"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2017 11 24 20:14

Den åttonde dödssynden

(eller den falska godhetens tyranni)
They constantly try to escape
From the darkness outside and within
By dreaming of systems so perfect
That no one will need to be good
[De försöker hela tiden undkomma
Mörkret utanför och där inne
Genom att drömma om system så perfekta
Att ingen behöver vara god]
                                   (T S Elliot)

 

[I föreliggande artikel diskuteras bl a det kristna syndbegreppet. Diskussionen handlar dock om mer allmängiltiga och akuta problem och berör i lika hög grad den som inte delar den kristna tron. Jag ber som vanligt om ursäkt för att det blev så långt. Men, som jag brukar påpeka, så skriver jag ganska sällan så det handlar ju om få sidor per dag. Dessutom, som jag också brukar påpeka, så kräver politiskt inkorrekta påståenden mycket utförlig argumentering, medan det politisk korrekta låter sig sägas i en eller två meningar (alla "vet" ju redan att det är så och att den som inte tycker så är ond eller dum eller vilseförd). I flera tidigare artiklar har jag berört de ämnen jag tar upp nedan, men mina tankar har förhoppningsvis mognat med åren och pusselbitarna börjar falla på plats. Personligen upplever jag denna artikel som en av mina viktigare. Diskussionen berör Västvärldens framtida öde.]

De sju dödssynderna

De sju klassiska "dödssynderna" (även kallade kardinalsynder) är ett gammalt begrepp inom den kristna tron. Dessa äro i tur och ordning: högmod (stolthet), girighet, lust (otukt), avund (avundsjuka), frosseri, vrede och lättja.

Även utanför de kristna leden talar man inte så sällan om dödssynder. I Aftonbladet 4/12 2016 var t ex en av rubrikerna "Lista: Dödssynderna som begås på arbetsplatsen".

Listan över dödssynder ställdes upp av påven Gregorius I (ca 540-604). Denna uppräkning finns inte uttryckligen i Bibeln men är utan tvekan väl förenlig med Bibelns övergripande budskap.

Någon kanske funderar över varför t ex mord och stöld inte finns med (dessa nämns uttryckligen i Tio Guds Bud). Eller varför nämns inte våldtäkt? Speciellt mord måste ju definitivt räknas som något oerhört allvarligt. Och även våldtäkt. Förklaringen är att Gregorius den förstes lista inte utgår från själva handlingen utan från de grundläggande drivkrafter som ligger bakom våra handlingar. Det är ju dessa som utlöser handlingarna. Mord kan t ex triggas av vrede, av girighet (rånmord eller i samband med arv etc), av lust (mord i samband med våldtäkt), av avundsjuka etc, etc. Liknande gäller förstås våldtäkt (som väl huvudsakligen triggas av lust men ibland också av maktbegär vilket i sin tur är kopplat till högmod och avundsjuka) och stöld (som är kopplat till avundsjuka och lättja — sedan finns förstås stöld på grund av extrem fattigdom,vilket är lite mer komplext) och andra mindre hedervärda handlingar.

Tungans synder, vilka bl a inkluderar att tala illa om andra människor och att ljuga, räknas i den kristna tron som en av de absolut värsta synderna, vilket framgår av att denna mänskliga svaghet diskuteras i ett långt avsnitt i Nya Testamentet (Jakobs brev, kapitel 3). Tungans synder finns inte heller med i Gregorius lista. Men man kan säga att även den finns med indirekt, eftersom "tungans synder" torde ha sin grund i avundsjuka och högmod och kanske också vrede (hat).

Gregorius lista på dödssynder tycks således vara både genomtänkt och relevant. Frikyrkans klassiska syndakatalog (superi, stöld, kortspel, horeri etc) skrapar bara på ytan. Den handlar till stora delar om det man ser med blotta ögat. Det yttre. Men bakom det man ser, finns alltid orsaker som man kanske inte ser, eller för att citera Holbergs klassiska komedi "Jeppe på Berget, "Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför." De sju dödssynderna handlar således om "varför", dvs om de yttersta orsakerna bakom våra felaktiga handlingar.

Juridiskt sett så straffas man för sina handlingar och inte för drivkraften bakom dessa. Man straffas för att man begår våldtäkt men inte för att man känner stark sexuell lust till en annan person (vilket kanske triggade våldtäkten). Handlingen är det vi ser, medan tankar och känslor försiggår i det inre och är osynliga. Gregorius lista är således inte juridisk utan kopplad till orsaker. Ingen av dödssynderna i sig är åtalbar. Men orsakerna är avgörande. De utlöser ju handlingen. Kan man komma tillrätta med orsakerna till negativa handlingar, slipper man förhoppningsvis den negativa handlingen.

I Nya Testamentets grundtext används det grekiska ordet "hamarthia" för att beteckna synd. En viktig betydelse hos hamarthia är "att missa sitt mål", dvs synd är allt som kan få människan att missa sitt mål, dvs bli något annat/lägre/sämre än det Gud hade tänkt att hon skulle vara. Därför kan till och med att läsa Bibeln vara en synd (i ett visst sammanhang). Jag tänker då på t ex en människa som har en kallelse från Gud att gå ut och hjälpa de fattiga eller att vittna om sin tro, men som i stället sitter hemma i soffan och läser Bibeln (för att slippa gå ut, eftersom det kan vara både jobbigt och kanske farligt), och på så sätt försöker känna sig andlig, trots sin olydnad mot Gud (Jesus säger att den som lyder Gud är en lärjunge till Honom).

Synd är med andra ord allt som får oss att missa vårt mål. Många synder är direkt destruktiva — de bryter ner vår kropp (superi, knark, rökning och liknande) eller förstör familjer (t ex superi och otrohet) eller förstör vår egen eller samhällets ekonomi (superi, spel och dobbel) och är därför uppenbara. Medan andra synder kanske inte direkt förstör oss men får oss att hamna på en lägre nivå än vi kunde ha varit på. Genom vår lättja väljer vi kanske den enklaste vägen, dvs att t ex inte studera, fast vi kunde ha gjort det. I stället för att bli läkare, som var vår livsdröm (och kanske också vår kallelse från Gud), nöjer vi oss med att köra buss och är sedan missnöjda och bittra livet ut, därför att livet inte blev som vi tänkt oss (obs jag säger inte att det är fel att köra buss, jag talar om någon som hade en dröm och en stark kallelse att bli läkare och som vet att han eller hon av ren slöhet valde fel livsväg).

Det som kännetecknar en dödssynd är att den innebär en stor frestelse för de allra flesta människor, och att det därför är lätt att falla för denna synd. Ingen syndakatalog innehåller i sin uppräkning, "Du skall icke äta av andras spyor!" Detta torde inte vara speciellt nyttigt, ja förmodligen direkt farligt med tanke på vilka sjukdomar man kan dra på sig. Alltså är att äta spyor något negativt och kan därför ses som en synd (i och med att det är destruktivt). Men eftersom knappast någon frestas av att äta spyor finns ingen anledning att varna för detta. De klassiska synderna handlar som sådant som alla människor frestas av och brottas med. Även helgonen! Ja även Jesus frestades enligt Lukasevangeliet (kapitel 4). Och det måste ha handlat om att han verkligen var frestad, annars hade det ju inte varit någon frestelse.

 

Vad är det för speciellt med Janssons frestelse?

Varför utgör då vissa saker en stor frestelse? Ja, det torde ha med människans natur att göra. Att t ex otukt utgör en frestelse är inte svårt att förstå. Sexualdriften är utan tvekan en av människans absolut starkaste drifter. Speciellt i ungdomen. En läkarvän till mig hörde en gång en sexterapeut säga, "En tonårskille som tänker på något annat än sex mer än fem minuter om dagen, är att betrakta som intellektuell". Överdrivet kanske, men ack så sant ändå.

Vårt viktigaste primära behov är att andas. Får vi inte luft, prioriterar vi bort allt annat för att försöka få luft. Vilket inte är så konstigt, eftersom vi bara kan leva ett par minuter utan luft. Nästa prioritering är vätska. Vi kan bara leva ett par dygn utan att dricka och därför har en törstande människa (som kan andas) som ett allt övergripande mål att få dricka. När såväl behoven av andning som vätska är tillgodosedda kommer föda som nummer tre. I nazisternas koncentrationsläger blomstrade inte direkt romantiken bland fångarna. Den som svälter (jag talar då om "verkligen svälter") tänker inte så mycket på sex visar det sig. Men när väl den värsta hungern är stillad, ja då poppar direkt sexualbehovet upp (självklart är vi människor olika, en del har starkare sexualdrift och andra svagare). Så det sexuella kan nog räknas som nummer fyra i listan av människans primära behov.

Många av våra drifter är kopplade till starka "belöningssystem". Det sexuella leder först till en berusande upphetsning (som bara den är förknippad med stor njutning) och sedan till orgasmen. Den senare mynnar ut i en ofantlig vällustkänsla, vilken förmodligen överträffar allt annat i den mänskliga sinneserfarenheten. Att avbryta ett samlag är i det närmaste omöjligt om man kommit till en viss punkt. Att äta gott leder också till starka känslor av vällust. Att dricka när man är törstig likaså. Bibeln påstår inte att det är fel att ha sex eller att äta gott eller att dricka när man är törstig. Men i och med att så starka känslor av belöning är förknippade med dessa drifter, kan man lätt hamna fel (risken när det gäller att dricka vatten är kanske inte så stor), och i stället för att vara något positivt som berikar oss (vilket var Guds tanke) så blir man slav under någonting och det är ju precis detta som är syndens problem.

Man kan säga att högmod (stolthet), girighet, lust (otukt), avund (avundsjuka), frosseri, vrede och lättja i sig inte behöver vara problem. Jag uttrycker mig tillspetsat här men det kommer strax att framgå vad jag försöker säga. Det är inte fel med sex i sig (tvärtom, i sitt rätta sammanhang är sexlusten något oerhört fint och positivt). Det är inte fel att vara stolt över att man gjort något bra. Det är inte fel att spara pengar för framtiden. Det är inte fel att bli arg på det som är felaktigt och ont och det är inte heller fel att vila. Felet uppstår när det legitima behovet av vila blir till lättja, eller att spara pengar för kommande eventuella dåliga tider (vilket Bibeln faktiskt rekommenderar) slutar med att hela ens liv går ut på att få mer och mer pengar (dessutom kanske på andras bekostnad). Då äger inte längre jag pengarna, utan pengarna äger mig. Och då har man blivit slav (och det är den typen av rikedom som Jesus kritiserar). Förutsättningen för att något skall vara positivt och gott är att man är herre över detta. Att man är fri. Människan är skapad att vara fri. När man blir slav under sitt pengasparande eller under sin sexualdrift eller sitt frossande, det är då det har blivit en synd, något negativt, som gör att vi missar vårt mål. En nedpinkad A-lagare som ligger på en parksoffa är ju inte direkt det mål som Gud hade med denna person när vederbörande föddes. Genom synden blir människan till en ful karikatyr av sig själv.

