"Det är synd att 99 % av
journalisterna skall fördärva
förtroendet för en hel yrkeskår"
(okänd)

"Ormar äro älskliga varelser,
om man råkar tillhöra samma
giftgrupp"
(Artur Lundkvist)

"Ju längre ett samhälle
kommer från sanningen,
desto mer kommer detta
samhälle att hata dem
som säger sanningen"
(George Orwell)

"Den som gifter sig med
tidsandan blir snabbt änka."
(Goethe)

"Civiliserade är de kulturer
och individer som respekterar
andra."
(hört på Axesskanalen)

"Det tragiska med vanligt
sunt förnuft är att det
inte är så vanligt."
(Albert Einstein)

"Halv kristendom tolereras
men föraktas.
Hel kristendom respekteras
men förföljs."
(Okänd)

"För att komma till flodens
källa måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)

"Jag noterar att alla de
människor, som är för
abort, redan är födda."
(Ronald Reagan)

Senast ändrad: 2013 05 03 17:51

Saker och personer jag gillar

(Jag tar bara upp vissa speciella saker och personer. Självklart finns det mer jag gillar än vad jag redovisar här.)

1. Påven, som stod upp för Jesus, och vägrade ta emot den svenske ärkebiskopen på grund av Ecce Homo-utställningen i Uppsala Domkyrka. Tack Påven!!! Tack för att du inte kompromissade utan visade för hela världen att den svenske ärkebiskopen är en falsk ärkebiskop. En kyrklig ledare som inte representerar Jesus, utan som förkunnar ett evangelium som klart strider mot Jesu egen undervisning.

Vissa hävdar nu att ärkebiskopens ställningstagande är ett uttryck för tolerans och förståelse. Men det beror ju på vad man menar med dessa ord. Om föräldrar skaffade narkotika till sina knarkande barn, är det då ett uttyck för tolerans och förståelse? Knappast! Det vore ett uttryck för likgiltighet. Sanna föräldrar vill att barnen i stället skall befrias från sitt narkotikaberoende.

Jag läste en insändare i dagens Expressen (14/10-98), där någon berömde ärkebiskopen för att denne, genom att stödja Ecce Homo-utställningen, visade sann kristen kärlek mot de homosexuella. Jag förstår att det kan upplevas så av den som inte vet så mycket om Jesu undervisning eller vem Jesus var. Egentligen handlar kritiken mot det som hände i Uppsala Domkyrka överhuvudtaget inte om homosexualitet eller ej. All form av det som Bibeln kallar "otukt", t ex gruppsex, lösa förbindelser och överhuvudtaget sex utanför äktenskapet, betraktas av Bibeln (och Jesus) som synd. Den som förnekar detta ljuger. Och detta är så klart uttryckt att det inte heller handlar om olika tolkningar. Jesus talar många gånger om otukt. I Matteus 19:9 säger han t ex när det gäller skilsmässa, "Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare". Sex utanför äktenskapet är således otukt och den andra partnerns otrohet är, enligt Jesus, enda giltiga skälet till skilsmässa. I Matteus 5:17 talar han om att han inte kommit för att upphäva Gamla Testamentets lag (som bl a förbjuder homosexualitet och varje form av sex utanför äktenskapet), utan för att fullborda den. Den som undervisar så, dvs att lagen inte längre gäller, skall enligt Jesus räknas som den minste i himmelriket (Matt 5:19). Den svenske ärkebiskopen kommer således att vara en av de minsta i himmelriket!

Låt oss nu för ett ögonblick ändra på Ecce Homo-scenariot en smula. Antag att man i samband med en gudstjänst i Uppsala Domkyrka, och med stöd av ärkebiskopen, visat bilder från utställningen Ecce Hetero, föreställande Jesus deltagande i en heterosexuell gruppsexorgie mellan män och kvinnor. Eller bilder på Jesus hånglande med halvnakna, sexuellt utmanande kvinnor (flera av bilderna i Ecce Homo var av denna typ, fast där visades Jesus tillsammans med sexuellt utmanande män i stället). Detta hade också varit hädelse. Lika stor hädelse!!! Om nu Jesus, vilket han inte gjorde, hade accepterat homosexualitet (han accepterar och älskar alla homosexuella, men inte deras livsstil), hade han i så fall enbart accepterat livslånga förbindelser med en enda partner och inte de bastupartyliknande situationer som förekom i Ecce Homo. Livslånga förbindelser har för övrigt av flera forskare visats vara synnerligen otypiska för manliga homosexuella, som ju ofta har haft hundratals och ibland tusentals olika partners.

Visst har människor hädat Jesus i alla tider. Det har gjorts filmer om Jesus och skrivits böcker om honom, vilka varit starkt hädiska. Men då har det handlat om människor som inte gjort anspråk på att vara kristna. Frågan är om det någonsin förekommit i kyrkans snart 2000-åriga historia att man i ett "kristet" lands rikshelgedom, med sanktion av den högste ledaren för kyrkan och under en gudstjänst, smädat Jesus Kristus genom att framställa honom i situationer som enligt Bibelns klara ord är synd och inget annat än synd. Jesus umgicks med syndare det är sant, men han var ingen syndare själv. Att Jesus skulle deltagit i ett homosexuellt bastuparty är fullständigt uteslutet! Han var lösningen på syndens problem. Genom honom konserverades inte människor i synd och skuld utan de befriades i stället från detta.

Nya och avslöjande detaljer om Ecce Homo-utställningen finns att läsa i en bok som kom ut under senhösten 1999. Titeln är Ecce Homo — berättelser om en utställning och författare är Gabriella Ahlström. I boken beskrivs hur K G Hammar vädjade till konstnären Elisabeth Olsson att avstå från en bild som förestället Jesu dop. Jesus framträder här helt naken med blottat könsorgan och poseringen tillsammans med Johannes Döparen antyder en homosexuell relation mellan dem. Mitt under ett planeringsmöte med domprosten i Uppsala, Tulliki Koivunen Bylund, kom Elisabeth Olsson med en hotelse. Om inte den bilden togs med skulle hon gå till tidningarna med ett färdigskrivet pressmeddelande med rubriken "Fundamentalisterna stoppade Ecce Homo". Inför detta hot backade domprosten.

Erfarenheten visar dock att kristna aldrig kan köpa sig "frid med världen" genom att kompromissa. "Världen" ger sig inte förrän de kristna avsvurit sig hela sin tro. Trots att nu Svenska Kyrkan gjorde allt för att anpassa sig till Elisabeth Olssons krav, ja till och med förnedrade både sig själv och sin Herre och Mästare — Jesus Kristus — räckte detta inte (och det kunde jag ha sagt innan). När Elisabeth Olsson fick äran att ha ett sommarprogram i radion sommaren 1999 berättade att hon att hon begärt sitt utträde ur Svenska Kyrkan. Det var således hennes tack för Kyrkans tillmötesgående.

Att anpassa det kristna budskapet till det tänkande som är modernt under en viss period, leder inte till att fler människor blir kristna. Tvärtom, det skapar ett förakt gentemot kristen tro. Respekt skapas genom att man vågar stå för sin tro även när det inte är opportunt och när tidningarna skriver nedsättande om intoleranta "kristna fundamentalister".

2. Göran Persson, som man nog får betrakta som en ovanlig statsminister. Trots att jag grundläggande inte sympatiserar med den socialistiska eller socialdemokratiska världsbilden, sympatiserar jag med mycket av det som vår statsminister står för. Han vågar, till skillnad från alltför många politiker, journalister och intellektuella, fatta beslut och stå för åsikter som inte ger vare sig röster eller applåder i massmedia. Jag har fått intrycket av att han står för vissa saker enbart därför att han tror att det är rätt och sant! Tänk vad underbart med en människa i vår tid som sätter sanning och rätt framför popularitet och egen fördel! Jag tänker framför allt på två speciella frågor:

a) Göran Persson har vågat att kraftfullt sanera vår budget. Något som var absolut nödvändigt och som förmodligen ingen borgerlig statsminister hade vågat eller kunnat. Med stor sannolikhet hade LO utlyst storstrejk om t ex Bildt hade försökt med något liknande (vilket visar att LO och vissa andra intresseorganisationer utgör en stor fara för den sanna demokratin, eftersom de sätter folkviljan — avspeglad i valresultatet — ur spel). Sossarna har förlorat mängder med röster på denna saneringspolitik (dessa väljare har förmodligen gått över till Vänsterpartiet, som lovar runt utan någon som helst verklighetsförankring). Vår statsminister har således satt Sveriges bästa före sitt eget partis kortsiktiga framgångar. Historien kommer säkert att så småningom berömma Göran Persson, även om få gör det idag.

b) Vår statsminister har också vågat det otänkbara, nämligen att försöka upprätta normala förbindelser med staten Israel. Genom att besöka Israel (och där inte bara fjäska för Arafat, vilket alltför många svenska politiker gjort), så tror jag att Göran Persson inlett ett viktigt steg, inte bara för Sverige, utan även när det gäller fredsprocessen. Den som hundraprocentigt tagit ställning för palestinierna i konflikten judar-araber, har därmed frånhänt sig varje möjlighet att på ett konstruktivt sätt verka för verklig och varaktig fred i Mellanöstern. Göran Persson har vågat dra på sig kritik och förakt från både massmedia och det självutnämnda intellektuella etablissemanget i vårt land, för att göra det han tror är rätt. Detta är skillnaden mellan å ena sidan intellektualismen, som bara söker popularitet och beundran och å andra sidan visheten, som söker sanningen!

Det är nästan så att jag skulle kunna rösta på Socialdemokraterna i nästa val, bara för Göran Perssons skull. Men bara nästan...


Tyvärr har Göran Perssons stjärna dalat betänkligt på sistone (jag talar då om 2004, ovanstående skrevs år 2001). Han tycks ha drabbats av den "eftertankens kranka blekhet" som Hamlet talar om. Stödet för Israel verkar ha försvunnit nästan totalt. Göran Persson var t ex den ende statschef från EU som var med på Arafats begravning. Vill man vara positiv kan man kanske tänka sig att detta hade taktiska skäl, och inte berodde på Perssons djupa symptati för Arafat som person och dennes terrormetoder. Kanske ville Persson på detta sätt visa sitt stöd för det palestinska folket och hoppades kanske också kunna bidra till fredsprocessen på sikt genom att ha en bra relation till palestinierna. Tyvärr har nog Sverige (och hela EU för den delen), genom sitt nästan hundraprocentiga avståndstagande från Israel och sitt fulla stöd till i princip allt vad palestinierna gör, bränt sina skepp när det gäller att medla i konflikten judar-araber. Det räcker inte att ha den ena sidans stöd om man skall kunna fungera som medlare. Jag undrar förresten om Persson skulle kunna tänka sig att vara med på begravningen av en israelisk statschef. Skulle knappast tro det. Oavsett motiven till att vara med på Arafats begravning, så har nog Göran Persson genom sitt handlande, kraftigt skadat möjligheterna till verklig fred i Mellanöstern.

Betydligt svårare är att svara på frågan varför Persson inte åkte till Madrid för att hedra de ca 200 offren för de fruktansvärda muslimska pendeltågsterrordåden. Persson var en av de få europeiska regeringschefer som inte deltog i minneshögtiden. Vad skulle det kunna finnas för taktiska skäl bakom detta?! Feghet (om jag inte åker kanske muslimerna låter bli att spränga bomber i Sverige)? Svårt att tro. Sympati med dåden? Uteslutet, menar jag. Vad kan då motivet vara? Slöhet, felbedömning? Tja, vad vet jag. Underlåtenheten att hedra offren i Madrid är i varje fall knappast något som ökar mitt förtroende för Göran Persson.

Sedan har Göran Persson enligt min mening trampat i klaveret ordentligt när det gäller friskolorna. I en under 2004 genomförd stor internationell undersökning av skolelevernas kunskaper i bl a matematik, läsning etc, kom Finland på första plats i matematik. Sverige kom långt ner på listan. Finland har kvar det som vi för länge sedan (av ideologiska skäl) övergivit i Sverige; multiplikationstabellen, ordning i klassrummen, betyg tidigt, pluggskola och läxor. I en TT-intervju i mitten av december menade Göran Persson att Sverige inte hade något att lära av Finland (hur skulle vi kunna ha det, vi vet ju alltid bäst, även när våra resultat är dåliga har vi rätt i alla fall — antagligen är det fel på mätmetoden, jag menar en mätning som inte placerar Sverige på första plats, måste ju vara felaktig, eller hur?). Dessutom funderade han över om inte friskolorna hade en del av skulden. Där fanns så många obehöriga lärare etc. Helst vill han också ta bort de konfessionella friskolorna, eftersom de segregerar. Då tycker jag han kunde börja med att ta bort den konfessionella kommunala skolan, där eleverna hjärntvättas till socialism, ateism, materialism och sexuell promiskuitet. Så länge den kommunala skolan är konfessionell, måste man absolut tillåta konfessionella friskolor som alternativ. Varför skulle ateismen vara den enda konfession som skall tillåtas överföra sin tro till det kommande släktet?! Om den kommunala skolan skulle vara livsåskådningsmässigt och ideologiskt neutral, vore det en helt annan sak. Jag tycker Persson skall städa i eget bo innan han anmärker på andra. Nu vet jag inte om Göran Persson verkligen menar vad han säger. Kanske är det partipiskan som viner just nu?! Om Perssons uttalande är grundat i hans egen logiska analys av fakta, då måste man tyvärr ifrågasätta hans analytiska förmåga (eller med vanliga ord, hans intelligens). För mig har Göran Persson alltid framstått som mer begåvad än genomsnittet bland politiker (vilket kanske inte behöver säga så mycket). Men kanske har jag haft fel.

Det är intressant att se att vissa människor växer ju mer man får veta om dem och ju mer man lär känna dem, medan andra då krymper. Jag har inte sett något hos dagens påve som fått honom att krympa. Snarare förstår man mer och mer hans storhet, ju mer man får veta om honom. När det gäller Göran Persson verkar det tyvärr vara tvärtom. Nu kan vi ju alla ha våra dåliga stunder. Grodor kan komma ur även en vis människas mun. Vi får väl hoppas att ovanstående utgör tillfälliga fadäser. Det vore ju tragiskt om Göran Persson skulle sluta ungefär som en stor operasångare som fortsatt att sjunga även när rösten tagit slut. Sånt är bara tragiskt att se. Jag hoppas att Göran Persson slutar sin karriär som statsminister på samma höga nivå som han startade! Det vore skönt att kunna minnas honom som en av de få politiker i vår tid som inte var feg.

© Krister Renard