"Godhet utan vishet och utan
gränser är bara en annan
form av ondska."
(John Paterson)

"Det är synd att 99% av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(Okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"När försiktigheten finns överallt,
finns modet ingenstans."
(den belgiske kardinalen Mercier)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(Hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

Senast ändrad: 2017 04 07 11:08

Det gångna året 2005

Underrubrik: eländes, eländes, eländes elände.

Så har det blivit dags att skriva en liten krönika över det gångna året, 2005. Nåja, liten och liten. Den blev betydligt längre än jag hade trott och jag har brottats med denna krönika i flera månader (vid sidan av heltidsarbete och andra sysslor). Men den får bli så lång som den blir.

När man ser tillståndet i Sverige och världen, ligger det nära till hands att tänka på Hamlets klassiska klagan, "The time is out of joint. O cursed spite that ever I was born to set it right! (Ur led är tiden, ve att jag är den som föddes att den vrida rätt igen!)". Det tycks som att vi alltmer lever i den uppochnedvända världen eller någon slag surrealistisk Aliceiunderlandetvärld, där det goda blivit ont, där svart är vitt och inget är vad det synes vara.

 

Den militanta ateismen

Det första vi kan notera är att angreppen på den kristna tron blivit allt grövre och mer generaliserande. Förr kunde man kritisera kristna för att de trodde på "tomtar och troll" och för att de var knäppa i största allmänhet (typ; "hur kan moderna människor ta en 'sagobok' som Bibeln på allvar?"). Kritiken riktades speciellt mot det man betraktade som "extrema" kristna grupper (dvs nyetablerade samfund vilka trodde att Jesus verkligen menade vad han sade), som Pingströrelsen på 1920-talet och Livets Ord på 1980-talet. Samtidigt fanns en stor respekt gentemot kristna på grund av den omtanke, medkänsla, kärlek etc som hör till den klassiska kristendomen och som tar sig uttryck i engagemang för fattiga, sjuka och olyckliga människor i största allmänhet. De flesta svenskar högaktade t ex Frälsningsarmén för deras arbete bland utslagna och hemlösa. Idag förekommer alltfler aggressiva angrepp, inte bara mot den kristna tron i sig, utan också mot kristendomen och även kristna som personer. Vissa debattörer tycks till och med mena att kristendomen utgör en stor fara för mänskligheten och att den måste marginaliseras, eller helst förbjudas. Lena Anderssons famösa Sommarprogram (juli 2005) är bara ett exempel bland många (kommenteras här). Där framställdes Jesus som äktenskapsbrytare och förtryckare och som en sällsynt motbjudande och grym person.

Tidigare har Moder Théresa i stort sett undgått kritik. Jag har dock på senare tid fått några mail från arga ateister, vilka bl a tagit upp Moder Théresa. I ett mail kallades hon "### skitstövel [### står för en svordom]". I ett annat mail så framställdes hon som den ultimata superegoisten, som gjorde det hon gjorde, inte av kärlek, utan av iskall beräkning, enbart för att samla poäng, så att hon skulle komma till himlen. Dessa ateister känner antagligen inte till att 1 Kor 13, som handlar om kärleken, bl a säger, "Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit" (vers 3). Man kan inte vinna himmelska poäng genom att låtsas vara god. Gud går inte att lura. Det är väl snarare så, att genom sig själv känner man andra. En ond människa dömer andra efter sig själv, och eftersom vederbörande aldrig skulle göra något utan självisk beräkning, så "vet" han/hon att Moder Théresa är precis likadan. Världen har verkligen blivit bak och fram, när man framställer en människa, som gett sitt liv för de lidande och svaga, som en ond, beräknande egoist.

Folkhälsominister Morgan Johansson har bl a i Svenska Dagbladet hävdat att religionen skall förpassas till privatlivet och att politiker och vetenskapsmän bör återta initiativet när det gäller åsiktsbildning och värdefrågor. I Nazityskland var det just politiker och vetenskapsmän som stod för "åsiktsbildning och värdefrågor". Resultatet känner vi tyvärr alltför väl till (se min artikel om Psykospace och Jurisspace — två pseudovärldar). Problemet är att vetenskap aldrig kan uttala sig i värdefrågor, eftersom vetenskapen definitionsmässigt bara kan uttala sig om det som är, och inte om hur det bör vara. Morgan Johansson menade vidare att man inte får argumentera utifrån Bibeln i samhällsdebatten. Däremot är det, enligt honom, tillåtet att argumentera utifrån Marx' skrifter. Enligt Johansson är nämligen marxismen en vetenskaplig teori. "Det kan du fråga forskare om", säger han i en intervju i Världen idag (3/10 2005). Hehe, den gode folkhälsoministern skulle nog behöva gå en liten nybörjarkurs i vetenskapsteori, där han bl a skulle få lära sig att vetenskap aldrig kan förse oss med moraliska normer (den kan hjälpa oss att förstå den fysiska världen, men inte tala om för oss vilka val vi skall göra utifrån denna förståelse). Johansson har också deklarerat att han nu gått med i den ateistiska Föreningen Humanisterna, för att visa var han står.

I två tv-program med Robert Aschberg (januari 2006) har man ifrågasatt kristnas lämplighet som fosterföräldrar (otaliga kristna familjer har under årens lopp ställt upp för barn i svårigheter och upplåtit sina hem för dessa, något som sociala myndigheter många gånger uttryckt stor tacksamhet för). Underförstått, kristna utgör en sådan fara för samhället, att de inte bör få vara fosterföräldrar (helst borde de inte ens få uppfostra sina egna barn, vilket vi strax återkommer till när vi skall diskutera kristna skolor). I det första programmet hade man bl a med en kommuntjänsteman i Uppsala, som fosterhemsplacerat ett barn hos en familj med anknytning till Livets Ord. Aschberg försökte hela tiden få henne att medge att detta varit skadligt för barnet, men hon vidhöll sin linje att det var ett mycket bra hem och att hela programmet var vinklat. Hon vek inte en tum, trots att Aschberg pressade henne. Knappast någon seger för Aschberg och han såg aningen snopen ut när programmet slutade. Heder åt denna kvinna!

Attackerna på den kristna tron kommer nu i en allt stridare ström. I TV har man under slutet av 2005 sänt en serie om häxprocesserna i Sverige på 1700-talet. Serien bygger på en bok av Jan Guillou. Nu vet jag inte om det är Guillous uttryckliga avsikt (men jag misstänker att så är fallet) att misskreditera kristendomen. Men så blir i alla fall resultatet av denna serie, där kristendomen framställs som förtryckande och rent ut sagt ond. Häxprocesser har emellertid ingenting med Jesus Kristus att göra. Ingenstans uppmanar Jesus sina efterföljare att använda våld och tvång för att utbreda hans lära. Problemet är i stället att det finns onda människor. När en rörelse eller organisation får stor världslig makt (som t ex Katolska Kyrkan och Svenska Kyrkan hade en gång i tiden) finns alltid risken att onda människor utnyttjar detta på olika sätt (det var kanske därför som Jesus varnade de kristna för att skaffa sig "världslig makt" — "Mitt rike är inte av denna världen"). Häxprocesserna utgör en skamfläck i den protestantiska kyrkans historia, men kan inte användas för att misskreditera Jesu budskap (häxprocesser, korståg etc diskuterar jag närmare i min artikel om kyrkohistoria). Och dessutom, de vänsterideologier som bl a Jan Guillou bekänner sig till (eller i varje fall har bekänt sig till) har åstadkommit oändligt mycket mer ont här i världen än vad alla religioner tillsammans någonsin gjort. Vi behöver ju bara tänka på Stalins "häxprocesser" under 1930-talet, där hundratusentals människor torterades och avrättades eller Ordförande Maos "Det stora språnget framåt" som kostade ca 38 miljoner kineser livet. En av mänsklighetens största paradoxer är att de ateistiska ideologier som anklagat religionen för att orsaka massmord, intolerans och förtryck, och att religionen därför snarast måste utplånas från jordens yta, är de som i själva verket orsakat den absoluta merparten av de massmord, den intolerans och det förtryck som förekommit under 1900-talet!. Det kanske vore dags för "vänsterjournalisten" Jan Guillou att göra en film om ateismens "häxprocesser" (om han nu verkligen är den förkämpe för sanning och frihet, som han gör anspråk på att vara).

Ännu ett exempel på attackerna mot kristendomen är Dan Browns bestseller DaVincikoden, vilken diskuteras närmare här).

 

Motståndet mot kristna skolor

Motståndet mot kristna skolor från vänsterhåll, men också från ateistiskt håll i största allmänhet, har alltid funnits och lurat i bakgrunden, men tycks nu ha hårdnat. Vänsterpartiet och socialdemokraterna har sedan tidernas begynnelse varit emot fria skolor, även icke konfessionella sådana, eftersom dessa hotar Makten och den ofria debatten (Makten är inte intresserad av en fri debatt av förklarliga skäl). Socialdemokratin har utan tvekan gjort mycket gott för Sverige (tidigare), men dessvärre har denna rörelse, på grund av sina marxistiska rötter, också en mörk sida av åsiktsförtryck och tankemonopol, som dessutom tycks tilltaga allt eftersom partiarbetare med arbetarbakgrund nu i snabb takt ersätts av intellektuella (som enligt min mening är mänsklighetens största gissel). Socialdemokraterna har gång på gång försökt stoppa, eller i varje fall inskränka, de fria skolornas, och då speciellt de konfessionella fria skolornas, rätt att existera.

Det finns mycket vi kan lära oss av det forna Sovjetimperiet. Och då avser jag i negativ bemärkelse. 1954 beordrades skolorna i Sovjetunionen att uttalat propagera för ateismen. Skolböckerna fylldes av slogans mot religion, t ex "Religionen är en fanatisk och ond avbild av världen" eller "Religionen har blivit mediet för att andligt förslava massorna i världen". Kommunistpartiet deklarerade att "undervisningen i skolämnen som historia, litteratur, naturvetenskap, fysik, kemi etc, skall mättas med ateism (det låter kusligt likt Skolverkets visioner)". Trots detta exploderade religionerna när Sovjetdiktaturen föll. Varför? Jo människan är obotligt religiös. En fråga som ateisterna undviker att besvara är just varför evolutionen gett människan ett behov, som enligt dem aldrig kan mättas, eftersom det inte finns något eller någon som kan mätta det. Det tycks som att Skolverket, folkhälsominister Morgan Johansson och de militanta ateisterna har samma agenda när det gäller skola och barnuppfostran, som man en gång hade i den ondskefulla och förtryckande Sovjetstaten (för fler detaljer om Sovjets skolsystem hänvisas till A History of Marxist-Leninist Atheism and Soviet Anti-Religious Policies, St. Martin's Press, 1987).

Under 2005 har man försökt få igenom en ny skollag, som bl a kraftigt skulle inskränka de konfessionella skolornas frihet att vara just konfessionella. Kontentan av lagförslaget var att inga konfessionella aktiviteter får vara obligatoriska i de konfessionella friskolorna. Dvs, dessa får gärna vara konfessionella under förutsättning att de inte är konfessionella. Känns logiken igen? Den är vanligt förekommande i totalitära stater. I Sovjet hade man t ex religionsfrihet under förutsättning att man egentligen inte trodde på det man sade sig tro på. Nu går det inte att förbjuda konfessionella skolor helt, eftersom EU-stadgan garanterar föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin religiösa och filosofiska övertygelse (denna rätt gäller givetvis inte bara ateistiska föräldrar utan även kristna föräldrar, något som många ateister tycks ha svårt att förstå). I lagförslaget ingick därför att man accepterade konfessionella skolor med vissa obligatoriska konfessionella inslag. Men, dessa skolor skulle inte få några statliga bidrag, vilket i praktiken är samma sak som att förbjuda dem. På så sätt skulle föräldrar som vill ha sina barn i en konfessionell skola, få betala sina barns skolgång två gånger, först genom skatten (som man själv då inte får del av) och sedan genom en avgift till skolan. Det är svårt att förstå hur socialdemokraterna kan göra en sådan logisk kullerbytta, som totalt motsäger deras egna principer. Vad de således säger är, att endast de rika föräldrarna har rätt att placera sina barn i en konfessionell skola med konfessionella inslag på skoltid. Samtidigt är man så otroligt noga med att ingenting i skolan skall få kosta pengar för föräldrarna samt att ingen får diskrimineras (men kristna föräldrar kanske utgör ett undantag).

Numera är det t ex i princip förbjudet att anordna skolresor och liknande, om det kostar pengar för eleverna eller föräldrarna (det får i varje fall inte kosta mer än någon hundralapp, vilket knappast räcker till en skolresa i ordets rätta bemärkelse). Detta kommer att drabba eleverna negativt, eftersom i stort sett alla skolresor kommer att upphöra. Man får inte ens låta eleverna köpa grafritande räknare, utan skolan måste tillhandahålla sådana (man kan ju lätt inse vilket slitage det kommer att bli på dessa låneräknare — det som är gratis är man ju inte speciellt rädd om), vilket antagligen kommer att leda till att man inte längre använder grafritande räknare i undervisningen (nu ser jag inte detta som någon större nackdel — det är bättre att satsa på riktiga matematikkunskaper än en massa häftiga prylar). Men i alla fall, hur kan man å ena sidan mena att kristna föräldrar skall betala hundra procent av kostnaden för sina barns skolgång, medan samtidigt skolgången skall vara helt kostnadsfri för alla föräldrar?! Detta visar vad som händer när ideologi får ersätta förnuft. Jag vågar påstå att Morgan Johanssons ateistiska ideologi utgör ett betydligt större hot mot Sverige än vad kristendomen gör. Nu gick, tack och lov, det socialdemokratiska lagförslaget inte igenom. Miljöpartiet vägrade konsekvent att inskränka i de konfessionella skolornas frihet. Tack för det! Och all heder åt Miljöpartiet, som till skillnad från (v) och (s) är ett sant demokratiskt parti! Men sossarna bidar sin tid, och vem vet, kanske får de så småningom igenom sitt förslag, även om det inte gick den här gången.

 

Angreppen ökar, men kristendomen växer som aldrig förr

Angreppen på den kristna tron utgör en ny och intressant trend. Det tycks som att de militanta ateisterna vädrar morgonluft. De känner antagligen segervittring och hoppas att den förhatliga kristendomen nu en gång för alla skall kunna krossas. Jag upplever det ungefär som en ishockeymatch, där det några minuter innan slutet står oavgjort och ena laget ersätter sin målvakt med en utespelare, och sedan intensivt attackerar. Det skjuts skott på skott mot motståndarmålet och förr eller senare, hoppas man, kommer ett skott att slinka in (men det egna målet är ju helt öppet, så matchen kan snabbt ta en annan vändning). Det är så jag känner det — ateisterna skjuter skott mot skott mot den kristna tron och tycker att nu var det väl själva tusan om vi inte skulle vinna till slut. Det egna målet är dock helt obevakat. De anar inte att kristendomen är som starkast när den förföljs. Tyvärr talar dessa attacker inte så gott för Sverige. En nation, vars officiella företrädare tycks uppleva de kristna som det största hotet, kan inte vara en god nation. Historien visar att så är fallet. Endast ondskan kan (och bör) känna sig hotad av Jesus!

Samtidigt är alla dessa attacker på den kristna tron väldigt trosstärkande. Det är precis vad man kan förvänta sig om det scenario, som målas upp i Bibeln, är sant. Enligt detta finns en ond, andlig makt, som Bibeln kallar Djävulen. Denne, som representerar den rena hundraprocentiga ondskan, hatar Gud och därför hatar han också människan, som är Guds ögonsten. Djävulens mål är att alla människor dels skall överge Gud, dels skall tillbe honom i stället för Gud. Bibeln talar om att det bara finns en enda väg till Gud och det är genom Jesus Kristus. Det är därför fullt naturligt att den enda religion som Djävulen attackerar är just kristendomen.

Jag känner att jag kanske måste förklara mig lite närmare här. För den icke troende ter sig givetvis allt prat om Djävulen som helt befängt. Men frågan är inte om det är befängt, frågan är om det sant. Om det, som Bibeln hävdar, existerar en ond andlig makt, som är att likna vid en person, ja då måste man givetvis tala om denna makt, om man vill ge en sann verklighetsbeskrivning. Det jag säger ovan skall inte tolkas som att alla ateister är djävulsdyrkare, eller besatta. Men Bibeln talar om att människan inte bara är en fysisk varelse utan också har en andlig sida, och att denna kan påverkas av andliga krafter.

Ateisten menar att intellektet är enda vägen till sann kunskap. Bibeln säger att vi genom intellektet endast kan förstå delar av den totala verkligheten, och att andliga ting kräver andlig förståelse. Det kristna budskapet är intellektuellt sett en dårskap, något som Paulus betonar på många ställen:

Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud (1Kor 1:27-29).

Jesus själv säger vid ett tillfälle:

Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn (Matt 11:25).

Evangeliets sanning är födold för den som begränsar sig till att tolka allt intellektuellt. För att förstå måste man ha barnets öppenhet i sitt sinne och i ödmjukhet söka sanningen, inte på ens egna villkor utan på Guds villkor. Paulus talar om att den som inte har Guds Ande, är förblindad.

Ty denna världens gud [dvs Djävulen] har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild (2 Kor 4:4).
Deras tankar är tomhet, deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger, därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan (Ef 4:17-18).

Ateister som blivit kristna kan ofta berätta om hur det var som att en slöja lyftes av och man plötsligt såg klart. Jag var själv ateist tills jag fyllde 36, så jag vet vad jag talar om. Jag läste om en advokat och övertygad ateist, som hade diskuterat med några kristna och sedan blev frälst när han var på väg hem i bilen. Efter diskussionen tyckte han att han fullständigt hade krossat de kristna med sina välgenomtänkta och logiska argument mot den kristna tron, men i bilen gick det plötsligt upp för honom hur totalt ohållbara och irrelevanta de i själva verket var.

Bibeln talar om att Djävulen inte längre har någon makt på jorden. Han (feministerna jobbar ivrigt på att Gud är en "Hon", varför jobbar de inte på att Djävulen också är en Hon?) kan endast verka genom lögn, bedrägeri och skrämsel. När jag ovan talar om hur Djävulen påverkar, så kan detta lätt missuppfattas. Alla människor är under andlig påverkan, och Djävulen kan på så sätt få vissa människor att gå hans ärenden. Men han kan inte tvinga oss, utan vi måste själva öppna upp oss för andliga inflytanden (inte ens Gud kan kränka människans fria vilja). Vissa gör det medvetet (t ex djävulsdyrkare), andra omedvetet, eftersom de är bedragna. "Ja men jag är inte bedragen", säger kanske någon. Det kan jag inte uttala mig om, men att man inte upplever sig som bedragen är inte någon garanti för att man inte är det. Defintionen på att vara bedragen är nämligen att man inte är medveten om att man är bedragen — i så fall vore man ju inte bedragen.

Det är inte bara kristendomskritiken som växer sig allt starkare. Kristendomen själv växer som aldrig förr. Aldrig någonsin tidigare har en så stor del av jordens befolkning varit kristen som idag. I boken Megashift (Empowerment Press, 2005) berättar James Rutz om det kristna evangeliets spridning just nu. 2005 omvände sig 64 miljoner människor till kristen tro, vilket blir mer än 175 000 personer om dagen. I Indien och Kina är tillväxten speciellt stark. Rutz skriver också att islam tappar anhängare till den kristna tron, "Muslimska ledare erkänner att de håller på att mista Afrika. Indonesien, det folkrikaste muslimska landet i världen, har idag 30 procent kristna. I Bangladesh har mer än en halv miljon muslimer vänt om till Jesus sedan 1997." Rutz skriver vidare, "Islam är dödsdömd, tillsammans med den militanta islamismen". Även om den kristna tron ifrågasätts på ett mycket aggressivt sätt i dagens Sverige, och även om många samfund gått starkt tillbaka i medlemsantal under de senaste decennierna, tycks kristendomen starkare än någonsin. Den enda kristendom som är på reträtt är uppenbarligen den kristendom som egentligen inte är någon kristendom, där man försöker köpa sig världens gunst genom att förneka sin Herre och Frälsare och genom att reducera Evangeliet till ett till intet förpliktigande, politiskt korrekt nonsensbudskap. Det sanna Evangeliet är inte ett neutralt "Jaså?", utan uppmanar till omvändelse från egoism, habegär och likgiltighet till ett liv i Sanning, Rättfärdighet och utgivande Kärlek.

 

Friskolorna en vagel i ögat på socialismens tankemonopol

Nu är det inte bara de kristna friskolorna som särbehandlas. Vänsterblocket (s och v) är klart emot friskolor överhuvudtaget, eftersom man där inte kan kontrollera vilka tankar och åsikter som förs över till barnen (så uttrycker man det givetvis inte, utan den officiella förklaringen är att friskolorna ökar segregationen). Man accepterar dock att dessa finns och har sagt att man inte kommer att försöka stoppa de icke-konfessionella friskolorna. Men att det är ett känsligt ämne är inte svårt att se. I januari 2005 publicerade Skolverket på sin hemsida en rapport om friskolorna. Enligt denna var friskolorna i genomsnitt mer effektiva och gav bättre resultat än de kommunala skolorna och på orter där det fanns många friskolor, gjorde konkurrensen att även den kommunala skolan blev bättre. Att Skolverket publicerar någonting så politiskt inkorrekt är anmärkningsvärt i sig och var nog delvis ett misstag, vilket visas av att rapporten bara låg kvar några timmar på deras hemsida, innan den drogs in. Skolminister Ibrahim Baylan uttryckte i TV sin irritation över rapporten och krävde att den skulle dras tillbaka (vilket gjorde att han anmäldes till Konstitutionsutskottet för ministerstyre) och även Skolverkets chef, Per Thullberg, menade att slutsatserna i rapporten var förhastade och att den måste göras om. Nio månader senare kom rapporten i en ny version. Slutsatserna var i stort sett desamma. Även denna gång tog generaldirektör Per Thullberg avstånd från rapporten och sade bl atill TT (13/9 2005), "Den nya versionen visar att vi inte kan använda denna metod, utan vi måste ha data av en annan karaktär för att få givande resultat" underförstått "vi måste filtrera indata så att slutsatsen blir politiskt korrekt").

En bristfällig doktorsavhandling av Christina Wikström försökte visa att en orsak till friskolornas goda resultat var att man där satte för höga betyg på eleverna. Detta påstående fick utbildningsminister Leif Pagrotsky att jubla. Äntligen hade man en förklaring till friskolornas goda resultat. Han var inte sen att göra ett antal triumferande uttalanden i media. Christina Wikström hade dessvärre glömt att kolla vissa fakta. Skolverkets eget material visar nämligen att friskolorna inte bara har högre betygsgenomsnitt, de har också bättre resultat på de nationella proven (där man testar alla elevers kunskaper på ett likvärdigt sätt och där mycket noggranna rättningsmallar och -anvisningar garanterar att alla lärare bedömer proven på likartat sätt — dessutom får vid varje provtillfälle ett antal slumpvis utvalda skolor sända in proven till Skolverket för kontroll). Så att friskoleleverna har bättre betyg är fullt naturligt. Bättre kunskaper (vilket resultatet från de nationella proven visar) skall ju avspeglas i högre betyg, om jag inte missuppfattat det hela. Svenska Dagbladets ledarskribent, Maria Abrahamsson, kommenterade Pagrotskys förhastade reaktion:

Detta enkla faktum kunde Leif Pagrotsky, om inte själv, så lätt ha låtit en medarbetare kontrollera, innan statsrådet hängde upp sin bredsida mot friskolor och betyg på Christina Wikströms doktorsavhandling. Om utbildningsministern hade varit intresserad av sanningen (SvD, 26/4 2005).

Men vem är intresserad av sanningen, när det finns ideologi?! Då behöver man ju inte kontrollera. Man vet ju redan vad som är sant, eftersom kartan är sannare än verkligheten.

I själva verket är den svenska skolan ingenting mindre än en ren katastrof. I internationella undersökningar placerar sig svenska elever synnerligen medelmåttigt (att det inte går ännu sämre beror på att hela västvärldens skolsystem är på väg rakt ner i avgrunden — antagligen observerar vi just nu den västerländska civilisationens undergång). ICA-kuriren hade den 28/11 2005 en intressant artikel med titeln, "Godkänd i svenska — men kan knappt läsa och skriva". Låt mig saxa ett litet avsnitt:

Per Fröjd, som också är forskare, visar i en färsk doktorsavhandling att läsförmågan har sjunkit drastiskt bland niorna i den ganska genomsnittliga kommunen Borås på kort tid. På tre år, från 2000 och framåt, fördubblades andelen dåliga läsare. Samtidigt sjönk toppnivån. Andelen riktigt goda läsare halverades.
— Nära hälften av 16-åringarna har svårt att hinna med textremsorna på tv och film. Det innebär att de inte uppfyller 70-talets krav på funktionell läsförmåga. En så hög andel är politiskt känslig, säger Per Fröjd och syftar på ambitionen att få alla elever högskolebehöriga. Han beskriver skolan som ett gigantiskt, urspårat experiment där en övertro på datorer och Internet har gått ut över inlärning och läsförmåga. Surfande på nätet har ersatt träning i att förstå längre texter och komplicerade resonemang.
— Eleverna får uppfattningen att de bara ska göra sådant de är intresserade av. Men så är det ju inte senare i livet, i yrkeslivet till exempel. När det gäller läsning kan det dröja länge innan lusten infinner sig.
Värst av allt är att den sjunkande läsförmågan döljs av rökridåer i form av alltför välvilliga betyg. Per Fröjd möter elever som börjar gymnasiet med MVG och VG i slutbetygen från grundskolan, men som läser på tioåringars nivå.
— "Godkänt" har fått karaktär av "deltagit". Följden av de upphaussade betygen är att extrainsatser kommer för sent eller inte alls. Ansvariga politiker kan blunda för verkligheten och beskriva läget som ljusare än vad det är.


Artikeln illustreras av en utdrag ur en gymnasieuppsats, skriven av en elev som gick ut nian med betyget godkänt i svenska. Bortsett från handstilen skulle man gissa att det handlade om en elev i årskurs 3 eller 4.

I en liten blänkare i Svenska Dagbladet oroade sig Ola Helenius vid Karlstads Universitet över ingenjörers bristande kunskaper i matematik och skrev, "Det finns inget som tyder på att det inte kan bli ännu sämre." Och tyvärr, det mesta tyder på att det kommer att bli mycket sämre.

Ingenstans inom regeringen eller närstående kretsar märker man ens en ansats till att vrida klockan rätt, utan det ideologiska experimentet med svenska skolan bara fortsätter in absurdum. Överhuvudtaget handlar det inte om fakta eller sanning. Det handlar om den socialdemokratiska ideologin, enligt vilken alla människor är lika begåvade och lika intresserade av teoretiska studier. Men där ideologi går in, går vettet ut. Den skada som Sverige redan lidit, och ännu mer, kommer att lida, är gigantisk, och frågan är om Sverige överhuvudtaget har någon framtid som teknologiledande industrination. Personligen anser jag att de som bär ansvar för dagens svenska skola skulle åtalas för landsförräderi och dömas till livstids fängelse. De finns ingen landsförrädare i svensk historia som tillnärmelsevis skadat Sverige lika mycket som vad arkitekterna bakom det svenska skolexperimentet gjort.

 

Regeringen ser grandet hos friskolorna, men inte bjälken i den kommunala skolans öga

"Jag vägrar att ta ordet disciplin i min mun!"
     Ingegerd Wernersson, f d skolminister

Som om de dåliga kunskaperna i sig inte vore nog, så finns en ännu mörkare sida av den svenska skolan, där man tycks ha gett upp varje form av lärarauktoritet och disciplin. Busarna tar mer och mer över vissa skolor och ingen vågar ingripa (den lärare som tar lite hårt i en elev riskerar åtal och stora skadestånd). Mobbing är ett oerhört problem och undersökningar visar att ungefär var tionde elev är mobbad och att varannan flicka är utsatt för sextrakasserier. Den senare uppgiften är hämtad från en doktorsavhandling av Eva Witkowska. "Skolor är hemska ställen", säger Eva Witkowska i Svenska Dagbladet 23/8 2005. Jag hörde för en tid sedan på radion om ett ovanligt vidrigt exempel på detta. Linda Falkbäck, 13 år, i årskurs 7, var en stark och sportig tjej, som simmade och inte brydde sig så mycket om smink och kläder och fester. Givetvis mobbades hon av de andra tjejerna i klassen på grund av detta, men hon hade tillräckligt med självförtroende för att klara av det. Dessutom hade hon en god vän. En dag utnyttjades Linda sexuellt av en kille på skolans toalett, vilket tog henne mycket hårt. Efter detta kallades hon "hora" och "toalettmadrass" på skolan (logik tycks inte vara ungdomars starka sida — man undrar om de hjälteförklarade killen — han kanske numera går under namnet "toaletthjäten"). Vid ett tillfälle, konfronterade hon en kille som hade kallat henne för hora. Då blev hon nedsparkad inför en grupp av 8-10 stycken personer som stod runt omkring. Ingen lyfte ett finger för att hjälpa henne (vad är skillnaden mellan sådana människor och Hitlers bödlar? — svar: ingen som helst). När hon kom hem från skolan tog hon sitt liv genom att hänga sig (enligt nyheterna i P1 31/12 2005 kl 1230).


Linda Falkebäck
1 juni 1991 - 27 april 2005.

Jag antar att killen som misshandlade henne är nöjd med resultatet (personligen hoppas jag att han kommer att må dåligt resten av sitt ynkliga liv!). När man läser om sådant känns tanken på ett evigt helvete faktiskt ganska tillfredsställande. Att kalla en 13-årig flicka, som blivit sexuellt utnyttjad, för "hora" är den ultimata ondskan i all sin vidrighet. Men undrar vad killen som utnyttjade henne fick för straff (hon var ju inte 15 och killen var antagligen mer än 15), eller killen som misshandlade henne? Eller rättare sagt, det undrar man inte alls. Det vet man. De fick i stort sett inget straff alls och blev säkert beundrade av många elever (men som tur är inte av alla). Personligen tycker jag killen som utnyttjade henne skulle ha 20 års fängelse, det skulle tillfredsställa min känsla för rättvisa (hu så hemsk jag är, eller hur? — men du då, som är totalt likgiltig inför offrets människovärde och offrets lidande, är inte du hemsk då?). Man kan undra vad skolan gjorde. Nu vet jag inte hur mycket skolan kände till av vad som försiggick. Men det finns generellt sett en sådan otrolig ynklighet och feghet bland skolledare och många lärare att man blir mållös. Hade jag varit rektor och fått reda på att eleverna kallade Linda för "hora", hade jag sammankallat hela skolan och läst lusen av eleverna och talat om för dem att den som gör något sådant är en ond varelse som knappast förtjänar att kallas människa. För det är precis vad jag anser. De flesta skolor och skolledare tycks vara mer intresserade av att sopa problemet med mobbing under mattan för att inte äventyra skolans goda rykte (men det är bortkastat, den har inte något gott rykte längre) än att på allvar ta itu med problemen. Men det är klart, merparten av skolledarna är handplockade för att de just saknar mod och integritet och att därför kommunen kan lita på att de står på den politiska korrekthetens sida och inte på Sanningens sida.

Lindas fall är tyvärr långt ifrån unikt. Den 25/4 2005 tog 13-årige Måns Jenninger sitt liv. Han orkade inte längre med trakasserierna från skolans mobbare. Bl a så bombade man hans hemsida med hatmail (givetvis anonyma). Där skrev man att det var lika bra att Måns tog livet av sig. Världen är full av vidriga svin, tyvärr. Som sagt, tanken på ett evigt helvete känns faktiskt ganska tillfredsställande ibland. Jag kan säga att jag inte har mycket till övers för människor (eller vad man nu skall kalla det) som medvetet driver en 13-årig kille i döden.

Tvivlar man på att ondskan existerar, är det bara att titta på just sådana här mobbingfall, där vissa människor (alltför många tyvärr) njuter av att skada och såra andra människor. Mobbing är ondska för ondskans egen skull och kan aldrig ursäktas. Och inte heller accepteras. De tysta åskådarna till mobbingen är precis lika skyldiga som mobbaren (Bibeln talar om att feghet är en av de absolut värsta synderna i Guds ögon). Människan är sannerligen i behov av frälsning från sin egen ondska!

Handlingsförlamningen när det gäller att komma till rätta med anarkin och flummeriet i den svenska skolan är monumental. I mitten av februari 2006 gick barnombudsmannen Lena Nyberg ut med skarp kritik mot skolmiljön. "Smutsiga toaletter utan lås leder till att eleverna undviker att gå på toaletten. Stökiga matsalar gör att de hoppar över lunchen", skriver hon i en rapport som publicerades den 21/2. I en debattartikel i GP den 22/2 säger hon att det inte är rimligt att barn i Sverige skall behöva uppleva en arbetsmiljö som vuxna aldrig skulle acceptera på sina arbetsplatser. Hon glömmer dock bort en sak. Det handlar inte bara om att skolan satsar för lite på miljön (så är fallet, men det är bara ett delproblem). I skolorna förekommer en oerhörd vandalisering och förstörelse (det handlar om enorma summor utslaget på hela landet). Och vem är det som förstör? Jo elever. Inte alla, men vissa. Skolverk och skollag har fråntagit lärare och rektorer all auktoritet och bakbundit deras händer, varför de endast kan stå där och beskåda eländet utan att kunna göra något. I en insändare i Metro den 23/2 skrev "Bimbi" med anledning av BO:s kritik av skolmiljön:

Jag blir förbannad när jag hör om alla klagomål på skolmiljön. Det är väl eleverna själva som slänger skräp, klottrar, förstör och skitar ner toaletter och annat. Det finns väl ingen arbetsgivare som skulle tolerera ett sådant beteende av sina anställda? Likadant i matbespisningen. Det är ju eleverna själva som skriker, gapar och slänger grejor omkring sig. Jag efterlyser mera disciplin från hemmet, i dagis och senare i skolan, lite uppfostran och respekt för andras egendom.

Om busarna fick städa efter sig, sitta kvar, ja kanske till och med komma till skolan en lördag och städa i sex timmar, skulle problemen med skolmiljön snart vara ett minne blott. Men inför sådana förslag ropar den intellektuella eliten (eller som jag brukar säga, kulturdräggen, för att skilja dem från den verkliga kulturelit som faktiskt finns), "fascister, hemskt, förtryck, diktatur!!" Men är inte de busiga elevernas sabotage mot lektioner och skolmiljö också ett förtryck?! Dessutom, busarna skulle må väl av att någon satte stopp för deras beteende och efteråt (även de växer upp så småningom) skulle de vara tacksamma. En mycket stor del av skulden har hemmen som inte tycks ge sina barn en vettig uppfostran. Och skulden till det har samhället (dvs den socialdemokratiska ideologin), som tvingat ut båda föräldrarna att arbeta heltid så att de inte orkar bry sig om barnen när de uttröttade kommer hem från arbetet.

Det tycks som att många elever mår dåligt. Ett barn som mår bra har inget behov av att mobba eller vandalisera. En viktig faktor till att barn mår så dåligt i vår tid är antagligen att de börjar alldeles för tidigt på dagis. Steve Biddulph är psykolog och något av guru när det gäller föräldraskap och barn och hans böcker har sålt i mångmiljonupplagor. I sina nya bok Raising babies har han frångått sin tidigare positiva inställning till dagis och varnar nu för faran med att sätta alltför små barn på dagis. Han säger bl a "Daghem är skadligt för barn under tre år eftersom deras mentala utveckling kan skadas. De kan få problem att skapa nära relationer med andra senare i livet". Det som fått honom att tänka om är bl a nya studier som visar att aggressivitet och asocialt beteende ökar bland barn som vistats utanför hemmet under stora delar av den tidiga barndomen. Han slår fast att alla barn under två år mår bäst av att vårdas av en person, allra helst en förälder. "Det möjliggör ett kärleksfullt samspel som är nödvändigt för att barns hjärnor skall utvecklas på rätt sätt", säger han. Samma åsikt har Penelope Leach, en annan auktoritet på området. Leach har visat i en studie av 1200 barn, att de som börjat tidigt på dagis uppvisade en högre grad av aggressivitet än barn som varit hemma under denna period. En ytterligare auktoritet är Jay Belsky, direktor för "Studiet av barn, familjer och sociala frågor" vid Birkbeck College i London. Han säger, "Långa dagisvistelser tidigt i livet tycks skapa aggressivitet och olydnad. Ett stort bekymmer är den samlade effekten av många sådana barn. När de hamnar i samma klassrum kan de bli svåra att hantera".

Jag är inte det minsta förvånad över dessa slutsatser. Barn fäster sig lätt vid kompisar och även vuxna. Små barn fäster sig mer vid vuxna — man kan ju knappast tala om att en sexmånaders baby har kompisar i egentlig mening. Ett litet barn kommer att möta många vuxna på dagis, förvirrande många för en liten hjärna. Låt oss nu säga att barnet fäster sig vid en speciell person bland personalen. Och så plötsligt slutar den personen eller blir mammaledig (2 år för ett litet barn är en evighet). Efter att detta upprepats ett antal gånger finns risken att barnet sedan aldrig mer vågar fästa sig vid någon människa. Kanske är detta i varje fall en del av förklaringen till alla aggressiva barn som finns idag och till mobbing, skadegörelse och även det tonårsvåld som ibland går så långt som till mord. Vi har helt enkelt skapat små monster.

I svenska regeringens ögon tycks problemet i själva verket ligga hos de kristna skolorna, som måste stoppas så snart som möjligt (trots att våld och mobbing knappast förekommer där). "Får vi bara stopp på de kristna skolorna så kommer all mobbing att upphöra i de kommunala skolorna och kunskapsstandarden där kommer att öka dramatiskt" (tycks man tro — i varje fall agerar man som om man trodde detta).

 

Kristna ungdomar utgör knappast någon hot mot samhället

Apropå det hot mot det svenska samhället som de kristna ungdomarna tydligen anses utgöra (det är ju i alla fall den slutsats man lätt drar när man ser regeringens inställning till kristen tro och kristna skolor), kan vi roa oss med att jämföra vanliga ungdomsfestivaler med de festivaler som anordnas för kristna ungdomar. I Uppsala hade man t ex sommaren 2005 en reggaefestival. 170 personer greps av polisen för narkotikainnehav förutom annat stök och bråk. Första maj och midsommar är andra tillfällen när polisen har fullt upp. Fulla 13-åringar som ligger och kräks på gatorna, knivslagsmål, våldtäkter och annat. Nyårsnatten skall vi inte tala om. Nyårsafton 2005 blev facit i Sverige en person knivmördad och flera andra knivskurna med livshotande skador, förutom personrån, misshandel och våldtäkter, bränder etc, etc. Samtidigt försiggår kristna ungdomsfestivaler, med tusentals deltagare (vilka aldrig omnämns i media). Under höstlovet brukar t ex Livets Ord i Uppsala anordna en ungdomsfestival, kallad Youth. I år vill jag minnas att sammanlagt runt 3 000 ungdomar deltog. Ingen fylla, inga droger, inga knivslagsmål eller våldtäkter. Ändå är trons fiender djupt oroade över hur de kristna ungdomarna hjärntvättas av sina föräldrar och församlingar. Media brukar dessutom förtiga alla kristna festivaler, inte bara de som samlar ungdomar (undantag finns, Uppsala Nya Tidning brukar faktiskt numera ha några artiklar om Livets Ords stora Europakonferens, där runt 15 000 människor besöker konferensen under den julivecka den varar — men fattas bara annat, denna konferens är en av de största publikdragande händelserna i Uppsala under året). Samtidigt skriver man spaltmeter om t ex Pridefestivalen i Stockholm, trots att de kristna konferenserna i Sverige sammanlagt har fler besökare än Pridefestivalen. 2004 samlade Pridefestivalen 12 950 betalande besökare. Samma sommar besöktes kristna festivaler av över 100 000 personer. Både Torpkonferensen och Nyhemsveckan och Livets Ords Europakonferens samlar var för sig fler besökare än Pride. Ändå får dessa nästan ingen uppmärksamhet alls i media (mer än möjligen lokalt) medan media blåser upp Pride till någonting oerhört mycket större än vad den är.

 

RFSL vs yttrandefriheten

Pride ja. RFSL jobbar oförtrutet vidare på att inskränka demokratin och yttrandefriheten. Ölandspastorn Åke Green blev visserligen frikänd i Högsta Domstolen för sin predikan om homosexualitet, men med ett märkligt förbehåll. Domstolen menade att Green egentligen borde ha fällts, men att detta i så fall hade brutit mot EU-stadgan och i förlängningen hade lett till att Sverige i sin tur hade fällts av EU-domstolen. Slutsatsen blir således att yttrandefriheten i Sverige är mindre än inom EU i stort. Svenska regeringen vill ju gärna hävda att Sverige är frihetens och yttrandefrihetens högborg, vilket alltså inte är fallet. RFSL och deras vapendragare försöker överhuvudtaget tysta allt som de upplever som negativt. Så polisanmäldes t ex Svenska Dagbladet för att de i augusti hade en förstasidesrubrik "Fördubbling av gonorré hos homosexuella män". Anmälaren menade att man genom denna rubrik försökte ställa homosexuella män i dålig dager. Tack och lov avskrev polisen ärendet. Men ändå, det visar att RFSL inte accepterar den av grundlagen garanterade yttrandefriheten. Lagen om hets mot homosexuella var inte avsedd att begränsa yttrandefriheten (jag ställer upp på andan i denna lag till 100 procent, fast jag samtidigt inte kan förstå varför det måste finnas en speciell lag för homosexuella, jag tycker inte man skall hetsa mot någon).

Den 22/2 2006 rapporterade Världen idag om en ledamot i Umeå socialnämnd, som vid några tillfällen reserverat sig mot homoadoptioner. Socialnämnden i Umeå har, sedan lagen om homoadoptioner antogs, fattat en handfull beslut i sådana ärenden. Helén Edlund (kd) har vid två tillfällen yrkat avslag och sedan reserverat sig mot beslutet när adoptionerna godkändes av övriga ledamöter i nämnden. Hon har nu anmälts till HomO för detta. Hon motiverar sitt ställningstagande med utgångspunkt från FN:s barnkonvention, enligt vilken man vid adoptioner bör eftersträva en familjesituation som är så lik den ursprungliga som möjligt. Edlund har således valt att representera barnets och inte de vuxnas intressen. Att en politiker anmäls för att hon följer sin övertygelse är mycket oroväckande och visar att de homosexuellas organisationer inte är demokratiska. Precis som att pressfriheten skyddar journalisters integritet, är det oerhört viktigt i en demokrati att man skyddar de folkvalda representanternas integritet. Att yrka avslag på homoadoptioner har inget med hets mot folkgrupp att göra. I Helén Edlunds fall handlar det uppenbarligen om att i en intressekonflikt välja att företräda den ena parten, nämligen barnet (som nästan ingen annan företräder i dagens Sverige). Skulle HomO gå på anmälarens linje, blir slutsatsen att politiker i vårt land inte längre har någon åsiktsfrihet. I så fall har Sverige tagit ett ytterligare steg i riktning mot en totalitär stat, där politikerna endast får säga och tycka och handla efter det som är politiskt korrekt.

För närvarande pågår försök att införa en ny, könsneutral äktenskapsbalk. Författaren och vänsterdebattören Jan Myrdal är mycket kritisk till detta. Han säger till Världen idag (6/3 2006):

Det uttrycket [könsneutral äktenskapsbalk] är ett juridiskt trollande med ord. Ett samkönat äktenskap är en samhällelig motsvarighet till skvadern — en blandning mellan tjäder och hare. Att säga detta är inget uttryck för homofobi. Vi på vänsterkanten har traditionellt respekterat den privata sfären. Det var därför vi bekämpade de paragrafer vilka innebar att homosexualitet var straffbelagt. Men vad det nu handlar om är att göra homosexualitet (bisexualitet, transsexualitet) till norm. Det är fel. Det är därtill direkt socialt och individuellt skadligt. Jag är beredd att respektera de sexuella minoriteternas rätt att leva som de önskar så länge beteendet inte skadar samhället. Men de kan inte kräva att bli normativa för oss — den stora heterosexuella majoriteten. Då blir deras strävan samhällsskadlig.

Det finns mycket att säga om detta. RFSL arbetar på att de samfund som vägrar viga samkönade par kommer att förlora sin vigselrätt (alla måste böja sig under RFSL, annars...!!!). Svenska Kyrkans ledning har aviserat att man kommer att acceptera sådana äktenskap, vilket gjort att rysk-ortodoxa kyrkan och flera andra stora kyrkosamfund i världen aviserat att de kommer att bryta förbindelserna med Svenska Kyrkan, eftersom den inte längre kan karakteriseras som en kristen kyrka (K G Hammars gud tycks heta "Politisk korrekthet" och "Klia folks öron med det de vill höra").

Medan vi ändå är inne på ämnet homosexualitet så antogs i år en lag som ger lesbiska kvinnor rätt till insemination (på statens bekostnad). Här visas klart hur motsägelsefullt det blir när man alltid skall vara politiskt korrekt, utan hänsyn till att det finns en absolut sanning. Man hamnar till slut i en härva av motsägelsefulla påståenden och nödlögner. Normalt betalar bara staten för behandling av sjukdomar och inte för kosmetiska operationer (jag talar då om "skönhetsoperationer" — snyggare läppar, större bröst etc). Att två kvinnor inte kan få barn är inte någon medicinsk indikation på sjukdom, det är biologiskt omöjligt. Varför skall så samhället betala för detta? Genom att officiellt sanktionera insemination av lesbiska kvinnor, säger man dessutom indirekt att pappan inte spelar någon roll för barnet. Samtidigt visar verkligheten på motsatsen. Det har skrivits mängder av artiklar av just folk som arbetar med missanpassade pojkar och unga män, som alla tar upp hur stor betydelse pappan har och hur absolut väsentligt det är att unga pojkar har positiva, manliga förebilder. Även för flickorna har pappan stor betydelse för deras framtida förmåga att relatera till män (kan dagens frånvarande pappor vara en del av förklaringen till den alltmer aggressiva feminismen och att så många flickor sexdebuterar redan i nedre tonåren — kan det vara så att feministerna vill hämnas på alla män för sina pappors svek, och kanske längtar de flickor som sexdebuterar tidigt egentligen efter pappas trygga famn, men de manliga famnar som erbjuds, kräver liksom lite mer än bara kramar?).

 

Pappor, viktiga för både pojkar och flickor

I en artikel i Världen idag (17/8 2005) intervjuades Ann-Britt Grünewald, tidigare chef på Österåkersanstalten. Jag saxar lite från artikeln:

Bland dem som sitter på anstalterna är människor från splittrade hem överrepresenterade. Det är ovanligt att de kommer från hela familjer, säger hon när vi möts efter ett frukostmöte på Gullbrannagården i Halmstad nyligen.
Under sin tid på Österåkersanstalten blev hon särskilt medveten om pappornas stora betydelse för sina barn. Ann-Britt Grünewalds ansträngningar ledde bl a fram till att pappakurser startades på landets fängelser.
Fler hela familjer och närvarande pappor skulle enligt Ann-Britt Grünewald alltså kunna minska brottsligheten.
Hon medger gärna kristendomens betydelse för det brottsförebyggande arbetet.
— Det som kännetecknar många fånger är en existentiell tomhet, säger hon och refererar biskop Caroline Krook om människans tre grundläggande behov; "Duger jag?" "Är jag älskad?" och "Finns det en mening med mitt liv?"
— Det finns forskning som visar att ett barn med en tro lättare kan överleva en besvärlig livssituation, säger Grünewald, som i sin egen uppväxt berördes av den kristna tron.
— Särskilt min farmor var en varmt, varmt kristen människa. Det har nog gjort att även jag klarat av vissa svåra saker i livet, tror hon, luttrad av många år i hetluften.
— Det gick inte att hitta en fånge med fungerande fadersrelation; antingen var pappan borta eller missbrukare, misshandlade familjen, intagen eller inblandad i annat elände.

Ann-Britt Grünewald (som varit gift i 43 år — och fortfarande är gift med samme man — en oförlåtlig synd enligt kultureliten) tycks inte hålla med Föreningen Humanisterna och Morgan Johansson eller Robert Aschberg om faran med kristna hem och kristet inflytande. Men det är klart, hon har ju, till skillnad från de professionella tyckarna i vårt land, sett verkligheten i vitögat i stället för att sitta vid sitt skrivbord och bestämma hur verkligheten borde vara beskaffad för att stämma med den egna ideologin.

Lite senare uppgifter hämtade från Världen idags familjebilaga december 2010 redovisar följande talande siffror: 75 procent av de intagna på amerikanska fängelser har vuxit upp utan en pappa. Två tredjedelar av tunga narkomaner i Oslo kommer från skilsmässohem. Och detta är bara ett litet axplock av alla data som visar på familjens och pappornas betydelse (att jag inte nämner mammorna beror på att ingen förnekar mammans betydelse).

Själv har jag arbetat mer än 20 år som lärare och utifrån min erfarenhet kan jag inte annat än instämma med Ann-Britt Grünewald ovan. Jag har också själv vuxit upp utan en pappa, så jag vet personligen hur en pojke kan uppleva frånvaron av sin pappa.

Barn som föds genom insemination av lesbiska kvinnor kommer, enligt lagen, inte att få veta vem deras pappa är förrän de fyllt 18 år (i Danmark har de överhuvudtaget ingen rätt att någonsin få veta vem deras pappa är). Man kan tänka sig ungefär följande samtal mellan åttaåriga Stina och hennes mamma Ulla.

— Mamma, vem är min pappa?
— Det är Ingrid.
— Men mamma, två tanter kan inte ju få barn. Det har vi fått lära oss i skolan. Vem är min riktiga pappa?
— Vad spelar det för roll. Det är ju bara din fröpappa. Han räknas inte.
— Men jag vill veta vem som är min riktiga pappa.
— Det får du veta när du fyllt 18. Tyst nu!

Ingen lagstiftning i världen kan hindra en unge att fråga efter sin pappa. Eller skall man lura i barnen att kvinnor kan få barn utan en man? Skall vi censurera läroböckerna i biologi? Jag menar att bakgrunden till lagen om insemination av lesbiska kvinnor inte är grundad i omsorg om barnet, utan den enda hänsyn som tas, är till vuxnas egoistiska behov (obs, jag menar inte att lesbiska kvinnor är mer egoistiska än andra, det är fullt naturligt att man vill ha barn, men det är faktiskt biologiskt omöjligt för två kvinnor att få barn, och då måste man ta hänsyn till det). I så fall tror jag att det är mycket mindre skadligt för barnet om en lesbisk kvinna skaffar barn med en man, som tar sitt pappaansvar, och ikläder sig rollen som pappa. Barnet behöver sin pappa redan när det är litet. När barnet fyllt 18 är det för sent. Då har man berövat barnet något oerhört viktigt, som kommer att jaga barnet som ett spöke resten av livet!

 

Feminismen föraktar kvinnor

Detta leder osökt in på nästa ämne; feminismen, eller kanske mer passande, vulgärfeminismen. Jag skulle tro att de flesta människor i vårt land är helt överens om att alla människor skall ha samma rättigheter (under förutsättning att de också fullgör sina skyldigheter) oavsett kön, ras, religion etc. Det är också självklart att kvinnor skall ha lika mycket betalt som män, när de utför samma arbete. Om detta är feminism, då är jag feminist. Vulgärfeminismen innebär emellertid inte bara jämlikhet mellan könen, utan bakom denna tycks finnas ett brinnande hat mot alla män och ett förakt för allt som är kvinnligt. Varför skulle det t ex vara fel att stanna hemma hos sina barn om man nu verkligen vill det? Varför tycker feministerna att det är bättre med kvinnliga långtradarchaufförer än hemmamammor? Skulle att ta hand om sina barn vara en lägre sysselsättning än att köra bil? Feministernas aggressivitet talar för sig själv och visar att det bakom feminismen finns en ande av förtryck och förakt för andra åsikter och livsstilar. Under en antiabortdemonstration vid Riksdagshuset stormade Tiina Rosenberg, styrelseledamot i Fi (feministiskt initiativ, men vi som gjort lumpen vet ju att Fi också kan ha en annan innebörd), fram till en av de manliga demonstranterna och skällde ut denne. När han frågade Tiina om hon inte var demokrat och respekterade rätten att demonstrera, blev svaret, "Inte när det gäller sådana som du!"

Som jag påpekar i andra artiklar så är feminismen i sin moderna tappning, intimt kopplad till marxismen (varför? kan man undra). Många aggressiva feminister är också lesbiska. Att det finns extrema feminister med extrema åsikter är inte ägnat att förvåna. Världen är full av extrema människor. Vad som däremot är förvånande är att dessa extrema åsikter har mötts med så pass stor acceptans i samhället och speciellt då från vänsterhåll. Ett blatant exempel på detta är kvinno"forskaren" Eva Lundgren, "professor" vid Uppsala Universitet (läsaren kanske själv kan räkna ut varför jag sätter ordet professor inom citationstecken). Hon är tillsatt av regeringen och har inte ens en formell forskarutbildning i sitt ämne. Kanhända räcker det att ha de rätta åsikterna?! Hon har gjort det ena märkliga uttalandet efter det andra. Bl a har hon påstått att det finns hemliga nätverk av djävulsdyrkande män som ritualmördar små barn (och att detta är så pass vanligt att det måste studeras av varje genusforskare värd namnet). Hon har också hävdat att alla män är potentiella våldsmän och att de som inte slår sina kvinnor borde specialstuderas, eftersom de bryter mot de kulturella normerna. Enligt Lundgren så misshandlas 46 procent av alla kvinnor av sina män, siffror som har rönt skarp kritik, eftersom hon inte tillfredsställande kunnat redovisa varifrån hon fått dem. Hennes kompetens och hennes akademiska trovärdighet har starkt ifrågasatts av bl a professor Bo Rothstein, en av Sveriges mer inflytelserika statsvetare och verksam vid Göteborgs Universitet. Han har frågat sig hur Eva Lundgren kunde kvittera ut 3 miljoner kronor från Brottsoffermyndigheten utan vare sig utlysningsförfarande eller en normal ansökningsprocess. Till slut blev pressen på Uppsala Universitet så stark att man tillsatte en grupp som skulle utreda Eva Lundgrens s k forskning. Man kom fram till att hon inte kunde anklagas för något brottsligt (plagiering etc), men att det ändå fanns stora brister. Annat var väl inte att vänta med tanke på att utredarna själva kom från Uppsala Universitet. Bo Rothstein var mycket kritisk till utredningen och menade att Eva Lundgren borde avsättas från sin tjänst.

En annan intressant slutsats som Eva Lundgren kommit fram till är att det inte finns några kön. De är en social konstruktion. Man undrar om detta gäller djuren också. Är bidrottningen och arbetarna bara en social konstruktion månne? Och vem har konstruerat den i så fall? Kanske finns det kristna högerextremistbin? Att det finns knäppa människor är inget nytt. Det har det funnits i alla tider. Det nya är att vissa av dagens knäppskallar inte sitter i madrasserad cell utan innehar professurer och får statsbidrag och ett enormt mediautrymme. Det är nästan helt otroligt. Personligen upplever jag det mesta av den feministiska s k forskningen ligga på gränsen till hjärndöd på intelligensskalan. Jag tror inte alls att könen är en social konstruktion. Däremot tror jag att feminismen och Eva Lundgren är sociala konstruktioner. Jag är absolut övertygad om att man inom 10 år eller så, kommer att gapskratta åt dagens feministiska forskning och betrakta den som en mörk eller snarare pinsam parentes i vetenskapens historia. Och företrädare för Uppsala Universitet kommer då att rodna om någon skulle vara så ofin att han påminner dem om "professor" Eva Lundgren.

Ungefär som att Uppsala Universitet idag inte gärna vill påminnas om att man en gång i tiden var stolt innehavare av världens första rasbiologiska institution, kallad "Statens Institut för Rasbiologi", grundat 1922 (dvs långt före nazismen) på initiativ av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting.
Statens rasbiologiska Institut låg på Biskopsgatan i Uppsala. Idag används huset av Uppsala Universitet och kallas Dekanhuset. Institutets uppgift var bl a att formulera en sund rashygien (vilket inkluderade tvångssteriliseringar av genetiskt underlägsna individer — dvs i princip samma sak som sedan skedde i Nazityskland 10 år senare) för att förhindra en fruktad degeneration av det svenska folket. Tyvärr inträffade tydligen denna degeneration ändå, om man betänker den politiska korrekthet och dumhet som idag kännetecknar det svenska samhället. Tänk vilka pionjärer vi varit i Sverige!
Någon minnesplakett som stolt deklarerar att "här låg världens första rasbiologiska institut" finns inte, av förklarliga skäl. På samma sätt kommer det om 30 år inte att finnas någon skylt som påminner oss om den genusvetenskapliga institutionen.

Och sedan har vi ju förstås den omskrivna kvinnorörelsen ROKS och alla turer kring den. Jag föredrar att inte kommentera detta överhuvudtaget. Något så korkat och dumt förtjänar inte att kommenteras. Det mest barmhäriga är att tiga ihjäl eländet.

Obs, jag känner djup sympati för de kvinnor som tvingas fly från sina kräk till män, som misshandlar och förtrycker dem. Jag anser att dessa män skall ha mycket hårda straff och dessutom måste mer göras för att garantera utsatta kvinnors säkerhet. Jag vet att ROKS arbetar med sådant och det respekterar jag. Men jag kan inte förstå varför detta måste kopplas till hat mot alla män och uttalanden som att män är djur. Vissa män beter sig värre än djur, det är sant, men det gör faktiskt vissa kvinnor också. Om ROKS hade nöjt sig med att arbeta för slagna kvinnors rätt, så hade de vunnit mycket mer. Nu har de genom sina knäppa uttalanden gjort sig till åtlöje i hela landet. Tyvärr! Detta är inte till gagn för de kvinnor de säger sig vilja hjälpa.

Låt mig avsluta detta dystra avsnitt (visst är den här artikeln uppmuntrande?) med en lite rolig krönika, hämtad ur GT (17/9 2005):

EN LIVSFARLIG KVINNA
Söndag. Kvinnor kan. Även dra upp båtar. När en mjäkig söderkis får ryggont kallas ett par driftiga damer in och plastschabraket åker upp från sjön och rakt in i Värmlandsskogen. Det hade glatt Tiina Rosenberg. Fast å andra sidan jobbade de skuldra vid skuldra med ett par djur till män, tjejerna är hetero och därmed förrädare mot sitt kön och ingen av dom har hunnit byta namn till Mats. Vadå? Raljerar jag? You bet.

 

Mord mest varje dag

Läget i Sverige är långt ifrån gott. Brottsligheten ökar och brotten blir allt grövre (trots att vissa kriminologer hävdar att detta bara beror på att folk numera är mer benägna att anmäla brotten). Låt mig ta två exempel, hämtade från godtyckligt valda dagar. Första exemplet är från Svenska Dagbladets hemsida.

SVD.se Inrikes 4/12 2005

21:42 Ännu ett mord i Gällivare
19:44 Man räddad efter 40 minuter i vak
17:52 Man hittad död efter brand i Hoting
17:08 Åkeriägare utsatt för utpressning
16:52 Pappa dömd för våldtäkt på dotter
16:30 Sensationell vändning i Kungsgatemål
15:58 Två miljoner första dagen
14:48 Man gripen för knivskärning i Malmö
14:43 Mordoffer i Vislanda identifierat

I Aftonbladet den 11/3 2006 hittade jag bl a följande rubriker:

1. De låg döda i köket. Polisen jagar en dubbelmördare.
2. Två "grovt kriminella" greps för rekordrånet.
3. Automateld mot pizzakunder.
4. Bobby 10 år plågades till döds av styvpappan,
5. Mördade Henrik hyllas med sång

Ovanstående avser enbart händelser i vårt land. Det tycks som att mord blivit vardagsmat i det en gång så idylliska Sverige. Jag är helt säker på att man inte på 1960-talet läste om mord i stort sett varje dag. Så någonting måste ha hänt. Att folk blivit mer benägna att anmäla kanske kan förklara ökningen av vissa brott i statistiken, men jag har svårt att tro att man inte på 1960-talet anmälde när ens dotter hade blivit mördad. Så mordstatistiken förr var definitivt lika komplett som idag.

 

Sveriges ekonomi — en svensk (pappers)tiger

Sveriges ekonomi verkar inte heller vara på väg uppåt. Snarare tvärtom trots att vi har en högkonjunktur just nu. Arbetslösheten fortsätter att vara stor och den verkliga arbetslösheten ligger kanske någonstans runt 20 procent, om man räknar in alla som inte har ett "riktigt" jobb, och då menar jag ett jobb som drar in pengar till samhället och inte kostar pengar för samhället. De s k Nuderjobben, som regeringen utlovat, kommer enligt Metro (19/8 2005) att kosta staten 120 000 kr per jobb. Det är i och för sig bra att arbetslösa människor får en sysselsättning, eftersom man mår dåligt av att gå hemma och inte göra något. Men Sveriges ekonomi kan inte räddas på detta sätt. Staten måste ju också få in pengar för att det skall fungera. Konstlade jobb ger inget netto utan innebär en kostnad för samhället.

Göran Skytte kallade i sin krönika i Svenska Dagbladet, den 14/5 2005, regeringen för "fingerfärdiga bokföringsmanipulatörer". Han avser då hur man redovisar arbetslösheten genom att ljuga med statistik. Enligt regeringens sätt att räkna ökar t ex sysselsättningen om en person sjukskriver sig och företaget anställer en vikarie. Skytte skriver bl a, "Hur många av dem i arbetsför ålder är en vanlig dag på jobb? Svaret: Vi är på väg mot 50 procent. Vad innebär det? Att nästan hälften av dem som är i arbetsför ålder inte är på jobb."

För fem år sedan flyttade regeringen över 250 miljarder från pensionssystemet till statskassan, när den nya AP-fonden infördes. K G Scherman, generaldirektör vid Försäkringskassan, säger till tidningen Världen idag (27/6 2005), "Vi hör ofta att Sverige har en god ekonomi. Men sanningen är att en stor orsak till att man inte behövt låna så mycket pengar de senaste åren har varit att man tagit 250 miljarder från AP-fonderna." I fjol ville regeringen överföra ytterligare 100 miljarder till statsfinanserna från pensionssystemet, men beslutet stoppades av de fyra borgerliga partierna. Man kan undra om det kommer att finnas några pengar kvar till svenska folkets pensioner. Kanske våra politiker tänker ungefär som att "det varar min tid ut i alla fall". "Efter mig — Ragnarök."

Nu är inte allt mörkt för vårt land som tur är. Ericsson har under senaste tiden kammat hem ordrar värda flera miljarder. Även ABB går bra just nu. Problemet är att Ericssons stora ordrar handlar om leveranser till bl a Japan och Kina, och på sikt kan man misstänka att mycket av produktionen kommer att hamna i dessa länder (speciellt Kina med dessa låga lönekostnader). Så här hemma kanske vi bara större delen av de inkomster och arbetstillfällen som dessa ordrar genererar kanske vi inte får se så mycket av.

Men oavsett hur näringslivet går tycks direktörerna bli alltmer rovgiriga och löner och bonusar är numera helt absurda. Annika Falkengren, vd i SEB (Skandinaviska Enskilda Banken), tjänar t ex 54 000 kr per dag (enligt Aftonbladet den 11/3 2006)!!! Dvs dubbelt så mycket per dag som en normal gymnasielärare (med samma utbildningstid som en civilekonom) har per månad! Jobbar hon till 60 får hon 60 procent av sin lön i pension resten av sitt liv. Och skulle hon köra SEB i botten så löser givetvis fallskärmen ut. De anställda på SEB, som då skulle bli utan jobb (eventuellt på grund av vd:ns inkompetens) har däremot ingen fallskärm. De blir bara arbetslösa.

Ohederligheten (i denna räknar jag också in rövardirektörerna i näringslivet) kostar samhället stora pengar. Enligt Metro 7/10 2005 stjäl butiksanställda för två miljarder kronor per år (vilket är 29 procent av svinnet i butikerna — kunderna står för 48 procent). Totalt fuskar svenska folket bort 140 miljarder varje år (fast man kan ju också fundera över — hur många miljarder får näringslivets direktörer i bonus och optioner varje år?). Det mesta sker via skattefusk. Men också försäkringsbedrägerier kostar stora pengar (som de hederliga försäkringstagarna får betala genom höjda premier). Klotter och skadegörelse kostar Sverige varje år ca en halv miljard kronor. 500 miljoner får vi således betala per år för meningslös skadegörelse! Pengar som skulle kunna användas till betydligt bättre saker.

Det tycks som att hederlighet och ansvarskänsla för egen och andras egendom innebär ett stort och viktigt kapital för ett land. Märkligt då att statsmakten är så negativ till allt vad kristen tro heter. Där står ju hederlighet och ansvarskänsla i centrum.

Människor tycks inte heller må speciellt bra i vårt land. Enligt SVT:s text-tv den 7/8 2005 skrivs det ut mer lugnande medel än någonsin. Förbrukningen har stigit oavbrutet de senaste 10 åren och idag ligger den på ca 700 000 doser per dag. Av en artikel i Metro den 22/2 2006 framgår att unga kvinnor mår allt sämre i Sverige. Nästan 39 000 svenskar i åldern 20-34 år är alltför sjuka för att arbeta och får sjuk- eller annan ersättning i någon form (före 2003 hade de kallats förtidspensionärer). Enligt artikeln har antalet unga "förtidspensionärer" ökat med 28 procent de senaste tre åren. Ofta handlar det om depression, vilket är speciellt vanligt bland yngre kvinnor. Per-Olof Östergren, som är profesor i socialmedicin vid Lunds Universitet, säger i artikeln att detta delvis kan förklaras av hög arbetslöshet men det finns också andra faktorer. Nu när svenska kvinnor är friare än någonsin tidigare, borde de rimligen också må bättre än någonsin tidigare. Kungsvägen till lycka för en kvinna kanske inte ligger i att försöka vara en man.

På Text-TV den 26/2 2006 kunde man dessutom läsa att allt fler unga flickor i åldern 13-17 år omhändertas. År 2004 placerades 20 000 unga flickor på institution eller i familjehem och mellan 2003 och 2004 ökade antalet med 11 procent. Berith Josefsson vid Socialstyrelsen säger i artikeln att flickors alkoholkonsumtion är högre än någonsin och att den psykiska ohälsan ökar mest bland flickor. Det är tydligen inte lätt att vara ung flicka, trots att unga flickor aldrig varit så fria som idag. Fråga är bara, fria från vadå? De kanske blivit befriade från sitt eget kön?!

 

Den socialdemokratiska maktapparaten förnekar sig inte

Inför varje val uppvisar socialdemokratin aspekter av sin mörka sida. Man tar den egna makten för självklar och inga medel är förbjudna när det gäller att behålla greppet om vårt land. Det stundande valet tycks inte bli något undantag. När jag precis håller på att avsluta denna artikel har det avslöjats att man från socialdemokratiska partihögkvarteret har bedrivit en smutskastningskampanj mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt med hjälp av falska mail, där det bl a påståtts att Reinfeldt anlitat svart arbetskraft. Det har framkommit att personen bakom dessa mail varit en ledande person inom socialdemokratin, Mats Lindström. Denne har sedan 1999 arbetat på socialdemokraternas partihögkvarter och varit opinionsanalytiker på partiets kommunikationsavdelning. Göran Persson säger sig inte haft något nära förhållande till Lindström, vilket motsägs av den centrala roll han haft i partiet. Lindström har nu valt att säga upp sig och har också bett om ursäkt, och Marita Ulvskog har deklarerat att kampanjen med falska mail klart strider mot partiets etiska linje. Tyvärr motsäger verkligheten detta. Inför varje val förekommer nämligen liknande metoder inom just det socialdemokratiska partiet. Varenda gång! I år är det tydligen Reinfeldt som betraktas som huvudmotståndaren och därför attackeras. Vid tidigare val har t ex Alf Svensson utsatts för likartade attacker (när socialdemokraterna såg honom som huvudmotståndare). "Makt korrumperar", har Göran Persson själv sagt vid ett tillfälle. Och det är så sant. Mycket talar för att Mats Lindström inte drivit sin kampanj ensam. Och nu har han fått agera syndabock.

Som om detta inte vore nog, så har en ombudsman i SSU (socialdemokraternas ungdomsförbund) på en blogg, under pseudonym, i en fingerad valaffisch kallat Reinfeldt för "pedofil". Affischen, som hade en bild av Reinfeldt, innehöll nämligen uppmaningen, "Rösta på din pedofil!". Den lades ut 28/12 2005 och togs bort i samband med att mailkampanjen mot Reinfeldt avslöjades (enligt Text-TV 26/2 2006). Som sagt, "Makt korrumperar"!!! Jag är övertygad om att de hederliga arbetare som en gång utgjorde majoriteten bland socialdemokrater, skäms för hur djupt partiet sjunkit i moraliskt avseende. Socialdemokraterna och Sverige skulle tjäna på om man från partiet slängde ut de intellektuella psykopater (förklaras här) som idag i alltför hög grad tycks ha infiltrerat partiet.

 

Den eviga Mellanösternfrågan

Det är inte utan att man blir fascinerad av vänsterideologierna. De tycks ha fel i stort sett i allt. Vad de än tycker, så tycker jag tvärtom (med få undantag). De tar parti för allt som är ont och negativt och för allt förtryck i världen. Vad kommer det sig t ex att vänsterrörelserna ständigt solidariserar sig med de icke demokratiska, muslimska länderna och samtidigt hyser ett intensivt hat mot den enda demokratin i Mellanöstern, Israel? Fredrik Malm, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet, berättar i tidningen Shalom (nr 12 2005) om vad som händer (normalt) i dagens Sverige, när man uttrycker stöd för judar och Israel:

Den 18 april 2002 stod jag i vårvinden på Norrmalmstorg och ledde en manifestation med ett femtital deltagare mot hat, våld och rasism. Arrangörer var nätverket Kosmopol i Liberala Ungdomsförbundet och på våra banderoller och plakat stod det "Låt inte hatet gro", "Stoppa antisemitismen" och "Stoppa islamofobin".
Fem minuter senare var torget ett kaos. Ett demonstrationståg tillhörande Palestinagrupperna hade vägarna förbi och några tiotal deltagare maskerade sig och gick till attack under taktfasta slagord som "Judesvin" och "Allah Akbar" [vilket betyder "Allah är stor"]. Plakaten klövs på mitten, banderollerna eldades upp och käpparna som tidigare hållit upp dem användes som påkar.
Två år senare fick jag äran att vara huvudtalare på Förenade Israelinsamlingens festival på Nalen i Stockholm. På plats var också min farmor och mormor, båda över 80 år gamla. 200 gäster hade trevligt inne i lokalen, men utanför pågick rena rama kriget. Hundratals demonstranter attackerade polisen med järnrör, stålkulor och brandbomber. På TV-bilderna syntes en ung svensk tjej vråla "Allah Akbar" genom stripan mellan varven på palestinasjalen som var virad runt ansiktet. Jag följde händelserna inifrån lokalen via wap-tjänsten på min mobil och fruktade för mitt eget och farmors och mormors liv. Om demonstranterna skulle bryta igenom polisavspärrningarna skulle det bli rena pogromen inne på Nalen. Några veckor före mötet fick jag ett mejl av Andreas Malm på tidningen "Arbetaren". Han berättade att jag är "ett svin" som ställde upp som talare, och lovade att "vi ses på Nalen". Det gjorde vi förmodligen, även om han var maskerad och hade bytt ut tangentbordet mot ett järnrör.

Ovannämnde Andreas Malm utmärker sig på många sätt. I P1 den 13/1 2005, under morgonekot, diskuterade man turerna kring Irans eventuella kärnvapenprogram. Andreas Malm anklagade där Israel för att ha kärnvapen (vilket de antagligen har) och menade att det är fullt rimligt att Iran skaffar sig kärnvapen för att möta "hotet" från Israel. Han påstod alltså att Israel hotade Iran!!! Inte nog med det. Han anklagade också Israel för att ha startat krig mot arabstaterna både 1947 (då fanns inte ens Israel), 1967 och 1982 (jag antar att Malm syftar på när Israel slog ut den irakiska kärnreaktorn Tammuz 1 eller möjligen striderna i Bekaadalen i Libanon när Israel först slog ut alla syriska luftvärnsbatterier och sedan sköt ned 84 syriska jaktplan utan att förlora ett enda eget plan, men detta skedde 1981 och inte 1982), och att det hela tiden var Israel som hotade arabstaterna och inte tvärtom. Nu fick han svar på tal av en kvinna (jag uppfattade inte hennes namn) som var mycket bra (fantastiskt att P1 hade med någon som försvarade Israel så klart och kraftfullt, det måste nästan ha varit ett misstag — eller kan det vara början på något nytt?). Hon påpekade att Israel inte hade råd att förlora ett enda krig. Det skulle innebära slutet för Israel och att man därför måste förstå varför Israel känner sig tvunget att ha kärnvapen, omgivet som landet är av fientligt sinnade stater, som svurit att utplåna den judiska staten och bara väntar på ett tillfälle att genomföra det. Israel å sin sida har inga som helst planer på att anfalla sina grannar. Det finns inte några indikationer eller bevis för detta. Däremot är bevisen överväldigande när det gäller arabstaternas inställning till Israel.

När man hör påståenden av den typ som Andreas Malm kommer med, så undrar man hur någon kan ha sådana åsikter, som är så totalt distanserade från allt vad fakta och sanning heter. Andreas Malm talade inte heller i normal samtalston, utan skrek hela tiden. Det är uppenbart att han var fullständigt rasande över att någon hade mage att försvara Israel. Varifrån kommer detta intensiva hat? Nåja, det vet vi ju redan. Det är en andlig fråga, som bara kan förstås andligt. Det handlar om kampen mellan det goda och det onda. Och det är alltid ondskans representanter som skriker och hotar.

Jag undrar för övrigt vad tidningen Arbetaren har med israel- och judehat att göra?! Det finns väl ingen koppling mellan att hata Israel och att vara arbetare!? Jag har svårt att tro att Arbetaren verkligen representerar arbetarna i Sverige. Mitt intryck är att det bakom denna tidning finns mörka krafter, som varken står på demokratins eller sanningens (eller arbetarklassens) sida.

Medan vi ändå har Iran på tapeten, så har ju deras president, Mahmoud Ahmadinejad, gjort en del märkliga uttalanden. Han har bland annat lovat att utplåna Israel och han har hävdat att Förintelsen aldrig ägt rum. Det sista är ju den normala åsikten bland arabstaterna, så det är väl inte så mycket att säga om mer än att det antingen tyder på att man är ond eller korkad. Positivt har i alla fall varit att Riksdagens talman, Björn von Sydow, gick ut och sade att han var beredd att försvara Israels existens lika starkt som han var beredd att försvara Sveriges existens. Underbart, och all heder åt Björn von Sydow! Utrikesminister Laila Freivalds har till och med framfört en officiell protest till Iran med anledning av presidentens uttalanden om Israel och judar.

 

Media har uppnått en ännu högre nivå av vinkling

Den viktigaste orsaken till svenskarnas negativa inställning till Israel och judar ligger utan tvekan hos media. I den bästa av världar håller media människor underrättade om verkligheten så objektivt och sanningsenligt som möjligt. Sedan är det upp till den enskilda individen att avgöra hur han/hon skall förhålla sig i olika frågor. Men vi lever tyvärr inte i den bästa av världar. I den verkliga världen, typ Sverige, skapar media verkligheten genom att filtrera nyheter, vinkla eller till och med blåljuga rakt upp och ned. Jag framför på ett flertal andra ställen på min hemsida skarp kritik mot media så jag skall inte upprepa allt detta här.

När det gäller rapporteringen från konflikten i Mellanöstern är orättfärdigheten hos media speciellt påtaglig. TT undviker konsekvent att ta upp nyheter som är negativa för den palestinska sidan. Man nämner t ex aldrig de potentiella självmordsbombare som stoppas av israelisk militär innan de hunnit spränga kvinnor och barn i luften (bl a på grund av att skyddsmuren är mycket effektiv, även om den tyvärr inte stoppar alla). Antagligen skulle man helst inte heller nämna de fullbordade bombdåden, men inser att det inte skulle fungera och att TT då skulle förlora den lilla trovärdighet man eventuellt har kvar. Men TT har redan förlorat en del av sin trovärdighet. I november 2005 aviserade både gratistidningen Metro och Dagens Nyheter att de nyligen sagt upp sina avtal med TT. Enligt Metros chefredaktör, Sakari Pitkänen, handlade det inte om någon besparing, utan var en kvalitetshöjande åtgärd. Ett exempel bland oräkneliga på TT:s nyhetsfiltrering var när man under hösten 2005 redogjorde för de s k "nyckelkrav" som USA ställde på Syrien. TT strök den punkt som handlade om att Syrien måste sluta stödja palestinska terrorgrupper som Hizbollah, Hamas och Islamiska Jihad. Man undrar varför TT har så svårt att ge en objektiv bild av det som sker i Mellanöstern. Varför vill man framställa palestinierna som genomgoda och judarna som genomonda? Jag kan inte riktigt förstå vad motivet kan vara. Om det nu inte handlar om den eviga antisemitismen.

I somras blev jag så frustrerad över TT.s orättfärdiga vinklingar riktade mot Israel, att jag skickade följande mail till utrikesredaktionen, redaktionsledningen och redaktionschefen:

TILL TT:
Sanningens fiender har nu uppnått en ny och mer effektiv nivå. I stället för att enskilda reportrar ljuger och förvanskar sanningen, har man placerat sig på nyhetsbyråernas redaktioner. På så sätt kan en enda sanningsfiende påverka mängder av tidningar och andra media och därmed miljoner människor. Ett kvantsprång av ökad verkningsgrad med andra ord.
Långsamt och omärkligt förgiftar så TT och andra media svenskarnas inställning till Israel och till det judiska folket. Palestinierna framställs som försvarslösa, fredsälskare och israelerna som onda, sadistiska barnamördare. I förlängningen leder detta till antisemitism, vilket precis är vad vi kan se idag.
— Länge höll jag tyst om min bakgrund. Men efter att i flera månader ha hört att judar är jordens avskum och en kille under en lektion sa att han skulle döda alla judar, ja då brast det för mig. Jag föll i gråt och sa att han i så fall fick börja med mig, säger en av lärarstudenterna (sagt av judisk lärarvikarie i åk 9 i en skola i Malmö, hämtat ur en artikel i Sydsvenskan 24/4 2004).
Gratulerar TT till väl förrättat värv!
TT:s och de andra nyhetsbyråernas demonisering av Israel är ingenting annat än ren och djävulsk ondska! Det kan inte på något som helst sätt bortförklaras eller ursäktas!! Historiens dom över vår tids nyhetsbyråer och media kommer att bli skoningslös.
Missförstå mig inte. Jag tycker det är en tragedi att palestinska tonåringar i sin förtvivlan över sitt folks fruktansvärda situation, fattar beslutet att spränga sig själv och så många judar som möjligt till döds. Problemet är att det palestinska folkets förtvivlade situation till största delen orsakats av en man som heter Yassir Arafat (plus ett otal andra arabiska ledare) och inte av staten Israel eller dess invånare (vilket inte skall tolkas som att jag anser att Israel är felfritt). Hur kan man förvänta sig att israelerna skall medverka till att skapa en palestinsk stat, när villkoret för detta är utplånandet av staten Israel?! Palestinska folket kommer att fortsätta att lida ända till dess att deras ledare ger upp planerna på ett judefritt Storpalestina. Judarna kommer aldrig mer att lägga sig ner och dö bara för att någon ropar "buh" till dem. Sista gången de gjorde detta var under Förintelsen. Det kommer aldrig att upprepas. Aldrig!!! Aldrig!!!
TT:s filtrering och vinkling och "klipp och klistrande" av nyheter från Mellanöstern är en skam för allt vad sann journalistik heter! Shame on You!!!
Krister Renard Uppsala

Givetvis fick jag inget svar. Vad skulle de svara? De kan ju inte gärna öppet erkänna att de hatar Israel (och USA). Alltså tystnad. Men jag är övertygad om att den kulan tog! Och jag backar inte en millimeter på det jag skrev. Och jag är knappast den ende som uttrycker skarp kritik mot TT. I Världen idag (11/10 2005) försökte TT:s redaktionschef försvara sig mot all kritik i en insändare med rubriken "Vår ledstjärna är trovärdighet". Tyvärr talar verkligheten ett annat språk. TT:s ledstjärna verkar snarare vara israelhat, vänsterideologi och politisk korrekthet.

 

Sila mygg och svälja kameler

USA-hatet i svenska media har inte avtagit. I skrivande stund har förstanyheten i P1 varit att Amnesty International fördömt USA för att man torterar fångar vid Guantánamobasen på Cuba. Hur vet man att detta är sant? Jo, frisläppta fångar har berättat om hur de blivit torterade, kränkta och hur man förnedrat Koranen inför deras ögon. Och givetvis talar dessa fångar sanning! Jag menar, så nedriga skulle de väl inte kunna vara så att de ljuger och hittar på eller överdriver. Eller hur?! Eller....? USA förnekar anklagelserna. Självklart litar svenska journalister mer på vad de som suttit i Guantánamo säger än vad USA säger. Jag påstår inte att USA är felfritt, det jag vänder mig mot är den nästan instinktiva reaktionen att tro på den som kritiserar USA och inte tro på den som försvarar USA.

Apropå Guantánamo så har den s k Guantánamosvensken, Mehdi Ghezali, kommit ut med en bok, Fånge på Guantánamo: Mehdi Ghezali berättar. På internetshopen Adlibris hemsida beskriver man boken så här:

Fånge på Guantánamo är Mehdi Ghezalis egen historia som han berättade om de två och ett halvt år han hölls inlåst i en bur på den amerikanska basen på Kuba. Han beskriver tortyren, förnedringen och förhören, men också om hur fångarna stöttade och hjälpte varandra. Han berättar om sin brinnande muslimska tro och hur han tillfångatogs i Pakistan och fördes bort till andra sidan jordklotet.
— Jag begär inte ert medlidande, men jag vill berätta om Guantánamo för mina bröders skull, de som sitter kvar där, och för att ingen ska kunna säga "Jag visste ingenting".

Här framställs Ghezali (och de andra terrorister som sitter fångna på Guantánamo) som en hjälte, medan fakta talar för att det snarare handlar om motsatsen till hjälte (hur behandlade t ex talibanerna kvinnor? — kanske något för den feministiska "forskningen" att studera). Som jag nämnt på annat ställe har Ghezali varit misstänkt för rån och suttit häktad lång tid. Hela rånbytet hittades på hans hotellrum, men man lyckades inte binda honom till pengarna, eftersom han delade rummet med en annan person. När han greps i Pakistan på gränsen till Afghanistan hade han nio pass på sig. Han påstod sig vara en stillsam student, vilket inte verkar speciellt troligt med tanke på passen och hans övriga bakgrund. I ärlighetens namn skall erkännas att media faktiskt varit kritiska mot honom och inte helt köpt hans historia. Vi får väl se om han blir miljonär på sin bok. Det skulle inte förvåna mig. Kanske till och med Svenska Akademin ger Ghezali Nobelpriset i litteratur. 2005 års pristagare, Harold Pinter, har förmodligen ungefär samma inställning till USA som vad Ghezali har. Och varför inte? De Akademiledamöter som står upp för sanning och rätt har förmodligen redan lämnat Akademin (bl a som protest mot att Svenska Akademin inte hade något att säga till yttrandefrihetens försvar när Irans prästerskap utfärdade sin dödsdom över Salman Rushdie).

Senaste nytt: Den 10/9 2009 rapporterade svenska media att ovannämnde Ghezali nu gripits i Pakistan, misstänkt för att ha arbetat för Al Qaida där. Det kanske återigen rörde sig om en stillsam studieresa? Vit som snö? Jojo...!

Media har ägnat mycket uppmärksamhet åt de två terrormisstänkta egyptier som avvisades från Sverige till Egypten och där transporten skedde med ett amerikanskt plan och amerikansk personal. Man har ondgjort sig över hur hemskt de två egypterna blev behandlade under transporten. Hur de fick sitta med ögonbindlar och handfängsel etc. Inga media har frågat sig om de två egyptierna är skyldiga eller ej, utan man tycks utgå från att de är oskyldiga som lamm (de säger ju att de är oskyldiga och de kan väl inte vara så lumpna att de ljuger, eller hur?). Migrationsminister Barbro Holmberg hävdar att de två egyptierna förberedde terrorhandlingar utomlands och kanske också i Sverige och att därför avvisningen till Egypten var helt korrekt. Den ene dömdes också till fängelse i Egypten. De två männen påstår sig ha blivit torterade i Egypten (vilket bl a är det som utlöst mediastormen). Men hur vet vi det? De kan inte vara okunniga om att media omedelbart skulle tro på ett sådant påstående (oberoende om det är sant eller ej). Här tycker jag faktiskt borgarna är ynkliga när de ylar med vargarna bara för att köpa sig röster till det kommande valet.

Det tycks som att media och även människorättsorganisationer silar mygg och sväljer kameler. USA:s eventuella brott mot mänskligheten får enorma rubriker (jag ursäktar inte sådana brott, det jag vänder mig mot är vinklingen av det). Då handlar det om att man sätter ögonbindlar på fångar under transport eller att man har tuffa förhörsmetoder mot terrormisstänkta eller att man avrättar skyldiga mördare. Visst kan man ha synpunkter på detta. Men borde man inte ägna lite mer uppmärksamhet åt vad som t ex försiggår i Darfur (hundratusentals människor mördade) eller varför inte ta arabvärlden?! Det som försiggår på Guantánamobasen är bara småpotatis jämfört med vad som sker i ett normalt fängelse i muslimska länder. Och vad hade Sveriges intellektuella att säga när t ex 38 miljoner kineser dog av svält och umbäranden och även våld under det Stora Språnget (ett av Maos många djävulska påhitt)? Jo de reste i skytteltrafik till Kina och kom hem djupt rörda över det underbara som skedde där och sade, medan tårarna strömmade nerför deras kinder, "Den nya människan håller på att födas, det vi ser är mänsklighetens framtid. Ordförande Mao är det största geni som någonsin levat!" Usch, jag mår illa bara jag tänker på det!

När det gäller terrororganisationen Hamas, som inte erkänner Israels rätt att existera, och som svurit ed på att utplåna staten Israel genom varje till buds stående medel, bl a terror, brukar media använda den märkliga termen "terroriststämplade organisationen Hamas". Jag antar att man därmed vill antyda att Hamas visserligen har fått en terrorstämpel av USA och Israel och kanske några andra, men att det långt ifrån är säkert att Hamas verkligen är en terrororganisation. Genom många sådana små detaljer, som kanske tagna var för sig kan tyckas vara betydelselösa, skapar media så en helhetsbild som är totalt snedvinklad till den ena sidans fördel.

Ytterligare exempel på medias nyhetsfiltrering hittar läsaren i avdelningen "Dagens adrenalinkick!" (se länk i menyn till vänster)

 

Muhammedkarikatyrerna — del 1

(När detta skrevs hade inga svenska media ännu uppmärksammat dessa teckningar,
trots att det gått flera månader sedan publiceringen och trots att debatten i Danmark
var oerhört intensiv)

I Danmark pågår just nu en het debatt om islam. Orsaken är några, i västerländska ögon ganska oförargliga, karikatyrer av Muhammed i Jyllandsposten den 30/9 2005, vilka av islams uttolkare anses vara hädiska mot islam (det är sant att det enligt islam är förbjudet att avbilda Profeten, men detta förbud gäller bara muslimer).

Det kan kanske vara på sin plats att ge en liten bakgrund till varför tidningen valde att publicera karikatyrer av Muhammed och på så sätt utmana islam. Det hela började med att en dansk barnboksförfattare inte hittade någon tecknare som var beredd att göra illustrationerna till en barnbok, där det skulle ingå bilder av Muhammed (det handlade inte om några satirer i detta fall). Ingen tecknare vågade. Många upplevde detta som mycket obehagligt. Skall inte danskar kunna ge ut en barnbok om Muhammed i sitt eget land, frågade man sig? Skall danska folket gå omkring och vara rädda för vissa invandrargrupper som man öppnat sitt land för i välvilja? Det var sådana resonemang som fick Jyllandsposten att dra blankt svärd och utmana muslimerna.

Muslimska länders ambassadörer har krävt att statsminister Rasmussen skall ingripa mot Jyllandsposten, vilket han vägrade att göra (eftersom yttrandefriheten gör att staten inte kan lägga sig i vad enskilda tidningar skriver). Internationella muslimska organisationer arbetar för en bojkott mot Danmark och frågan har också debatterats i FN. Givetvis har också mullor (dock inte i Danmark) utfärdat dödsdomar mot de ansvariga. Under tre månaders tid har man i Danmark fört en intensiv debatt om karikatyrerna och muslimernas reaktioner, och hundratals artiklar har publicerats. Och vad säger svenska media? Tja, tystnaden har varit öronbedövande! Och vad säger svenska ministrar? Vad säger Sveriges regering? Har svenska företrädare för yttrande- och tankefrihet uttryckt sitt stöd till Danmark? Nej och åter nej! Två ledande svenska företrädare för islam har fördömt Jyllandsposten och krävt att Sveriges regering skall ingripa mot Danmark, annars är risken stor att den muslimska världen kommer att bojkotta Danmark och även terrordåd kan följa (vilket underförstått således är Jyllandspostens fel och med andra ort berättigat). Den pakistanska extremistgruppen Jamaat-e-islami har för övrigt utlovat 60 000 norska kronor till den som mördar någon av de som gjort karikatyrerna.

Nu anser jag inte att man skall håna eller häda andras tro. Men man skall ha rätt att göra det. Jag kan inte bestämma vad andra skall säga och tycka om t ex kristen tro. Muslimer kan inte heller bestämma vad andra får säga om islam. Yttrandefrihet innebär att man har rätt att uttala kritik mot religioner och ideologier och även säga dumma saker om dem. Och till och med göra karikatyrer och såra människor. Om detta sedan är lämpligt eller värt att fördöma är en helt annan sak. Yttrandefrihet innebär under alla förhållanden rätten att säga dumheter. Och ingen skall ta den ifrån oss i västvärlden! Den som inte accepterar detta är enligt min mening inte välkommen att bo här.

Efter flera månader (januari 2006) började svenska media till slut rapportera om det som hänt i Danmark, helt enkelt för att det hela nu trappats upp till en nivå som var omöjlig att negligera. Inga svenska tidningar har vågat visa någon av de omdiskuterade teckningarna (TV1 hade faktiskt en debatt, där man under ett par sekunder visade ett par av dem). I Norge har den kristna tidningen Magazinet valt att publicera teckningarna från Jyllandsposten, vilket har lett till att Magazinets chefredaktör mordhotats. I samband med publiceringen berättar Magazinet om den norske karikatyrtecknaren Finn Graff, som i många år drivit med praktiskt taget allt som går att driva med — inte minst med de kristna, men som säger sig inte vilja driva med Muhammed. I Magazinet (9/1 2006) säger Graff att han inte vågar göra karikatyrer av Muhammed, eftersom han "är rädd att få halsen avskuren". Frågan är, kan vi ha det så i en demokrati? Kan vi acceptera att en grupp aggressiva muslimer tar ifrån oss vår yttrandefrihet? Nej och åter nej! Och om vi accepterar det, ja då förtjänar vi att den tas ifrån oss!!!

Dessutom kan man tycka att muslimerna kastar sten i glashus. Tidningarna i länder där islam har stort inflytande är fulla av vidriga angrepp på judar (och även kristna). Och då talar jag inte om enbart politiska karikatyrer, utan direkt antisemitiska sådana. I de flesta muslimska länder är tidningarna statskontrollerade, varför allt som publiceras måste vara godkänt av staten. Man skäms inte för att håna t ex Davidsstjärnan, som är en viktig symbol för det judiska folket och deras religion. Vad sägs exempelvis om följande antisemitiska karikatyr hämtad ur en arabisk dagstidning?:


Ett exempel hämtat från en arabisk dagstidning

I både Syrien och Jordanien har visats TV-serier, där man påstår att judar kidnappar arabiska barn och sedan mördar dem och använder deras blod i sitt påskbröd (detaljer finns här). Jag undrar vad svenska media skulle säga om judarna gjorde motsvarande nidbilder av palestinier och araber. Nu säger de just ingenting. Det kanske inte ingår i nyhetsbevakningen att ta reda på sådana saker när det gäller den arabiska sidan. Det är i varje fall uppenbart att mullorna anser sig ha rätt att säga vad de vill om judar och kristna, medan judar och kristna inte skall få säga någonting som är kritiskt mot islam.

Den danska tidningen Ekstra Bladet har svarat på den muslimska aggressionen med att utfärda en fatwa mot de muslimer som försöker stoppa yttrandefriheten i Danmark. Ett djärvt grepp. Men varför inte? Man skriver i en ledare:

UTSTEDER "FATWA" MOT DANSKE MUSLIMER
"Vi ber djevelen straffe hver en løgnaktig muslim som reiser rundt med falske budskap om den danske nasjon.

Norska tidningen Magazinet kommenterar detta:

Den danska tidningen Ekstra Bladet har blivit trött på vad de menar är landsförräderi. Bakgrunden är att tidningen fått tag på teckningar som muslimska ledare skall ha tagit med sig till Mellanöstern på en turné för att samla stöd för sin kritik av Jyllandsposten och statsminister Anders Fogh Rasmussen. Förutom teckningarna som trycktes i Jyllandsposten den 30 september i fjol och som Magazinet tryckte i tisdags denna veckan, innehåller informationshäftet långt mer vulgära framställningar av Muhammed, islams grundare.
Tidningen kallar detta manipulation och beskyller muslimerna för att fabricera en oriktig bild av Danmark. Tidningens fatwa riktas mot nio namngivna personer. "Vår fatwa har följande budskap: Vi ber djävulen straffa varje lögnaktig muslim som reser runt med falska budskap om den danska nationen. Och vi ber Allah att skicka iväg alla ondskefulla muslimer som har nästlat sig in i den danska demokratin samtidigt som de arbetar för att smutskasta landet. Låt dem flytta till någon av de 56 muslimska diktaturer som de trivs så bra med att resa runt i nu för tiden — även om de en gång flydde därifrån", skriver Ekstra Bladet (hämtat ur en artikel i Magazinet 14/1 2006).

Med "lögnaktiga muslimer" menar man de representanter för organisationen Islamisk Trossamfund, som under sin rundresa i Mellanöstern, förutom det som nämnts ovan, bl a påstår att man i Danmark skall ge ut en censurerad version av Koranen och en propagandafilm mot islam. Ledaren för Dansk Folkeparti, Pia Kjärsgaard, skriver i sitt veckobrev att Islamisk Trossamfund för en skamlös smutskastningskampanj mot Danmark och kallar dem för "förrädare". Hon menar att ett minimikrav för uppehållstillstånd måste vara att man är lojal mot Danmark och säger att medlemmarna i Islamisk Trossamfund bör utvisas. Och jag kan inte annat än hålla med.

Det är ganska intressant att se vilken flathet svenska media uppvisar inför islamisternas angrepp på vår demokrati, som samtidigt anses vara helig i vårt land. Här har vi människor, som säger sig ha flytt från förtrycket i muslimska diktaturer (de har ju sökt asyl här, vilket väl måste tolkas som att de flytt från något). Nu kommer de till Sverige och Danmark etc och börjar omedelbart förtrycka oss (misshandlar människor som demonstrerar för Israel och hotar de som kritiserar islam etc). Och sedan reser de plötsligt tillbaka till de länder de säger sig ha flytt från, tas emot där som ärade gäster, och talar illa om det land som gett dem en fristad (och kanske också försörjt dem och deras familjer i åratal). Hur kan man få det att gå ihop? Det är någonting som inte stämmer. För det första är det otacksamhet. För det andra är det, precis som Pia Kjärsgaard säger, landsförräderi. Passar inte den västerländska demokratin, res tillbaka då, där ni kommer ifrån!!! Nu kommer givetvis någon att uppfatta detta som att jag är rasist eller invandrarhatare. Inte alls, jag har flera goda vänner som är invandrare. Orsaken till att jag tycker de kan flytta, är inte att de är invandrare, utan att de är skitstövlar (ursäkta uttrycket — men jag är upprörd när jag skriver detta!). De invandrare jag känner tycker också att de kan flytta.

 

Hädelse och hädelse

Jag tycker som sagt inte att man skall häda andra människors tro, i varje fall inte om själva hädandet är ett självändamål. Sedan kan det ju vara så att företrädare för en viss religion uppfattar varje form av kritik som hädelse, men det menar jag att vi inte kan ställa upp på. Givetvis måste det vara möjligt att kritisera islam, precis som vilken annan religion och ideologi som helst. Det måste också vara möjligt att ge ut böcker om islam, och då även böcker som innehåller illustrationer av Profeten.

Det tycks dessutom vara skillnad på hädelse och hädelse. Och på hur man reagerar på hädelse. Den så kallade "Ecce homo utställningen" i Uppsala Domkyrka för några år sedan, där man under pågående gudstjänst visade bilder på Jesus i olika homosexuella situationer, var förmodligen det värsta fall av hädelse mot kristen tro som förekommit i kristendomens historia. Man hädade här Jesus under pågående gudstjänst i den svenska kristenhetens centrala katedral med ärkebiskopens välsignelse!!! Självklart reagerade många kristna starkt. En del blev ledsna medan andra blev arga. Men inga hot förekom (så vitt jag vet). Ingen pastor utfärdade någon dödsdom över Elisabeth Ohlson ("konstnären" som låg bakom Ecce homo). Jag anser att man skall ha rätt att ha den åsikt Elisabeth Ohlson har om Jesus och även rätt att framställa och ställa ut bilder av den typ som förekom i Ecce Homo (att sedan Svenska Kyrkan gick med på att ha med dessa bilder under en gudstjänst i Uppsala domkyrka visar att ledningen för Svenska Kyrkan inte längre är en del av kristenheten — med det är en annan historia).

När Runar Sørgard kallade Muhammed för pedofil under en predikan (han syftade då på att Muhammed gifte sig med en 10-årig flicka), blev han dödshotad (man hotade också att döda hans f d fru Carola Häggkvist och deras gemensamma son). När Lena Andersson i P1 kallade Jesus för äktenskapsbrytare och tyrann protesterade många kristna (en av dem var jag). Men några dödshot förekom inte. När Salman Rushdie kritiserade islam i sin bok Satansverserna utfärdades en fatwa, som uppmanade varje rättrogen muslim att döda Rushdie. Att Rushdie fortfarande lever beror enbart på att han levt med skyddad identitet sedan fatwan utfärdades (Irans prästerskap deklarerade så sent som i mitten av februari 2006 att fatwan mot Rushdie fortfarande gäller). När Dan Brown i boken DaVincikoden kom med påståenden som av många kristna uppfattades som grov hädelse, förekom kritik och det skrevs böcker som försökte visa att Brown hade fel. Men ingen hotade att döda eller skada Dan Brown.

För övrigt har det precis kommit ut en bok på svenska som hävdar att Jesus inte ens funnits (ett radikalt grepp må man säga). Den heter Den Jesus som aldrig funnits och är skriven av Roger Viklund (det finns mängder av liknande böcker som alla upprepar samma gamla liberalteologiska påståenden, vilka härstammar från 1800-talet och som alla idag är vederlagda av handskrifter och arkeologiska fynd — inte ens de ateistiska teologerna betvivlar att Jesus funnits). Det brukar komma en sådan här bok ungefär vart tionde år. Och arguemnten är alltid desamma. Självklart kommer kristna att argumentera mot de påståenden som Viklund gör i sin bok, men ingen kommer att hota honom till livet.

Just nu håller man i USA på och gör en pornografisk film om Jesus. Det finns mängder av andra filmer om Jesus, som de flesta kristna upplever som starkt hädiska. För att inte tala om alla böcker, artiklar etc, som princip säger precis vilka vidriga saker som helst om Bibelns Gud och Jesus. Jag tycker inte om det, och jag kritiserar det. Men jag hotar ingen, och det gör inga andra kristna heller. Jag tycker det är fullständigt onödigt att håna människors tro. Och då självklart också muslimers tro. Det betyder inte att man är förbjuden att analysera, diskutera och även kritisera religioner. Detta kan göras utan att man hånar och kränker (även om det dessvärre finns människor som känner sig kränkta bara någon säger emot dem). Jag har många artiklar på min hemsida som kritiserar islamister och även islam. Jag tror inte att Muhammed var Guds profet och jag tror inte att Koranen är en uppenbarelse från Gud. Men jag respekterar de människor som har den uppfattningen och hoppas att de respekterar mig (muslimerna tror ju att min tro är felaktig, så varför skulle jag inte ha rätt att tro att deras tro är felaktig?).

Jesus är inte arg på de människor som hånar honom. Han säger i Matt 12:31, "Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas." Beträffande "hädelse mot Anden" (den Helige Ande) så kan jag bara säga att det är svårt att begå denna synd. Man måste antagligen tro på den Helige Andes existens för att kunna häda honom, dvs de enda som kan begå denna oförlåtliga synd är den som är kristen eller djävulsdyrkare eller något liknande. Jesus är full av förlåtesle och nåd mot hädaren och säger, precis som han sade när han hängde på korset, "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör".

 

Orättfärdigheten talar

Apropå Elisabeth Olhson, så intervjuades hon i P1 den 2/2 2006 kl 0915. Hon uttryckte där stor förståelse för muslimernas reaktioner på teckningarna i Jyllandsposten.och menade att de var en del av västerlandets förtryck mot muslimerna. Hon ansåg också att danske statsministerns och Jyllandspostens ursäkter varit för lama. Man borde visat att man verkligen ångrade sig. På frågan om hur hon såg på sin egen Ecce Homoutställning i sammanhanget, så sade hon mycket klart att hon inte hade någon som helst anledning att be om ursäkt. Möjligen kunde hon tänka sig att be de människor som mådde illa av utställningen om ursäkt. Men inte för att hon hade kränkt deras tro, utan för att hennes avsikt inte varit att få dem att må dåligt. Hon ansåg att hennes bilder hade haft ett gott syfte. Här tycker jag att man klart ser skillnaden mellan det onda och det goda. Hade Elisabeth Ohlson stått på det godas sida, och varit en sann demokrat, hade hon med emfas försvarat Jyllandspostens rätt att publicera de omstridda teckningarna (även om hon personligen inte gillade dem). Nu tar hon sig rätten att häda den kristna tron (tänk att visa bilder på Muhammed i bastupartyliknande, homosexuella situationer under fredagsbönen i Mecka Dommoské med självaste ärkemullan som officiant — vad hade hänt då?), medan hon samtidigt uttrycker förståelse för att muslimerna känner sig djupt kränkta och tycks anse att yttrandefriheten inte skall gälla i detta fall. Yttrandefrihet à la Elisabeth Ohlson innebär således rätten att säga det Elisabeth Olhson gillar men inte rätten att säga det hon ogillar. Jag skulle snarare vilja kalla det yttrandefrihet á la Adolf Hitler! Eller yttrandefrihet á la Djävulen! Det är intressant att se hur feminister, nazister, kommunister och islamister alla tycks ha precis samma syn på demokrati, yttrandefrihet och tolerans (detta diskuterar jag närmare här). För övrigt har ärkebiskop K G Hammar intagit samma ståndpunkt som Elisabeth Ohlson. Ecce Homo var ok medan teckningarna i Jyllandsposten var oacceptabel hädelse. Och därmed sällar sig också K G Hammar, enligt min ringa mening, till det ondas brödraskap!

I Nerikes Allehanda, av många ansedd som en av de bättre landsortstidningarna, publicerade ungdomsredaktionen i tidningens julbilaga 2005 en s k "julsaga", vilken orsakade många protester från kristna. Sagan var en satir, som försökte placera berättelsen om Jesus i en modern ungdomlig form. Jesus beskrevs där som resultatet av Marias lösa förbindelse med en ungkarl i trakten. Under tonåren hamnade Jesus sedan i ett ungdomsgäng, där han ägnade sig åt kortspel och hångel med den lösaktiga Maria Magdalena. Som vanligt kan man säga att yttrandefriheten tillåter publikationen av sådana artiklar. Och jag stöder detta fullt ut. Men varför publicera en sådan artikel i tidningens julbilaga?! Det framstår ju som ännu ett frontalangrepp på den kristna tron. Inte ens på en av den kristna trons heligaste dagar avstår man från att trampa kristendomen i smutsen. Inte ens på julafton vågar man som kristen öppna tidningen utan att riskera att bli kränkt!

I slutet av januari 2006 anordnades en diskussion om tro och tryckfrihet i Nybblekyrkan utanför Vintrosa (på närkingska uttalas detta "Huinntroosa"). Bl a så deltog Nerikes Allehandas chefredaktör, Ulf Johansson. Denne fick frågan om han skulle kunna publicera en liknande saga om Muhammed och svarade, "Ja det skulle jag!" Hade jag varit där hade jag sagt, "Du ljuger, karl!" För jag vet att han inte skulle det. Han skulle givetvis inte erkänna något sådant, utan om han skulle tvingas bekänna färg, så skulle han hitta Allehanda (kul va?) ursäkter varför det just nu inte vore lämpligt att publicera en sådan artikel (med tanke på alla påhopp på muslimer just nu vore det olämpligt, etc, etc, blah, blah, blah). Bad Ulf Johansson om ursäkt, för att han hade sårat kristna? Nej, inte med ett ord. Han sade sig visserligen förstå att många blivit sårade, men ordet "förlåt!" kom inte över hans läppar. Jag undrar vad han anser om muslimernas krav på ursäkter från Danmark och Norge?! För att få svaret på detta, sökte jag i Nerikes Allehandas arkiv för att se om det fanns någon ledare som handlar om teckningarna i Jyllandsposten. Jag sökte på orden "Danmark", "Muhammed", "ursäkt" och "karikatyr" från 1/12 2005 fram till 3/2 2006 och fick inte en enda träff. Antingen är det fel på tidningens sökmotor eller också har man inte diskuterat Muhammedkarikatyrerna på ledarplats (jag hittade många nyhetsartiklar i ämnet så sökmotorn kan inte vara helt felaktig). Nerikes Allehanda tycks vara så fega att de inte ens vågar diskutera yttrandefriheten i relation till islam i sin tidning. Och givetvis än mindre vågar att publicera de omstridda teckningarna, så att allmänheten själv kan avgöra vad de skall tycka (vilket är vad ett antal europeiska tidningar gjort de första dagarna av februari 2006).

Som sagt, att kritisera Jesus och kristen tro går bra. Man undrar om Lena Andersson skulle våga ha ett sommarprogram där hon kritiserar Muhammed eller Allah i ungefär samma termer som hon kritiserade Jesus (jag ser fram emot ett sådant nästa sommar). Självklart inte! Och man undrar om DaVincikodens författare skulle våga skriva motsvarande bok om Muhammed och Allah. Självklart inte! Han skulle inte bli långlivad och enda möjligheten att överleva skulle vara att, i likhet med Salman Rushdie, gå under jorden. Att Nerikes Allehanda inte skulle våga publicera en ramadansaga om Muhammed, som motsvarar deras julsaga om Jesus, torde också vara helt klart! En intressant fråga är dessutom om Lena Andersson, Dan Brown, Nerikes Allehandas Ulf Johansson m fl hade velat — intellektuella människor tycks ha en oerhört mycket större respekt för islam än vad de har för kristen tro (och dessutom mycket större respekt för blodiga diktaturer än vad de har för demokratiska ideologier — vi behöver ju bara tänka på alla svenska intellektuella som uttryckt sitt stöd och sin beundran för Hitler, Stalin, Mao, de Röda Kmehrerna, Yassir Arafat etc, etc). Många intellektuella människor tycks attraheras av ondskan med nästan hypnotisk kraft.

Uppdatering oktober 2007. Jag hade fel när det gäller Nerikes Allehanda (tyvärr har jag nog inte fel när det gäller SVT och SR)! Något som gjorde mig mycket glad. Nerikes Allehanda vågade! Under hösten 2007 väckte konstnären Lars Vilks "rondellhund", föreställande profeten Muhammed, stor indignation bland muslimer världen över (inkluderande Sverige). Nerikes Allehanda var en av de få tidningar som vågade publicera den förargelseväckande bilden. Jag misstänker att Ulf Johansson mindes de ord han uttalade under diskussionen om Nerikes Allehandas julsaga och insåg att nu eller aldrig var han tvungen att bekänna färg. Heder åt Nerikes Allehanda och speciellt chefredaktör Ulf Johansson som visade att han står för både yttrandefrihet och rättfärdighet. Priset han fått betala har varit högt, med bl a mordhot. Men priset för yttrandefrihet är högt! Och den dag vi inte är beredda att betala detta pris, ja då kommer yttrandefriheten att tas ifrån oss!

Under början av 2006 har SVT sänt en satirserie om världens religioner, kallad "Safran vs Gud". Namnet kommer från seriens huvudfigur, komikern John Safran. Enligt programpresentationen på SVT:s hemsida driver Safran med världens olika religioner och det berättas bl a om ett avsnitt som handlar om islam, där Safran försöker få en mulla att utfärda en fatwa mot en av Safrans konkurrenter. Serien består totalt av 8 avsnitt, varav SVT köpt in 6. Avsnittet om islam köptes aldrig in (enligt vad SVT uppger). Programchef Mikael Österby säger till Världen idag (10/2 2006) att man bedömde att just det avsnittet inte hade något underhållningsvärde. Jojo, det kan man ju tro vad man vill om. Men varför annonserar man i så fall om detta avsnitt på sin hemsida? Enligt Österby köptes programmen in för ett halvår sedan. Borde man då inte veta, ett halvår senare, när man nu på hemsidan presenterar serien i samband med att den sänds, att detta avsnitt inte var inköpt och således inte skulle sändas. Det verkar mycket motsägelsefullt. En troligare förklaring är att man inte vågar sända det.

En annan serie, som SVT sänder, både som TV- och radioprogram, heter "Rundgång". Den handlar om hårdrock i olika former, bl a metalic. Många av sångtexterna uppmanar till djävulsdyrkan och människooffer och har ett budskap som starkt hädar den kristna tron. Vad sägs t ex om följande text hämtad ur gruppen God among insects låt "Headless Nun Whore":

Stirra på bladet när det strimlar ditt kött.
En demon kommer med sitt svärd högt upphöjt.
Han tittar på din hals med sitt demoniska leende.
Bladet skär genom luften fläckat av kristnas blod.

Visst är texten begåvad, eller hur? I en intervju med metal-gruppen Marduks grundare, Morgan Håkansson, (som är fälld för bl a stöld, gravskändning och misshandel) säger denne att "det viktigaste för honom var att både musik och texter reflekterade Marduks idé och vision". Och vad är då visionen? Ja debutalbumets titel var "Fuck me Jesus". Innehållet kanske läsaren själv kan gissa sig till. Dan Granlund, som är programchef och ansvarig utgivare för Rundgång, försvarar låttexterna med att de är fiktion och skall uppfattas som sagor och att det handlar om konstnärlig frihet (intervju i Världen idag 15/2 2006). Återigen — hade SVT vågat ha med liknande texter om islam? Byt ut Jesus mot Muhammed i titlen ovan så kan du själv, käre läsare, tänka dig reaktionerna, och då inte bara bland muslimer, utan också bland den svenska kultureliten (varför är det hets mot folkgrupp att häda islam men inte att häda kristen tro?). Skulle man fråga Dan Granlund om han skulle våga ha med en sådan text i Rundgång, skulle han säkert, precis som Nerikes Allehandas chefredaktör, säga att det skulle han visst. Och precis som Nerikes Allehandas chefredaktör så skulle han ljuga. Jag kan garantera att han inte skulle våga det!!!! Och jag är inte ens säker på att han skulle vilja.


VAd tycker läsaren? Ser den här mannen ut att stå på det godas sida? Bilden föreställer en av medlemmarna i Marduk. Visst kommer du att tänka på Moder Théresa när du ser den här bilden?!

Jag känner inte till att det finns några hårdrockstexter som hånar Muhammed eller Allah eller överhuvudtaget någon annan religion än den kristna. Vissa grupper skulle säkert inte våga framföra sådana texter. De inser vad som då skulle hända. Men de flesta grupper har säkert inte ens en tanke att håna islam. Varför? Ja, vi kan ju börja med att konstatera att den här typen av metalic-grupper klart står på det ondas sida. Det framgår av deras texter och de deklarerar det också själva helt öppet. Om nu dessa grupper angriper kristna och den kristna tron, men inte andra religioner, vad skall man dra för slutsats av det? Jo, att kristendomen och Jesus är ondskans absoluta motpol! Och det känns skönt att veta för mig som kristen, att jag valt rätt.

När kristna protesterar mot att media hädar och hånar kristen tro, samtidigt som media visar stor respekt för alla andra religioner (och då speciellt islam), blir ofta svaret att kristendomen är i majoritet i Sverige och att de kristna därför bör tåla sådant, medan de andra religionerna är svaga och förföljda och att man därför måste visa respekt mot dem. Det låter ju bra, men stämmer inte. Någon berättade t ex för mig om att man har bildat en etisk kommitté i något sammanhang (jag har glömt bort vilket) och att det ingick två biskopar i denna kommitté. Flera debattörer hade ondgjort sig över detta, och menade att kristendomen idag är en minoritet i Sverige, och att det därför inte är befogat att låta den kristna ståndpunkten påverka politiska beslut. Så när det passar (man vill kritisera kristen tro) då utgör de kristna en stark majoritet som får finna sig i att bli kritiserad. Och i nästa ögonblick, när det passar (man vill hindra de kristna att påverka), ja då utgör de kristna en så liten minoritet att deras synpunkter inte räknas. Ondskan förnekar sig inte. Den är alltid full av motsägelser och lögner. Det är därför de människorna som går ondskans ärenden alltid blir så arga när någon vågar säga emot dem.

 

Islamismen

(Jag vill påpeka att när jag i det följande kritiserar yttringar av islam så är det den militanta islamismen jag vänder mig mot. Jag vet att det finns många muslimer som vill ha en fredlig samexistens med andra religioner och kulturer. Frågan är dock om dessa är i majoritet bland världens muslimer — detta kommer att diskuteras längre fram.)

Ovanstående leder oss naturligt in på frågan om själva islam och dess agerande idag. Islamisterna flyttar långsamt fram sina positioner i Västvärlden och om vi inte passar oss och säger stopp, kommer den yttrande- och tryckfrihet som är en del av den västerländska kulturen att tas ifrån oss (ja den håller redan på att tas ifrån oss — och då inte bara utav islam, utan också av den politiska korrektheten som vilar som ett blytäcke över vårt land — har du försökt att sova med ett blytäcke någon gång?). Om vi accepterar att man inte får publicera elaka (ja inte ens elaka, utan som uppfattas som hädiska utan att avsiktligen vara det) teckningar och böcker om islam, så kommer de militanta islamisterna att komma med nya krav. De backar inte en millimeter utan flyttar hela tiden fram sina pjäser. Vad kommer vi t ex att säga den dag när islamisterna i Sverige kräver förbud mot kristna andakter i radion eller mot julfirandet?! Eller när de hotar med att spränga bussar i Stockholm om vi inte slutar påstå att Förintelsen ägt rum. Kommer vi då att acceptera detta och tillmötesgå islamisternas krav? I så fall närmar sig obevekligt den västerländska civilisationens undergång och uppkomsten av ett tusenårsrike av ett sådant mörker att medeltiden kommer att framstå som en av mänsklighetens absoluta höjdpunkter.

Det förekommer inte så sällan att vissa grupper av invandrare, och då kanske speciellt muslimer, anklagar Sverige för att vara ett rasistiskt land. Regeringens ansvarige för utredning om makt och integration, professor Masoud Kamali, påstår i denna anda att alla invandrarproblem beror på att svenskar är rasister som inte tillåter invandrare att komma in i det svenska samhället. Ett sådant påstående är fullständigt löjligt. Sverige är ett av de mest toleranta länderna i världen när det gäller att ta emot invandrare och ställa upp för dem. Marie Söderqvist Tralau, krönikör i Expressen och som också fått det fina Eisenhowerpriset för sina insatser som opinionsbildare, intervjuades i Sunt Förnuft (nr 1/2006):

— Du säger i en av dina krönikor i Expressen att problemet inte är att vi i västvärlden odlar fördomar utan att det snarare är så att vi är alltför toleranta. Vad menar du med det?
— I det västerländska tänkandet ligger det att man skall vara tolerant och att vara tolerant anses vara en bra egenskap, vilket jag också tycker. Men det finns andra kulturer som odlar motsatsen. Den största rasismen i Sverige finns mellan olika invandrargrupper och delvis bland invandrare mot svenskar, inte åt andra hållet.
Halva min släkt kommer från Sri Lanka och det är ett land som jag känner väl. Sri Lanka är plågat av ett lågintensivt inbördeskrig mellan singaleser och tamiler. När man kommer tillbaka till Sverige efter att ha varit i ett land där olika grupper inte frivilligt har kontakt, blir påståenden om att vi svenskar är rasistiska lätt lite löjliga. Det är vi inte. Vi är oerhört toleranta om man jämför med hur det ser ut på många andra ställen i världen.

Rasismen och intoleransen florerar desto mer i de muslimska länderna, där man förföljer och mördar andra folkgrupper och förtrycker andra religioner (vi behöver bara tänka på Darfur just nu eller på Turkiets utrotning av ca 2 miljoner kristna armenier mellan 1915 och 1923). De militanta muslimerna har bara förakt till övers för andra religioner och folkgrupper. I många muslimska länder är det t ex tillåtet för en muslimsk man att gifta sig med en kristen kvinna (som sedan förväntas konvertera till islam), medan det omvända är förenat med livsfara. Så kom inte och påstå att muslimerna i världen (eller i Sverige) är förföljda! Det är de som förföljer! Och är det någon som förföljer dem, så är det deras egna ledare och mullor. Självklart reagerar människor i Västvärlden negativt inför terrordåd, gruppvåldtäkter begångna av muslimska invandrare och överdrivna reaktioner mot varje form av islamkritik, men det har inget med rasism eller intolerans att göra. Det är en fullt naturlig reaktion mot ett oacceptabelt beteende!

Svenska politiker talar i stora ord om att alla elever i svenska skolan skall lära sig demokrati och tolerans. Dessa begrepp är honnörsord i läroplaner och skollag. Borde det då inte vara dags att lära de muslimer som bor i Sverige (och Europa) vad demokrati och tolerans faktiskt innebär?! Om vi inte sätter ned foten nu, och klargör för de muslimer som valt att bosätta sig i Europa, att i t ex Sverige så gäller svensk lag och inte sharia, så kommer islam att ta för sig mer och mer. Och plötsligt en dag, så har Sverige (och andra europeiska länder) förvandlats till ett nytt Libanon. Jag har svårt att tro att ens den värste isrealhatande vänsterpartist skulle vilja se en sådan utveckling.

Det är sant att inte alla muslimer är terrorister. Men det är också sant att i stort sett alla terrorister idag är muslimer. Och det råder ingen tvekan om att en alltför stor del av världens muslimer sympatiserar med de militanta islamisterna. En farligt stor del. Även om länder som Pakistan och Egypten styrs av relativt moderata grupper har islamisterna ett stort folkligt stöd och när som helst kan regimerna där störtas.

Enligt en undersökning, publicerad i slutet av februari 2006 av The Jerusalem Media and Communication Center, som består av en grupp palestinska journalister, så stöder en majoritet (56.2 procent) av palestinierna fortsatta självmordsbombningar riktade mot civila israeler. Det handlar således om en majoritet och inte en liten obetydlig grupp bland i övrigt fredsälskande muslimer (som svenska media försöker få det till). Det finns dock en liten ljusning i detta — andelen palestinier som stöder självmordsbombningar har faktiskt minskat. 2003 stödde 75,6 procent av palestinierna självmordsbombningar. Dessutom har andelen palestinier som motsätter sig sådana bombningar ökat från 29,3 procent 2003 till 40,7 procent februari 2006 (Poll no. 57 February, 2006)

En undersökning som gjordes i Storbritannien nyligen visar att ca 40 procent av muslimerna där vill införa sharialagar (i praktiken har detta delvis redan skett i de områden där muslimerna dominerar). Den engelska regeringens och pressens undfallenhet inför hot och våld från muslimsk sida i samband med bl a Muhammedteckninarna upplevs av mullorna som en seger och en signal till att man kan flytta fram sina positioner ytterligare. Risken finns att Storbritannien blir den första islamistiska staten i Europa. Och visst känns det bra, med tanke på att islamisterna då får tillgång till vätebomber och atomubåtar? Nu vet vi ju inte om det går så långt, kanske kommer det stora europeiska inbördeskriget innan, vad vet jag.

Det finns mycket som talar mot att islam skulle vara den fridens och kärlekens religion som intellektuella västerlänningar ofta vill göra gällande. I november 2005 kunde man t ex läsa om att militanta islamister attackerade en grupp kristna skolflickor i Sulawesi i Indonesien. Tre av flickorna halshöggs och en tredje misshandlades svårt. Kristna byar i området har bränts ner av muslimer och kristna har mördats. Tar vi hela världen så mördas tusentals och åter tusentals kristna av muslimer varje år, medan motsatsen är ytterst ovanlig (om den ens förekommer — annat än att kanske kristna försvarar sig när de angrips). I Darfurregionen i Sudan har arabisk milis, kallad Janjawid, mördat kanske så mycket som 80 000 män, kvinnor och barn. Över en miljon har drivits på flykt, de flesta in i grannlandet Chad, där de lider under fruktansvärd fattigdom och svält, vilket antagligen lett fram till hundratusentals döda. Enligt Human Watch ställs familjer som inte hinner fly inför valet, "Vill ni att vi ska skjuta era barn eller bränna dem levande?" Nyligen hittades en kristen fredsaktivist, som rest till Irak för att arbeta för landets återuppbyggnad, med avskuren hals i en parkerad bil (och det är knappast irakiska pingstvänner som skurit halsen av honom). Vad är det för människor som gör något sådant?! Det enda de har i huvudet tycks vara, "döda, döda, hata, hata, döda, döda..."

En muslimsk skriftlärd, Shahid Mehdi, som bor i Köpenhamn, har vid ett tillfälle förklarat att, "Kvinnor som inte bär slöja inbjuder till våldtäkt". Det förtäckta budskapet till Danmark är således, "Böj er under islam, annars får ni skylla er själva om era kvinnor blir våldtagna — de skall klä sig enligt islams sed och inte enligt dansk sed". I nättidningen Front Page skriver den amerikanske Mellanösternexperten Daniel Pipes om den våldtäktsvåg som drabbat Europa (och Australien). Dessa våldtäkter begås i skrämmande omfattning av unga muslimska män. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) är det fyra gånger större sannolikhet att en våldtäktsman är född utomlands än att han är född i Sverige. Gruppen våldstäktsmän domineras av män från Algeriet, Libyen, Marocko och Tunisien (dvs muslimer). I Norge är två av tre våldtäksmän födda utomlands (varav merparten har muslimsk bakgrund). Enligt juristen Ann-Christin Hjelm, som på uppdrag av Brottsoffermyndigheten granskat grova brottmål i Svea hovrätt ("Är kulturgenererad grov brottslighet myt eller verklighet?"), så var 85 procent av de våldtäktsmän som rymdes i hennes studie födda utomlands eller av utomlandsfödda föräldrar. Nu var det i och för sig bara 27 våldtäktsdömda som ingick i studien, men något säger det i alla fall, eftersom hon definitivt inte speciellt hade valt invandrare i sitt försöksmaterial.

I DN den 11/2 2000 intervjuades några unga manliga invandrare, med anledning av den då mycket omskrivna gruppvåldtäkten i Rissne utanför Stockholm (den känslige läsaren bör hoppa över nästa stycke eftersom språket där är mycket grovt och stötande):

Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej som att våldta en arabisk tjej, säger Hamid. Den svenska tjejen får ju massor av hjälp efteråt, och hon har nog redan knullat. Men arabtjejen får problem med sin familj. För henne är det en stor skam att bli våldtagen. Det är viktigt att hon har kvar oskulden när hon gifter sig. [...] Det var ingen tillfällighet att det var en svenska som skändades i Rissne - det framgår tydligt av samtalet med Ali, Hamid, Abdallah och Richard. Alla fyra ser i någon mening ner på svenska flickor och hävdar att denna inställning är vanlig bland unga män med föräldrar som har invandrat till Sverige. [...] Det är alldeles för lätt att få en svensk hora... tjej, menar jag, säger Hamid och ler generat över sitt ordval. [...] Många invandrarkillar är ju med svenska tjejer när de är tonåringar. Men sen när de ska gifta sig tar de en riktig kvinna från sin egen kultur som inte har varit med någon kille. Så ska jag göra. Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade.

På ett sätt kan man kanske förstå hur en sådan kille resonerar och att han uppfattar svenska flickor som "horor". Det är faktiskt svårt att förstå hur en ensam tjej kan våga/vilja följa med fyra okända män till en lägenhet som i Rissnefallet. Det är djupt tragiskt att sex för många av dagens ungdomar har blivit ungefär som att gå på toa, och inget mer. Och att det gått så långt ned i åldrarna. Här har faktiskt infödda svenska föräldrar en oerhört stor skuld!!! Det finns undersökningar som visar att alltför många flickor i nedre tonåren redan påbörjat ett sexualliv, något som de djupt kommer att ångra när de sedan blir vuxna.

Men oavsett om en flicka beter sig utmanande och är lättfärdig, så ursäktar det inte på något sätt en våldtäkt. Och som sagt, alla våldtäkter är inte heller av den typen. I december 2005 våldtogs en 17-åprig flicka på Husbybadet i Stockholm. Enligt Aftonbladet 2/12 2005 såg trettio badgäster på utan att ingripa när flickan blev våldtagen i badhusets s k grotta av en 16-årig pojke och hans kamrat. Flickan hade sökt sin tillflykt till grottan efter att ha antastas av killarna i badets bubbelpool. Den 16-årige pojken fick sluten ungdomsvård i tre månader (kamraten som höll i flickan under våldtäkten gick fri) medan flickan nu är intagen på behandlingshem för psykiatrisk vård efter att ha försökt ta sitt liv flera gånger. Hon har svårt att sova, har mardrömmar och lider av panikångest. Hade 16-åringen våldtagit en flicka i det land han kommer ifrån, hade han antagligen blivit kastrerad av flickans föräldrar (eller dödad). Nu fick han några månaders vård (jag antar att han bara behövde sitta halva tiden). En kulturkollision så god som någon, och en kraftfull signal till människor från andra kulturer att det är fritt fram att våldta svenska flickor.

Media försöker så gott det går att tysta ned överrepresentationen av invandrare när det gäller vissa typer av brott. När två flickor under nyårshelgen 2004/2005 våldtogs och misshandlades grovt (bl a sparkades en av flickorna i underlivet, en fick ett så hårt slag i ett öga att hon höll på att förlora synen på det ögat och dessutom rånades de) av fyra unga män (17-18 år), så skrev Aftonbladet att det var två svenskar, en finsk medborgare och en somalisk medborgare bosatt i Sverige. Detta var i formell mening inte helt fel. Två av gärningsmännen var faktiskt svenska medborgare och en var faktiskt finsk medborgare. Alla fyra var dock av somaliskt ursprung, varför Aftonbladet kan anklagas för att ha ljugit läsarna rakt upp i ansiktet (för den som inte vet, kan jag upplysa om att invånarna i Somalia är sunnimuslimer).

Islamkännaren Hugh Fitzgerald, vice direktor vid Jihad Watch, beskriver hur muslimska män ser på västerländska kvinnor:

Icke muslimska kvinnor visar i allt — hur de går, hur de talar, deras sängkammarögon som vi alla känner så väl — att de helt enkelt ber om det och att muslimska män har all rätt att göra vad de vill.

Det islamistiska herrefolket, som är övertygade om att det bara är en tidsfråga innan de härskar i Europa och vi är deras slavar, tar för sig, eftersom det ändå i princip redan tillhör dem (jag avser då givetvis inte alla muslimer, utan de islamister som bara bidar sin tid här i Europa innan det är dags för dem att ta över). Egentligen ser vi här precis samma mentalitet som nazister och japaner uppvisade åren före andra världskriget. Överhuvudtaget är situationen mycket lik den tiden. Jag återkommer strax till detta.

Jag har en del egna erfarenheter från arabländer. När jag arbetade till sjöss var jag mycket i bl a Jordanien och Egypten. Vid ett tillfälle, när vi låg i den jordanska hamnstaden Aqaba, hade överstyrman ombord varit iland och handlat kläder med sin fru. När hon provade, tog hon av sig kjolen och stod där i underkläderna. Hon var 60 år så det handlade inte om några minimala underkläder och få svenskar hade nog blivit upphetsade av vad de såg. Mannen i affären, en arab i kanske 50-årsåldern, blev i alla fall så upphetsad att han fick erektion (vilket syntes mycket tydligt). Vid flera tillfällen när flickorna som arbetade i köket gick iland, kom det fram araber och nöp dem i stjärten (flickorna hade jeans på sig). Jag skulle kunna berätta om många sådana händelser. I en kultur där männen nästan aldrig ser en kvinna "avtäckt" (annat än sin egen fru — och det kanske är i mörker) kan man lätt förstå att till och med minsta lilla hud eller tydliga kroppskonturer som visas kan få en man (och speciellt då en ung man) sexuellt upphetsad. Motsatsen hittar vi på en nudiststrand, där en naken kvinna upplevs som lika upphetsande som Tjorvens hund (Båtsman — om någon skulle glömt bort vad han heter). Därför anser jag att man skall ta seden dit man kommer. När man är i arabländer får man som kvinna klä sig så att det inte uppfattas som stötande eller upphetsande. Men, om vi nu skall ta seden dit vi kommer, då skall de människor som kommer hit, ta seden här! De behöver givetvis inte själva klä sig som vi, men de har ingen rätt att förbjuda oss att t o m gå omkring spritt nakna om vi skulle vilja det. Dessutom, många av de unga invandrare som våldtar svenska flickor har vuxit upp i Sverige och hela sitt liv sett "lättklädda" svenska flickor. Så i det fallet är det tveksamt om man kan tala om kulturkollison.


Lite nya data som tillkommit efter att denna artikel skrevs:

I Sverige försöker man mörka all statistik som visar på en högre brottslighet bland vissa invandrargrupper. Numera verkar det vara omöjligt att hitta sådana uppgifter på SCB:s hemsida. Kanske har forskare tillgång till denna typ av statistik, men det är uppenbart att man inte vill att allmänheten skall få reda på hur det ligger till. I Danmark är man dock mindre politiskt korrekt. I Jyllandsposten den 19/12 2008 säger Jan Plovsing, chef för Danmarks Statistik:

Sätter man den genomsnittliga kriminaliteten i Danmark bland män till 100, ligger invandrare från Thailand på index 76, Filippinerna 59 och Kina 37. Men för invandrare från Libanon, Marocko och Turkiet ligger indexet på respektive 208, 187 och 184. Dvs invandrare från dessa länder begår dubbelt så många brott som genomsnittet av befolkningen.
Danskarna ligger på index 98. Siffrorna gäller för alla former av brottslighet, dvs överträdelser av strafflagen, vägtrafikförordningen (færdselsloven) och speciallagar (særlove). Tittar man enbart på överträdelser av strafflagen [dvs grova brott — Kristers kommentar] blir skillnaderna ännu större. Här ligger indexet för invandrare från Marocko på 255, Libanon 249 och Somalia 277.

Statistik av ovanstående typ har inget med rasism att göra. Det handlar om sanning. Om det nu är så att den grova brottsligheten är sju gånger vanligare bland invandrare från Somalia jämfört med invandrare från Kina (277 respektive 37) måste vi på något sätt förhålla oss till detta. Det måste vara tillåtet att ställa sig frågan varför muslimer så mycket oftare begår grova brott än infödda danskar (respektive infödda svenskar) och i ännu högre grad jämfört med icke-muslimska invandrare från Asien. Statistiken talar inte gott för islam, tyvärr. Det tycks handla om något mer än en kulturkollision. Annars borde ju kinesiska och filippinska invandrare uppvisa liknande höga siffror som muslimerna.

 

Terrorism har inte sin grund i fattigdom

Välvilliga (eller kanske snarare naiva) intellektuella i väst talar i mun på varandra i sin iver att förklara att inget av det som diskuterats ovan har med islam att göra och att islam i själva verket är fridens och kärlekens religion. Det mesta talar dock för att det är precis tvärtom mot vad västvärldens intellektuella så gärna vill tro. I Times (14/7 2005) kunde man läsa en artikel med rubriken "Are you ready? Tomorrow you will be in paradise..." (Är du beredd? I morgon kommer du att vara i paradiset...), skriven av Nasra Hassan. Denne, som själv är muslim, har under flera års tid intervjuat ca 250 personer som förberedde sig för självmordsbombning, deras mentorer och deras anhöriga. Utifrån detta har han lagt upp en databas på över 200 muslimska självmordsbombare. Ingen av dessa var fattig eller outbildad. Många kom från medelklassen och hade jobb. Två var miljonärsbarn. De var artiga och allmänbildade och alla var djupt religiösa. Många hade memorerat Koranen och var kunniga i islamisk lag och praxis. En av dessa mördare (som de ju i själva verket är) beskrev hur han ständigt bad till Allah och hur han upplevde en enorm lycka över att vara utvald till martyr och så småningom åstadkomma en "helig explosion" (det är ju så sjukt att man mår illa). Nasra Hassans forskning visar att självmordsbombarna uppmuntras av imamerna, motiveras av islam och styrks av koranläsning. Under förberedelserna föreläser imamer ur Koranen varje dag för den blivande självmordsbombaren och han fastar och ber mycket.

En sak är säker, skulle man under flera timmar varje dag föreläsa för den blivande självmordsbombaren ur Evangelierna så skulle han eller hon snabbt tappa lusten att mörda andra människor. Då skulle vederbörande förstå att man aldrig kan vinna en verklig seger genom att begå onda handlingar. Endast kärleken kan skapa en bättre värld. Och den sanna kärleken tycks helt lysa med sin frånvaro bland islamisterna.

Argumentet att den islamska terrorismen har sin grund i fattigdom och misär är således inte sann. I varje fall är det inte hela förklaringen — självklart bidrar den arbetslöshet och det elände som kännetecknar Gaza och Västbanken till att lägga en grogrund för hat och missnöje och i förlängningen terrorism — men detta kan inte förklara terrorismen i sig. De som t ex deltog i massmorden i USA den 11/9 2001 var varken fattiga eller arbetslösa. De var högutbildade och kan närmast kallas intellektuella. Usama bin Laden är multimiljonär. Enligt Claude Berrebi, professor vid Princeton University och expert på terrorism, har endast var sjunde palestinsk självmordsbombare (mellan 1980 och 2003) vuxit upp i fattigdom, vilket betyder att fattiga är underrepresenterade bland självmordsbombare (1/3 av alla palestinier kan klassas som fattiga). Hälften av alla palestinska självmordsbombare har gymnasieexamen. Dessa siffror visar klart att huvudförklaringen till den islamska terrorismen inte är fattigdom och dåliga levnadsförhållanden, vilket också ovannämnde Nasra Hassan kommit fram till. Dessutom, om så vore fallet, då skulle de allra flesta terroristerna komma från de muslimska länderna i Afrika, där fattigdomen är som allra störst. Nu kommer de i stället från bl a det stenrika Saudiarabien!!!

Skall man vara rättvis så finns det försonande drag i Koranen (jag har s jälv läst Koranen två gånger rakt igenom). Det finns verser som också talar om att det inte finns något tvång i religionen (Sura 2:257). Ändå dödas konsekvent den som konverterar från islam till kristendomen. Det finns verser som talar om att Allah har givit judarna "en säker boning" (Sura 10:93). Ändå förnekar många av islams uttolkare Förintelsen och hatar det judiska folket och strävar efter Israels utplånande. Det tycks som att en alltför stor del av islams prästerskap inte representerar Gud, utan snarare Guds motsats. Frågan är om de ens representerar Koranen. Islam skulle definitivt behöva ett nytt prästerskap om islam åter skall kunna räknas till en del av den mänskliga civilisationen. Hur djupt har inte islam fallit, från att en gång ha skapat kulturskatter som Alhambra (en av världens vackraste byggnader) och haft universalsnillen som Averroès och Omar Khayam, och bidragit till matematikens och vetenskapens utveckling under flera hundra år (för mer detaljer klicka här!). Islamisternas islam har regredierat till Medeltiden! Den variant av islam som representeras av de militanta islamisterna, som halshugger europeiska hjälparbetare i Irak inför TV-kameran och spränger kvinnor och barn i småbitar (även andra muslimer), har ingenting med kultur att göra. Det är den nakna ondskan, uppstigen från Avgrunden!!!

Till en del kan man i och för sig förstå att man i muslimska länder är skeptisk till den västerländska kulturen. I Tadzjikistan har på bara några år alkohol, droger, fri sex och en destruktiv musikkultur spridits som en flodvåg över landet. Jag har full förståelse att man inte vill ha in den västerländska pornografin och den coca-colakultur som tycks ha förmågan att utarma och förstöra varje kultur som släpper in den. Men vad jag inte har förståelse för, är varför detta per automatik måste leda till hat, mord och våld. Och då till och med våld mot andra muslimer. Bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna) är också negativa till mycket i dagens västerländska kultur. Men detta leder inte till våldshandlingar, utan kristna försöker påverka på andra sätt, vilka ryms inom demokratins spelregler.

 

Västbanken och Gaza

Det finns givetvis mängder av muslimer som vill ha fred och samexistens. De flesta palestinier är hjärtligt trötta på situationen i Gaza och Västbanken. De beväpnade grupperna där, terroriserar ju inte bara Israel utan också de vanliga människorna. Vissa byar och samhällen styrs helt och hållet av beväpnade ungdomsgäng som stjäl och trakasserar och även dödar människor utan att den palestinska myndigheten lyfter ett finger. Många, för att inte säga de flesta, av de palestinska ungdomar, som far omkring i jeepar och skjuter med sina Kalashnikovs i luften, är inte alls några frihetshjältar, de är inget annat än ligister, ungdomsbrottslingar, som i normalt fungerande länder skulle sitta i fängelse eller på ungdomsanstalter, men som nu, i den anarki som råder i framför allt Gaza, har glada dagar, där de kan härja med människor och i religionens och frihetskampens namn stjäla och mörda.

Chansen för fred i Mellanöstern tycks vara liten. Enligt Jerusalem Post har Hamas sagt att man kommer att använda den palestinska polisen för att bekämpa Israel om man vinner valet. Enligt tidningen säger Hamasledaren Mahmoud Zahar att Hamas inte kommer att överge den väpnade striden mot Israel eller förhandla med Israel om man vinner det nära förestående palestinska valet, och att man tänker föra samman den palestinska polisen med beväpnade grupper som slåss mot Israel. Under ett Hamas-möte på Gazaremsan sade Zahar:

Israel är en fiende, inte en partner eller en vän eller en granne. Vi kommer inte att förhandla med dem och detta är vår slutgiltiga ståndpunkt. Palestina, hela Palestina, tillhör muslimerna och araberna och ingen har rätt att ge bort en tum av vårt land.

Den libanesiske terroristen Samir Quntar tilldelades i mars 2006 ett hedersmedborgarskap av den palestinska myndigheten (enligt Palestinian Media Watch). Quntar avtjänar ett mycket långt fängelsestraff (542 år) i ett israeliskt fängelse. Vad har då Quntar gjort för att förtjäna ett så hårt straff? Jo, 1979 tog sig en grupp terrorister, under ledning av Quntar, iland vid Nahariyas kust och bröt sig in i ett bostadshus. Där bodde den 28-årige Danny Haran med sin fru Smadar och två små barn. Fadern och en 4-årig dotter tillfångatogs av terroristerna medan mamman och en 2-årig dotter lyckades gömma sig i ett utrymme under sovrummet. Fadern och dottern fördes ned till stranden och mördades där. Först dödades pappan inför dotterns ögon och sedan krossades den lilla flickans huvud av en gevärskolv.

Enligt Abu Abbas, hjärnan bakom attacken, var den en protest "mot undertecknandet av det egyptisk-israeliska fredfördraget". Under flera år har Quntar hyllats av palestinska media för sin "hjältemodiga" insats.

Ovanstående kanske ger någon form av perspektiv på vad det är för människor som Israel har att förhandla med. Jag har svårt att se något hjältemodigt i att krossa huvudet på en fyraårig flicka. Jag kallar det ynklighet och vidrig ondska!!! Att den palestinska myndigheten utnämner en sådan människa (monster snarare) till hedersmedborgare, dömer den palestinska myndigheten och bevisar bortom varje som helst tvivel att den palestinska myndigheten är lika djävulskt ond som alla andra ideologier som gått Djävulens ärenden. Hade den palestinska myndigheten haft någon form av höghet och rättfärdighet, hade de i stället förbannat en sådan människa som Quntar, som smutskastat allt vad araber och islam heter genom sitt vidriga, stinkande, djävulska dåd! För det kan väl inte vara så att Quntar visar islams sanna natur? Så illa kan det väl inte vara? Eller? Men vad skall man tro när han utnämns till palestinsk hedermedborgare?

I skrivande stund står det klart att Hamas fått egen majoritet i de palestinska valen. Det är svårt att sia om vad detta kommer att leda till. Kanske kommer man nu att tvingas överge den väpnade kampen och kravet på Israels utplånande. Både EU och USA har slagit fast att detta är ett krav för att man skall erkänna Hamas som en legitim politisk faktor och för fortsatt ekonomiskt stöd. Laila Freivalds har sagt att palestinierna riskerar att förlora alla bidrag från Sverige om Hamas fortsätter att driva sin oförsonliga linje. Så det finns en liten chans att detta kan leda till något bättre. Hamas har nu hamnat i en ganska svår sits och jag är inte helt säker på att de är odelat glada över att ha fått egen majoritet. Att vara ett missnöjesparti är alltid mycket lättare än att styra med egen majoritet. Ett missnöjesparti kan ju alltid säga, "Så där skulle vi aldrig ha gjort. Hade vi haft makten, då minsann..." Skulle t ex Vänsterpartiet få egen majoritet i Sverige, skulle nog partiet helt försvinna från den politiska arenan i nästa val. Då skulle svenska folket genomskåda dem. När det gäller Hamas så måste de nu visa att de kan skapa ett bättre samhälle än vad deras föregångare lyckades med. Antagligen är Hamas mindre korrumperade än sina föregångare, men om de fortsätter sin terrorlinje, kommer palestinierna att förlora mycket av sitt ekonomiska stöd, vilket knappast kommer att leda till ökad levnadsstandard på de palestinska områdena. Det skall bli mycket intressant att se hur Hamas kommer att agera. Skulle de mer öppet utmana Israel i en väpnad konflikt, är de definitivt chanslösa.

Att Hamas vann valet är i sig inte förvånande. Den korrumperade palestinska myndigheten har för länge sedan förlorat all trovärdighet. Just nu utreds en korruptionshärva inom den palestinska myndigheten och det belopp som nämnts ligger runt en miljard kronor. Det är ju skönt att veta hur ens skattepengar används, eller hur?! Enligt företrädare för Världsbanken är den palestinska ekonomin konkursfärdig, trots att palestinierna är den folkgrupp som får mest bidrag av världssamfundet. Arbetslösheten är nästan 100 procent i delar av Gaza. Arafats arv av korruption upphörde tydligen inte med hans död, utan har snarare förvärrats. Dessutom har den palestinska myndigheten inte lyckats kontrollera de beväpnade grupperna, vilket slagit hårt mot ekonomin och också skapat odrägliga levnadsförhållanden för invånarna. Så jag kan förstå att många valde Hamas. Det kan ju i varje fall inte bli värre, tycker man antagligen.

Något som man sällan hör om i media är situationen för kristna palestinier på Västbanken och Gaza. I Betlehem utgjorde för tio år sedan de kristna palestinierna ca 50 procent av befolkningen. Idag rör det sig om några få procent. Resten har tvingats att flytta på grund av förföljelse från islamistiska grupper. I P1 kl 0640 den 20/1 2006 telefonintervjuades en svensk-palestinier med anledning av de stundande valen. Det visade sig att han var kristen och han uttryckte stor oro för hur det kommer att gå för de kristna palestinierna om Hamas vinner valet. De militanta grupperna har nämligen aviserat att icke muslimer i framtiden kommer att få betala en speciell skatt, utöver de vanliga skatterna. En sådan skatt, kallad Jizya, är påbjuden av Muhammed och har tidigare tillämpats i muslimska länder (man undrar hur media skulle reagera om man i kristna länder krävde att muslimer skulle betala en straffskatt — ojojoj, vilka reaktioner det skulle bli, då skulle indignationen inte veta av några gränser). Det är dessutom påbjudet av Muhammed att kristna och judar, som lever i muslimska länder, måste resa sig när en muslim vill sitta, kyrkor och kloster får inte rustas upp eller återuppbyggas, kristna och judar får inte imitera muslimer i klädsel eller tal, får inte rida på hästar eller äga svärd eller vapen etc, etc. Normalt brukar man i den demokratiska Västvärlden kalla sådant för apartheid. Skulle detta system införas i den kommande Hamasstyrda palestinska staten, kommer svenska media antagligen att ursäkta det med "kulturella olikheter". Termen apartheid reserverar man för Israels "förtryck" av palestinierna (ett exempel på detta s k förtryck är att Israel byggt en mur för att skydda sig från terrordåd).

 

Israel

Trots att Israel befinner sig i ett utsatt läge går det mycket bra för landet rent ekonomiskt. Den ekonomiska tillväxten är hög och inom vissa områden är Israel världsledande, t ex mjukvara för datorer, elektronik och då kanske speciellt försvarselektronik (vilket Israel tvingats specialisera sig på). När det gäller uppgradering av äldre stridsplan är Israel utan tvekan den kanske största operatören i världen och man bygger om plan åt länder överallt i världen. På Nasdaqbörsen ligger israeliska företag på topp. Israel lägger ned mycket arbete på att också åstadkomma en bättre ekonomi för grannländerna. Nyligen har t ex Israel fått igenom ett avtal enligt vilket Egypten och Jordanien får exportera till USA på samma villkor som Israel. Israel inser att en förutsättning för fred är att islamisterna marginaliseras, vilket kräver en radikal förbättring av den ekonomiska situation på Gaza och Västbanken (vilken till hundra procent är orsakad av Intifadan och inte av Israel). Ett av de mest framgångsrika israeliska företagen, Iscar, planerar till exempel att bygga en stor industripark i Jordanien och en på Gazaremsan.

En konsekvens av den förbättrade ekonomin är att Israel nu alltmer övergår från att vara låntagare till att bli långivare. Sedan 2003 har övriga världens skulder till Israel ökat från 12 miljarder till 23 miljarder dollar. Antalet arbetslösa har också sjunkit med nästan 9 procent bara under fjärde kvartalet 2005. Detta betyder inte att allt är guld och gröna skogar. Arbetslösheten är fortfarande hög och på grund av landets enorma militära utgifter (som är nödvändiga pga hoten utifrån) är det svårt att skapa ekonomisk trygghet för alla invånare.

Under 2005 begick palestinska terrorgrupper 2990 attacker mot israeliska mål enligt den israeliska säkerhetsorganisationen Shin Bet. 45 israeler dödades och 406 skadades vid dessa angrepp (många av dessa skadades svårt och kommer att få leva resten av sina liv i svår invaliditet). 2004, dödades 117 israeler vid terrorattacker, vilket visar att muren haft avsedd verkan. Trots dessa attacker så ökade turismen till Israel under 2005 med hela 28% jämfört med året innan.

Svenska media har för övrigt gjort stor sak av att israelerna hållt inne utbetalningen av de tullar etc som man tar in åt den palestinska myndigheten (Israel sköter till vissa delar gränskontrollen åt palestinierna). Vad media "glömt" att nämna är att Israel inte lagt beslag på dessa pengar för egen del, utan att man sätter in dem för palestiniernas räkning på ett konto. Orsaken är att man inte vill att dessa pengar skall gå till terrororganisationen Hamas. Man avvaktar därför utvecklingen innan man bestämmer sig för hur och när pengarna skall utbetalas.

 

Kritik av USA

Ibland skriver folk till mig och anklagar mig för att vara högerextremist. Orsaken är att jag försvarar USA och Israel. Som jag påpekar i flera artiklar så är jag varken höger eller vänster. För mig har inte frågan någon politisk färg alls. Det handlar om Sanning. Jag påstår inte att USA är felfritt eller att Israel är det. Det finns mycket man kan kritisera USA för. Några saker som upprört mig speciellt är att man inte ingrep under Röda Khmerernas folkmord i Kampuchea och att man lade ett veto mot att FN skulle ingripa under folkmordet i Ruanda. Detta är helt oförlåtligt och en skamfläck i USA:s historia. Legio är USA:s tendens att ofta stödja vidriga förtryckarregimer, bara de är antikommunistiska eller politiskt användbara (Sydvietnams regim var knappast demokratisk och hade definitivt inte folket bakom sig). Detta har alltför ofta lett till att USA:s ingripanden inte haft det folkliga stöd som skulle gjort dem till klart legitima. En annan intressant sak är underrättelsetjänsten CIA:s monumentala oduglighet. De tycks totalt inkapabla att förstå hur andra kulturer och folk fungerar (detta verkar vara en allmän svaghet i USA). I de flesta konfliktsituationer hade det varit bättre om presidenten gjort tvärtom mot vad CIA förslagit. Vid invasionen på Kuba (Grisbukten) hade t ex CIA förespeglat att de invaderande exilkubanerna skulle mötas av jublande folkskaror som hälsade dem som befriare. Nu gjorde folkskarorna i stället processen kort med exilkubanerna när de kom iland. Liknande felaktiga prognoser har CIA gjort i nästan varje konflikt som USA varit inblandad i; Vietnamkriget, Libanon, Somalia och på senare tid Irakkriget. Det är otroligt hur en organisation, som har så mycket pengar, kan ha så absolut fel nästan varenda gång. Det vore antagligen bättre och billigare om USA köpte den underrättelseinformation de behöver från israelerna. Till och med Grönköpings Veckoblad tycks ge säkrare omvärldsanalyser än CIA.

Det finns mycket, mycket annat man också kan kritisera USA för. Men, samtidigt kan man förstå orsakerna till USA:s tveksamhet att ingripa i vissa fall. Efter misslyckandet i Vietnam (som framför allt var ett politiskt misslyckande, hade militärerna fått sköta kriget hade Nordvietnam besegrats och Sydvietnam hade idag varit ett fritt land), lider USA av ett syndrom när det gäller militära ingripanden. Och speciellt då i länder med samma typ av terräng som Vietnam, där modern krigföring inte kan utnyttja sin fulla potential. I Irak, med stora delar öken, där stridsvagnar och attackplan kommer till sin fulla rätt (även om ökensanden smyger sig in i alla motorer etc och leder till enorma underhållskostnader), är utsikterna till snabba och avgörande segrar mycket större, och risken är mindre att man blir indraget i ett utnötningskrig som aldrig tar slut (nu tycks det ju nästan ha blivit så i Irak i alla fall). Jag kan inte uttala mig om hur stor betydelse det hade att Irak (och Kuwait i första Irakkriget) har olja. Å andra sidan ingrep ju USA i Somalia, där man faktiskt inte hade något att tjäna.

Hur som helst, orsaken till att jag försvarar USA är att europeiska media är så extremt antiamerikanska och passar på så fort de får chansen att kritisera USA. Det känns fullständigt överflödigt att på min hemsida kritisera USA, det sköter ju övriga hemsidor och massmedia om med den äran. Däremot finns behov av att någon också påpekar att allt faktiskt inte är USA:s fel. Det var faktiskt Saddam som överföll Kuwait och inte tvärtom. Och det var faktiskt Kuwait som bad USA om hjälp. Och det var Nordvietnam som attackerade Sydvietnam (om vi nu går tillbaka till Vietnamkriget) och Nordkorea som anföll Sydkorea (Koreakriget). Det var inte heller USA som överföll Nazityskland och Japan utan tvärtom! I all sin ofullkomlighet har USA i alla fall någon slags vilja att skapa en bättre värld, där frihet och demokrati är en del. Vare sig Nazityskland, Japan 1940, Sovjetunionen, Nordkorea, Nordvietnam eller Maos Kina strävade efter demokrati och frihet. Tvärtom så mördade dessa blodiga förtryckarregimer hundratals miljoner människor för att hindra dem att leva i frihet och demokrati och försökte dessutom att lägga hela världen under sig. Inte heller den militanta islamismen står för frihet och demokrati. Tvärtom! Det tycks som att varje epok har stt onda spöke. Nazismen hann inte mer än försvinna så tog Sovjetstaten och det maoistiska Kina över manteln. Och nu, när de sista resterna av kommunismen håller på att försvinna (Castro kan inte leva så värst mycket längre och Kina håller på att demokratiseras), tar de militanta muslimerna upp ondskans mantel. Tyvärr går det inte att kompromissa med ondskan. Varje eftergift ser ondskan som en svaghet och flyttar fram sina positioner. Det vet USA och Israel (de har lärt sig detta "the hard way"), medan man i Sverige tycks vara helt omedveten om detta dystra faktum. Kanske beroende på att vi inte haft krig på 200 år, vad vet jag.

Från muslimskt håll vill man göra gällande att USA:s engagenmang i Irak är en fortsättning på korstågen mot islam. Allmänt tycks man mena att Väst nu har startat ett nytt korståg och att Jihad är den rätta vägen att stoppa detta (det är så man t ex motiverar ungdomar till att bli självmordsbombare — och sedan spränga andra muslimer i luften i Irak och Jordanien — något motsägelsefullt, men ondskan är alltid motsägelsfull). Jag sympatiserar inte med korstågen och försvarar dem inte (vilket jag diskuterar på mina sidor om kyrkohistoria), men islam har kanske inte så mycket att yvas över i sammanhanget. På 600-talet och framåt utbreddes islam nästan till 100 procent genom våld och krig och tvång. Korståg är inte en frukt av Jesu undervisning, tvärtom. Kristendomens sanna missionärer har alltid kommit utan svärd och i kärlek. Det var t ex så kristendomen kom till Sverige (genom en munk — Ansgar). Islams utbredande genom svärd är däremot en direkt följd av Koranens undervisning. I t ex sura 47:4-5 läser vi:

När I möten dem som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor! Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts! Så är det. ...De, som dödats för Guds sak, deras gärningar skall han aldrig låta gå om intet.

Så jag tycker inte muslimerna skall prata så mycket om korstågen. Det är kasta sten när man själv sitter i glashus.

 

Mer om Muhammedkarikatyrerna — del 2

Just nu, när jag håller på och avslutar denna artikel, som blev betydligt längre än jag tänkt mig (har du läst så här långt borde du få medalj) har reaktionerna på Muhammedteckningarna i Jyllandsposten eskalerat. Ett flertal tidningar i Europa (givetvis inte i Sverige) har publicerat de omstridda "nidbilderna". Dels för att man menar att allmänheten bara kan bilda sig en uppfattning om de själva får se bilderna, dels för att man vill visa att ingen skall inskränka vår yttrandefrihet. T o m en jordansk veckotidning, al-Shihan, har publicerat tre av bilderna med rubriken "Muslimer över hela världen: var resonliga!". Tidningens chefredaktör, Jihad Momani, ställde sig också frågan, "Vad bidrar mest till att skapa fördomar om islam — de här teckningarna eller bilder på en [muslimsk] kidnappare som skär halsen av sina offer framför videokameran eller en självmordsbombare som spränger sig själv i luften under ett bröllop i Amman [dvs bland andra muslimer]?" Bra sammanfattat skulle jag vilja säga. Jag behöver kanske inte tillägga att den jordanske chefredaktören fick sparken, precis som chefredaktören för en fransk tidning som publicerade bilderna. Dagen efter arresterades Momani och det är oklart vad som kommer att hända honom. Även några tidningar i Jemen och Marocko har publicerat vissa av Muhammedteckningarna. De ansvariga, har precis som Momani, gripits av polis. I USA har flera journalister sagt upp sig, på grund av att deras tidningar vägrat att publicera bilderna. Yttrandefriheten har ett pris och det är tur att det finns sanningsälskande journalister som är beredda att riskera sina jobb [och eventuellt sina liv] för vår frihet att säga och tycka det vi vill och vår rätt till att få veta vad som sker i världen.

Intressant är att den israeliska tidningen Jerusalem Post publicerade karikatyrerna utan att några protester förekom från muslimskt håll. Men det är klart, muslimerna vet ju var Israel står och att Israel, till skillnad från Västvärlden, inte viker sig för hot. Samtidigt är judarna oerhört noga med att inte kränka andra religioner. Så vitt jag vet har det aldrig förekommit att judar förstört muslimska heliga platser eller moskéer. Det omvända är dessvärre legio. I detta fall har tydligen yttrandefriheten fått prioritet över hänsynen.


Så här ser en tecknare på det muslimska bigotteriet, där man tar sig friheten att förnedra och håna andra, medan man samtidigt förnekar andra denna rätt. Motiven som teckningarna anspelar på — en rabbin som kannibal, Sharon som hackar en arab i småbitar med ett hakkors och Anne Frank i Hitlers säng — har alla förekommit i arabiska tidningar. Bilden ovan förtalar således inte arabvärlden utan det tragiska är att det alltför ofta förekommer dylika vidriga karikatyrer där.

I Syrien har upprörda muslimer bränt både den danska och den norska ambassaden (och också den svenska, eftersom den ligger i samma hus som den danska) och i Libanon har ett danskt konsulat bränts ner och för säkerhets skull också en katolsk kyrka (vad det nu har med saken att göra). Även i många andra muslimska länder har det förekommit attacker riktade, inte bara mot danskar och norrmän, utan också mot svenskar och européer i största allmänhet. Varför reagerar inte muslimer när islamister i Irak halshugger västerländska hjälparbetare (som således kommit till Irak för att hjälpa till med återuppbyggnaden) inför videokameran? Är inte det att häda Gud? Dessutom bryter det mot den arabiska kulturen, som normalt uppvisar stor gästfrihet mot den som hjälper en arab (vilket dessa hjälparbetare gör). Varför utfärdar inte mullorna en fatwa mot dessa djävulskt onda människor? Om någon i Jesu namn högg huvudet av folk för att ära Jesus, så skulle alla kristna i hela världen fördöma det. Varför gör inte islam det? Varför är inte tidningar och media fulla av insändare från och artiklar av muslimer, som förbannar de som gör dessa onda saker i Guds namn?! Detta är synnerligen oroväckande, och visar på ett grundläggande systemfel inom alltför stora delar av dagens islam.

Det framgår allt tydligare att protesterna mot Muhammedteckningarna inte enbart är spontana reaktioner av sårade muslimer och att de mer våldsamma yttringarna är mycket välorganiserade. Man kan för det första undra varför dessa reaktioner kommer först nu, fyra månader efter att teckningarna publicerades. De militanta regimerna i Syrien och Iran tycks vädra morgonluft och ser säkert här ett tillfälle att ta tillbaka mycket av den mark de förlorat den senaste tiden (t ex Syriens påtvingade reträtt från Libanon och kritiken mot Irans kärnvapenprogram). Media har rapporterat om hur bussar kom från Syrien till Beirut och att personer från dessa bussar var de mest aktiva vid attacken mot danska beskickningen där. På vägen till beskickningen fick "demonstranterna" syn på kyrkor, bilar etc som de angrep och förstörde (och passade på att plundra medan de ändå var på gång). I vissa artiklar har antytts att Syrien, ivrigt påhejad av Iran, kanske planerade både ambassadbränningarna i Damaskus och attacken mot den danska beskickningen i Beirut. Med tanke på det järngrepp som de styrande i Syrien håller sitt folk i, verkar det osannolikt att sådana attacker skulle vara möjliga om de inte tilläts av regimen.

Ondskan har alltid opererat på detta sätt. Genom att skapa kaos och fruktan, flyttar man fram sina positioner ett steg i taget, eftersom de godtrogna demokratiska länderna inte begriper någonting (det hela påminner lite grand om upptakten till Andra Världskriget). Och protesterna har tydligen haft effekt. Iran har aviserat att man kommer att publicera karikatyrer av Förintelsen, där den ifrågasätts, och hör och häpna, Jyllandsposten har erbjudit sig att publicera dessa. Antagligen för att visa att man inte var ute efter islam utan att man är beredd att häckla allt, även Västvärldens heliga Sanningar. Tragiskt, eftersom det ju visar att yttrandefriheten är beskuren! Rätten att säga vad vi vill om islam bygger då på kravet att vi samtidigt måste förneka de historiska sanningar som inte passar de militanta muslimerna. Jag är övertygad om att mullorna i Iran tycker sig ha vunnit en seger. De bryr sig säkert inte så mycket om Muhammedteckningarna och ser det som en stor vinst att Västvärlden nu tagit första steget mot att officiellt börja förneka Förintelsen (vi vet ju inte om Jyllandsposten verkligen kommer att publicera förintelsekarikatyrer, men om...). Jag säger det på många ställen på min hemsida, och jag säger det en gång till: Jag är övertygad om att inom 30 år kommer det att vara straffbart i Sverige (och Europa) att påstå att Förintelsen ägt rum!!!! Du tror mig inte. Nej, jag förstår det, och jag hoppas jag har fel. Men dessvärre tror jag att jag har rätt. Under alla förhållanden kommer verkligheten att visa vad som är sant. Mullorna i Iran är säkert glada över detta gyllene tillfälle att så in förintelseförnekelse i Väst. De vet att Muhammedteckningarna var ganska snälla karikatyrer, men det vet inte mannen på gatan, som ryktesvis hört att det handlar om mycket värre saker (t ex att man ritat Muhammed som en gris med mansansikte). Och vilka som ligger bakom dessa rykten behöver vi knappast fundera över. Det börjar med "M" och slutar med "a" och däremellan är det sex bokstäver (tips: det är inte "Monalisa"). Jag kan ju säga att andra bokstaven är "u".

Något som ytterligare kommit fram de sista dagarna är att flera av Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer publicerades i en Egyptisk tidning, Al Fager, den 17/10 2005, dvs bara ett par veckor efter att Jyllandsposten publicerade dem. En av de mest kritiserade karikatyrerna fanns till och med på första sidan. Bilderna orsakade inga protester i Egypten eller polisiära åtgärder!

När beslöjade, svartklädda kvinnor protesterade mot Muhammedkarikatyrerna i Islamabad (Pakistan) förekom, enligt SvD den 28/2 2006, bl a skyltar med texten, "Vi älskar dig, Adolf Hitler!". Man undrar vad det har med Jyllandspostens teckningar att göra. Varför skulle någon som känner sig sårad av kränkande teckningar, som man dessutom antagligen aldrig sett, uttrycka sin kärlek till Hitler? På vad sätt skulle det lindra? Det är ju bara ett uttryck för antisemitism och judehat. Jyllandsposten är knappast en judisk tidning, och detta, som så mycket annat, visar att man helt enkelt genom dessa teckningar nu fått ett gyllene tillfälle att hata, hata, hata, vilket tycks vara det enda som islamismen kan inspirera till!

I slutet av februari 2006 demonstrerade 5000 skolbarn i Karachi (i södra Pakistan) mot Muhammedkarikatyrerna och ropade i talkör "Häng dem som förolämpade profeten!" Barnen var mellan 8 och 12 år. Bland annat så brände man en kista draperad i Danmarks, USA:s och Israels flaggor. Vad har USA och Israel med karikatyrerna i Jyllansposten att göra? Men det är klart USA och Israel måste man hata i alla sammanhang. Det råder nog inte tvekan om att barnen var utkommenderade och robotlikt gjorde det de var indoktrinerade att göra.

Det är för övrigt intressant att se alla dessa flaggbränningar. Varifrån får mannen på gatan tag på en dansk flagga? Jag tvivlar på att man i muslimvärlden kan gå in i flaggbutiken runt hörnet och köpa en sådan flagga. Detta är bara en detalj bland många, som visar hur välorganiserade demonstrationerna mot Danmark uppenbarligen är. Och dessutom, apropå bränningar av danska flaggan. När rasande folkhopar trampar på den danska flaggan, trampar de på korset (dvs korset på flaggan), som ju är en av kristendomens heligaste symboler. Är inte det att häda?

Och hur motsägelsefullt blir det inte när Saudiarabien bojkottar Arla och tillåter att man bränner danska flaggor, när man samtidigt förbjuder innehav av Biblar och all form av kristen trosutövning i landet? Islamvärlden tycks kräva respekt och tolerans från alla andra kulturer och religioner, utan att vara beredd att visa samma respekt och tolerans tillbaka.

 

Finns då något hopp?

Finns det då, efter alla dessa dystra reflektioner, något hopp om global fred och lycka åt mänskligheten? Tja, det finns vissa positiva tendenser. I arabvärlden finns en växande kritik mot den militanta islamismen. Jag prenumererar på MEMRI:s nyhetsbrev (Middle East Media Research Institute, som översätter tidningsartiklar, tv-program och predikningar i de stora moskéerna i arabvärlden till engelska). Var och varannan vecka läser jag artiklar av saudiska, egyptiska, syriska etc intellektuella, som både kritiserar de militanta islamisterna och de icke demokratiska regimerna i arabvärlden. Stormuftin av Marseille, Scheib Benscheikh, kräver t ex, enligt SvD 28/2 2006, en tidsenlig tolkning av Koranen, ty "islamistiska grupper har missbrukat Koranen för sina förbrytelser".

Följande videoklipp är hämtat från Memri:s videoarkiv och är saxat ur en debatt den 21/2 2006 i den arabiska TV-kanalen Al-Jazeera (Qatar) mellan den amerikansk-arabiska psykiatrikern Wafa Sultan (som bl a skrivit boken A God Who Hates — se litteraturförteckningen) och en mullah:

Klicka här för att se videon!

Mullan får som synes nästan inte en syl i vädret (Al-Jazeera tvingades att be arabvärlden om ursäkt efter detta program — hehe man kan nästan förstå det). Debatten sker givetvis på arabiska men är översatt till engelska. För den som inte är så duktig på engelska ger jag ett sammandrag av vad Wafa Sultan säger:

Den konfrontation vi ser idag är inte en konfrontation mellan religioner eller mellan civilisationer. Det är en konfrontation mellan två motsatser, mellan två eror. Det är en konfrontation mellan en mentalitet som hör till medeltiden och en annan mentalitet som hör till 21:a århundradet. Det är en konfrontation mellan civilisation och bakåtsträvande, mellan det civiliserade och det primitiva, mellan barbari och förnuft. Det är en konfrontation mellan frihet och förtryck, mellan demokrati och diktatur. Det är en konfrontation mellan mänskliga rättigheter å ena sidan och brott mot dessa å andra sidan. Det är en konfrontation mellan de som behandlar kvinnor som djur och de som behandlar dem som mänskliga varelser.
Det vi ser idag är inte en konfrontation mellan civilisationer. Civilisationer bekämpar inte varandra utan tävlar med varandra. Muslimerna är de som började denna konfrontation. Islams profet sade, "Jag beordrades att strida mot människorna tills de tror på Allah och hans budbärare [den senare är Muhammed själv]" När man delade upp människor i muslimer och icke-muslimer och kallade till kamp mot de andra, tills dessa tror på vad de själva tror på, startade man denna konfrontation och började detta krig.

Sedan nämner hon vad judarna betytt för världen, när det gäller vetenskap etc. Och slutar med att säga; "Muslimerna måste fråga sig vad de kan göra för mänskligheten innan de kan kräva att mänskligheten skall respektera dem". Ord och inga visor. Wafa Sultan finns säkert på många muslimska dödslistor, men har hittills undgått att bli mördad (jag antar att hon har skyddad identitet). Man får hoppas att denna modiga kvinna klarar sig med livet i behåll.

Sådan kritik var ganska ovanlig för några år sedan och förekom nästan bara i arabiska tidningar som gavs ut i Europa. Alltfler "vanliga" muslimer ifrågasätter också terror som vapen. De längtar efter fred och lugn och ro och är trötta på att hunsas av vapenviftande islamistiska tonåringar. Men dessvärre finns en annan aspekt av detta. Studerar man hur alla onda regimer växer fram och tar makten, finner man att detta alltid sker genom en kombination av manipulation (hjärntvätt) och terror av den egna befolkningen. Många palestinier som vill ha fred och samexistens med Israel har mördats. Andra har skrämts till tystnad. På samma sätt gick det till när Mao tog makten i Kina. Jag har precis läst en nyutkommen bok, Mao, the unknown story [Mao, den okända historien]. En alternativ och mycket passande titel kunde ha varit "Mao — ett skolexempel på en psykopat". Mao är ett typexempel på det jag kallar "intellektuella psykopater" (diskuteras här). Boken är en riktig tegelsten på 800 sidor, varav 150 sidor är källförteckningar, fotnoter etc. Genom en fruktansvärd terror, där miljoner människor fick sätta livet till, förvandlades det kinesiska folket till hjärndöda robotar som slaviskt upprepade ordförande Maos tankar, som i själva verket består av de mest triviala plattityder blandade ned citat från andra och en stor proportion rent nonsens. Man till och med tillbad Mao och man ville starta ett universitet som bara skulle ha ett enda ämne, "Mao Tse-Tungism", där man skulle studera och analysera och deklamera ordförande Maos "oändligt visa tankar och strategier". Ondskan uppträder hela tiden i nya förklädnader, samtidigt som den innebär en tröttsam upprepning. Boken om Mao ger en fantastiskt detaljerad, steg-för-stegbild av konsten att ta makten genom terror och manipulation och får Machiavellis Fursten att framstå som något som knåpats ihop på dagis. Samma historia tycks nu upprepas inom den militanta islamismen. Hjärntvätt genom att om och om igen läsa samma texter, desinformation genom att "de andra" (även då muslimer som har en annan tolkning av Koranen) demoniseras genom lögnaktiga påståenden och terror där varje form av kritik skräms till tystnad, och där den som inte låter sig skrämmas eller manipuleras eller hjärntvättas, mördas.

Det skrämmande och farliga är att detta sätt att ta över ett land eller en kultur är så oerhört svårt att stoppa. Är maktens företrädare tillräckligt skoningslösa och omänskliga, är det i stort sett omöjligt, när man kommit till en viss punkt (där det kanske fortfarande ser ut som att utvecklingen skulle kunna vändas). Under ondskans framväxt använder man ofta de människor som i ett civiliserat samhälle sitter inom lås och bom för mord, misshandel etc, dvs det som man i dagligt tal kallar ligister, psykopater etc. Dessa går glatt och villigt maktens ärenden och njuter av att trakassera och misshandla och till och med mörda människor. Förr eller senare kollapsar visserligen ondskans välde, men innan dess har kanske miljoner torterats och mördats. Det är visserligen positivt att intellektuella muslimer kritiserar den militanta islamismen och de korrupta muslimska diktaturerna. Men frågan är om det kommer att hjälpa. Jag är tveksam. Jag har t ex svårt att se hur Hamas skulle kunna reda upp situationen i de palestinska områdena. De har knappast förmåga att avväpna alla palestinska grupper, och det är inte ens säkert att de vill detta (om nu inte dessa grupper hotar Hamas). Jag tror att den enda lösningen är att Egypten tar över Gaza och Jordanien de delar av Västbanken som Israel vill överlåta till palestinierna och sedan inför undantagstillstånd under en period medan man med våld (något annat är inte möjligt) avväpnar alla palestinier utom polis och militär (fast redan här har vi ett problem, eftersom merparten av poliserna dessutom är terrorister — så kanske måste man också avväpna polisen och militären — Egypten och Jordanien kan ju stå för det yttre och inre skyddet under denna period). Sedan får man försöka återskapa ett fungerande samhälle, där förutsättningar finns för en fredlig samexistens med Israel. En prioritet är då att ändra de palestinska skolböckerna så att man tar bort allt judehat som finns där, lägger in landet Israel i kartböckerna och slutar hjärntvätta barnen till antisemitism och terrorism. Jag tror tyvärr inte att palestinierna själva kan reda upp situationen, även om de skulle vilja. Det har gått för långt och man behöver hjälp utifrån. Jag tror till och med många palestinier skulle välkomna en sådan lösning.

Islamismen utgör idag samma hot mot världen som en gång nazismen och kommunismen gjorde. Islamisterna strävar inte bara efter ett judefritt Storpalestina och att USA skall lämna Irak. De strävar efter världsherravälde, där islams mullor regerar hela världen och där sharialagar gäller överallt. Och då inte genom att människor av fri vilja väljer att bli muslimer utan genom att de skräms till underkastelse. Så gick det också till när islam utbredde sig i början. "Böj knä för Profeten, eller dö!" Islamisternas terror riktas i minst lika hög grad mot sina egna, som mot Väst. I Irak är det shiamuslimer som mördas av sunnimuslimer. I Darfur är det arabiska muslimer som dödar svarta muslimer. I Algeriet har hundratusentals människor, varav många kvinnor och barn, mördats av islamister. Och därmed bevisar man sin vidriga, stinkande ondska! I Väst finns ett våld och en hotsituation från de militanta islamisterna, riktat mot de muslimer som tror på fredlig samexistens med andra kulturer och religioner. I Svenska Dagbladet fanns den 16/2 2006 en artikel av Lisbeth Lindeborg (fil dr och journalist bosatt i Tyskland) med titeln "Islamister vill ha världsmakt". Hon skriver:

Ty den fascistoida islamismens målsättning är att islamisera hela världen. Det skadar inte att lyssna på Bassam Tibi, troligen världens främste auktoritet på islam, själv muslim av syriskt ursprung, utbildad i Tyskland och sedan länge professor i statsvetenskap vid universitet i Göttingen och andra universitet såväl i västvärlden som i muslimska länder.
I en av sina många böcker konstaterar han bland annat: "Målet för de islamska fundamentalisterna är att avskaffa den sekulära världsordningen och ersätta denna med en ny islamistisk gudomlig ordning. Världspolitiskt sett innebär detta att vi styr mot en allt intensivare civilisationskonflikt mellan Väst och islam. Islamisternas mål är en imperialistisk, nyabsolutistisk världsmakt islam".
Det bör också nämnas att islamismen är en bred företeelse. Den ökar i intensitet och spridning såväl i de muslimska länderna som i diasporan [dvs bland utvandrade muslimer].

Följande är hämtat från en predikan av Hamasledaren Khaled Mash'al, med titeln "Islams nation kommer att sitta på världens tron och Västländerna kommer att vara fulla av ånger — när det är för sent". Den hölls i Al-Murabit moskén i Damaskus under fredagsbönen och sändes sedan av TV-kanalen Al-Jazeera den 3/2 2006:

Vi säger till Väst, som inte handlar förnuftigt, och som inte lär sig sin läxa. Vid Allah, ni kommer att besegras. Ni kommer att besegras i Palestina och ert nederlag har redan börjat. Det är sant att det är Israel som kommer att besegras där, men när Israel är besegrat, är dess väg besegrad, de som ropar om stöd är besegrade och ynkryggarna som gömmer sig bakom det och stöder det är besegrade och så kommer att ske med var och en som har stött eller stöder det.
Amerika kommer att besegras i Irak. Varhelst islams nation är angripen, kommer dess fiender att besegras, om Allah vill...
De tror att historien har slutat med dem. De vet inte att Allahs lag inte kan förändras eller ersättas... Idag reser sig araberna och islams nation och vaknar upp och kommer att nå sin höjdpunkt, om Allah vill. De kommer att segra. Nutid kommer att länkas till det förflutna och framtidens horisont kommer att öppnas. Araberna och islams nation kommer att återta ledarskapet i världen, om Allah vill, den dagen är inte avlägsen.

Ord som "fred" och "försoning" lyser helt med sin frånvaro i mullornas uttalanden. Det verkar mest handla om att döda alla som man kommer åt att döda och hata allt och alla. Det blir ganska tröttande till slut. Men ondskan är alltid tröttande i sin ensidighet.

I en lång artikel i den londonbaserade arabiska dagstidningen Al-Quads Al-Arabi varnar dr Muhruz Al-Husseini för att religiös intolerans och extremism och okunnighet sprider sig bland den unga generationen av muslimer i USA. Han skriver bl a (hämtat från MEMRI rapport 1105 2006):

Vid en tid när arabiska och islamska ledare och organisationer investerar stor möda och mycket pengar och tid på att förbättra bilden av islam och av muslimerna, arbetar vissa imamer på att hjärntvätta ungdomar i det muslimska samhället och att plantera falska tankar i deras sinnen vad beträffar islam, jihad, takfir [innebär att man anklagar andra muslimer för att vara avfälliga], hädelse och att muslimerna har vikit av från den rätta vägen. De ger ungdomarna tolkningar av speciellt utvalda koranverser för att få dem att revoltera mot sina föräldrar, sina familjer och till och med mot det samhälle de lever i.
Ungdomarna försummar sina studier och tillbringar sin tid med att se videofilmer och att lyssna på ljudband — varav de får de flesta gratis — om hur man tränar muslimska ungdomar i militär och ideologisk jihad, tillsammans med rapporter om hur muslimer lider i vissa muslimska länder, såväl som koranverser och predikningar som uppmuntrar till jihad, martyrskap, självuppoffring och att ingjuta skräck i fiendens hjärtan.
De naturliga konsekvenserna av detta är att många muslimska familjer riskerar att falla sönder på grund av den felaktiga riktning som deras barns religiösa tänkande tagit....
Det finns agenter av diverse olika nationaliteter — både araber och icke araber — som umgås med dessa ungdomar och försöker hitta individer med speciella drag som gör dem mottagliga för hjärntvätt — unga människor som har en naturlig dragning åt felaktigt beteende och som accepterar våld som ett sätt att implementera sin världsbild och sina tankar.
De viktigaste kriterierna man använder när man väljer ut dessa ungdomar är; böjelse för rebelliskhet, bristande kunskaper i arabiska och en känsla av främlingskap.
Under inflytande av dessa falska idéer upplever dessa ungdomar en känsla av att vara förkastade av sin omgivning, av sina familjer och av samhället. Vid ett senare stadium [av hjärntvätten] försämras deras relation med familj och vänner, de slår sönder skulpturer hemma och river ner tavlor från väggarna och slår sönder TV-apparaten — eftersom i deras ögon, dessa är sataniska verktyg som åstadkommer hädelse, polyteism och avfall från religionen och sharia. ... De insisterar på att deras mamma skall börja använda slöja och inte längre lämna huset.
Sådana ungdomar känner inte ens till islams mest grundläggande principer.

När dr Al-Husseini samtalade med en ung 16-årig islamsk fundamentalist i USA blev han förskräckt:

Han insisterade på att den grundläggande plikten för varje muslim är att slåss mot de otrogna — både muslimer och icke muslimer. När jag frågade honom hur han definierar en otrogen, svarade han utan tvekan: den som inte uppfyller jihads krav. När jag frågade mot vem jihad skulle riktas, svarade han utan tvekan: jihad skall riktas mot de otrogna. När jag försökte förstå vilka som enligt hans uppfattning är otrogna sade han: Var och en som inte tror på den sanning jag tror på.
När jag hörde dessa saker, insåg jag den frukvansvärda katastrof som kan drabba islam och de muslimer i Amerika och i andra länder med muslimsk immigration, om den unga generationen kommer att omfatta dessa idéer...

Samtalet med den 16-årige islamisten i USA kunde precis lika gärna handlat om en ung nazist 1936 eller en ung japansk officer strax före Andra Världskriget eller en ung politisk komissarie i Sovjetunionen. Samma övermänniskomentalitet (vi, de utvalda) och samma förakt för andra (undermänniskor, otrogna, "vita djävlar" — som japanerna sade). Och samma överskattning av den egna styrkan och underskattning av motståndaren! De demokratiska länderna, i all sin ofullkomlighet, var inte så lätta att besegra som nazisterna och japanerna och Sovjetstaten föreställde sig. När nazisterna och japanerna, ledda av sina ondskefulla ledare, valde att attackera de demokratiska länderna, beträdde de vägen mot sin egen undergång och ett outsägligt lidande för den egna befolkningen. Dr Al-Husseini talar om "den fruktansvärda katastrof som kan drabba islam och de muslimer i Amerika och andra länder..." Han ser tydligen samma obehagliga scenario som jag. En total konfrontation i Europa och USA mellan islamister och den övriga befolkningen. En konfrontation som inte kan sluta väl för islam. Den mest sannolika utgången, om detta scenarieo skulle bli en verklighet, är ett blodigt inbördeskrig som mynnar ut i miljoner döda på båda sidor och sedan en masslakt av muslimer, där de överlevande flyr för sina liv. Tragiskt om ett sådant scenario skulle bli verklighet! Risken kan dessvärre inte uteslutas.

En frontalkollision av något slag mellan "islams nation" och Väst tycks vara oundviklig. Faran är mycket stor enligt min mening. Islamisterna har dock gjort vissa misstag. Bl a så har man flyttat fram sina positioner alldeles för snabbt. Effektivast är att invagga motståndaren i säkerhet och sedan slå till när och där motståndaren är som sårbarast. Islamisterna är ännu inte tillräckligt starka i Väst för att kunna vinna en konfrontation och Väst tycks nu vara på väg att vakna upp, bl a på grund av händelserna kring Muhammedkarikatyrerna. Jag är säker på att Göran Persson inser att den dag vi har en miljon islamister i Sverige, så kommer Sverige att förvandlas till ett nytt Libanon, med beväpnade paramilitära styrkor och självmordsbombningar. Så förhoppningsvis kommer militanta islamister inte att välkomnas mer i västvärlden. Tyskland har aviserat att man kommer att utvisa ett antal sådana mullor och England har redan utvisat några. Så kanske är det inte för sent. Europas moderata muslimer har allt att vinna i så fall.

 

Kärlekens väg är överlägsen hatets väg

Men, det finns också en annan möjlighet som inte innebär en total konfrontation. Och det är en möjlighet som mullorna är väl medvetna om, och som skrämmer dem, eftersom de då skulle förlora sin makt. Den dag världens muslimer förstår att Gud är god, att Gud älskar och inte hatar, den dagen kommer de mullor som predikar hat och våld att tappa greppet om massorna. Alla människor vet innerst inne att en gud som uppmanar människor att bege sig till en bröllopsfest med hundratals gäster och där förvandla glädjens fest till ett blodbad av söndersprängda kroppar, tarmar, losslitna lemmar och döende barn som ropar på sin mamma, den guden är inte värd att tillbe. Alla människor vet också att en gud som får sina anhängare att inför tv-kameran, ropande "Allah Akbar (Allah är stor)", skära halsen av europeiska hjälparbetare och långtradarchaufförer, som kommit till Irak för att hjälpa till med återuppbyggandet av landet, i själva verket är en ond inkarnation från helvetet. En sådan gud är lägre än den lägsta människa. Jesus säger:

Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma till himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'" (Matt 7:21-22)

Det är inte omständigheterna som bestämmer vad vi gör. Människan kan välja mellan gott och ont, mellan liv och död. Det är inte den kultur vi lever i som bestämmer våra handlingar. Kultur, omständigheter, familj och andra faktorer kan påverka våra beslut, men varje människa har ansvar för sina handlingar.

Jag tar idag himmel och jord till vittnen mot er, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du välja livet, för att du och dina efterkommande må leva genom att du älskar Herren din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom (5 Mos 30 19).

Människan får ta konsekvenserna av sina val. Och dessa konsekvenser varar in i evigheten. Jesus säger att alla onda handlingar har sina rötter i ondskan själv, dvs ytterst sett Djävulen.

Ett bra träd bär aldrig usel frukt, inte heller bär ett uselt träd bra frukt.. Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar inte fikon på tistlar eller druvor på törnbuskar. En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av (Luk 6:43-45).

Den som begår onda handlingar i Guds namn, gör det således i själva verket i Djävulens namn. Den som i "frihetens namn" krossar huvudet på 4-åriga flickor, skär halsen av kristna fredsaktivister eller spränger bröllpsgäster i luften, visar vem han har som herre i sitt liv. Från Gud kommer bara ljus och kärlek. Ond frukt kommer från ett ont träd!

Vad det innebär att kränka Muhammed vet vi idag. Det är intressant att jämföra hur Jesus agerade när han kränktes. Efter att han gripits av soldaterna i Getsemane, hånades han, förtalades han, och torterades sedan på det mest fruktansvärda sätt, innan han till slut spikades upp på ett kors. Till de som sörjde honom när han hängde på korset, sade han:

Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn." (Luk 23:28)

Och sedan sade han om sina plågoandar:

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)

Som kristen är man kallad att möta ont med gott och att vända andra kinden till (vilket inte är samma sak som att man alltid måste vara mesig och inte får försvara sin tro eller sin familj). Jesus talar om att vi skall älska våra fiender. Att älska våra vänner, säger han, är inte speciellt berömvärt, det gör ju alla.

Alla människor behöver Jesus, men som det ser ut nu kommer antagligen islamvärlden att böja knä för Jesus långt innan västvärlden gör det. I Väst ser vi en kulturskymning och antagligen de sista skälvande spasmerna av en kultur på väg mot sin undergång. En kultur där man inte längre tror på någonting annat än det egna självförverkligandet och kortsiktig njutning. De klassiska dygderna som; kärlek, sanning, ärlighet, trofasthet, omsorg, mod och tolerans är begrepp som alltför många västerlänningar idag hånskrattar åt. Frågan är bara vad skall komma ur denna omvälvning? En islamistisk världsstat, som kommer att få mänsklighetens mörkaste ögonblick att te sig som ljuspunkter? Eller någonting bättre än det vi har idag? En kultur som bygger på sann kärlek (inte bara den som sitter mellan benen) och äkta medkänsla och omsorg om både skapelsen och livet. Bibeln talar om att det är det senare som kommer att ske. Men först väntar det Bibeln kallar den stora Vedermödan, när lidandet i världen kommer att nå en omfattning och intensitet som hittills aldrig skådats. Kanske är det det vi ser idag, inledningen till denna Vedermöda. Mörker, mörker. Men, natten är som mörkast precis innan det gryr! Och skapelsen vittnar om en god och kärleksfull Gud!

Ack när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
         (Johan Olof Wallin).

 

Tillbaka till sidan med aktuella kommentarer.
© Krister Renard