En kvinna berättade för mig om en manlig arbetskamrat som uppenbarligen var slav under det sexuella. Denne hade lägenheten full av pornografi, piskor, gummikläder, damunderkläder, massageapparater etc. Sin fritid tillbringade han med att gå ut på stan, iklädd damunderkläder (under de vanliga kläderna), och smygtitta på och smygfotografera kvinnor. Han ställde sig i kö eller åkte tunnelbana i rusningstid och ställde sig då bakom kvinnor, och om det var väldigt trångt så gned han sig mot dem så att han ibland fick orgasm. Ibland märkte kvinnan detta och reagerade och han fick snabbt sticka därifrån. Detta är en motbjudande parodi på vad det sexuella kan innebära i sitt rätta sammanhang, mellan två människor som älskar varandra. Den äkta varan är alltid baserad på ömsesidighet.

(Apropå kapitelrubriken: Varför Janssons frestelse utgör en sådan frestelse för många har jag ingen 100-procentig förklaring till. Jag tror det beror på den speciella kombinationen av lök, potatis, grädde och ansjovis. Lökens sötma, ansjovisens sälta och gräddens milda mjukhet — allt med en perfekt bakgrund av bukfyllande, krispig potatis. Janssons frestelse måste utan tvekan utgöra syndens motsats, dvs vara en dygd, vilket för oss över till nästa avsnitt)

 

De sju kardinaldygderna

I motsats till de sju dödssynderna står de sju kardinaldygderna; ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit (i samma ordning som den tidigare listan över dödssynder). Kardinaldygderna har också ett slags belöningssystem. När människor gör goda saker, känner de sig goda och uppfylls då av vällustkänslor (kroppen triggar endorfiner när vi t ex ger bort saker). Precis som att vår naturliga sexualdrift och vårt naturliga behov av att äta kan övergå i ett slaveri under dessa behov, så kan även kardinaldygderna gå fel. I Västvärlden idag ser vi t ex en slags masshysterisk godhetsnoja. En masspsykos, som håller människor fångna i ett järngrepp som det är nästan omöjligt att ta sig ur. Kulturelit och politikeradel och journalister tävlar i att framstå som den godaste av alla genom att överbjuda varandra i att ösa förmåner över muslimska invandrare och hitta på olika krystade jämlikhetsprojekt. Ett ytterligare sätt att befästa sin position i godhetstävlingen är att så kraftfullt som möjligt ta avstånd från de "usla" människor som t ex vill ha en seriös diskussion om en i praktiken ohållbar invandringspolitik. Ju värre tillmälen man öser över dessa "vidriga" människor (rasister, nazister, värre än Hitler etc) desto fler godhetspoäng får man. Detta kallas ibland "godhetssignalering" (ungefär som en påfågelhane signalerar sin potens till honorna genom sin vackra stjärt). Och precis som att det naturliga behovet av sexualitet kan bli till lust, dvs en karikatyr av sig själv (man blir fången i pornografi, mekaniskt sex, perversioner där det krävs starkare och starkare stimuli för att man skall bli tillfredsställd), så kan vårt naturliga behov av att göra goda saker också perverteras, där godhet blir till godska (dvs något som har ett yttre sken av godhet men vars konsekvenser är onda och destruktiva).

Läsaren minns säkert bilden som florerade i media i september 2015 på den 3-årige flyktingpojken Alan Kurdi, som låg drunknad på en strand i Turkiet. En fruktansvärd bild! Tyvärr blev bilden inte bara en gripande bild på ett dött barn, utan utnyttjades av kulturelit och kändisar för att signalera sin makalösa godhet (i stället för att visa medkänsla med ett dött barn och barnets familj). Jag läste ett inlägg på Twitter, där någon kändis (kommer inte ihåg vem) berättade om hur han satt på bussen ut till Värmdö och tänkte på den lille pojken. "Då brast allt för mig, och jag började stortjuta." Ungefär så skrev han. Och därmed visade han sin oerhörda, ofattbara godhet och sin enorma känslighet inför det onda. Och fick givetvis massor av "likes" på Facebook.

Jag minns att jag nästan mådde illa när jag läste Twitterinlägget, eftersom jag uppfattade det som falskt. Jag menar inte att det är fel att reagera inför sådana bilder eller inför barns död. Det är fruktansvärt när sådant händer. Problemet är att barn dör överallt hela tiden. Svälter ihjäl, mördas, dör av sjukdomar etc. Våra ytliga kändisar tycks vara synnerligen selektiva när det gäller att visa medkänsla och solidaritet! Jag skulle kunna visa tusentals ännu mer fruktansvärda bilder på döda barn än bilden på Alan Kurdi. Varför fick då denna bild ett sådant oerhört genomslag i alla media? Ja dels blev den en symbol för hur viktigt det är att hjälpa människor i nöd. Och så långt är det ok. Men bilden blev också något mer. Den blev en ikon med vars hjälp kändisar stolt kunde visa upp för hela svenska folket hur ofattbart goda de var (utan att det kostade något), genom att berätta hur djupt, djupt berörda de blev av bilden. Jag vet inte hur många kändisinlägg jag sett av den typen. En del av dessa inlägg kanske varit äkta, men många har nog utgjort en del av dessa kändisars godhetssignalering. Överlag är det patetiskt att se alla kändisar och halvkändisar som pinkar in sina godhetsrevir genom att skicka ut de rätta signalerna på sociala media, i tv-soffan, i debattartiklar och genom att skriva under de rätta (läs "rättänkande") uppropen (som en hankatt springer runt och pinkar in sitt revir på bondgården — en skvätt vid lagårdsknuten, en vid matkällaren och en på farstutrappen).

 

Godhetens prinsessor

Läsaren känner förmodligen till H C Andersens saga om Prinsessan på Ärten. Man skulle testa om en ung flicka, som påstod sig vara en prinsessa, verkligen var en äkta sådan. När hon skulle sova lade man en ärta på sängbotten och sedan 20 madrasser och 20 ejderdunsbolstrar över denna ärta. Ovanpå allt detta skulle den unga flickan sova (ovetande om ärtan längst ned). När hon vaknade på morgonen var hon full av blåmärken över hela kroppen. Därmed bevisade hon att hon var en äkta prinsessa. Endast en riktig prinsessa kunde ju ha en sådan känslig kropp.

Godhetssignaleringen fungerar ungefär som i H C Andersens saga. Den falska godhetens företrädare försöker bevisa att de är äkta "godhetsprinsessor" genom att visa på de andliga blåmärken de får så fort de bara tänker på de "onda människor" som har fel åsikter (dvs som är kritiska till islam, massinvandringen av muslimer till Europa och feminismens sanslösa anspråk på tolkningsföreträde när det gäller förhållandet man-kvinna etc, etc). För att inte tala om ifall de skulle möta någon av de "onda" ansikte mot ansikte och tvingas höra vad denna har att säga (Sveriges motsvarighet till rikspolischef, Dan Eliasson, har t ex sagt att han kräks när han hör Jimmie Åkesson). Endast en riktig godhetsprinsessa kan vara så känslig inför det "onda". Och ju mer andliga blåmärken man får, desto "godare" är man (se också avsnittet om Generation Snöflinga nedan).

 

Patologisk altruism (sjuklig osjälviskhet)

För ett par år sedan publicerades en bok med titeln Pathological Altruism (av Barbara Oakley, Ariel Knafo m fl). Boken, som kan köpas på Amazon, innehåller ett antal artiklar skrivna av psykologer etc, och handlar om den godhetsnoja jag diskuterar ovan, vilken t o m fått ett vetenskapligt namn, patologisk altruism. I en tidigare blogg skriver jag följande om boken:

Det finns ett intressant begrepp "disaster junkies (katastrofknarkare)". Med detta menas personer som frivilligt (dvs utan att vara anställda av någon hjälporganisation) reser från den ena katastrofplatsen till den andra för att hjälpa till. Och det är ju underbart att det finns människor som vill hjälpa de behövande. Det behöver självklart inte vara fel att av fri vilja ägna en stor del av sitt liv åt att att göra gott. Men allting kan gå till överdrift (nyligen såg jag en tv-dokumentär om disaster junkies, där en av de intervjuade erkände att det nästan var som en drog att resa från den ena katastrofplatsen till den andra — spänningen, gemenskapen med de andra hjälparbetarna och känslan av att göra något gott och betyda något). Kroppens belöningssystem när vi gör goda gärningar är synnerligen starkt (som kristen tror man att det är Gud som gett oss denna egenskap, som ateist tror man att det är evolutionen som ligger bakom, helt enkelt för att få oss att samarbeta och därmed öka vår arts/grupps chans att överleva). Att strida mot lidandet i världen är en av den kristna trons hörnpelare. Men om vi i våra strävanden att hjälpa andra förstör vårt eget liv, eller våra barns liv och framtid, och vårt eget land och kultur, ja då har det blivit något osunt. Då har en dygd övergått till att bli en synd. Paulus skriver i brevet till Timoteus, "Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott (1 Tim 5:8)". Det är starka ord som slår mot både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven (vilka både har förrått sitt eget land och folk genom sin vansinniga invandringspolitik). I en recension av boken kunde man läsa:
Fördelarna med altruism (medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet, dvs motsatsen till egoism) och empati är uppenbara. Dessa egenskaper är så högt värderade och utgör en så stor del av både sekulära och religiösa gruppers agenda, att det nästan känns som hädelse att antyda att dessa egenskaper kan orsaka skada. Som de flesta goda saker kan emellertid altruism perverteras och dras ut till det osunt extrema. Pathological Altruism presenterar ett antal nya, utmanande teser som undersöker en mängd skadliga effekter av altruism och empati.
Begreppet patologisk altruism (PA) är ett ganska nytt begrepp, som det inte skrivits speciellt mycket om, eftersom ämnet är ytterst känsligt. Vi vill ju alla vara goda och vill också, vilket kanske är ännu viktigare för oss, att andra skall se att vi är oerhört goda, och helst beundra oss för vår enorma godhet. PA definieras i boken som ett ärligt försök att hjälpa andra, men som i stället skadar både andra och en själv (och kanske t o m skadar de man säger sig vilja hjälpa), och innebär ”ett osunt fokuserande på andra på bekostnad av de egna behoven, och kanske också på bekostnad av den egna familjens och det egna landets behov”.
I Pathological Altruism diskuterar man hur extrem altruism (när man t ex ger bort allt man äger och därmed kanske förstör sin egen och sina barns framtid) orsakar en endorfinchock i kroppen, vilken ger ett rus fullt i klass med vad en knarkare kan uppleva. Själv brukar jag ibland använda ordet ”gorgasm” (godhetsorgasm) för detta tillstånd. När man lyssnar på en del av våra politiker i Almedalen, och det väller fram tirader av paradord ur deras munnar (tolerans, nysvenskar, inkludera, öppenhet etc) i en aldrig sinande ström, så beter de sig nästan som att de när som helst kommer att få orgasm där uppe i talarstolen. Det nästan stöter fram orden. Man ser riktigt hur varma vågor av extremt välbehag sköljer genom deras kropp, och man kan föreställa sig hur oerhört imponerade de är över sin egen ultimata godhet. Efter att Annie Lööf hållit sitt installationstal som ny Centerpartiledare var Aftonbladets rubrik, "En orgie i floskler".

Eftersom människans vilja att vilja göra gott är så stark (kanske lika stark som sexualdriften) kan det gå väldigt, väldigt snett. Godheten kan bli destruktiv och få oss att missa vårt mål, dvs godheten kan utgöra en synd. När viljan att göra gott är blind för sanning och rättfärdighet, kan resultatet bli att man ökar lidandet i stället för att minska detta. Den tes jag driver i föreliggande artikel är att godheten kan bli en dödssynd (den åttonde) om den missbrukas (Gud har inte kallat oss att förstöra för våra barn och förstöra vårt eget land och vår egen kultur).

 

Godskan — "godhet" utan sanning och rättfärdighet

Hur kan man då missbruka godhet? Är det inte bara att ösa på för fullt med så mycket godhet man kan? Problemet är att det finns så många sätt att vara god på, vilket gör att man kan, och måste välja, mellan olika alternativ (vilka ofta utesluter varandra på grund av att vi har begränsade resurser). Och det är inte säkert att det alternativ som kostar mest pengar, eller är till mest nackdel för en själv eller ens land, skapar mest godhet (goda konsekvenser på sikt).

Jag har i tidigare bloggar räknat fram kostnaden för de s k ensamkommande flyktingbarnen. Låt oss uppdatera detta lite. Förra året (2015) kom ca 35 000 sådana till Sverige. Enligt vad man kunnat läsa i olika media kostar dessa, under de två första åren i Sverige, mellan 2 000 och 6 000 kr/dygn (i enstaka fall kan det tydligen handla om mer än 10 000kr/dygn), innan de kan slussas vidare till mindre dyra boenden. Låt oss nu leka lite med siffrorna och utgå från att vi tillåter i princip fri invandring långsiktigt (vilket är vad både Miljöpartiet och Centern och större delen av kultureliten förespråkar — ja de inte bara förespråkar, de menar att allt annat är bottenlös ondska, själva har de ju bestigit godhetens Mount Everest). Vid ett stadigt inflöde av 35 000 ensamkommande/år, vilka bor i snitt 2 år på dyra boenden, kommer man efter ett år att uppnå ett stabilt tillstånd med 70 000 ensamkommande på dyra boenden, kostande 2 000 kr/dygn eller mer. Om vi antar att kostnaden i snitt är 4 000 kr/dygn, blir den årliga kostnaden 102 miljarder kr (räkna själv om du inte tror mig)!!! Detta kan jämföras med att hela Sveriges sjukvård år 2013 kostade 217 miljarder och att Försvaret år 2015 kostade 43 miljarder och att hela rättsväsendets (inkluderande polisens) budget för 2016 ligger på runt 42 miljarder (jag tar här de ensamkommande som exempel — tar vi hänsyn till hela invandringskomplexet så handlar det om oerhört mycket större summor, vilka på något sätt skall betalas av de svenska skattebetalarna).

Eftersom jag har fadderbarn på Haiti fick jag ett mail från Hoppets Stjärna, med anledningen av den svåra orkan som drabbade ön för ett par månader sedan. Av mailet framgick att det kostade 915 kr att ge en person på Haiti mat under ett helt år (beräknat utifrån att 50 000 USD, enligt mailet, räcker till 6 000 personer en månad). Enligt FN är kostnaden för flyktingar i läger 125 kr per familj och vecka, vilket blir 1083 kr per person och år (om vi antar att familjerna i genomsnitt har 4 barn). Denna siffra ligger således i samma härad som vad Hoppets Stjärna anger. Det handlar givetvis inte om lyxmat, men tillräckligt för att överleva. 102 miljarder kronor skulle då, vid samma kostnadsläge som på Haiti, ge ett års mat till 111 475 409, dvs ca 111,5 miljoner människor!!! Detta (eller ännu värre) skulle således kunna bli de hårresande konsekvenserna om Mp, C och kultureliten (dvs det jag brukar kalla Godhetskören) fick bestämma svensk flyktingpolitik.

Att på något sätt ha synpunkter på Sveriges kostnader för de ensamkommande s k flyktingbarnen anses för närvarande vara ondska i högsta potens, fullt jämförbar med Hitler (om inte värre). Men är det självklart att den som hellre vill hjälpa drygt 111 miljoner människor att överleva ett år är mindre god (ja rent av djävulusiskt ond om man får tro Mp, C och kultureliten) än den som vill hjälpa 35 000 ensamkommande som kommer till Sverige under samma tidsperiod. Speciellt med tanke på att den absoluta merparten av de ensamkommande varken är barn, ensamkommande eller flyktingar (enligt någon FN-definition). Majoriteten är muslimska unga män (2015 var ca 92 procent av de ensamkommande män, enligt en artikel i GP) mellan 16 och 35 (deras ålder ifrågasätts sällan trots att det i många fall är uppenbart att det handlar om vuxna män — klicka här för att läsa en avslöjande artikel om de ensamkommande flyktingbarnen). De har passerat genom många länder i Europa, där de kunde stannat, dvs de lever inte under livsfara när de söker asyl här. Dessutom har de betalat mellan 50 000 kr och 100 000 kr (och ibland mer) för att ta sig till Europa och Sverige (en fabulös summa i de länder de kommer ifrån). Medan de som bor på Haiti inte har någonting alls och inte kan betala för att ta sig ur sitt elände. Godheten kan uppenbarligen ha många aspekter. Dessutom hemfaller en alltför stor del av de ensamkommande i grov brottslighet (rån, våldtäkter och även mord), vilket utgör ett växande problem i vårt land och i hela Europa. Och åsamkar Europas länder enorma kostnader (rättegångskostnader, sjukvård för offer och även för skurkar när de skjuter varandra, kostnader för anlagda bränder och annan förstörelse etc, etc). För att inte tala om alla unga flickor som våldtas och får sina liv förstörda. Det handlar om en kulturkollision som bara kommer att eskalera och som kommer att mycket, mycket allvarligt skada Sverige.

Såg f ö att 75 000 barn riskerar att svälta ihjäl i Nigeria inom den närmaste tiden. Om vi tillämpar kalkylen ovan, och antar att det kostar 915 kr att ge ett nigerianskt barn tillräckligt med mat för att överleva ett år, kan vi således ge mat till alla dessa 75 000 barn under ett helt år för vad 47 ensamkommande kostar under samma period!!!!!!!!!! Och här är det inte fråga om ett tänkt exempel utan om faktiska förhållanden. Som sagt, det handlar om prioritering. Såvitt jag kan förstå är det de kristna i norra Nigeria som svälter (pga islams framfart) och Sveriges vilja att hjälpa kristna tycks vara i stort sett noll. Detta framgår gång på gång när man ser hur vi prioriterar vår u-hjälp.

Ovanstående kalkyl kanske är lite överdriven. Förmodligen kommer inte den stora inströmningen av ensamkommande att fortsätta. Nya vindar blåser redan och våra politiker har insett att det finns en gräns för hur många flyktingar som Sverige kan ta emot om vi inte helt vill ruinera svenska folket (idag har de etablerade partierna tagit över stora delar av SD:s invandringspolitik, trots att de fortfarande demoniserar SD och godhetssignalerar genom sin vägran att ha med SD att göra). Och kanske att snittkostnaden 4 000 kr/dygn är lite för hög (kanske skulle jag valt den lägsta dygnskostnaden, 2 000 kr?). Men det spelar inte så stor roll. Det handlar under alla förhållanden om groteskt oproportionerliga summor, som våra politiker aldrig, aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att spendera på etniska svenskar. Är man verkligen enbart god när man behandlar sitt eget folk så styvmoderligt jämfört med andra utifrån kommande grupper (varav majoriteten snarare är ekonomiska migranter än flyktingar som flyr för sina liv)? Är man verkligen enbart god när man har så lite till övers för Haitis folk, som just nu lider fruktansvärt? Jag såg någonstans att Sverige skulle skänka 83 miljoner till Haiti med anledning av katastrofsituationen där. Wow! Vilken ofattbar godhet! Sverige är sannerligen "en humanitär stormakt" för att citera vår käre statsminister.

Dessutom får vi inte glömma att våra politiker är tillsatta och betalda för att i första hand värna om Sverige och Sveriges folk!!! Svenska folket är deras uppdragsgivare och inte Karl Marx eller en liten kulturelit boende på Södermalm i Stockholm, eller världens muslimer! Detta utesluter inte att man hjälper människor i andra länder, som befinner sig i nöd. Men detta måste ske på ett sätt som accepteras av Sveriges folk, och som inte äventyrar vårt lands framtid och säkerhet. Och våra politiker måste spela med öppna kort, där man ärligt och efter bästa förmåga redovisar massinvandringens totala konsekvenser (ekonomiska, sociala, personlig säkerhet etc). Politikernas och medias manipulerande av fakta när det gäller invandringens negativa konsekvenser är ingenting annat än rent landsförräderi, fullt i klass med Vidkun Quisling och Stig Wennerström!

Ibland hör man invändningen, "Ja men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Vi kan både ta emot ensamkommande och hjälpa de skadade och svältande på Haiti". Kan vi? Vi har faktiskt begränsade ekonomiska resurser. Vi kan inte spendera 102 miljarder hur som helst, utan att det allvarligt påverkar vårt lands ekonomi (jag använder denna hypotetiska siffra, eftersom de som kommer med denna invändning nästan alltid också förespåkar helt fri invandring). 83 miljoner kontra 102 miljarder talar f ö sitt tydliga språk! 83 miljoner handlar inte om seriös hjälp. Det är bara kosmetiskt. Så att vi skall kunna säga att vi inte glömt Haiti. Detta innebär att man skulle spendera mer än 1 000 gånger så mycket pengar på att hjälpa 35 000, i huvudsak resursfulla unga män, vilka betalat en förmögenhet för att ta sig till Sverige, än att hjälpa hundratusentals lidande på Haiti, som absolut ingenting har (orkanen lämnade tusentals döda och mer än 350 000 hemlösa efter sig). Oavsett vilka siffror vi använder i resonemanget ovan så torde det vara uppenbart (och självklart) att det ena utesluter det andra! Eller kanske inte utesluter, men för varje krona som de ensamkommande (och den övriga flyktingmottagningen) kostar, så måste vi ta en krona från något annat (äldrevården, sjukvården, försvaret, polisen, skolan, u-hjälpen etc). En given statsbudget utgör i princip ett nollsummespel. Enda sättet (under pågående budgetperiod) att kringgå detta är att låna pengar utomlands eller via obligationer, eller att "låna" pengar från pensionsfonderna (alla dessa saker har man redan gjort — läsaren kan säkert själv räkna ut de långsiktiga konsekvenserna om man sätter detta i system). Inför kommande års budget kan man givetvis höja skatten, men hur man än bollar med pengar så är det till syvende och sist svenska folket (eller, om vi överför pengar från u-hjälp till flyktingmottagning, de verkligt fattiga i bidragsländerna) som får betala kalaset.

Två f d elever, som jag träffat vid olika tillfällen under årens lopp, berättade att de höll på och doktorerade på ämnet u-hjälp. Båda hade (oberoende av varandra), under sin forskning, kommit fram till att i-ländernas hjälp till Afrika till stora delar varit missriktad, ja rent av destruktiv. Dels har man passiviserat människor genom att man vant dem vid att de inte själva behöver lösa sina problem, utan att i-världen fixar allt. Dessutom har i-länderna skänkt jordbruksredskap, maskiner etc, vilka alltför ofta varit helt oanvändbara i Afrika (man har t ex skänkt plogar som fungerar bra på de jordtyper som finns i Sverige men förstör de afrikanska jordarna). Man har också skapat en oerhörd korruption, eftersom man inte förstått sig på de här kulturerna. Stora grupper har roffat åt sig av u-hjälpen (det handlar ju om astronomiska summor — tusentals miljarder kronor), vilket lett till ett oerhört ojämlikt samhälle (de rika i Afrika lever i allmänhet mycket mer extravagant än de rika i Västvärlden). Plus att klanledare och politiker för dessa pengar kunnat köpa nästan obegränsat med moderna vapen och starta diverse olika inbördeskrig, vilket skapat ett enormt lidande för de människor som i-världens politiker säger sig vilja hjälpa. Hasse och Tage definierade i en sketch u-hjälp som "man tar från de fattiga i de rika länderna och ger till de rika i de fattiga länderna". Tyvärr alltför sant! U-hjälp kan förvisso göra gott, men om den är ovislig kan konsekvenserna i stället bli motsatsen.

Som sagt, detta med godhet är inte så enkelt. Godhet utan verklig kärlek och utan koppling till sanning och rättfärdighet tenderar att bli sin egen motsats. Vilket vi ser med all önskvärd tydlighet idag. Den godhet som våra media, våra politiker och vår kulturelit omfattar är en destruktiv godhet, som inte skapar en bättre värld. Det enda den möjligen kommer att åstadkomma är att Sverige och Europa på sikt kommer att hamna under islams vidriga förtryckarsystem. Vilket också kommer att drabba många flyktingar, som inte alls välkomnar en sådan utveckling. Många invandrare (t ex syrianerna) har ju flytt från just islams förtryck! Och nu riskerar de att hamna under samma förtryck här.

 

Samvetet — ondskevirusets antikroppar

De flesta människor (eller förmodligen alla människor) som begår onda handlingar vet att det de gör är fel. Jag talar då inte om felparkering eller att cykla utan lyse, utan om uppenbart onda handlingar. Nazisterna visste att Förintelsen var fel, vilket visas av att de försökte sopa undan spåren under slutet av kriget. Få nazister försvarade Förintelsen efter kriget och många ursäktade sig, i likhet med Eichmann, med att de "bara lydde order". Våldtäktsmannen vet att det han gör är fel och att han kanske har förstört livet för en människa. Seriemördaren vet att han gör fel. Pedofilen vet att han gör fel. Rånaren vet att det han gör är fel. Även om han kanske försöker rättfärdiga sina handlingar inför sig själv (genom att intala sig att han är en modern Robin Hood), så vet han detta innerst inne. Det är samvetet som talar. Samvetets röst utgör ett skydd för människan, som hjälper henne att stå emot hennes onda impulser. Man kan se samvetet som att man har en slags immunitet mot ondskans virus (även om den inte är fullständig). Det är därför den falska godheten är så farlig. Den är som ett virus mot vilket vi inte har några antikroppar (hur skulle det kunna vara fel att vara god?). Hur känsligt vårt samvete än är, så triggas det tydligen inte av den falska godhetens ondska. Kanska kan man se den falska godheten som ett ovanligt smart virus — ondskans ultimata förklädnad, ett andligt hiv-virus. En blind fläck, öppen för Djävulen att utnyttja fritt. Därför är det så lätt att falla i godskans fälla. Kanske är den falska godheten den ultimata frestelsen, mot vilken människan inte har något som helst skydd.

 

Hitlers andra karriär och den slutgiltiga förstörelsen av Europa

Hur skall man då förklara Europas politikers, journalisters och kulturelits uppenbara strävan att så snabbt som möjligt förstöra vår kontinent? Den franske författaren Renaud Camus har funderat mycket över detta och sammanfattar sina slutsatser på följande sätt:

Varför? Varför? I min bok La Deuxième Carrière d’Adolph Hitler [Adolf Hitlers andra karriär] hävdade jag att Europa aldrig återhämtade sig från traumat efter Hitler, att kontinenten är som en patient som har lidit av en cancer, nazismen, och att alltför nitiska kirurger fortsätter att operera i all oändlighet för att avlägsna den och, vid minsta tecken på sjukdom, fortsätter tills man har avlägsnat alla vitala funktioner och det inte återstår något hjärta, hjärna, lungor, nervsystem, livskraft eller lemmar. Hitler finns i alla våra fraser, som en omvänd referens och en symbol för det absolut negativa, och hans karriär som spöke, hans andra karriär såsom motpol, är förvisso mindre kriminell än den första, men har än större konsekvenser eftersom den betyder Europas död. Det som rasismen inte lyckades fullgöra 1945 — förstörelsen av den europeiska civilisationen — är antirasismen i dag en hårsmån från att uppnå. (källa Nya Tider).

Ett känt citat, vars ursprung (som inte spelar någon som helst roll) är omtvistat, och som säger ungefär samma sak som Camus ovan, är följande; "morgondagens fascister kommer att utgöras av antifascister och antirasister". Morgondagen tycks redan vara här. Dagens antifascister och antirasister härskar genom att utnämna alla andra till fascister och rasister och gör sig på så sätt immuna mot kritik. Samtidigt som man betraktar sig själv som godheten personifierad, är man i godhetens namn i full färd med att montera ned och destruera hela den europeiska kulturen, ja hela den europeiska kontinenten. Frågan är bara vad man tänker skall komma efter? Ett vakuum? Ett anarkistiskt lyckorike? Jag misstänker dessvärre att det öde som väntar Europa, efter att Europas judisk-kristna kultur monterats ner, kommer att ha föga likheter med ett utopiskt paradis. Snarare kommer det att innebära en försmak av helvetet!

I sin strävan att gottgöra för Förintelsen (som f ö Sverige knappast har någon direkt skuld till — annat än genom underlåtenhet) räcker det tydligen inte med att ta bort rasismens och nazismens cancersvulst. I sin fanatiska nit försöker man operera bort hela den judisk-kristna-europeiska kulturen. Och dessutom, genom massimporten av muslimer till Europa (vilken uppenbarligen är ett ytterligare sätt för Europas intellektuella att gottgöra för nazismens brott), importerar man (kanske oavsiktligt men icke desto mindre) en antisemitism som fullt ut spelar i samma division som Hitler. Vi ser idag hur judar inte längre kan bo kvar i Malmö och judar från hela Europa (och även USA) just nu flyttar till Israel i stora skaror.

Överhuvudtaget är det vi ser idag ofattbart motsägelsefullt. Det folk som drabbades värst av Hitler var det judiska folket. 78 procent av Europas judar mördades av nazisterna. Om nu Europas kulturelit och politiker vill kompensera för det lidande Hitler orsakade, borde man rimligen kompensera judarna mer än några andra (överlevare från Förintelsen har kompenserats ekonomiskt av Tyskland, vilket utgör en form av skadestånd, men det är inte det jag talar om nu — pengar kan inte kompensera för att kanske hela ens släkt mördades av tyskarna). Men så är det inte. Den europeiska kultureliten (eller kanske snarare kulturdräggen) tycks hata det judiska folket. Det judiska landet Israel, som är en garant mot en ny Förintelse, eftersom judar alltid kan fly dit (och just nu flyr dit från Frankrike och även Sverige), hatas besinningslöst av merparten av Europas intellektuella. Det uppenbara målet är att avlegitimera staten Israel och ersätta denna med ett Storpalestina, där judarna (i den mån de tillåts leva) blir ett förtyckt folk som lever i ständig skräck. Man säger sig visserligen inte vara antisemit utan antisionist (dvs man är inte mot judar utan mot Israel), men den totala frånvaron av kritik mot arabsidan och det besinningslösa hatet mot den judiska staten visar att det handlar om antisemitism och inget annat. Och samtidigt som man hatar judar tycks man inte veta hur väl man vill den arabiska sidan och islam. Trots att denna religion gjort sig skyldig till mycket värre folkmord än någonsin Europa (ca 270 miljoner människor har hittills mördats av islam sedan jihad startade år 622 e Kr — klicka här för en närmare diskussion om detta). Och trots den arabiska/muslimska slavhandeln i Afrika, vilken pågick i över 1000 år och omfattar mångdubbelt, mångdubbelt fler offer än den europeiska slavhandeln. Och trots att islam har samma inställning till judar som Hitler. Och uppenbarligen också samma slutmål (inga judar alls på jordens yta). Kritik mot islam anses av kulturdräggen vara rasism av värsta slag. Inte ens islams människosyn eller kvinnosyn får kritiseras i Europa (annat än kosmetiskt).
Observera, inga muslimer/araber mördades av Hitler! Tvärtom så var islam "särskilt gynnad religion" i Nazityskland och Hitler uttryckte sig många gånger positivt om islam (samtidigt som han avskydde kristendomen "med sin mildhet och ynklighet"). Himmler satte f ö upp två muslimska SS-bataljoner, vilket begick grova krigsförbrytelser i bl a Polen (klicka här för att läsa mer om detta — scrolla ner till mitten av artikeln).
Stormuftin av Jerusalem, som sökt sin tillflykt till Nazityskland under kriget, och sågs som en ärad gäst där, hade fått ett löfte av Hitler att, när Mellanöstern erövrats av fältmarsalk Rommels Afrikakår, "ta hand om" judarna i området på exakt samma sätt som nazisterna tog hand om Europas judar (dvs genom massmord). Nu satte som tur var de Allierade stopp för detta folkmord genom att i grunden besegra Rommels styrkor.
Muslimerna behöver definitivt inte kompenseras för Hitlers illdåd. De förföljdes inte på något sätt. Tvärtom så gynnades de. Som sagt, hur kan hat mot judarna och obegränsad välvilja mot islam/muslimerna (som hatar judar) kompensera för Hitlers illdåd mot det judiska folket? Ondskan är sannerligen motsägelsefull. Sannerligen, sannerligen!

 

Clever sillies (smarta dumskallar)

Hur har det då kunnat bli på det här sättet? Vad kommer det sig att den intellektuella eliten tycks så totalt fjärmad från verkligheten? Varifrån kommer deras längtan efter att begå kulturellt självmord? Vi har en parodi på debatt i Sverige och Europa, där verkliga problem nästan inte diskuteras samtidigt som frågor som genusdagis, feministisk snöröjning, definierandet av förbjudna ord (neger, zigenare etc) och skapandet av nyspråk (hen, rasifiering mm) och förnekande av existensen av biologiska kön har högsta prioritet. En normal, förnuftig människa, som efter att i många år bott ensam som eremit i vildmarken, och nu kommit tillbaka till "civilisationen", skulle efter att ha bläddrat lite i Dagens Nyheter eller Aftonbladet skaka på huvudet och tro att han av misstag hamnat i ett främmande universum, där idiotin styr och förnuftet försvunnit. Han skulle förmodligen snabbt återvända till sin eremittillvaro.

För något år sedan skrev jag en lång artikel på min hemsida, i vilken jag diskuterade vad det kommer sig att formellt högt intelligenta människor (dvs med hög IQ enligt IQ-tester) alltför ofta drar så absurda slutsatser om verkligheten. Jag formulerade där begreppet "dummeligens" för att beskriva detta fenomen.

Det finns en intressant hemsida, där liknande tankegångar förs fram. Bruce G. Charlton (läkare och adjungerad professor i teoretisk medicin vid University of Buckingham) diskuterar här samma fenomen under titeln "Clever Sillies — Why the high IQ lack common sense (Smarta dumskallar — varför de med hög IQ saknar sunt förnuft)". Clever sillies och dummeligens verkar vara ungefär samma sak (det tycks således som inte bara jag står frågande inför hur och varför nästan hela Västvärldens kulturelit verkar ha drabbats av någon typ av hjärninfarkt eller dumslag).

Låt mig först citera lite från Charltons artikel:

Min gissning är att denna typ av IQ-signalering [förklaras nedan], som har lett till att de mest intelligenta personerna i det moderna samhället har idéer om sociala fenomen som inte bara är slumpmässigt felaktiga (genom att man på ett felaktigt sätt tillämpat abstrakt analys), utan är systematiskt fel. Jag talar om det fenomen som kallas politisk korrekthet (PK), där korkade och falska idéer påtvingas moralistiskt bland den intellektuella eliten. Och dessa idéer har invaderat det akademiska, politiska och sociala samtalet. Medan den stereotypiske knäppe professorn i de hårda vetenskaperna [fysik, kemi, medicin och liknande] är en briljant forskare [inom sitt specialområde] men korkad när det gäller allt annat så är den stereotypiske knäppe professorn inom sociala vetenskaper och humaniora inte bara korkad när det gäller "allt annat", utan också korkad inom sitt eget professionella område.
Resultatet av kognitiv stratifiering och IQ-signalering är därför tillräckligt skadliga för att ha förstört hela domäner inom konst och akademi. Och inom domänen för public policy [socialpolitik, samhällspolitik och liknande] har resultaten helt enkelt blivit en katastrof. Under de 4 senaste decennierna har denna oärliga fantasivärldsdiskussion utifrån icke-biologisk politisk korrekthet utvecklats till att dominera den intellektuella arenan i hela nationer — kanske i hela i-världen — så att felaktiga och löjliga idéer inte bara blivit comme-il-faut, utan obligatoriska.
Eftersom smart dumhet inte bara är en av många konkurrerande idéer bland eliten — smart dumhet är också både intellektuellt och moralistiskt påtvingad med sådan fanatism att den totalt exkluderar alternativ. Första nivån för att försvara dessa idéer är att hävda att kritik av ett PK-påstående utgör ett bevis för dumhet och galenskap; så ett totalförnekande utan argument anses vara ett tillräckligt bemötande. Men det hårdaste påtryckningsmedlet är moraliskt: en person som är smart och vid sina sinnens fulla bruk och som misstror de dumsmarta falska påståendena [silly clever falsehoods] och hävdar något annat, avfärdas inte bara som dum utan utmålas som genuint ond.

 

Generation Snöflinga

En liten parentes. Det finns ett ganska nydefinierat begrepp, Generation Snöflinga. Svenska Wiki skriver:

Generation snöflinga (engelska: Generation Snowflake) är ett demografiskt begrepp som åsyftar unga människor, vanligen gymnasie- eller universitetsstudenter, som så långt möjligt försöker undvika emotionellt känsliga ämnen, eller som avfärdar andra idéer eller åsikter som inte överensstämmer med deras egna, som kränkande och upprörande.

Det tycks som att större delen av den intellektuella eliten i Västvärlden blivit en del av Generation Snöflinga. Gråhåriga akademiker har regredierat till samma intellektuella nivå som omogna tonårsstudenter. Det påminner mig om en intervju i SvD (24/10 2011) med Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare, Horace Engdahl, som numera bor i Tyskland. Han får frågan om det är stor skillnad mellan Tyskland och Sverige:

— Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.
Så ger han också en känga åt vårt infantiliserade klimat, om vuxna som fortsätter att leka och kräver att underhållas hela tiden.
— Det är för mig obegripligt — och förödande.
Han skrattar igen, men det är nog inget skämt.

Slut på parentes och tillbaka till ämnet.

 

Två typer av intelligens

Charlton utgår i sin analys från att det existerar två typer av intelligens; biologisk (evolutionär/social/sunt förnuft) intelligens och generell (abstrakt/analytisk/logisk) intelligens. Det är den senare som ger höga poäng i IQ-tester.

Den biologiska intelligensen, som utvecklats under evolutionen (alternativt getts till människan av Skaparen), hjälper oss att lösa vardagliga problem; relationer mellan människor och grupper, att skapa skydd mot rovdjur och allt som hotar oss, skaffa föda etc. Kort sagt den hjälper oss att överleva och fungera i den verkliga värld som trots allt finns. Det handlar här om den typ av intelligens som vanligen kallas sunt förnuft, vilket också är kopplat till vishet och intuition.

Den generella intelligensen kan hjälpa oss att lösa nya typer av problem, som evolutionen inte har erfarenhet av och kunnat förbereda oss för (eller som Skaparen inte programmerat in). Människor med hög generell intelligens, tenderar enligt Charlton, att överanvända denna typ av intelligens, dvs använda den även på problem som lätt löses genom den biologiska intelligensen. Det leder till en massa löjliga, uppenbart galna, idéer, vilka saknar förankring i verkligheten.

Här kommer jag att tänka på psykologi och psykiatri. Jag jobbade under några av mina studieår på ungdomspsyk i Örebro. Det jag såg där gav mig en livslång avsmak för dessa två discipliner. Kanske är psykologins och psykiatrins dokumenterade oförmåga att verkligen hjälpa människor med psykiska problem (annat än genom neddrogning — även psykoterapi kan vara en form av drog), orsakad av att man inom dessa discipliner bortsett från det sunda förnuftet och enbart använt abstrakt intelligens för att skapa sina teorier. Och därmed har man fått teorier, vilka står alltför långt från verkligheten för att kunna fungera. Jag vet att det finns psykologer och psykiatriker som faktiskt hjälper människor. Jag tror att detta beror på att de plockar in sitt sunda förnuft och sin intuition i behandlingen. Dvs, deras framgång när det gäller att hjälpa människor är inte i första hand kopplad till de teorier de fått lära sig under sin utbildning (eller snarare inbillning), utan utgår från deras medmänsklighet.
I slutet av 1800-talet betraktades psykologin som en andra rangens vetenskap. Den allmänna meningen var att man inte kunde fästa samma vikt vid psykologiska forskningsresultat som man gjorde vid resultat inom etablerade områden som fysik och kemi. För att förbättra sitt "dåliga rykte" och bli "vetenskapligt rumsren", försökte man då inom psykologin att tillämpa samma metoder som inom de "hårda" vetenskaperna, och hoppades på så sätt få samma status som fysiken (för en mer ingående diskussion av detta klicka här!). Man utgick från det felaktiga antagandet att samma metoder fungerar inom alla områden av mänskligt kunskapssökande. Det mest bisarra uttrycket för detta var kanske behaviorismen (där känslor, samvete och allt mänskligt reduceras till kemi och fysik), vilken den brittiske filosofen Charlie Dunbar Broad vid ett tillfälle kallade "En av dessa teorier så otroligt dum att den endast kan ha formulerats av mycket lärda män". Med "mycket lärda män" menade han uppenbarligen det Charlton kallar "clever sillies".
Charlton diskuterar ovan den stereotypiske knäppe naturvetenskapsprofessorn, vilken är lysande inom sitt specialområde men knäpp i vardagslivet, och den knäppe humanioraprofessorn, vilken är knäpp inom båda dessa områden. Här tycker jag han gör en viktig iakttagelse. Förklaringen tror jag är just detta med biologisk och generell intelligens. Båda professorstyperna använder generell (abstrakt logisk) intelligens inom sina specialiteter. Detta fungerar utomordentligt bra inom t ex fysiken, eftersom fysikens värld kan reduceras till 2-värd logik (sant eller falskt). För att göra verkligt stora upptäckter inom fysik och liknande kanske man dessutom behöver intution utöver det vanliga plus en speciell fantasi, men den "vanlige" professorn klarar sig bra med sin logik. Inom humaniora fungerar däremot abstrakt, logiskt tänkande mindre bra (annat än när man studerar vissa speciella och begränsade fenomen), eftersom psykologi, psykiatri, nationalekonomi etc innefattar mänskliga aspekter (vilka inte till 100 procent låter sig reduceras till 2-värd logik). Överanvänder man generell (logisk) intelligens inom dessa områden riskerar man därför att dra felaktiga och rent av löjliga slutsatser, något vi ser väldigt tydligt idag inom många discipliner.
Skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora förstärks också av att matematik, fysik, kemi och liknande är tämligen objektiva, eftersom fysikens etc lagar är exakta och omutliga och man dessutom kan mäta med stor noggrannhet. Detta gör att man kan testa sina teorier mot verkligheten och stämmer inte teorierna så ändrar man dem (verkligheten går inte att ändra på, eftersom den kan mätas objektivt och med mycket stor noggrannhet). Detta gör att ideologier har svårt att smyga sig in inom dessa discipliner. Humaniora och humanvetenskaper infiltreras däremot lätt av ideologiska värderingar, eftersom man här studerar objekt som inte följer exakta lagar (ja ofta har vi inte ens några kända lagar) och där vi inte kan mäta de olika parametrarna lika objektivt och exakt (om vi överhuvudtaget kan göra några meningsfulla mätningar). Genom inexaktheten i teorier och "mätningar" finns risken, om teorierna inte bekräftas av verkligheten, att man ändrar på verkligheten i stället för att ändra på sina teorier (detta är möjligt, eftersom den verklighet som humanvetenskaperna studerar är svår eller omöjlig att mäta och därför diffus). De humanioraforskare, som enbart använder abstrakt intelligens och skrivbordsspekulationer blandat med ideologi (idag ofta åt vänster), riskerar av detta skäl att fortsätta i tangentens förlängning, ut i dumrymdens ofantliga vakuum.

En avgörande svaghet hos den analytiska, generella intelligensen är att den har svårt att koppla ihop olika fenomen, vilka inte är direkt logiskt länkade till varandra. Den typen av kopplingar ligger inte sällan till grund för stora vetenskapliga upptäckter. För att se samband mellan till synes disparata fenomen, krävs fantasi och intuition och erfarenhet, dvs biologisk intelligens. Det är förmodligen därför kultureliten kan hysa åsikter som motsäger varandra. De säger sig t ex värna om både sexuella minoriteter och islam. Men enligt samtliga av islams heliga skrifter är sexuella avvikelser som homosexualitet vederstyggligheter och skall straffas med döden. De intellektuella lyckas tydligen med bedriften att förvara islam i ett fack i hjärnen och sympatin med sexuella minoriteter i ett annat, utan att någonsin koppla ihop dessa två fack. Därför kan Mona Sahlin ena dagen gå först i Pridetåget och nästa dag tala i moskén på Södermalm och där lovprisa den underbara, toleranta, fredsälskande, kärleksfulla religionen islam. Problemet är förstås hur Sahlin skall ställa sig den dag islam tar makten i Sverige och man börjar stena bögar. Vilken sida skall hon då välja (det vet vi ju i och för sig — vill hon rädda sitt liv måste hon konvertera till islam)?

 

IQ-signalering — Spegel, spegel på väggen där, säg vem som smartast i Sverige är

I texten ovan använder Charlton begreppet "IQ-signalering". Med detta menar han hur intelligenta människor skryter med sin höga IQ genom att i onödan använda avancerade ord, genom vissa hobbies (laga extrem gourmetmat, samla på olika inneprylar), genom exklusiva intressen (opera, läsa de rätta böckerna, gå på teatern och se de PK-godkända pjäserna — där israelerna/polisen/direktören/prästen har skurkrollen och palestinierna/boven/arbetarna/ateisten hjälterollen — ha en enorm ljudanläggning etc), genom skolval och utbildningar, och inte minst genom att hitta komplicerade, analytiska, långsökta lösningar på enkla problem etc. För att inte tala om medlemskap i Mensa, vilket givetvis smäller högt i sammanhanget. Allt detta signalerar att en person har hög IQ. Genom IQ-signalering skaffar man sig status bland de andra IQ-signalerande personerna (medan vanliga människor pickar sig i huvudet och undrar hur står det till däruppe i kolan).

En viktig del av IQ-signaleringen går ut på att hitta nya (och helst spännande) svar på klassiska frågor (kallas ibland neofili). Då blir man beundrad av de andra medlemmarna av kultureliten. Använder man sitt sunda förnuft på rätt sätt, kommer man oftast fram till ungefär samma svar varje gång man analyserar ett visst verklighetsrelaterat problem (därför är flygplan, elmotorer och kylskåp etc uppbyggda på ungefär samma sätt och ser ungefär likadana ut, oavsett i vilket land, och av vem, de är konstruerade). Och det är ju precis vad vi kan förvänta oss, eftersom verkligheten inte är schizofren. Men med hjälp av den generella intelligensen (logik), med svag eller ingen koppling till verkligheten (och kanske påverkad av ideologi), kan man inom humaniora, nationalekonomi etc få nya spännande "svar" varje gång (beroende på vilken ideologisk utgångspunkt vi väljer). Om jag skriver en bok om Andra Världskriget, som i princip utgår från det klassiska perspektivet (Nazisterna var onda och de Allierade befriade världen från någonting mycket ont, dvs kriget mot nazismen var rättfärdigt), så kommer den att väcka föga uppmärksamhet. Även om den är mycket välskriven och korrekt. Men, skriver jag en bok där Churchill och Roosevelt målas upp som lika stora krigsförbrytare som Hitler (klicka här för ett exempel på detta) och för fram tesen att det var de Allierade som provocerade fram WW2, så kommer denna att väcka sensation (det är ju betydligt svårare att bli berömd och göra karriär på gammal skåpmat). Recensionerna kommer att vara lyriska över detta revolutionära nytänkande och jag kommer att vara huvudpersonen i alla tv-sofforna i månader och kanske år. Inte konstigt att vår samtid flödar över av märkliga tankegångar, vilka försöker skapa en upp-och-nedvänd värld, där svart är vitt och upp är ned. Jag väntar bara på att det skall bli comme-il-faut i Europa att förneka Förintelsen. Den tankeströmningen ligger nog runt knuten, eftersom den skulle starkt bidraga till att avlegitimera staten Israel (Förintelsen var ju en viktig faktor i FN:s beslut att skapa en judisk stat i Palestinaområdet). Jag gissar att detta om 10 år (eller kortare tid) kommer att vara main-stream. Det kommer att börja lite försiktigt — det var nog inte så många som dog, kanske några hundra tusen och det berodde nog mest på svält, även tyska folket svalt ju — ungefär så argumenterade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas 1982 i sin doktorsavhandling "The Other Side: the Secret Relationship Between Nazism and Zionism (Den andra sidan: Den hemliga kopplingen mellan nazism och sionism)".

 

Ideologiskt analytiskt tänkande och "Kejsarens nya kläder"

Genom att använda den abstrakta, analytiska intelligensen på de vanliga samhälleliga problem, som lätt löses med sunt förnuft och vishet, får man lösningar som är världsfrånvända, uppenbart löjliga eller direkt farliga för både samhälle och individ. Lösningar som dessutom riskerar att vara så destruktiva att de kan innebära en hel kulturs undergång. Och frågan är om inte en sådan kultur, där man tillåter den typen av människor att styra, förtjänar att gå under.

Den biologiska intelligensen ökar vår förmåga att överleva. Den analytiska intelligensen kan hjälpa oss att överleva i vissa speciella fall, men använd på fel sätt och i fel situation minskar den i stället vår förmåga att överleva. Ett exempel som Charlton tar är de undersökningar som visar att ju mer intelligent (abstrakt, dvs IQ-mässigt) en människa är, desto färre barn skaffar hon (se också min artikel om dummeligens — länk ovan). De låga födelsetalen i Västvärlden gör att länderna där försvagas och obönhörligt går mot sin undergång. Europas vansinniga invandringspolitik (som inte utgör någon lösning på de låga födelsetalen — enligt UNHCR består 75% av flyktingströmmarna från Afrika och Mellanöstern av män), som allvarligt hotar hela den västerländska civilisationen, har sin grund i ideologier skapade av, och beslut fattade av, människor med hög IQ (Angela Merkel är t ex fysiker och doktor i kvantmekanik), vilka tycks oförmögna att förstå de verkliga konsekvenserna av sina egna idéer och sina egna handlingar. Dessa människor för sina resonemang, inte i den värld vi lever i, utan i en abstrakt, logisk värld, som inte nödvändigtvis fullt avspeglar den verkliga världen. Därför blir deras slutsatsar ofta så totalt felaktiga och destruktiva (vilket förstärks av att man inte tillåter en öppen debatt, som i bästa fall kunde ha fått de felaktiga besluten att korrigeras).

Tankar och åsikter som utgår från biologisk intelligens och sunt förnuft avfärdas idag som "populism". Därmed avslöjar kultureliten sitt totala förakt, och kanske också sin rädsla, för vanliga människor. Självklart skulle kultureliten aldrig erkänna att de ser ner på "vanliga människor". Själva ser de ju sig som de stora demokraterna — jämlikhetens och broderskapets försvarare. Peter Esaiasson, statsvetarprofessor vid Göteborgs universitet, påtalade för en tid sedan i en debattartikel det ganska uppenbara förhållandet för alla som har följt SOM-institutets (ett opinionsundersökande institut knutet till Göteborgs Universitet) mätningar genom åren — nämligen att "den generösa svenska flyktingpolitiken i hög grad har varit ett 'elitprojekt' utan folklig förankring". Och det är inte bara invandringspolitiken som varit ett elitprojekt. Feminismen i sin moderna, vulgära tolkning (det finns inga biologiska kön, alla män är onda etc), diskussionen om härskartekniker, införandet av nyspråk (hen, binära personer, stjärnfamilj, näthat, rasifiering etc) och hela kränkningsindustrin (censurera TinTin och Pippi Långstrump och Bigglesböckerna, eftersom där förekommer politiskt inkorrekta ord och uttryck) etc, etc har förmodligen föga folklig förankring.

Inom fysiken, som är mitt område, arbetar man ofta i abstrakta rum. Kvantmekaniska (atomära) system beskrivs enklast i ett oändligtdimensionellt Hilbertrum. Genom att arbeta i ett sådant rum får man den enklaste matematiska beskrivningen. Efter att ha gjort sina beräkningar i detta rum överför man resultaten till den vanliga fyrdimensionella rum-tiden. Inom s k analytisk mekanik är fasrummet den teaterscen på vilken allt utspelar sig. I fallet en partikel är fasrummet 6-dimensionellt (partikelns tre lägeskoordinater och dess tre rörelsemängdskomposanter. Ett tvåpartikelsystem representeras i ett 12-dimensionellt fasrum etc. Dvs ett n-partikelsystem representeras i ett 6n-dimensionellt fasrum. På så sätt beskrivs både läge och rörelse hos alla systemets delar av en väldefinierad punkt i fasrummet, vilket ger många fördelar (t ex att ett mångpartikelsystems tidsutveckling beskrivs av en enkel kurva i fasrummet), även om själva rummet blir svårt att greppa intuitivt. Att arbeta med abstrakta rum i stället för det vanliga tredimensionella rummet kan vara befogat. Men inte alltid. Det gäller dessutom att välja rätt rum, annars kan ekvationerna bli olösliga eller ge oss meningslösa svar. Det tycks som att våra kära politiker, journalister och kulturelit valt att låta verkligheten representeras i det s k dumrummet (även kallat PK-space), ett abstrakt nolldimensionellt rum, som saknar kopplingar till verklighet och sanning och där tiden går baklänges.

Jag (och Charlton) påstår inte att analytisk intelligens i sig är negativ eller farlig. Rätt använd (inom sitt begränsade område) kan den vara mycket värdefull och skapa värdefulla insikter och teknologi som har positiva konsekvenser (liknande vetenskapens problem — vetenskap kan missbrukas, men rätt använd inom sitt begränsade område är den oerhört värdefull — kopplingen är ganska självklar, eftersom analytisk intelligens är direkt kopplad till vetenskap). Problemet är, som Charlton beskriver ovan, hur en dominerande grupp av människor, med hög IQ (vetenskapsmän, speciellt då inom sociala vetenskaper och humaniora, journalister, stora delar av kulturelit och politikerkast), använder sin makt så att de enda problemlösningar som godkänns måste bygga på analytisk intelligens. På så sätt har man tryckt ner det sunda förnuftet och lösningar som bygger på detta (vilka föraktfullt reduceras till "populism"). Och det maktmedel man använder för att genomdriva sitt program är den politiska korrekthetens förtryckarsystem, där alla som försöker föra fram alternativa lösningar klassas som onda och förvisas ut i kylan. Vilket visat sig vara ett oerhört effektivt system för att härska (apropå härskartekniker).

Det hela påminner starkt om sagan "Kejsarens nya kläder", även den skriven av H C Andersen. Två skräddare kommer till en kejsare och erbjuder sig att sy honom de vackraste och mest exklusiva kläder som någon någonsin burit. Skräddarna är inga riktiga skräddare utan bedragare. De påstår att tyget och tråden de använder är osynliga för alla mindre begåvade människor och endast kan ses av de som är intelligenta. Dessutom är tyget så lätt att man inte känner att man har kläderna på sig. I själva verket har de varken tyg eller tråd. När kejsaren provar ut sina kläder under det att de sys, ser han och hovfolket givetvis ingenting, men vågar inte erkänna detta, eftersom de då skulle avslöja sig som dumskallar. När hans "fina kläder" är "färdiga" och han skall visa upp sig för sina undersåtar, ser de bara en naken, kulmagad kejsare som kommer gående. Men ingen vågar säga något, för att inte bli avslöjad som obegåvad. Till slut hör man dock ett litet barn med hög stämma ropa, "Men han har ju inget på sig. Han är ju naken." Och då brister hela bluffmakeriet, eftersom alla vet att ett oskyldigt barn säger sanningen. Och bedragarna jagas på flykten.

I vår tid svarar sagans osynliga kläder mot de galna, sjuka, vansinniga, löjliga politiskt korrekta åsikter och idéer som flyter omkring i PK-space. Och i stället för att säga att den som inte ställer upp på dessa åsikter är mindre begåvad (som i sagan), så kallas vederbörande ond, rasist, nazist och liknande. Och ingen vill ju bli avslöjad som ond eller nazist. Alltså böjer sig de flesta människor under PK-piskan. Den intellektuella kasten, som skapat detta system, har nu själva blivit slavar under sin egen skapelse. De har åstadkommit ett monstrum, som fått ett eget liv, och som de inte längre kan kontrollera. Även om en del intellektuella idag förmodligen genomskådar många av de vansinnigheter som flödar runt i vårt samhälle så är de bakbundna av det system de själva skapat. Minsta knyst om att kejsaren är naken så riskerar man att förlora sitt jobb, sin status som beundrad kulturperson, sina forskningsanslag, många av sina vänner och kanske till och med att ens fru eller man lämnar en. Dessutom blir man en persona non grata i alla media (skriver man böcker tigs de ihjäl, man får inte in debattartiklar och får inte sitta i tv-soffan och mysa etc). Ett öde som t ex drabbat Hans Rosling, som tidigare var medias gullgosse men numera är förvisad till kylan, efter att under ett föredrag ha gett Jimmie Åkesson rätt i att det är mer kostnadseffektivt att hjälpa flyktingar i närområdet än att låta dem komma till Sverige.

Det som Västvärlden behöver idag är det lilla oförstörda barnet som höjer sin röst och ropar "Han är ju naken ju".

 

Vad hände egentligen? — vart tog Förnuftet vägen?

Jag har i många, många år observerat och funderat över de här sakerna. Efter att ha tillbringat åtskilliga år i den akademiska världen, på olika universitet och högskolor, har man ju sett en del av det mänskliga intellektets mörkare sidor (men givetvis också av de positiva sidorna). Under de senaste tio åren har jag skrivit några artiklar som i viss mån berör ovanstående. Där diskuterar jag bl a den intellektuella eliten med alla dess svagheter:

De intellektuella psykopaterna
Min artikel om dummeligens

Båda dessa artiklar har stark koppling till föreliggande artikel och kan läsas som ett komplement till denna. Den första artikeln diskuterar bl a begreppen intelligens och vishet samt den logiska metodens möjligheter och begränsningar.

Problemet är egentligen inte analytisk intelligens i sig, utan missbruket av densamma (dvs att man utgår från det felaktiga antagandet att samma metoder fungerar inom alla områden av mänskligt kunskapssökande och analys). En vis person inser när bästa lösningen fås genom att tillämpa sunt förnuft och när man måste använda analytisk intelligens. Och en vis person inser också att alla lösningar måste vara förankrade i verkligheten och sanningen. Det är just detta som kallas vishet. Att lägga den analytiska delen av sitt intellekt under sanningen och koppla detta till det sunda förnuftet. Tar man stora genier som Albert Einstein eller Michael Faraday så kännetecknades de av just detta. Och även stora ledare som Churchill och Roosevelt. Sunt förnuft och logik i harmoni, utgående från den verklighet vi lever i! De tänkte alla både praktiskt och analytiskt och drog därför rätt slutsatser.

Jag har läst många, många biografier över framstående fysiker och tycker mig ha funnit att dessa ofta tänkte/tänker i konkreta bilder (detta gällde i hög grad både Einstein och Faraday). De försöker med sina sinnen föreställa sig vad deras ibland abstrakta teorier beskriver. Jag har f ö haft förmånen att under mitt liv träffa några framstående fysiker (bl a ätit lunch med Donald Glaser, som var den som konstruerade den första fungerande bubbelkammaren och fick nobelpriset för detta) och min uppfattning är att framstående forskare inte bara är analytiskt intelligenta. De är rent generellt sunda människor, som står med båda fötterna på jorden och använder både sunt förnuft och analytisk intelligens (det är kanske är just därför de är så framgångsrika).

Som fysiker upplever jag f ö att delar av den moderna, teoretiska fysiken hamnat på ett sidospår där verkligheten tycks vara bortkopplad. Kanske har fysikerna drabbats av samma sjuka som jag talar om ovan, dvs att bortse från det sunda förnuftet och verkligheten och enbart tänka analytiskt. Man sysslar med abstrakta spekulationer som om det handlade om verkliga teorier. Jag tänker då på bl a supersträngteorin (som tack och lov verkar vara på väg ut nu — jag har alltid ställt mig skeptisk till denna teori även om den innehåller mycket vacker matematik) och ett antal andra, moderna teorier. Jag är ganska säker på att Einstein inte skulle haft mycket till övers för t ex teorin om multipla universum, vilken bygger på rent matematiska spekulationer, och som i princip är omöjlig att verifiera (även enligt vad teorin själv säger). Spekulationer (brainstorming) kan givetvis ha sin plats när man försöker hitta nya förklaringar till observationer. Men återigen, utan koppling till verkligheten blir det hela en intellektuell lek med symboler. Einstein testade ofta sina tankar mot verkligheten genom listiga tankeexperiment. Och det har också gällt många andra stora fysiker (t ex Galileo Galiei).

När det gäller långsökta fysikaliska teorier spelar det kanske inte så stor roll om man fortsätter i tangentens förlängning ut i det intellektuella tomrummet. Det enda som händer är att forskningsanslag kastas bort på meningslösa spekulationer. Men det har vi kanske råd med och det är kanske också nödvändigt, eftersom det händer att vissa tankar, som till en början verkade meningslösa, senare har visat sig vara synnerligen fruktbärande. Så därför måste man inom grundforskning tillåta flummiga tankar. Problemet uppstår när man bygger flummiga luftslott och ideologiska elfenbenstorn och sedan tillämpar dessa på verkligheten — på länder och levande människor. Och dessutom hindrar seriös kritik mot dessa luftslott med hjälp av våld (kommunistvärlden, Nazityskland etc) och/eller manipulation (som i Sverige och i princip hela EU). Då riskerar det att sluta riktigt illa. Exemplen är många; Hitlers dröm om det nazistiska tusenårsriket, Röda Khmerernas terrorstat i Kampuchea, och f ö hela marxismens historia. För att inte glömma IS kalifat. Även katastrofsituationen i svenska skolan är resultatet av de dummeligentas ideologiska luftslott, vilka har föga koppling till sanning och verklighet.

Den stora frågan är hur den analytiska intelligensen kunnat manövrera ut det sunda förnuftet så till den milda grad. Kanske har det bara blivit så utan någon direkt planering. Kanske började det helt enkelt med en vilja att vara god. Eftersom de nya godhetstankarna fördes fram av en skickligt argumenterande intellektuell elit (som inte utgick från sanning och vishet utan från ideologi), kom de att dominera hela samhället och ses som absolut sanna (obs, skicklig argumentering har inget med sanning att göra — man kan argumentera lika skickligt för lögn som för sanning). Men i och med att den godhet man försökte implementera inte hade tillräckliga kopplingar till verklighet och sanning så gick det snett. Och för att kunna fortsätta på den valda vägen (prestigen gör ju att det är svårt, ja nästan omöjligt, att byta spår) började man ganska snart att demonisera alternativa världsbilder och tankegånger. Och så hade man startat den onda spiralen.

Jurister, psykiatriker och läkare var djupt insyltade i Förintelsen. Det var ju t ex läkare som på plattformen i Auschwitz sorterade vilka som skulle gasas direkt och vilka som skulle arbeta ihjäl sig i lägret. Tysklands främsta jurister hade genom lagstiftning lagt den "legitima" grunden till utrotningen av det judiska folket. Och psykiatrikerna hade på de stora tyska mentalsjukhusen gasat (och mördat på många andra sätt; svält, giftinjektioner etc) förståndshandikappade i 10 års tid innan nazisterna kom till makten. Jurister och psykiatriker hade skrivit böcker som pläderade för att avliva förståndshandikappade och långtidssjuka. Genom att högutbildade och ledande personer (inkluderande två tyska nobelpristagare i fysik, Johannes Starck och Philipp Lenard) sympatiserade med eller till och med planerade och deltog i Förintelsen, fick den tyska allmänheten uppfattningen att det som skedde var legitimt och helt ok.

Propagandaaffisch för nazisternas raspolitik under tidigt 1930-tal. Texten lyder, "60 000 RM (Riksmark) kostar denne sjuke man folkgemenskapen under sin livstid. Medborgare, det är också dina pengar! Läs Det Nya Folket, månadshäfte om NSDAP:s raspolitik" (NSDAP står för Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, vilket var det officiella namnet på Nazistpartiet). Genom att tyska folket oavbrutet, ända från småskolan, hjärntvättades med denna typ av tankar (genom skolböcker, radio, film m m), vilka dessutom offentligt stöddes av Tysklands ledande jurister, läkare etc, perverterades tyska folkets människosyn sakta men säkert för att utmynna i Förintelsens fasor.

Även om de högintelligenta, som alltför ofta snärjs av sin egen IQ, är få till antalet, kan de dra med sig stora delar av ett lands befolkning (och speciellt då ungdomar, som inte har någon erfarenhet som kan hjälpa dem att bedöma tankar och idéer). Hur skulle våra politiker, våra intellektuella, våra kändisar kunna ha så fel? Det är ju uteslutet. De måste ju veta. De är högutbildade. Har gått på de finaste utbildningsanstalterna. Lyssnar på klassisk musik och läser Goethe och Kant. Och är allmänt trevliga. En liten inflytelserik "elit", med full tillgång till media, kan genom manipulation styra ett helt folks tankar (se bilden ovan). Och ett av de kraftfullaste manipulationsverktygen är grupptryck i kombination med att utmåla alla alternativa tankar som ondskefulla.

Obs! Jag påstår inte att den svenska kultureliten, journalisterna och majoriteten av våra politiker försöker driva samhället i samma riktning som Adolf Hitler. Men jag påstår att den svenska kultureliten etc använder ungefär samma metoder för att manipulera. Jag påstår också att den svenska kultureliten etc har i stort sett samma syn på yttrandefrihet och demokrati som Adolf Hitler. Dvs, yttrandefrihet innebär rätten att yttra av kultureliten etc godkända åsikter och demokrati innebär att kultureliten etc, och bara kultureliten etc, har rätt att bestämma Sveriges framtida utveckling. Med andra ord; den som inte har samma åsikter som kultureliten etc har ingen rätt att verka i det offentliga rummet!

 

Den nya godheten — generositet med andras pengar och förakt för sitt eget land, folk och kultur

Föreliggande artikel diskuterar ett allmänmänskligt problem. Driften att vara god, och tillfredsställelsen när man gör goda gärningar, finns hos alla människor. Som kristen är det förmodligen lättare att falla för godhetsdrogen, eftersom att vara god utgör en så central del av den kristna tron. Kristna har ju tidigare nästan haft "monopol" på att vara goda. Alla har sett Frälsningssoldaten stå där med sin gryta i julhandeln, och gärna gett lite pengar, eftersom man vetat att Frälsningsarmén hjälper samhällets mest utsatta. Vilket de verkligen gör. De flesta människor har känt till kristna organisationer som räddat alkoholister och drogmissbrukare tillbaka till ett fungerande liv. De har känt till att kristna driver sjukhus i u-länder etc, etc. Nu har vi plötsligt en helt ny situation, där varenda svensk, åtminstone ytligt sett, med råge övertrumfar de kristna i godhet. Här handlar det inte längre om att utifrån vårt välstånd hjälpa sjuka människor i u-länder och utsatta människor i sitt eget land. Nu är nästan varenda svensk beredd att ge bort sitt eget land och förstöra sina egna barns framtid för att hjälpa andra människor. Det slår ju nästan allt, kan tyckas. Maximal godhet! Eller hur?! Många kristna är gröna i ansiktet av avund inför ateisternas gränslösa godhet och det är inte svårt att förstå varför så många kristna faller för godhetsnojan. Man vill ju vara med på tåget.

Som kristen har man här två val; att tävla med PK-godheten utifrån deras (av Aftonbladet, Dagens Nyheter och Södertörns Högskola definierade) version av "godhet" eller att gå till sin egen tro och fundera över vad verklig godhet är. Vad säger Bibeln om godhet? Vad säger Jesus själv? Jag kan inte se att det finns något ord från Jesus eller någonting i Bibeln som uppmanar oss att förstöra vårt eget land för att hjälpa andra (jag talar då om Bibelns övergripande budskap — enstaka meningar i Bibeln kan missbrukas till att försvara nästan vilken åsikt som helst). De kristna skulle nog tjäna på att inte så oreflekterat svepas med av den godhetsmasspsykos som drabbat svenska folket. Räkningens tid kommer alltid och då kommer de för stunden politiskt korrekta att stå där med byxorna nere.

Beträffande våra politikers gränslösa "godhet" så beskriver Jan Tullberg (docent i företagsekonomi), i en artikel på nyhetssajten Fria Tider denna falska godhet som "Den nya godheten: Generositet med andras pengar". Under rubriken till Tullbergs artikel läser vi:

Sedan lång tid har filosofer bekymrat sig över lockelsen att synas vara rättfärdig genom att bete sig orättfärdigt på ett slugt sätt. En populär metod är att vara generös med andras pengar. I tre artiklar skildrar Jan Tullberg etnomasochisten — en personlighetstyp som varken är god eller altruistisk, utan illojal och ständigt på jakt efter personlig belöning för andras uppoffringar.

Med etnomasochist menar Tullberg ungefär; en person som hatar sin egen kultur och sitt eget folk och som samtidigt älskar och beundrar alla andra kulturer och folk, och som prioriterar invandrare och människor i andra länder framför det egna folket — allt för att köpa sig godhetspoäng.

Fredrik Reinfeldt (som måste betraktas som en typisk etnomasochist, eftersom han uttryckt sig synnerligen nedsättande om Sverige, vilket jag diskuterar i andra artiklar — sök på hans namn på min hemsida och blogg), vilken har stor skuld till dagens invandringskaos, bad inför senaste valet (2014) svenska folket om att öppna sina plånböcker (för att hjälpa människor i nöd). Själv tog han fortfarande, ca ett år efter att han avgått, (enligt Aftonbladet 13/9 2015) ut 156 000 kr/månad i avgångsvederlag som statsminister, samtidigt som hans nystartade företag drog in miljoner (första året var vinsten 10 miljoner kr enligt Nyheter 24 8/8 2016). Genom att inte ta ut någon lön från företaget, utan att i stället låta pengarna växa (vilket är samma sak som att sätta in pengarna på banken), kunde han fortsätta att plocka ut avgångsvederlaget från sin politiska karriär (vilket endast betalas ut tills den f d politikern fått ett nytt arbete som ger inkomst). I verksamheten ingår att den käre Reinfeldt håller föredrag, där han enligt samma artikel i AB tar runt 100 000 kr/tim. Han lever i en helt annan värld än en normal svensk (som får betala invandringskalaset både ekonomiskt och socialt — Reinfeldt et al har säkert privata sjukförsäkringar och behöver t ex inte under 7 timmar uppleva kaoset på Karolinska sjukhusets akutmottagning om han råkat bryta handleden, vilket drabbade en god vän till mig för ett par veckor sedan).

Som sagt det är lätt att vara god med andras pengar. Det finns kristna (och även andra givetvis) som gett bort nästan allt de äger och sedan ägnat sina liv åt att hjälpa de svaga och utstötta i samhället. Det är att vara god! Att förstöra sitt eget land och sälja ut sitt eget folk (och låta folket ta konsekvenserna) har inget med godhet att göra. Det är trolöshet mot huvudman! Det är förklädd ondska!

 

Kärlek och Sanning — Godhetens fundament!

Om viljan att göra gott inte är kopplad till äkta kärlek till de man vill hjälpa, utan mer utgår från att man vill framstå som god (skryta) så blir, i det kristna, långsiktiga perspektivet, det man gör förgäves. Människans medfödda vilja att vara god och de belöningssystem som är kopplade till detta, kan leda oss fel. Dygderna medmänsklighet och generositet är inte avsedda att användas för att förstöra för oss själva och kommande generationer. Lika lite som människans sexualdrift har getts till oss för att bryta ner oss. Precis som att vi kan bli slavar under droger och sex, kan vi tydligen också bli slavar under perverterad godhet. Och eftersom driften att både vara och framstå som god hos normala människor är så oerhört stark, är det svårt att bryta sig loss ur detta beroende. Kanske är det dags att starta avvänjningskliniker för godhetsberoende.

Bedrägeriet ligger i att man tror sig göra gott och därför får smaka på kroppens belöningssystem för detta. Det tragiska är att man tror sig vara god när man i själva verket samarbetar med ondskan och befrämjar ondskan. Det åttonde dödssynden — den falska godheten — kanske i själva verket inte är något annat än högmodets synd. "Se på mig, se hur goooood jaaaag ääääär!"

Magnus Malm skrev i artikeln "Om kärlekens omdefiniering i ett kallnande samhälle" i Ars Medicina nr 3-4 1999 (Malm diskuterar här Svenska Kyrkan, men det han skriver är mycket mer allmängiltigt än så):

Nu kunde man kanske vänta sig att den kristna kyrkan skulle företräda en mer märgfull syn på kärleken, eftersom detta ord förekommer så flitigt i den kristna förkunnelsen. Det finns dock illavarslande tecken till att sekulariseringen blöder igenom de ytliga ordplåstren i kyrkan. Om inte kärlekens sexualisering slagit igenom i kyrkan, så är åtminstone dess sentimentalisering på bred frammarsch även där. Man kan urskilja två drag i den processen. Dels att skilja kärleken från sanningen, från frågan om sant eller falskt. Resultatet blir lögn i kärlekens namn. Dels att skilja kärleken från rättfärdigheten, från frågan om rätt eller fel. Resultatet blir orättfärdighet i kärlekens namn....
... Kärleken börjar inte med hur det borde vara, den börjar med hur det faktiskt är. När kärleken är blind för sanningen dör den.

Kärlek, sanning och rättfärdighet är oupplösligt förenade med varandra, och sammanbundna till en helhet. Kärlek utan sanning och rättfärdighet är inte kärlek. Det är bara en parodi på kärlek. En sötsliskig sirap, ett sentimentalt känslorus, som gör att man för en kort sekund känner sig varm inombords. Utan sanning och rättfärdighet blir kärleken en parodi på sig själv, vilken är oförmögen att skapa en bättre värld (beroende på att verkliga problem kräver verkliga lösningar, vilka utgår från sanning och rättfärdighet — det räcker inte med känslorus). Som Magnus Malm skriver ovan, "När kärleken är blind för sanningen dör den".

Paulus skriver:

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål [dvs offrar mitt liv], men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit (1 Kor 13:2).

I en alternativ grundtext står "offrar mig själv för att skryta". När våra goda gärningar inte i första hand utgår från verklig kärlek till de vi vill hjälpa utan mer blir ett sätt att skryta om, och visa upp för hela världen, vilka fina människor vi är, ja då har vi lämnat det goda och blivit onda plus att vi dessutom blivit hycklare. Godhet och ödmjukhet är omedvetna dygder. Så fort de blivit medvetna (jag är ödmjukast av alla!), ja då har de regredierat till parodier av sig själva. Om Sverige verkligen vore en humanitär stormakt, så skulle Sveriges statsminister inte behöva basunera ut detta. Då skulle hela världen veta det ändå. Den sanna godheten talar för sig själv!

Eftersom jag numera bor i Portugal tar jag mig friheten att avsluta denna artikel med ett citat av Fernando Pessoa (1888-1935), en av Portugals stora författare och poeter. Han var också filosof. Pessoa hade ungefär ett lika ont öga till intellektuella människor (av typ ovan) som George Orwell (författaren till 1984 och Grisfarmen) och undertecknad. Nedanstående är hämtat ur Pessoas stora opus Orons bok, vilken publicerades efter hans död och som innehåller oräkneliga tankar och funderingar (jag har tyvärr inte haft tillgång till originaltexten så jag kan inte garantera att översättningen är helt korrekt — om någon läsare har tillgång till en engelsk eller portugisisk version av citatet vore jag tacksam att få ta del av denna).

Jag skulle vilja införa en lag som förbjuder de andligen högstående i de moderna samhällena att utöva någon som helst verksamhet. Samhället skulle styras spontant och av sig självt om det inte fanns känsliga och intelligenta människor. Det är nämligen just de som är till skada för samhället, tro mig. I de primitiva samhällena hade man en tämligen lycklig tillvaro. Tyvärr skulle fördrivandet från samhället av denna kategori resultera i att de dog, för de kan inte arbeta. Och kanske skulle de dö av leda för att det inte fanns något utrymme för dumhet hos dem. Men jag säger detta med hela mänsklighetens bästa för ögonen. Alla högstående individer som påträffas i samhället skulle förvisas till en särskild ö. Där skulle de matas som djur i bur av de vanliga samhällsmedborgarna.

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard