"Det är lätt att förlåta ett
barn som fruktar mörkret.
Den verkliga tragedin är
en vuxen som fruktar ljuset."
(Platon)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

Det gångna året 2005

Underrubrik: eländes, eländes, eländes elände.

Så har det blivit dags att skriva en liten krönika över det gångna året, 2005. Nåja, liten och liten. Den blev betydligt längre än jag hade trott och jag har brottats med denna krönika i flera månader (vid sidan av heltidsarbete och andra sysslor). Men den får bli så lång som den blir.

När man ser tillståndet i Sverige och världen, ligger det nära till hands att tänka på Hamlets klassiska klagan, "The time is out of joint. O cursed spite that ever I was born to set it right! (Ur led är tiden, ve att jag är den som föddes att den vrida rätt igen!)". Det tycks som att vi alltmer lever i den uppochnedvända världen eller någon slag surrealistisk Aliceiunderlandetvärld, där det goda blivit ont, där svart är vitt och inget är vad det synes vara.

 

Det första vi kan notera är att angreppen på den kristna tron blivit allt grövre och mer generaliserande. Förr kunde man kritisera kristna för att de trodde på "tomtar och troll" och för att de var knäppa i största allmänhet (typ; "hur kan moderna människor ta en 'sagobok' som Bibeln på allvar?"). Kritiken riktades speciellt mot det man betraktade som "extrema" kristna grupper (dvs nyetablerade samfund vilka trodde att Jesus verkligen menade vad han sade), som Pingströrelsen på 1920-talet och Livets Ord på 1980-talet. Samtidigt fanns en stor respekt gentemot kristna på grund av den omtanke, medkänsla, kärlek etc som hör till den klassiska kristendomen och som tar sig uttryck i engagemang för fattiga, sjuka och olyckliga människor i största allmänhet. De flesta svenskar högaktade t ex Frälsningsarmén för deras arbete bland utslagna och hemlösa. Idag förekommer alltfler aggressiva angrepp, inte bara mot den kristna tron i sig, utan också mot kristendomen och även kristna som personer. Vissa debattörer tycks till och med mena att kristendomen utgör en stor fara för mänskligheten och att den måste marginaliseras, eller helst förbjudas. Lena Anderssons famösa Sommarprogram (juli 2005) är bara ett exempel bland många (kommenteras här). Där framställdes Jesus som äktenskapsbrytare och förtryckare och som en sällsynt motbjudande och grym person.

Tidigare har Moder Théresa i stort sett undgått kritik. Jag har dock på senare tid fått några mail från arga ateister, vilka bl a tagit upp Moder Théresa. I ett mail kallades hon "### skitstövel [### står för en svordom]". I ett annat mail så framställdes hon som den ultimata superegoisten, som gjorde det hon gjorde, inte av kärlek, utan av iskall beräkning, enbart för att samla poäng, så att hon skulle komma till himlen. Dessa ateister känner antagligen inte till att 1 Kor 13, som handlar om kärleken, bl a säger, "Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit" (vers 3). Man kan inte vinna himmelska poäng genom att låtsas vara god. Gud går inte att lura. Det är väl snarare så, att genom sig själv känner man andra. En ond människa dömer andra efter sig själv, och eftersom vederbörande aldrig skulle göra något utan självisk beräkning, så "vet" han/hon att Moder Théresa är precis likadan. Världen har verkligen blivit bak och fram, när man framställer en människa, som gett sitt liv för de lidande och svaga, som en ond, beräknande egoist.

Folkhälsominister Morgan Johansson har bl a i Svenska Dagbladet hävdat att religionen skall förpassas till privatlivet och att politiker och vetenskapsmän bör återta initiativet när det gäller åsiktsbildning och värdefrågor. I Nazityskland var det just politiker och vetenskapsmän som stod för "åsiktsbildning och värdefrågor". Resultatet känner vi tyvärr alltför väl till (se min artikel om Psykospace och Jurisspace -- två pseudovärldar). Problemet är att vetenskap aldrig kan uttala sig i värdefrågor, eftersom vetenskapen definitionsmässigt bara kan uttala sig om det som är, och inte om hur det bör vara. Morgan Johansson menade vidare att man inte får argumentera utifrån Bibeln i samhällsdebatten. Däremot är det, enligt honom, tillåtet att argumentera utifrån Marx' skrifter. Enligt Johansson är nämligen marxismen en vetenskaplig teori. "Det kan du fråga forskare om", säger han i en intervju i Världen idag (3/10 2005). Hehe, den gode folkhälsoministern skulle nog behöva gå en liten nybörjarkurs i vetenskapsteori, där han bl a skulle få lära sig att vetenskap aldrig kan förse oss med moraliska normer (den kan hjälpa oss att förstå den fysiska världen, men inte tala om för oss vilka val vi skall göra utifrån denna förståelse). Johansson har också deklarerat att han nu gått med i den ateistiska Föreningen Humanisterna, för att visa var han står.

I två tv-program med Robert Aschberg (januari 2006) har man ifrågasatt kristnas lämplighet som fosterföräldrar (otaliga kristna familjer har under årens lopp ställt upp för barn i svårigheter och upplåtit sina hem för dessa, något som sociala myndigheter många gånger uttryckt stor tacksamhet för). Underförstått, kristna utgör en sådan fara för samhället, att de inte bör få vara fosterföräldrar (helst borde de inte ens få uppfostra sina egna barn, vilket vi strax återkommer till när vi skall diskutera kristna skolor). I det första programmet hade man bl a med en kommuntjänsteman i Uppsala, som fosterhemsplacerat ett barn hos en familj med anknytning till Livets Ord. Aschberg försökte hela tiden få henne att medge att detta varit skadligt för barnet, men hon vidhöll sin linje att det var ett mycket bra hem och att hela programmet var vinklat. Hon vek inte en tum, trots att Aschberg pressade henne. Knappast någon seger för Aschberg och han såg aningen snopen ut när programmet slutade. Heder åt denna kvinna!

Attackerna på den kristna tron kommer nu i en allt stridare ström. I TV har man under slutet av 2005 sänt en serie om häxprocesserna i Sverige på 1700-talet. Serien bygger på en bok av Jan Guillou. Nu vet jag inte om det är Guillous uttryckliga avsikt (men jag misstänker att så är fallet) att misskreditera kristendomen. Men så blir i alla fall resultatet av denna serie, där kristendomen framställs som förtryckande och rent ut sagt ond. Häxprocesser har emellertid ingenting med Jesus Kristus att göra. Ingenstans uppmanar Jesus sina efterföljare att använda våld och tvång för att utbreda hans lära. Problemet är i stället att det finns onda människor. När en rörelse eller organisation får stor världslig makt (som t ex Katolska Kyrkan och Svenska Kyrkan hade en gång i tiden) finns alltid risken att onda människor utnyttjar detta på olika sätt (det var kanske därför som Jesus varnade de kristna för att skaffa sig "världslig makt" -- "Mitt rike är inte av denna världen"). Häxprocesserna utgör en skamfläck i den protestantiska kyrkans historia, men kan inte användas för att misskreditera Jesu budskap (häxprocesser, korståg etc diskuterar jag närmare i min artikel om kyrkohistoria). Och dessutom, de vänsterideologier som bl a Jan Guillou bekänner sig till (eller i varje fall har bekänt sig till) har åstadkommit oändligt mycket mer ont här i världen än vad alla religioner tillsammans någonsin gjort. Vi behöver ju bara tänka på Stalins "häxprocesser" under 1930-talet, där hundratusentals människor torterades och avrättades eller Ordförande Maos "Det stora språnget framåt" som kostade ca 38 miljoner kineser livet. En av mänsklighetens största paradoxer är att de ateistiska ideologier som anklagat religionen för att orsaka massmord, intolerans och förtryck, och att religionen därför snarast måste utplånas från jordens yta, är de som i själva verket orsakat den absoluta merparten av de massmord, den intolerans och det förtryck som förekommit under 1900-talet!. Det kanske vore dags för "vänsterjournalisten" Jan Guillou att göra en film om ateismens "häxprocesser" (om han nu verkligen är den förkämpe för sanning och frihet, som han gör anspråk på att vara).

Ännu ett exempel på attackerna mot kristendomen är Dan Browns bestseller DaVincikoden, vilken diskuteras närmare här).

 

Motståndet mot kristna skolor från vänsterhåll, men också från ateistiskt håll i största allmänhet, har alltid funnits och lurat i bakgrunden, men tycks nu ha hårdnat. Vänsterpartiet och socialdemokraterna har sedan tidernas begynnelse varit emot fria skolor, även icke konfessionella sådana, eftersom dessa hotar Makten och den ofria debatten (Makten är inte intresserad av en fri debatt av förklarliga skäl). Socialdemokratin har utan tvekan gjort mycket gott för Sverige (tidigare), men dessvärre har denna rörelse, på grund av sina marxistiska rötter, också en mörk sida av åsiktsförtryck och tankemonopol, som dessutom tycks tilltaga allt eftersom partiarbetare med arbetarbakgrund nu i snabb takt ersätts av intellektuella (som enligt min mening är mänsklighetens största gissel). Socialdemokraterna har gång på gång försökt stoppa, eller i varje fall inskränka, de fria skolornas, och då speciellt de konfessionella fria skolornas, rätt att existera.

Det finns mycket vi kan lära oss av det forna Sovjetimperiet. Och då avser jag i negativ bemärkelse. 1954 beordrades skolorna i Sovjetunionen att uttalat propagera för ateismen. Skolböckerna fylldes av slogans mot religion, t ex "Religionen är en fanatisk och ond avbild av världen" eller "Religionen har blivit mediet för att andligt förslava massorna i världen". Kommunistpartiet deklarerade att "undervisningen i skolämnen som historia, litteratur, naturvetenskap, fysik, kemi etc, skall mättas med ateism (det låter kusligt likt Skolverkets visioner)". Trots detta exploderade religionerna när Sovjetdiktaturen föll. Varför? Jo människan är obotligt religiös. En fråga som ateisterna undviker att besvara är just varför evolutionen gett människan ett behov, som enligt dem aldrig kan mättas, eftersom det inte finns något eller någon som kan mätta det. Det tycks som att Skolverket, folkhälsominister Morgan Johansson och de militanta ateisterna har samma agenda när det gäller skola och barnuppfostran, som man en gång hade i den ondskefulla och förtryckande Sovjetstaten (för fler detaljer om Sovjets skolsystem hänvisas till A History of Marxist-Leninist Atheism and Soviet Anti-Religious Policies, St. Martin's Press, 1987).

Under 2005 har man försökt få igenom en ny skollag, som bl a kraftigt skulle inskränka de konfessionella skolornas frihet att vara just konfessionella. Kontentan av lagförslaget var att inga konfessionella aktiviteter får vara obligatoriska i de konfessionella friskolorna. Dvs, dessa får gärna vara konfessionella under förutsättning att de inte är konfessionella. Känns logiken igen? Den är vanligt förekommande i totalitära stater. I Sovjet hade man t ex religionsfrihet under förutsättning att man egentligen inte trodde på det man sade sig tro på. Nu går det inte att förbjuda konfessionella skolor helt, eftersom EU-stadgan garanterar föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin religiösa och filosofiska övertygelse (denna rätt gäller givetvis inte bara ateistiska föräldrar utan även kristna föräldrar, något som många ateister tycks ha svårt att förstå). I lagförslaget ingick därför att man accepterade konfessionella skolor med vissa obligatoriska konfessionella inslag. Men, dessa skolor skulle inte få några statliga bidrag, vilket i praktiken är samma sak som att förbjuda dem. På så sätt skulle föräldrar som vill ha sina barn i en konfessionell skola, få betala sina barns skolgång två gånger, först genom skatten (som man själv då inte får del av) och sedan genom en avgift till skolan. Det är svårt att förstå hur socialdemokraterna kan göra en sådan logisk kullerbytta, som totalt motsäger deras egna principer. Vad de således säger är, att endast de rika föräldrarna har rätt att placera sina barn i en konfessionell skola med konfessionella inslag på skoltid. Samtidigt är man så otroligt noga med att ingenting i skolan skall få kosta pengar för föräldrarna samt att ingen får diskrimineras (men kristna föräldrar kanske utgör ett undantag).

Numera är det t ex i princip förbjudet att anordna skolresor och liknande, om det kostar pengar för eleverna eller föräldrarna (det får i varje fall inte kosta mer än någon hundralapp, vilket knappast räcker till en skolresa i ordets rätta bemärkelse). Detta kommer att drabba eleverna negativt, eftersom i stort sett alla skolresor kommer att upphöra. Man får inte ens låta eleverna köpa grafritande räknare, utan skolan måste tillhandahålla sådana (man kan ju lätt inse vilket slitage det kommer att bli på dessa låneräknare -- det som är gratis är man ju inte speciellt rädd om), vilket antagligen kommer att leda till att man inte längre använder grafritande räknare i undervisningen (nu ser jag inte detta som någon större nackdel -- det är bättre att satsa på riktiga matematikkunskaper än en massa häftiga prylar). Men i alla fall, hur kan man å ena sidan mena att kristna föräldrar skall betala hundra procent av kostnaden för sina barns skolgång, medan samtidigt skolgången skall vara helt kostnadsfri för alla föräldrar?! Detta visar vad som händer när ideologi får ersätta förnuft. Jag vågar påstå att Morgan Johanssons ateistiska ideologi utgör ett betydligt större hot mot Sverige än vad kristendomen gör. Nu gick, tack och lov, det socialdemokratiska lagförslaget inte igenom. Miljöpartiet vägrade konsekvent att inskränka i de konfessionella skolornas frihet. Tack för det! Och all heder åt Miljöpartiet, som till skillnad från (v) och (s) är ett sant demokratiskt parti! Men sossarna bidar sin tid, och vem vet, kanske får de så småningom igenom sitt förslag, även om det inte gick den här gången.

 

Angreppen på den kristna tron utgör en ny och intressant trend. Det tycks som att de militanta ateisterna vädrar morgonluft. De känner antagligen segervittring och hoppas att den förhatliga kristendomen nu en gång för alla skall kunna krossas. Jag upplever det ungefär som en ishockeymatch, där det några minuter innan slutet står oavgjort och ena laget ersätter sin målvakt med en utespelare, och sedan intensivt attackerar. Det skjuts skott på skott mot motståndarmålet och förr eller senare, hoppas man, kommer ett skott att slinka in (men det egna målet är ju helt öppet, så matchen kan snabbt ta en annan vändning). Det är så jag känner det -- ateisterna skjuter skott mot skott mot den kristna tron och tycker att nu var det väl själva tusan om vi inte skulle vinna till slut. Det egna målet är dock helt obevakat. De anar inte att kristendomen är som starkast när den förföljs. Tyvärr talar dessa attacker inte så gott för Sverige. En nation, vars officiella företrädare tycks uppleva de kristna som det största hotet, kan inte vara en god nation. Historien visar att så är fallet. Endast ondskan kan (och bör) känna sig hotad av Jesus!

Samtidigt är alla dessa attacker på den kristna tron väldigt trosstärkande. Det är precis vad man kan förvänta sig om det scenario, som målas upp i Bibeln, är sant. Enligt detta finns en ond, andlig makt, som Bibeln kallar Djävulen. Denne, som representerar den rena hundraprocentiga ondskan, hatar Gud och därför hatar han också människan, som är Guds ögonsten. Djävulens mål är att alla människor dels skall överge Gud, dels skall tillbe honom i stället för Gud. Bibeln talar om att det bara finns en enda väg till Gud och det är genom Jesus Kristus. Det är därför fullt naturligt att den enda religion som Djävulen attackerar är just kristendomen.

Jag känner att jag kanske måste förklara mig lite närmare här. För den icke troende ter sig givetvis allt prat om Djävulen som helt befängt. Men frågan är inte om det är befängt, frågan är om det sant. Om det, som Bibeln hävdar, existerar en ond andlig makt, som är att likna vid en person, ja då måste man givetvis tala om denna makt, om man vill ge en sann verklighetsbeskrivning. Det jag säger ovan skall inte tolkas som att alla ateister är djävulsdyrkare, eller besatta. Men Bibeln talar om att människan inte bara är en fysisk varelse utan också har en andlig sida, och att denna kan påverkas av andliga krafter.

Ateisten menar att intellektet är enda vägen till sann kunskap. Bibeln säger att vi genom intellektet endast kan förstå delar av den totala verkligheten, och att andliga ting kräver andlig förståelse. Det kristna budskapet är intellektuellt sett en dårskap, något som Paulus betonar på många ställen:

Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud (1Kor 1:27-29).

Jesus själv säger vid ett tillfälle:

Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn (Matt 11:25).

Evangeliets sanning är födold för den som begränsar sig till att tolka allt intellektuellt. För att förstå måste man ha barnets öppenhet i sitt sinne och i ödmjukhet söka sanningen, inte på ens egna villkor utan på Guds villkor. Paulus talar om att den som inte har Guds Ande, är förblindad.

Ty denna världens gud [dvs Djävulen] har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild (2 Kor 4:4).

Deras tankar är tomhet, deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger, därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan (Ef 4:17-18).

Ateister som blivit kristna kan ofta berätta om hur det var som att en slöja lyftes av och man plötsligt såg klart. Jag var själv ateist tills jag fyllde 36, så jag vet vad jag talar om. Jag läste om en advokat och övertygad ateist, som hade diskuterat med några kristna och sedan blev frälst när han var på väg hem i bilen. Efter diskussionen tyckte han att han fullständigt hade krossat de kristna med sina välgenomtänkta och logiska argument mot den kristna tron, men i bilen gick det plötsligt upp för honom hur totalt ohållbara och irrelevanta de i själva verket var.

Bibeln talar om att Djävulen inte längre har någon makt på jorden. Han (feministerna jobbar ivrigt på att Gud är en "Hon", varför jobbar de inte på att Djävulen också är en Hon?) kan endast verka genom lögn, bedrägeri och skrämsel. När jag ovan talar om hur Djävulen påverkar, så kan detta lätt missuppfattas. Alla människor är under andlig påverkan, och Djävulen kan på så sätt få vissa människor att gå hans ärenden. Men han kan inte tvinga oss, utan vi måste själva öppna upp oss för andliga inflytanden (inte ens Gud kan kränka människans fria vilja). Vissa gör det medvetet (t ex djävulsdyrkare), andra omedvetet, eftersom de är bedragna. "Ja men jag är inte bedragen", säger kanske någon. Det kan jag inte uttala mig om, men att man inte upplever sig som bedragen är inte någon garanti för att man inte är det. Defintionen på att vara bedragen är nämligen att man inte är medveten om att man är bedragen -- i så fall vore man ju inte bedragen.

Det är inte bara kristendomskritiken som växer sig allt starkare. Kristendomen själv växer som aldrig förr. Aldrig någonsin tidigare har en så stor del av jordens befolkning varit kristen som idag. I boken Megashift (Empowerment Press, 2005) berättar James Rutz om det kristna evangeliets spridning just nu. 2005 omvände sig 64 miljoner människor till kristen tro, vilket blir mer än 175 000 personer om dagen. I Indien och Kina är tillväxten speciellt stark. Rutz skriver också att islam tappar anhängare till den kristna tron, "Muslimska ledare erkänner att de håller på att mista Afrika. Indonesien, det folkrikaste muslimska landet i världen, har idag 30 procent kristna. I Bangladesh har mer än en halv miljon muslimer vänt om till Jesus sedan 1997." Rutz skriver vidare, "Islam är dödsdömd, tillsammans med den militanta islamismen". Även om den kristna tron ifrågasätts på ett mycket aggressivt sätt i dagens Sverige, och även om många samfund gått starkt tillbaka i medlemsantal under de senaste decennierna, tycks kristendomen starkare än någonsin. Den enda kristendom som är på reträtt är uppenbarligen den kristendom som egentligen inte är någon kristendom, där man försöker köpa sig världens gunst genom att förneka sin Herre och Frälsare och genom att reducera Evangeliet till ett till intet förpliktigande, politiskt korrekt nonsensbudskap. Det sanna Evangeliet är inte ett neutralt "Jaså?", utan uppmanar till omvändelse från egoism, habegär och likgiltighet till ett liv i Sanning, Rättfärdighet och utgivande Kärlek.

 

Nu är det inte bara de kristna friskolorna som särbehandlas. Vänsterblocket (s och v) är klart emot friskolor överhuvudtaget, eftersom man där inte kan kontrollera vilka tankar och åsikter som förs över till barnen (så uttrycker man det givetvis inte, utan den officiella förklaringen är att friskolorna ökar segregationen). Man accepterar dock att dessa finns och har sagt att man inte kommer att försöka stoppa de icke-konfessionella friskolorna. Men att det är ett känsligt ämne är inte svårt att se. I januari 2005 publicerade Skolverket på sin hemsida en rapport om friskolorna. Enligt denna var friskolorna i genomsnitt mer effektiva och gav bättre resultat än de kommunala skolorna och på orter där det fanns många friskolor, gjorde konkurrensen att även den kommunala skolan blev bättre. Att Skolverket publicerar någonting så politiskt inkorrekt är anmärkningsvärt i sig och var nog delvis ett misstag, vilket visas av att rapporten bara låg kvar några timmar på deras hemsida, innan den drogs in. Skolminister Ibrahim Baylan uttryckte i TV sin irritation över rapporten och krävde att den skulle dras tillbaka (vilket gjorde att han anmäldes till Konstitutionsutskottet för ministerstyre) och även Skolverkets chef, Per Thullberg, menade att slutsatserna i rapporten var förhastade och att den måste göras om. Nio månader senare kom rapporten i en ny version. Slutsatserna var i stort sett desamma. Även denna gång tog generaldirektör Per Thullberg avstånd från rapporten och sade bl atill TT (13/9 2005), "Den nya versionen visar att vi inte kan använda denna metod, utan vi måste ha data av en annan karaktär för att få givande resultat" underförstått "vi måste filtrera indata så att slutsatsen blir politiskt korrekt").

En bristfällig doktorsavhandling av Christina Wikström försökte visa att en orsak till friskolornas goda resultat var att man där satte för höga betyg på eleverna. Detta påstående fick utbildningsminister Leif Pagrotsky att jubla. Äntligen hade man en förklaring till friskolornas goda resultat. Han var inte sen att göra ett antal triumferande uttalanden i media. Christina Wikström hade dessvärre glömt att kolla vissa fakta. Skolverkets eget material visar nämligen att friskolorna inte bara har högre betygsgenomsnitt, de har också bättre resultat på de nationella proven (där man testar alla elevers kunskaper på ett likvärdigt sätt och där mycket noggranna rättningsmallar och -anvisningar garanterar att alla lärare bedömer proven på likartat sätt -- dessutom får vid varje provtillfälle ett antal slumpvis utvalda skolor sända in proven till Skolverket för kontroll). Så att friskoleleverna har bättre betyg är fullt naturligt. Bättre kunskaper (vilket resultatet från de nationella proven visar) skall ju avspeglas i högre betyg, om jag inte missuppfattat det hela. Svenska Dagbladets ledarskribent, Maria Abrahamsson, kommenterade Pagrotskys förhastade reaktion:

Detta enkla faktum kunde Leif Pagrotsky, om inte själv, så lätt ha låtit en medarbetare kontrollera, innan statsrådet hängde upp sin bredsida mot friskolor och betyg på Christina Wikströms doktorsavhandling. Om utbildningsministern hade varit intresserad av sanningen (SvD, 26/4 2005).

Men vem är intresserad av sanningen, när det finns ideologi?! Då behöver man ju inte kontrollera. Man vet ju redan vad som är sant, eftersom kartan är sannare än verkligheten.

I själva verket är den svenska skolan ingenting mindre än en ren katastrof. I internationella undersökningar placerar sig svenska elever synnerligen medelmåttigt (att det inte går ännu sämre beror på att hela västvärldens skolsystem är på väg rakt ner i avgrunden -- antagligen observerar vi just nu den västerländska civilisationens undergång). ICA-kuriren hade den 28/11 2005 en intressant artikel med titeln, "Godkänd i svenska -- men kan knappt läsa och skriva". Låt mig saxa ett litet avsnitt:

Per Fröjd, som också är forskare, visar i en färsk doktorsavhandling att läsförmågan har sjunkit drastiskt bland niorna i den ganska genomsnittliga kommunen Borås på kort tid. På tre år, från 2000 och framåt, fördubblades andelen dåliga läsare. Samtidigt sjönk toppnivån. Andelen riktigt goda läsare halverades.
-- Nära hälften av 16-åringarna har svårt att hinna med textremsorna på tv och film. Det innebär att de inte uppfyller 70-talets krav på funktionell läsförmåga. En så hög andel är politiskt känslig, säger Per Fröjd och syftar på ambitionen att få alla elever högskolebehöriga. Han beskriver skolan som ett gigantiskt, urspårat experiment där en övertro på datorer och Internet har gått ut över inlärning och läsförmåga. Surfande på nätet har ersatt träning i att förstå längre texter och komplicerade resonemang.
-- Eleverna får uppfattningen att de bara ska göra sådant de är intresserade av. Men så är det ju inte senare i livet, i yrkeslivet till exempel. När det gäller läsning kan det dröja länge innan lusten infinner sig.
Värst av allt är att den sjunkande läsförmågan döljs av rökridåer i form av alltför välvilliga betyg. Per Fröjd möter elever som börjar gymnasiet med MVG och VG i slutbetygen från grundskolan, men som läser på tioåringars nivå.
-- "Godkänt" har fått karaktär av "deltagit". Följden av de upphaussade betygen är att extrainsatser kommer för sent eller inte alls. Ansvariga politiker kan blunda för verkligheten och beskriva läget som ljusare än vad det är.

Artikeln illustreras av en utdrag ur en gymnasieuppsats, skriven av en elev som gick ut nian med betyget godkänt i svenska. Bortsett från handstilen skulle man gissa att det handlade om en elev i årskurs 3 eller 4.

I en liten blänkare i Svenska Dagbladet oroade sig Ola Helenius vid Karlstads Universitet över ingenjörers bristande kunskaper i matematik och skrev, "Det finns inget som tyder på att det inte kan bli ännu sämre." Och tyvärr, det mesta tyder på att det kommer att bli mycket sämre.

Ingenstans inom regeringen eller närstående kretsar märker man ens en ansats till att vrida klockan rätt, utan det ideologiska experimentet med svenska skolan bara fortsätter in absurdum. Överhuvudtaget handlar det inte om fakta eller sanning. Det handlar om den socialdemokratiska ideologin, enligt vilken alla människor är lika begåvade och lika intresserade av teoretiska studier. Men där ideologi går in, går vettet ut. Den skada som Sverige redan lidit, och ännu mer, kommer att lida, är gigantisk, och frågan är om Sverige överhuvudtaget har någon framtid som teknologiledande industrination. Personligen anser jag att de som bär ansvar för dagens svenska skola skulle åtalas för landsförräderi och dömas till livstids fängelse. De finns ingen landsförrädare i svensk historia som tillnärmelsevis skadat Sverige lika mycket som vad arkitekterna bakom det svenska skolexperimentet gjort.

 

"Jag vägrar att ta ordet disciplin i min mun!"
     Ingegerd Wernersson, f d skolminister

Som om de dåliga kunskaperna i sig inte vore nog, så finns en ännu mörkare sida av den svenska skolan, där man tycks ha gett upp varje form av lärarauktoritet och disciplin. Busarna tar mer och mer över vissa skolor och ingen vågar ingripa (den lärare som tar lite hårt i en elev riskerar åtal och stora skadestånd). Mobbing är ett oerhört problem och undersökningar visar att ungefär var tionde elev är mobbad och att varannan flicka är utsatt för sextrakasserier. Den senare uppgiften är hämtad från en doktorsavhandling av Eva Witkowska. "Skolor är hemska ställen", säger Eva Witkowska i Svenska Dagbladet 23/8 2005. Jag hörde för en tid sedan på radion om ett ovanligt vidrigt exempel på detta. Linda Falkbäck, 13 år, i årskurs 7, var en stark och sportig tjej, som simmade och inte brydde sig så mycket om smink och kläder och fester. Givetvis mobbades hon av de andra tjejerna i klassen på grund av detta, men hon hade tillräckligt med självförtroende för att klara av det. Dessutom hade hon en god vän. En dag utnyttjades Linda sexuellt av en kille på skolans toalett, vilket tog henne mycket hårt. Efter detta kallades hon "hora" och "toalettmadrass" på skolan (logik tycks inte vara ungdomars starka sida -- man undrar om de hjälteförklarade killen -- han kanske numera går under namnet "toaletthjäten"). Vid ett tillfälle, konfronterade hon en kille som hade kallat henne för hora. Då blev hon nedsparkad inför en grupp av 8-10 stycken personer som stod runt omkring. Ingen lyfte ett finger för att hjälpa henne (vad är skillnaden mellan sådana människor och Hitlers bödlar? -- svar: ingen som helst). När hon kom hem från skolan tog hon sitt liv genom att hänga sig (enligt nyheterna i P1 31/12 2005 kl 1230).

Linda Falkebäck
1 juni 1991 - 27 april 2005.

Jag antar att killen som misshandlade henne är nöjd med resultatet (personligen hoppas jag att han kommer att må dåligt resten av sitt ynkliga liv!). När man läser om sådant känns tanken på ett evigt helvete faktiskt ganska tillfredsställande. Att kalla en 13-årig flicka, som blivit sexuellt utnyttjad, för "hora" är den ultimata ondskan i all sin vidrighet. Men undrar vad killen som utnyttjade henne fick för straff (hon var ju inte 15 och killen var antagligen mer än 15), eller killen som misshandlade henne? Eller rättare sagt, det undrar man inte alls. Det vet man. De fick i stort sett inget straff alls och blev säkert beundrade av många elever (men som tur är inte av alla). Personligen tycker jag killen som utnyttjade henne skulle ha 20 års fängelse, det skulle tillfredsställa min känsla för rättvisa (hu så hemsk jag är, eller hur? -- men du då, som är totalt likgiltig inför offrets människovärde och offrets lidande, är inte du hemsk då?). Man kan undra vad skolan gjorde. Nu vet jag inte hur mycket skolan kände till av vad som försiggick. Men det finns generellt sett en sådan otrolig ynklighet och feghet bland skolledare och många lärare att man blir mållös. Hade jag varit rektor och fått reda på att eleverna kallade Linda för "hora", hade jag sammankallat hela skolan och läst lusen av eleverna och talat om för dem att den som gör något sådant är en ond varelse som knappast förtjänar att kallas människa. För det är precis vad jag anser. De flesta skolor och skolledare tycks vara mer intresserade av att sopa problemet med mobbing under mattan för att inte äventyra skolans goda rykte (men det är bortkastat, den har inte något gott rykte längre) än att på allvar ta itu med problemen. Men det är klart, merparten av skolledarna är handplockade för att de just saknar mod och integritet och att därför kommunen kan lita på att de står på den politiska korrekthetens sida och inte på Sanningens sida.

Lindas fall är tyvärr långt ifrån unikt. Den 25/4 2005 tog 13-årige Måns Jenninger sitt liv. Han orkade inte längre med trakasserierna från skolans mobbare. Bl a så bombade man hans hemsida med hatmail (givetvis anonyma). Där skrev man att det var lika bra att Måns tog livet av sig. Världen är full av vidriga svin, tyvärr. Som sagt, tanken på ett evigt helvete känns faktiskt ganska tillfredsställande ibland. Jag kan säga att jag inte har mycket till övers för människor (eller vad man nu skall kalla det) som medvetet driver en 13-årig kille i döden.

Tvivlar man på att ondskan existerar, är det bara att titta på just sådana här mobbingfall, där vissa människor (alltför många tyvärr) njuter av att skada och såra andra människor. Mobbing är ondska för ondskans egen skull och kan aldrig ursäktas. Och inte heller accepteras. De tysta åskådarna till mobbingen är precis lika skyldiga som mobbaren (Bibeln talar om att feghet är en av de absolut värsta synderna i Guds ögon). Människan är sannerligen i behov av frälsning från sin egen ondska!

Handlingsförlamningen när det gäller att komma till rätta med anarkin och flummeriet i den svenska skolan är monumental. I mitten av februari 2006 gick barnombudsmannen Lena Nyberg ut med skarp kritik mot skolmiljön. "Smutsiga toaletter utan lås leder till att eleverna undviker att gå på toaletten. Stökiga matsalar gör att de hoppar över lunchen", skriver hon i en rapport som publicerades den 21/2. I en debattartikel i GP den 22/2 säger hon att det inte är rimligt att barn i Sverige skall behöva uppleva en arbetsmiljö som vuxna aldrig skulle acceptera på sina arbetsplatser. Hon glömmer dock bort en sak. Det handlar inte bara om att skolan satsar för lite på miljön (så är fallet, men det är bara ett delproblem). I skolorna förekommer en oerhörd vandalisering och förstörelse (det handlar om enorma summor utslaget på hela landet). Och vem är det som förstör? Jo elever. Inte alla, men vissa. Skolverk och skollag har fråntagit lärare och rektorer all auktoritet och bakbundit deras händer, varför de endast kan stå där och beskåda eländet utan att kunna göra något. I en insändare i Metro den 23/2 skrev "Bimbi" med anledning av BO:s kritik av skolmiljön:

Jag blir förbannad när jag hör om alla klagomål på skolmiljön. Det är väl eleverna själva som slänger skräp, klottrar, förstör och skitar ner toaletter och annat. Det finns väl ingen arbetsgivare som skulle tolerera ett sådant beteende av sina anställda? Likadant i matbespisningen. Det är ju eleverna själva som skriker, gapar och slänger grejor omkring sig. Jag efterlyser mera disciplin från hemmet, i dagis och senare i skolan, lite uppfostran och respekt för andras egendom.

Om busarna fick städa efter sig, sitta kvar, ja kanske till och med komma till skolan en lördag och städa i sex timmar, skulle problemen med skolmiljön snart vara ett minne blott. Men inför sådana förslag ropar den intellektuella eliten (eller som jag brukar säga, kulturdräggen, för att skilja dem från den verkliga kulturelit som faktiskt finns), "fascister, hemskt, förtryck, diktatur!!" Men är inte de busiga elevernas sabotage mot lektioner och skolmiljö också ett förtryck?! Dessutom, busarna skulle må väl av att någon satte stopp för deras beteende och efteråt (även de växer upp så småningom) skulle de vara tacksamma. En mycket stor del av skulden har hemmen som inte tycks ge sina barn en vettig uppfostran. Och skulden till det har samhället (dvs den socialdemokratiska ideologin), som tvingat ut båda föräldrarna att arbeta heltid så att de inte orkar bry sig om barnen när de uttröttade kommer hem från arbetet.

Det tycks som att många elever mår dåligt. Ett barn som mår bra har inget behov av att mobba eller vandalisera. En viktig faktor till att barn mår så dåligt i vår tid är antagligen att de börjar alldeles för tidigt på dagis. Steve Biddulph är psykolog och något av guru när det gäller föräldraskap och barn och hans böcker har sålt i mångmiljonupplagor. I sina nya bok Raising babies har han frångått sin tidigare positiva inställning till dagis och varnar nu för faran med att sätta alltför små barn på dagis. Han säger bl a "Daghem är skadligt för barn under tre år eftersom deras mentala utveckling kan skadas. De kan få problem att skapa nära relationer med andra senare i livet". Det som fått honom att tänka om är bl a nya studier som visar att aggressivitet och asocialt beteende ökar bland barn som vistats utanför hemmet under stora delar av den tidiga barndomen. Han slår fast att alla barn under två år mår bäst av att vårdas av en person, allra helst en förälder. "Det möjliggör ett kärleksfullt samspel som är nödvändigt för att barns hjärnor skall utvecklas på rätt sätt", säger han. Samma åsikt har Penelope Leach, en annan auktoritet på området. Leach har visat i en studie av 1200 barn, att de som börjat tidigt på dagis uppvisade en högre grad av aggressivitet än barn som varit hemma under denna period. En ytterligare auktoritet är Jay Belsky, direktor för "Studiet av barn, familjer och sociala frågor" vid Birkbeck College i London. Han säger, "Långa dagisvistelser tidigt i livet tycks skapa aggressivitet och olydnad. Ett stort bekymmer är den samlade effekten av många sådana barn. När de hamnar i samma klassrum kan de bli svåra att hantera".

Jag är inte det minsta förvånad över dessa slutsatser. Barn fäster sig lätt vid kompisar och även vuxna. Små barn fäster sig mer vid vuxna -- man kan ju knappast tala om att en sexmånaders baby har kompisar i egentlig mening. Ett litet barn kommer att möta många vuxna på dagis, förvirrande många för en liten hjärna. Låt oss nu säga att barnet fäster sig vid en speciell person bland personalen. Och så plötsligt slutar den personen eller blir mammaledig (2 år för ett litet barn är en evighet). Efter att detta upprepats ett antal gånger finns risken att barnet sedan aldrig mer vågar fästa sig vid någon människa. Kanske är detta i varje fall en del av förklaringen till alla aggressiva barn som finns idag och till mobbing, skadegörelse och även det tonårsvåld som ibland går så långt som till mord. Vi har helt enkelt skapat små monster.

I svenska regeringens ögon tycks problemet i själva verket ligga hos de kristna skolorna, som måste stoppas så snart som möjligt (trots att våld och mobbing knappast förekommer där). "Får vi bara stopp på de kristna skolorna så kommer all mobbing att upphöra i de kommunala skolorna och kunskapsstandarden där kommer att öka dramatiskt" (tycks man tro -- i varje fall agerar man som om man trodde detta).

 

Apropå det hot mot det svenska samhället som de kristna ungdomarna tydligen anses utgöra (det är ju i alla fall den slutsats man lätt drar när man ser regeringens inställning till kristen tro och kristna skolor), kan vi roa oss med att jämföra vanliga ungdomsfestivaler med de festivaler som anordnas för kristna ungdomar. I Uppsala hade man t ex sommaren 2005 en reggaefestival. 170 personer greps av polisen för narkotikainnehav förutom annat stök och bråk. Första maj och midsommar är andra tillfällen när polisen har fullt upp. Fulla 13-åringar som ligger och kräks på gatorna, knivslagsmål, våldtäkter och annat. Nyårsnatten skall vi inte tala om. Nyårsafton 2005 blev facit i Sverige en person knivmördad och flera andra knivskurna med livshotande skador, förutom personrån, misshandel och våldtäkter, bränder etc, etc. Samtidigt försiggår kristna ungdomsfestivaler, med tusentals deltagare (vilka aldrig omnämns i media). Under höstlovet brukar t ex Livets Ord i Uppsala anordna en ungdomsfestival, kallad Youth. I år vill jag minnas att sammanlagt runt 3 000 ungdomar deltog. Ingen fylla, inga droger, inga knivslagsmål eller våldtäkter. Ändå är trons fiender djupt oroade över hur de kristna ungdomarna hjärntvättas av sina föräldrar och församlingar. Media brukar dessutom förtiga alla kristna festivaler, inte bara de som samlar ungdomar (undantag finns, Uppsala Nya Tidning brukar faktiskt numera ha några artiklar om Livets Ords stora Europakonferens, där runt 15 000 människor besöker konferensen under den julivecka den varar -- men fattas bara annat, denna konferens är en av de största publikdragande händelserna i Uppsala under året). Samtidigt skriver man spaltmeter om t ex Pridefestivalen i Stockholm, trots att de kristna konferenserna i Sverige sammanlagt har fler besökare än Pridefestivalen. 2004 samlade Pridefestivalen 12 950 betalande besökare. Samma sommar besöktes kristna festivaler av över 100 000 personer. Både Torpkonferensen och Nyhemsveckan och Livets Ords Europakonferens samlar var för sig fler besökare än Pride. Ändå får dessa nästan ingen uppmärksamhet alls i media (mer än möjligen lokalt) medan media blåser upp Pride till någonting oerhört mycket större än vad den är.

 

Pride ja. RFSL jobbar oförtrutet vidare på att inskränka demokratin och yttrandefriheten. Ölandspastorn Åke Green blev visserligen frikänd i Högsta Domstolen för sin predikan om homosexualitet, men med ett märkligt förbehåll. Domstolen menade att Green egentligen borde ha fällts, men att detta i så fall hade brutit mot EU-stadgan och i förlängningen hade lett till att Sverige i sin tur hade fällts av EU-domstolen. Slutsatsen blir således att yttrandefriheten i Sverige är mindre än inom EU i stort. Svenska regeringen vill ju gärna hävda att Sverige är frihetens och yttrandefrihetens högborg, vilket alltså inte är fallet. RFSL och deras vapendragare försöker överhuvudtaget tysta allt som de upplever som negativt. Så polisanmäldes t ex Svenska Dagbladet för att de i augusti hade en förstasidesrubrik "Fördubbling av gonorré hos homosexuella män". Anmälaren menade att man genom denna rubrik försökte ställa homosexuella män i dålig dager. Tack och lov avskrev polisen ärendet. Men ändå, det visar att RFSL inte accepterar den av grundlagen garanterade yttrandefriheten. Lagen om hets mot homosexuella var inte avsedd att begränsa yttrandefriheten (jag ställer upp på andan i denna lag till 100 procent, fast jag samtidigt inte kan förstå varför det måste finnas en speciell lag för homosexuella, jag tycker inte man skall hetsa mot någon).

Den 22/2 2006 rapporterade Världen idag om en ledamot i Umeå socialnämnd, som vid några tillfällen reserverat sig mot homoadoptioner. Socialnämnden i Umeå har, sedan lagen om homoadoptioner antogs, fattat en handfull beslut i sådana ärenden. Helén Edlund (kd) har vid två tillfällen yrkat avslag och sedan reserverat sig mot beslutet när adoptionerna godkändes av övriga ledamöter i nämnden. Hon har nu anmälts till HomO för detta. Hon motiverar sitt ställningstagande med utgångspunkt från FN:s barnkonvention, enligt vilken man vid adoptioner bör eftersträva en familjesituation som är så lik den ursprungliga som möjligt. Edlund har således valt att representera barnets och inte de vuxnas intressen. Att en politiker anmäls för att hon följer sin övertygelse är mycket oroväckande och visar att de homosexuellas organisationer inte är demokratiska. Precis som att pressfriheten skyddar journalisters integritet, är det oerhört viktigt i en demokrati att man skyddar de folkvalda representanternas integritet. Att yrka avslag på homoadoptioner har inget med hets mot folkgrupp att göra. I Helén Edlunds fall handlar det uppenbarligen om att i en intressekonflikt välja att företräda den ena parten, nämligen barnet (som nästan ingen annan företräder i dagens Sverige). Skulle HomO gå på anmälarens linje, blir slutsatsen att politiker i vårt land inte längre har någon åsiktsfrihet. I så fall har Sverige tagit ett ytterligare steg i riktning mot en totalitär stat, där politikerna endast får säga och tycka och handla efter det som är politiskt korrekt.

För närvarande pågår försök att införa en ny, könsneutral äktenskapsbalk. Författaren och vänsterdebattören Jan Myrdal är mycket kritisk till detta. Han säger till Världen idag (6/3 2006):

Det uttrycket [könsneutral äktenskapsbalk] är ett juridiskt trollande med ord. Ett samkönat äktenskap är en samhällelig motsvarighet till skvadern -- en blandning mellan tjäder och hare. Att säga detta är inget uttryck för homofobi. Vi på vänsterkanten har traditionellt respekterat den privata sfären. Det var därför vi bekämpade de paragrafer vilka innebar att homosexualitet var straffbelagt. Men vad det nu handlar om är att göra homosexualitet (bisexualitet, transsexualitet) till norm. Det är fel. Det är därtill direkt socialt och individuellt skadligt. Jag är beredd att respektera de sexuella minoriteternas rätt att leva som de önskar så länge beteendet inte skadar samhället. Men de kan inte kräva att bli normativa för oss -- den stora heterosexuella majoriteten. Då blir deras strävan samhällsskadlig.

Det finns mycket att säga om detta. RFSL arbetar på att de samfund som vägrar viga samkönade par kommer att förlora sin vigselrätt (alla måste böja sig under RFSL, annars...!!!). Svenska Kyrkans ledning har aviserat att man kommer att acceptera sådana äktenskap, vilket gjort att rysk-ortodoxa kyrkan och flera andra stora kyrkosamfund i världen aviserat att de kommer att bryta förbindelserna med Svenska Kyrkan, eftersom den inte längre kan karakteriseras som en kristen kyrka (K G Hammars gud tycks heta "Politisk korrekthet" och "Klia folks öron med det de vill höra").

Medan vi ändå är inne på ämnet homosexualitet så antogs i år en lag som ger lesbiska kvinnor rätt till insemination (på statens bekostnad). Här visas klart hur motsägelsefullt det blir när man alltid skall vara politiskt korrekt, utan hänsyn till att det finns en absolut sanning. Man hamnar till slut i en härva av motsägelsefulla påståenden och nödlögner. Normalt betalar bara staten för behandling av sjukdomar och inte för kosmetiska operationer (jag talar då om "skönhetsoperationer" -- snyggare läppar, större bröst etc). Att två kvinnor inte kan få barn är inte någon medicinsk indikation på sjukdom, det är biologiskt omöjligt. Varför skall så samhället betala för detta? Genom att officiellt sanktionera insemination av lesbiska kvinnor, säger man dessutom indirekt att pappan inte spelar någon roll för barnet. Samtidigt visar verkligheten på motsatsen. Det har skrivits mängder av artiklar av just folk som arbetar med missanpassade pojkar och unga män, som alla tar upp hur stor betydelse pappan har och hur absolut väsentligt det är att unga pojkar har positiva, manliga förebilder. Även för flickorna har pappan stor betydelse för deras framtida förmåga att relatera till män (kan dagens frånvarande pappor vara en del av förklaringen till den alltmer aggressiva feminismen och att så många flickor sexdebuterar redan i nedre tonåren -- kan det vara så att feministerna vill hämnas på alla män för sina pappors svek, och kanske längtar de flickor som sexdebuterar tidigt egentligen efter pappas trygga famn, men de manliga famnar som erbjuds, kräver liksom lite mer än bara kramar?).

 

I en artikel i Världen idag (17/8 2005) intervjuades Ann-Britt Grünewald, tidigare chef på Österåkersanstalten. Jag saxar lite från artikeln:

Bland dem som sitter på anstalterna är människor från splittrade hem överrepresenterade. Det är ovanligt att de kommer från hela familjer, säger hon när vi möts efter ett frukostmöte på Gullbrannagården i Halmstad nyligen.

Under sin tid på Österåkersanstalten blev hon särskilt medveten om pappornas stora betydelse för sina barn. Ann-Britt Grünewalds ansträngningar ledde bl a fram till att pappakurser startades på landets fängelser.

Fler hela familjer och närvarande pappor skulle enligt Ann-Britt Grünewald alltså kunna minska brottsligheten.

Hon medger gärna kristendomens betydelse för det brottsförebyggande arbetet.
-- Det som kännetecknar många fånger är en existentiell tomhet, säger hon och refererar biskop Caroline Krook om människans tre grundläggande behov; "Duger jag?" "Är jag älskad?" och "Finns det en mening med mitt liv?"
-- Det finns forskning som visar att ett barn med en tro lättare kan överleva en besvärlig livssituation, säger Grünewald, som i sin egen uppväxt berördes av den kristna tron.
-- Särskilt min farmor var en varmt, varmt kristen människa. Det har nog gjort att även jag klarat av vissa svåra saker i livet, tror hon, luttrad av många år i hetluften.

Ann-Britt Grünewald (som varit gift i 43 år -- och fortfarande är gift med samme man -- en oförlåtlig synd enligt kultureliten) tycks inte hålla med Föreningen Humanisterna och Morgan Johansson eller Robert Aschberg om faran med kristna hem och kristet inflytande. Men det är klart, hon har ju, till skillnad från de professionella tyckarna i vårt land, sett verkligheten i vitögat i stället för att sitta vid sitt skrivbord och bestämma hur verkligheten borde vara beskaffad för att stämma med den egna ideologin.

Själv har jag arbetat mer än 20 år som lärare och utifrån min erfarenhet kan jag inte annat än instämma med Ann-Britt Grünewald ovan. Jag har också själv vuxit upp utan en pappa, så jag vet personligen hur en pojke kan uppleva frånvaron av sin pappa.

Barn som föds genom insemination av lesbiska kvinnor kommer, enligt lagen, inte att få veta vem deras pappa är förrän de fyllt 18 år (i Danmark har de överhuvudtaget ingen rätt att någonsin få veta vem deras pappa är). Man kan tänka sig ungefär följande samtal mellan åttaåriga Stina och hennes mamma Ulla.

-- Mamma, vem är min pappa?
-- Det är Ingrid.
-- Men mamma, två tanter kan inte ju få barn. Det har vi fått lära oss i skolan. Vem är min riktiga pappa?
-- Vad spelar det för roll. Det är ju bara din fröpappa. Han räknas inte.
-- Men jag vill veta vem som är min riktiga pappa.
-- Det får du veta när du fyllt 18. Tyst nu!

Ingen lagstiftning i världen kan hindra en unge att fråga efter sin pappa. Eller skall man lura i barnen att kvinnor kan få barn utan en man? Skall vi censurera läroböckerna i biologi? Jag menar att bakgrunden till lagen om insemination av lesbiska kvinnor inte är grundad i omsorg om barnet, utan den enda hänsyn som tas, är till vuxnas egoistiska behov (obs, jag menar inte att lesbiska kvinnor är mer egoistiska än andra, det är fullt naturligt att man vill ha barn, men det är faktiskt biologiskt omöjligt för två kvinnor att få barn, och då måste man ta hänsyn till det). I så fall tror jag att det är mycket mindre skadligt för barnet om en lesbisk kvinna skaffar barn med en man, som tar sitt pappaansvar, och ikläder sig rollen som pappa. Barnet behöver sin pappa redan när det är litet. När barnet fyllt 18 är det för sent. Då har man berövat barnet något oerhört viktigt, som kommer att jaga barnet som ett spöke resten av livet!

 

Detta leder osökt in på nästa ämne; feminismen, eller kanske mer passande, vulgärfeminismen. Jag skulle tro att de flesta människor i vårt land är helt överens om att alla människor skall ha samma rättigheter (under förutsättning att de också fullgör sina skyldigheter) oavsett kön, ras, religion etc. Det är också självklart att kvinnor skall ha lika mycket betalt som män, när de utför samma arbete. Om detta är feminism, då är jag feminist. Vulgärfeminismen innebär emellertid inte bara jämlikhet mellan könen, utan bakom denna tycks finnas ett brinnande hat mot alla män och ett förakt för allt som är kvinnligt. Varför skulle det t ex vara fel att stanna hemma hos sina barn om man nu verkligen vill det? Varför tycker feministerna att det är bättre med kvinnliga långtradarchaufförer än hemmamammor? Skulle att ta hand om sina barn vara en lägre sysselsättning än att köra bil? Feministernas aggressivitet talar för sig själv och visar att det bakom feminismen finns en ande av förtryck och förakt för andra åsikter och livsstilar. Under en antiabortdemonstration vid Riksdagshuset stormade Tiina Rosenberg, styrelseledamot i Fi (feministiskt initiativ, men vi som gjort lumpen vet ju att Fi också kan ha en annan innebörd), fram till en av de manliga demonstranterna och skällde ut denne. När han frågade Tiina om hon inte var demokrat och respekterade rätten att demonstrera, blev svaret, "Inte när det gäller sådana som du!"

Som jag påpekar i andra artiklar så är feminismen i sin moderna tappning, intimt kopplad till marxismen (varför? kan man undra). Många aggressiva feminister är också lesbiska. Att det finns extrema feminister med extrema åsikter är inte ägnat att förvåna. Världen är full av extrema människor. Vad som däremot är förvånande är att dessa extrema åsikter har mötts med så pass stor acceptans i samhället och speciellt då från vänsterhåll. Ett blatant exempel på detta är kvinno"forskaren" Eva Lundgren, "professor" vid Uppsala Universitet (läsaren kanske själv kan räkna ut varför jag sätter ordet professor inom citationstecken). Hon är tillsatt av regeringen och har inte ens en formell forskarutbildning i sitt ämne. Kanhända räcker det att ha de rätta åsikterna?! Hon har gjort det ena märkliga uttalandet efter det andra. Bl a har hon påstått att det finns hemliga nätverk av djävulsdyrkande män som ritualmördar små barn (och att detta är så pass vanligt att det måste studeras av varje genusforskare värd namnet). Hon har också hävdat att alla män är potentiella våldsmän och att de som inte slår sina kvinnor borde specialstuderas, eftersom de bryter mot de kulturella normerna. Enligt Lundgren så misshandlas 46 procent av alla kvinnor av sina män, siffror som har rönt skarp kritik, eftersom hon inte tillfredsställande kunnat redovisa varifrån hon fått dem. Hennes kompetens och hennes akademiska trovärdighet har starkt ifrågasatts av bl a professor Bo Rothstein, en av Sveriges mer inflytelserika statsvetare och verksam vid Göteborgs Universitet. Han har frågat sig hur Eva Lundgren kunde kvittera ut 3 miljoner kronor från Brottsoffermyndigheten utan vare sig utlysningsförfarande eller en normal ansökningsprocess. Till slut blev pressen på Uppsala Universitet så stark att man tillsatte en grupp som skulle utreda Eva Lundgrens s k forskning. Man kom fram till att hon inte kunde anklagas för något brottsligt (plagiering etc), men att det ändå fanns stora brister. Annat var väl inte att vänta med tanke på att utredarna själva kom från Uppsala Universitet. Bo Rothstein var mycket kritisk till utredningen och menade att Eva Lundgren borde avsättas från sin tjänst.

En annan intressant slutsats som Eva Lundgren kommit fram till är att det inte finns några kön. De är en social konstruktion. Man undrar om detta gäller djuren också. Är bidrottningen och arbetarna bara en social konstruktion månne? Och vem har konstruerat den i så fall? Att det finns knäppa människor är inget nytt. Det har det funnits i alla tider. Det nya är att vissa av dagens knäppskallar inte sitter i madrasserad cell utan innehar professurer och får statsbidrag och ett enormt mediautrymme. Det är nästan helt otroligt. Personligen upplever jag det mesta av den feministiska s k forskningen ligga på gränsen till hjärndöd på intelligensskalan. Jag tror inte alls att könen är en social konstruktion. Däremot tror jag att feminismen och Eva Lundgren är sociala konstruktioner. Jag är absolut övertygad om att man inom 10 år eller så, kommer att gapskratta åt dagens feministiska forskning och betrakta den som en mörk eller snarare pinsam parentes i vetenskapens historia. Och företrädare för Uppsala Universitet kommer då att rodna om någon skulle vara så ofin att han påminner dem om "professor" Eva Lundgren.

Ungefär som att Uppsala Universitet idag inte gärna vill påminnas om att man en gång i tiden var stolt innehavare av världens första rasbiologiska institution, kallad "Statens Institut för Rasbiologi", grundat 1922 (dvs långt före nazismen) på initiativ av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting.

Och sedan har vi ju förstås den omskrivna kvinnorörelsen ROKS och alla turer kring den. Jag föredrar att inte kommentera detta överhuvudtaget. Något så korkat och dumt förtjänar inte att kommenteras. Det mest barmhäriga är att tiga ihjäl eländet.

Obs, jag känner djup sympati för de kvinnor som tvingas fly från sina kräk till män, som misshandlar och förtrycker dem. Jag anser att dessa män skall ha mycket hårda straff och dessutom måste mer göras för att garantera utsatta kvinnors säkerhet. Jag vet att ROKS arbetar med sådant och det respekterar jag. Men jag kan inte förstå varför detta måste kopplas till hat mot alla män och uttalanden som att män är djur. Vissa män beter sig värre än djur, det är sant, men det gör faktiskt vissa kvinnor också. Om ROKS hade nöjt sig med att arbeta för slagna kvinnors rätt, så hade de vunnit mycket mer. Nu har de genom sina knäppa uttalanden gjort sig till åtlöje i hela landet. Tyvärr! Detta är inte till gagn för de kvinnor de säger sig vilja hjälpa.

Låt mig avsluta detta dystra avsnitt (visst är den här artikeln uppmuntrande?) med en lite rolig krönika, hämtad ur GT (17/9 2005):

EN LIVSFARLIG KVINNA
Söndag. Kvinnor kan. Även dra upp båtar. När en mjäkig söderkis får ryggont kallas ett par driftiga damer in och plastschabraket åker upp från sjön och rakt in i Värmlandsskogen. Det hade glatt Tiina Rosenberg. Fast å andra sidan jobbade de skuldra vid skuldra med ett par djur till män, tjejerna är hetero och därmed förrädare mot sitt kön och ingen av dom har hunnit byta namn till Mats. Vadå? Raljerar jag? You bet.

 

Läget i Sverige är långt ifrån gott. Brottsligheten ökar och brotten blir allt grövre (trots att vissa kriminologer hävdar att detta bara beror på att folk numera är mer benägna att anmäla brotten). Låt mig ta två exempel, hämtade från godtyckligt valda dagar. Första exemplet är från Svenska Dagbladets hemsida.

SVD.se Inrikes 4/12 2005

21:42 Ännu ett mord i Gällivare
19:44 Man räddad efter 40 minuter i vak
17:52 Man hittad död efter brand i Hoting
17:08 Åkeriägare utsatt för utpressning
16:52 Pappa dömd för våldtäkt på dotter
16:30 Sensationell vändning i Kungsgatemål
15:58 Två miljoner första dagen
14:48 Man gripen för knivskärning i Malmö
14:43 Mordoffer i Vislanda identifierat

I Aftonbladet den 11/3 2006 hittade jag bl a följande rubriker:

1. De låg döda i köket. Polisen jagar en dubbelmördare.
2. Två "grovt kriminella" greps för rekordrånet.
3. Automateld mot pizzakunder.
4. Bobby 10 år plågades till döds av styvpappan,
5. Mördade Henrik hyllas med sång

Ovanstående avser enbart händelser i vårt land. Det tycks som att mord blivit vardagsmat i det en gång så idylliska Sverige. Jag är helt säker på att man inte på 1960-talet läste om mord i stort sett varje dag. Så någonting måste ha hänt. Att folk blivit mer benägna att anmäla kanske kan förklara ökningen av vissa brott i statistiken, men jag har svårt att tro att man inte på 1960-talet anmälde när ens dotter hade blivit mördad. Så mordstatistiken förr var definitivt lika komplett som idag.

 

Sveriges ekonomi verkar inte heller vara på väg uppåt. Snarare tvärtom trots att vi har en högkonjunktur just nu. Arbetslösheten fortsätter att vara stor och den verkliga arbetslösheten ligger kanske någonstans runt 20 procent, om man räknar in alla som inte har ett "riktigt" jobb, och då menar jag ett jobb som drar in pengar till samhället och inte kostar pengar för samhället. De s k Nuderjobben, som regeringen utlovat, kommer enligt Metro (19/8 2005) att kosta staten 120 000 kr per jobb. Det är i och för sig bra att arbetslösa människor får en sysselsättning, eftersom man mår dåligt av att gå hemma och inte göra något. Men Sveriges ekonomi kan inte räddas på detta sätt. Staten måste ju också få in pengar för att det skall fungera. Konstlade jobb ger inget netto utan innebär en kostnad för samhället.

Göran Skytte kallade i sin krönika i Svenska Dagbladet, den 14/5 2005, regeringen för "fingerfärdiga bokföringsmanipulatörer". Han avser då hur man redovisar arbetslösheten genom att ljuga med statistik. Enligt regeringens sätt att räkna ökar t ex sysselsättningen om en person sjukskriver sig och företaget anställer en vikarie. Skytte skriver bl a, "Hur många av dem i arbetsför ålder är en vanlig dag på jobb? Svaret: Vi är på väg mot 50 procent. Vad innebär det? Att nästan hälften av dem som är i arbetsför ålder inte är på jobb."

För fem år sedan flyttade regeringen över 250 miljarder från pensionssystemet till statskassan, när den nya AP-fonden infördes. K G Scherman, generaldirektör vid Försäkringskassan, säger till tidningen Världen idag (27/6 2005), "Vi hör ofta att Sverige har en god ekonomi. Men sanningen är att en stor orsak till att man inte behövt låna så mycket pengar de senaste åren har varit att man tagit 250 miljarder från AP-fonderna." I fjol ville regeringen överföra ytterligare 100 miljarder till statsfinanserna från pensionssystemet, men beslutet stoppades av de fyra borgerliga partierna. Man kan undra om det kommer att finnas några pengar kvar till svenska folkets pensioner. Kanske våra politiker tänker ungefär som att "det varar min tid ut i alla fall". "Efter mig -- Ragnarök."

Nu är inte allt mörkt för vårt land som tur är. Ericsson har under senaste tiden kammat hem ordrar värda flera miljarder. Även ABB går bra just nu. Problemet är att Ericssons stora ordrar handlar om leveranser till bl a Japan och Kina, och på sikt kan man misstänka att mycket av produktionen kommer att hamna i dessa länder (speciellt Kina med dessa låga lönekostnader). Så här hemma kanske vi bara större delen av de inkomster och arbetstillfällen som dessa ordrar genererar kanske vi inte får se så mycket av.

Men oavsett hur näringslivet går tycks direktörerna bli alltmer rovgiriga och löner och bonusar är numera helt absurda. Annika Falkengren, vd i SEB (Skandinaviska Enskilda Banken), tjänar t ex 54 000 kr per dag (enligt Aftonbladet den 11/3 2006)!!! Dvs dubbelt så mycket per dag som en normal gymnasielärare (med samma utbildningstid som en civilekonom) har per månad! Jobbar hon till 60 får hon 60 procent av sin lön i pension resten av sitt liv. Och skulle hon köra SEB i botten så löser givetvis fallskärmen ut. De anställda på SEB, som då skulle bli utan jobb (eventuellt på grund av vd:ns inkompetens) har däremot ingen fallskärm. De blir bara arbetslösa.

Ohederligheten (i denna räknar jag också in rövardirektörerna i näringslivet) kostar samhället stora pengar. Enligt Metro 7/10 2005 stjäl butiksanställda för två miljarder kronor per år (vilket är 29 procent av svinnet i butikerna -- kunderna står för 48 procent). Totalt fuskar svenska folket bort 140 miljarder varje år (fast man kan ju också fundera över -- hur många miljarder får näringslivets direktörer i bonus och optioner varje år?). Det mesta sker via skattefusk. Men också försäkringsbedrägerier kostar stora pengar (som de hederliga försäkringstagarna får betala genom höjda premier). Klotter och skadegörelse kostar Sverige varje år ca en halv miljard kronor. 500 miljoner får vi således betala per år för meningslös skadegörelse! Pengar som skulle kunna användas till betydligt bättre saker.

Det tycks som att hederlighet och ansvarskänsla för egen och andras egendom innebär ett stort och viktigt kapital för ett land. Märkligt då att statsmakten är så negativ till allt vad kristen tro heter. Där står ju hederlighet och ansvarskänsla i centrum.

Människor tycks inte heller må speciellt bra i vårt land. Enligt SVT:s text-tv den 7/8 2005 skrivs det ut mer lugnande medel än någonsin. Förbrukningen har stigit oavbrutet de senaste 10 åren och idag ligger den på ca 700 000 doser per dag. Av en artikel i Metro den 22/2 2006 framgår att unga kvinnor mår allt sämre i Sverige. Nästan 39 000 svenskar i åldern 20-34 år är alltför sjuka för att arbeta och får sjuk- eller annan ersättning i någon form (före 2003 hade de kallats förtidspensionärer). Enligt artikeln har antalet unga "förtidspensionärer" ökat med 28 procent de senaste tre åren. Ofta handlar det om depression, vilket är speciellt vanligt bland yngre kvinnor. Per-Olof Östergren, som är profesor i socialmedicin vid Lunds Universitet, säger i artikeln att detta delvis kan förklaras av hög arbetslöshet men det finns också andra faktorer. Nu när svenska kvinnor är friare än någonsin tidigare, borde de rimligen också må bättre än någonsin tidigare. Kungsvägen till lycka för en kvinna kanske inte ligger i att försöka vara en man.

På Text-TV den 26/2 2006 kunde man dessutom läsa att allt fler unga flickor i åldern 13-17 år omhändertas. År 2004 placerades 20 000 unga flickor på institution eller i familjehem och mellan 2003 och 2004 ökade antalet med 11 procent. Berith Josefsson vid Socialstyrelsen säger i artikeln att flickors alkoholkonsumtion är högre än någonsin och att den psykiska ohälsan ökar mest bland flickor. Det är tydligen inte lätt att vara ung flicka, trots att unga flickor aldrig varit så fria som idag. Fråga är bara, fria från vadå? De kanske blivit befriade från sitt eget kön?!

 

Inför varje val uppvisar socialdemokratin aspekter av sin mörka sida. Man tar den egna makten för självklar och inga medel är förbjudna när det gäller att behålla greppet om vårt land. Det stundande valet tycks inte bli något undantag. När jag precis håller på att avsluta denna artikel har det avslöjats att man från socialdemokratiska partihögkvarteret har bedrivit en smutskastningskampanj mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt med hjälp av falska mail, där det bl a påståtts att Reinfeldt anlitat svart arbetskraft. Det har framkommit att personen bakom dessa mail varit en ledande person inom socialdemokratin, Mats Lindström. Denne har sedan 1999 arbetat på socialdemokraternas partihögkvarter och varit opinionsanalytiker på partiets kommunikationsavdelning. Göran Persson säger sig inte haft något nära förhållande till Lindström, vilket motsägs av den centrala roll han haft i partiet. Lindström har nu valt att säga upp sig och har också bett om ursäkt, och Marita Ulvskog har deklarerat att kampanjen med falska mail klart strider mot partiets etiska linje. Tyvärr motsäger verkligheten detta. Inför varje val förekommer nämligen liknande metoder inom just det socialdemokratiska partiet. Varenda gång! I år är det tydligen Reinfeldt som betraktas som huvudmotståndaren och därför attackeras. Vid tidigare val har t ex Alf Svensson utsatts för likartade attacker (när socialdemokraterna såg honom som huvudmotståndare). "Makt korrumperar", har Göran Persson själv sagt vid ett tillfälle. Och det är så sant. Mycket talar för att Mats Lindström inte drivit sin kampanj ensam. Och nu har han fått agera syndabock.

Som om detta inte vore nog, så har en ombudsman i SSU (socialdemokraternas ungdomsförbund) på en blogg, under pseudonym, i en fingerad valaffisch kallat Reinfeldt för "pedofil". Affischen, som hade en bild av Reinfeldt, innehöll nämligen uppmaningen, "Rösta på din pedofil!". Den lades ut 28/12 2005 och togs bort i samband med att mailkampanjen mot Reinfeldt avslöjades (enligt Text-TV 26/2 2006). Som sagt, "Makt korrumperar"!!! Jag är övertygad om att de hederliga arbetare som en gång utgjorde majoriteten bland socialdemokrater, skäms för hur djupt partiet sjunkit i moraliskt avseende. Socialdemokraterna och Sverige skulle tjäna på om man från partiet slängde ut de intellektuella psykopater (förklaras här) som idag i alltför hög grad tycks ha infiltrerat partiet.

 

Det är inte utan att man blir fascinerad av vänsterideologierna. De tycks ha fel i stort sett i allt. Vad de än tycker, så tycker jag tvärtom (med få undantag). De tar parti för allt som är ont och negativt och för allt förtryck i världen. Vad kommer det sig t ex att vänsterrörelserna ständigt solidariserar sig med de icke demokratiska, muslimska länderna och samtidigt hyser ett intensivt hat mot den enda demokratin i Mellanöstern, Israel? Fredrik Malm, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet, berättar i tidningen Shalom (nr 12 2005) om vad som händer (normalt) i dagens Sverige, när man uttrycker stöd för judar och Israel:

Den 18 april 2002 stod jag i vårvinden på Norrmalmstorg och ledde en manifestation med ett femtital deltagare mot hat, våld och rasism. Arrangörer var nätverket Kosmopol i Liberala Ungdomsförbundet och på våra banderoller och plakat stod det "Låt inte hatet gro", "Stoppa antisemitismen" och "Stoppa islamofobin".

Fem minuter senare var torget ett kaos. Ett demonstrationståg tillhörande Palestinagrupperna hade vägarna förbi och några tiotal deltagare maskerade sig och gick till attack under taktfasta slagord som "Judesvin" och "Allah Akbar" [vilket betyder "Allah är stor"]. Plakaten klövs på mitten, banderollerna eldades upp och käpparna som tidigare hållit upp dem användes som påkar.

Två år senare fick jag äran att vara huvudtalare på Förenade Israelinsamlingens festival på Nalen i Stockholm. På plats var också min farmor och mormor, båda över 80 år gamla. 200 gäster hade trevligt inne i lokalen, men utanför pågick rena rama kriget. Hundratals demonstranter attackerade polisen med järnrör, stålkulor och brandbomber. På TV-bilderna syntes en ung svensk tjej vråla "Allah Akbar" genom stripan mellan varven på palestinasjalen som var virad runt ansiktet. Jag följde händelserna inifrån lokalen via wap-tjänsten på min mobil och fruktade för mitt eget och farmors och mormors liv. Om demonstranterna skulle bryta igenom polisavspärrningarna skulle det bli rena pogromen inne på Nalen. Några veckor före mötet fick jag ett mejl av Andreas Malm på tidningen "Arbetaren". Han berättade att jag är "ett svin" som ställde upp som talare, och lovade att "vi ses på Nalen". Det gjorde vi förmodligen, även om han var maskerad och hade bytt ut tangentbordet mot ett järnrör.

Ovannämnde Andreas Malm utmärker sig på många sätt. I P1 den 13/1 2005, under morgonekot, diskuterade man turerna kring Irans eventuella kärnvapenprogram. Andreas Malm anklagade där Israel för att ha kärnvapen (vilket de antagligen har) och menade att det är fullt rimligt att Iran skaffar sig kärnvapen för att möta "hotet" från Israel. Han påstod alltså att Israel hotade Iran!!! Inte nog med det. Han anklagade också Israel för att ha startat krig mot arabstaterna både 1947 (då fanns inte ens Israel), 1967 och 1982 (jag antar att Malm syftar på när Israel slog ut den irakiska kärnreaktorn Tammuz 1 eller möjligen striderna i Bekaadalen i Libanon när Israel först slog ut alla syriska luftvärnsbatterier och sedan sköt ned 84 syriska jaktplan utan att förlora ett enda eget plan, men detta skedde 1981 och inte 1982), och att det hela tiden var Israel som hotade arabstaterna och inte tvärtom. Nu fick han svar på tal av en kvinna (jag uppfattade inte hennes namn) som var mycket bra (fantastiskt att P1 hade med någon som försvarade Israel så klart och kraftfullt, det måste nästan ha varit ett misstag -- eller kan det vara början på något nytt?). Hon påpekade att Israel inte hade råd att förlora ett enda krig. Det skulle innebära slutet för Israel och att man därför måste förstå varför Israel känner sig tvunget att ha kärnvapen, omgivet som landet är av fientligt sinnade stater, som svurit att utplåna den judiska staten och bara väntar på ett tillfälle att genomföra det. Israel å sin sida har inga som helst planer på att anfalla sina grannar. Det finns inte några indikationer eller bevis för detta. Däremot är bevisen överväldigande när det gäller arabstaternas inställning till Israel.

När man hör påståenden av den typ som Andreas Malm kommer med, så undrar man hur någon kan ha sådana åsikter, som är så totalt distanserade från allt vad fakta och sanning heter. Andreas Malm talade inte heller i normal samtalston, utan skrek hela tiden. Det är uppenbart att han var fullständigt rasande över att någon hade mage att försvara Israel. Varifrån kommer detta intensiva hat? Nåja, det vet vi ju redan. Det är en andlig fråga, som bara kan förstås andligt. Det handlar om kampen mellan det goda och det onda. Och det är alltid ondskans representanter som skriker och hotar.

Jag undrar för övrigt vad tidningen Arbetaren har med israel- och judehat att göra?! Det finns väl ingen koppling mellan att hata Israel och att vara arbetare!? Jag har svårt att tro att Arbetaren verkligen representerar arbetarna i Sverige. Mitt intryck är att det bakom denna tidning finns mörka krafter, som varken står på demokratins eller sanningens (eller arbetarklassens) sida.

Medan vi ändå har Iran på tapeten, så har ju deras president, Mahmoud Ahmadinejad, gjort en del märkliga uttalanden. Han har bland annat lovat att utplåna Israel och han har hävdat att Förintelsen aldrig ägt rum. Det sista är ju den normala åsikten bland arabstaterna, så det är väl inte så mycket att säga om mer än att det antingen tyder på att man är ond eller korkad. Positivt har i alla fall varit att Riksdagens talman, Björn von Sydow, gick ut och sade att han var beredd att försvara Israels existens lika starkt som han var beredd att försvara Sveriges existens. Underbart, och all heder åt Björn von Sydow! Utrikesminister Laila Freivalds har till och med framfört en officiell protest till Iran med anledning av presidentens uttalanden om Israel och judar.

 

Den viktigaste orsaken till svenskarnas negativa inställning till Israel och judar ligger utan tvekan hos media. I den bästa av världar håller media människor underrättade om verkligheten så objektivt och sanningsenligt som möjligt. Sedan är det upp till den enskilda individen att avgöra hur han/hon skall förhålla sig i olika frågor. Men vi lever tyvärr inte i den bästa av världar. I den verkliga världen, typ Sverige, skapar media verkligheten genom att filtrera nyheter, vinkla eller till och med blåljuga rakt upp och ned. Jag framför på ett flertal andra ställen på min hemsida skarp kritik mot media så jag skall inte upprepa allt detta här.

När det gäller rapporteringen från konflikten i Mellanöstern är orättfärdigheten hos media speciellt påtaglig. TT undviker konsekvent att ta upp nyheter som är negativa för den palestinska sidan. Man nämner t ex aldrig de potentiella självmordsbombare som stoppas av israelisk militär innan de hunnit spränga kvinnor och barn i luften (bl a på grund av att skyddsmuren är mycket effektiv, även om den tyvärr inte stoppar alla). Antagligen skulle man helst inte heller nämna de fullbordade bombdåden, men inser att det inte skulle fungera och att TT då skulle förlora den lilla trovärdighet man eventuellt har kvar. Men TT har redan förlorat en del av sin trovärdighet. I november 2005 aviserade både gratistidningen Metro och Dagens Nyheter att de nyligen sagt upp sina avtal med TT. Enligt Metros chefredaktör, Sakari Pitkänen, handlade det inte om någon besparing, utan var en kvalitetshöjande åtgärd. Ett exempel bland oräkneliga på TT:s nyhetsfiltrering var när man under hösten 2005 redogjorde för de s k "nyckelkrav" som USA ställde på Syrien. TT strök den punkt som handlade om att Syrien måste sluta stödja palestinska terrorgrupper som Hizbollah, Hamas och Islamiska Jihad. Man undrar varför TT har så svårt att ge en objektiv bild av det som sker i Mellanöstern. Varför vill man framställa palestinierna som genomgoda och judarna som genomonda? Jag kan inte riktigt förstå vad motivet kan vara. Om det nu inte handlar om den eviga antisemitismen.

I somras blev jag så frustrerad över TT.s orättfärdiga vinklingar riktade mot Israel, att jag skickade följande mail till utrikesredaktionen, redaktionsledningen och redaktionschefen:

TILL TT:
Sanningens fiender har nu uppnått en ny och mer effektiv nivå. I stället för att enskilda reportrar ljuger och förvanskar sanningen, har man placerat sig på nyhetsbyråernas redaktioner. På så sätt kan en enda sanningsfiende påverka mängder av tidningar och andra media och därmed miljoner människor. Ett kvantsprång av ökad verkningsgrad med andra ord.

Långsamt och omärkligt förgiftar så TT och andra media svenskarnas inställning till Israel och till det judiska folket. Palestinierna framställs som försvarslösa, fredsälskare och israelerna som onda, sadistiska barnamördare. I förlängningen leder detta till antisemitism, vilket precis är vad vi kan se idag.

-- Länge höll jag tyst om min bakgrund. Men efter att i flera månader ha hört att judar är jordens avskum och en kille under en lektion sa att han skulle döda alla judar, ja då brast det för mig. Jag föll i gråt och sa att han i så fall fick börja med mig, säger en av lärarstudenterna (sagt av judisk lärarvikarie i åk 9 i en skola i Malmö, hämtat ur en artikel i Sydsvenskan 24/4 2004).

Gratulerar TT till väl förrättat värv!

TT:s och de andra nyhetsbyråernas demonisering av Israel är ingenting annat än ren och djävulsk ondska! Det kan inte på något som helst sätt bortförklaras eller ursäktas!! Historiens dom över vår tids nyhetsbyråer och media kommer att bli skoningslös.

Missförstå mig inte. Jag tycker det är en tragedi att palestinska tonåringar i sin förtvivlan över sitt folks fruktansvärda situation, fattar beslutet att spränga sig själv och så många judar som möjligt till döds. Problemet är att det palestinska folkets förtvivlade situation till största delen orsakats av en man som heter Yassir Arafat (plus ett otal andra arabiska ledare) och inte av staten Israel eller dess invånare (vilket inte skall tolkas som att jag anser att Israel är felfritt). Hur kan man förvänta sig att israelerna skall medverka till att skapa en palestinsk stat, när villkoret för detta är utplånandet av staten Israel?! Palestinska folket kommer att fortsätta att lida ända till dess att deras ledare ger upp planerna på ett judefritt Storpalestina. Judarna kommer aldrig mer att lägga sig ner och dö bara för att någon ropar "buh" till dem. Sista gången de gjorde detta var under Förintelsen. Det kommer aldrig att upprepas. Aldrig!!! Aldrig!!!

TT:s filtrering och vinkling och "klipp och klistrande" av nyheter från Mellanöstern är en skam för allt vad sann journalistik heter! Shame on You!!!

Krister Renard Uppsala

Givetvis fick jag inget svar. Vad skulle de svara? De kan ju inte gärna öppet erkänna att de hatar Israel (och USA). Alltså tystnad. Men jag är övertygad om att den kulan tog! Och jag backar inte en millimeter på det jag skrev. Och jag är knappast den ende som uttrycker skarp kritik mot TT. I Världen idag (11/10 2005) försökte TT:s redaktionschef försvara sig mot all kritik i en insändare med rubriken "Vår ledstjärna är trovärdighet". Tyvärr talar verkligheten ett annat språk. TT:s ledstjärna verkar snarare vara israelhat, vänsterideologi och politisk korrekthet.

 

USA-hatet i svenska media har inte avtagit. I skrivande stund har förstanyheten i P1 varit att Amnesty International fördömt USA för att man torterar fångar vid Guantánamobasen på Cuba. Hur vet man att detta är sant? Jo, frisläppta fångar har berättat om hur de blivit torterade, kränkta och hur man förnedrat Koranen inför deras ögon. Och givetvis talar dessa fångar sanning! Jag menar, så nedriga skulle de väl inte kunna vara så att de ljuger och hittar på eller överdriver. Eller hur?! Eller....? USA förnekar anklagelserna. Självklart litar svenska journalister mer på vad de som suttit i Guantánamo säger än vad USA säger. Jag påstår inte att USA är felfritt, det jag vänder mig mot är den nästan instinktiva reaktionen att tro på den som kritiserar USA och inte tro på den som försvarar USA.

Apropå Guantánamo så har den s k Guantánamosvensken, Mehdi Ghezali, kommit ut med en bok, Fånge på Guantánamo: Mehdi Ghezali berättar. På internetshopen Adlibris hemsida beskriver man boken så här:

Fånge på Guantánamo är Mehdi Ghezalis egen historia som han berättade om de två och ett halvt år han hölls inlåst i en bur på den amerikanska basen på Kuba. Han beskriver tortyren, förnedringen och förhören, men också om hur fångarna stöttade och hjälpte varandra. Han berättar om sin brinnande muslimska tro och hur han tillfångatogs i Pakistan och fördes bort till andra sidan jordklotet.
-- Jag begär inte ert medlidande, men jag vill berätta om Guantánamo för mina bröders skull, de som sitter kvar där, och för att ingen ska kunna säga "Jag visste ingenting".

Här framställs Ghezali (och de andra terrorister som sitter fångna på Guantánamo) som en hjälte, medan fakta talar för att det snarare handlar om motsatsen till hjälte (hur behandlade t ex talibanerna kvinnor? -- kanske något för den feministiska "forskningen" att studera). Som jag nämnt på annat ställe har Ghezali varit misstänkt för rån och suttit häktad lång tid. Hela rånbytet hittades på hans hotellrum, men man lyckades inte binda honom till pengarna, eftersom han delade rummet med en annan person. När han greps i Pakistan på gränsen till Afghanistan hade han nio pass på sig. Han påstod sig vara en stillsam student, vilket inte verkar speciellt troligt med tanke på passen och hans övriga bakgrund. I ärlighetens namn skall erkännas att media faktiskt varit kritiska mot honom och inte helt köpt hans historia. Vi får väl se om han blir miljonär på sin bok. Det skulle inte förvåna mig. Kanske till och med Svenska Akademin ger Ghezali Nobelpriset i litteratur. 2005 års pristagare, Harold Pinter, har förmodligen ungefär samma inställning till USA som vad Ghezali har. Och varför inte? De Akademiledamöter som står upp för sanning och rätt har förmodligen redan lämnat Akademin (bl a som protest mot att Svenska Akademin inte hade något att säga till yttrandefrihetens försvar när Irans prästerskap utfärdade sin dödsdom över Salman Rushdie).

Media har ägnat mycket uppmärksamhet åt de två terrormisstänkta egyptier som avvisades från Sverige till Egypten och där transporten skedde med ett amerikanskt plan och amerikansk personal. Man har ondgjort sig över hur hemskt de två egypterna blev behandlade under transporten. Hur de fick sitta med ögonbindlar och handfängsel etc. Inga media har frågat sig om de två egyptierna är skyldiga eller ej, utan man tycks utgå från att de är oskyldiga som lamm (de säger ju att de är oskyldiga och de kan väl inte vara så lumpna att de ljuger, eller hur?). Migrationsminister Barbro Holmberg hävdar att de två egyptierna förberedde terrorhandlingar utomlands och kanske också i Sverige och att därför avvisningen till Egypten var helt korrekt. Den ene dömdes också till fängelse i Egypten. De två männen påstår sig ha blivit torterade i Egypten (vilket bl a är det som utlöst mediastormen). Men hur vet vi det? De kan inte vara okunniga om att media omedelbart skulle tro på ett sådant påstående (oberoende om det är sant eller ej). Här tycker jag faktiskt borgarna är ynkliga när de ylar med vargarna bara för att köpa sig röster till det kommande valet.

Det tycks som att media och även människorättsorganisationer silar mygg och sväljer kameler. USA:s eventuella brott mot mänskligheten får enorma rubriker (jag ursäktar inte sådana brott, det jag vänder mig mot är vinklingen av det). Då handlar det om att man sätter ögonbindlar på fångar under transport eller att man har tuffa förhörsmetoder mot terrormisstänkta eller att man avrättar skyldiga mördare. Visst kan man ha synpunkter på detta. Men borde man inte ägna lite mer uppmärksamhet åt vad som t ex försiggår i Darfur (hundratusentals människor mördade) eller varför inte ta arabvärlden?! Det som försiggår på Guantánamobasen är bara småpotatis jämfört med vad som sker i ett normalt fängelse i muslimska länder. Och vad hade Sveriges intellektuella att säga när t ex 38 miljoner kineser dog av svält och umbäranden och även våld under det Stora Språnget (ett av Maos många djävulska påhitt)? Jo de reste i skytteltrafik till Kina och kom hem djupt rörda över det underbara som skedde där och sade, medan tårarna strömmade nerför deras kinder, "Den nya människan håller på att födas, det vi ser är mänsklighetens framtid. Ordförande Mao är det största geni som någonsin levat!" Usch, jag mår illa bara jag tänker på det!

När det gäller terrororganisationen Hamas, som inte erkänner Israels rätt att existera, och som svurit ed på att utplåna staten Israel genom varje till buds stående medel, bl a terror, brukar media använda den märkliga termen "terroriststämplade organisationen Hamas". Jag antar att man därmed vill antyda att Hamas visserligen har fått en terrorstämpel av USA och Israel och kanske några andra, men att det långt ifrån är säkert att Hamas verkligen är en terrororganisation. Genom många sådana små detaljer, som kanske tagna var för sig kan tyckas vara betydelselösa, skapar media så en helhetsbild som är totalt snedvinklad till den ena sidans fördel.

Ytterligare exempel på medias nyhetsfiltrering hittar läsaren i avdelningen "Dagens adrenalinkick!" (se länk i menyn till vänster)

 

(När detta skrevs hade inga svenska media ännu uppmärksammat dessa teckningar,
trots att det gått flera månader sedan publiceringen och trots att debatten i Danmark
var oerhört intensiv)

I Danmark pågår just nu en het debatt om islam. Orsaken är några, i västerländska ögon ganska oförargliga, karikatyrer av Muhammed i Jyllandsposten den 30/9 2005, vilka av islams uttolkare anses vara hädiska mot islam (det är sant att det enligt islam är förbjudet att avbilda Profeten, men detta förbud gäller bara muslimer).

Det kan kanske vara på sin plats att ge en liten bakgrund till varför tidningen valde att publicera karikatyrer av Muhammed och på så sätt utmana islam. Det hela började med att en dansk barnboksförfattare inte hittade någon tecknare som var beredd att göra illustrationerna till en barnbok, där det skulle ingå bilder av Muhammed (det handlade inte om några satirer i detta fall). Ingen tecknare vågade. Många upplevde detta som mycket obehagligt. Skall inte danskar kunna ge ut en barnbok om Muhammed i sitt eget land, frågade man sig? Skall danska folket gå omkring och vara rädda för vissa invandrargrupper som man öppnat sitt land för i välvilja? Det var sådana resonemang som fick Jyllandsposten att dra blankt svärd och utmana muslimerna.

Muslimska länders ambassadörer har krävt att statsminister Rasmussen skall ingripa mot Jyllandsposten, vilket han vägrade att göra (eftersom yttrandefriheten gör att staten inte kan lägga sig i vad enskilda tidningar skriver). Internationella muslimska organisationer arbetar för en bojkott mot Danmark och frågan har också debatterats i FN. Givetvis har också mullor (dock inte i Danmark) utfärdat dödsdomar mot de ansvariga. Under tre månaders tid har man i Danmark fört en intensiv debatt om karikatyrerna och muslimernas reaktioner, och hundratals artiklar har publicerats. Och vad säger svenska media? Tja, tystnaden har varit öronbedövande! Och vad säger svenska ministrar? Vad säger Sveriges regering? Har svenska företrädare för yttrande- och tankefrihet uttryckt sitt stöd till Danmark? Nej och åter nej! Två ledande svenska företrädare för islam har fördömt Jyllandsposten och krävt att Sveriges regering skall ingripa mot Danmark, annars är risken stor att den muslimska världen kommer att bojkotta Danmark och även terrordåd kan följa (vilket underförstått således är Jyllandspostens fel och med andra ort berättigat). Den pakistanska extremistgruppen Jamaat-e-islami har för övrigt utlovat 60 000 norska kronor till den som mördar någon av de som gjort karikatyrerna.

Nu anser jag inte att man skall håna eller häda andras tro. Men man skall ha rätt att göra det. Jag kan inte bestämma vad andra skall säga och tycka om t ex kristen tro. Muslimer kan inte heller bestämma vad andra får säga om islam. Yttrandefrihet innebär att man har rätt att uttala kritik mot religioner och ideologier och även säga dumma saker om dem. Och till och med göra karikatyrer och såra människor. Om detta sedan är lämpligt eller värt att fördöma är en helt annan sak. Yttrandefrihet innebär under alla förhållanden rätten att säga dumheter. Och ingen skall ta den ifrån oss i västvärlden! Den som inte accepterar detta är enligt min mening inte välkommen att bo här.

Efter flera månader (januari 2006) började svenska media till slut rapportera om det som hänt i Danmark, helt enkelt för att det hela nu trappats upp till en nivå som var omöjlig att negligera. Inga svenska tidningar har vågat visa någon av de omdiskuterade teckningarna (TV1 hade faktiskt en debatt, där man under ett par sekunder visade ett par av dem). I Norge har den kristna tidningen Magazinet valt att publicera teckningarna från Jyllandsposten, vilket har lett till att Magazinets chefredaktör mordhotats. I samband med publiceringen berättar Magazinet om den norske karikatyrtecknaren Finn Graff, som i många år drivit med praktiskt taget allt som går att driva med -- inte minst med de kristna, men som säger sig inte vilja driva med Muhammed. I Magazinet (9/1 2006) säger Graff att han inte vågar göra karikatyrer av Muhammed, eftersom han "är rädd att få halsen avskuren". Frågan är, kan vi ha det så i en demokrati? Kan vi acceptera att en grupp aggressiva muslimer tar ifrån oss vår yttrandefrihet? Nej och åter nej! Och om vi accepterar det, ja då förtjänar vi att den tas ifrån oss!!!

Dessutom kan man tycka att muslimerna kastar sten i glashus. Tidningarna i länder där islam har stort inflytande är fulla av vidriga angrepp på judar (och även kristna). Och då talar jag inte om enbart politiska karikatyrer, utan direkt antisemitiska sådana. I de flesta muslimska länder är tidningarna statskontrollerade, varför allt som publiceras måste vara godkänt av staten. Man skäms inte för att håna t ex Davidsstjärnan, som är en viktig symbol för det judiska folket och deras religion. Vad sägs exempelvis om följande antisemitiska karikatyr hämtad ur en arabisk dagstidning?:

Ett exempel hämtat från en arabisk dagstidning

I både Syrien och Jordanien har visats TV-serier, där man påstår att judar kidnappar arabiska barn och sedan mördar dem och använder deras blod i sitt påskbröd (detaljer finns här). Jag undrar vad svenska media skulle säga om judarna gjorde motsvarande nidbilder av palestinier och araber. Nu säger de just ingenting. Det kanske inte ingår i nyhetsbevakningen att ta reda på sådana saker när det gäller den arabiska sidan. Det är i varje fall uppenbart att mullorna anser sig ha rätt att säga vad de vill om judar och kristna, medan judar och kristna inte skall få säga någonting som är kritiskt mot islam.

Den danska tidningen Ekstra Bladet har svarat på den muslimska aggressionen med att utfärda en fatwa mot de muslimer som försöker stoppa yttrandefriheten i Danmark. Ett djärvt grepp. Men varfö