhet inte kommer att ske nu, när USA genom yttre tvång försöker demokratisera landet. Politik och lagar tvingar människor att leva på ett visst sätt. Hjärtats förvandling gör att människor får en inre drivkraft att leva rätt. Som kristen arbetar man för att sprida den kristna tron. Lösningen på hela arab/muslimproblemet (Israel/palestinier, Sudankriget, muslimska diktaturer och slavhandel — det senare finns fortfarande i vissa arabstater), ja på alla världens problem, heter Jesus. Det är inte omständigheterna det är fel på. Det är människan det är fel på. Hon behöver förvandlas, födas på nytt. Endast Jesus kan förvandla människors inre. I det kommande paradiset, som Bibeln talar om, där finns inte längre någon ondska, ingen död, inget lidande. Men så länge människan är som hon är, måste vi tyvärr ibland använda våld för att hindra ondskan att helt ta över. Det är av det skälet vi har polis och fängelser och militärt försvar. Jag önskar att sådant inte behövdes — men tyvärr, önsketänkande hör hemma i sagans värld. Verkliga problem kräver verkliga lösningar!

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard