"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2009 10 31 12:26

Är verkligen humanisterna humanister?

 

Företrädare för Humanisterna (de svenska, militanta ateisternas förening) gör ofta gällande att de själva står för den sanna humanismen, medan religionerna, och då speciellt kristendomen, står för allt ont i världen. Genom att kalla sig "Föreningen Humanisterna" antyder man att man mer eller mindre har monopol på att vara human och kärleksfull. Ett av ondskans kännetecken är just att man "kidnappar" ord, som ursprungligen har en positiv betydelse eller klang, och sedan ger dessa ord en något annorlunda betydelse för att förvirra debatten (säg den ondskefulla diktatur som inte har ett eller flera av orden "republik", "socialistisk" eller "demokrati" i sitt namn). Detta är ett bland många retoriska knep som rutinmässigt används när man vill vinna debatten fast man har fel.

Bibelns entydiga budskap är att kärlek och medmänsklighet är kopplat till handling i första hand, och inte till ord och känslor. Jesus säger inte en enda gång i Evangelierna till någon människa att han han älskar denne. Men genom sina handlingar visar han sin kärlek. Ord och känslor kan sällan hjälpa människor i fysisk nöd. Eller som Carola sjunger i sången "Save the Children":

Save them your sympathy,
without action it is lost
[Bespara dem (dvs de lidande barnen) din sympati,
utan handling är den bortkastad]

Även om nu de militanta ateisterna använder många fina och sympatiska ord, verkar ateismen som livsåskådning inte generera speciellt många konkreta handlingar som bidrar till att minska lidandet i världen. Man kan inte bevisa att man är god genom vackra ord. Det finns bara ett sätt att bevisa att man är god, och det är att vara god, dvs att göra goda gärningar. Jag är knappast ensam om att notera "Humanisternas" bristande humanism när det gäller konkreta handlingar.
Till och med ateister erkänner själva ibland detta faktum, vilket framgår av nedanstående artikel hämtad ur den engelska tidningen The Guardian.


 

Vi ateister måste acceptera att de flesta troende är bättre människor.
Roy Hatterlsey
The Guardian, 12/9 2005

 

Orkanen Katrina stannade inte kvar så speciellt länge på tidningarnas förstasidor. Gårdagens vädjan från Röda Korset om ytterligare 40.000 frivilligarbetare ignorerades bokstavligen.

Katastrofen kommer återigen att skapa rubriker när en tidning rapporterar om någon speciellt hemsk detalj, eller en annan tidning hittar ytterligare bevis på president Bushs försummelser. Men månad efter månad av oavbrutet lidande utgör inga nyheter. Detta gäller också det monotona arbetet med att lindra smärtan och lidandet hos gamla, sjuka och hemlösa — ett arbete som Frälsningsarmén specialiserat sig på.

Frälsningsarmén har fått en speciell status som huvudaktör när det gäller amerikansk katastrofhjälp. Men dess arbete förstärks av alla slags andra grupperingar. Nästan alla av dessa har en religiös bakgrund och karaktär.

Framträdande på grund av sin frånvaro är grupper från rationalistiska föreningar, friktänkarklubbar och ateistorganisationer — de slags människor som inte bara fnyser åt religionens intellektuella absurditet utan också ser den som en ondskefull kraft.

Argumenten mot religion är välkända och övertygande. Konfessionella skolor, som de nu kallas, har lämnat sekteristiska ärr på Nordirland. Stamcellsforskning är förbjuden på grund av en påhittad Gud, som inte ens är tillräcklig filosof för att inse att uppfinningsrikedomen hos en vetenskapsman är lika naturlig som instinkten hos Rousseaus ädle vilde, och som förbjuder det han inte förstår och kyrkorna som följer hans lära förbjuder sina medlemmar att genomgå behandling för dödliga sjukdomar.

Trots detta är de män och kvinnor som betraktar påven som den inkarnerade Djävulen, eller (motsatt) betraktar hans ex cathedra uttalanden som helig skrift, de som är snarast till att ta de risker och göra de uppoffringar som är nödvändiga för att hjälpa andra. Förra veckan försökte en frälsningsofficer av mittemmelangrad, som lämnat ett välbetalt arbete för att ägna sitt liv åt de fattiga, att övertyga mig om att homosexualitet är en dödlig synd.

Sent på kvällarna, på gatorna i en av våra storstäder, erbjuder denne man vänskap och hjälp till de mest förnedrade och (enligt de som har en kritisk inställning) degenererade människor som finns i utkanten av vårt samhälle. Och det han gör betraktar han som sin kristna plikt och han gör det utan minsta ogillande. Ändå, under en stor del av sin arbetstid, möter han behov som är resultatet av beteenden, vilka han betraktar som grundläggande onda.

Civiliserade människor tror inte att drogberoende och manlig prostitution bryter mot något gudomligt påbud. Men de som tror så, är de män och kvinnor som är mest villiga att byta bandage på stinkande sår, ersätta genomblöta sovsäckar och — antagligen det svåraste av allt — argumentera, utan minsta otålighet, för att det nu är dags för någon form av seriös medicinsk behandling. Goda gärningar, hävdade John Wesley, utgör ingen garanti för en plats i himlen. Men sådana gärningar utförs med största sannolikhet av personer som tror att himlen existerar.

Korrelationen är så klar att det är omöjligt att betvivla att tro och välgörenhet går hand i hand. Detta nära samband kan ha något att göra med tron att vi alla är Guds barn, eller det kan vara resultatet av en primitiv övertygelse att, fastän att hjälpa andra inte är någon garanti för frälsning, så är det kanske klokt att bli inskriven i Boken av Guld, precis som James Leigh Hunts Abu Ben Adam, som "en som älskar sina medmänniskor". Vad än orsaken är, så gensvarar de troende på kallelsen, och då inte bara Frälsningsarmén. När jag var lokalpolitiker så tog "De fattigas små systrar" i andra ändan av det teologiska spektret, hand om veckotvätten för de kvinnor i fattigkvarteren som var för sjuka för att tvätta själva.

Det borde vara möjligt att leva ett kristet liv utan att vara kristen, eller ännu bättre, att ta kristendomen à la carte. Bibeln är så full av motsägelser att vi kan acceptera eller förkasta dess moraliska råd efter tycke och smak. Ändå, män och kvinnor vilka, precis som jag, inte kan acceptera mysterierna och miraklerna, går inte ut på nätterna tillsammans med Frälsningsarmén.

Den enda möjliga slutsatsen är att tron kommer tillsammans med ett paket av moraliska imperativ som, fastän de inte påverkar attityden hos alla troende, påverkar tillräckligt många av dem för att göra dem moraliskt överlägsna ateister som jag. Sanningen kanske kan göra oss fria. Men den har inte gjort oss lika beundransvärda som den genomsnittlige kaptenen i Frälsningsarmén

Roy Hattersley är parlamentsledamot för Labour och krönikör i The Guardian.

 

(översättning Krister Renard)

© Krister Renard