"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2017 06 10 14:26

Ett besök i helvetet

Förnekandet av allmänt kända historiska fakta bör inte vara straffbart. För de, som t ex vidhåller att Tyskland inte deltog i Första Världskriget eller att Adenauer stred vid Issus år 333, är deras egen dumhet straff nog. Samma sak måste gälla förnekandet av de vidrigheter och de brott som Tyskland begått för inte så länge sedan.
(Jürgen Baumann, juridikprofessor vid Universitetet i Tübingen — Die Auschwitzleugner, Berlin 1996, sid 261 — Adenauer var tysk regeringschef 1949-1963 och Issus syftar på det berömda slaget vid Issus år 333 f Kr, där Alexander den Store deltog)

 

(Avsikten med nedanstående text är bl a att bemöta de människor som förnekar att Förintelsen ägt rum — de s k "historierevisionisterna". Artikeln är resultatet av läsandet av många, många böcker om Förintelsen, en del av dem vetenskapliga avhandlingar, besök i koncentrationsläger, samtal med överlevare från olika läger och med guider i Auschwitz (Oswiecim på polska) samt vissa personliga erfarenheter — i slutet av denna artikel ger jag ett antal boktitlar för den som vill ha ytterligare fakta).

Texten nedan behandlar huvudsakligen judarnas öde under Förintelsen. Majoriteten av offren var judar (ca 6 miljoner) men det var också många andra grupper som mördades; romer, polacker, ryska krigsfångar, homosexuella, Jehovas Vittnen m fl (sammanlagt någonstans runt två miljoner). Orsaken till att jag framför allt diskuterar judarna är att så vitt jag vet ingen förnekar att romer, polacker, ryska krigsfångar, homosexuella, Jehovas Vittnen m fl mördades i lägren. Förintelseförnekarnas enda ambition tycks vara att förneka att judar systematiskt utrotades. Jag är fullständigt övertygad om att detta har sin grund i antisemitism och inget annat.

 

Ett brev och en första artikel

För några år sedan skrev jag en kort artikel om Förintelsen. Anledningen var att en god väns pappa är förintelseförnekare. I ett långt brev till min väns pappa försökte jag ge skäl till varför jag är övertygad om att Förintelsen ägt rum (egentligen känns det helt absurt att man överhuvudtaget skall behöva diskutera detta). Då min gode väns pappa är kanadensare, skrev jag brevet på engelska. När jag nu hade ägnat så mycket tid åt att läsa in mig på ämnet och tänka igenom olika argument för och emot, ville jag delge brevets text till en större publik och lade därför ut det som en artikel på min hemsida.

 

Min resa till helvetet

September 2008 gjorde jag en resa till Polen och besökte då bl a Warszawaghettot (det lilla som finns kvar), förintelselägret Treblinka (Treblinka II om man skall vara noggrann — i fortsättningen avser jag Treblinka II när jag skriver Treblinka) samt Auschwitz I och Auschwitz II (det senare, som delvis var ett rent förintelseläger, kallades också Birkenau eller Auschwitz-Birkenau — i hela Auschwitzkomplexet ingick dessutom ca 40 satellitläger). En sådan här resa är givetvis fruktansvärt traumatisk och man kommer hem förkrossad och deprimerad över människans uppenbara förmåga till bottenlös ondska. Som tur är finns det också ljusglimtar — människan är ju en märklig blandning av gott och ont. Ondskan tar fram det allra sämsta hos vissa människor, samtidigt som den får andra att ställa sig på rättfärdighetens och sanningens sida. När det judiska folket hade sin mörkaste stund någonsin, fanns det polacker, tyskar och andra som tog deras parti och gjorde vad de kunde för att rädda liv. Raul Wallenberg och Oskar Schindler är kanske de mest kända, på grund av att deras humanitära insatser skildrats i påkostade Hollywoodfilmer. Men det fanns också många "vanliga" människor som aktivt hjälpte judarna genom att gömma dem (i vissa fall under flera år ända tills kriget var slut) eller genom att hjälpa dem fly till neutrala länder etc. Sådant gjordes med risk för eget liv. Och inte bara eget liv. Avslöjades man, kunde det hända att hela ens familj skickades till koncentrationsläger (klicka här för att läsa mer om de tysta hjältar som räddade judar undan Förintelsen).

 

Janusz Korczak (1878 - 1942) med barn och en av lärarna "Wowa" under kastanjeträdet. Barnhemmet Dom Sierot, Krochmalna 92, Warszawa. Bilden tagen någon gång 1934-35, dvs flera år innan Korczak flyttade barnhemmet in i ghettot.

En mindre känd person i sammanhanget är den polsk-judiske läkaren och barnpedagogen Janusz Korczak. Denne drev ett barnhem i Warszawas ghetto. När barnen skulle skickas till Treblinka (större delen av Warszawas judar mördades i detta läger) valde Korczak, som haft flera tillfällen att undkomma, att följa sin barn (ca 200) i döden. Han ville vara tillsammans med barnen in i det sista för att ge dem trygghet så långt det nu gick. Misza Wroblewski beskriver händelsen i artikeln "O Januszu Korczaku — Wspomnienie z ostatnich lat zycia" i Nowe Widnokregi (Moskva) nr 8, 1944, (han var inte själv med vid barnhemmets evakuering, utan fick det berättat för sig samma dag av ögonvittnen):

Order från Berlin: "Ausrotten!" — utrota, förinta. Under falsk förevändning om evakuering till före detta sovjetiska områden startades en massiv förflyttning av folk till dödsfabrikerna. I början förskonades barnhemmet. Även Doktorn trodde på koloniseringen. Men plötsligt försvann all tveksamhet. En morgon, utan förvarning, trängde sig ett mördarband in i barnhemmet. "Alle raus! (Alla ut!)" Barnen, barfota och i sommarkläder, gick ner på gården. Där bildades kolonner som under uppsikt av SS, tyska junkers och polis, startade i riktning mot Umschlagplatsen. I täten Doktorn stödd på en käpp och ledande den minsta flickan vid handen. Iförd en grön soldatuniform, barhuvad, gick han sakta och majestätiskt. Vid stationen föstes 100 personer in i varje boskapsvagn. Doktorn hjälpte själv varje barn upp i vagnen. Tiggde om lite vatten till dem som svimmade. Och sedan försvann även hans kala hjässa in i djupet av en boskapsvagn. Försvann för att aldrig mer återfinnas bland de levande.
Korscak och hans barn går över bron från Lilla Ghettot (på vänster sida), över Chlodnagatan till Stora Ghettot (på höger sida) på väg till "Die Umschlagplatz" (där judarna lastades på tågen till Treblinka — i filmen "Pianisten" finns en lång scen från Umschlagsplatz). Ett par timmar efter ankomsten till dödslägret var Korscak och alla barnen mördade.

Janusz Korczak är idag i det närmaste helgonförklarad (hade han varit katolik, hade han definitivt kanoniserats till helgon) och hans öde finns berättat i en spelfilm som bär hans namn. En man värd all beundran och respekt! I Treblinka finns tusentals minnesstenar utplacerade. Vissa har namn på byar och städer ingraverade för att påminna om samhällen vars hela judiska befolkning utplånades i Treblinka. Ett enda personnamn finns där, och det är Janusz Korczak. Treblinkas hjälte! Judarna brukar säga att om man hjälper en enda människa, räddar man hela världen. Det är människor som Janusz Korczak som gör det möjligt för mänskligheten att gå vidare utan att krossas av sin egen ondska.

Efter min resa känner jag att jag vill dela några av de intryck som jag bär med mig. Med anledning av detta passar jag också på att översätta min tidigare artikel om Förintelsen till svenska samtidigt som jag utvidgar artikeln med nya fakta. Jag känner att det är väldigt viktigt att bemöta Förintelseförnekarnas lögner. Och jag vill dra mitt lilla strå till stacken.

Förintelsen är ondska när den är som allra mest djävulsk. När tyskarna under sitt fälttåg mot Sovjet intog Lettland, chockades till och med SS-soldaterna av letternas grymheter mot judar. Ett populärt nöje var att stoppa in en vattenslang i ändtarmen på judar man fångat och sedan sätta på fullt tryck ända tills offret bokstavligen sprack. Med all säkerhet en fruktansvärt smärtsam död. Ögonvittnen berättar hur letter stod och hånskrattade när judar plågades ihjäl. Tyskarna å sin sida hade en helt annan inställning. Man försökte att i görligaste mån undvika att sadister blev vakter i lägren, eftersom tyskarna ville utrota det judiska folket i industriell skala — snabbt och effektivt. Om personalen på Anticimex njutningsfullt (om vi nu tänker oss att de är sadister) skulle slita ett ben i taget av kackerlackorna, skulle det ta en förfärlig tid och bli väldigt dyrt att sanera ett hus. Därför måste Anticimex arbeta rationellt. Tyskarna hade grundläggande samma inställning. Av detta skäl utvecklade man dödsmaskineriet i förintelselägren (även i andra läger, t ex arbetsläger, fanns gaskammare och krematorier, men där dödade man "bara" de fångar som inte orkade arbeta längre eller som var uppstudsiga). Givetvis slank en hel del sadister igenom anställningsprocessen, vilket ledde till vidrigheter som lampskärmar av människohud och liknande perversiteter.

I dödslägret Treblinka II var medellivslängden ca 2 timmar efter det att man klivit av tåget på perrongen. För att det hela skulle gå smidigt fanns en orkester (med judar som på detta sätt förlängde sina liv med några månader) vilken spelade lugnande musik och längs perrongen fanns en mur med en stor Davidsstjärna för att judarna skulle tro att de kommit till ett judiskt arbetsläger. Vissa judar tvingades, innan de fördes till gaskamrarna, att skriva vykort till de vänner och släktingar som fanns kvar i ghettona, och berätta om hur bra de hade det i sitt "arbetsläger". Allt för att invagga de judar som fanns kvar i ghettona i falsk säkerhet. Varje tåg förde med sig tusentals människor, och en så stor folkmassa i panik är givetvis svår att handskas med även för beväpnade soldater. Skulle de tvingas skjuta ihjäl alla på perrongen, skulle det ta många, många timmar innan man röjt upp och kunde ta emot nästa tåg, vilket skulle försinka utrotningsprocessen. Alltså måste allt flyta så smidigt som möjligt, så att man fick en kontinuerlig folkström till gaskamrarna. I Treblinka mördades som mest 18 000 människor per dygn. Detta var endast möjligt om judarna ända in i det sista trodde att de hamnat i ett arbetsläger och därför frivilligt gick in i gaskammaren.

Från plattformen fördes judarna längs en väg som delvis var nedgrävd i marken, dels kantades av höga murar. Det enda man såg var murarna och himlen. Nazisterna kallade den för "Himmelsvägen" med tanke på att den "ledde till himlen" (via de rökmoln som steg upp från krematorierna). Läsaren känner säkert till hur fångarna fick veta att de skulle få duscha innan de fick komma till de barracker de skulle bo i. De klädde av sig i ett särskilt rum och fick tillsägelse att komma ihåg var de lagt sina kläder så att de lätt skulle hitta dem efter duschen. Och också att av samma skäl knyta ihop sina skor med skosnörena. Detta för att lugna eventuellt oroliga fångar, vilka kanske hade en vag misstanke om att allt inte stod rätt till. För att ännu mer förstärka illusionen fanns i omklädningsrummet skyltar med detaljerade instruktioner på flera olika språk om hur duschandet skulle gå till. Sedan fördes den grupp som skulle gasas in i gaskammaren (i utrotningslägren tog man i de större gaskamrarna in flera tusen personer åt gången). Judarna (män, kvinnor och barn) fick ibland tvålar med sig in (som i själv verket var stenar som såg ut som tvålar) för att ytterligare förstärka intrycket av att de skulle duscha. I taket fanns duschmunstycken (som inte var kopplade till något vattenledningsrör). Tanken var att offren så sent som möjligt skulle inse att det inte handlade om att duscha, utan om att dö. Plötsligt stängdes dörrarna och låstes från utsidan med starka reglar. Sedan släcktes ljuset (gaskamrarna låg delvis under jord, för att skriken inte skulle höras till de fångar som väntade på sin tur) och gasen började strömma in. Den gas som användes i Treblinka var kolmonoxid och genererades av diesel- eller bensinmotorer. Senare kom man att i andra läger, som t ex Auschwitz, använda det betydligt mer effektiva preparatet Zyklon B (som rent kemiskt är cyanväte).

Efter en stund kontrollerade en SS-läkare, via ett titthål, att alla var döda. Sedan startades kraftiga evakueringsfläktar som sög ut överblivna gasrester och därefter skickade man in Sonderkommandot för att ta ut kropparna (Sonderkommandot bestod av judiska fångar som fick göra grovarbetet — dessa fick på så sätt leva lite längre, men då och då gasade man också dem, eftersom man inte ville ha några överlevande vittnen).

Från gaskammaren transporterades liken med hissar och spårbundna vagnar till det intilliggande krematoriet där de brändes (i Treblinka brändes liken över öppna gropar). Askan maldes i vissa fall till pulver och spreds sedan ut på åkrar som gödsel eller begravdes i stora gropar eller tippades i närmaste flod (i Auschwitz-Birkenau tippade man normalt askan i floden Vistula).

Man använde allehanda knep för att invagga judarna i falsk säkerhet så länge som möjligt. Ovan har nämnts några exempel. Vid rättegången mot Albert Eichmann (1962) vittnade grekiska judar, som överlevt Förintelsen, att de redan i hemlandet, före avtransporten, fått reda på att de skull få åka tåg till Krakow, där de skulle bo i det judiska ghettot och arbeta med sitt hantverk eller vad de nu kunde (i själva verket var destinationen Auschwitz). De erbjöds att köpa mark för att kunna odla mat på och fick till och med ägandebevis på marken, efter att de betalat köpesumman. Dokumenten var givetvis förfalskningar och helt värdelösa men bidrog, tillsammans med alla andra detaljer, till att lugna de judar som eventuellt anade oråd, så att avlivningsprocessen skulle bli så effektiv som möjligt.

Man kan fundera över vilket som är värst. Sadistiska letter som hatiskt och njutningsfullt plågade ihjäl judar eller iskalla tyska ingenjörer som helt logiskt hade tänkt ut hur man så effektivt som möjligt skulle utrota ett helt folk. Vissa gaskammare var t ex klädda med plåt på insidan. När man designade dessa gaskammare hade man gjort en kalkyl över huruvida man skulle ha galvaniserad plåt eller rostfri plåt. Den rostfria var mycket dyrare men skulle hålla ända tills alla judar var utrotade, medan man skulle få byta plåt flera gånger innan Förintelsen var klar, om man valde galvaniserad plåt. Det gällde att räkna ut vilket som blev billigast. Jag kommer inte ihåg vad man kom fram till, men det är under alla förhållanden djävulskt i all sin känslokyla. Ondskan kan ta sig många uttryck. Både i hat och raseri och i iskall logik.

En del av stängslet runt Auschwitz I. Detta finns kvar i sitt ursprungliga skick. Man ser de dubbla elektrifierade stängslen med lampor emellan, och mellan husen och det inre, elektrifierade stängslet (till höger) ser man det låga skyddsstängslet, vilket var förbjudet att passera (se nedan).

Det var inte lätt att göra uppror eller fly. I Auschwitz I (som ursprungligen var en polsk militärförläggning och senare utvidgades med lämpliga tillbyggnader) omgavs lägret med dubbla, 3 m höga taggtrådsstängsel. Trådarna var strömförande med högspänning (det var alltså inget vanligt elstängsel utan kom man emot trådarna dog man omedelbart) och stängslet gick en meter ner i marken för att man inte skulle kunna gräva sig ut (givetvis var det inte strömförande under marken). På båda sidor och mellan de dubbla stängslen var all vegetation borttagen och marken var helt slät. Det gick således inte att gömma sig någonstans (vilket ju alltid är möjligt i filmens värld). Nattetid belystes området runt och mellan stängslen med starka lampor. Dessutom fanns kulspruteförsedda vakttorn med jämna mellanrum (ca var 40:e meter, på vissa ställen tätare). På insidan, ca tre meter från det inre, elektrifierade stängslet, fanns ett enkelt stängsel med vanlig ståltråd och som var så lågt att man kunde kliva över det. Dels fungerade detta som skydd för att man inte av misstag skulle komma för nära det livsfarliga, elektrifierade stängslet, dels definierade det en otillåten zon som skulle försvåra rymningar. Gick man innanför skyddstängslet, sköts man omedelbart från vakttornen. Ibland roade sig vakterna med att kommendera fångar att gå in i den otillåtna zonen. Vägrade fången, sköts denne av vakten, eftersom han/hon inte lydde order. Lydde fången, sköts han/hon från något av vakttornen, eftersom vederbörande befann sig i det otillåtna området.

När man byggde Birkenau (Auschwitz II) utrymdes 40 polska byar genom att invånarna fördrevs. Hela området, vilket kom att kallas "Auschwitz Interessengebiet" (Auschwitz intresseområde), omfattade en area av 40 kvadratkilometer. Byarna jämnades sedan med marken, all vegetation togs bort och marken gjordes plan. Lägren omgavs således av stora områden av barmark där det inte fanns någonstans att gömma sig. Vakterna hade dessutom hundar, vilket gjorde varje rymningsförsök nästan hopplöst redan från början. Förutom att det fanns tätt med vakttorn längs själva stängslet fanns också en yttre ring av vakttorn, flera hundra meter från stängslet.

Till saken hör att lägren helt och hållet byggdes av fångar (de som byggde gaskammare och krematorier dödades när arbetet var klart — man ville inte ha några vittnen till Förintelsen). Under utvidgningen av Auschwitz I, uppbyggnaden av Birkenau och byggandet av IG Farbens fabrik i Monowice (den sistnämnda utgjorde ett av Auschwitz' många satellitläger) dog minst 18 000 fångar (huvudsaklingen ryska och polska krigsfångar) av fysiska umbäranden och/eller direkt våld.

Två gånger om dagen räknades fångarna. Fattades en fånge hängde man omedelbart tio slumpmässigt utvalda fångar. Detta gjorde att många fångar, vilket man kan förstå, skvallrade för tyskarna om de fick reda på att någon skulle göra ett rymningsförsök.

I förintelselägren var medelöverlevnadstiden ca 2 timmar efter att man kommit dit. I arbetslägren levde man lite längre (om man inte direkt blev selekterad för gasning). Om man överlevde mer än fyra månader i ett arbetsläger visade detta att man hade någon ytterligare möjlighet att skaffa mat (t ex genom att ha smugglat in något i lägret som man kunde sälja). På den normala matransonen kunde man inte klara sig mer än några få månader (vilket var meningen). I ett av husen i Auschwitz I (som alltså var ett arbetsläger) finns idag tusentals bilder på fångar. Tyskarna var mycket noggranna med att bokföra allt: födelsenummer, när fångarna anlände, när de dog etc (i rena dödsläger som Treblinka och i kombinerade utrotnings- och arbetsläger som Auschwitz II registrerades inte de fångar som selekterades för omedelbar gasning). Till en början fotograferade man också nyanlända fångar men slutade efter några år, eftersom fångarna förändrades så snabbt att det inte gick att känna igen dem. Jag gick runt och tittade på ganska många foton. De flesta män överlevde mellan två och fyra månader. Några enstaka upp till ett halvår. Kvinnorna verkade ha betydligt kortare överlevnadstid, antagligen beroende på att de fick arbeta lika hårt som männen. Så ganska snart efter att man kommit till lägret var man inte längre fysiskt i stånd att fly eller göra uppror.

Fångarna förnedrades systematiskt för att bryta deras motståndsvilja. På så sätt kunde ett relativt litet antal vakter kontrollera ett stort antal fångar. Förnedringen innebar inte bara svält. På grund av den dåliga maten och svälten hade en stor del av fångarna ständig diarré. De hade bara två tillfällen per dygn att göra toalettbesök. En gång på morgonen, innan de gick till arbetet och en gång på kvällen. Toaletterna bestod av långa rader med hundratals tätt placerade hål. Varje fånge hade bara några sekunder på sig, sedan måste han lämna plats för nästa fånge. Toalettpapper fanns givetvis inte. Toaletterna rengjordes genom att fångar fick krypa ned i avföringen och ösa upp den. Vakterna valde gärna ut framstående judar för detta (professorer, rabbiner, lärare, tandläkare etc). I barrackerna låg man på halmmadrasser i trevåningssängar (eller mer). Åtta personer sov i varje säng och i en barrack kunde det bo ca 1 000 personer. Eftersom så många fångar hade diarré, rann det ibland avföring på de fångar som låg i de nedre slaferna. Detta var antagligen medvetet uträknat av de psykiatriker som varit med och planerat Förintelsen. Fångarna blev snabbt så motbjudande och illaluktande (tvättmöjligheterna var ytterst primitiva) att vakterna till slut inte längre uppfattade dem som människor. Denna avhumanisering av fångarna och den industriella, automatiken i utrotningen gjorde att vakterna lättare psykiskt kunde klara att döda både kvinnor och barn. Till en början sköt man judar (ca 1,5 miljoner — detta gjordes av s k Einsatzgruppen — jag återkommer till detta), innan man kom på gasningen. Många av de som deltog i dessa masskjutningar fick psykiska sammanbrott eller alkoholiserades snabbt. Här var det svårare att betrakta offren enbart som ohyra, eftersom man såg dem man sköt.

Det hela är så ofattbart djävulskt att tanken inte kan förstå eller analysera i någon egentlig mening. Man känner sig tom inombords efter att ha besökt dessa läger. Hur kan människor bete sig på detta sätt? I Birkenau finns en barnbarrack bevarad. Där hade någon lägerfånge gjort fina teckningar på väggarna för att glädja barnen. Glädja? Tja… Jag gick omkring inne i denna barrack och kände ett intensivt hat mot de människor som orsakat barnen så mycket lidande och smärta. Här bodde bl a de barn som Joseph Mengele använde för sina vidriga experiment. När jag tänker på barnens lidande i lägren brister det för mig. Det känns som att jag inte vill leva. Det är outhärdligt!!! Om de som är ansvariga för detta illdåd utgör en del av människosläktet, ja då skäms jag över att vara människa! Jag såg en bild på en 10-årig flicka. Hon hade fått stå tolv timmar i isvatten för att man ville se hur snabbt hennes fötter förfrös. Detta skedde strax innan ryssarna intog lägret. Flickan levde fortfarande när ryssarna kom men hade kallbrand i båda fötterna. Ryska läkare amputerade hennes fötter men hon dog någon dag senare. Vad är det för en djävul som gör något sådant?! Om man tar den värsta dåren på ett svenskt mentalsjukhus, som tror att han skapat universum och att han är en korsning av gud och Napoleon, så är han närmast normal, jämfört med de svin som organiserade och verkade i lägren!!! Hur två kulturfolk som de tyska och österrikiska folken kunde sänka sig ned till sådant barbari är fullständigt ofattbart.

Flera guider var mycket noggranna med att påpeka att det inte var nazisterna som var ansvariga för lägren, utan att det var de tyska och österrikiska folken. Och jag håller helt med. Den politiskt korrekta åsikten är att det var en liten minoritet nazistiska psykopater som planerade och genomförde Förintelsen. Jag anser inte det. Det finns flera böcker som visar på det tyska (och österrikiska) folkets djupa skuld. På bilder, som togs strax efter att Hitler annekterat Österrike, kan man se hur skrattande österrikare står och applåderar när judar förnedras på Wiens gator ("Wien dansar och ler" — jo ja tackar ja — för mig representerar det leendet snarare ett döskallegrin). Till och med när kriget var förlorat fångade "normala" tyskar in judar som lyckats fly från de s k "dödsmarscherna" (se punkt 17 nedan) och överlämnade dem till SS för avlivning. Dessutom hade tyskarna röstat fram Hitler i fria val. Och Hitler var fullkomligt öppen med sitt judehat. Min absoluta övertygelse är att större delen av tyska och österrikiska folket kände till Förintelsen och applåderade, ja till och med njöt av den!!! Jag återkommer till detta i slutet av min artikel.

Detta var några av de känslor och intryck jag bar med mig från mitt besök i Polen. Nedan följer den artikel jag nämnde inledningsvis och som jag nu översatt till svenska och dessutom utökat väsentligt. Artikeln beskriver delvis saker jag redan berättat om i min inledning ovan.

 

Förintelsen — 30 argument

(när jag nedan använder termen "revisionister" avser jag de människor som försöker revidera historieskrivningen genom att påstå att Förintelsen aldrig ägt rum eller att den skedde i oerhört mycket mindre omfattning än vad som är den officiella siffran)

Från en person som förnekar förintelsen fick jag en pamflett med titeln "The 'Problem of the Gas Chambers'" [Problemet med gaskamrarna], skriven av den franske "historikern" Robert Faurisson (det var min gode väns pappa som skickade den till mig — se inledningen till denna artikel). Faurisson är en av huvudfigurerna i den s k "Revisioniströrelsen", vilken försöker bevisa att det aldrig förekommit någon Förintelse och att "Förintelsemyten" utgör en del av en konspiration som planerats av den sionistiska världssammansvärjningen, vilken har för avsikt att ta över hela världen och förslava mänskligheten. Efter att ha tillbringat sommaren 1998 med att läsa ca 3 000 sidor om Förintelsen, skrev jag följande svar:

Robert Faurissons korta traktat gör intryck av att vara en bit papper fullt av tomma, overifierade påståenden. I introduktionen läser vi t ex, "Ingen har kunnat motbevisa ett enda av de fakta som presenteras i denna skrift..." Påståendet stämmer definitivt inte. Det är i själva verket mycket lätt att motbevisa merparten av Faurissons s k "fakta" och jag skall nu ge några exempel på detta.

En del av hans argument är pinsamt naiva och tyder på en djup okunskap, både när det gäller historieforskning och teknologi. Faurisson säger t ex att det är omöjligt att de som arbetade med gasningen kunde gå in i gaskammaren omedelbart efter gasningen. Jag vet inte vad han menar med "omedelbart", men med tillräckligt kraftiga evakueringsfläktar, bör det vara möjligt att gå in i gaskammaren redan efter några minuter (jag kommer att diskutera detta mer i detalj senare). Dessutom tillhörde de som gick in i gaskamrarna för att ta hand om kropparna det s k Sonderkommandot, vilka var förbrukningsvara (de var judiska fångar som ändå så småningom skulle mördas). Om någon av dem dog av kvarvarande gas, skulle detta knappast ha stört avlivningsprocessen nämnvärt. Det hände vid några tillfällen, när man använde Zyklon B, att Sonderkommandojudar dog av kvarvarande gas. Därför införde man olika rutiner (att medlemmar av Sonderkommandot dog var givetvis en nackdel ur produktionsteknisk synvinkel). Bl a så gick man först in med vattenslangar och splolade av alla kroppar för att få bort eventuella gasrester (även mycket små mängder cyanväte är livsfarligt). Nu fanns det ytterligare ett skäl till att man spolade av kropparna, och det var att tarmen normalt töms när man dör av cyanväte. Jag vill inte gå in på några vidriga detaljer, men läsaren kan säkert föreställa sig vilken mardröm som mötte medlemmarna i Sonderkommandot när de gick in efter en gasning.

Resten av argumenten rörande gaskamrarna är på samma låga nivå. När Faurisson till exempel frågar, "Hur kan salt och vatten blir gas?", skäms jag å hans vägnar. För det första uppvisar han en djup okunnighet i kemi. Det är ju inte så konstigt, eftersom han inte är kemist utan "historiker". Men då borde han kanske inte uttala sig så tvärsäkert. Många salter kan bilda gas när de blandas med vatten enligt en god vän till mig, som är adjungerad professor i kemi vid Stockholms Universitet. När vi talades vid för en tid sedan, nämnde han kaliumcyanid (KCN) som exempel. Om man blandar detta salt med vatten (ej destillerat vatten) avges en dödlig gas. Dessutom, vad en lekman kallar "salt", kanske inte är salt i strikt kemisk bemärkelse. Om jag t ex lägger en bit natrium i vatten (eller natriumpulver) produceras vätgas. Ett experiment som varenda skolelev varit med om.

För det andra har detta inget att göra med verklighetens gasningar. De enda gaser som användes systematiskt var kolmonoxid (CO) och Zyklon B (HCN). Kolmonoxid producerades genom att man körde förbränningsmotorer (bensin- eller dieselmotorer), så här användes varken salt eller vatten (I Treblinka II, som bara var aktivt i knappt ett år — under denna korta tid hann man mörda ca 900 000 människor — användes kolmonoxid i gaskamrarna).


En burk Zyklon B med tillverkaren Degesch' stolta varumärke på. Företaget finns fortfarande kvar och heter numera Detia-Degesch GmbH och tillverkar olika bekämpningsmedel. Så nu vet läsaren vart han skall vända sig om han vill ha effektiva medel mot "ohyra". För mig är det ofattbart att företaget överhuvudtaget finns kvar. Personligen skulle jag aldrig köpa något från detta företag — de är i mina ögon utskämda för all framtid!

Vatten användes inte heller tillsammans med Zyklon B. Zyklon B är inte något salt utan helt enkelt vätecyanid (HCN, även kallad blåsyra) bundet till ett bärämne (kiselgur) i pelletsform (ibland kallade man dessa pellets felaktigt för kristaller) och var ursprungligen ämnat som insektsmedel. Detta sätt att hantera den farliga blåsyran uppfanns av Fritz Haber[1] i början av 1900-talet. För att gasningen skulle fungera var man tvungen att ha hög temperatur (se punkt 29 nedan), vilket man fick genom att packa människor väldigt tätt i en förhållandevis liten volym. När ett mindre antal fångar skulle avlivas kunde man inte använda Zyklon B, eftersom temperaturen i gaskammaren inte blev tillräckligt hög. I dessa fall sköts fångarna i nacken med en 6 mm pistol eller injicerades i hjärtat med fenol. Enligt uppgift gick det åt 7 kg Zyklon B för att döda 1 500 människor (normalt rymde gaskamrarna mellan 1 000 och 2 000 personer). Totalt levererades 19,7 ton Zyklon B till Auschwitz, vilket teoretiskt skulle räcka för att avliva över 4 miljoner människor. Nu gasades med all sannolikhet maximalt 2 miljoner i Birkenau, men Zyklon B användes också för sitt ursprungliga ändamål; avlusning och desinficering. Mängden levererad Zyklon B antyder i alla fall att antalet offer ligger i storleksordningen miljoner.

Robert Jay Lifton, professor i psykiatri vid School of Medicine, Yale University, intervjuade efter kriget 28 tidigare nazistläkare och en farmaceut (apotekare). Fem av läkarna hade arbetat i koncentrationsläger och sex andra hade varit involverade i T4-programmet (det tyska dödshjälpsprogrammet — se punkt 20 nedan). Ingen av dessa förnekade att gasning använts systematiskt. Tvärtom! De beskrev detaljerat procedurerna. I en föreläsning med titeln "Medicinskt mördande i Auschwitz" som hölls i januari 1980 vid "The Fourth Yad Vashem International Historical Conference" (Yad Vashem är förintelsemuséet i Jerusalem) beskriver professor Lifton, utifrån läkarnas vittnesmål, proceduren då ett tåg med judar anlände till Auschwitz II:

SS-läkaren gjorde den första storskaliga "selektionen" av anländande judiska fångar vid rampen i Birkenau. Arbetet utfördes snabbt, effektivt och ofta helt och hållet efter fasta kriterier så att gamla människor, barn och kvinnor med barn alla valdes ut för omedelbar gasning, medan relativt friska unga vuxna tilläts leva, åtminstone tillfälligt (det normala var att alla under 15 och över 40 gasades direkt vid ankomsten). Den stora majoriteten av anländande judar — de flesta uppskattningar talar om 70 procent eller mer — sändes snabbt till gaskamrarna. Antingen fick de promenera dit eller kördes med lastbil om de var alltför svaga för att gå. SS-läkaren kördes i en bil, i allmänhet markerad med ett rött kors, tillsammans med en "medicinsk tekniker" och burkarna med Zyklon B pellets till en av de två gaskamrarna, vilka låg i anslutning till var sitt krematorium.

Robert Lifton har, förutom ett stort antal artiklar, också skrivit en omfattande bok (över 500 sidor), The Nazi Doctors — Medical Killing and the Psychology of Genocide ("Nazistläkarna — Medicinskt mördande och folkmordets psykologi", 1986, ISBN 0-465-09094), där han mer fullständigt går igenom olika aspekter av det medicinska skråets skamfulla inblandning i Förintelsen (boken i sin helhet finns numera tillgänglig på Internet — klicka här!).

Till en början fanns det två gaskammare/krematorier i Birkenau, vart och ett med kapacitet att kremera ca ca 43 000 kroppar per månad (1 440 per dygn). Så småningom byggdes ytterligare två som kunde kremera ca 23 000 kroppar per månad vardera, dvs totalt kunde man kremera 132 000 kroppar per månad. Detta enligt företaget Topf und Söhne, som designat och byggt anläggningarna. Det visade sig senare att krematoriernas kapacitet vida översteg specifikationerna. Den faktiska kapaciteten var ca 240 000 kroppar per månad. Tysk kvalitet när den är som bäst med andra ord!

Professor Lifton fortsätter:

Där hade läkaren det övergripande ansvaret för att processen utfördes korrekt, medan den medicinske teknikern var den som gjorde det rent praktiska arbetet med att hälla in Zyklon B pelletsen genom en öppning i gaskammarens tak [pelletsen hälldes via luckförsedda öppningarar i taket ned i en ränna omgiven av ett grovt stålnät]. Hela processen blev så rutinmässig att läkaren normalt inte behövde ge några order. Läkaren hade också ansvaret för att dödförklara de som fanns inne i gaskammaren, vilket i vissa fall innebar att han tittade genom ett litet titthål för att observera offren. Detta blev också rutin. Tjugo minuter fick passera innan dörrarna till gaskammaren kunde öppnas och kropparna forslas bort [så nu vet vi vad Faurissons "omedelbart" betyder].
Dörren till en av gaskamrarna i Auschwitz. Skylten säger: "Farlig gas! Att gå in i detta rum medför livsfara!" Givetvis såg inte de som skulle gasas denna skylt. Dörren stod uppställd så att skylten var dold och de flesta nyanlända fångar (som direkt selekterades för gasning) trodde helt och fullt att de skulle duscha när de gick in genom denna dörr. När man skulle gasa fångar som vistats i lägret en längre tid så var det betydligt fler som visste vad som väntade, och dramatiska scener utspelades när SS-män med batonger och gevärskolvar drev in offren i gaskammaren. Observera de rejäla beslagen i överkant och nederkant av dörren! Tysk kvalitet! Det fanns inte en chans för de panikslagna offren att ta sig ut när gasen började avges.

Faurisson skriver om Rudolf Höss' självbiografi Kommendant i Auschwitz, (utgiven 1958) att denna bok, där Höss erkänner nazismens brott, är något som Höss "förmodas ha skrivit" (Höss var lägerkommendant i Auschwitz och dömdes efter kriget till döden och hängdes i lägret). Detta är typiskt för Faurissons sätt att resonera. Många historiker har undersökt Förintelsen och så vitt jag vet har ingen mer än Faurisson uttryckt tvivel på att Höss skrivit sina s k "bekännelser". Jag skall emellertid inte uppehålla mig kring Faurissons pamflett mer än nödvändigt. Det är betydligt mer meningsfullt att bevisa vad som hänt än att försöka motbevisa Faurissons argument. Han skulle kunna komma med hur många tomma påståenden som helst om Förintelsen och jag kunde spendera resten av mitt liv med att försöka motbevisa dem (detta är problemet med alla konspirationsteorier). Han kunde t ex försöka hävda att Hitler överhuvudtaget aldrig existerat. Kanske detta också är en judisk lögn? Vem vet. Det kanske inte ens varit något Andra Världskrig? Jag har ju bara läst om detta krig, så hur skulle jag kunna vara säker. Och även om jag trodde att jag deltagit i kriget, kan jag ju ha blivit hypnotiserad att tro så.

Men låt mig nu lämna sådana idiotresonemang och övergå till att ange skäl till varför jag är fullständigt övertygad om att nazisterna ägnade sig åt systematisk förintelse av människor (huvudsakligen judar men också andra grupper; romer, homosexuella, ryska krigsfångar, polska partisaner m fl) och att antalet offer handlar om miljoner (6-7 miljoner). Jag gör detta i form av 30 olika punkter (i någon mån överlappar vissa punkter varandra, men jag har ändå av pedagogiska skäl valt nedanstående uppdelning — ordningen har ingen speciell innebörd).

1. Faurisson säger i sin skrift att det inte finns någon som helst anledning att tro att Hitler hade några onda planer för judarna. Det är inte sant. Jag har läst Hitlers Mein Kampf och det råder inte något som helst tvivel om att han hatade judar. Utifrån vad han skriver i sin bok är Förintelsen bara en logisk följd. Givetvis kan förnekaren nu säga att Mein Kampf inte skrevs av Hitler. Detta framstår dock som alltför absurt för att tas på allvar. Så varför inte påstå att den version av Mein Kampf, som kan köpas idag, är ändrad och att den ursprungliga versionen aldrig uttryckte något judehat. Den teorin är emellertid mycket enkel att vederlägga. Det fanns en kopia av Mein Kampf i varje tyskt hem åren före och under kriget (och även i en mängd svenska hem — jag har själv sett exemplar tryckta före kriget i folks bokhyllor här hemma i vårt land). Det torde vara mycket enkelt att undersöka om texten är samma i de exemplar av Mein Kampf som trycks idag som i de exemplar som trycktes i Tyskland före kriget. Självklart är texten samma. Att forskningen skulle missat att texten ändrats (om den nu gjort det) verkar föga troligt.

Dessutom är Mein Kampf en mycket populär bok i arabvärlden just på grund av det judehat som uttrycks i boken. Robert Faurisson har många gånger bjudits in som talare till diverse arabländer och är nästan som en guru där, när det gäller Förintelsen. Det blir därför väldigt motsägelsefullt när Faurisson påstår att Hitler aldrig uttryckte sig hotande mot det judiska folket. Jag är övertygad om att Faurisson är väl medveten om Hitlers judehat, men väljer att ljuga om det.

Men låt oss lämna Mein Kampf. Vi skall nu se att det finns andra fakta som visar att Hitler (och de ledande nazisterna) hatade det judiska folket.

2. Vid sidan av Mein Kampf finns mängder av inspelade tal (ljud och film) av Hitler (och av Göring, Goebbels, Himmler etc) i vilka judarna nämns på ett sätt som gör Förintelsen synnerligen sannolik. Jag har personligen, med mina egna öron, hört inspelade tal av Hitler, där han uttryckligen säger att judarna "snart kommer att sluta skratta" och de kommer att "ångra att de någonsin föddes". Vidare så finns det tyska tidningar bevarade från kriget som visar på samma sak. Tidskriften "Der Stürmer" sysslade t ex nästan enbart med judehat och inget annat. Dess chefredaktör var Julius Streicher (vilken dömdes till döden i Nürnbergrättegången). Denne motbjudande antisemit var föraktad av alla de ledande nazisterna (Göring, Himmler etc) och blev helt utfrusen under Nürnbergrättegången. Att alla dessa inspelningar, tidningar etc skulle vara förfalskningar verkar synnerligen osannolikt för att inte säga omöjligt. I så fall skulle historievetenskapen ha bevisat detta för länge sedan.

Goebbels skrev i sin dagbok 13/12 1942, "Jag tror att både britter och amerikanare är glada över att vi utrotar det judiska packet" (Detta citat är hämtat ur Paul Johnsons "A History of the Jews", Harper Perennial, 1987. Paul Johnson är en framstående konservativ historiker, som är respekterad även bland forskare som inte håller med om hans allmänna världsbild. Alla hans böcker är mycket väldokumenterade).

Antag att Olof Palme hade anklagats för att utrota samer eller finnar. Det skulle vara en stor överraskning för alla och ytterst osannolikt, eftersom ingenstans i hans skrifter eller i hans tal har han någonsin antytt något sådant. Detta gäller uppenbarligen inte Hitler och dennes relation till judarna. Det judehat han uttryckte i tal och skrift och de hot han framförde mot judarna är ett av många indicier för att Förintelsen ägt rum.

Klicka här för ett antal väldokumenterade citat av Hitler och andra naziledare, rörande det judiska folket och Förintelsen.

3. Grymheten hos de tyska trupperna, speciellt på östfronten, gör Förintelsescenariot sannolikt, eller i varje fall inte osannolikt. Behandlingen av t ex ryska krigsfångar visar att den tyska versionen av det totala kriget var ett krig, inte bara mot andra länder, utan också mot de "oönskade" delarna av mänskligheten i sig. Under den s k Ardenneroffensiven på västfronten i slutet av 1944 tillämpade tyskarna samma typ av krigföring, när de systematiskt mördade tusentals allierade krigsfångar. Det finns flera skriftliga order (jag återkommer till autenticiteten hos dokument från Andra Världskriget senare) från Jodl, Keitl etc (de högsta generalerna i Wehrmacht, vilka arbetade direkt under Hitler), vilka bevisar att detta "totala krig" inte bara var sanktionerat av Hitler utan direkt beordrat av honom.

Ett dött barn, förmodligen en pojke, ligger på en gata i Warszawas ghetto och människor går förbi. Detta var en vardaglig syn och om en stund kommer antagligen några män med en kärra och plockar upp pojkens kropp. Jag grips av en sådan förtvivlan när jag se bilden. Barn skall leka och skratta och busa. De skall ha kramar och pussar och vara älskade. Jag försöker tänka mig in i de tankar som detta barn hade i slutet av sitt liv. Vad tänkte han, vad kände han? Hur känns det att svälta ihjäl? Var var mamma? Var var pappa? Döda kanske. När jag tittar på bilden kommer mina tårar och jag gråter hejdlöst. Över pojken som fick lida så och som berövades sin framtid. Över det meningslösa lidandet, över människans ondska, och också över min egen ondska som framför allt yttrar sig i likgiltighet inför ondskan. Jag känner också en oerhörd vrede, ja hat, mot de människor som var ansvariga för svälten i ghettona. Glömma? Nej aldrig!!!! Detta skall aldrig glömmas! Förlåta ja, men inte glömma! Men förlåta kan bara offren göra. Ingen annan har rätt att uttala de ord som befriar gärningsmannen från dennes skuld, dvs orden "Jag förlåter"!!! När en självgod svensk år 2010 säger, "Nu är det dags att glömma och gå vidare. Jag förlåter nazisterna för det de gjorde mot det judiska folket", då är det ondskan själv som talar!
4. Kristallnatten och liknande incidenter av systematisk förföljelse av judar i Tyskland, Österrike och tyskockuperade territorier (t ex att judarna tvingades bära Davidsstjärnan, misshandlades och även dödades av SA-trupper på öppen gata och att de stängdes in i ghetton där de långsamt svältes till döds — enbart i de polska ghettona svalt ca 500 000 judar ihjäl), visar igen och igen på nazisternas attityd gentemot det judiska folket. Vid Kristallnatten (natten mellan den nionde och tionde december 1938) förstördes oräkneliga judiska butiker och synagogor i Tyskland (mängden av krossat glas gav namnet till denna fruktansvärda natt). Efteråt tvingades judarna att själva betala för skadorna och sedan dessutom betala straffskatt till tyska staten ovanpå detta.

 

Bilden visar en dagbok skriven av Sonderkommandemedlemmen Salmen Gradowski. Behållaren med dagboken i hittades 1945 i närheten av ruinerna av Krematorium II i Birkenau (man gjorde efter kriget noggranna utgrävningar av marken runt krematorierna — det var ju där som medlemmarna i Sonderkommandot bodde och hade möjlighet att gömma saker som de ville att eftervärlden skulle få ta del av). I sin dagbok beskriver Gradowski bl a det tillfälle när man mördade alla de kvinnliga fångarna i Auschwitz. Huruvida Gradowski överlevde kriget vet jag inte, med det är föga sannolikt — alla fångar som varit direkt involverade i förintelseprocessen dödades av uppenbara skäl.

5. Tusentals dagböcker, skrivna av lägerfångar. En del medlemmar i Sönderkommandos (de judar som tvingades ta hand om kropparna i gaskamrarna) i Auschwitz skrev dagböcker i vilka de noterade namn etc på nazistiska officerare och fångar, hur många som mördades, handlingar av speciell grymhet etc, för att användas som bevis när kriget var slut och nazisterna skulle ställas inför rätta för sina förbrytelser. Dessa dagböcker grävdes i några fall ner, skyddade i plåtbehållare eller krukor, och många återfanns efter kriget (som i bilden ovan). Några dagböcker och brev lyckades man smuggla ut ur lägren. Skulle alla dessa dagböcker, skrivna av lidande människor i dödens gränsland, bara vara lögner? Extremt osannolikt! Mycket mer sannolikt är att Faurisson, på grund av sitt dokumenterade judehat, försöker skriva om historien för att passa in i hans mörka agenda.

6. Bevis från hundratusentals överlevare från Förintelsen. Steven Spielbergs organisation "Shoah Foundation Institute" vid University of California har nyligen överfört mer än 200 000 timmars videomaterial till Yad Vashems samlingar i Jerusalem ("shoah" är det hebreiska ordet för katastrof och används av judar för att beteckna Förintelsen). Detta material innehåller intervjuer med 52 000 överlevare från Förintelsen. Yad Vashem har tidigare ca 10 000 intervjuer med överlevare. Dessa samlingar av vittnesmål skall göras tillgängliga för allmänheten via Yad Vashems hemsida inom en mycket snar framtid (man kan redan ta del av Spielbergs material på Shoah Foundation Institutes hemsida). För några månader sedan fick Steven Spielberg en av Tysklands finaste medaljer för sitt arbete med att dokumentera Förintelsen (vilket måste betyda att Tysklands toppolitiker är köpta av den "judiska världskonspirationen", om nu Förintelseförnekarnas scenario är korrekt — hur sannolikt är det?). Jag har personligen talat med flera överlevare och har ingen som helst anledning att ifrågasätta vad de berättat för mig. Naturligtvis kan inte några enstaka överlevare ha sett allt. Men den kritiska, vetenskapliga analysen av tiotusentals överlevares sammanlagda vittnesbörd kan ge en ganska god översiktsbild av vad som hände under Förintelsen.

7. Tyska dokument från före och under kriget.

Ett telegram från chefen för arbetsavdelningen vid Konzentrationslager Auschwitz, H Schwartz, till Administration DII vid SS-WVHA (SS-Wirtschaftsvervaltungshauptamt – dvs SS Huvudförvaltningskontor), vilket summerar den selektion som gjordes av 5 022 judar från ghettot i Theresienstadt. 4 092 av dessa gasades omedelbart ihjäl och endast 930 utvaldes för slavarbete. Ordet "gasning" förekommer givetvis inte i telegramtexten. Det var helt förbjudet att direkt tala om gasning, utrotning etc, utan man använde sig av ett eget fikonspråk, där t ex gasning/utrotning kallades "Sonderbehandlung" (specialbehandling) etc. I texten läser vi, "Gesondert untergebracht wurden am 21.1.1943 1582 = 602 Männer u. 980 Frauen u. Kinder" (läsaren hittar siffran "1582" längst till vänster nedanför mitten — en nästan osynlig pil pekar dit). Översatt blir det "Speciellt placerade blev den 21/1 1943 1582 = 602 män och 980 kvinnor och barn". Lite längre fram i telegrammet används ordet "Sonderunterbringung", vilket är motsvarande substantiv, dvs "Specialplacering" (detta går inte att urskilja i texten ovan, men med förstoringsglas lyckades jag tyda texten i den bok jag hämtat bilden ur). Hela meningen lyder "Die Sonderunterbringung der Männer erfolgte wegen zu grosser Gebrechlichkeit, die der Frauen weil der grösste Teil Kinder war". Översättning, "Specialplaceringen av männen berodde på att de var alltför skröpliga, för kvinnorna berodde det på att största delen var barn". "Sonderunterbringung" och liknande var nazisternas kodord för avlivning av judar. Att det handlar om exterminering torde stå helt klart, eftersom man vet att ytterst få judar från Thereisenstadt överlevde (Auschwitz — Nazi Death Camp, sid 176).

Vid Nürnbergrättegången användes tusentals dokument. De åtalades försvarsadvokater var alla tyskar (i allmänhet tyska officerare). Dessa advokater var till en början skeptiska mot rättegången, eftersom de trodde att den inte skulle bli något annat än segrarens hämnd. Efter rättegången erkände de att det varit en rättvis rättegång. De enda dokument som accepterades av försvaret under rättegången var originaldokument med äkthetsstämpel från tyska arkivarier.

8. (se också punkt 30 nedan för ytterligare exempel) Tusentals och åter tusentals av erkännanden från SS-officerare, soldater etc (och läkare, vilket nämnts ovan). Under Nürnbergrättegången försökte ingen förneka själva Förintelsen. Göring, som kunde betraktas som nummer två efter Hitler i nazihierarkin, och som väl kände till vad som hände i Tyskland, förnekade aldrig Förintelsen. Han förklarade att han var oskyldig och skyllde på "Himmler och hans psykopatgäng". Adolf Eichmann (som var högste chef för det praktiska genomförandet av Förintelsen och som infångades av israeliska agenter i Argentina och sedan dömdes till döden i Israel) medgav Förintelsen under rättegången i Israel, men menade att han själv bara hade lytt order. Han kände mer än någon annan till alla detaljer (hur många som mördades etc) och han förnekade aldrig den officiella siffran av ca sex miljoner judar (plus ca en miljon romer, sovjetiska krigsfångar etc). Att alla dessa höga nazistiska ledare skulle ha torterats, hypnotiserats eller skrämts till att säga det som åklagarna ville att de skulle säga, är extremt osannolikt. Många av dem, speciellt officerare som generalfältmarskalk Keitl var antagligen modiga män, och det skulle ha varit mycket svårt att skrämma dem (speciellt att få dem att säga något kränkande om Tyskland, som var heligt för dem). Dessutom var de snarare arroganta och självsäkra än rädda när de försökte försvara sig och förneka sin del i Förintelsen. När t ex Göring gjorde sin slutplädering under rättegången, talade han fritt (och mycket överlägset) i timme efter timme för att bevisa sin "oskuld". Ingen försökte stoppa honom, även om flera av domarna klagade över att Görings tal tog för lång tid.

Beträffande generalfältmarskalk Wilhelm Keitel så var denne närvarande vid så gott som samtliga av Adolf Hitlers militära överläggningar och stödde i princip alla Tysklands angreppsplaner. Han var en av dem som stod åtalade vid Nürnbergrättegången och dömdes till döden för sina brott mot mänskligheten (han hade beordrat masskarkebuseringar av både civila och krigsfångar — bl a så mördades på hans direkta order 680 000 ryska krigsfångar). Under rättegången förnekade han inte Förintelsen. Tvärtom så framkom det klart och tydligt att han kände till den. Svenska Wikipedia skriver i sin artikel om Keitel:

Ett av åklagarsidans kronvittnen [vid Nürnbergrättegången] var generalmajor Erwin von Lahousen, som hade varit verksam inom Abwehr, den tyska krigsmaktens underrättelsetjänst. von Lahousen vittnade om att Keitel den 12 september 1939 hade informerat honom, att den polska intelligentian och de polska judarna skulle mördas. Keitel försvarade sig med att han inte mindes denna konversation, men medgav att de mordiska planerna hade genomförts.
Bilden visar avlastning av en transport judar på järnvägsplattformen i Birkenau. En SS-soldat fotograferade hela processen, från att judar lastades av och därefter selekterades och till största delen sedan skickades till gaskamrarna. En tidigare fånge, Lili Jacob, hittade efter kriget ett album innehållande 200 sådana fotografier, vilka utgör ett av de mest betydelsefulla bevisen för Förintelsen (även om tyskarna gjorde sitt bästa för att utplåna alla spår, är detta givetvis omöjligt när så många människor är inblandade). Här har SS till och med, om än oavsiktligt, försett eftervärlden med bildbevis på sina illgärningar.

Ett ytterligare exempel på höga SS-officerare som erkänt Förintelsen är Franz Stangl (österrikare, precis som så många andra av Förintelsens värsta bödlar). Denne var kommendant för dödslägret Treblinka II. Efter kriget lyckades han fly med Vatikanens hjälp (kanske inte så smickrande för Katolska Kyrkan), först till Syrien och sedan till Sydamerika. 1967 spårade Simon Wiesenthal och hans medhjälpare upp Stangl i Brasilien. Stangl utlämnades till Västtyskland och ställdes inför rätta för folkmord på drygt 900 000 människor. Domen blev livstids fängelse men Stangl avled efter bara ett år i fängelset. Stangl erkände det han anklagades för, men sade: "Mitt samvete är rent. Jag gjorde endast min plikt" (uppgifterna hämtade från Wikipedia).


Kläder och skor efter offren i Auschwitz så som det såg ut när ryssarna intog lägret 1945. I förrådshusen, som av fångarna kallades "Canada" (för fångarna framstod Canada som ett land av överflöd och frihet), arbetade fångar med att sortera och paketera klädespersedlar och annat. Kläderna tvättades och skor och liknande rengjordes innan de paketerades. Allt användbart skickades till Tyskland, där det rådde brist på nästan allt. Mer än 2 000 fångar arbetade med denna verksamhet.

9. Alla högar av kläder, glasögon, skor, löständer, hår etc som hittades i lägren talar om många, många döda människor, även om detta inte visar hur de dog. De sovjetiska trupperna som intog lägret 1945 räknade allt mycket noggrannt och fann bl a: 836 525 uppsättningar kvinnokläder, 348 820 uppsättningar manskläder 43 529 par skor och tonvis med människohår (en del av håret var redan packat i säckar och klart för transport till Tyskland). Stora kvantiteter av allt detta hade redan transporterats till Tyskland, så det ryssarna fann var bara en bråkdel av den totala mängd kläder etc som kom från Förintelsens offer (upp till 20 järnvägsvagnar lastades per dag med personliga ägodelar från offren — en rapport från chefen för SS Avdelning för Ekonomi och Administration, Oswald Pohl, undertecknad den 6/2 1943, dvs under initialfasen av Förintelsen, visar att dittills 825 järnvägsvagnar avgått från Auschwitz och Majdanek, med sammanlagt 2 992 ton gods, varav en vagn med 3 ton kvinnohår — Nürnbergdokument NO-1257). Håret köptes upp av ett företag i Bayern vid namn Alex Zink, som betalde 50 pfennig/kg, och användes bl a för att göra uniformstyg (tanken att tyska soldater gick klädda i judiskt hår är synnerligen makaber, det ger associationer till både huvudjägare och kannibaler). Det metodiska och industriella sätt på vilket resterna av miljoner människor tillvaratogs och användes (vilket visas av dokument och vittnesmål), vittnar om hur döden hade blivit en industri i Tredje Riket. Man experimenterade t o m med att göra tvål av människor, "Judenseife" (efter kriget hittade man stora behållare med sådan tvål).

10. Förintelsen är kompatibel med det hat mot det judiska folket som florerat, speciellt i Europa, under de senaste 1 500 åren. Förintelsen är inte osannolik om man betänker de förföljelser som hade förekommit, speciellt i Östeuropa. Det skulle vara intressant att veta om revisionisterna förnekar att det förekommit pogromer i Ryssland, Polen etc? I så fall talar de mot välkända historiska fakta.

11. Einsatzgruppen (Insatsgrupper) A, B och C sköt ca 1,5 miljoner människor (främst judar men också andra grupper som politiska kommissarier och krigsfångar) i Ukraina, Lettland, Ryssland etc. Det finns fotografier tagna av Wehrmachtsoldater (vanliga armésoldater) vid sådana tillfällen. Så småningom kom en order från Himmler att soldater på permission inte skulle tillåtas bevittna Einsatzgruppens massavrättningar. Det finns många tyska dokument som bevisar Einsatzgruppens (det fanns alltså tre sådana grupper — A, B och C) ondskefulla aktiviteter. Som exempel kan jag ta ett brev daterat 15 november 1942, från Rikskommisarie Lohse i Riga till Ministern för de Östliga Territorierna, beträffande "Slutlösningen". Lohse skriver, "Vill ni vänligen informera mig om er fråga den 31 oktober skall tolkas som ett direktiv att likvidera alla judar i Ostland. Skall detta ske oberoende av ålder, kön och ekonomiska aspekter [judarna kunde ju vara värdefulla som gratis arbetskraft — Kristers kommentar]?"(Nürnbergdokument PS-3663). Om nazisterna dödade judar genom att skjuta dem, varför skulle det vara otroligt att de också senare gasade dem? Hur de mördades spelar egentligen ingen roll!

I en rapport, skriven av SS Sturmbannführer Magill, ges några detaljer rörande Einsatzgruppens aktiviteter. Han skriver, "Att driva kvinnor och barn ut i träsken hade inte önskad framgång, eftersom träsken inte var tillräckligt djupa. På ca en meters djup fanns i de flesta fall fast mark (antagligen sand) vilket förhindrade total nedsjunkning…. De ukrainska prästerna var mycket samarbetsvilliga och ställde upp vid varje aktion [inte underligt att judar är på sin vakt när de möter kristna — Kristers kommentar] (Kriegestagebuch des Kommandostabes Reichsführer SS, Vienna, 1965, page 217-220).

Man kan undra, vilken djävulsk människa driver barn ut i ett träsk för att dränka dem? Jag har svårt att räkna in en sådan varelse i människosläktet. Och i djursläktet med för den delen.

12. Folkräkningar som gjordes både före och efter kriget visar att omkring sex miljoner judar saknades när kriget var slut. Vad hände med dem? Vart tog de vägen? När man bedömt detta bevis har historikerna tagit hänsyn till faktorer som demografiska förändringar i de judiska samhällena, gränsförändringar i olika länder och fluktuationer i den judiska befolkningens storlek på grund av flyktingströmmar etc. Så talet sex miljoner har inte tagits ur tomma luften. Fastän antalet judar i Polen etc före kriget inte är känt exakt, vet vi mycket detaljerat hur många holländska judar som överlevde. Av de runt 110 000 holländska judar som deporterades, återvände endast omkring 6 000 efter kriget. Vad hände med resten? De har inte setts till sedan dess! Och det finns mycket, mycket goda skäl till att förmoda att en betydligt högre proportion av de östeuropeiska judarna mördades jämfört med judar från det tyskockuperade Västeuropa. De västeuropeiska judarna användes nämligen av Himmler som gisslan när han i slutet av kriget förhandlade om separatfred med England och USA. Så många holländska judars liv sparades för just detta syfte.

13. Bevis från amerikanska, brittiska, sovjetiska etc soldater som befriade lägren. Vid flera tillfällen sköts alla SS-vakterna på fläcken. Detta var givetvis illegalt, men det som soldaterna såg när de kom in i lägren orsakade ibland mycket starka reaktioner (så vitt jag vet beivrades aldrig detta — man hade antagligen förståelse för soldaternas hat mot SS-vakterna). När 102:a Infanteridivisionen, tillhörande 9:e Armén, kom till Gardenlegen hade ca 1 100 fångar bränts levande i en silo. Den fientliga inställningen hos lokalbefolkningen upphörde inte med befrielsen. Invånarna i Gardenlegen vägrade begrava offren. Endast inför hotet om att skjutas hjälpte lokalbefolkningen till med att begrava de brända kropparna. Jag läste om ett tillfälle när en amerikansk soldat blev så upprörd över vad han såg, när han var med om att befria ett läger, att han åkte till närmaste by och började skjuta varenda tysk han mötte, tills han så småningom stoppades. Fel? Javisst! Men det säger en del om lägren!

 





Fruktansvärda syner mötte ryssarna när de den 27/1 1945 intog Auschwitz. Liknande syner mötte de allierade när de gick in i koncentrationslägren i Tyskland. Döda, utmärglade kroppar överallt i tusental blandat med döende i alla stadier mellan liv och död. Tyskarna hade tömt Auschwitz innan ryssarna kom, och tvingat alla fångar som kunde gå (66 020 fångar — tyskarna bokförde allt mycket noga) ut på en dödsmarsch i riktning mot Tyskland. Tusentals och åter tusentals dog (vittnen säger att det på vissa sträckor låg döda kroppar ungefär var femtionde meter där kolonnen dragit fram). Alla som vacklade sköts direkt. Normalt skulle tyskarna ha dödat alla de sjuka fångar som inte kunde gå, men detta glömde man bort i paniken. När ryssarna kom in i lägret fanns ca 7 000 fångar kvar. Många var redan döda eller döende. Jag beklagar att jag har med dessa fruktansvärda bilder, men sanningen är viktig. Vi måste inse hur fruktansvärt det var. Tänk, käre läsare, om din man eller fru eller dina barn hade gått ett lika fruktansvärt öde till mötes! Vi får aldrig glömma de som dog i Förintelsen!!!

G I A Draper, åklagare under flera processer mot nazister, beskrev vid "The Fourth Yad Vashem International Historical Conference" i Israel 1980 vad som hände när brittiska trupper gick in i lägret Bergen-Belsen.

Män och kvinnor klädda i trasor och som knappt kunde röra sig på grund av svält och tyfus, låg på sina halmmadrasser i alla stadier av smuts och förnedring. Man kunde knappt skilja mellan levande, döda och döende…. En undersökning visade att omkring 17 000 kroppar hade kremerats av SS-staben föregående månad. Många kroppar uppvisade spår av tortyr och piskrapp. Brittiska arméläkare gick genom de stinkande barrackerna och ritade ett rött kors på pannan hos de som man trodde hade en chans att överleva.
Massgrav i Bergen-Belsen.

När jag var liten hade vi ett tyskt hembiträde (i början av 1950-talet). Hon hette Karla minns jag, och hon berättade om hur alla invånarna i det samhälle hon bodde i, av allierade soldater tvingades att gå till ett närliggande läger och se på nazisternas illdåd (jag minns att Karla kom från Nordtyskland så lägret bör ha varit Bergen-Belsen eller Neuengamme — i Bergen-Belsen dog ca 50 000 personer och i Neuengamme ca 55 000). Hon såg hur liken låg i stora högar. Med stora schaktmaskiner sköt brittiska soldater ned högarna av kroppar i enorma gropar som gjorts med samma schaktmaskiner (se bilden nedan). Hela tiden rörde det sig bland kropparna, ungefär som att likhögen var en levande organism (förmodligen var det omöjligt att sortera ut de som fortfarande "levde" och kanske också meningslöst — deras liv hade antagligen inte gått att rädda). Man hällde bensin över alltihop och tände på. Även om en del fortfarande levde, var det man gjorde kanske det mest barmhärtiga. Jag var 12 år eller något sådant, när Karla berättade detta för mig, och jag minns att jag hade väldigt svårt att tro henne.

En bulldozer från British Army skjuter ned kroppar i en massgrav i Bergen-Belsen. Fotot taget 19/4 1945.

Draper fortsätter:

De som var ansvariga för brotten, inkluderande lägerkommendant Kramer, 38 år gammal, fördes inför en brittisk militärdomstol. Alldeles innan han arkebuserades gjorde han ett uttalande i min närvaro. Han gav en detaljerad redogörelse om Auschwitz-Birkenau-lägret, där han hade tjänstgjort under kommendant Höss, som han beskrev som "ett inhumant monster" och en "ynklig fegis" som hade flytt sin väg, medan han, Kramer, hade stannat "på sin post"… "Jag skulle inte vilja vara de människor i Berlin som gett mig dessa fruktansvärda order att utföra." Han uppmuntrade mig att leta efter Höss. I Auschwitz-Birkenau, sade han, hade ungefär fyra miljoner judar och andra utrotats, vilka transporterades från hela Europa för att dö i gaskamrarna, efter att SS-läkarna valt ut de fysiskt bästa individerna för att arbeta.
Precis som i de andra lägren så mötte de allierade rader av lik när de intog Gestapos koncentrationsläger Nordhausen (detta var inget utrotningsläger utan ett uppfostrings- och arbetsläger).

BBC-reportern Richard Dimbleby beskrev i BBC News, 15/4 1945, de fruktansvärda scener som mötte honom och brittiska armén i Bergen-Belsen:

Här på en hektar mark låg döda och levande människor. Man kunde inte se vilka som var vilka... De levande låg med sina huvuden mot lik och runt omkring rörde sig den hemska, spöklika processionen av utmärglade, håglösa människor, helt oföretagsamma och utan livshopp, oförmögna att flytta sig ur vägen, oförmögna att se de fruktansvärda synerna runt omkring dem... Bebisar hade fötts här, små, vissnade saker som inte kunde leva... En mor, som hade drivits till vansinnets gräns, skrek åt en brittisk vaktpost att ge henne mjölk till hennes barn, och kastade det lilla knytet i hans armar... Han öppnade byltet och fann att barnet hade varit dött i flera dagar. Denna dag i Belsen var den mest fruktansvärda i mitt liv.

Läsaren kanske undrar varför jag har med så många uppskakande bilder. Svaret är Sanningen! Dessa bilder är sanna och visar på Förintelsens fruktansvärda verklighet. Du som läser detta skall inte kunna komma undan och likgiltigt säga, "Det var väl inte så farligt, är det inte dags att förlåta och glömma?" Det är sant att vi skall förlåta. Problemet är att vare sig du som läser detta eller jag som skriver detta har rätt eller auktoritet att förlåta nazisternas illdåd. Det är bara Förintelsens offer som har denna auktoritet, ingen annan! När någon annan uttalar orden "Jag förlåter" är det bara tomma ord som ingenting betyder. Förlåtelse innebär att efterskänka en moralisk skuld. Endast den drabbade har rätt att uttala orden "Jag förlåter" (om A lånar 100 000 kr från B kan inte C säga till A, "Jag efterskänker din skuld till B" — det är bara B som har juridisk auktoritet att efterkänka skulden)!

14. Revisionisterna säger ofta att det inte finns några dokument som innehåller klara order på att utrota judarna. Det är sant att det finns få (om ens några) dokument där gasningen nämns explicit. Hitler gav alltid denna typ av order muntligt (av samma anledning byggdes lägren av fångar som sedan dödades — man ville inte ha några vittnen — och av samma skäl finns få fotografier och filmer från lägren — dels var det strängt förbjudet att fotografera alla aktiviteter som hade med Förintelsen att göra, dels försökte man utplåna alla bildbevis och alla graverande dokument i slutet av kriget, när det stod klart att Tyskland skulle förlora). Å andra sidan har vi tillgång till protokollet från Wannseekonferensen (januari 1942), under vilken den "Slutgiltiga Lösningen" beslutades. Termen "gasning" eller liknande används inte i detta dokument, men det står helt klart vad som planerades. Protokollet talar om att använda judarna som skickliga arbetare tills de kan ersättas av polacker etc. Avslutningsvis läser vi, "På slutet förekom en diskussion om de olika möjliga former som lösningen kunde ta och där var både Gauleiter (en hög nazistisk befattning) Dr Meyer (alla tyskar i stort sett är doktorer) och statssekreterare Dr Bühler av åsikten att visst förberedande arbete för slutlösningen skulle utföras lokalt i området, men att man under detta måste undvika att skrämma befolkningen [skrämma för vad? — Kristers kommentar]" (Nürnbergdokument NG-2586-G). Flera andra dokument nämner utrotning av judar, fastän de inte talar om gasning (se punkt 7 ovan för ett exempel på detta).

15. Ett annat revisionistiskt argument är att de flesta gaskammare och krematorier byggdes efter kriget (som en del av den judiska världssammansvärjningen för att smutskasta det tyska folket och bereda en väg för den judiska staten Israel). Man påstår att betongprover som tagits från vissa gaskammare visar att dessa är byggda i betongkvaliteter som inte fanns före eller under kriget. För att en lögn skall kunna fungera måste den innehålla element av sanning. Så är också fallet här, vilket jag alldeles strax skall visa (läs också här för ytterligare diskussion om gaskammare/krematorier i Birkenau).

Det är väl känt, och precis vad man kunde förvänta sig, att när tyskarna på Östfronten (vi talar här om Östfronten, eftersom alla utrotningsläger låg i detta område) drog sig tillbaka för den framryckande Röda Armén, försökte de utplåna alla bevis på Förintelsen. De använde sprängmedel för att förstöra gaskammare och krematorier. Ibland flydde de i sådan hast att det inte fanns tid att sopa igen några spår. I andra fall, som när det gäller Treblinka, jämnades hela lägret med marken och träd planterades över hela området så att nästan inga spår fanns kvar av de hemska aktiviteter som försiggått där.

I Treblinka begravdes många fångar till en början utan kremering. Man hann helt enkelt inte med att bränna alla. När Treblinka fick en ny kommendant, den tidigare nämnde Franz Stangl, beordrades de fångar som fanns kvar i lägret att gräva upp de oförbrända kropparna och bränna dem. För att snabba på arbetet assisterades de av grävskopor, vilka kördes av ukrainska hjälppoliser. Det påstås att stanken av ruttnande kroppar var outhärdlig och kunde kännas miltals bort. De brända resterna maldes sedan i en stor industriell benkvarn och begravdes i stora gropar. Tyskarna planerade att döda de sista fångarna när arbetet med att bränna kroppar var klart, men det gick inte riktigt som det var tänkt. Den 2/8 1943 gjorde fångarna uppror. De lyckades bryta upp ett vapenförråd och flera SS-soldater och ukrainska hjälppoliser (den senare gruppen stod för mycket av det praktiska dödandet och var känd för sin grymhet) dödades och många fångar lyckades fly. En del av dem fångades in och sköts (många bönder i trakten fångade in flyktingarna, tog deras pengar och överlämnade dem till tyskarna eller mördade dem — Polen, precis som Lettland och Ukraina, har en lång blodig historia av antisemitism och det var inte en slump att utrotningslägren placerades i detta område). Merparten av de som lyckats fly anslöt sig till polska partisaner och många av dem dödades i strider mellan partisaner och tyska trupper. En del mördades, vilket framstår som helt obegripligt, av polska motståndsmän (när man talar om polackernas antisemitism, måste man i rättvisans namn också nämna att det samtidigt fanns polacker som med fara för sina egna liv hjälpte judar). Av de 850 fångarna i lägret vid tiden för upproret lyckades minst 100 undgå att bli tagna. Mellan 60 och 70 levde fortfarande vid krigets slut. Det fanns alltså flera vittnen från Treblinka som kunde berätta för världen vad som hade hänt i lägret. Dessa fångar hade ju arbetat i nära anslutning till gaskamrarna under lång tid — medlemmarna i Sonderkommandot fick bättre mat än andra fångar för att orka med sitt tunga arbete och överlevde därför längre. Då och då mördade man hela Sonderkommandot — det kunde röra sig om ca 500 personer (siffran varierade) — och ersatte dem med ny personal — avsikten var givetvis att bli kvitt alla vittnen till Förintelsen. Jag är mer benägen att tro på dessa överlevare från Treblinka än att tro på Förintelseförnekare som Mr Faurisson, speciellt med tanke på dennes antisemitism (ytterligare information om Treblinka finns under punkt 22 nedan).

Beträffande Auschwitz I och II så försökte tyskarna förstöra spåren efter Förintelsen även i dessa läger. I första hand ville man utplåna alla rester av gaskammare och krematorier (i Birkenau fanns som nämnts ovan 4 stora kombinerade gaskammare-krematorier). Ryssarna ryckte dock fram snabbare än man förväntat sig, varför förstörelsen blev ofullständig. Man hann i alla fall plocka bort spåren av själva gasningen (t ex de stålbursomgärdade rännor där gaspelletsen hälldes in) och metallbeslag och luckor på krematorieugnarna. Sedan sprängde man anläggningarna. Vissa delar från krematoriet i Auschwitz I (i Auschwitz I förvarades huvudsakligen polacker och homosexuella) återfanns senare på en järnvägsstation i Polen och när Auschwitz blev ett minnesmonument över Förintelsen byggde man upp delar av detta krematorium. Helt enkelt för att människor skulle kunna få en bild av hur det såg ut. Därför kan givetvis analyser av de nyuppbyggda objekten visa att de är gjorda efter kriget. Orsaken till att de verkar gjorda efter kriget är just att de är gjorda efter kriget. Det finns dock mängder av fotografier som visar hur krematorierna såg ut när de var i verksamhet. Man har också i tyska arkiv återfunnit detaljerade ritningar på gaskamrarna och krematorierna i bl a Auschwitz. Att judiska agenter skulle gjort dessa ritningar och sedan obemärkt placerat ut dem i tyska arkiv verkar aningen långsökt. I Auschwitz I fanns, bortsett från gaskammare och krematorium, alla byggnader, staket etc etc kvar intakta när ryssarna intog lägret 27 januari 1945. Vi kan därför idag se lägret precis som det såg ut under kriget.

Ett fotografi av förbränningsugnarna i Krematorium II i Birkenau (fem ugnar med 3 luckor i varje), taget av SS 1943 (klicka här för ytterligare diskussion om gaskammare/krematorier i Birkenau).

När det gäller Birkenau (Auschwitz II) finns de sprängda gaskamrarna och krematorierna kvar i det skick som de återfanns i efter kriget (det finns dock fotografier, tagna av SS-personal, vilka visar de olika anläggningarna i Birkenau som de så ut när Förintelsen fortfarande pågick — se bilden ovan). Som nämnts tidigare så jämnades 40 polska byar med marken när Birkenau projekterades. Tegelstenar från rivna hus användes när ryska krigsfångar började bygga Birkenau. Därför var de första barrackerna tegelhus. Dessa finns till stor del kvar idag. Så småningom gick man över till att bygga träbarracker. Många av dessa brändes när tyskarna flydde, och det enda som finns kvar av dem idag är grunden och skorstensstockarna. Men det finns också kvar en hel del träbarracker i ursprungligt skick. En del av dem har senare reparerats, eftersom de var i mycket dåligt skick. Man vill kunna visa delar av området som det såg ut när Birkenau var i drift. Inget av detta motbevisar att Birkenau var ett utrotningsläger. I så fall skulle det faktum att Nyköpings Slott restaurerats i modern tid bevisa att det aldrig funnits något Nyköpings Gästabud (för den som inte är så kunnig i svensk historia kan jag nämna att kung Birger Magnusson 1317 bjöd in sina båda bröder Valdemar och Erik till julfirande och sedan lät mörda dem — detta dåd brukar gå under namnet Nyköpings Gästabud).

16. Det finns mängder av bevis för Förintelsen i allmänhet och Auschwitz i synnerhet från de Allierades krigsarkiv. Under juli 1941 forcerade de Allierade enigmakodad telegramtrafik (Enigma var tyskarna berömda krypteringsmaskin) som visade att massmord förekom i samband med tyskarnas framryckning i Öst. I maj 1942 snappade de Allierade upp tyska kodade meddelanden som forcerades och som visade på hur judar samlades ihop i hela det tyskockuperade Europa och sändes till okänd destination i Öst. Andra forcerade telegram från samma år visade att det dittills hade transporterats ca 1,5 miljoner judar österut.


(Klicka på bilden för att se den i större format!)
Bilden ovan visar en detaljförstoring av det fotografi över Auschwitz, som togs i augusti 1944 av ett amerikanskt fotospaningsplan. Den 2 november 1944 avbröts massmorden i Auschwitz-Birkenau. Den sista transporten av judar anlände den 5 januari 1945 från Berlin. Bilden togs alltså medan mördandet i Birkenau fortfarande pågick för fullt. Vi ser järnvägsvagnar på spåren och grupper av människor på perrongen. En större grupp är på väg till fots mot en av gaskamrarna.

 

Här se vi en ytterligare detaljförstoring av Krematorium II.

I augusti 1944 tog ett amerikanskt spaningsplan av typ Lockheed P-38 Lightning fotografier av en nybyggd kemisk fabrik i närheten av Krakow i södra Polen. Fabriken, som ägdes av IG Farben, tillverkade syntetisk olja och syntetiskt gummi, som var livsviktiga produkter för den tyska krigsansträngningen. Fotospaningen var en förberedelse för kommande bombangrepp. Fotograferingen skedde från 4500 meters höjd. Vad de Allierade inte visste var att IG Farbens fabrik var en del av Auschwitzkomplexet och att arbetarna där var judiska fångar. På ett av fotona kan man se Birkenaulägret (se bilderna ovan), vilket låg 7 km från fabriken. Fotospaningskameror har den bästa optik som går att få för pengar och bilden av Birkenaulägret är mycket detaljerad. Man ser bl a fyra gaskammare och krematorier samt järnvägsvagnar vid den långa rampen och en stor grupp människor som är på väg mot gaskammaren. Ungefär vid samma tid togs ytterligare bilder över samma område av andra spaningsplan, och på en av dessa kan man se hur det ryker från ett skogsområde utanför själva lägerområdet. Idag vet vi, utifrån vittnesuppgifter från överlevande medlemmar i Sonderkommandot, att det ibland anlände så många fångar till Birkenau att de fyra gaskamrarna/krematorierna inte räckte till. En del av fångarna fördes då till ett skogsområde utanför lägret, där de sköts med nackskott och sedan brändes i öppna gropar (detta beskrivs närmare under punkt 23 nedan).

Den analytiker som granskade fotot hade till uppgift att ta fram detaljer inför den kommande bombningen av själva fabriken och fäste inget avseende vid det intilliggande lägret. Kanske trodde vederbörande att det rörde sig om ett rent arbetsläger. Sådana förekom över hela det tyskockuperade Europa. Dessutom hade man tiotusentals flygfoton att granska och hade inte tid att undersöka sådant som verkade ovidkommande. När CIA 1978 granskade flygfoton över området runt Auschwitz, tagna under kriget, upptäckte man att det aktuella fotot gav en mycket detaljerad bild av Birkenau. En bild som är mycket värdefull idag, när man skall bemöta Förintelseförnekarna (orsaken till att CIA analyserade foton från Andra Världskriget så sent som 1978 var antagligen att man under Kalla Kriget använde alla till buds stående medel för att få kunskap om terrängen etc bakom Järnridån med tanke på ett eventuellt krig mot Östblocket).

17. Under slutet av kriget, när ryssarna närmade sig, tömdes många läger och fångarna tvingades ut på s k dödsmarscher, där de bokstavligen piskades fram. Den som inte orkade sköts direkt. Vid Holocaust Research Center (Centret för forskning om Förintelsen) i Brooklyn finns en dagbok skriven av en brittisk soldat. Denne var krigsfånge och tvingades arbeta på en gård nära Stutthof (ett läger i Polen, där man bl a gjorde medicinska experiment). Dagboken beskriver diverse olika saker, bl a kvinnornas dödsmarsch efter den första evakueringen av lägret i januari 1945. En flicka som lyckades fly under denna marsch räddades tack vare den brittiske soldaten och dennes vänner. Det finns också flera tyska dokument som innehåller uttryckliga order rörande dessa dödsmarscher.

Hundratusentals judar dog under dödsmarscherna, vilket visar på tyskarnas förakt för människoliv. Dödsmarscherna utgör ytterligare ett indicium som troliggör Förintelsen.

18. Och nu kommer vi till det som jag anser vara det absolut starkaste argumentet för att Förintelsen ägt rum. Fördelen med detta argument är att det inte är beroende av några tekniska detaljer.

Inte en enda ledande tysk politiker, författare, journalist, kulturpersonlighet etc har försökt att förneka Förintelsen efter kriget. Tvärtom, Tyskland har betalat över en biljon (en miljon miljoner) mark som kompensation till Förintelsens offer. Ända in på 1990-talet betalade Tyskland 1,25 miljarder mark varje år till offren (jag vet att man fortfarande betalar ersättning till överlevande och deras anhöriga, men har ingen uppfattning om beloppen idag). Om Förintelsen hade varit en bluff, skulle det finnas miljoner tyskar, som visste att så var fallet, och det skulle ha funnits tusentals organisationer i Tyskland, vilka skulle ha stridit för sanningen, dvs för att rentvå Tyskland och det tyska folket. Ledande tyska författare och historiker skulle ha skrivit oräkneliga böcker i sina försök att bevisa att tyskarna aldrig varit involverade i något massmord på judar. Men inget sådant har skett. Varför inte? Därför att det finns miljoner tyskar som vet att Förintelsen ägt rum, och som skäms!!!!! En del av dem har deltagit i den eller bevittnat den, andra har sett eller hört sina föräldrar tala om den.

Det är för övrigt anmärkningsvärt att alla förintelseförnekare (som jag känner till) är engelsmän, fransmän, amerikanare och kanadensare (förutom hela arabvärlden). Hade Förintelsen varit en lögn borde majoriteten av revisionisterna varit tyskar och österrikare. Det är ju deras heder och ära som står på spel.

Och slutligen, om det inte förekommit någon Förintelse, så skulle de flesta som arbetar med att "avslöja Förintelsebluffen" inte vara antisemiter, utan vara vanliga människor som strider för sanningen. Men sådana revisionister lyser med sin frånvaro, eller är i varje fall synnerligen sällsynta. De enda förintelseförnekare jag stött på, personligen eller genom deras skrifter, har varit människor uppfyllda av ett intensivt hat mot det judiska folket.

19. Fångar som lyckades fly från lägren. De var ganska få på grund av omständigheter jag diskuterat ovan. Från Auschwitz I och II genomförde totalt 802 fångar flyktförsök. Man vet att 144 av dessa undkom och överlevde kriget. 327 greps under flyktförsöket eller efter att de lyckats fly (denna siffra inkluderar de som sköts när de försökte fly). 331 av flyktingarna gick ett okänt öde till mötes. Det finns inga dokument eller vittnesutsagor som visar att de infångades. En maximiuppskattning av antalet personer som lyckades fly från Auschwitz ger således resultatet 475 (133 plus 331). Redan tidigt under kriget lyckades en fånge, som hade flytt från Auschwitz, få iväg ett brev till London, där han detaljerat redogjorde för vad som försiggick i lägret. De som lyckades fly fick ofta hjälp av polska motståndsrörelsen (som ibland hade organiserat flyktförsöken) och berättade då om de oerhörda övergrepp som begicks i lägren. Polska motståndsrörelsen försåg hela tiden den polska exilregeringen i London med insamlade uppgifter om nazisternas illdåd. Exilregeringen förde sedan uppgifterna vidare till de Allierade. Dessa hade ju redan onda aningar om vad Auschwitz var för slags läger (se t ex punkt 16 ovan), men ansåg att de inte kunde göra så mycket åt saken. Dessutom insåg man inte omfattningen av övergreppen — det var ju först när de allierade intog lägren som Förintelsens fulla fasa uppenbarades (klicka här för en längre artikel om motståndsrörelsen i Auschwitz och flyktförsök därifrån).

Efter kriget har det förekommit många diskussioner om varför de Allierade inte bombade Auschwitz. De Allierade har av olika forskare kritiserats för denna passivitet. Man kunde ha bombat gaskammare och krematorier eller järnvägarna på vilka fångarna transporterades för att få stopp på dödandet eller i varje fall minska omfattningen. Problemet var att man riskerade att döda många fångar vid ett större bombangrepp mot lägret (fast å andra sidan skulle de ju dö ändå). Risken var stor att man dödade tusentals fångar samtidigt som man missade gaskamrarna och krematorierna (träffsäkerheten vid bombning var inte speciellt hög vid den här tiden och man fick normalt fälla hundratals bomber för att vara säker på att slå ut ett mål). Sönderbombade järnvägar å andra sidan reparerades ofta på ett par timmar, i värsta fall på några dagar. Om man försökte stoppa tågtransporterna till Auschwitz, skulle man därför behöva bomba järnvägsspåren regelbundet (flera gånger i veckan), vilket inte var praktiskt möjligt. De Allierade menade att det var bättre att vinna kriget så snabbt som möjligt — på så sätt skulle ju mördandet upphöra — och valde därför att koncentrera sig på att besegra tyskarna militärt.

Någon kanske tycker det är märkligt att överhuvudtaget en enda fånge lyckades fly från Auschwitz med tanke på alla stängsel och vakter. Man måste då komma ihåg att det i Auschwitz I och II sammanlagt fanns ca 100 000 fångar (siffrorna varierade givetvis, bl a beroende på antalet transporter som anlände per dag i relation till hur optimalt gaskammare och krematorier opererade — i augusti 1944 översteg t ex antalet fångar 135 000). Det är svårt att ha full kontroll på så många människor. De fångar som inte gasades omedelbart, tvingades som nämnts till slavarbete. Många gånger var detta arbete beläget utanför själva lägerområdet. Det var när fångarna befann sig utanför lägret som tillfällen gavs till att fly. Det var inte heller ovanligt att SS-vakterna tog mutor i form av cigaretter och sprit (Sonderkommandot hade fri tillgång till sprit och cigaretter) och valde att inte se när fångar smugglade in mat och andra saker. Man lyckades t o m smuggla in kameror vid några tillfällen. De bilder som då togs utgör graverande bevis mot de som deltog i dödandet (se bild under punkt 23 nedan). Även vapen smugglades in i Birkenau vid slutet av kriget och användes under Sonderkommandots uppror 7/10 1944.

20. T4-organisationen (Aktion T4) eller "Operation Eutanasi (Operation Dödshjälp)" — mördandet av mentalpatienter och kroniskt sjuka (både vuxna och barn) i Tredje Riket — visar hur respekten för människoliv i Tyskland hade urartat. I begynnelseskedet av T4-programmet (1939) skedde morden med giftinjektioner, men så småningom började man använda kolmonoxid (CO). Hundratusentals sjuka tyskar dödades, eftersom de betraktades som livsodugliga. T4-programmet stoppades hösten 1941 på grund av påtryckningar från kyrkliga grupper och den allmänna opinionen i Tyskland, även om mördandet fortsatte i mindre skala i hemlighet (förgiftning och svältning till döds ersatte gasningen). En del av personalen från T4-programmet överfördes till Slutlösningen (Die Endlösung — dvs utrotandet av Europas judar). Skälet till detta var att de tidigare nämnda Einsatzgruppen, vilka mördade sina offer genom att skjuta dem, hade stött på allvarliga problem. Uppgiften att skjuta speciellt kvinnor och barn i tusental var mer än vad de flesta klarade av, även om de drack sprit kontinuerligt för att döva den lilla medkänsla de eventuellt hade kvar. Flera av medlemmarna i Einsatzgruppen bröt samman mentalt, så Himmler började leta efter andra metoder genom vilka stora mängder människor kunde dödas utan att orsaka psykologiska problem hos bödlarna. I början skedde gasningen med kolmonoxid (denna metod hade ju utvecklats i T4-programmet) men så småningom ersattes kolmonoxid med det mer effektiva preparatet Zyklon B.

T4-programmet visar vad nazisterna (och tyska intellektuella) var kapabla till och hur lite respekt man hade för mänskligt liv. Jag har inte hört att förintelseförnekare också förnekar eutanasiprogrammet, men detta är under alla förhållanden synnerligen väldokumenterat i tyska protokoll och brev och från vittnesbörd under Nürnbergrättegången och andra rättegångar (efter kriget förekom ett antal rättegångar mot tyska krigsförbrytare, bl a mot de läkare som varit involverade i T4-programmet och medicinska experiment på lägerfångar). I sin bok A sign for Cain (Kains tecken), Warner Paperback Library, New York 1973, beskriver Dr Friedric Wertham T4-programmet i detalj. Han visar hur programmet planerades av ledande tyska läkare och psykiatriker långt innan nazisterna kom till makten. En del av dem hade skrivit böcker där de redan 1920 propagerade för utrotandet av "ovärdigt liv" (som t ex förståndshandikappade). Uttryck som "liv som inte är värt att leva", "undermänniskor" etc uppfanns således inte av nazisterna utan av läkare. Ett bevis på människans ondska så gott som något. Hitler tog helt enkelt över eutanasiprogrammet och utvecklade det ytterligare för sina egna ondskefulla syften. Men föraktet för människoliv fanns redan där (helt och hållet i linje med det darwinistiska perspektivet — den starkares överlevnad — vilket Hitler var en mycket varm anhängare av).

T4-programmet utgör ytterligare en länk i beviskedjan. Förintelsen var helt enkelt förlängningen av T4-programmet (jag skriver mer om T4-programmet här).

21. Jag har också några egna personliga upplevelser som är relevanta. Min mor och far var aldrig gifta och jag bodde under en tid hos min danske morbror. Han hade varit i Polen ett år under kriget. För en ung dansk, som ville resa, var enda alternativet under kriget att resa till tyskockuperat område. Så min morbror tillbringade ett år i den polska staden Gleiwitz (Gliwice på polska) i södra Polen, ca 5 mil väster om Auschwitz (många judar kom med tåg till Gleiwitz för vidare transport till Auschwitz — i Gleiwitz fanns också 3 satellitläger till Auschwitz). Där arbetade han som spårvagnsförare. Han blev vän med en polack och de brukade lyssna på BBC:s kortvågssändningar (polacker som ertappades med att lyssna på utländska radiostationer skickades till Auschwitz I). I ett av programmen påstod BBC, enligt vad min morbror berättade, att judar massdödades i Polen. Detta bevisar i alla fall att Förintelsen inte är en myt som tillkommit efter kriget utan att rykten om en Förintelse av judar florerade långt före krigsslutet. Min morbror berättade också för mig hur människor som bodde i närheten av Auschwitz kunde känna den tunga stanken av brända kroppar hela tiden och att det cirkulerade en massa rykten bland polackerna om att fruktansvärda saker skedde i lägren. Min morbror förnekade aldrig Förintelsen, trots att han således varit granne med den i ett års tid. Tvärtom så var han övertygad om den var en realitet.

Under min tid till sjöss (jag började arbeta till sjöss 1962) seglade jag en kort period med en fransman som slagits för de Allierade under kriget. Han hade varit med om att befria ett antal koncentrationsläger. Det han berättade stämmer helt överens med den övriga bild jag försöker presentera här. Högar av ruttnande kroppar, utsvultna människor och ett ofantligt lidande. Och en enorm vrede hos de allierade soldaterna riktad mot tyskarna i allmänhet och SS-vakterna i synnerhet.

Självklart bevisar dessa personliga erfarenheter inte någonting när det gäller gaskamrarna eller att miljoner judar systematiskt mördades, men de kan ändå utgöra en länk i en större beviskedja. De motbevisar i alla fall inte att Förintelsen ägt rum.

22. Det finns SS-dokument vilka visar hur många fångar som transporterades till de olika lägren (under slutskedet av kriget var det sådant kaos att inga tillförlitliga dokument existerar från den perioden). Det finns också dokument som visar hur många överlevande som fanns när lägren stängdes och togs över av allierade trupper. Genom att jämföra sådan dokument med vittnesmål från fångar, vakter, SS-läkare och naziofficerare, data från folkräkningar (som jag nämnt ovan) etc, etc, är det möjligt att uppskatta hur många som dödades i lägren. Den typen av uppskattningar är något som historiker sysslar med rutinmässigt. Jag ser ingen anledning att betvivla den allmänt accepterade siffran på ca 6 miljoner judar (och ca 1,5 miljoner ryska krigsfångar, polacker, romer, homosexuella etc). Det handlar givetvis om uppskattningar (tyskarna hann förstöra merparten av dokumentationen i lägren) och i tabellen nedan anger jag en uppskattad minimi- och en maximisiffra för antalet döda i de olika dödslägren. Många som dog, gjorde det av andra orsaker än gasning. Svält, omänskligt hårt arbete och misshandel ingick också som en del av förintelseprogrammet, för att inte nämna alla som dog på grund av Einsatzgruppernas (se punkt 11 ovan) aktiviteter (ca 1,5 miljoner). De flesta fångar, som inte selekterades för omedelbar gasning utan togs ut som slavarbetare, dog inom några månader efter sin ankomst till respektive läger — det dagliga antalet kalorier i lägren var uträknat så att en normal människa skulle dö inom max 4 månader, det ingick i planeringen.

Treblinka ligger cirka 10 mil nordost om Warszawa. Eftersom tyskarna hade hunnit förstöra alla spår av lägret (byggnader, gaskammare etc) och bara en handfull judar överlevde sin vistelse där, och lägret dessutom låg avskilt i de avlägsna skogarna i nordöstra Polen, kände få människor till lägrets existens. Och de få överlevarna orkade inte berätta om sina fruktansvärda minnen. När man i Västvärlden, efter krigsslutet, talade om koncentrationsläger tänkte man i första hand på läger som Dachau och Bergen-Belsen och andra läger som befriats av amerikanska och brittiska trupper. Därifrån fanns mängder av bilder och filmer och rapporter som vittnade om likhögar och utsvultna människor i tiotusental. Dessa läger var i första hand koncentrationsläger, där människor skulle arbeta hårt. Förvisso dog folk som flugor av svält och sjukdom och många mördades också, men primärt handlade det om arbetsläger. Eftersom många överlevde dessa läger, fanns många som kunde berätta om vad som utspelat sig där. Treblinka å andra sidan var ett rent förintelseläger, vars primära uppgift var att mörda merparten av de polska judarna. Därav det lilla antalet överlevande (se punkt 15 ovan för närmare detaljer om Treblinka och förklaring till hur överhuvudtaget någon kunde överleva lägret). Det dröjde därför till mitten av 1960-talet innan forskare, och nazistjägare som Simon Wiesenthal, började intressera sig för Treblinka (en av lägrets kommendanter, Frank Stangl, spårades av Wiesenthal och hans medhjälpare och greps 1967 i Brasilien).

När det gäller antalet offer i Treblinka har man såvitt jag vet aldrig gjort några direkta utgrävningar. Nyligen gjorde, i januari 2012, den brittiske rättsarkeologen Caroline Sturdy Colls undersökningar av området med hjälp av markpenetrerande radar och andra avancerade tekniker (för att inte bryta mot judisk lag som förbjuder störande ingrepp på judiska begravningsplatser). Colls och hennes team fann ett stort antal massgravar inom lägerområdet. Uppskattningen av antalet offer i Treblinka bygger huvudsakligen på indirekta bevis och diverse olika tyska och polska dokument (några sådana kommer strax att nämnas). Enligt vittnesmål från järnvägspersonal, som arbetade på järnvägsstationen i Treblinka (baserat på deras listor och anteckningar rörande ankommande tåg), transporterades ca en miljon människor till lägret, och inga transporterades därifrån. Hänsyn taget till alla de olika indicier som finns (bl a Höfletelegrammet och Korherr-rapporten — se nedan) så har man kommit fram till att ca 900 000 människor mördades i Treblinka (United States Holocaust Memorial Museum anger siffran 925 000), som därmed placerar sig på den vanhedrande platsen nummer ett bland de rena förintelselägren.

I ett annat av förintelselägren, Belzec, beläget inte så långt från staden Lwow i västra Ukraina, mördades strax under en halv miljon judar. I Belzec prövade man ut olika metoder för effektiv avlivning och omhändertagande av kropparna och där tjänstgjorde bl a personal från T4-programmet (se punkt 20 ovan), som ju hade erfarenhet av sådant.

När det gäller Belzec och de andra rena förintelselägren (de mest kända förutom Belzec var Treblinka, Sobibor och Chelmno — Auschwitz var både förintelseläger och koncentrationsläger), så finns ett kodat SS-telegram, som uppsnappades av de allierade under kriget, och som avkodades (tyskarna visste inte att de allierade hade knäckt deras Enigmakod, som ansågs omöjlig att forcera — i Bletchley Park hade engelsmännen ett kodforceringscentrum med bl a datorpionjären Alan Turing, som konstruerat en specialdator för ändamålet — läs gärna på Wikipedia den spännande berättelsen om Bletchley Park), som anger exakta antalet mördade judar i förintelselägren. Telegrammet, vilket kallas Höfle-telegrammet (mottagare var Adolf Eichmann och en annan hög SS-officer och avsändare var SS Sturmbannführer Hermann Höfle), sändes den 11/1 1943, och den siffra som uppges för Belzec är 434 508. I detta läger mördades också ett okänt antal romer (man uppskattar antalet till runt 15 000). Telegrammet sändes efter att Belzec hade upphört, vilket gör att siffran kan betraktas som slutgiltig.

En bild av det dekrypterade Höfle-telegrammet. Telegrammet upptäcktes år 2000 i ett arkiv som varit hemligstämplat fram till dess. "Einsatz REINHART" (5 rader från slutet) var tyskarnas beteckning på utrotandet av de polska judarna. I telegrammet anges antalet dittills mördade, den 31/12 1942, i de olika utrotningslägren. I "B 434508" (rad tre från slutet) står B för Belzec och efteråt anges antalet mördade. När detta telgram avkodades under kriget förstod man inte innebörden, varför det försvann in i arkivens gömslen, tills det återfanns 57 år senare. Vi ser också en annan uppgift "T 71355" (näst sista raden), där T betyder Treblinka. Här har uppenbarligen ett misstag skett, antingen hos den som skickade telegrammet eller under avkodningen. Med all sannolikhet skall det vara 713555, dvs en femma har fallit bort (eftersom man inte visste vad telegrammet handlade om, hade avkodarna ingen möjlighet att bedöma de olika siffrornas rimlighet). I den s k Korherr-rapporten, skriven 1/1 1943 av inspektören för SS Statistiska Byrå, Dr Richard Korherr, anges siffran för Treblinka till 713555. Dessutom anges i telegrammet ovan, på näst sista raden, totalsumman (zusammen=sammanlagt) för samtliga förintelseläger till 1274166. Den siffran stämmer inte om antalet offer i Treblinka vore 71355. Däremot stämmer den exakt om antalet är 713555 (dvs samma som i Korherr-rapporten). Observera att mördandet i Treblinka fortsatte till augusti 1943, medan ovanstående siffra gäller den 31/12 1942 och således inte anger totala antalet offer i detta läger.


Bilden tagen under utgrävningarna i Belzec.

Polska arkeologer gjorde, mellan 1997-2000, ingående utgrävningar i Belzec. Man borrade ca 2 000 stycken sex meter djupa hål (ett hål var femte meter i ett rutnät) och tog upp borrkärnorna, vilka sedan analyserades. Arkeologerna fann ett ytligt sandlager, sedan vatten och sedan, mellan ett djup av 1,5 m till 6 m, mänskliga kvarlevor (både brända och icke brända). I botten hittade man ett lager av fettvävnad och sedan sand. Överallt på området fann man miljontals benfragment. Sammanlagt fann man 33 stora massgravar. Den största täckte ett område av 70x30 meter och innehöll kvarlevorna av tiotusentals människor. Uppskattningar, som gjorts utifrån dessa fynd, indikerar att hundratusentals människor ligger begravda i området (Höfle-telgrammet anger ju ca 430 000) (här hittar läsaren en ingående artikel om utgrävningarna i Belzec).

Dessa och andra vetenskapliga undersökningar, i kombination med vittnesmål från överlevande, lokalbefolkning, SS-arkiv etc, etc, visar bortom varje tvivel att någonstans mellan 500 000 till en miljon människor dog i Treblinka och ca 430 000 i Belzec. Om de gasades eller dog på något annat sätt är egentligen helt ointressant. Även om revisionisterna skulle ha rätt när det gäller gaskamrarna (vilket de inte har) återstår i alla fall nazisternas enorma och oförlåtliga brott mot mänskligheten (en del av de data jag gett ovan gavs av den svenske historikern Stéphane Bruchfeld i ett program om Förintelsen i TV1).

Följande tabell ger siffrorna för hur många som dog i de olika dödslägren (det fanns också andra läger — arbetsläger etc — i vilka ett stort antal människor dog, men lägren i tabellen nedan existerade med ett enda primärt syfte — att utrota det judiska folket). Siffrorna är baserade på bevis som diskuterats ovan (vittnesmål, folkräkningar, protokoll etc).

  Högsta uppskattning Lägsta uppskattning
Chelmno 310 000 152 000
Belzec 600 000 600 000
Sobibor 250 000 250 000
Treblinka II 900 000 700 000
Majdanek 200 000 120 000
Auschwitz-Birkenau 2 500 000 1 200 000
Totalt: 4 760 000 3 022 000
Källa: The Nazi Concentration Camps sid 132 (se litteraturlistan i slutet av denna artikel).
Enligt diskussionen om Belzec i föregående stycke så verkar siffrorna för detta läger vara något för höga i tabellen. Boken The Nazi Concentration Camps kom ut 1980 och då hade man ännu inte hittat Höfle-telegrammet. Visserligen var Korherr-rapporten känd 1980, den användes redan vid den första Nürnbergrättegången, men sådana här uppskattningar handlar ju om att ta hänsyn till mängder av olika källor. Idag har vi tillgång till fler dokument och andra fakta, varför dagens siffror med all sannolikhet ligger ganska nära sanningen. Och, dessutom, även om siffrorna i tabellen ovan skulle ligga några hundratusen över de korrekta värdena, så ger detta inget som helst stöd för Föntelseförnekarnas påståenden.
(Klicka här för en mer detaljerad diskussion av hur man gått tillväga för att beräkna antalet offer för Förintelsen)

Till siffrorna i tabellen ovan tillkommer de ca 1,5 miljoner människor som sköts av Einsatzgruppen, de hundratusentals som dog i dödsmarscherna i slutet av kriget samt de hundratusentals som dog i arbetslägren av svält, slavarbete och sjukdomar. Tyskarnas V2-raketer byggdes t ex djupt inne i bergrum av slavarbetare från koncentrationsläger. Arbetsförhållandena var omänskliga med fukt och kyla och dåligt med mat. Tusentals arbetare dog under produktionen av V2-raketerna. Det totala antalet offer för Förintelsen uppskattas till över 5,8 miljoner av vilka 60 procent dog i dödslägren (för närmare diskussion om dessa siffror hänvisas till boken The Nazi Concentration Camps — se litteraturförteckningen nedan).

23. De medicinska experimenten i lägren utgör en del av beviskedjan. Dessa experiment är kanske bättre dokumenterade än det mesta som hände under Förintelsen, eftersom en del av läkarna inte kunde motstå frestelsen att publicera sina experimentella resultat. De mest ökända läkarna, som gjorde de grymmaste experimenten, var antagligen Joseph Mengele (att Dr Mengele kommit att symbolisera ondskan mer än kanske någon annan nazistläkare, är antagligen på grund av att han gjorde många av sina dödliga experiment på barn) och Eduard Wirths. Men det fanns många, många andra. Bevisen för dessa experiment är överväldigande. Den tidigare nämnde professor Lifton intervjuade t ex flera så kallade läkarfångar (judiska läkare som tvingades assistera SS-läkarna i lägren), vilka hade arbetat för Mengele och som detaljerat berättade om olika experiment. Det finns också vittnesmål från tusentals fångar som utsattes för medicinska experiment och överlevde. Många av dessa överlevare blev svårt skadade och led av invalidiserande smärtor resten av sina liv.

Själv har jag under några år arbetat som telegrafist på kustradion (Stockholm Radio), vilken tidigare också var sjöräddningscentral. Där använde man s k överlevnadstabeller, ur vilka man kunde utläsa hur länge en människa förväntades överleva i olika vattentemperaturer. Dessa tabeller togs fram av nazisterna genom experiment på lägerfångar, vilka nedsänktes i olika vattentemperaturer. Sedan observerade man hur länge det dröjde innan de blev medvetslösa respektive dog. Efteråt obducerades liken i sann vetenskaplig anda. Man har diskuterat det etiska i att använda dessa tabeller, men eftersom de av uppenbara skäl är de mest tillförlitliga som finns, kan de bidra till att rädda människoliv. Kanske ärar man de som dog i experimenten allra mest genom att låta deras död bidra till att människoliv räddas.

Förekomsten av dessa experiment (barn användes ofta för dödliga experiment — hur grym och ond kan en människa bli?!) visar klart hur litet värde ett judiskt (och vissa andra gruppers) liv hade i koncentrationslägren och i Tredje Riket.

För dig som vill veta mer om dessa experiment rekommenderar jag boken I was Doctor Mengele's assistant [Jag var Doktor Mengeles assistent] av Miklós Nyiszli (se litteraturförteckning i slutet av denna artikel). Nyiszli, som var jude, och därför hamnade i Birkenau, var en mycket skicklig kirurg och obducent. Av detta skäl tvingades han att arbeta för Dr Mengele (denne var speciellt förtjust i att göra experiment på enäggstvillingar, eftersom dessa ju har samma genuppsättning — under experimenten dog normalt i varje fall den ene tvillingen, den överlevande dödades sedan med en fenolinjektion i hjärtat varefter båda liken dissekerades av Dr Nyiszli — Dr Mengeles pseudovetenskapliga experiment gick ofta ut på att bevisa den ariska rasens överlägsenhet och var av föga medicinskt värde). På så sätt räddade Nyiszli sitt eget liv och kunde senare vittna om de grymheter som nazisterna begick. Genom att Dr Nyiszli bodde i en av krematoriebyggnaderna, och dessutom hade passérkort till hela lägerområdet (på grund av sin speciella tjänst som Dr Mengeles assistent), blev han vittne till mycket av det som hände i lägret. Hans vittnesmål får därmed en väldig tyngd. Nyiszli beskriver i boken en fasansfull upplevelse, när han råkade åse hur en stor grupp nyanlända judar mördades (sid 64-65):

När alla fyra krematorierna arbetade för fullt, dirigerades nyanlända transporter av judar till denna björkskog, där den mest fruktansvärda död väntade dem. Till skillnad från de andra fångarna fick de inte ens släcka sin törst med vatten. Det fanns inga skyltar för att tillfälligt lura dem. Det fanns inga byggnader de kunde missta för badhus. Det fanns endast ett lite hus med halmtak och vit puts; en bondes skjul med fönsterlucksförsedda fönster och överallt stanken av bränt människokött och pyrande människohår.

 

Fotografiet togs i smyg av en medlem i Sonderkommandot någon gång 1944 med hjälp av en insmugglad kamera. Kameran kom från polska motståndsrörelsen, och bilderna smugglades sedan ut och hamnade hos polska motståndsrörelsen i Krakow. Bilden visar just en sådan likbränning som Nyiszli berättar om i sin bok.
På planen stod en samling av omkring 5 000 skräckslagna människor. De omgavs av ett tätt led av SS-män med stora schäferhundar som slet i sina koppel. Tre- till fyrahundra offer i taget gick in i huset. Pådrivna av hårda batongslag, tvingades de klä av sig och gå ut genom en dörr i motsatta ändan av huset. Väl utanför hade de inte ens tid att uppfatta fasan i det som skedde runt omkring dem, eftersom två medlemmar av Sonderkommandot omedelbart grep varje fånge i armen från var sin sida och ledde in dem mellan två rader av SS-soldater, längs en slingrande stig genom en dunge av tallar. De såg likbålet först när de kommit till slutet av stigen och kom ut på en öppen plats.
Likbålet var ett dike 50 meter långt och 6 meter brett och 3 meter djupt, innehållande hundratals brinnande kroppar. Varje bål omgavs av SS-män försedde med speciella 6 mm pistoler, vilka användes för att skjuta människor i bakhuvudet. I samma ögonblick som det olyckliga offret kom ut från talldungen greps han av två andra Sonderkommandomän och släpades 15 till 20 meter fram till pipan av en SS-mans pistol. Till och med knallarna från pistolskotten drunknade i de fruktansvärda skriken från döende människor. Kulan från en finkalibrig pistol var vanligen otillräcklig för att döda offret, som således kastades ned i det brinnande infernot levande.
Chefen för krematoriet och likbålen var Oberscharführer Moll. Som läkare och ögonvittne kan jag intyga att detta var den mest förhärdade och depraverade brottslingen i hela Tredje Riket. Jämfört med Moll kunde man till och med hitta något som liknade mänskliga känslor hos Mengele.
[Den typ av operation som Nyiszli redogör för ovan var relativt ovanlig, även om man vet att liknande operationer förekom då och då. Nazisterna strävade efter att inte plåga de som skulle dö i onödan — det enklaste för bödlarna var om allt gick så lugnt till som möjligt. Den normala orsaken till att man anordnade likbål var att gaskamrarna hade större kapacitet än krematorierna (eller att det var något tillfälligt fel på något krematorium). De kroppar som krematorierna inte hann med att bränna transporterades vid sådana tillfällen till platser utanför lägret, där de brändes i gropar. Detta kände givetvis inte Dr Nyiszli till, utan trodde antagligen att det han blev vittne till ovan var en normal procedur — min egen kommentar].

Dr Mengele (som för övrigt var både filosofie och medicine doktor — hög utbildning och intelligens har tydligen ingen som helst koppling till en persons moral) är en ökänd representant för ondskan. Man kan lätt få uppfattningen att han var ett unikum av depravering och ruttenhet. Det mest oroande är att han inte var en ensam psykopat, utan hade tusentals kollegor vilka också sysslade med kriminella medicinska experiment på lägerfångar. Det var till och med så att den tyska läkemedelsindustrin uttryckligen beställde experiment, väl vetande att dessa utfördes på lägerfångar och väl vetande att dessa fångar väldigt ofta dog eller blev svårt invalidiserade som följd av experimenten. Ja ibland utförde läkemedelsindustrin själv dessa experiment. Företaget Bayer, som inte var nöjda med de medicinska experimenten i Auschwitz, köpte 150 kvinnliga fångar från lägret för 170 mark styck för att testa nyutvecklade bedövningsmedel. I ett brev till lägerledningen, som finns bevarat, skrev företaget Bayer följande:

Transporten med 150 kvinnor anlände i god kondition. Eftersom de dog under experimenten, kunde vi inte komma fram till några definitiva slutsatser. Därför vänder vi oss till Er för att be Er sända nästa grupp kvinnor — samma antal och samma pris.


Medicine Doktor Carl Clauberg. Ser ut som hela världens lilla morfar, men skenet bedrar. Ondskan kan uppträda i många förklädnader.

Ondskan tycks inte vara begränsad till en liten skara psykopater. Civilisationens fernissa är synnerligen tunn, och strax under ytan på välanpassade människor i ett "tryggt välfärdssamhälle" ligger folkmord och egentligen vilka vidrigheter som helst och väntar på att krypa fram (vi behöver ju bara tänka på vad som för ca 20 år sedan utspelade sig i forna Jugoslavien). Joseph Mengele är förvisso den mest ökände av de tyska lägerläkare som utförde kriminella medicinska experiment. Men låt oss titta lite närmare på en mer alldaglig, och mindre känd, naziläkare vid namn Carl Clauberg (se bild till vänster). Denne gjorde medicinska experiment på framför allt kvinnliga lägerfångar för att ta fram metoder för massterilisering. Nazisterna hade så småningom kommit fram till att det fanns ett bättre sätt än gasning att utrota oönskade folkslag, nämligen genom sterilisering. Bristen på arbetskraft i Nazityskland var enorm och i "undermänniskorna" (dit räknades förutom judar också slaver, dvs ryssar och polacker och många, många andra) fanns en stor arbetskraftspotential. Det optimala vore därför om man i stället för att utrota dessa "lägre stående" människor, kunde använda dem som arbetskraft. Därför fanns planer på att man inte skulle låta "undermänniskorna" arbeta ihjäl sig i lägren (de som inte gasades direkt utan togs ut till slavarbete dog, som diskuterats ovan, normalt inom fyra månader) utan att ge dem mer drägliga förhållanden, så att man kunde utnyttja dem som slavarbetare i decennier. Om man kunde sterilisera dessa folkgrupper snabbt och effektivt, skulle de ju ändå på sikt dö ut och lämna plats för "Herrefolket" (med tanke på vad tyskarna och österrikarna sysslade med under kriget, framgår med all önskvärd tydlighet att om det nu existerar undermänniskor så var det tyskarna och österrikarna som var de verkliga undermänniskorna = lägre stående människor). Av detta skäl ville nazisterna ta fram metoder för massterilisering utan kirurgi (målet var att en "läkare" skulle kunna sterilisera tusentals personer per dag). Och det är här Dr Carl Clauberg kommer in. Denne arbetade efter två linjer. En var att spruta in irriterande kemikalier i livmodern, vilka åstadkom massiva inflammationer. Teorin var att äggledarna skulle bli blockerade och att därmed graviditet skulle omöjliggöras. Många kvinnor dog av komplikationer medan andra blev permanent invalidiserade. Vissa kvinnor dödades med fenolinjektion i hjärtat så att Clauberg kunde dissekera deras kroppar. Den andra metoden som Clauberg testade var massiv bestrålning med röntgen. Detta ledde till svåra brännskador och ett fruktansvärt lidande för många försökspersoner och åtskilliga dog. De som skadades i experimenten gasades i allmänhet. Wikipedia har följande att säga om Carl Clauberg:

Carl Clauberg (1898-1957) var en tysk läkare som utförde medicinska experiment på människor i nazistiska koncentrationsläger under Andra Världskriget. Han arbetade tillsammans med Horst Schumann i Auschwitz för att hitta metoder att sterilisera människor med hjälp av röntgenstrålar.
Carl Clauberg föddes 1898 i Wupperhof nära Solingen, Tyskland, i en hantverkarfamilj. Under Första Världskriget tjänstgjorde han som infanterisoldat.
Clauberg studerade medicin och blev så småningom överläkare i klinisk gynekologi vid Universitetssjukhuset i Kiel. Han gick med i nazistpartiet 1933 och utnämndes, möjligen på grund av detta, till professor i gynekologi vid Universitetet i Königsberg. Han erhöll rang som SS-Gruppenführer i reserven.
1942 kontaktade han Heinrich Himmler och bad om tillfälle att experimentera med massterilisering på kvinnor. Himmler samtyckte och Clauberg flyttade till Auschwitz' koncentrationsläger i december 1942. En del av Block 10 i huvudlägret blev hans laboratorium.
Clauberg letade efter ett enkelt och billigt sätt att sterilisera kvinnor. Han sprutade in syra i deras livmoder — utan bedövning. De flesta av hans försöksobjekt var judiska och romska kvinnor, vilka fick allvarliga infektioner och ofta permanenta skador. Skadade livmödrar opererades sedan ut och sändes till Berlin för ytterligare tester. Ibland bombarderades offren med röntgenstrålar. En del av försökspersonerna dog på grund av dessa experiment och andra mördades så att de kunde obduceras. Man uppskattar att ca 700 personer överlevde experimenten.
Enligt Baruch Cohen: "…Block 10 innehöll huvudsakligen gifta kvinnor i åldrarna 20 till 40, framför allt sådana som inte fött barn. De som bodde i Block 10 levde i ständig skräck för att dödas, steriliseras eller insemineras av Clauberg. Han brukade ofta hota de kvinnliga fångarna med att de alla skulle tvingas ha samlag med en manlig fånge för just detta ändamål. Åtminstone en av de ortodoxa, judiska, kvinnliga fångarna, som hörde att Clauberg hade valt ut henne till att vara en "Block 10 prostituerad", beslöt att förgifta sig. Efter att han inseminerat kvinnorna, brukade Clauberg ofta skrämma de fastbundna kvinnorna med att han hade inseminerat dem med djursperma och att ett monster växte i deras livmoder. Totalt gjordes försök på 300 kvinnliga fångar i Cellblock 10…"
När Röda Armén närmade sig lägret flyttade Clauberg till Ravensbrücks koncentrationsläger för att fortsätta sina experiment. Sovjetiska trupper grep honom där 1945.
Efter kriget åtalades Clauberg 1948 i Sovjetunionen och dömdes till 23 års fängelse. Sju år senare frigavs han genom en fångutväxling mellan Sovjetunionen och Västtyskland och återvände till Västtyskland, där han skröt om sina "vetenskapliga bedrifter". Efter att grupper av överlevande från lägren protesterat, arresterades Clauberg 1955 och ställdes inför rätta. Han dog av en hjärtattack i sin cell innan rättegången hade hunnit börja.

Observera att Clauberg inte beordrades att göra medicinska experiment på fångar, han ansökte på eget initiativ om tillstånd att få utföra dylika experiment!!! Och detta var inget undantag. Alltför många tyska läkare deltog av fri vilja i dessa kriminella experiment och sänkte sig därmed ned till oanade avgrunder av mänsklig depravering. Eller vad sägs om följande?

I december 1944 togs 20 judiska barn från Auschwitz till koncentrationslägret Neuengamme och ställdes till Dr Kurt Heismeyers förfogande för dennes studier av tuberkulos. I april 1945 hängdes dessa barn i värmeledningsrör i skolan i Bullenhuserdamm i Hamburg. De läkarfångar som kände till dessa experiment hängdes tillsamman med barnen (Fritz Bringmann, Kindermord am Bullenhuserdamm, SS Verbrechen in Hamburg 1945: Menschenversuche an Kindern", Frankfurt am Main, 1978).

Hur civiliserade, högutbildade människor, som förmodligen lyssnar på klassisk musik, känner till den stora världslitteraturen, har läst de klassiska filosoferna etc, kan bete sig så mot barn är för mig fullständigt omöjligt att förstå. Detta är den renodlade, nakna ondskan i all sin vidrighet! Här stirrar man rakt in i Djävulens ansikte! Min bestämda uppfattning är att det bara finns ett enda möjligt straff för sådana gärningar — döden. Allt annat vore ett hån mot offren.

Uppgifterna ovan är förutom från Wikipedia hämtade från boken Auschwitz. — Nazi Death Camp (sid 90-102) — se litteraturlistan nedan.

24. Flera svenskar var engagerade i att rädda judar och andra fångar från koncentrationslägren. De mest kända är antagligen Folke Bernadotte och diplomaten Raoul Wallenberg. Båda förhandlade med höga nazister som Himmler och Eichmann i sina försök att rädda så många liv som möjligt. Det framgår bortom varje rimligt tvivel, utifrån en omfattande korrespondens och många vittnesmål rörande dessa räddningsaktioner, där många detaljer ges, att judar och andra grupper utrotades systematiskt. Raoul Wallenberg är en hjälte i Israel på grund av vad han gjorde. Man uppskattar att han räddade tiotusentals ja kanske t o m så mycket som 100 000 ungerska judar från en säker död (siffrorna är osäkra på grund av de kaotiska förhållanden som rådde). Vid flera tillfällen riskerade han sitt eget liv. Det är absurt att vidhålla att Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg är lögnare, som mutades eller hypnotiserades av den "judiska världssammansvärjningen mot mänskligheten" (eller vad nu Förintelseförnekarna vill kalla det).

25. Ofta påstår revisionisterna att judarna har total kontroll över media och att därför all kritik mot "Förintelsemyten" stoppas. I svenska tv-kanaler, tidningar, tidskrifter etc beskrivs Israel nästan alltid negativt. Israel får ofta skulden för allt dåligt som sker i Mellanöstern. Ibland ljuger journalisterna öppet när de talar om Israel. Om nu den "judiska världssammansvärjningen" har total kontroll över massmedia, varför framställs då Israel alltid så ofördelaktigt? Och om den "judiska världssammansvärjningen" inte har kontroll över media (vilket uppenbarligen är fallet), och om inte Förintelsen ägt rum, varför förekommer inte tv-program och tidningsartiklar som avslöjar "Förintelsemyten"?

26. Det var inte bara judar som dog i lägren. I Polen dog ca 3 miljoner judar. Men det dog också ca 3 miljoner polacker. De flesta dog i strid mot tyskarna eller på grund av svält och sjukdom. Men mängder av polacker mördades också i lägren. Auschwitz är inte bara ett judiskt minnesmärke. Det är också ett polskt minnesmärke. Sammanlagt registrerades 140 000 till 150 000 polacker i Auschwitz I och II (Auschwitz I var, som nämnts tidigare, i första hand ett läger för polacker och homosexuella). Man uppskattar också att ca 10 000 polacker mördades omedelbart vid ankomsten (sköts eller gasades) och därför aldrig registrerades. Polackerna utsattes för samma svält som judarna, även om de i allmänhet inte gasades omedelbart. De fick i stället arbeta ihjäl sig. När man inte längre orkade arbeta, gasades eller sköts man. Man uppskattar att minst 50 000 polacker gasades i Auschwitz I och II. Ljuger polackerna när de hävdar att det fanns gaskammare och att polacker gasades? Eller spelar de med i den judiska konspirationen? Det senare verkar synnerligen osannolikt med tanke på att Polen under och efter kriget var ett av världens mest antisemitiska länder. Till och med efter kriget (1948) förekom pogromer i Polen, där tusentals judar som överlevt Förintelsen mördades.

En polack sade till mig vid ett tillfälle, "Att påstå att Förintelsen inte ägt rum är att idiotförklara hela polska folket". Polska folket erkänner Förintelsen och dödslägren är idag minnesmärken. Polackerna levde runt lägren, kände lukten, såg transporterna och hade ibland kontakt med lägerfångar som arbetade utanför själva lägerområdet. Skulle de inte veta?

27. Alla judar som fördes till Auschwitz fick lämna sina väskor i järnvägsvagnarna eller på perrongen och bara ta med sig handbagage. SS-personalen instruerade dem att skriva sina namn, adresser och ibland också födelsedatum på väskorna. De fick veta att detta skulle underlätta för lägerpersonalen att transportera väskorna till rätt barrack efter att fångarna duschat och blivit desinfecerade. Detta var en av många detaljer som avsåg att lugna de nyanlända judarna, så att de inte skulle ana vad som väntade dem. För ca 80 procent gick ju vägen direkt till gaskamrarna. Många av dessa slitna väskor finns kvar i Auschwitz än idag och utgör ett mycket starkt bevis för Förintelsen. Här har vi oräkneliga väskor, försedda med namn och adress på offren (de judar som selekterades för omedelbar gasning registrerades aldrig i lägrets rullor), vilka talar sitt tydliga språk. De flesta av dessa namngivna personer har inte setts till eller hörts av efter att de lämnade sina väskor på järnvägsperrongen i Auschwitz. Var är de idag? I kombination med andra indicier givna ovan, talar de döda till oss genom sina namnförsedda väskor!

28. Efter kriget hölls ett antal rättegångar mot nazistiska krigsförbrytare. Den mest kände är den första Nürnbergrättegången (20/11 1945 till 31/8 1946), där 22 av Nazitysklands högsta ledare ställdes till svars. Mellan 1947 och 1949 ägde ytterligare tolv rättegångar mot krigsförbrytare rum i Nürnberg (i nummer 1 åtalades ett dussin tyska läkare som hade begått brottsliga pseudovetenskapliga medicinska experiment på fångar; rättegång nummer 6 handlade om den stora tyska industrikoncernen I G Farben som hade exploaterat fångar för slavarbete och även själv sysslat med medicinska experiment etc, etc). För övrigt åtalades krigsförbrytare av lägre grader i de länder där deras brott hade begåtts. I Polen, som hade drabbats värst, hölls ett antal tribunaler. I den första dömdes lägerchefen Rudolf Höss, som byggt upp Auschwitz och organiserat hela förintelsemaskineriet, till döden. Han hängdes i lägret intill den villa han bott i (som hade en så vacker trädgård att hans fru brukade kalla den för ett paradis — i Auschwitz var således helvetet granne med paradiset om man får tro fru Höss). Galgen finns kvar i lägret som ett minnesmärke. Processen mot Höss åtföljdes av en rättegång där 40 personer som varit verksamma i Auschwitz åtalades (lägerläkare, fångvaktare etc). I alla länder som varit ockuperade av tyskarna pågick under många år rättegångar mot nazistiska förbrytare. Det har till och med förekommit sådana rättegångar så sent som på 1990-talet (man anser således att brott av denna dignitet inte kan preskriberas).

I dessa rättegångar har åklagarna presenterat tonvis med dokument, man har förhört tusentals vittnen plus att man givetvis också förhört de åtalade. Många åtalade har till fullo erkänt de gärningar som de bevisligen begått, men har skyllt på att de lytt order eller att de inte visste vad som pågick fullt ut. En del av de åtalade har till och med själva försett åklagarsidan med ytterligare graverande detaljer. Alla dessa rättegångar och tribunaler talar samma språk. Miljoner människor samlades in, transporterades till läger i bl a Polen och selekterades där för antingen slavarbete (där man dog inom 4 månader) eller för omedelbar gasning (eller skjutning). Alla vittnesmål och indicier talar för att den senare gruppen omfattar miljoner människor och då framför allt judar. Dessa rättegångar har hållits i dussintals olika länder vid olika tidpunkter. Om nu Förintelsen är påhittad av den judiska världssammansvärjningen eller att dödssiffrorna är våldsamt överdrivna är det mycket, mycket svårt att förklara hur judarna skulle kunna kontrollera alla dessa rättegångar i alla dessa olika länder. Vi får inte glömma bort att många av de länder jag talar om var starkt antisemitiska (t ex Polen). Varför skulle de gå judarnas ärenden?

29. Ett intressant argument handlar om Zyklon B, som ju från början hade utvecklats som ett effektivt medel för skadedjursbekämpning. Låt mig först ge några fler detaljer. Det aktiva ämnet i Zyklon B var cyanväte, vilket hade blandats med en skarp lukttillsats som skulle hindra människor att komma i kontakt med gasen av misstag. Gasblandningen löstes sedan i kiselgur och bestod av granulat eller pellets. Detta gjorde att gasen var säker att transportera och hantera. När burkarna öppnades och pelletsen exponerades för luft, började cyanvätet och lukttillsatsen att avdunsta. Denna process var långsam och det tog ca 24 timmar innan allt cyanväte hade avgivits. Att gasen avgavs långsamt under ca ett dygn var nödvändigt när man cyanväterökte fartyg, byggnader etc. Löss kan nämligen överleva i cyanväte i upp till 14 timmar. Zyklon B hade utvecklats under ledning av Fritz Haber och med ekonomiskt stöd av IG Farben (som ju också utnyttjade slavarbetare i lägren). IG Farben tog ut patent på lukttillsatsen i Zyklon B och lät Degesch (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung, dvs Tyska Sällskapet för Skadedjursbekämpning) stå för tillverkningen (Degesch fick givetvis betala till IG Farben för rätten att tillverka Zyklon B). Försäljningen av Zyklon B var strikt reglerad, dels på grund av sin farlighet, dels på grund av att allt i Tyskland var ransonerat. I Wien användes Zyklon B för att utrota stadens duvor och så småningom kom man på att den kunde användas för att mörda människor. I september 1941 testade man i Auschwitz I Zyklon B på 600 ryska krigsfångar. Gasen var inte speciellt effektiv, eftersom den avgavs långsamt (vilket ju var önskvärt när det gällde att bekämpa skadedjur men inte önskvärt när det gällde att mörda människor) och en del av de ryska krigsfångarna levde fortfarande efter ett dygn. Om temperaturen var högre, avgavs gasen mycket snabbare, och man fick en effektivare gasning. Detta var orsaken till att man var tvungen att ha gaskamrarna proppfulla med människor. På så sätt höjdes temperaturen rejält. Temperaturen skulle helst vara 26 grader eller mer. Lukttillsatsen, som utgjordes av en irriterande tårgas, var givetvis olämplig när man skulle gasa människor och SS ville därför köpa Zyklon B utan lukttillsatsen. IG Farben, vars patent rörde just lukttillsatsen, tvekade. Antagligen på grund av att deras patent då inte gällde, och man fruktade att Zyklon B utan lukttillsats legalt kunde pirattillverkas av andra företag än Degesch (och som kanske inte skulle betala licensavgift till IG Farben). Förmodligen anade man också att gasen skulle användas till andra ändamål än skadedjursbekämpning (att så var fallet var ju ganska uppenbart — varför ville SS ha luktfri Zyklon B?). Även om IG Farben inte drog sig för att använda slavarbetskraft, drog de sig antagligen för att bli inblandade i massmord på miljontals människor. Det hela slutade med att SS skrev under ett avtal där man lovade att inte göra intrång på företagets rättigheter. Och så fick man sin luktfria gas.

Även om nu revisionisterna hävdar att gaskamrarna användes för desinficering av kläder etc och inte för likvidering av människor, blir det svårt, ja mycket svårt, för dem att förklara varför SS köpte in stora kvantiteter luktfri Zyklon B. Kläder kan ju knappast ana oråd eller fly när de känner gaslukt. Men människor kan (källa: Wikipedia).

30. Godset Trent Park, som ligger strax norr om London, fungerade under Andra Världskriget som specialfängelse för de tyska militärer av högre grad (generaler och seniorbefäl), som hade tillfångatagits av de Allierade på olika krigsskådeplatser (Nordafrika, Frankrike, Italien etc). Sammanlagt 84 generaler och ett antal andra officerare av hög rang fördes till Trent Park. Fångarna behandlades förhållandevis väl, de bodde bra, maten var bra (så bra som nu engelsk mat kan vara), fångarna fick specialransoner av whisky och de fick regelbundet ta promenader. Vad de inte visste var att många av rummen i herrgården var riggade med dolda mikrofoner och allt som sades i dessa rum avlyssnades och spelades in av CSDIC (Combined Services Detailed Interrogation Centre). Engelsmännen lyckades på detta sätt samla viktig information om den tyska krigsmakten. Dessutom fick man inblick i den tyska militära elitens tankevärld. Totalt spelade man i hemlighet in 64 427 samtal. Många av dessa var givetvis ganska ointressanta, men de viktigaste summerades i 1 300 protokoll. Inspelningarna gjordes ursprungligen på grammofonskivor och den kortaste konversationen är i utskriven form ca en halv sida medan den längsta är på 22 sidor. Ingen av de tyska militärerna hade den minsta aning om att de var avlyssnade.

Hela avlyssningsoperationen var givetvis topphemlig och man använde olika knep för att få generalerna att samtala öppet med varandra i de 12 samlingsrum som fanns och vilka alla var avlyssnade. Man blandade officerare från Luftwaffe (tyska flygvapnet) med armégeneraler. Generalerna fick tillgång till tidningar och möjlighet att lyssna på radio (i begränsad omfattning), så att de skulle frestas att samtala om vad de läst och hört. Whiskyransonerna bidrog till ett mer avslappnat och öppet samtal. Vid flera tillfällen tog Lord Aberfaldy — en CSDIC-agent som låtsades vara välfärdsofficer — upp olika ämnen, vilket provocerade de tyska militärerna att börja diskutera det han sagt efter att han hade lämnat rummet.

Främsta målet för avlyssningen var att få reda på tyska militära hemligheter som de allierade kunde ha nytta av. Men genom de avlyssnade samtalen fick de Allierade också kunskap om krigsförbrytelser, om hur militärerna såg på Hitler, nazismen, politik etc. Kunskaper som de aldrig hade fått vid direkta förhör.

De bandade samtalen visar att Hitlers generaler var väl medvetna om de grymheter som begicks på östfronten och mot judarna. Vissa av de tillfångatagna tyska militärerna var nazister medan andra var neutrala eller till och med antinazister. Påståendet att det enbart var SS och nazisterna som var ansvariga för massmorden på judar, romer, ryska krigsfångar etc faller platt till marken inför de dokumenterade samtalen på Trent Park. Fastän de flesta tyska militärerna på Trent Park hade tillfångatagits i Nordafrika, Italien och Frankrike, står det helt klart att de visste vad som hände i Tredje Riket och dess ockuperade områden, inkluderande masskjutningar av judar i öst och systematiska massmord i de olika lägren. Samtalen avslöjar fruktansvärda detaljer och visar att Wehrmacht (tyska armén) var djupt inblandad i massmord på judar och andra grupper.

I en nyutkommen bok, Tapping Hitler's Generals (editor Sönke Neitzel, Pen & Sword Books Ltd, 2007), sammanfattas 167 av de viktigaste inspelade samtalen mellan de tyska fångarna i Trent Park. Här kan läsaren bilda sig en egen uppfattning genom att ta del av några utdrag från konversationerna på Trent Park.

De inspelade samtalen vid Trent Park utgör ett oerhört starkt bevis för att judar och andra grupper mördades i stort antal (hundratusentals eller mer) genom skjutning, gasning, bränning levande etc, etc.

 

Sammanfattning

Jag har ovan försökt bevisa att den sammanlagda mängden bevis för att Förintelsen ägt rum är överväldigande. Sannolikheten att judar och andra grupper inte systematiskt utrotades av nazisterna är så nära noll som man överhuvudtaget kan komma. Det är mer sannolikt, ja mycket mer sannolikt, att Trettioåriga Kriget aldrig ägt rum eller att Alexander den Store inte funnits. Med hänsyn till den antisemitism som finns över hela världen är ett förnekande av Förintelsen precis vad man skulle förvänta sig. Det faktum att de flesta (eller kanske snarare alla) förintelseförnekare är antisemiter, är också precis vad man skulle förvänta sig och utgör ett mycket starkt argument mot revisionismen.

En liten tanke när det gäller gaskamrarna, som förnekarna så gärna uppehåller sig vid. Personligen tycker jag inte detta är någon viktig fråga. Jag anser det vara bevisat bortom varje rimligt tvivel att miljontals människor mördades genom gasning. Men grundläggande så spelar det ingen roll hur 6 miljoner människor dog. Det är betydligt viktigare att 6 miljoner människor dog.

Antag för ett ögonblick att det inte fanns några gaskammare men att resten av Förintelsescenariot är sant. Judar transporterades under fruktansvärda förhållanden, de svalt till döds, arbetade sig till döds i slavarbetsläger, dog i tyfus och andra sjukdomar och sköts av Einsatzgruppen. Och i slutet av kriget tvingades judarna till dödsmarscher där hundratusentals dog. Man uppskattar antalet judiska offer från Stutthoflägret (som var ett ganska litet läger) under de två evakueringar som gjordes, till ca 26 000! Totalt handlar det om miljontals människor som dog som en konsekvens av de olika faktorer jag räknat upp. Även utan gaskammare, kvarstår nazisternas skuld!!! Att påstå att inga judetransporter ägde rum, att inget slavarbete förekom, att inga judar sköts av Einsatzgruppen, att inga judar svalt ihjäl etc är så korkat att det inte ens förtjänar att bemötas. Det är dessutom inte bara korkat. Det är också ondskefullt. Det är ett utslag av samma djävulska ondska som drev nazisterna att hata allt och alla!

Låt mig ge några smakprov på nazismens sanna natur, dess vidriga, djävulska ondska (jag ber om ursäkt för dessa vidriga exempel, men det är absolut nödvändigt):

En överlevande fånge, Dr Bloslaw Zbozien, blev vid ett tillfälle vittne till en avrättning i Auschwitz I (där huvudsakligen polacker och homosexuella förvarades).

Vid ett tillfälle, jag kan inte komma ihåg exakt datum, mötte vi Palizsch på någon av lägergatorna i Auschwitz. Framför sig drev han en man och en kvinna. Kvinnan bar ett litet barn i sina armar och två barn, cirka fyra och sju år gamla, gick intill henne. Hela gruppen var på väg i riktning mot Block 11 [det var i denna byggnad i Auschwitz I som fångar torterades, fick tillbringa nätter i ståceller, svältes till döds etc, och det var på gården mellan Block 10 och 11 som fångar arkebuserades]. Jag tog mig tillsammans med några andra fångar till Block 21 i tid [denna byggnad vette mot den gård mellan Block 10 och 11, där avrättningarna skedde]. Från ett fönster i ett rum på bottenvåningen [byggnaderna i Auschwitz I hade i allmänhet två våningar och var byggda i tegel] kikade vi mot gården till Block 11, genom att stå på ett bord [fönster etc som vette mot gården till Block 11 var igenbommade för att fångarna inte skulle kunna se vad som skedde där — under avrättningar och när kropparna transporterades till krematoriet fick inte heller fångar vistas utomhus i lägret]. Så länge jag lever kommer den scen som utspelades inför mina ögon att förbli inristad i mitt minne. Mannen och kvinnan gjorde inte motstånd när Palizsch ställde upp dem framför "Dödens mur" [ett område av muren var klätt med trä för att man inte skulle få rikoschetter och på marken hade man strött sågspån som skulle suga upp blodet]. Det hela skedde mycket lugnt. Mannen höll handen på det barn som stod på hans vänstra sida. Det andra barnet stod mellan föräldrarna; de höll båda hans hand. Mamman tryckte det minsta barnet till sitt bröst. Palizsch sköt först bebisen i huvudet, vilket fick hela huvudet att explodera… och orsakade massiv blödning. Bebisen sprattlade som en fisk, men mamman höll bara honom ännu hårdare. Palizsch sköt sedan barnet som stod i mitten. Mannen och kvinnan… stod kvar utan att röra sig, som statyer. Sedan slogs Palizsch med det äldsta barnet, som kämpade för att undkomma. Han slängde honom till marken och sköt honom i nacken medan han stod på barnets skuldror. Sedan sköt han kvinnan och sist mannen. Detta var det mest monstruösa…. Efter detta tittade jag aldrig mer på någon avrättning, fast många ägde rum.

En annan överlevande fånge, Franciszek Gulba, sändes till Block 11 för att straffas och blev vittne till en annan avrättning.

En kväll fördes ungefär ett dussin personer till Block 11…. I gruppen fanns män, kvinnor och barn… De hölls inlåsta på bottenvåningen till Block 11…. Omkring middagstid nästa dag var männen i gruppen de första som leddes ut. De fördes två och två ut på gården till Block 11. Deras händer var bundna bakom kroppen med ståltråd. En Blockälteste ["blockäldste", dvs en fånge som var chef för en barrack] ledde dem fram till "Dödens mur". Rapportführer Palizsch utförde avrättningarna. Under avbrotten, tills nästa grupp fördes ut, slängde han sin karbin över axeln och rökte en cigarett helt lugnt medan han promenerade omkring på gården. På slutet fördes en kvinna ut med ett barn — en mor och dotter, antog vi. Modern… höll dotterns hand. De hade bara underkläderna på sig. Palizsch sköt först modern. När hon föll till marken, kastade sig det gråtande barnet över kroppen och skrek. "Mamma, mamma!" Palizsch sköt mot flickan, men missade tydligen, eftersom barnet fortsatte att hålla fast moderns kropp och skaka henne. Blockführern [den högste chefen för en barrack, vilken alltid var SS-soldat] rusade fram och höll fast flickan så att Palizsch kunde sikta ordentligt. Strax därefter var flickan död. Vi såg sådana avrättningar nästan varje dag [Att det fanns perversa monster som Palizsch är en sak. Men hur kunde andra tyska soldater, som åsåg detta, undgå att reagera. Det är förvånansvärt att inte någon sköt svinet. Inte kan väl alla tyskar vara monster??? Eller….?]

Enligt en överlevande fånge, som vittnade i processen mot Rudolph Höss (kommendanten i Auschwitz) skröt Palizsch om att han ensam hade skjutit 25 000 fångar.

De som sköts vid de två tillfällena ovan var inte judar utan antagligen polacker, som ertappats med att kanske hjälpa motståndsrörelsen, gömma judar eller eventuellt något så trivialt som att lyssna på radio. Detta kunde leda till att man avrättades tillsammans med hela sin familj. Det kan också ha rört sig om gisslan, där tyskarna på måfå plockade ut ett antal personer (det kunde ibland handla om flera hundra) från en by eller stad. Orsaken kunde vara att en tysk soldat blivit attackerad i närheten av eller i byn eller att någon fånge, som kom från denna stad, lyckats fly från något läger. Tyvärr vet jag inte vad som hände Rapportführer Palizsch efter kriget. Kanske klarade han sig undan rättvisan. Men förmodligen inte. Det mesta tyder på att han i slutet av kriget omplacerades till ett stridande förband och att han dog under strid (jag kan ju inte säga att jag precis gråter över hans dödsfall). Tanken på en omutlig Domare i himlen känns synnerligen tillfredsställande när man tänker på en sådan människa som Palizsch. Tanken på ett evigt Helvete känns också ganska försonande. Jag kan säga att när jag översatte ovanstående stycken från boken Auschwitz — Nazi Death Camp (sid 155-156) mådde jag fysiskt illa. Det var nästan så att jag fick gå och spy. Jag trodde att mitt hjärta skulle stanna så vidrigt upplevde jag det. Jag har läst någonstans att Rapportführer Palizsch hade fru och barn och att han brukade gnola på någon glad melodi när han cyklade hem till familjen efter ett väl förrättat dagsverke. Anders Eklundar och Ulf Ohlssonar (de människoliknande varelser som mördade Engla respektive Helén i Hörby) hade antagligen gyllene tider under kriget. I stället för att sitta inspärrade fick de bära en snygg uniform och göra det de allra mest längtade efter; mörda, tortera, plåga….

Även om nu Förintelseförnekarna skulle ha rätt (vilket de som sagt inte har), och inte en enda fånge gasades, kvarstår tyska och österrikiska folkens gigantiska skuld gentemot mänskligheten.

Sten Nilsson, känd pastor på Livets Ord och gammal metodistpastor, berättade en gång för mig vad som hände under en kristen retreat (en slags kristen motsvarighet till meditation) som han ledde i Tyskland någon gång på 1950- eller 1960-talet. Sten Nilsson var på den tiden ledare för europeiska Ashramrörelsen, som ordnade retreater på olika ställen i Europa. Inledningsvis så berättade deltagarna kort om sin bakgrund. När en äldre man, och nu en hängiven kristen, nämnde att han varit SS-officer under kriget, brast en annan man ut i gråt. Det visade sig att den senare hade judisk bakgrund och att han var den ende i sin släkt som överlevt Förintelsen. Han ville omedelbart lämna retreaten, eftersom han hatade nazister (fast han mycket väl visste att Jesus uppmanar oss att förlåta våra fiender och älska dem som gjort oss illa — men det är stor skillnad mellan att veta vad som är rätt och att klara av att göra det som är rätt). När Sten Nilsson började undervisa om hur Gud förlåter våra synder, och att vi skall göra detsamma och förlåta de som gjort oss illa, gick mannen med judisk bakgrund fram till den tidigare SS-officeren och omfamnade honom och de började båda gråta. Den före detta nazisten bad juden och alla andra deltagare att förlåta honom för vad han och andra tyskar hade gjort mot det judiska folket under kriget. Om det nu inte fanns någon Förintelse, varför bad den forne SS-officeren om ursäkt? Fanns det ingen Förintelse, fanns det ju inget att be om ursäkt för! Och fanns det inte någon Förintelse, vart hade den judiske mannens hela släkt tagit vägen? Tunnlat in i ett annat universum genom ett veck i hyperrymden kanske? Jag känner Sten Nilsson väl, och jag kan garantera att han inte ljuger!

En sak jag har noterat är att få grundare av religioner och ideologier verkligen levt efter de regler och principer som de vill att andra skall leva efter. I allmänhet gäller deras regler bara andra och inte dem själva. Rousseau talade om för oss hur man skall uppfostra barn, medan han själv lämnade sina egna fem barn till ett barnhem, där de antagligen dog efter några år. Röda Khmererna ansåg att intellektuella människor skulle utrotas — själva var de intellektuella. Men det var ju en helt annan sak. Eller hur? Ett modernt exempel är Al Gore, som utnämnt sig själv till miljökampens samvete och som vill att vi skall konsumera mindre el och fossila bränslen. Samtidigt är elräkningarna till hans palatsliknande hus 75 000 kr per månad. Jag känner faktiskt bara till två personer som själva levt i enlighet med sin egen lära. Den förste är Jesus Kristus, som i sitt eget liv levde ut den kärlek och medkänsla och sanning, som han undervisade om. Den andre personen är Adolf Hitler, som förmodligen var lika ond som hans egen vidriga våldsideologi.

Att skylla Förintelsen på enbart nazisterna håller inte. Nazisterna var inte okänsliga för kritik. Det finns många exempel på detta. SS-soldater och SS-officerare eller läkare som inte ville delta i Förintelsen förflyttades till annan tjänst. De straffades inte på något sätt (så länge som de inte uppmanade andra soldater att vägra delta — det räknades som försök till uppror).

Ett ganska talande exempel på detta är Reservpolisbataljon 101 från Hamburg. Nazisterna värvade vanliga tyska poliser för att arbeta på ockuperat område under kriget. Dessa kallades reservpoliser och sysslade inte bara med normal, polisiär verksamhet. De användes också för att arkebusera gisslan, motståndsmän etc. Man sysslade också i hög grad med massarkebuseringar av framför allt judar. Inom Reservpolisbataljon 101 hade man som policy att polismännen själva fick besluta om de ville deltaga i massarkebuseringarna. Bataljonen omfattade 500 man och under de år den var verksam var det endast mellan 6-11 personer som gjorde bruk av möjligheten att inte deltaga i massarkebuseringar. Att det handlade om massmord råder ingen tvekan om. Reservpolisbataljon 101 mördade, i samarbete med tyska säkerhetstjänsten, ca 38 000 människor under kriget (fakta hämtat från programmet "Ondskans psykologi" sänt i AxessTV 19/1 2015 kl 19.00)!

Observera! Medlemmarna i Reservpolisbataljon 101 var vanliga polismän och många hade fru och barn hemma i Tyskland. Och före kriget hade de varit vanliga människor, som säkert upplevde sig själv som goda och fina samhällsmedborgare, som gjorde sitt bästa för att skapa en bättre värld. Men förblindade av en ond ideologi och styrda av grupptryck förvandlades de till massmördare. Vissa forskare brukar i detta sammanhang tala om "den banala ondskan".

När Einsatzgruppen började med massarkebuseringar sköt man till en början enbart judiska, vuxna män (dessutom sköt man andra grupper; ryska kommunistiska kommisarier och politiska officerare). Man vågade inte skjuta judiska kvinnor och barn, eftersom man inte visste hur Wehrmacht (tyska armén) skulle ställa sig till detta. Vid några tillfällen "provsköt" man kvinnor och barn just för att se hur soldater och officerare i Wehrmacht reagerade. Ingen av dem protesterade. Det var efter detta som Einsatzgruppens mordorgier startade på allvar (totalt sköt man ca 1,5 miljoner människor). I vissa massakrer deltog också Wehrmacht, vilket visar att vanliga tyska soldater sympatiserade med Förintelsen.

T4-programmet, dvs eutanasiprogrammet ("barmhärtighets"mord på psykiskt och kroniskt sjuka) är ett annat exempel på att nazisterna var påverkbara. Massmorden på sjuka hölls länge hemliga, men så småningom börjdade folk ana oråd. Grannar kunde t ex berätta om hur deras sjukskrivna pappa hämtats av en ambulans och hur de någon vecka senare fått ett brev att han avlidit på grund av slaganfall. "Jamen", sade då någon annan granne, "precis samma sak hände min pappa för 6 månader sedan". Människor började klaga inför sina präster och till slut krävde katolska kyrkan att nazisterna skulle stoppa eutanasimorden. Även om nazisterna kunde mörda enstaka präster eller sända dem till koncentrationsläger, vågade de inte stöta sig med den mäktiga katolska kyrkan. Massmorden upphörde (även om de forsatte i hemlighet i liten skala).

Det finns flera andra exempel som visar på att nazisterna var möjliga att påverka. Den tyska filmregissören Margarethe von Trotta ger ett sådant i sin film "Kvinnorna på Rosenstrasse", som handlar om en verklig händelse (vilken också finns beskriven i Nathan Stoltzfus' bok Rosenstrasse, Civilt motstånd och blandäktenskap i Nazityskland, Leopard Förlag). Utgångspunkten för filmen och boken är händelserna på det judiska församlingscentret på Rosenstrasse i Berlin i februari 1943. Hopsamlandet och transport österut av judar hade då pågått länge utan några större protester. Men när ca 2 000 judiska män, som levde i äktenskap med ariska kvinnor, internerades på Rosenstrasse i väntan på att transporteras till lägren, protesterade ett tusental av dessa kvinnor högljutt. Under en veckas tid pågick intensiva demonstrationer för att deras män skulle släppas och resultatet blev faktiskt att männen frigavs. De flesta av dem överlevde kriget.

När de Allierade fick reda på vad som försiggick i utrotningslägren varnade man vid flera tillfällen tyskarna för vad som skulle hända efter kriget, när de skyldiga skulle ställas inför rätta. Man vet att nazisterna påverkades av detta. Många SS-officerare kände stor press på grund av de Allierades hot om vedergällning. Flera sådana varningar sändes via BBC (som tyska underrättelsetjänsten avlyssnade). Där sade man klart ut att de skyldiga till de massmord som just nu pågick i Polen skulle komma att dömas till döden efter kriget. 1944 insåg stora delar av tyska folket att kriget var förlorat och att räkenskapens dag väntade.

När ryssarna närmade sig Auschwitz planerade nazisterna att mörda alla fångarna (ca 70 000 fanns kvar) och sedan spränga gaskammare och krematorier. Detta fick motståndsrörelsen i lägret reda på och informerade polska motståndsrörelsen utanför lägret, som i sin tur meddelade polska exilregeringen i London. De allierade fick på detta sätt kunskap om nazisternas avsikter. I en BBC-sändning avslöjade allierade militärer att de kände till tyskarnas planer att mörda alla fångar i Auschwitz. Om detta genomfördes, sade man, väntade mycket, mycket hårda straff för alla inblandade. SS backade (man visste ju att kriget var förlorat och att Domens Dag nalkades) och tog i stället med sig de fångar som kunde gå i en s k dödsmarsch. Många dog, men de flesta överlevde. Man lämnade också kvar ca 8 000 sjuka fångar i lägret, vilka normalt skulle ha mördats.[2] Som sagt, nazisterna var inte opåverkbara. Hade tyska och österrikiska folken reagerat kraftfullt mot att judar placerades i ghetton och sedan sändes till koncentrationsläger, är det inte säkert att nazisterna vågat genomföra Förintelsen. Nu levde antagligen de nazistiska ledarna i förvissningen att de hade i stort sett hela tyska och österrikiska folken bakom sig. Det tragiska är att det var precis vad de hade.

Låt mig ge ett sista exempel på det jag försöker säga. Den 25/6 1944 sände påven Pius XII ett telegram till regenten i Ungern, admiral Miklos Horthy, och bad honom att rädda Ungerns judar. Påven krävde att Horthy skulle "rädda dessa olyckliga människor från ytterligare lidande". Från flera andra håll kom liknande krav, bl a från Gustaf V i Sverige, Internationella Röda Korset, samt regeringarna i Turkiet, Schweiz och Spanien. De Alllierade publicerade en lista med 70 namngivna personer — tyskar och ungrare — som bar största ansvaret för deportationerna och tillkännagav att dessa riskerade dödsstraff efter kriget. USA:s president, Franklin D Roosevelt ställde ett ultimatum och hotade att "Ungern skulle behandlas på ett helt annat sätt än alla andra civiliserade nationer" om man inte stoppade deportationerna av judar. För att poängtera Roosevelts ultimatum genomförde de Allierade omfattande bombangrepp mot Budapest den 2/7 1944. Den 6/7 1944 beordrade admiral Horhty att deportationerna av judar från Ungern skulle upphöra (då hade redan över 400 000 ungerska judar transporterats till Auschwitz och mördats).

Ovanstående är skälet till att jag lägger skulden till Förintelsen på hela tyska och österrikiska folken (även ungrare, kroater, vitryssar, ukrainare, polacker, ester, letter och litauer m fl har en stor skuld). En liten del av dessa folk gick genom kriget med "rena händer" och avstod från att aktivt delta i skändligheterna eller kanske till och med passivt hjälpte judar att överleva. En ännu mindre del av tyskar och österrikare etc riskerade livet genom att aktivt hjälpa judar att fly eller gömma sig. Men de allra flesta valde det ondas väg. Mats Gellerfelt skriver i sin recension av Stoltzfus' bok om Rosenstrasse, i Svenska Dagbladet den 21/4 2004, "Här ges många exempel på att man inte bara underlät att visa sina judiska medmänniskor vanlig anständighet, utan tvärtom aktivt deltog i förnedringen och förföljelser utan att ha tvingats till det." Skulden står således fast.[3]

Att civiliserade länder som Tyskland och Österrike — länder som producerat personligheter som Mozart, Beethoven, Goethe och Dr Albert Schweitzer — också kunde producera sådana onda monster som nazismens ledarskap, och att en så stor del av de tyska och österriskiska folken kunde sänka sig ned till sådana avgrunder av barbari, som skedde under nazismens mordorgier, är nästan ofattbart. Österrikarna var antagligen värre än tyskarna. Många av Förintelsens arkitekter och ansvariga kom från Österrike (Hitler själv var österrikare, även Eichmann kom från detta land och många av cheferna i dödslägren var österrikare).

Tyskarna har i alla fall försökt göra upp med sin skuld. De har betalat enorma skadestånd till Förintelsens offer och deras anhöriga. När Tysklands Förbundskansler Willy Brandt besökte ghettot i Warszawa, böjde han knä och bad det judiska folket om förlåtelse för det Tyskland gjort under kriget. Österrike å sin sida har aldrig någonsin bett om ursäkt (vad jag känner till). Tvärtom så valde de 1986 demonstrativt den forne SS-officeren Kurt Waldheim till president, trots att det fanns tvivelaktigheter kring vad denne sysslat med under kriget. Förmodligen var inte Waldheim aktivt delaktig i Förintelsen (den kände nazistjägaren Simon Wiesenthal hävdade att det inte fanns några belägg för detta), men bara det faktum att han varit SS-officer borde gjort det omöjligt för honom att bli president. Personligen betraktar jag Österrike som en nation utan heder, med tanke på att man aldrig på allvar gjort upp med sitt antisemitiska förflutna, som är minst lika mörkt som en äkta Sachertårta. Det "glada Wien", med sina Wienervalser och champagneklirrande fester, har en motbjudande baksida! En stank av något ruttet![4]

Den östterrikiske författaren Thomas Bernhard (1931-89) kallar sin tids österrikiska kultur för "wienervals i salongen och tortyr i källaren". Under hela sitt liv kände han ett djupt förakt för det självgoda österrikiska kulturetablissemanget, som enligt honom var präglat av intellektuell inavel och bestod av "konstnärliga lik". Kort före sin död "annulerade" han sitt österrikiska författarskap genom att förbjuda utgivandet och uppförandet av sina verk i Österrike.

Det är svårt att mentalt ta till sig att så framstående kulturländer som Tyskland och Österrike kunde hänge sig åt något så fruktansvärt som Förintelsens ofattbara mordorgier. Men fakta säger mer än känslor. Och fakta säger att miljoner och åter miljoner oskyldiga människor mördades av nazisterna. De förnekades rätten till sitt liv. Och som inte detta vore nog så förnekar revisionisterna nu dessa offer rätten till sin död. Det gör tragedin än värre! Eller som en överlevare formulerade det, "Jag förlorade hela min familj i Auschwitz-Birkenau, och nu säger de att detta är en lögn. Men varför har jag inte sett till dem sedan vi skiljdes på perrongen i Birkenau? Var finns de idag? Kanske du har ett svar?"

 


Litteraturlista (böcker som jag läst innan jag skrev denna artikel):

Auschwitz — Nazi Death Camp, The Auschwitz-Birkenau State Museum in Oswiecim, 2007.

The Nuremberg Trial, Ann Tusa and John Tusa, Atheneum 1986 (standardverket om Nürnbergrättegången.

The Final Solution — Origins and Implementation, Edited by David Cesarani, Routledge 1994.

Documents on the Holocaust, Yitzhak Arad m fl, Yad Vashem, 1981.

The Nazi Concentration Camps, Proceeding of the Fourth Yad Vashem International Historical Conference — January 1980.

I Was Doctor Mengele's Assistant, Miklós Nyiszli, Oswiecim 2001.

SS — Ondskans Mäktiga Redskap, Guido Knopp, Historiska Media 2004.

The Righteous — The unsung heroes of the Holocaust, Martin Gilbert, Black Swan, 2002.

(Fler boktitlar finns i texten i mina olika artiklar om Förintelsen)


[1] Fritz Haber, som hade judisk bakgrund, tilldelades nobelpriset i kemi 1918. Han var den främste förespråkaren för att använda gas i striderna under Första Världskriget och utvecklade metoder för att tillverka senapsgas i industriell skala. Hans fru Clara opponerade sig mot sin mans arbete och det slutade med att hon begick självmord i parets trädgård. När nazisternas inflytande ökade tvingades Haber, på grund av sin judiska bakgrund, bort från sin tjänst vid Kaiser Wilhelm-institutet. Han dog 1934 och slapp på så sätt uppleva deportation till koncentrationsläger. Det är absurt att tänka sig att den man som utvecklade Zyklon B, vilken tog livet av så många judar, själv var jude! Minst lika absurd är tanken att han själv kanske hade gasats med Zyklon B om han hade fått leva några år till.
Som kuriosa kan jag nämna att Haber var mycket nära vän med Albert Einstein. När Haber, som var en stark nationalist, började arbeta med giftgas, tog Einsten avstånd från honom. De försonades visserligen så småningom, men de gamla vänskapsbanden gick inte att återknyta.
[2] Det fanns andra faktorer som också bidrog till att man avstod från att mörda fångarna i Auschwitz. Hitler hade beordrat SS att mörda alla lägerfångar innan man lämnade lägren inför de annalkande ryssarna (detta gällde inte bara Auschwitz utan också de andra lägren i Polen). Motivet var att fångarna inte skulle få tillfälle att njuta av Tysklands nederlag (till och med Hitler hade vid det här laget börjat inse att kriget var förlorat). Under tiden pågick hemliga förhandlingar bakom Hitlers rygg mellan SS-chefen Heinrich Himmler och de Allierade. Himmler försökte åstadkomma en separatfred mellan Västmakterna och Tyskland (som alltså inte skulle inkludera Sovjet), så att tyskarna skulle kunna använda alla sina resurser för att stoppa ryssarnas anstormning (vilket de eventuellt kunde ha lyckats med). Det Himmler hade att erbjuda var bl a att massmorden i lägren omedelbart skulle upphöra. Som en del av detta beordrade Himmler, utan Hitlers vetskap och mot Hitlers uttryckliga order, att man inte skulle mörda lägerfångarna. Himmlers förhandlingar ledde inte till något resultat, eftersom president Roosevelt ansåg att en sådan separatfred vore djupt omoralisk. Men de räddade utan tvekan livet på många fångar.
[3] Det finns givetvis mycket mer att säga om detta. Jag har skrivit en kort artikel om hur icke-judar under Förintelsen räddade judiska liv och som ger en mer nyanserad bild än ovan (klicka här för att läsa denna artikel).
[4] Man har svårt att förstå den starka antisemitismen i Österrike och Tyskland. Många av de mest framstående österrikarna har varit judar, t ex kompositören Gustaf Mahler och den moderna psykologins grundare, Sigmund Freud. Skulle man låta österrikare välja ut ett musikstycke, som speciellt symboliserar Wien, skulle antagligen valet falla på Johann Strauss' välkända "An der schönen blauen Donau". Detta stycke är för övrigt ett av paradnumren vid den berömda årligen återkommande Nyårskonserten från Wien. Få människor tycks känna till att Johann Strauss d y hade judisk bakgrund. Dvs den man som kanske mer än någon annan kommit att bli själva sinnebilden för ett "Wien som dansar och ler" hade alltså judiskt blod i sina ådror.
Liknande gäller också Tyskland. Världens mest kände vetenskapsman i början av 1930-talet var utan tvekan Albert Einstein. Till en början var tyskarna oerhört stolta över att Einstein var verksam i deras land, men när nazisterna kom till makten förändrades läget. Detta ledde till att Einstein (och flera andra framstående judiska forskare) lämnade landet för gott. De som valde att stanna kvar hamnade utan undantag så småningom i koncentrationsläger där de mördades.
Det är fullt förståeligt om de som bor i ett land tycker illa om en folkgrupp som hotar landet och dess invånare (ungefär som islamismen utgör ett reellt hot i dagens Europa), men när det gäller judarna fanns inget sådant hot. De var dugliga och lojala samhällsmedborgare. De låg inte samhället till last utan bidrog i stället till samhällsekonomin. Och många var som sagt oerhört framstående och gav sina länder prestige och respekt utomlands. De hade inga planer på att ta makten i de länder de bodde i och de begick inga våldsdåd (till skillnad från dagens islamister). Många judiska män hade stridit under Första Världskriget på Tysklands sida och SS-soldater reagerade ibland med förvåning när de såg judar som bar Järnkorset runt halsen. Hur skulle en människa som fått Järnkorset (en av Tysklands högsta militära utmärkelser) när han stridit för Tyskland kunna utgöra ett hot mot Tyskland?
Antisemitismen är logiskt sett fullständigt obegriplig. Ingen psykolog eller antropolog har hittills lyckats hitta någon vetenskapligt trovärdig förklaring till antisemitismen. Min egen övertygelse är att det inte finns någon sådan, utan att förklaringen ligger på det andliga planet. Detta diskuterar jag i andra artiklar på min hemsida.

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard