"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2010 02 04 12:20

Fortsättning på den oändliga historien…

 

Hur gick det då, efter vapenstilleståndet i somras mellan Israel och Hizbollah? Har vi kommit närmare fred? Har världssamfundet och FN infriat de löften som gavs till Israel för att få Israel att dra sig tillbaka från Libanon? Har Israel fått tillbaka de två soldater som Hizbollah kidnappade? Nej, Nej, Nej, Nej!!!! Inget av detta har skett.

Enligt FN-resolution 1701, som antogs efter kriget i somras mellan Israel och Hizbollah, så skulle Hizbollah inte få återvända till gränsområdet mot Israel och organisationen skulle avväpnas. Den libanesiska armén skulle tillsammans med FN-trupper utposteras längs Libanons gräns mot Israel. Så har det givetvis inte blivit. I stället ser man idag Hizbollahs gula flaggor på kullarna mindre än 50 meter från gränsen till Israel. Enligt IDF (Israels Defence Forces) har Hizbollah nästan återvunnit den styrka och beväpning de hade innan kriget och det är antagligen bara en tidsfråga innan dessa terrorister åter börja attackera Israel. De två kidnappade soldaterna (se min föregående artikel om Libanonkriget) har inte heller återlämnats. Jag skulle bli mycket förvånad om de fortfarande är i livet. Förra gången Israel gick med på en fångutväxling fick de tillbaka sina egna soldater i kistor.

De FN-styrkor i Libanon, som skall övervaka att FN:s resolutioner följs, kallas UNIFIL. Israel har sedan gammalt inget som helst förtroende för UNIFIL, som i bästa fall är både blinda och döva när det gäller Hizbollahs aktiviteter, och värsta fall t o m samarbetar med Hizbollah. Som det ser ut nu så opererar Hizbollah helt fritt nattetid då UNIFIL anser det vara för farligt för att patrullera. Visst är det effektivt med en övervakande organisation som är rädda för den de skall övervaka?! Ungefär som att polisen upplevde det för farligt att patrullera och ingripa nattetid, för då är ju bovarna i farten. Man förstår verkligen varför israelerna tolkar förkortningen UN som "United Nothing".

Så tyvärr, terroristerna opererar återigen i stort sett helt fritt och öppet i södra Libanon och verklig fred är lika avlägsen som någonsin.

Från Gaza beskjuts Israel dagligen med raketer. Just nu råder någon form av vapenvila mellan Hamas och Israel och Israel har hittills låtit bli att besvara angreppen för att ge Abbas (Fatahledaren och palestiniernas president) en chans att kanske själv komma tillrätta med Hamas (något han hittills misslyckats med). Israel har också, som en del av detta, tillåtit Egypten att leverera stora mängder automatvapen och ammunition till den palestinska polisen. Enligt Jerusalem Post betalar Hizbollah (dvs i förlängningen Iran) Hamas för varje kassamraket som avskjuts mot Israel från Gaza. Betalningen uppgår till tusentals dollar och beror på hur stor skada som vållas; ju fler döda, desto mer pengar. Inte heller Hamas har lämnat tillbaka den israeliske soldat som de kidnappade i somras. Jag skulle bli oerhört förvånad om han (eller de två soldater som kidnappades av Hizbollah) fortfarande är i livet.

Än en gång har således världssamfundet svikit Israel. Det går bra att kritisera Israel, när Israel försvarar sig mot attacker. Men alla löften man sedan ger till Israel (t ex om att hindra Hizbollah att fortsätta beskjuta Israel), för att få Israel att dra sig tillbaka, mynnar sedan ut i rent ordbajs och inget annat. Och sakta men säkert flyttar islamisterna fram sina positioner. Det är i och för sig sant att världssamfundet i viss mening bojkottar Hamas och Hizbollah (t ex ekonomiskt) på grund av att dessa inte erkänner Israels rätt att existera. Men detta kommer dessvärre inte att lösa situationen så länge som oljestinna länder som Iran backar upp ondskan ekonomiskt. Och dessutom stärker denna bojkott på sätt och vis Hizbollah och Hamas, eftersom dessa då framstår som folkets välgörare när de delar ut mat till hungrande och törstande palestinier (att det sedan är Hizbollah och Hamas som är orsaken till att folket svälter tycks ingen tänka på).

Något som det sällan talas om, och som är viktigt att känna till, för att man skall föstå hur islamisterna fungerar, är förföljelsen av kristna araber i de palestinska områdena. Detta antyder vilket öde som väntar Israels judar och kristna den dag muslimerna lyckas lägga hela landet under sig (om nu den dagen någonsin kommer).

Enligt World Net Daily(news) den 1/1 2007 så trakasseras Nasarets kristna alltmer av en växande muslimsk befolkning.

Sammanfattningsvis rapporterar man att islamiska grupper under nyårshelgen genomförde en stor militant marsch på huvudgatorna i Jesu hemstad Nasaret och ropade islamiska slagord, som "Islam är den enda sanningen", "Islam skall styra allt". De kristna i Nasaret är en minskande minoritet och delar samma öde som de kristna i Betlehem och har regelbundet utsatts för hot. Nasarets kristna, som har varit i majoritet under stadens långa historia, är nu bara 37 procent av befolkningen. De kristna säger att de utsätts för ständiga trakasserier.

"Det är en del av metoderna som används av muslimerna på ett mycket tydligt sätt för att skapa en atmosfär där kristna ska veta att muslimerna är den verkliga makten och vi inte längre är välkomna", kommenterar en kristen från Nasaret angående den militanta marschen. De kristna i Nasaret talar om överfall mot affärer som ägs av kristna och fall där kristna kvinnor blivit våldtagna av muslimska män. Israeliska säkerhetstjänstemän säger att de flesta fall av det slaget av våld rapporteras inte därför att man fruktar för repressalier.

Efter andra världskriget var andelen kristna araber i Västbanken och Gaza ca 20 procent. Idag har andelen sjunkit dramatiskt till 1,7 procent. Siffror som talar ett mycket tydligt språk. Tiotusentals kristna araber har utvandrat till andra länder från de palestinska områdena. Bl a då till Israel, där antalet kristna araber ökat från 34 000 år 1948 till 130 000 år 2005. Islam tränger sakta men säkert undan kristendomen i hela området. Libanon t ex var för inte så länge sedan ett kristet land och brukade kallas för "Medelhavets pärla". Huvudstaden Beirut gick under namnet "Medelhavets Paris". Idag domineras landet totalt av islam och är i stort sett en rykande ruinhög (vilket det var långt innan sommarens krig). Islam flyttar fram sina positioner utan att västvärldens media reagerar. Dessa tycks vara mer intresserade av att framställa islam i så positiv dager som möjligt än att rapportera om vad som verkligen sker.

Islam saknar uppenbarligen vilja eller förmåga att samexistera med andra religioner. En omhuldad lögn, som de flesta svenskar och andra västerlänningar gått på, är att judar behandlades bättre av muslimerna än av de kristna på medeltiden. Det är sant att kristna (alltför ofta) behandlat judar mycket illa. Tyvärr! Frågan är dock om dessa "kristna" varit kristna i Bibelns mening, dvs Jesu efterföjare. Men det är en annan diskussion. Hur som helst, judarna hade det definitivt inte bättre i muslimska länder. Även kristna förföljdes där. Judar och kristna tolererades visserligen om de underordnade sig islam. Detta innebar att de t ex tvingades resa sig när en muslim kom in i rummet, de fick inte rida på hästar, fick inte äga vapen, man fick inte bygga nya kyrkor eller reparera kyrkor, man var tvungen att erbjuda mat och husrum i tre dagar åt en muslim som kom resande och man fick betala en särskild straffskatt, så kallad Jizya. Den senare kunde vara upp till flera hundra procent av inkomsten, dvs fullständigt omöjlig att betala, vilket helt enkelt tvingade kristna och judar att övergå till islam för att överleva (apropå hur fredligt islam påstås ha utbrett sig enligt västerländska media). Dessutom var judar och kristna godtyckligt utlämnade åt välvilligheten hos den muslimske envåldshärskare som för tillfället var vid makten. Det förekom massavrättningar och etnisk rensning av kristna och judar vid flera tillfällen. Och då även under senare tid. Vi behöver ju bara tänka på folkmorden på armenier och syrianer i Turkiet, där mellan flera hundratusen och upp till en miljon (enligt Wikipedia) människor mördades i början av 1900-talet. Så att islam har behandlat anhängare av andra religioner bättre än vad kristna gjort är ren lögn. Det är precis tvärtom. Islam har till allra största delen utbretts med våld och tvång. Och detta har inte skett i olydnad mot Koranen, utan är helt i enlighet med Koranens förkunnelse.

Här kommer vi in på en ganska intressant fråga. Att islam inte vill samexistera med andra religioner är uppenbart. Nästa fråga blir då: Kan islam överhuvudtaget samexistera med andra religioner? Kardinal George Pell, som är katolsk ärkebiskop i Sydney, Australien, har skrivit en intressant artikel som heter "Islam och vi" (publicerad i First Things, juni-juli 2006 — hela artikeln översatt till svenska kan läsas här). Pell är mycket pessimistisk och menar att islam är oförmögen att förändras, eftersom Koranen, enligt muslimsk tro, är dikterad för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. Varje ord, ja varje bokstav i Koranen är således given av Allah och det finns ingen som helst öppning för olika tolkningar eller förändring av hur man tillämpar islam. Det som står där är exakt vad Allah avsett skulle stå där, och det skall tolkas exakt som det är skrivet. Punkt slut.

Bibeln har en helt annan framtoning. I andra Petrusbrevet läser vi, "Drivna av helig ande har människor talat ord från Gud" (2 Petr 1:21). Av detta och andra bibelställen framgår att människor har inspirerats av Gud att skriva ned vad de upplever att Gud sagt till dem. Men Gud har inte dikterat (annat än i speciella fall, t ex de tio budorden) utan inspirerat. Författarna har formulerat sin text utifrån den kultur man levt i och den världsbild man haft. Man har använt bilder och begrepp från sin omgivning och sina erfarenheter. Därför är Bibeln, till skillnad från Koranen, öppen för tolkning. Det gäller att förstå vad Gud, genom vad han sade då, försöker säga till människan nu. George Pell skriver om detta:

Den [Bibeln] blev till genom mötet mellan Gud och människan, ett möte som kännetecknas av ömsesidighet, vilket i kristendomen understryks av att Gud förstås som en treenighet. Detta ger kristendomen en dynamism som inte bara gynnar utvecklingen av en doktrinär lära inom stränga gränser, utan också kräver både en kritisk analys och att dessa principer tillämpas när förhållandena förändras.

Detta betyder inte att Bibeln inte innehåller eviga sanningar eller att man kan tolka Bibeln som passar en själv (vilket tyvärr är ganska vanligt i vissa kristna kretsar idag), men det betyder att det bibliska budskapet kan tillämpas i en föränderlig värld. Vi ser ju också idag hur västerlandet går framåt teknologiskt och demokratiskt och på andra sätt, medan de islamistiska länderna i stort sett lever precis som på medeltiden (bortsett från att de givetvis använder västerlandets teknologi), oförmögna att förändras i sitt tänkande.

Det är ungefär som filmen "Just Visiting", där en riddare och hans väpnare genom trolldom förflyttas till 2000-talets New York. Även om de åker i bilar och använder vattentoaletter så fortsätter de att tänka och handla som medeltidsmänniskor. Det är kanske därför USA:s demokratiseringsförsök ser ut att misslyckas i Irak. Folket där tillhör en annan tidsålder. Även om islam hade en viss kulturell höjdpunkt på 1000-talet och framåt (jag tänker t ex på morerna i Spanien) har den islamska kulturen uppenbarligen stannat kvar där, oförmögen att förändras, eftersom deras "styrdokument" (dvs Koranen) inte kan förändras.

Pell diskuterar också islams behandling av judar och kristna och skriver:

Historien om de muslimska relationerna med de kristna och judarna ger oss inte anledning att känna optimism på det sätt som en del människor så lättvindigt tror. Påståendena att muslimerna skulle ha varit så toleranta mot sina kristna och judiska minoriteter hör till stor del till mytens värld, och historien om islams erövring och dominering av Mellanöstern, den iberiska halvön och Balkanländerna är tillräckligt starkt bevis för detta. I området som i modern tid upptas av Spanien och Portugal, där muslimerna regerade från år 716, och som inte blev helt befriat från muslimskt styre förrän år 1491 när man fick ge upp Granada, tolererades kristna och judar bara som "dhimmis". Som straff för att de inte var muslimer utsattes de för beskattning, rättslig diskriminering och en hel rad av större och mindre förödmjukelser. Om en dhimmi skadade en muslim gick hela hans församling miste om beskydd och kunde utan rättslig påföljd för förövarna bli utsatt för plundring, förslavning och mord. Hårda repressalier som kunde inkludera stympning, deportation och korsfästelse, ålades kristna som bad kristna kungar om hjälp eller vilka kunde misstänkas ha konverterat till islam av opportunistiska skäl. Razzior i syfte att plundra ägde rum flera gånger om året mot de spanska kungadömena i norr och också mot Frankrike och Italien och hemförde byte i form av slavar. Kalifen i Andalusien ägde en armé bestående av kristna slavar från hela Europa och hade också ett harem som bestod av tillfångatagna kristna kvinnor. Den judiska församlingen på den iberiska halvön led liknande former av diskriminering och utstod bestraffningar, vilka innefattade tillsägelser om hur en jude skulle vara klädd. En pogrom som ägde rum i Granada år 1066 utrotade den judiska befolkningen där och dödade mer än femtusen människor. Det arabiska styret i Spanien och Portugal var en katastrof för kristna och judar, liksom det turkiska var i Balkanländerna.

Sammanfattningsvis är Kardinal Pell mycket pessimistisk när det gäller möjligheterna för islam och andra religioner att samexistera. Och jag är tyvärr övertygad om att han har rätt. Verkligheten visar detta.

Vilket tyvärr föranleder mig att tro att det inte finns någon mänsklig lösning på konflikten i Mellanöstern. Om det nu så småningom bildas en palestinsk stat, är det naivt att tro att problemen därmed är lösta. För det första är det svårt att tänka sig att denna stat skulle kunna existera i fredlig samexistens med Israel. Men inte nog med det. Nu har nästa problem dykt upp. Israeliska araber har nyligen publicerat ett radikalt dokument där man begär kulturellt och etniskt självstyre och att Israel skall delas upp i en binationell stat. Israeliska intellektuella säger att om förslaget skulle gå igenom, så innebär detta att i en tvåstatslösning av konflikten mellan judar och palestinier, så får palestinierna en och en halv stat, medan judarna får en halv, och frågar sig varför palestinierna skulle vara berättigade till en fullständig stat men inte judarna. Tyvärr har sprickan mellan den judiska majoriteten och den arabiska minoriteten i Israel vidgats de senaste åren, vilket ovanstående visar. Det arabiska förslaget är givetvis helt oacceptabelt och visar att konflikten inte kan lösas på ett sätt som kan accepteras av araberna. Det enda de kan acceptera, och som är deras uttalade mål, är Israels fullständiga utplånande. En lösning som givetvis judarna har svårt att acceptera. Så tyvärr, det ser mörkt ut för Mellanöstern. Och här ser man också det omöjliga i att kompromissa med ondskan. Den tar bara för sig, och ser varje kompromiss från motsidan som ett svaghetstecken. Alltså är det lika bra att inte kompromissa alls, utan sätta hårt mot hårt. Det är detta som naiva svenskar har så svårt att förstå. Man talar hela tiden om att Israel borde kompromissa och ge efter för vissa palestinska krav. Problemet är att man inte förstår islams sanna natur, vilket judarna däremot gör, utifån bittra erfarenheter (här kan läsaren ta del av en syriers tankar kring Israel och dess grannar).

Apropå journalisternas dystra roll i konflikten mellan Israel och araber så har Marvin Kalb vid Shorenstein Center och Carol Saivetz vid Harvard University skrivit en rapport om medias behandling av Libanonkriget 2006. Titeln är The Israeli-Hezbollah War of 2006: The Media As A Weapon in Asymmetrical Conflict). Författarna sammanfattar sin artikel som följer:

Baserat på en innehållsanalys av globala media och intervjuer med diplomater och journalister, visar denna artikel på medias förskjutning från objektiv observatör till aggressiv företrädare för den ena sidan, och därmed ett vapen i modern krigföring. Artikeln visar också hur ett öppet samhälle, Israel, blir ett offer för sin egen öppenhet, och hur en sluten sekt, Hizbollah, kan behålla nästan total kontroll över det dagliga flödet av nyheter och propaganda (hela artikeln kan läsas här).

Jag rekommenderar speciellt dig, som hävdar att media inte alls missygnnar Israel utan snarare tvärtom, att läsa Kalbs och Saivetz' artikel! Den bygger på seriös forskning och innehåller bl a en omfattande källförteckning. Författarna målar upp en skrämmande bild av hur otroligt vinklat media skildrade libanonkriget, vilket totalt vilseledde människor och skapade ett enormt israelhat (många konkreta exempel på detta återfinns i min första artikel om kriget sommaren 2006).

Låt mig avsluta med några bilder, som du aldrig fick se i svenska media (bilderna har jag fått från en israelisk soldat). Den mittersta bilden visar israeliska soldater under fälttåget i Libanon i somras. De andra två bilderna visar amerikanska soldater i Irak. Undrar varför svenska media aldrig visar den här typen av bilder?! Du som läser detta har kanske något svar (jag skämtar alltså)?

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard