"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2013 09 24 22:47

Till försvar för Västvärlden och dess västvärden

 

Det finns välkända böcker och det finns okända böcker. Det finns också ökända böcker. Det finns viktiga böcker och det finns mindre viktiga böcker. Och så finns det förstås helt betydelselösa böcker. Den sistnämnda kategorin torde utgör den absoluta merparten. En del betydelsefulla böcker är tämligen okända medan kända böcker ibland är fullständigt ointressanta. En bok, som haft en enorm påverkan, men som är nästan helt okänd bland "vanliga" människor, är Orientalism. Den utkom 1978 och författare var den "kristne" palestiniern Edward Said (1935-2003). Denne skriver i sin självbiografi Out of Place att han levde mellan två världar, i både Kairo och Jerusalem, fram till 12 års ålder. Så småningom gjorde han akademisk karriär i USA och var bl a professor i engelsk och jämförande litteratur vid Columbia University. Under sin livstid överöstes han med alla tänkbara utmärkelser och hederstitlar och hans idéer kom att starkt påverka Västvärldens syn på Orienten. Få svenskar känner till Edward Said. Däremot är många svenskar starkt påverkade av hans tankar, utan att veta om det.

Lite förenklat kan man säga att den tes som Said driver i boken Orientalism är följande: Västvärldens uppfattning om Orienten (och då framför allt arabvärlden) är helt felaktig. Europas kolonialism, imperialism och politiska dominans över Orienten har gjort att även den mest kunnige och välmenande och sympatiskt inställde europeiske forskare, författare, konstnär etc gett en förvrängd bild av Orienten. Dessa ofta välvilliga men felinformerade personer kallar Said för "orientalister", och deras (enligt honom) "snedvridna" syn på Orienten för "orientalism". Said använder således ordet orientalism som ett nedsättande omdöme och i västerländska intellektuella kretsar har orientalism kommit att bli ett skällsord.

Edward Saids tankar har utövat ett enormt inflytande inom många områden; litteraturhistoria, kulturhistoria etc. För mig framstår det som märkligt att Saids ganska grunda tankegångar fått så stort inflytande. Kanske kom de i precis rättan tid. En viktig faktor har säkert vara att många intellektuella i Väst har skämts för Västvärldens kolonialism och förtyck av andra kulturer och folk, och Saids skrifter har gett denna känsla en röst. Vi skall i det följande se att Västvärlden visserligen har en del att skämmas över, men arabvärlden och andra kulturer har minst lika mycket att skämmas över när det gäller imperialism, förtryck, slaveri etc.

I förlängningen av Saids tankegångar ligger tanken att allt negativt i bl a arabvärlden är Västvärldens fel. Genom kolonialismen, utsugningen, godtyckliga gränsdragningar mellan artificiellt konstruerade länder (som Jordanien, Irak etc) och tillsättandet av "lydiga" regenter tagna ur den arabiska makteliten, har Västvärlden korrumperat arabvärlden. Därför ser det ut som det gör i dessa länder, menar Said, och många intellektuella i Väst ropar ja och amen!. Detta kan möjligen vara en av orsakerna till Europas intellektuellas ensidiga ställningstagande för den palestinska sidan i Mellanösternkonflikten.

Det är sant att Västvärlden haft kolonier och det är sant att man där utnyttjat naturresurser och arbetskraft. Det är också sant att England, Frankrike etc ovist dragit godtyckliga gränser när de skapat nya länder ur kolonierna och att dessa gränsdragningar gett upphov till helt onödiga konflikter mellan folkgrupper. Frågan är bara om detta är hela förklaringen till varför det ser ut som det gör i arabvärlden. En sak är i alla fall säker, i alla arabländer gör man stor sak av Saids tankegångar och skyller allt på Västvärlden. Jag menar att detta har varit till stor nackdel för araberna själva. I stället för att ta itu med sina problem, lutar man sig tillbaka och skyller allting på Väst.

Det finns en annan författare som är synnerligen intressant i sammanhanget, nämligen Ibn Warraq. Denne växte upp i Pakistan, gick på religiösa skolor där, men skickades så småningom till England för att gå i skola. Ganska snart lämnade han sin muslimska tro och blev i stället en av de skarpaste kritikerna av islam. Detta skildrar han i boken Why I Am Not a Muslim [Varför Jag Inte är Muslim]. Bokens titel är en travestering av Bertrand Russels kända bok Why I Am Not a Christian. På grund av denna bok lever Warraq idag under skyddad identitet (muslimer hävdar ofta att islam är en tolerant religion utan förtryck — verkligheten visar dessvärre att detta inte stämmer, Bertrand Russel behövde aldrig gå under jorden för sin motsvarande kritik av kristendomen). Warraq, som är filosof med djup klassisk bildning, kom 2007 ut med den betydelsefulla boken Defending the West (Prometheus Books). Där går han tillrätta med argumenten i Saids bok Orientalism. Warraq anklagar Said för att avsiktligt missförstå många västerländska forskares arbeten och att systematiskt ge en felaktig bild av den västerländska civilisationen. Dessutom visar Warraq i sin bok att Said använder felaktig metodologi när han drar sina slutsatser och att hans argumentering är full av motsägelser och felaktig historieförståelse. Ibn Warraq skriver (sid 18):

Det sistnämnda arbetet [Saids Orientalism] lärde en hel generation av araber konsten av självömkan — "om det inte vore för de onda imperialisterna, rasisterna och sionisterna, skulle vi än en gång vara en stor nation" — uppmuntrade de islamska fundamentalisterna på 1980-talet, tystade varje form av kritik mot islam och till och med stoppade framstående islamologers forskning, eftersom dessa kände att deras upptäckter kanske skulle förolämpa muslimerna…

Warraq kallar Saids Orientalism för "intellektuell terrorism".

Det mest intressanta med Warraqs resonemang är hans analys av Västvärlden och vad som är speciellt för denna. Han menar att det finns tre faktorer som kännetecknar Västvärlden och som skiljer den från Orienten, ja i princip från alla andra civilisationer, och som är förklaringen till den västerländska kulturens framgång.

1. Rationalism
2. Universalism
3. Självkritik

Låt oss nu diskutera dessa tre faktorer lite mer ingående i tur och ordning (Warraqs bok är på över 500 sidor och det är givetvis svårt att i en kort text ge en rättvisande bild av boken — den intresserade läsaren rekommenderas att själv läsa den).

 

1. Rationalism

Auktoritet är underlägsen förnuft eftersom den förstnämnda handlar om åsikter om sanningen snarare än om sanningen själv (sid 132).

Rationalism är tron att det mänskliga förnuftet är kapabelt till sann förståelse av stora delar av verkligheten (att sedan dagens ateister extrapolerat detta till tesen att allt kan förstås genom förnuftet är en annan historia — det är inte rationalism utan ideologi). Förnuftet kan användas för att förstå den värld vi lever i och ger oss möjlighet att konstruera maskiner och andra system, som kan hjälpa oss på olika sätt. Exemplen är oräkneliga. Läkekonsten kan idag bota sjukdomar som förr obevekligt ledde till döden. Växt- och djurförädling har lett till en explosionsartad ökning av jordbrukens avkastning etc, etc. Hela det västerländska vetenskapsprojektet, som varit så framgångsrikt bl a när det gäller att skapa en relativt hög levnadsstandard för alla människor, har sin grund i rationalismen och startade bl a hos de tidiga grekiska filosoferna. För grekerna blev dock aldrig vetenskapen en metod för att systematiskt undersöka verkligheten, eftersom man i väldigt liten utsträckning sysslade med experiment. Vetenskapen som en heltäckande förklaring av den fysiska verkligheten har sina rötter i den judisk-kristna världsbilden, där en viktig faktor varit tron att en rationell Skapare designat en logisk värld, som vårt förnuft (ratio) kan förstå.

Nu kan man givetvis invända att många andra kulturer och folk sysslat med "vetenskap" i olika former. Egyptier, babylonier, indier och kineser för att nämna några. För egyptier och babylonier, som gjorde vissa matematiska och astronomiska framsteg, handlade det emellertid inte om att förklara världen, utan om att kunna förutsäga Nilens översvämningar, förutsäga olika astronomiska händelser som hade religiös betydelse etc. Och även om kineserna uppfann kompassen (eventuellt) och krutet, är det stor skillnad mellan att konstruera häftiga fyrverkeripjäser och att försöka ge en heltäckande förklaring av den fysiska verkligheten, från dess minsta beståndsdelar till kosmos. Det första är teknik, det andra är vetenskap i modern mening.

Låt oss nu titta lite grand på islams relation till rationalism. Här är det lämpligt att inledningsvis undersöka vad sharíalagen har att säga. Att tolka islam är inte helt lätt, eftersom man förutom till själva Koranen, måste ta hänsyn till Hadítherna (vilka är samlingar av tänkvärda ord som Muhammed sagt under sitt liv — här finns flera versioner, vilket försvårar) och Siras (som är berättelser från Muhammeds liv). Dessutom måste man undersöka i vilken ordning surorna (böckerna i Koranen) är skrivna, eftersom Koranen innehåller motsägelser och då gäller den sist skrivna suran (klicka här för att läsa mer om detta). Surornas ordning i Koranen är inte lika med deras verkliga tidsordning. För att göra saken ännu värre finns här olika uppfattningar. Sharíalagen är bekväm, eftersom den ger islam tolkad och klar och visar hur denna religion i praktiken skall tillämpas. Jag har använt en sammanställning av sharíalagen som heter Reliance of the Traveller av Ahmed ibn Naqib al-Misri, vilken anses vara mest kompatibel med andra versioner (inom t ex sunni-islam finns fyra olika sharíatraditioner). Avsnitt w10.0 har rubriken "På vad sätt är filosofi olaglig" (olaglig betyder här lika med hädelse, vilket straffas med döden).

Varje åsikt som motsäger någon välkänd dogm inom islam, som det finns en enighet om bland de lärde, är otro (kufr) och olaglig att lära sig eller lära ut, utom för att förklara att den är olaglig. Och Allah vet bäst.

I nästa avsnitt w11.0 med den talande titeln "Olagligheten i de materialistiska vetenskaperna" läser vi:

Olagligheten i de materialistiska vetenskaperna refererar till den materialistiska övertygelsen att saker i sig själva eller genom sin egen natur har ett kausalt (orsak och verkan) inflytande oberoende av Allahs vilja. Att tro så är otro, som ställer en utanför islam. Muslimer som arbetar vetenskapligt måste komma ihåg att de studerar figurativa orsaker (asbab majaziyya), inte verkliga orsaker, för Allah ensam är den verkliga orsaken.

En muslimsk forskare får med andra ord inte tro att det finns kausalitet, dvs att olika objekt växelverkar med varandra genom naturkrafter och att dessa krafter, tillsammans med objektens inneboende egenskaper kan förklara det vi observerar. Som muslim är det tillåtet att arbeta som om det fanns en inneboende orsak och verkan, men detta är bara skenbart. Man måste hela tiden, i bakhuvudet, vara medveten om att allt som sker orsakas av Allah.

Det är inte svårt att förstå att denna inställning har varit starkt hämmande på den arabiska/islamska vetenskapen.

Den i Väst politiskt korrekta inställningen till arabisk vetenskap är följande: Samtidigt som Västvärlden levde i Medeltidens mörker, arbetade arabiska forskare med matematik, astronomi, fysik etc och gjorde stora, avgörande framsteg, som Väst sedan kunde utnyttja och bygga vidare på. Dessutom fick vi vårt sinnrika siffersystem (positionssystemet, där en siffras position i ett tal avgör dess innebörd — entalssiffra, tiotalssiffra etc) från araberna. Detta påstående upprepas ständigt i media, läroböcker och av alla politiskt korrekta föredragshållare etc. Låt mig ta ett exempel hämtat från History Channels programtablå (090614 kl 04.00):

Islamisk historia i Europa
Brittisk dokumentär från 2005. Den prisbelönte programledaren Rageh Omaar reser runt i Europa och avslöjar vår tacksamhetsskuld mot Islam, för dess viktiga bidrag till renässansen. I serien avslöjas den överraskande, glömda historien om Europas islamiska förflutna. Från de medeltida Cordobaborna på den Iberiska halvön som skapade vägar och gatubelysning hundratals år före någon annan, till tolvhundratalets muslimske filosof Averroès som på egen hand lyckades dra igång renässanstänkandet — 300 år innan det officiellt började.

Jag skulle vilja påstå att ovanstående är ett lysande exempel på vart Saids Orientalism har lett. Vi skäms över det vi själva åstadkommit och försöker hela tiden förringa vår egen kultur och våra prestationer. Kanske är mekanismerna bakom detta just vårt dåliga samvete på grund av kolonialism etc. Den brittisk-amerikanske historikern Bernard Lewis brukar kalla dagens västerländska kultur för "självförnedringens kultur".

Men hur är det då? Gjorde inte araberna stora matematiska framsteg? Jo, det fanns flera framstående matematiker, astronomer etc under islams tidiga historia. Den kanske mest kände är Ibn Rushd, ofta kallad Averroès här i Väst (han nämns i programtablån ovan). Denne levde mellan 1126 och 1190 och var verksam huvudsakligen i morernas Spanien (bl a Cordoba och Sevilla). Averroès var en slags islams motsvarighet till universalgeniet Leonardo da Vinci och sysslade med astronomi, filosofi, fysik, matematik, psykologi, juridik etc. En av hans slutsatser var att det inte finns någon konflikt mellan religion och vetenskap utan att det handlar om olika sätt att närma sig en och samma sanning. Bland hans kanske viktigaste bedrifter var översättandet av Aristoteles verk. Dessa var nästan helt bortglömda i Väst och genom Averroès' översättningar blev Aristoteles återupptäckt och kom sedan att spela en dominerande roll (kanske alltför dominerande — Aristoteles kom dessvärre också att hämma vetenskapens utveckling under många hundra år) i det västerländska tänkandet. Averroès' rationella tänkande kolliderade så småningom med det muslimska prästerskapets åsikter, vilket var oundvikligt, och han blev landsförvisad. Några år före sin död blev han dock tagen till nåder och ägnade slutet av sitt liv åt filosofiska betraktelser. Averroès var utan tvekan en betydelsefull person på många sätt.

I den välkända och omfattande matematikencyklopedin Sigma (6 band) från 1950-talets slut, skriven av många olika författare, så handlar första bandet till stora delar om matematikens historia (varje band är på ca 500 sidor). Den mest omfattande artikeln i detta band har titeln "De stora matematikerna", och är författad av H W Turnbull (berömd brittisk algebraiker och medlem av Royal Society). Turnbull har följande att säga om den arabiska matematiken:

Själva ordet algebra är en del av ett arabiskt uttryck för "läran om reduktion och överflyttning", och de siffror vi vanligen använder kallas ofta arabiska. Dessa kvarlevor från en gången tid påminner oss om att det var araberna som förmedlade den matematiska kunskapen till Västeuropa. Men av vad som tidigare sagts har tydligt framgått att araberna inte skapade vare sig algebran eller sifferbeteckningen. Araberna visade ett fruktbärande intresse för matematik och tillgodogjorde sig de äldre resultaten antingen dessa kom från Grekland eller Indien. De översatte flitigt sådana värdefulla gamla manuskript som undgått förstörelsen under de arabiska erövringstågen [t ex så förstördes merparten av det berömda biblioteket i Alexandra av de muslimska erövrarna — Kristers kommentar], och deras praktiska tabeller och beräkningar vittnar om stor skicklighet. Araberna saknade dock grekernas och indiernas ursprunglighet och genialitet, och stora områden av geometri och diofantisk algebra lämnade dem helt oberörda. Men de var under många hundra år matematikens trogna väktare.

Det finns givetvis mycket att säga om den islamska vetenskapen. Utan tvekan hade islam en guldålder under några hundra år. Frågan är dock hur stora upptäckter som verkligen gjordes i islamvärlden vid den här tiden. Det är sant, som Turnbull påpekar, att mycket kunskap överfördes från islamvärlden till Väst under och efter Medeltiden. Men det mesta och viktigaste av denna kunskap hade inte utvecklats under islam, utan muslimerna hade i sin tur övertagit denna kunskap från greker, indier etc (vilket Turnbull också säger). Araberna var ett handelsfolk som gjorde långa resor bort till Asien och kom då i kontakt med andra kulturer. Vårt siffersystem har vi fått från araberna inkluderande nollan (det tog lång tid innan man förstod att man kunde representera ingenting med någonting), men t ex nollan hade antagligen uppfunnits i Indien och araberna fungerade bara som mellanhänder (vilket är viktigt nog).

Dessutom kan man ifrågasätta om de vetenskapliga och matematiska upptäckterna i islamvärlden verkligen var så betydande. Under Medeltidens slutskede och i början av 1500-talet formligen exploderade den västerländska vetenskapen och på bara ett århundrade hade man gjort stora genombrott i fysik, matematik etc. Det är inte ens säkert att den muslimska forskningen spelade någon större roll för vetenskapens utveckling. När vetenskapen börjat skjuta fart i Väst, gick det så fort, att de upptäckter som araberna gjorde under hundratals år, antagligen hade gjorts i Väst på bara några årtionden (om de inte redan varit kända). Islams viktigaste bedrift var med all säkerhet överförandet till Väst av grekers och andra kulturers filosofiska och vetenskapliga resultat. Där är vi utan tvekan dem stort tack skyldiga.

Fast, inte ens detta är helt sant. Man talar ofta om korstågen, men nästan aldrig om de 400 år av muslimsk aggression som föregick dessa, där stora områden runt Medelhavet erövrades med våld och många gånger stor brutalitet. Kanske dags att mynta ett nytt begrepp — talar vi om korståg kanske vi också borde tala om "rödahalvmånetåg". Genom att muslimerna erövrade stora kristna områden i Syrien, Israel, Egypten, Nordafrika och Spanien/Portugal etc, skars dessa områden av från Europa. Där fanns oskattbara bibliotek (som det i Alexandria) innehållande de grekiska filosofernas och matematikernas främsta verk och många andra ovärderliga texter. Vissa av dessa fanns inte någon annanstans och gick således förlorade för Europa. Genom Averroès och andra förmedlades så småningom stora delar av antikens lärdom till Europa. Utan islams aggressiva erövringar hade denna lärdom aldrig behövts överföras till oss av muslimer. Då hade vi haft tillgång till allt detta direkt, eftersom det i så fall aldrig hade gått förlorat.

Man kan idag väldigt tydligt se att islam får äran för saker som islam inte borde få äran för. Islam anses vara ursprunget till nästan allt som är gott och bra (vetenskapen, renässansen, musiken, matematiken och mycket annat). Snart kommer vi väl att få läsa om bröderna Omar och Muhammed i Mocka som uppfann flygplanet långt före bröderna Wright (i gamla Sovjetstaten gjorde man i samma anda anspråk på att ha uppfunnit i stort sett allting — flygplanet, datorn etc). I Spanien och Portugal nämner man ofta att gitarren, som är nationalinstrument i dessa länder, kommer från araberna. Och det är säkert i någon mån sant, i den bemärkelsen att araberna förmedlade detta instrument (eller ett liknande instrument som så småningom utvecklades till dagens gitarr). Men araberna hade i sin tur fått gitarren (eller dess föregångare) från Asien. I Indien fanns sedan mycket lång tid tillbaka liknande instrument (långt före islam). Själva ordet gitarr kommer från grekiskans kithara (κιθαρα). Den äldsta bilden på ett instrument som uppvisar de väsentliga dragen hos en gitarr finns på en 3 300 år gammal hettitisk inristning i sten (denna inristning gjordes således nästan 2 000 år innan islam ens var påtänkt).

Av någon anledning tycks det vara ofint att nämna att araberna i sin tur har fått gitarrens föregångare från andra kulturer, precis som det är ofint att nämna att det mesta av den vetenskap som araberna förmedlade till Europa i själva verket kom från greker, indier etc. Jag vet inte vad det är som driver människor att på detta sätt ge islam äran för sådant som islam faktiskt inte skapat. Kanske tycker många intellektuella att människor i Europa har en så negativ inställning till islam att man vill ta fram allt som är positivt för islam. Jag kan dock inte se att det är speciellt positivt att ge islam äran för sådant som andra skapat. Det är snarare pinsamt och riskerar att slå tillbaka mot islam.

Men oavsett om verkligt banbrytande vetenskapliga genombrott gjordes i islamvärlden, eller om det bara handlade om överförandet av andra kulturers kunskaper, är nu frågan om detta var en konsekvens av islam eller av något annat. Det finns forskare som menar att de vetenskapliga framsteg som gjordes under islams guldålder, inte gjordes tack vare islam utan trots islam! Orsaken till framstegen var i själva verket att när islam hade erövrat stora delar av området runt Medelhavet, som tidigare varit delar av det sönderfallande Romarriket, så fick man en lång period av fred (att islam så pass lätt och så snabbt kunde erövra stora kristna områden, anser vissa historiker berodde på att kristendomen vid den här tiden var så splittrad att man inte kunde stå emot en beslutsam angripare). Och när det blir fred blomstrar alltid handel, ekonomi, konst, filosofi etc. De olika kulturella och vetenskapliga framsteg som nu gjordes hade, menar vissa forskare, inte sin grund i islam, utan i de erövrade kulturerna och i någon mån i själva interaktionen mellan islam och andra kulturer. Sådana kulturmöten verkar i bästa fall korsbefruktande. Något som talar för att så verkligen är fallet är just islams assimilering av de grekiska filosoferna (något som inte blev långlivat — när prästerskapets makt ökade, slöt sig islam inåt, vilket vi strax skall återkomma till). Warraq citerar i sin bok (sid 66) Ernest Renans Islamisme et la Science:

Vetenskap och filosofi blomstrade på de muslimska områdena under första hälften av Medeltiden; men det var inte på grund av islam, det var trots islam. Inte en enda muslimsk filosof eller lärd undgick förföljelse. Under ovannämnda period var förföljelsen mindre kraftfull än instinkten för fritt tänkande och den rationalistiska traditionen hölls vid liv, sedan vinner intolerans och fanatism striden. Det är sant att den kristna Kyrkan också motarbetade vetenskapen under Medeltiden, men Kyrkan ströp den inte helt och hållet som den muslimska teologin gjorde. Att ge islam äran för Averroès och många andra stora tänkare, vilka tillbringade hälften av sina liv i fängelse, på flykt eller som utstötta, vars böcker brändes och vars skrifter nästan helt stoppades av de teologiska auktoriteterna, är som att man skulle ge Inkvisitionen äran för Galileis upptäckter…

Steven Weinberg, nobelpristagare i fysik skrev för inte så länge sedan ("A Deadly Certitude", Times Literary Supplement, January 17, 2007):

Mycket av religionens försvagning i den kristna Västvärlden kan tillskrivas vetenskapen; även personer, vars religion skulle kunna ge dem en negativ inställning till vetenskap förstår i allmänhet att de måste lita på vetenskap snarare än religion för att få saker gjorda. Men detta har inte hänt i samma utsträckning i islamvärlden. Man finner i islamska länder inte bara religiösa invändningar mot vissa vetenskapliga teorier, som ibland är fallet i Väst, utan en allmänt spridd fientlighet till vetenskapen själv. Min bortgångne vän, den framstående pakistanske fysikern Abdus Salam [se min artikel om islam och nobelpris], försökte övertyga de styrande i de oljerika Gulfstaterna att investera i vetenskaplig utbildning och forskning, men han fann att fastän de var entusiastiska när det gällde teknologi, kände de att ren vetenskap utgjorde en alltför stor utmaning för tron. 1981 krävde Muslimska Brödraskapet i Egypten stopp för all vetenskaplig utbildning. Inom de vetenskapliga områden jag känner till bäst, fastän det finns begåvade forskare med muslimskt ursprung vilka arbetar i Väst, har jag under fyrtio år inte läst en enda vetenskaplig artikel av en fysiker eller astronom verksam i ett muslimskt land, som varit värd att läsa.
Tyvärr vände sig islam mot vetenskapen under 1100-talet. Den mest inflytelserika personen var filosofen Abu Hamid al-Ghazzali, som argumenterade i The Incoherence of the Philosophers mot själva idén om naturlagar, med motivation att sådana lagar skulle fjättra Guds händer [se det tidigare citatet w11.0 från sharíalagen]. Enligt al-Ghazzali så mörknar inte en bomullstuss och börjar ryka när den placeras i en eld på grund av hettan, utan eftersom Gud vill att den skall mörkna och ryka. Efter al-Ghazzali fanns ingen mer vetenskap värd namnet i islamvärlden.

Enligt al-Ghazzali innebar tanken på ett lagbundet universum ett försök att begränsa Allahs frihet. Detta var inget mindre än hädelse. Den som hävdade något sådant motsade nämligen Koranen. Enda tänkbara straffet för detta var döden. Effekten blev att man inom islamvärlden gjorde vissa begränsade framsteg i matematik och praktiska områden som astronomi och medicin, men inte utvecklade någon vetenskap i modern mening. Dvs, där man genom hypoteser och teorier försöker ge en logisk och heltäckande förklaring till den fysiska världen, och där man utgår från ett lagbundet universum som kan undersökas och förstås med hjälp av förnuftet.

Västvärldens rationalism, byggd på det judiskt-kristna tänkandet, har gett oss vetenskap som i sin tur har gett oss teknologi, vilken i sin tur har gett oss en förbluffande hög levnadsstandard (rationalism ensam förmår dock inte skapa en bättre värld, den måste kompletteras med moral, något som dessvärre är en bristvara i Västvärlden idag och som kanske kan förklara våra nuvarande problem). Samtidigt ser vi hur det ser ut i Arabvärlden. Utan sin olja (som vi har hittat åt dem, som vi pumpar upp åt dem, som vi transporterar till konsumenten åt dem och som vi betalar oerhörda summor för) skulle man fortfarande befinna sig på Medeltiden (till stora delar lever man fortfarande på Medeltiden när det gäller människosyn och kvinnosyn). De palestinska områdena är bland jordens fattigaste trots att de fått mer pengar per invånare av världssamfundet än något annat folk på jorden. Det tycks som att ett av skälen till att det ser ut som det gör i islamvärlden är bristen på rationalism. Och denna brist är inte ett olycksfall i arbetet utan en grundläggande konsekvens av islams själva natur. Ett inbyggt systemfel.

 

2. Universalism

Alla onda, totalitära system är immanenta (slutna). Inget meningsfullt eller värdefullt existerar utanför det egna systemet.

Den västerländska civilisationen har alltid mer eller mindre varit öppen för "de andra" — andra idéer, andra vanor och andra människor. Om de gamla grekerna brukade man säga, "vad helst grekerna anammar från främlingar, omformas så småningom av dem till något ännu ädlare". I det hellenistiska tänkandet fanns grundläggande ett kosmopolitiskt tänkande, en idé om människans enhet, om det allmänmänskliga.

Det judisk-kristna tänkandet går mycket längre än så, och talar inte bara om det gemensamma mänskliga och att vi innerst inne är lika, utan tilldelar varje individ samma oändligt stora värde och ger alla människor samma grundläggande rättigheter.

Det finns många, många exempel på hur västvärlden influerats av andra kulturer och idéer. Islam däremot utgör ett slutet system. Bortsett från den korta guldålder som islam hade runt 1000-talet, där man tog in idéer utifrån, har islam sedan dess slutit sig. Visst använder man västerländsk teknologi, eftersom man har nytta av den, men teknologin är som en främmande kropp i islamvärlden. Ungefär som ett transplanterat organ som när som helst kan stötas bort.

Västvärldens intellektuella nyfikenhet yttrar sig på många sätt. Den indiska historieforskningen tog sin början under den brittiska kolonisationen. Brittiska officerare förvånades över att indierna inte verkade intresserade av sin egen historia. Ganska snart började brittiska arkeologer och officerare göra utgrävningar på historiska platser. Madelaine Katz skriver i En bok om Indien:

Det gamla Indien har inga historiska verk, inga biografier heller, ingen porträttmålning [eftersom den enskilda människan saknar all betydelse]. Indierna ser personligheten som en slöja att riva bort... Varför skulle man skriva biografier... när ingen kan bidra till utvecklingen, eftersom ingen utveckling existerar — historien leder ingenstans, den har inget mål, ingen början, inget slut.

Dagens indiska historieforskare erkänner att den indiska historieforskningen startades av britterna och deras nyfikenhet.

Efter nästan 800 år av muslimsk närvaro i Spanien känner vi bara till ett enda dokument på några få sidor, som visar på muslimskt intresse för ett europeiskt språk. Överhuvudtaget så ansågs det opassande, ja rent av för otro, för en muslim att lära sig ett främmande språk. Samtidigt är de bästa arabiska grammatikorna och ordböckerna sammanställda av västerländska språkforskare och stora delar av arabvärldens litteratur finns översatt till västerländska språk.

Även om muslimerna tidigt gjorde långa resar till lands (med karavaner) och till sjöss var syftet inte nyfikenhet eller att upptäcka nya länder och kulturer. Resorna var antingen kopplade till handel eller till att erövra nya områden. Resor för resandets egen skull, för att upptäcka nya världar, nya kulturer, nya sätt att tänka, finns inte i det islamska tänkandet. Sir John Chardin reste under 1600-talet i Persien (dagens Iran) och förvånades över bristen på intellektuell nyfikenhet. Han skriver i sin reseskildring Travels in Persia 1673-1677 (sid 143-144):

Jag minns att allmänbildade personer i Europa har debatterat huruvida tobak och socker ursprungligen kom från den Nya Världen [Amerika] eller om de alltid vuxit i Orienten. Jag hade bestämt mig för att på ort och ställa ta reda på svaret. Men man skulle knappast kunna tro hur lite nyfikenhet Orientens människor har för sådana saker. Det finns nästan inte en enda lärd person, som håller reda på de upptäckter som görs när det gäller konst och vetenskap.

Chardin förvånades också över persernas bristande intresse för andra folk och kulturer.

Det är på grund av denna inställning som perserna är så totalt okunniga om det nuvarande tillståndet hos andra nationer i världen, och att de inte ens förstår geografi, och inte har några kartor; vilket kommer av att de inte har någon nyfikenhet att se andra länder… Deras Statsminister, allmänt talat, vet inte mer om vad som sker i Europa än vad som sker på månen.

Islamister som bosätter sig i Västvärlden lever ofta isolerade från resten av samhället och bildar sin egen lilla värld. Detta är uppenbarligen en konsekvens av deras religion (de tar den ju på största allvar) och leder till att dessa grupper antagligen aldrig kommer att integreras i Väst. Nu är ju inte det deras mening. Deras mål är ju att så småningom överta Västvärlden och upprätta Kalifatet (dvs förtrycka och förslava den befolkning som en gång tog emot dem med öppna armar).

Det finns mycket att säga om universalism, men jag tror att jag förklarat denna punkt med tillräcklig tydlighet. Så låt oss gå vidare till den sista punkten:

 

3. Självkritik

En ovanlig tyngd låg över mitt hjärta under vägen till Warszawa. Ingen annanstans hade människor lidit som i Polen. Den maskinlika utrotningen av de polska judarna representerade ett klimax av blodtörst som ingen hade trott vara möjlig. Under min resa till Warszawa bar jag med mig minnet av slutstriden till sista man i Warszawas ghetto (Den tyske förbundskanslern Willy Brandt, efter att han i december 1970 knäböjt i resterna av Warszawas ghetto och bett de judiska och polska folken om förlåtelse för vad tyskarna gjort mot dem under Andra Världskriget).

Något som Warraq (jag instämmer helt och fullt) menar är unikt för Västvärlden är förmågan till självkritik. De största kritikerna av den västerländska civilisationen finner vi i Västvärlden.

Personligen tror jag att det kristna syndbegreppet haft stor betydelse i sammanhanget (tillsammans med tron på en absolut moral). Den kristna tron uppmanar oss att bekänna våra synder (felsteg) och be om förlåtelse för våra onda handlingar. Den absoluta moralen gör att människan vet vad som är rätt och fel/gott och ont (samvetets röst talar även till de människor som inte medvetet känner till den absoluta moralen — det är kanske därför som "vanliga" människor blir så ursinniga när man kritiserar företeelser som abort, eftersom deras samvete säger dem att abort är fel, samtidigt som deras politiskt korrekta intellekt säger dem att abort är rätt). Att erkänna sina fel och be om förlåtelse och försöka ställa allt tillrätta, innebär således inte, i det kristna perspektivet, att tappa ansiktet (vilket det gör i de flesta kulturer), utan utgör en eftersträvansvärd dygd. Bikten, dvs syndabekännelsen, utgör ett heligt sakrament inom kristendomen. Wikipedia skriver:
Botens sakrament är den rituella handling i kristendomen genom vilken någon visar sin ånger, bekänner sina synder, tar emot Guds förlåtelse och gottgör vad vederbörande har brutit. Boten är till för de kristna, som blivit döpta, för att ge nåden nytt liv åt dem som uppriktigt ångrar sig och omvänt sig till Kristus efter en begången synd. Sakramentet kan också kallas försoningens, förlåtelsens, biktens eller omvändelsens sakrament.
Människor i den kristna Västvärlden har i mer än tusen år vant sig vid att tänka i termer av absolut rätt och fel, syndabekännelse, botgöring, förlåtelse och upprättelse. De flesta västerlänningar idag tror visserligen inte längre på Gud, men icke desto mindre så är man starkt påverkad av det kristna tänkandet. I stället för att ta till våld och hot när den kristne blir anklagad för att ha gjort fel, så erkänner den sant kristne sina fel (om vederbörande nu har gjort fel) och ber om förlåtelse och försöker ställa allt till rätta. Detta gäller definitivt inte för islam. Där är det skamligt, och tyder på svaghet, att erkänna sina misstag, vilket leder till att vi får ett samhälle som bygger på lögn och förtryck och hyckleri, där ingen vågar säga vad som är sant eller ta ansvar för sina handlingar. Och där man skyller allt på andra. Ansvar och ånger ersätts i en sådan kultur av självömkan och förnekelse.

Västvärlden har utan tvekan gjort sig skyldig till fruktansvärda illdåd; slaveriet, inkvisitionen, erövringen av Amerika, där man sysslade med rent folkmord på indianer, för att inte tala om Förintelsens vidriga förbrytelser mot mänskligheten. Men vilket folk och vilken civilisation går fri här? Slaveri förekommer än idag både i Asien och i arabvärlden. Eller vad sägs om: Maos massmord på Kinas invånare (100 miljoner eller mer), Pol Pots massmord i Kampuchea (25 procent av befolkningen mördades), Japanernas illgärningar under Andra Världskriget (t ex massakern i Nanking, där 300 000 civila kineser våldtogs, torterades och mördades), Turkiets folkmord på miljoner armenier och assyrier och kurder, massakern av över en miljon muslimer i Östpakistan (Bangladesh) utförd av muslimer i Västpakistan, massakern i Rwanda med 800 000 offer, 1,8 miljoner mördade människor i Sudan, Saddam Husseins brott i Irak för att inte tala om Hamas' och Hizbollahs alla brott mot sitt eget folk. Så Västvärlden är inte på något sätt värre än vad andra delar av världen är (läs t ex min artikel, där jag bl a ingående diskuterar slaveriet i arabvärlden).

Och nu kommer vi till den stora skillnaden. Ibn Warraq skriver (sid 76):

Och ändå finns en genomgående skillnad mellan Västvärlden och resten av världen. Västerländska intellektuella, författare, historiker, politiker och ledare har själva upptecknat Västvärldens brott och har tvingat Västerlänningar att från grunden tänka över sin politik, sina idéer och sitt politiska och sociala beteende och på så sätt åstadkommit förändring. Djup självreflektion och modig självkritik har åstadkommit rörelser, vilka lett till slaveriets avskaffande, nedmonterandet av imperier och lagstiftning för att försvara kvinnors och minoriteters mänskliga rättigheter och frihet att objektivt undersöka verkligheten och uttrycka åsikter. Slaveriet har existerat hos varje mänsklig civilisation, men det var Västvärlden som först tog aktiva steg för att förbjuda detta.

När europeiska och nordamerikanska fartyg hämtade slavar i Afrika får vi inte heller glömma bort att de flesta slavar levererades till kusten av afrikanerna själva. De fångade in slavar från andra stammar och sålde dem sedan till slavhandlarna. När slaveriet var på väg att förbjudas i England, reste en afrikansk delegation dit, för att försöka förmå engelsmännen att inte förbjuda slaveriet. Det var ju en lukrativ inkomstkälla för vissa afrikanska grupper.

Edward Said och hans likar menar att de brutala handlingar som skedde i kolonierna var inbyggda i den västerländska kulturens själva fundament, i stället för att utgöra avarter av denna kultur, och att kolonialismen upphörde först efter kritik från de koloniserade områdena. Detta är inte sant enligt Warraq. Kritiken mot kolonialismen, vilken ledde till dess upphörande, kom från antiimperialistiska grupperingar i Väst, dvs från Västvärlden själv, vilket sedan inspirerade frihetsrörelser i de koloniserade länderna (både de röda khmerernas högsta ledare och Nordvietnams ledare Ho Chi Minh var t ex utbildade vid franska universitet och starkt inspirerade av västerländska filosofer och ideologer).

I motsats till Västvärldens förmåga till självkritik står arabvärldens nästan totala brist på självkritik. Warraq skriver (sid 80):

I kontrast mot detta förblir självkritik ett undflyende mål i modern islamsk kultur. David Pryce-Jones menar, med tonvikt på den arabisk-islamska delen av världen, att strävan efter ära, stolthet, värdighet, respekt och rädslan för skam, vanära och förödmjukelse är nycklar till varför araber handlar som de gör, och är faktorer som klargör och belyser deras beteende både i nutid och i det förflutna.
Dessa två koder av ära och skam "ger konformitet i beteendet". I ett sådant värdesystem är det omöjligt att offentligt erkänna att man har fel, för det skulle bringa skam och vanära över individen, familjen, landet och till och med religionen. Västerländsk satir är nästan omöjlig i arabiska samhällen, för det skulle kunna tolkas som att den egna kulturen förödmjukas. Taslima Nastin, ateistisk författarinna och människorättsförkämpe från Bangladesh, höll vid ett tillfälle ett föredrag i Tyskland, där hon kritiserade islam för dess behandling av kvinnor och icke-muslimska minoriteter. Efter föredraget varnade en arab henne för att fortsätta förnedra hans religion offentligt; han kände sig helt förödmjukad, speciellt inför en publik bestående av otrogna, även om han privat höll med om mycket av hennes kritik mot hans officiella (och hennes tidigare) religion.
Daniel Pipes visar i The Hidden Hand hur konspirationsteorier är mycket betydelsefulla i hela Mellanöstern. "Genom att filtrera verkligheten genom ett förvrängande prisma [konspirasism] fostras antivästerländska, antiisraeliska, antidemokratiska, antimoderata och antimoderna åsikter fram. Samtidigt, vilket är paradoxalt, skapar detta en känsla av passivitet hos områdets invånare. En sådan mentalitet kan endast leda till en vägran att ta ansvar för sitt eget öde, för sin egen ekonomi och för sin egen kulturella och politiska efterblivenhet. Allting är Västvärldens fel. Edward Said gick in under denna mentalitet och skapade en kultur av självömkan.

I arabvärlden cirkulerar (även i offentliga, stadskontrollerade media) en uppsjö av konspirationsteorier: Israeler bedriver biologisk krigföring mot palestinier, mot Egypten etc. De sänder ut vackra judiska hiv-smittade kvinnor till bordeller i Mellanöstern för att ge araberna aids. De sprider förgiftat vatten i arabvärlden. Planen som flög in i World Trade Center kontrollerades av israeliska agenter, eventuellt i samarbete med CIA. Tsunamin för några år sedan utlöstes genom att Israel och/eller USA sprängde en vätebomb i förkastningssprickan på havsbottnen. För att inte tala om det arabiska förnekandet av Förintelsen — den är ett påhitt av den judiska världssammansvärjningen för att världen på grund av dåligt samvete skulle ge judarna ett eget land, dvs Israel. Etc, etc. Jag skojar inte — tyvärr! Jag önskar att jag gjorde det. Men, dessvärre florerar dessa konspirationsteorier i arabvärlden och jag vågar påstå att en absolut majoritet där tror fullt och fast på dem. Hitlers "Mein Kampf" är för övrigt en av de mest sålda böckerna i Mellanöstern.

Så länge som araberna är oförmögna till självkritik, finns ingen lösning på problemen i Mellanöstern. Palestina kommer att förbli ett av jordens fattigaste och mest sargade områden trots alla pengar som världssamfundet pumpar in där. Kvinnoförtrycket, den medeltida rättsskipningen etc, allt detta kommer att fortsätta. Och fortsätta och fortsätta.

Självklart betyder ovanstående inte att det inte finns araber/muslimer etc som är kritiska till sitt eget system. Det finns många modiga muslimer, som kan tänka själva, och som uttrycker mycket skarp kritik mot arabvärldens oförmåga att inse och erkänna sina egna brister. De flesta av dessa bor dock i Väst, eftersom det vore mycket farligt i många muslimska länder, att komma med sådan kritik. Kritiska intellektuella, som bor i länder som Syrien, Egypten etc, och som tar bladet från munnen, riskerar dels att hamna i fängelse, dels att mördas av militanta muslimer.

Men dessa kritiker, är inte kritiska på grund av de är muslimer, utan trots att de är muslimer. Islam som religion tycks vara oförmögen till självkritik.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns en framväxande liberal klass i arabvärlden och under en kort period tycktes det som att islamvärlden hade potential att bli en del av den moderna världen. Barry Rubin skriver i The Long War for Freedom: The Arab Struggle for Democracy in the Middle East (Wiley 2006):

Under 1920- och 1930-talen — speciellt men inte uteslutande i Egypten — förklarade sig sådana tänkare och politiska personligheter vara rationalister och patrioter för sina egna länder, snarare än pan-arabiska nationalister… De drömde om att göra Egypten till en modern stat enligt europeisk modell, samtidigt som de ville bevara sina egna traditioner.

Sedan gick något snett. Warraq skriver (sid 82):

Från 1950-talet och framåt, fick liberala idéer om frihet, demokrati och representativt styrande en alltmer undanskymd plats och tanken att ta ansvar för det egna samhället försvann och ersattes av det enklare alternativet att skylla allt på onda främlingar.

Vissa människor tycks ha förmåga att ta fram det sämsta hos varandra. Var och en för sig, hade kanske kunnat leva ett ganska normalt liv, men tillsammans uppmuntrar de varandra till att begå hemska brott eller förstöra sina liv på olika sätt. Andra kombinationer av människor tar i stället fram det bästa hos varandra. När en religion eller ideologi möter en kultur, kan vi på liknande sätt få olika resultat. Kommunismen tog sig olika uttryck i Sovjet och på Kuba. I Sovjet utvecklades den till en vidrig hydra som mördade hundra miljoner människor eller mer. Detta tror jag har med det ryska kynnet att göra. I den ryska kulturen går gråtmild sentimentalitet och fruktansvärd grymhet hand i hand. Ena sekunden spelar man "Entonigt ringer den lilla klockan" och i nästa sekund torterar man ihjäl 50 människor (kosackerna gjorde sig skyldiga till fruktansvärda övergrepp på judar under Förintelsen samtidigt som de sedan på kvällen sjöng sentimentala sånger till ackompanjemang av balalajka). Latinamerikaner å andra sidan, kan begå hemska saker i vrede, men när vreden lagt sig, så återgår de till vardagen. Därför tog sig kommunismen på Kuba aldrig sådana hemska uttryck som i Sovjet. Man kanske sköt ihjäl några stycken, och sedan hade raseriet gått över, och man gick och tog ett glas vin (jag förenklar givetvis ovan, men jag tror det ligger något i det jag försöker säga — många ryska författare har t ex skildrat ryssarnas egendomliga blandning av sentimentalitet och grymhet).

Islam har tagit sig olika uttryck när denna religion mött olika kulturer. Mötet mellan islam och den arabiska kulturen (det var ju där den uppstod och kanske är islam helt enkelt ett uttryck för den arabiska kulturen) har fått särskilt negativa konsekvenser. Det tycks som att islam och den arabiska kulturen har lyckats ta fram det absolut sämsta hos varandra.

Ibn Warraq skriver (sid 82):

Al-Afif al-Akhdar, en tunisisk intellektuell, skrev en svidande kritik av arabvärlden, där han beklagades sig över att medan resten av världen omfattar modernitet, kunskap och globalisering, regrederar araberna till Medeltiden. Varför växer människans kunskap utom i arabvärlden, där allt man finner är analfabetism, ideologisk fruktan och mental förlamning? "Varför?" skrev Akhdar, "förskräcks vi av uttryck som, tolerans, moderation, rationalism, kompromiss och förhandling, men [när vi hör] brinnande rop på hämnd, dansar vi alla krigsdans? Varför har världens folk kunnat sörja sitt förflutna och gå vidare, medan vi har… vår dystra sorg över ett förflutet som inte försvinner? Varför älskar andra folk livet, medan vi älskar död och våld, slakt och självmord och kallar detta hjältemod och martyrskap?" Araber lider både av ett mindervärdeskomplex, vilket leder till självhat och "nationell förödmjukelse vars skam endast kan tvättas bort av blod, hämnd och eld" och en känsla av överlägsenhet och tron att vi utvaldes av Gud att leda mänskligheten… Araberna borde lära av japanerna, som förstod "vikten av att efterlikna fienden… bli som fienden när det gäller kunskap, tänkande och politik…"

Frågan är om det finns någon räddning för arabvärlden/islamvärlden, eller om man måste löpa linan ut, vilket i så fall antagligen innebär ett Tredje Världskrig. Frågan är om de modiga, intellektuella tänkare som finns i islamvärlden kan vända utvecklingen. Vi får hoppas det, eftersom alternativet är alltför hemskt för att ens föreställa sig.

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard